PLENUM den 31mars 2003 kl. 13.00. 

TALMANNEN:

Plenum börjar.

Ekon. stud. Fredrik Lindqvist har uppvisat följande fullmakt:

 

Vid lagtingsval och kommunalval, som den 17 oktober 1999 förrättades i landskapet Åland har Roger Jansson valts till medlem av Ålands lagting för tiden från den 1 november 1999 till den 31 oktober 2003, såvida lagtinget inte därförinnan blivit upplöst. Då denna plats blivit ledig har enligt 64 § landskapslagen om lagtingsval och kommunalval (58/97) Fredrik W. Lindqvist, bosatt i Mariehamn, blivit utsedd att efterträda honom såsom medlem av lagtinget. Detta intyg gäller som fullmakt för lagtingsledamot.

Mariehamn den 26 mars 2003.

På centralnämndens för lagtingsval vägnar:

Dan-Erik Woivalin                                     Casper Wrede

Ordförande                                                sekreterare

 

Fullmakten är granskad av förvaltningschefen Rainer Åkerblom vid länsstyrelsen.

 

Fredrik Lindqvist är därmed berättigad att inträda i lagtinget i stället för Roger Jansson, som av lagtinget den 26 mars 2003 beviljats befrielse från sitt uppdrag som ledamot av lagtinget.

 

Jag hälsar lagtingsledamot Lindqvist välkommen och ber honom att inta sin plats i plenisalen.

 

Härefter förrättas namnupprop.

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Hasse Svensson på grund av EU:s regionkommittémöte. Beviljas.

Meddelanden

Med anledning av lagtingets beslut den 26 mars 2003 att befria Roger Jansson från uppdraget som ledamot av Ålands lagting meddelas att fyllnadsval av ett uppdrag som medlem av lagutskottet, ett uppdrag som medlem av självstyrelsepolitiska nämnden samt ett uppdrag som ersättare i kulturutskottet kommer att förrättas vid lagtingets plenum onsdagen den 2 april. Kandidatlistor för valet skall inlämnas till lagtingets kansli senast tisdagen den 1 april kl. 15.00. Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående landskapslag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester. (FR 1/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 7 april. Godkänt.

 

 

 

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 2:

 

Finansutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående ändrad lagstiftning som rör landskapsandelarna för grundskola och socialvård samt betalningsansvaret för grundskolelärarnas pensionspremier. (FR 10/2002-2003).

 

Ärendet är bordlagt den 24.3.2003. Diskussionen fortsätter.

Ltl Strand:

Fru talman!

Jag skall nu stanna vid landskapsandelarna för grundskolorna och lämna den sociala biten så länge. I och med det föreliggande lagförslaget försvinner pensionspremierna som begrepp. Pensionspremierna kommer att ingå som kostnadsunderlag och som en del i landskapsandelssystemet. Därför vill jag visa en overhead-bild vad de enskilda kommunerna får genom gällande lag, vad konsekvenserna blir och vad kommunerna får i och med den nya lagstiftningen. Det är fråga om netto. Vi skall komma ihåg att här i stapeln ingår kompensationer på 35,13 procent. I finansutskottets betänkande säger majoriteten att kompensationer om minst 37 procent skall ingå. Det betyder att man i praktiken säger att man godtar liggande förslag men vill ha en lite större kompensation. Det är det man säger att skall ingå i den nya framställningen.

 

Jag har reagerat ännu mera när jag tittar på förändringen i procent: vad får kommunerna för pengar i och med den nya lagen och det man begär i framtiden. Det som är oroande, om vi tittar på t.ex. Sund och Sottunga, att de förlorar nästan 20 procent av sina landskapsandelar till grundskolan. Det kanske inte först verkar så konstigt, men om man tänker på att dessa kommuner till största delen har – mycket större än centralkommunerna Jomala, Finström, Mariehamn  -  sina inkomster från landskapsandelar; då kommer det här att slå mycket hårt mot de mindre kommunerna, mycket hårdare än mot de stora kommunerna. Man har inte tillräckligt sett till konsekvenserna här, utan man kastar in pensionsavgifterna i ett gammalt system och så får det bli vad det blir.

 

Det finns många olika saker som påverkar reformen och jag anser att liggande förslag är ganska ogenomtänkt. Man har inte beaktat olika faktorer, såsom elevantal, små eller stora skolor. Jag har också funderat på problemet i Sund: det blir inte automatiskt så att kostnaderna sjunker bara för att man passerar en gräns på 1.000 personer; flyttar det in tre vuxna så har man fortfarande samma kostnader för skola, men landskapsandelen sjunker med mer än 10 procent.

 

Jag kommer med beaktande av detta att föreslå att lagförslaget går till stora utskottet och att man verkligen reder ut vad det får för konsekvenser för enskilda kommuner. Kan man inte reda ut det här så är det bättre att förkasta det liggande lagförslaget och precis, som finansutskottet säger, begära ett nytt förslag 1.8, där man har tittat på alla konsekvenser och inte bara kastar in det här i ett liggande system och ändrar koefficienten.

 

Senast gång vi debatterade ärendet sades det att kommunerna också måste ta sitt ansvar när det gäller ekonomin. Det håller jag med om, men vi skall också komma ihåg att redan i samband med att budgeten togs fick kommunerna ett större kostnadsansvar i och med att i stort sett alla kompensationer för kapitalinkomstskatt och andra avdrag togs bort. Kommunerna har alltså redan tagit en stor del av sitt ansvar. Är det så att man skall ta ytterligare ansvar anser jag att det skall ske under en övergångsperiod på fyra år. Det står jag fast vid. Sedan kan man diskutera kompensationsnivån.

 

Fru talman!

Jag kan acceptera om alla ledamöter kan lagstiftningen, om man verkligen har satt sig in i den. Har alla gjort det och tar ett politiskt beslut att man vill försämra välfärdsfrågorna för kommunerna accepterar jag att förlorar den politiska kampen, men är det så att ni ledamöter inte kan lagstiftningen, då hoppas jag att ni verkligen sätter er in i den och därefter – efter moget övervägande – överväger att förkasta lagstiftningen, alternativt få till stånd en ändring i stora utskottet.

 

Jag har också noterat och försökt undersöka vad kommunförbundet har sagt i frågan. Jag har tittat i gamla protokoll från senaste tvåårsperiod. Ett enigt kommunförbund under ledning av ltl Folke Sjölund gav som rekommendation till kommunerna att inte omfatta att pensionerna överförs, så ltl Sjölund har gjort en kovändning på 180 grader när det gäller lärarnas pensioner från 19.4 – det finns till protokoll.

 

Min goda vän Roger Slotte, centerns representant, sitter också i kommunförbundet. Jag har diskuterat det här med honom och vi är överens och han har lite svårt att förstå centerns nuvarande linje.

 

Fru talman!

Jag vill peka på ännu en sak. Jag har noterat att i t.ex. Mariehamn är den långsiktiga konsekvensen att man förlorar landskapsandelar till grundskolan med över 30 procent. I och med att kompensationen blir 37 procent minskar det lite; det är lätt att gå ut och göra politiska poäng av tre månaders vinsten, men den långsiktiga konsekvensen för Mariehamn är mycket illa. Man bör också notera att medeltalet för hela landskapet Åland är 20,37 procent. Varför skall då små kommuner, som Sund och Sottunga, även Finström som är större, förlora mer än medeltalet? Jag tycker att det finns alla skäl att verkligen sätta sig in i lagstiftningen. Tar man sedan ett aktivt politiskt beslut att försämra för kommunerna accepterar jag att jag har förlorat den politiska kampen.

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Jag tycker att det är intressant att man tar fram effekterna. Jag sade i mitt anförande i måndags att det man kan se av stapeln är effekterna i de olika kommunerna, och en del av de effekterna härrör sig direkt till skolstrukturen, om man alltså har mer än en skola. Sedan finns det avvikelser från det när Sottunga och Sund tydligen ligger på samma nivå som kommuner med två skolor. Det finns säkert en förklaring till hur det kan komma sig. Transperensen när det gäller antalet lärare i skolorna i dag är som sagt obefintlig och det är bara kommunen själv som vet det, men här slår den rakt ut i fördelningsprocent. Det liggande förslaget ger väldigt ojämnt fördelade effekter mellan kommunerna därför att verkligheten slår igenom. Kommunerna har inte känt till dessa siffror, de har inte varit relaterade till landskapsandelar därför att man har finansierat den i vissa fall, skulle jag säga, förstorade volymen av lärarlöner som har legat här; nu slår de igenom när de räknas in, och det är bra för nu får man reda på. Det sägs här att vi skulle ha föreslagit 37 procent i kompensation mot 35,13, men det är ingalunda så som min tankegång har varit, att det minsta man skall ge i kompensation är 37 procent av pensionens storlek och den skall läggas ovanpå det andra. Det betyder att summan av 2003 års effekt, 570.000 euro, egentligen borde ha kompenserats ytterligare med 37 procent. Nu är den kompenserad med 75 procent på helårsbasis.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det som ltl J-E Mattsson säger om struktur stämmer, att man ser vissa delar, men det är inte den enda faktorn utan det finns flera faktorer; om du har en liten skola med klass 1 med sju elever måste du ha en lärare och du får mindre landskapsandelar för en lärare. Jag förstår inte 75 procents resonemanget därför att siffrorna som jag visar här baserar sig på den lagstiftning som landskapsstyrelsen har lämnat till lagtinget och som finansutskottet ger sitt bifall till. 35,13 procent är kompenserat under de tre sista månaderna och beräkningen grundar sig på det. Det är rätt som ltl J-E Mattsson säger att man i finansutskottet betänkande säger minst 37 procent, men jag läste i det utkast som vi fick från finansavdelningen och där säger man: ”Kompensationen uppgår enligt vår uträkning till 35,13 procent av de premier som kommunerna skall betala. Utskottets tanke om en kompensation om 37 procent ligger alltså nära detta.” Man uppfattar alltså betänkandet på finansavdelningen att man ger sitt bifall i stort sett till det som man nu har föreslagit i lagstiftningen för år 2003.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är helt riktigt att finansavdelningen i sitt utlåtande säger så. Jag vill påpeka att utlåtandet kom så sent som när vi stod inför justering i utskottet, så det föranledde inte några nya åtgärder.

 

Jag kan inte omfatta det som ltl Strand säger därför att jag har erfarit att merkostnaden för 2003 för kommunerna är ca 570.000 euro och det är exakt den summa som pensionerna är. Då kan man inte säga att de innehåller 35,13 procent. Det är inte rätt. Att man nu har räknat in en betydligt större grunddel för pensionerna på grund av det finns mycket mera lärare med i beräkningen av landskapsandelar ger denna effekt.

 

Finansutskottet har tidigare i flera sammanhang uttalat sig om att man bör se över landskapsandelarna till kommunerna. Jag vill framhålla än en gång, att det är nödvändigt att se över dem och analysera ojämnheterna, varför problem för vissa kommuner har uppstått. Vi vet nu att det finns betydligt fler lärare i vissa skolor än vad normen säger. Det gäller också övriga kommunala verksamheter.

 

Jag vill ännu säga att genom att ha detta kvar i landskapet eller genom att föra över det till vissa delar till kommunerna löser vi inte någonting av den offentliga ekonomins problem. Det här är ingen lösning av den offentliga ekonomin. Det låter som att om vi låter bli att föra över det här till kommunerna löser vi kommunernas problem. Det är precis tvärtom: då kan kommunerna fortsättningsvis blunda för sina kostnader och köra vidare. Det är viktigt att lösa helheten.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag anser att man i dag är mycket kostnadsmedveten i kommunerna och jobbar på detta, men man måste få en längre övergångsperiod.

 

Det finns all anledning att föra ärendet till stora utskottet eftersom ltl J-E Mattsson säger att 570.000 euro är den kostnad som är i gällande förslag och att det inte finns någon kompensation. Jag kan bara hänvisa till det utlåtande som ltl J-E Mattsson själv hänvisade till från finansavdelningen, där det står att det måste föreligga ett missförstånd; det skulle inte ha varit någon idé att ha en övergångsbestämmelse i 2003 års lagframställning om det inte skulle ha blivit en förändring. Det är förändringen som sker 1.10 som gör att man måste ha en övergångsbestämmelse. Ltl J-E Mattsson har missuppfattat detta och därför är det all anledning att föra ärendet till stora utskottet. Det finns en kompensation på 35,13 procent för de kostnader som åläggs kommunerna under tre månader.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Ltl Strand ägnar sig åt ett par klassiska politiska knep. För det första hänvisar han till andra, bl.a. tilll mig att jag skulle ha ändrat mig från den roll som jag hade när jag satt som styrelseordförande i Ålands kommunförbund. Det är riktigt på det sättet att då satt jag på den stolen, förde diskussioner med landskapsstyrelsen och dåvarande finansansvariga Olof Salmén och där slutresultatet blev att landskapet ansåg sig ha råd att gå vidare och finansiera den här delen av den kommunala verksamheten, nämligen grundskollärarnas pensioner.

 

Det andra klassiska knepet är, fru talman, att ltl Strand nu plockar ut en del av landskapsandelssystemet och redovisar det såsom om det skulle vara hela sanningen, och det är det inte alls; det här innehåller enbart effekterna på grundskolan, som ser dramatiska ut. Men landskapsandelssystemet är en helhet som också innehåller andra bitar. Det innehåller den sociala sidan, det innehåller allmänna landskapsandelar, men det innehåller också skattekomplettering och justeringsbelopp, om man skall räkna ihop helheten för att kunna se hur den ekonomiska relationen mellan landskapet å ena sidan och de enskilda kommunerna å andra sidan slår ut. Där är det precis som ltl J-E Mattsson var inne på, att det är klart att det hela tiden sker förändringar mellan kommunerna därför att verkligheten lever. 

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det skulle vara hedervärt om ltl Sjölund höll sig till sanningen. Den som vill se protokollet från kommunförbundet kan få det av mig. Det är från 19.4. Finansansvarige var icke ledamot Olof Salmén – finansansvarig var Sjölunds partikamrat ledamot Olof Erland. Det där köper jag alltså inte!

 

Det är riktigt att när man tittar på landskapsandelarna måste man se till helheten, där alla komponenterna med kompensation för det sociala och liknande ingår. Tittar man till den helheten ser situationen mycket värre ut, och det var det jag tog upp i mitt anförande: genom att lagtingets majoritet i samband med budgeten beslöt att ta bort många av kompensationerna som tidigare har gått till kommunerna har kommunerna redan tagit sitt ansvar. Nu handlar det om att lagtingets majoritetspartier centern och liberalerna måste ta sitt ansvar och våga göra politiska prioriteringar på andra områden. Man kan inte hålla på med 80-procentiga bidrag, jättedyr skärgårdstrafik, samhällsfinansierade IT-byar, ja, listan kunde göras hur lång som helst! Det är här som ltl Sjölund och hans partikamrater måste våga göra politiska prioriteringar.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag förstod att ltl Strand hänvisade till den tid då jag satt med i Ålands kommunförbunds styrelse. Det var faktiskt under den förra landskapsstyrelsens tid, inte under denna landskapsstyrelses tid. Ansvaret för sådana protokoll som har tillkommit efter det att jag avslutade min period i Ålands kommunförbunds styrelse är inte mitt.

 

Ltl Strand hänvisar till kompensationer. Vilka kompensationer då? Jo, det var sådana kompensationer som tillkom när samfundskattefördelningen gjordes om, där man också plockade in vissa kompensationer för kapitalskatter osv. Men de kompensationerna var till sin karaktär tillfälliga och gäller bara en viss tid. Det är alltså extra pengar som landskapet har tilldelat kommunerna. De ingår alltså inte i det ordinarie landskapsandelssystemet. Att börja räkna in sådana som grund för landskapsandelssystemet leder helt fel. Tillfälliga kompensationer är tillfälliga kompensationer, landskapsandel är landskapsandelssystem.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag förstår att det är pinsamt för ltl Sjölund att ledamoten inte vill vidkännas protokollet, men den som vill kan få se det: 19.4.2001 underskrivet av ltl Sjölund! Men det skall jag lämna därhän. Varför kommunerna har fått kompensation för t.ex. kapitalinkomstskatter är på grund av förskjutningen till staten, i och med att den kommunala andelen har minskat. Vi skall dock komma ihåg att landskapet får tillbaka via 0,45 och det är därför man tidigare tekniskt har valt att ge den här kompensationen, men i dag har liberalerna gjort den politiska prioriteringen att man behåller pengarna i landskapets kassa i stället för att, rättmätigt, ge dem tillbaka till kommunerna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

De kommuner som från 1.7 budgeterade för pensionsövertagandet kommer nu att få betala halva den summan minus 35 procent i landskapsandel. Så långt tycker jag man kan resonera. Sedan antyder ltl Strand att allting för all framtid skulle vara givet i och med finansutskottets betänkande. Hur jag än har läst betänkandet kommer jag inte fram till den ståndpunkten, utan jag läser in att nu skall en ny omgång mellan kommunerna och landskapsstyrelsen vidta. Förslag till nytt landskapsandelssystem, till nya parametrar, eller hur man vill diskutera det, skall läggas fram 1 augusti. När det är gjort skall vi föra diskussionen om hur det blir för 2004 och framåt.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Man kan naturligtvis diskutera såsom ltl Wiklöf och tolka det som han gör. Däremot har finansavdelningen inte tolkat det så. Jag tycker att det skulle vara en ärligare politik att nu säga vad man vill politiskt gentemot kommunerna. Kan man i stora utskottsbehandlingen sätta in politiskt vad man vill kommer jag att respektera det beslutet. Är vi överens om det, ltl Wiklöf, så tar vi det stora utskottet, skriver in vad vi vill politiskt och så jobbar vi vidare i konstruktiv anda.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Vi skall driva ärlig politik, ja! Någon annan åstundan har inte jag haft här. Om ärendet tas till stora utskottet eller inte sammanhänger inte med den omständigheten att hur man än vill finansutskottets betänkande så står det att ett nytt förslag skall framläggas 1 augusti och det skall efter en eller flera omgångar med kommunerna. Det är vid det tillfället man också får diskutera med kommunerna alla de eventuella skevheter som finns i systemet. Jag tror att utskottet har menat vad man har skrivit och här i lagtinget får vi se hur beslutet blir. Vidblir vi utskottets betänkande till den del det sägs att man skall komma med en ny framställning 1 augusti, så vet vi att det är först efter det vi kan utläsa vad effekterna blir. När det däremot gäller den första delen till 2003 är det klappat och klart, om inte några ändringar görs.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Ltl Wiklöf säger att han tror att han vet vad utskottet har menat. Jag är inte lika säker på vad utskottet säger eftersom finansavdelningen har kunnat tolka det på sitt vis och det är den som skall bereda lagtingets beslut. Ltl Wiklöf och jag kan säkert bli överens, om vi kan precisera detta i stora utskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Med hänvisning till de siffror som ltl Strand visade på tavlan är det på sättet att med den nya framställningen skulle kommunerna få mindre pengar därför att detta skall hållas kostnadsneutralt. Redan i samband med budgeten sade finansutskottet att effekterna av det ändrade betalningsansvaret för grundskollärarnas pensionspremier skall beaktas i nya landskapsandelar. Man kan säkert säga att, jo, de beaktas till 35,13 procent, men då har man minskat på någonting annat eftersom de slutsummor som framgick på overhead-bilden av den gamla lagen och den nya lagen skilde på närmare 1 miljon mark. Då har inte effekterna av grundskollärarnas pensionspremier beaktats, precis som finansutskottet säger i betänkandet. Min utgångspunkt har hela tiden varit att det finns vissa kostnader som redan i dag har varit landskapsandelsberättigade och så kommer det till en kostnad på 22 procent som är pensionspremier, och dessa skall kompenseras till minst 37 procent. Det har hela tiden varit min utgångspunkt. Därför har jag inte kunnat gå med på att omfatta den föreliggande framställningen för längre tid än tre månader.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

”Minst 37 procent”, men vad är det som säger att det blir mer? Kan socialdemokraterna, de frisinnade och de andra som vill vara med enas politiskt i stora utskottet om att precisera beloppet, ett högre belopp, det som ltl Sjöblom vill? Då hjälps vi åt.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Min utgångspunkt har varit att det måste finnas ett minimibelopp som landskapet kompenserar kommunerna för. Det skulle vara till fördel, när man i andra sammanhang pratar om avtalsfrihet, att också kommunerna och landskapet skulle kunna avtala om en kompensation som ligger bättre till än 37 procent – 37 procent är alltså minimum.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Frågan om en kompensation om 37 procent eller 50 procent är i och för sig viktig, men det skulle vara lika viktigt att man tittar på hur det slår för enskilda kommuner, eftersom det är så många andra orsaker som påverkar. Jag försökte visa på hur det slår för Sottunga och Sund. Proportionellt slår det mycket hårdare även om man totalt sett får en kompensation på 37, 40 eller 50 procent, utan man måste gå in och titta på hela systemet, det är det som jag är ute efter i mitt resonemang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Englund, replik:

Fru talman!

Jag har tidigare varit lite negativ till förslaget och också talat om det. Efter att jag nu har hört ltl Strand tycker jag att han har jobbat mycket bra med förslaget. Detta har stötts och blötts relativt mycket, både i finansutskottet och tidigare här i lagtinget. Det är precis som sägs här, att det kan slå illa speciellt mot de små kommunerna  - det visar alla uträkningar. Jag stöder alltså förslaget att föra ärendet till stora utskottet. Det är tydligen inte färdigt diskuterat och behandlat ännu. Dessutom borde man tillika ha det kommande förslaget till fördelning av landskapsandelar på bordet för att kunna besluta om dessa saker.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med om en del av det som ltl Strand säger att det slår mot små kommuner; fördelningen kommunerna emellan slår så att det blir svårare för en del små kommuner. Men jag har också satt min tillit till det som finansutskottet säger i sitt betänkande, att man i landskapsförhandlingarna när man ser över de nya andelarna, som det är meningen att skall komma 1 augusti, skall beakta just de här sakerna. Där hoppas jag också att man skall beakta den situation som Sunds kommun har när det gäller innevånarantal, för det är precis såsom ltl Strand sade att får man tre stycken innevånare till utöver 1.000 så blir inte kostnaderna mindre utan tvärtom kanske de blir större, om det är barn med som utnyttjar barnomsorg osv. Just gränsen på 1.000 personer hoppas jag och tror att man samtidigt skall titta på. Men jag tror att detta kommer att lösa sig i förhandlingarna mellan kommunerna och landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Finansutskottet föreslår en kläm där man uppmanar landskapsstyrelsen att komma med ett lagförslag där landskapet skulle kompensera kommunerna för den nya kostnaden, alltså betalningen av grundskollärarnas pensionspremier, till åtminstone 37 procent!

 

Man för också resonemang om att kostnadsansvaret för överföringen av pensionspremierna inte kompenseras genom det nya lagförslaget såsom lagtinget beslutat. Sedan gör man en uträkning som visar att jämfört med år 2002 får kommunerna 1,57 miljoner euro mindre i kompensationer plus kostnader för pensionspremier om 0,57 miljoner euro för tre månader. När man har läst så långt inställer sig följande frågor: Varför godkänner man en överföring av kostnadsansvaret för grundskollärarnas pensionspremier utan egentlig kompensation eller bara med en liten kompensation? Varför vill man inte ha 100 procents kompensation utan nöjer sig med ”åtminstone 37 procent”? Dessutom skulle jag vilja ställa en tredje fråga: Tycker utskottet att det är bra att göra lagbestämmelser som skall gälla i hela tre månader? Är det en bra sak det!

 

Om man förutsätter att lagtinget skulle anta en lag som skulle kompensera kommunerna med förslagsvis 40 procent, så betyder att man för över kostnader på dem med ca 1,3-1,4 miljoner euro på årsbasis.

Jag hade verkligen hoppats att finansutskottet självt skulle ha föreslagit att ta tillbaka framställningen för att titta över den eller föreslagit att den skulle ha skickas tillbaka till landskapsstyrelsen. Vi vet att de s.k. förhandlingarna som ägde rum sommaren 2002 sade den kommunala förhandlingsdelegationen enhälligt nej till att ta över betalningsansvaret om man inte kompenserades helt.

 

Genom att jag fick mig en liten förkylning hade jag möjligheter att läsa tidningarna ännu noggrannare än jag brukar läsa normalt. Jag kan rekommendera söndagens Hufvudstadblad, kolumnen på ledarsidan ”Folket i kris”. När jag läste den tänkte jag för mig själv, ”att det här verkar ju vara Åland det”, men det var republiken Finland. Det var Tomas Ries, forskare vid försvarshögskolan, som har skrivit kolumnen. Han skriver alltså om vart vi håller på att komma, om vi inte lyssnar på vad folk säger. När skall, som han skriver, för att förhindra att folk – folk ute på fältet - uppfattar att man inte hör på dem, vad skall man göra åt det för att öka tilltron till myndigheterna. ”Man kan inte undvika svåra nedskärningar, men dumheter och medborgarförakt måste bort”. Jag tror att när ni har läst den här artikeln kommer ni att känna igen er.

 

Jag stöder förslaget om att ärendet remitteras till stora utskottet, för det kan inte vara meningen – att utskottet menar det på fullt allvar - att vi skall göra en lag som påför kommunerna 0,57 miljoner euro under tre månaders tid.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Ärendet har diskuterats på lite olika sätt med lite olika infallsvinklar. I utskottet hade vi den infallsvinkeln, åtminstone jag och jag fann att en stor del av utskottet hade samma uppfattning, att vi ville verkligen sätta oss in i grunderna för ekonomin när det gäller landskapsandelar till skolor och för socialvård. De uppgifter som vi har fått pekar entydigt på att det sker en snabb förändring i försämrande riktning, både för landskapet och kommunerna och därför är lagförslaget på gång för att renodla betalningsansvaret, skulle jag säga.

 

När vi går in på detaljerna i förslaget är det så att man har räknat fram nya basbelopp för landskapsandelar för socialvård och skola. När det gäller skolans del består den nuvarande grunden man använder för att räkna ut de nya basbeloppen, som någon sade redan, av en mycket större del; den är väldigt ojämnt fördelad mellan kommunerna och därför blir de ekonomiska effekterna när man sätter in nya koefficienter för att balansera betalningsansvaret mellan landskapet och kommunerna ganska olika. Det är nämligen så att vissa kommuner har en väsentligt större del lärare än den grund man hade tidigare när man hade trelärarskola, fyralärarskola, femlärarskola, som man fick bidrag för. Nu slås detta ut och genomslagseffekten blir på de kommuner som har en överstor del lärare i förhållande till den norm som en gång i tiden fanns. Det hade varit intressant om vi i finansutskottet hade satt oss ner kanske en vecka till och begärt uppgifter på hur det skulle ha sett ut om man hade använt den gamla normen, med de nya lönerna, med den nya utvecklingen med de nya pensionerna inbakade och räknat ut basbeloppen på det och låtit detta slå igenom som effekt för de olika kommunerna. Då hade den varit renodlad och slagit igenom fullt ut i de kommuner som hade haft råd att anställa eller av strukturella skäl kunnat anställa och behövt anställa mera lärare, men nu göms den bort i och med att man förenhetligar det genom att ta alla med från början och sedan dela ut det i förhållande till kommunerna. Eftersom ärendet hamnar i stora utskottet är detta kanske en uppgift för stora utskottet att sätta sig in i. Vi i finansutskottet tog under nästan två månaders tid fram så många uppgifter som ingen av oss kände till förut och som fortfarande tolkas lite olika i salen. Jag skall inte berömma mig att jag förstår dem bäst, men det finns sådana som tydligen anser sig göra det. Jag tror, beroende på hur man ser på det här problemet, att det är väldigt få som egentligen kan säga att jag vet exakt hur det här ser ut och vilka effekter det har.

 

Jag tycker ändå att i den här diskussionen borde vi alla vara medvetna om att den ekonomiska situationen som råder och den förändring som sker är ganska allvarlig för de olika kommunerna. Det går snabbare neråt än vad någon har förutspått. Då kan inte någon bara säga att det där skall landskapet ha, det där skall kommunerna ha. Vi måste börja analysera och se hur det ser ut. Det finns kommuner i dag som har, skulle jag vilja påstå, en överstor kostnad för sina skolor. Ltl Strand har en gång angivit för mig antalet elever per lärare i vissa skolor. Jag har inte de sifferuppgifterna, men de kan stora utskottet också ta fram och redovisa. Där får vi också en bild som stärker det jag har sagt, att skulle man har kunnat bibehålla grunderna något så när för utvecklingen i skolan, så hade vi inte behövt ha en så här svår ekonomisk situation att ta i, och den blir ännu svårare på grund av att kommunerna drabbas så väldigt olika.

 

När man ser på den kommunala ekonomin och dess utveckling har vi fått oss tilldelat ÅSUB:s rapport Bokslut 2001. Där kan vi utläsa att det finns fyra kommuner med negativt bokslut. Jag skall räkna upp dem så att alla vet. Det är Geta kommun, Kökar kommun, Saltviks kommun och Vårdö kommun som har gjort negativa bokslut för 2001. 2002 börjar skymta där för dem som finns i kommunerna; jag känner inte till hur det ser ut i någon annan kommun än i Eckerö. Vad man däremot kan utläsa av budgeten för 2003 har trenden som sagt ökat till det negativa. Nu har vi enbart fem kommuner med positiva budgetar, enbart fem kommuner på Åland, elva kommuner har budgeterat negativt. För 2001 var det ingen kommun som hade negativa budgetar, alla hade kalkylerat med att det skulle gå runt, ändå hamnade fyra på fel sida. De fem kommuner som har positiva budgetar är Brändö, Föglö, Hammarland, Lemland och Saltvik. Vad kan man kort läsa ut av det här? Jo, Saltvik måste ha gjort någonting radikalt från 2001 till 2003. Jag känner inte till vad man har gjort, men man hade ett negativt bokslut 2001 och nu har man en positiv budget. Det återstår att se om det sedan har med verkligheten att göra, men någonting måste man ha gjort.

 

Den snabba förändring i negativ riktning som nu är på väg gör att både kommunerna och landskapet måste spara. Innan man vet om att man måste spara måste man vara medveten om att man har för lite pengar till de utgifter man har.

 

Med det här förslaget, som ltl Strand och några andra har stött, skjuter vi egentligen bara problemen på framtiden med att inte anta lagen. Jag tycker att det är förtjänstfullt av socialdemokraterna, som har diskuterat frågan på ett mycket sakligt sätt, att säga att vi accepterar förändringen till den här delen för 2003. Det har vi gjort i och med budgetbeslut i lagtinget; det har också gjorts genom budgetbeslut i alla åländska kommuner.

 

Med detta får vi återkomma till fortsatt diskussion om ändamålet med att föra ärendet till stora utskottet. Jag hade nog sett fram emot en ny lagframställning  i augusti som vi kunde ha diskuterat konstruktivt till vilka nivåer landskapet långsiktigt har råd att stöda utbildning och socialomsorg på Åland.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag tänker inte gå in i detalj på finansutskottet betänkande. Det är upp till lagtinget att besluta om man vill begära en lagframställning till 1 augusti. Det är naturligtvis så att vi har beredskap att lägga fram en sådan lag. Vi har redan lagstiftningsprocess när det gäller rörliga arbetsplatser, som vi då får baka in det här systemet om det blir ett sådant beslut.

 

Med tanke på diskussionen hittills tänkte jag ändå försöka ge en överblick av vad den finansiella politiken gentemot kommunerna handlar om. Det är så att hur man än går in i detalj i konsekvenserna för de kommande åren är det alltså en spekulation därför att vi vet inte vad den ekonomiska utvecklingen blir. Det är alltså en osäker process när vi gör reformer i det kommunala systemet. Det är en osäker process när det gäller orsakerna; de kan bero på de förändringar som vi gör i systemet, men de kan också bero på allmänna ekonomiska förutsättningar. De kan också bero på vilka åtgärder kommunerna själva tar. Det finns också en osäkerhet när det gällde bilden av den kommunala situationen och ekonomin, som ändå mer och mer blir sådan att de flesta är medvetna om att vi har en ny ekonomiska situation i samhällsekonomin, framför allt på grund av att inkomsterna för landskapet minskar, klumpsumman på grund av rikets skattepolitik, men också i kommunerna, beroende på befolkningsförändringar, beroende på skatteunderlaget och beroende på en viss koncentration till tätorterna. Alla dessa faktorer gör att vi har ett svårt problem med samhällsekonomin därför att vi har inte resurser som på nittiotalet, och många av de överskottsresurserna har gått till att bygga upp en offentlig förvaltning som vi helt enkelt inte har råd med. Men en viktig utgångspunkt när vi diskuterar kommunerna är att vi fortfarande anser att kommunerna är bäst på att sköta vissa välfärdsangelägenheter, alltså sådant som grundskolan, barnomsorgen, äldreomsorgen, de nära välfärdsfunktionerna. Till den del kommunerna vill samarbeta stöder landskapet sådana samarbetsförsök, och det är flera sådana på gång. Mariehamn, som har resurser inom vissa speciella områden, hjälper ju till att sköta vissa angelägenheter för kommunerna; vi har en diskussion om arbetsskyddad verksamhet, det finns en diskussion på norra Åland om vissa sociala tjänster. Det är alltså en ekonomisk situation som sätter igång reformprocesser. I det här hänger kommunerna och landskapsstyrelsen ganska mycket ihop, dvs. vad den ena gör påverkar den andra och vice versa.

 

Om vi ser på den här landskapsstyrelsens finanspolitik kan jag kanske börja med att vi efter många års diskussioner gjorde en omfördelning av samfundskatten så att den skulle vara mera rättvis och så att systemet skulle uppdateras, baserat på de senaste åren. Här har man då konstaterat, har jag hört från några håll, att de kompensationer som då infördes har bortfallit, vilket påverkar kommunerna. Det är självklart så att de kompensationer som infördes var övergångskompensationer. Det var för det första en kompensation till de kommuner som förlorade på förändringen, på grund av att den blev försenad ett år. Vi ville alltså inte i landskapsstyrelsen göra en retroaktiv beskattningsförändring utan vi kompenserade de kommuner som förlorade på det. De kommuner, som i många år på sätt och vis hade fått för mycket samfundskatt genom att systemet var låst till de koefficienter som fanns 1992-93, blev också kompenserade;  trots att de egentligen hade fått för mycket pengar, enligt vårt system, så kompenserades de med 100 procent, 75 procent, 50 procent och 25 procent under en övergångstid, alltså en buffert.

 

Vi konstaterade också att kapitalskatten hade fått en annan utveckling än vad vi tidigare hade räknat med, dvs. många småföretagare, jordbrukare och yrkesutövare övergick från att betala skatt på sin inkomst till att betala kapitalskatt. Detta gjorde att vissa kommuner förlorade på den reformen. Vårt åtgärdsförslag var, som lagtinget antog, att man skulle kompensera för kapitalskatten så att kommunerna fick samma skatt som om det hade varit en samfundskatt på verksamheten. I näringsutskottet ligger just nu ett lagförslag om ändring av samfundskatten, där lagen säger att om samfundskattekoefficienten ändras så skall kapitalskatten följa med. Men vi har sagt att det är en nivå som kommunerna bör få behålla; vi föreslår alltså att man inte sänker kapitalskatten för att ge en utvecklingstimulans åt kommunerna.

 

Ytterligare har vi gått igenom hela landskapsandelssystemet och gjort vissa förenklingar. I den utvärderingen har vi konstaterat att landskapsandelssystemet har en effekt på utjämningen mellan kommunerna; kommunerna har mycket olika förutsättningar att bedriva sin verksamhet och finansiera sin verksamhet. Genom att ändra landskapsandelarna har vi gjort ett ganska effektivt fördelningssystem ännu mera effektiv.

 

Vi har bedömt det som så att grundskollärarnas pensioner, som i riket överfördes under en övergångsperiod 1998-2002, också bör överföras här till kommunalsektorn. Då skall man räkna med att detta är en helhetslösning, dvs. pensionerna, landskapsandelarna, kapitalskatten, samfundskatten och stöd enligt prövning måste allt ses i ett paket. Jag tror att det är synnerligen viktigt för det kommande lagtinget, den kommande landskapsstyrelsen, att hålla fast vid detta helhetsgrepp, för drar man i enskilda komponenter, ser man på effekterna för enskilda kommuner och skall kompensera allt till 100 procent, som vtm Salmén talade för, ja, då kommer vi ingen vart, då får vi inte kontroll över samhällsekonomin. Det är partiernas ansvar här i lagtinget – efter kommande val – att från början ta fasta på helhetssynen. Det är den enda möjligheten. Vi har haft diskussioner med socialdemokraterna i samband med finansutskottets behandling, men alla partier måste vara med och diskutera detta därför att alla partier kommer att ha ett ansvar kommande år. Det finns inte några andra möjligheter än att se det som ett helhetssystem. Skall alla ha kompensationer för allt? Skall alla ha samma förmåner för alla andra? Det säger sig självt att det blir ett väldigt dyrt system. Därför måste vi se till att alla dessa saker hänger ihop.

 

Som jag ser det måste man för det första ha ett system som bygger på fasta principer. För det andra får man säga att det är en politisk fråga när man bedömer fördelningen mellan landskapet och kommunerna. Det finns en princip sedan landskapsandelssystemets tillkomst, dvs. kostnadsneutralitet och det betyder att de kostnader som landskapet har och de kostnader som kommunerna har skall fördelas någorlunda jämbördigt. Här finns det också problem att lösa, osäkerheter, därför att man kan säga att ÅHS och gymnasieskolorna har en för stor volym, medan kommunerna har lyckats ordna sin volym, men det är en förhandlingsfråga mellan landskapsstyrelsen och kommunerna. Det som behandlas här i dag var en diskussionsfråga mellan kommunförbundet och oss förra året och i budgeten finns alla principer redovisade. Den som vill se vad lagtinget har beslutat kan gå till budgeten och finansutskottets betänkande. Det som finansutskottet har tillfört är vad som händer nästa år.

 

När vi ser på vad man kan göra för utvecklingen framöver bygger våra diskussioner med kommunförbundet på tre olika block:

1. att minska regleringen, öka det kommunala handlingsutrymmet för fullmäktigeförsamlingarna utifrån en ram och ett regelverk som är hållbar
2. att om möjligt förenkla lagstiftningen. Vi avser att gå igenom all lagstiftning för att identifiera kostnadsdrivande faktorer och sedan komma med förslag till ändringar; det gäller grundskolans olika läroplaner, språkprogram och liknande, det finns väldigt mycket.
3. att gå in för ytterligare systemförändringar, dvs. att vi utvärderar landskapsandelssystemet och försöker hitta förenklingar.

 

Då gäller det två saker: för det första att trygga kommunernas inkomster. Någonting som jag kommer att föra fram till diskussion är att ha en inkomstgaranti för kommunerna. Man kan säga att det är ett annat sätt att fördela våra medel än stöd enligt prövning. Det skall alltså vara förutsägbart. Det har att göra med sådana gränser som Sunds kommun har när det gäller befolkning osv. Det är också en sak som vi ser på: är det fel i systemet när en kommun som ökar i befolkning får det sämre ställt osv. Det är någonting som vi alltså skall titta på. Det ena är inkomsttryggheten. Men det andra och kanske det viktigaste på sikt när det gäller systemförändringar är: hur skall vi stimulera kommunerna att utvecklas, att få tillväxt i ekonomin, att säkra sitt skatteunderlag. Där har vi ett regionalpolitiskt problem och vi har naturligtvis ett resursfördelningsproblem också, men genom att förenkla det ekonomiska systemet och sätta in resurserna där de behövs tror vi att vi kan gå framåt i processen.

 

Det här är den linje som landskapsstyrelsen har och står bakom. Nästa gång det blir diskussion om landskapsstyrelse anser jag att det här är någonting som vi skall bygga vidare på. Det är en stor osäkerhet, ingenting är perfekt, det är komplicerat system, det är svårt att få en helt rättvisande verklighetsbild, men jag anser att vi är på rätt väg när det gäller den kommunala utvecklingen.

 

För att då lyfta fram det negativa - när olyckskorparna slåss om smulorna – kommer vi att ta initiativ till ett seminarium i maj där vi skall diskutera med kommunerna, allianser för tillväxt, dvs. vilken roll skall landskapsstyrelsen ha i kommunernas utveckling? Detta ligger sedan till grund för de åtgärder vi kommer att föreslå inför nästa års budget och de förhandlingar vi har med kommunförbundet. Det är klart att det säkert finns många andra medel, många andra metoder, men jag tror att all diskussion om kommunernas framtid måste utgå från ett helhetsperspektiv där vi försöker åstadkomma ett tydligt system med klara principer; sedan blir den politiska frågan och bedömningen: Hur skall arbetsfördelningen vara mellan kommunerna och landskapet? I landskapsstyrelsen anser vi att kommunerna skall ha kvar sin självständighet, men till den del det är tal om kommunsammanslagningar måste det komma som ett initiativ från folket via kommunernas församlingar. Däremot stöder vi alla försök att hitta bättre samordningsstrukturer och modeller för hur man skall göra det.

 

Jag tror att även om vi har en kärv samhällsekonomi har vi ändå lyckats hittills hålla välfärden på den höga nivå som kommuninnevånarna och befolkningen vill ha. Kan vi ha ett helhetsperspektiv, så kan vi också klara av det ekonomiskt. Om jag säger – som ett avslutande exempel – att de åländska kommunerna har väldigt olika förutsättningar: 20-40 procent kanske har det ganska bra, medan 60 procent har det ganska kärvt, 20 procent kanske har det dåligt, då måste vi se till att vi avhjälper de ekonomiska problemen för de kommuner som har det sämst, och inte att vi fördelar samma stöd till alla 100 procent. Då blir det dyrt. Kan vi rikta stödet, kan vi göra det mera effektivt, kan vi hushålla med resurserna, så har vi möjlighet att vända den negativa ekonomiska trenden för landskapet och kommunerna. Men så fort alla skall ha kompensation för allt och ha samma förmåner som alla andra, oberoende av ställning blir det problem.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Det var ett kvalificerat inlägg som jag inte tror att hade den substans som det kanske hade. Numera skall lagtinget ställas på sidan om och man skall ha seminarier i stället för att bilda allianser för tillväxt. Det här handlar om grundskollärarnas pensionspremier. Man säger att man skall följa riket och föra över dem till kommunerna. Det skall ju föras till landskapets pensionsfond, där nuvarande finansansvarige Olof Erland sitter som ordförande och senaste år såg till att kapitalet sjönk med 6 miljon euro – som for bort! Det vi diskuterar är en halv miljon euro. Över 2 skatteören satt finansansvarige ansvarig för och såg till att pengar försvann. Det är totalt oansvarigt, trots att vi från oppositionen varnade för: se till att pengarna säkerställs. Jo, man lät i galopperande takt pengar försvinna ut, pengar som inte går att få igen. Man väntar på uppgång i aktier medan man sitter och åker med i rälsen på nedgående. Tidigare pensionsfond såg till att de sämsta förvaltarna var sjätte månad åkte ut. Det är de pensionerna vi diskuterar i den här framställningen, det är det som den här saken gäller och inte några seminarier om tillväxt när pengarna försvinner genom felaktiga beslut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag vill säga, att ids nu inte tala så rysligt mycket om förhandlingarna mellan kommunerna. Genom att jag på hösten var här som representant för Saltviks kommun före den nu antagna budgeten spikades kunde jag då läsa innantill i det som stod i det s.k. förhandlingsprotokollet, men jag skall återkomma. Kanske jag får möjlighet att vara med på något av tillväxtseminarierna, så skall vi föra diskussion om det här!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det som står i protokollet är en sak. Jag tror för min del att diskussionerna med kommunförbundets representanter och med kommunala företrädare, som vi har, är av mycket stor vikt för den framtida ekonomiska politiken, så vi kommer naturligtvis att fortsätta att ha konstruktiva diskussioner med kommunförbundet och företrädare för kommunerna. Jag tror att det är den enda rätta linjen.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Vi är absolut överens. Är det så att det inte är som det har varit nu att en sätter sig över och dikterar hur det skall vara i fortsättningen, för det är ingen bra början att försöka få förändringar till stånd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag föreslår att lagförslaget remitteras till stora utskottet.

 

Ltl Häggblom: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om remiss till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Ltl Strand, understödd av ltl Häggblom, har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslag om detta. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Strands förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att lagtinget omfattar förslaget om remiss. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2002-2003 angående utveckling av regelverket om parlamentarism. (FR 11/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Förslaget till ändring av lagtingsordningen och landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse är ett väl förberett och politiskt väl förankrat förslag. Det innebär att vi i lagutskottet, trots att förslaget innehåller flera viktiga förändringar, inte har så särskilt mycket att kommentera och vi föreslår också ett godkännande av framställningen utom på en liten punkt där vi har funnit skäl att föreslå en precisering.

 

De viktigaste ändringarna i framställningen är att det i framtiden skall vara möjligt att bilda minoritetslandskapsstyrelser, dvs. med en bas på färre än 16 lagtingsledamöter. Kraven på majoritet för vissa beslut i samband med landskapsstyrelsebildningen föreslås ändrade så att det räcker med mer än hälften av de avgivna rösterna. Det skall inte längre vara möjligt att tillsätta landskapsstyrelse genom proportionella val och tidsramarna för landskapsstyrelsebildningen föreslås förkortad till 21 dagar. Antalet medlemmar i landskapsstyrelsen skall kunna vara flera än i dag men högst åtta och vidare skall landskapsstyrelsens årliga redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden gå via en remissbehandling i plenum innan nämnden behandlar redogörelsen.

 

Lagutskottet anser att de ändringar som föreslås är välmotiverade och förbättrar det parlamentariska systemet. I och med den grundliga beredningen först av en parlamentarisk kommitté och sedan av landskapsstyrelsen ser jag inte skäl för mig att nu desto mera gå in på de förslag vi godkänner och där vi instämmer med de omfattande motiveringar som har framförts i betänkandet och i framställningen och som torde vara välkända för alla ledamöterna. Men jag skall redogöra för den precisering vi föreslår. Det gäller tillsättandet av lantrådskandidat.

 

Tiden för lantrådskandidaten att bilda en landskapsstyrelse föreslås i framställningen förkortad från 28 till 21 dagar. Därefter skall enligt förslaget talmannen föreslå en ny lantrådskandidat. Detta har vi i lagutskottet tolkat så att det måste vara en annan person än den första kandidaten. Någon bakre tidsgräns för hur länge det totalt kan ta innan en landskapsstyrelse kan bildas föreslås inte finnas utan varje kandidat har 21 dagar till sitt förfogande. Utskottet tycker att tidsförkortningen är bra och att den förhoppningsvis sätter en press på förhandlarna om ett inte alltför långdraget förhandlande. Avsaknaden av en bakre tidsgräns tror utskottet att inte är något problem i och med att det i framtiden skall vara möjligt att bilda både majoritets- och minoritetsregeringar. Däremot anser vi att möjligheten bör finnas att utse samma lantrådskandidat på nytt i vissa fall. Vi tänker då på situationer där man kan vara på slutrakan med förhandlingar men inte hinner inom 21 dagars gränsen. Vi förordar inte då någon allmän möjlighet för lantrådskandidaten att få förlängning av tiden, men däremot att lagtinget på nytt skall kunna godkänna samma kandidat, om lagtinget tror att det kan innebära att man får till stånd en landskapsstyrelse. I annat fall kan vi hamna i en situation där en annan lantrådskandidat utses emellan innan den första kan utses igen. Detta utan att den verkliga avsikten skulle vara att den andra kandidaten skall bilda landskapsstyrelse utan man gör det bara för att fylla de formella bestämmelserna, och det anser utskottet att inte är ändamålsenligt. Vi anser att lagtinget har det goda omdömet att godkänna samma kandidat en gång till bara om det finns verkliga skäl för att detta leder till resultat. Därför föreslår vi alltså en liten ändring av 64b §.

 

Men i övrigt är vi som sagt nöjda och vi föreslår godkännande av framställningen.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Socialdemokraterna har tyvärr ingen representant så jag måste be om ett klargörande. Jag tycker att det som senast refererades inte verkar vara någon större framgång för den åländska parlamentarismen och den mycket långa, invecklade förklaringen att om någon inte hinner bli klar i tid under 21 dagar skall han/hon ändå ges 21 dagar på nytt. Sammanlagt skulle alltså samma lantrådskandidat med denna förlängning kunna få 42 dagar! Det är precis tvärtemot vad den parlamentariska kommittén har haft för ambition, dvs. att tiden för bildandet av regering skall förkortas från 28 till 21 dagar. Jag tycker inte att detta var någon stor framgång. Det är väl så att om man inte har lyckats på 21 dagar har man lite för dålig fart och kanske inte den personen då borde hålla på 21 dagar till. Det säger väl någonting om hur det politiska arbetet kommer att gestalta sig i den landskapsstyrelsen!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Vi skall komma ihåg att det är lagtinget som godkänner varje lantrådskandidat, så stödet för kandidaten måste finnas. Det är inget som kandidaten bara kan fortsätta. Vi diskuterade saken och var absolut emot en allmän möjlighet att få förlängning av tiden, men däremot försökte vi ändå vara realistiska och se den situationen att man kanske just och just är klar innan 21 dagar, men man hinner inte riktigt bli klar. Är det då verkligen vettigt att lagtinget utser en annan kandidat som håller på med någonting och sedan förklarar att man inte får någonting till stånd för att lagtinget sedan skall kunna utse den här första kandidaten som slutför bildningen. Jag tror att situationen inte kommer att vara vanlig, men vi förutsåg den här situationen och tyckte att den ändring vi föreslår nu kan råda bot på den situationen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Man kan ju i sin fantasi hitta på alla möjliga situationer där det är just och just allt möjligt! Men hela den allmänna diskussionen i parlamentarikerkommittén var att vi måste korta ned på tiden för bildandet av regering; det är väldigt långt här på Åland jämfört med andra parlament. Om man tycker att det är just och just borde man kanske ha förlängt det med halva tiden eller någonting, men nu ger man dubbelt upp, att man kan hålla på i 42 dagar som lantrådskandidat. Jag måste säga, att jag uppfattar inte den parlamentariska förbättringen i förslaget, men majoriteten avgör naturligtvis vad som de tycker att är bäst i det här fallet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Det finns ett förslag i framställningen som utskottet har omfattat som jag själv inte kommer att omfatta. Jag kommer i detaljbehandlingen att lägga ett ändringsförslag och det gäller antalet ledamöter i landskapsstyrelsen. I framställningen står det ”Förslaget har inga direkta ekonomiska verkningar”. Enligt min uppfattning kommer förslaget att ha ekonomiska verkningar om man utökar landskapsstyrelsen till åtta personer. Naturligtvis kommer det att bli mer byråkrati, det kommer att behövas mera tjänstemän och liknande.

 

Jag kommer i detaljbehandlingen, som sagt, att lägga ett ändringsförslag. En annan sak som jag hade hoppats att kommittén skulle titta på, vilket jag framförde till vår medlem, är systemet med ersättare i lagtinget. Enligt min mening – och då pratar jag inte för vår grupp, utan jag tycker att man har sett det oberoende om det har varit frisinnad, liberal eller vem det har varit – blir ersättarna till stora delar politiska pantfångar. Det står jag för. Det var likadant i vår grupp. I dag ser vi det hos andra. Detta borde man ha hittat en lösning på i den parlamentariska kommittén för att få en bra politik och trovärdighet i den politik man för.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Det framkom inte vad ltl Strands förslag angående medlemmarna skulle vara, men jag antar att det skulle vara ett lägre tak där. Jag hörde åtminstone inte något förslag. Det var så att kommittén föreslog att det skulle vara obegränsat, att man kunde ha hur många medlemmar som helst, medan landskapsstyrelsen ändrade i framställningen och satte ett tak på max åtta och det här tyckte vi i utskottet att är ett rimligt antal. Det är sedan lantrådskandidaterna och partierna som bedömer hur man vill dela upp posterna, men åtta ser vi inte som något överdrivet antal.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag utgår från dagens system med lantråd plus sex.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Strand inte har begripit det här med det parlamentariska systemet. En grundläggande princip för det är att det skall vara så flexibelt som möjligt, att det skall innehålla så lite regler som möjligt. Det är den klassiska engelska parlamentarismens utgångspunkt. Det parlamentariska värdet kan väl inte mätas i antalet ledamöter i landskapsstyrelsen, inte heller kan man tycka till – som man gör här – vad som är ekonomiskt rimligt. Det allra rimligaste, om man skall vara ekonomisk, är väl då att vi inte skulle ha någon landskapsstyrelse alls – det skulle bli verkligt billigt! Det finns inte något ekonomiskt kriterium för hur många det skall vara i landskapsstyrelsen. Inte finns det heller något matematiskt, utan i ett parlamentariskt system finns det bara det som är politiskt mest ändamålsenligt och återspeglar parlamentets förtroende för landskapsstyrelsen, så jag tycker faktiskt att de båda förslagen som här har gjorts är dåliga, ur ett parlamentariskt tänkesätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

När ltl Strand nämnde ersättarna vill jag säga att den frågan var upp till diskussion i utskottet och där fick vi klart för oss att den gemensamma kommittén som jobbar vidare har bestämt sig för att ta upp ersättarfrågan först i fortsättningen, så det kommer att komma och jag tror ltl Strand får se, men själv är jag inte för att det skall finnas ersättare.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag tackar för den preciseringen!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Häggblom: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 7 april.

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av ltl Strand, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 7 april. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 7 april.

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående ungdomspolitiskt program för landskapet Åland. (M 2/2002-2003).

 

Ärendet avförs från föredragningslistan och upptas till behandling måndagen den 7 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Harriet Lindemans m.fl. hemställningsmotion angående samordning av servicefunktioner för barn med funktionshinder. (HM 8/2002-2003).

 

Talmankonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det är alltid en stor upplevelse när ett barn föds i familjen. Förväntningarna och glädjen är enorm. Att barnet har ett funktionshinder av något slag har man inte riktigt tagit med i planeringen och trots det händer det ibland. Då ställs ofta allting på ända i familjen beroende på funktionshindrets art och storlek skiljer det sig naturligtvis från familj till familj. Det är inte alls ovanligt att en familj i första skedet överhuvudtaget inte vill ta till sig att man har fått ett funktionshindrat barn, man lämnar det utanför, det tar en tid att bearbeta den nya situationen, men så småningom kommer verkligheten ifatt en, man börjar inse att det här är en ny situation i vår familj, det är en situation som vi måste göra det bästa möjliga av och det är då problematiken uppstår.

 

På Åland har vi många organisationer, många föreningar, många myndigheter, som faktiskt finns till för de funktionshindrade barnen och deras familjer. Det är inte där problematiken finns utan mera hur man kan samordna detta, till vem skall man vända sig. Det uppstår ett sammelsurium av olika tanker i huvudet på respektive när man skall försöka få struktur i den situation och med den hjälp man behöver utgående från den nya situationen med ett funktionshindrat barn.

 

Jag hade själv förmånen att vara på ett seminarium som debattledare i januari och det positiva som framkom där var att det fanns väldigt mycket god hjälp för dessa barn, det var inte det som var det stora problemet, utan problemet var att hitta rätt, att hitta rätt för den enskilda föräldern och den enskilda familjen, det var där problematiken visade sig. För några hade det fungerat väl, andra var förtvivlade, det fanns de som upplevde att man fick kämpa oerhört för att komma rätt och det är inte bara en eller två organisationer. Det lades en overhead-hinna framför oss på seminariet och där framkom det att vi hade barnavdelningen, som har både kuratorer och en habiliteringsplan och så förstås den vårdande läkaren; där har vi också psykiatriavdelningen inom ÅHS, vi har ett omsorgsförbund, vi har handikapporganisationer av olika slag. Mariehamns stad med sitt eftis Vintergatan utgör en ganska stor del för många i skolåldern. Vi har Folkpensionsanstalten där man köper tjänster. Vi har fysioterapeuter, vi har ergoterapeuter, vi har talterapeuter. Vi har dagis och skola och träningsskola. Vi har Folkhälsan med sina utredningar, habiliteringsperioder och hjälpmedel plus en massa möten, resor och information. Allt det här skall man i den enskilda familjen försöka få någon sorts struktur på! Det är ingen lätt uppgift. Samtidigt tycker jag att det är en risk att man utnyttjar resurser i onödan därför att man hamnar fel i irrgången och det blir många onödiga samtal, man ringer fel och man blir uppmanad att ringa hit i stället för att ringa dit. Den röda tråden under seminariet var, att försök få en samordning till stånd. Det skulle vara en lyckad lösning för alla. I dag finns den närmaste samordningen i en kurator vid Ålands centralsjukhus; hon har formellt inte den uppgiften på något sätt, men ändå går en stor del av hennes arbetstid åt till det. Det har omedvetet blivit en uppgift för henne, tillsammans med många andra upgifter.

 

Den röda tråden vid detta seminarium, och det som jag tog med mig därifrån, var att vi måste kunna organisera upp alla uppgifter som finns samt all den vård och omsorg som finns till för familjerna med barn med funktionshinder.

 

Utgående från detta vill jag, herr talman, att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att de utreder möjligheter till en samordning av de olika funktionshinder som finns för barn med funktionshinder.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:  

 

Ltl Lotta Wickström-Johanssons hemställningsmotion angående en framtidsstrategi för fiskodlingen. (HM 9/2002-2003).

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Jörgen Strands m.fl. hemställningsmotion angående ett forskningsprojekt för miljövänligare fiskodlingar. (HM 12/2002-2003).

 

Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § AO att motionerna behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter sig till varandra och att gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Talmanskonferensen föreslår att motionerna remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Jag föreslår i min motion att landskapsstyrelsen skall få i uppdrag att utarbeta en fiskodlingsstrategi för Åland där man först bedömer om det är realistiskt möjligt att få fiskodlingsnäringen verkligt miljömässigt hållbar, därefter skall landskapsstyrelsen föreslå en plan för utveckling eller avveckling av fiskodlingsnäringen på Åland.

 

Frågan om fiskodlingarna är komplicerad på Åland. Vi är i en situation där vi har en näring som tydligt och klart är mycket förödande för våra vatten. Samtidigt ger näringen intäkter och arbetsplatser i skärgården som är svåra att avvara och svåra att ersätta. Då är det inte lätt att veta vad man skall göra och vi hamnar oftast i en sits där de ekonomiska intressena sätts mot miljöintressena. Kortsiktighet och långsiktighet blandas med varandra och hela frågeställningen blir som att jämföra äppel och päron. Det har alltid varit så att miljön har varit den stora förloraren vid konflikter mellan miljö och ekonomi. Det är enkelt att framföra och svårt att argumentera mot siffror som visar ekonomiska realiteter. Miljömässiga realiteter är svårare att visa svart på vitt och lättare att sopa undan som ovidkommande.

 

I debatten kring fiskodlingarna framställs förlusten av arbetsplatser och skatteintäkter som skärgårdens död. Jag har många gånger i debatten pekat på hotet som mer eller mindre förstörda vatten är för skärgården och för hela Åland. Vem vill bo här, vem vill verka här, vem vill komma hit som turist, om våra vatten är obrukbara? Vad händer med Åland då? Då handlar det inte om hundra arbetsplatser och en handfull näringsidkare utan om mycket mer långtgående konsekvenser för vår stora turistnäring. Det är konsekvenser som Åland knappast klarar på lång sikt, så man behöver inte ens vara någon miljövän för att se faran med fiskodlingarna i deras nuvarande form. Man behöver bara bry sig om Ålands framtid.

 

De planer som landskapsstyrelsen har i dag för utvecklingen av fiskodlingarna kommer inte att ha som resultat en tillfredsställande situation för våra vatten. Nivåerna för miljöbelastningen räcker inte till och planerna om att flytta ut odlingarna längre ut och till mindre känsliga platser leder inte till någon minskning av totalbelastningen. Den träffande jämförelsen med de höga skorstenarna har vi alla hört och känner till.

 

Syftet med min motion är att få en renodlad miljödiskussion först, där man bedömer den faktiska möjligheten att utveckla fiskodlingsnäringen så att miljöpåverkan är inom det acceptabla, kortsiktigt och långsiktigt. Om man finner att det inte är realistiskt att någonsin kunna få en fiskodlingsnäring som passar in i en hållbar utveckling, som har en belastning som vår natur klarar av, så är enda alternativet en avveckling av näringen. Det är min bestämda uppfattning. Går det inte att få näringen miljömässigt hållbar finns det ingenting som kan motivera att näringen är kvar, inte arbetsplatser eller skatteintäkter. En avveckling måste i stället göras på ett ansvarsfullt sätt och med ekonomiskt bistånd av landskapet samt med en seriös plan för hur skärgården skall finna nya arbetsplatser, nya skatteintäkter. Men om det däremot visar sig att en utveckling med acceptabel miljöpåverkan som mål faktiskt är möjlig kan man gå vidare i bedömningen och då kommer samhällsekonomin in: Vad är priset för en utveckling? Jag utgår då från att landskapet också skulle ge ett stort ekonomiskt stöd för en rejäl utveckling. Vad är vinsten för samhället i form av arbetsplatser och skatteintäkter? Är det värt det i jämförelse med kostnader för en avveckling? Kan en kostsam utveckling leda till en minskning i lönsamhet så att näringen ändå förlorar sin stora ekonomiska betydelse för skärgården. Är det ekonomiskt mest klokt att täppa utsläppskranen så att den droppar några acceptabla droppar eller är det klokast att stänga kranen helt?

 

Det här är intressanta frågor, framför allt intressanta svar, åtminstone om man verkligen vill se på den här frågan på allvar och inte av princip talar för näringen eller mot näringen.

 

Enligt min mening står vi i dag tydligare än någonsin inför ett vägval: rejäl utveckling eller avveckling. Vi måste välja väg och inte fortsätta gå mitt emellan. Det här är ingen hetsjakt på fiskodlingar, som det ofta framställs då man vill diskutera frågan, utan det är en ärlig kamp för miljön.

 

Talman!

Jag hoppas den här motionen hinner behandlas innan vi slutar här. Jag hoppas på en rejäl behandling av utskottet och framför allt hoppas jag förstås att vi skulle komma dit till det jag efterlyser: ett moget beslut om vägval.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Det här är en fråga som har debatterats här i lagtinget under mina tre och ett halvt år flera gånger; inte minst socialdemokraterna, ltl Wickström-Johansson m.fl. har lyft fram frågan.

 

Jag tycker också att i samhällsdebatten och bland de människor man rör sig har det tillkommit en större medvetenhet och man vill ha lösningar på de här frågorna. Jag själv tycker att det är viktigt att vi inte korsfäster odlarna, utan det är vi politiker som bestämmer: vad vill vi göra. Det är vi som sätter upp gränserna, det är vi som lagstiftar, så det är vi som skall ta ansvaret om vi vill komma någonstans med det här. Det är viktigt att säga, att korsfäst inte odlarna, de uppfyller de kriterier som ställs från beslutsfattare och myndigheter.

 

Jag har i min motion haft i stort sett samma utgångsläge som ltl Wickström-Johansson hade, att nu måste vi göra någonting, vi måste på ett brett plan sätta igång någon form av forskning, olika försök och säga vad tidsramen är och vad vill uppnå. Sedan måste vi gå vidare. Har vi uppnått de målen har näringen ett berättigande; annars kanske det blir som ltl Wickström-Johansson sade.

 

Jag har också noterat att man i Brändö sätter igång ett provförsök 1 juni och det tycker jag är bra. Jag tycker också att det är bra att man forskar och har provtagning kring de odlingar som är nedlagda vid Andersö samt på ett ställe till och ser hur vattenkvaliteten utvecklas där. Det är bra, men jag tycker att landskapsstyrelsen måste ta ett helhetsgrepp på forskningsbiten för att få fram ordentlig fakta. Jag tycker också att vi politiker från olika partier en gång för alla borde sätta oss ner och diskutera det här. Det finns stöd hos socialdemokraterna, det finns stöd hos frisinnade, jag noterade i riksdagsdebatten att Runar Karlsson från centern hade en viss åsikt, att det här måste man göra, det finns hos liberalerna hos ledamöterna Sune Mattsson, ltl Wickström-Johansson och Hasse Svensson, så varför vågar vi inte ta ett grepp om det här?

 

Det som fick mig att skriva motionen var när jag var på vattenskyddsföreningens konstituerande möte och hörde forskaren Erik Bonsdorff. Han visade de siffror som ÅSUB tog fram  2001 om belastningen på våra vattendrag mellan 1998 och 2001. Det skrämmer mig, att är det så här, så måste vi våga göra någonting. Det finns olika argument om siffrorna är rätt eller inte, men det får forskningen i så fall visa.

 

 

 

Fosforbelastning

 

 

Kvävebelastning

 

 

 

Till stora delar omfattar jag alltså det som ltl Wickström-Johansson sade och hoppas att vi kan lämna opposition-regering och försöka ta tag i de här frågorna på ett bra sätt.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det är som det sade här mycket viktigt att den här diskussionen kan föras med nyans och måtta och seriöst. Men när man ser utsläppsmängderna sådana de är framställda av landskapsstyrelsen själv, så inger det naturligtvis betänkligheter. Det som jag själv har bekymrat mig över är att redan före senaste val, i en valdebatt, så var partierna på mitt initiativ överens om att vi skulle tillsätta forskningsresurser för att verkligen försöka gå till botten och titta vad kan vi göra för att ge fiskodlingarna en mer miljöorienterad framtid. Då var alla för – efter det var vi ensamma. Om man nu kan tänkas komma igång är det väl bättre sent än aldrig, men det är så att med sådana här viktiga frågor spills det alltför mycket tid, åren går; i stället för att man omgående skulle sätta sig ner och verkligen försöka göra någonting åt problemen och ta seriöst på dem är det bara så att de glöms bort och rinner ut. Är det så att det den här gången finns ett seriöst krav att verkligen försöka få någonting till stånd är vi naturligtvis beredda att göra det, för vi anser att miljön kräver att också den här formen av näringsverksamhet får en hållbar utveckling. Det är det enda vägledande för all verksamhet på näringarnas område.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl Wiklöf att det är viktigt, oberoende av vilka partier som sitter i nästa landskapsstyrelse, att man i nästa regeringsprogram får in vad som gäller i de här frågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

För det första gläder det mig att Frisinnad Samverkan nu i och med den här motionen ändå har tagit ett mera balanserat grepp över problematiken, om man kallar det så, än vad man gjorde för ett år sedan. Nu pratar ltl Strand på ett resonligt sätt om behov av att ställa upp mål och utvärderar och når miljömässiga resultat också för den här branschen.  Det tycker jag att är bra. På de här premisserna är jag mycket gärna med och diskuterar en utveckling.

 

Vad gäller de diagram som visades på bild, förutom utsläppen, så är det troligt att det är på det viset att diagrammen pekar på att det finns stora utsläpp från fiskodlingen, men de torde ändå vara felaktiga i mångt och mycket, för så här dramatiskt är det ändå inte i verkligheten.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det var roligt att höra att ltl Perämaa tycker att vi är balanserade. Själva har vi suttit med i landskapsstyrelsen och försökt driva en politik som hela tiden är balanserad. Det som ltl Perämaa säger till sist gör att man skulle kunna tro att ltl Perämaa är forskare. Jag efterlyser en oberoende forskning på detta område så att det inte blir – som det har varit i debatten – att fiskodlare står mot andra intressenter och man tycker en massa; i stället måste vi igång en forskning som är oberoende och utgående från de resultaten får vi diskutera och vidta åtgärder.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag försöker låta bli att föra fram några s.k. vetenskapliga fakta som kommer från mig och som skulle vara någonting som jag tycker, utan jag försöker förlita mig på de vetenskapsmän som har gett sina åsikter om dessa saker. Vad gäller diagrammen är det på det viset att ÅSUB har gjort statistik där man har tagit input av näringsämnen minus det som finns i fisken när man tar upp den; man har överhuvudtaget inte beaktat att en stor del av utsläppen binds som icke-vattenlösliga näringsämnen i närheten av själva odlingarna, så därför ger inte diagrammen en riktig bild av verkligheten.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag nämnde i mitt anförande att det kan finnas nyanser, men jag har också försökt gå vidare och sökt på Åbo Akademis hemsida om den forskning som finns här. Jag kan hålla med om att det kan vara hit eller dit till vissa delar, men om ser till den stora helheten är det en jättebelastning där. Det kan vi inte sticka under stol med och det är det som jag vill komma vidare med på ett konstruktivt sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Mycket är redan sagt när det gäller fiskodlingen och den inverkan den har på miljön, ekonomi och arbetsplatser. Det är som bekant så att skulle man helt plötsligt dra ett streck över den skulle det för vissa kommuner vara en ren katastrof som vi aldrig skulle komma över. Den ger ekonomin för kommunen, är stabil och ger många arbetsplatser. Därmed inte sagt att det skulle vara fel att föra forskning om miljön runt fiskodlingarna. Det borde vara helt OK.

 

När man pratar om miljöeffekterna och utsläppen som man visar så mycket på finns det inte några referenser till hur det såg ut förut, som man visar åtminstone, före fiskodlingarna kom till. Jag pratade med en för några dagar som har varit ute på sjön i 70 år och fiskat. Han sade att när det gällde vattnen ute i skärgården fick man för 70 år sedan hålla upp två, tre veckor alla gånger mitt i sommaren, lite efter midsommar, för då blommade vattnet och det var precis som en soppa alltihopa – och det var precis när trettiotalet var riktigt ungt. Man kan förstås hitta på något annat att skylla på för att det var så: det var lite längre ut, det var yttre skärgården i och för sig. Det här är inget nytt fenomen, det här har alltid förekommit, men nu är det fiskodlingarna som får skulden när det blommar, som det heter, ute i Östersjön och algerna flyter hit och dit. Men det pratar man naturligtvis inte om!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Flera talare har tidigare sagt att man vill ha en konstruktiv diskussion  och även jag vill ha en sådan. Jag finner de båda motionerna vara ett bra underlag till en diskussion om vattenmiljön men även landmiljön. Det som ofta händer när dessa frågor debatteras är att olika intressegrupper vanligtvis ställs mot varandra och det är väl därför frågan aldrig har fått en vettig lösning. Det är kanske vi övriga som inte borde vara intressegrupper, som borde ta ställning i den här frågan och komma fram till ett beslut. Hur det här skall gå till är svårt att veta, men vi får väl se om de efterfrågade utredningarna kan bättra på det här.

 

Fiskodlingens framtid är oviss med nuvarande regelsystem, som ger tillstånd bara på fem år. Den är oviss på flera sätt på grund av det. Det sätt som jag tycker är lite beklämmande är att fiskodlaren inte kan ha och få någon långsiktighet som företagare. Han får ett tillstånd som gäller i fem år. Det här rimmar väldigt illa med ekonomi i ett företag. Skall man kunna satsa på miljövänlig odling, utveckla odlingen till miljövänligare alternativ, så bör man ges den tidsram som de ekonomiska instrumenten kräver för att man skall kunna överleva. Det som händer nu är att man tvingas för fram år kanske ha en undermålig utrustning, inte ha råd att investera i ny utrustning, den bästa, utan man är tvungen att köra med second hand från andra ställen i världen och kanske inte tillräcklig utrustning. För att få en bättre långsiktighet i ekonomin bör man alltså få tillstånd för längre tid.

 

Då kommer man till det andra problemet: hur naturmiljön påverkas. Ger man tillstånd för fiskodling får miljön, om det är väldigt negativt, en längre negativ effekt. Innan man går över till att ge längre tillstånd bör man ha klart för sig vilka områden som är bäst lämpade för fiskodlingsverksamhet. Jag kan inte säga vilka, men jag har fått uppgifter från en fiskodlare som säger att en odling i yttre vatten har antagligen en lägre miljöbelastning nära stränderna än en odling inne. Det är nämligen så att fisken växer också betydligt mycket bättre. Den har en renare och en finare miljö. Det här betyder att de näringsämnen som kommer ut, som är miljöförstörande och –belastande, tunnas ut och skapar förhoppningsvis inte några problem, i varje fall inte på samma sätt.

 

Den andra miljöaspekten är för andra landsbaserade näringar. Då tänker jag på turistsatsningar; därmed blir jag en part i diskussionen också. Förutsättningar för turismen på Åland i framtiden är på sätt och vis likartade som de är för fiskodlingen. Det finns inte hur många platser som helst där man kan ha turismföretag och där de finns så kan de ibland inte utvecklas på grund av att de har en miljöbelastning, även de, inte i form av nedsmutsning, men miljö är även andra människors trivsel på land, så man får ta hänsyn till närliggande bebyggelse och annat. Det är dock helt uppenbart att med fiskodlingar på fel plats har vi heller inte några satsningar på turismen kvar. Därför är det väldigt viktigt att fiskodlingen skall utvecklas på sådant sätt att den ger minsta miljöbelastning, att man långsiktigt kan ha verksamheten igång på goda ekonomiska villkor, och då måste man komma till längre tillstånd för att få ekonomisk stabilitet. Det är möjligt att flytta odlingarna till de bästa platserna. Däremot är det omöjligt att flytta på andra landbaserade verksamheter som kräver speciella naturförutsättningar vid t.ex. badstränder.

 

Jag har hållit mig till ltl Wickström-Johanssons framtidsmotion, som jag ser den. När det gäller den andra motionen av ltl Strand redovisade han en del diagram över kända mätbara utsläpp och hur de är fördelade. Det är nämligen så att det här är utsläpp som man bara kan relatera till med mätetal från olika verksamheter. Sedan finns det en annan miljöbelastning som vi själva inte rår över överhuvudtaget och som i princip är omätbar, för hittills tror jag inte att det har utvecklats ett mätinstrument som fångar upp nedfallet och analyserar vad det innehåller samt vad som är naturligt att det skall innehålla. Vi kan varje dag se hundratalet, kanske tusentalet, jetstrimmor över oss och vi vet att det dyraste sättet att transportera människor och gods är genom att flyga. Det betyder att genom flygningen förbrukar man den största mängden energi, man har de största utsläppen och på dessa utsläpp har vi inte några mätbara uppgifter, men de ingår i vår naturliga miljöbelastning.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Det var ett bra anförande av ltl J-E Mattsson. Det är precis på det här viset vi bör föra diskussionen och han nämnde i sitt anförande de två kanske viktigaste elementen i en hållbar utveckling av fiskodlingsnäringen: att man skall planera vattenområdena för att hitta de bästa områdena för vattenbruk. Dels behöver man inte kollidera med andra näringsgrenar och dels är det, som ltl J-E Mattsson också nämnde, miljömässigt bäst att odla fisk på de ställen där man når de bästa resultaten. Enligt uppgift kan man på det bästa tänkbara stället ha en foderåtgång som är 20-30 procent mindre än på ett litet sämre område. Förutom planeringen bör man nå tillstånd för fiskodling som gäller tillsvidare, inte de nuvarande femåriga tillstånden, som i praktiken omöjliggör en företagsekonomisk utveckling jämte den miljömässiga utvecklingen för den här näringen. Det är helt klart så att det inte går att investera ens för miljömässiga förbättringar om man bara har ett kort tillstånd. Därför är det oerhört viktigt att vi skulle komma till att vi har tillstånden tillsvidare. Det här är någonting som jag tror att både miljövänner, fiskodlingsbranschen själv och vi alla övriga torde kunna enas om, så därför är det bra att vi diskuterar kring de här sakerna.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med ltl Perämaa. Jag har en sak som jag glömde bort i mitt anförande och det är att efter man har kommit till var odlingarna skall placeras bör det också vara väsentligt att sätta en gräns för hur mycket de åländska vattnen klarar av att ta hand om och att odla i.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.    

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl J-E Mattsson nämnde att man inte får tillstånd på längre än fem år. Jag vill framhålla att i lagen finns det ingenting som begränsar tillstånden till fem år. Där har vi själva poängen: att när man kan visa att odlingarna är hållbara ur ett miljöperspektiv, då får man också längre tillstånd. För att man skall kunna visa att de blir hållbara måste man forska och få oberoende uppgifter.

 

När det gäller belastningen från andra källor är det säkert riktigt, men en god vän i en skärgårdskommun brukar säga till mig när det gäller belastningen från flygtrafiken att skulle den vara så stor som det ofta sägs i debatten borde en viss insjö vara igenvuxen, men det är den inte! Däremot är havet kring holmarna nedsmutsade. Det finns säkert en belastning, men det kunde också forskningen visa, dvs. vad är det som verkligen belastar.

 

Jag håller med ltl J-E Mattsson att man måste hitta ett balans mellan olika intressen: turism och vattenbruk, för fortsätter det som det har varit de senaste 10-15 åren kommer det inte att finnas förutsättningar för turism på Åland.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag fann mig inte vara i motsatsförhållande till ltl Strand. Han säger i motionen ”i någon del” trots att han vill få det att framstå på det viset. De tillstånd som finns i dag är utfärdade på fem år. Det vet vi alla. Det är en tillämpning att egentligen skjuta problemen framför sig. Det är nämligen precis som ltl Strand säger, att kriteriet är att man skall kunna uppfylla miljökraven. Nu tror man att man klarar det i fem år, men ett tillsvidareförhållande med andra krav i tillståndet skulle kunna ge samma effekt. Man vet inte vad som händer i utvecklingsfasen. Jag ville peka på att de femåriga tillstånden inte sammanfaller med ekonomiska företagarprinciper. Det är det som är felet: skall vi gå in för att vi skall fiskodling måste de också ge ekonomiska förutsättningar som motsvarar andra företag för att kunna hålla sig vid liv och kunna inhandla den bästa utrustningen för den minsta miljöskadan.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl J-E Mattsson och jag är överens om att fem år är för kort tid om man tittar på hur ett företag skall drivas med avskrivningstider och långsiktighet i investeringar. Jag ville visa att man måste få ett hållbart miljötänkande in i näringen för att man skall kunna ha längre tillstånd. Den dagen man kan visa på att det här är hållbart får man dem, men detta är ett problem i dag och därför måste vi forska och fram lösningarna på problemet. Jag tror inte att vi har motsatta synpunkter här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är två sedan jag sist talade i detta forum. Det som bekymrar mig är att centerns miljöpolitik inte verkar ha fått någon förbättring, åtminstone inte när jag hör ltl J-E Mattsson tala, men jag hoppas att det kanske finns andra ledamöter som har en bättre framförhållning.

 

Herr talman!

Det är precis som med vindkraften: man är nog för, men inte nu och inte här! Det påminner om miljöpartiets i Sverige energipolitik – man stänger egna kärnkraftverk för att importera kolkraft från Polen. Man slipper se skorstenarna! Det är väl samma fiskodlingarna: bogsera ut dem i havet, där slipper man se dem! Men, ltl J-E Mattsson, det hjälper tyvärr inte. Femårstiden kan tyckas kort, men miljökonsekvenserna i fiskodlingen torde inte vara någon nyhet. Det är inte bara fem år sedan forskarna kom underfund med att fiskodlingarna släpper ut fosfor och kväve. Ltl J-E Mattsson nämnde flygindustrin. Med det resonemanget finns bara en framtid för Östersjön och övriga hav: dött hav!

 

Herr talman!

Det är precis som ltl Wickström-Johansson sade här tidigare att det finns två alternativ och det ena är att hitta en lösning för näringen som miljön kan acceptera och hålla ut; annars måste man lägga ner näringen. Så hårt är det. Miljöpolitiken kräver handling, ltl J-E Mattsson!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag uppfattade ingen kritik mot det som jag anförde i mitt anförande i detalj som ltl Lindqvist sade, utan det var kritik mot min person, att jag tydligen överhuvudtaget sade någonting! Jag skulle efterlysa att han i sin andra replik pekade på någonting av det som jag sade som det var fel på! Det fanns ett ord jag inte använde i mitt anförande, som till stor del stödde de båda motionerna. Det är möjligt att ltl Lindqvist inte gör det, men det gjorde jag. Jag tog inte i min mun ordet ”avveckling”, men om jag måste göra det kan jag göra det nu. När jag relaterade till flygtrafiken hörde tydligen ltl Lindqvist inte heller överhuvudtaget vad jag pratade om. Jag pratade om att i de redovisade miljöbelastande utsläppen som kommer ner på Åland finns inte flygtrafiken redovisad, på grund av att den inte går att mäta. Sade jag någonting annat får ltl Lindqvist återkomma till  protokollet.

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag hörde klart och tydligt av ltl J-E Mattsson: ”bogsera fiskodlingarna ut till havs”. Det tycker jag att inte är någon försvarbar lösning och det står jag för. Det är samma hav och samma mängd utsläpp – men det är den här skorstenseffekten: man slipper se det med blotta ögat.

 

När det gäller jämförelsen med flygtrafiken är det precis det jag sade, ltl J-E Mattsson, att jag tycker inte att det finns någon orsak att när man diskuterar ett miljöproblem jämföra med andra problem och säga att man har inte mätt hur mycket de släpper ut och hur mycket det smutsar ner. Nu behandlar vi fiskodlingarnas miljökonsekvenser och vi har fakta på bordet. Det finns väl ingen orsak att behålla en smutsning näring för att andra näringar också är smutsiga, men det kanske ltl Jan-Erik Mattsson tycker!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Om ltl Lindqvist vill lyfta bort flygtrafikens miljöbelastning tycker jag att det påminner om en väldigt hög skorsten. Om han dessutom vill lyfta bort fiskodlingen utanför Åland som icke-miljöbelastande för vår del, så är det också en hög skorsten. Jag sade i mitt anförande att fiskodlingen skall ske på de ställen där naturen på bästa sätt klarar av att ta hand om de utsläpp de har, inte så att vi skall blunda för utsläppen. Jag stöder i sak innehållet i båda motionerna. Det är bara det att jag ställer den i relation till överlevnad, inte bara bland fiskodlarna utan även bland turistföretagare på Åland. Men vi måste också ha helhetssynen: skall vi kunna göra någonting åt det här skall vi kunna gå utanför Åland och säga att vi har tagit ställning och gjort på det här viset, hur tänker ni göra?  Om det är så att utsläppen på andra sidan eller på andra sidan havet eller på andra sidan Skiftet inte belastar oss, så har man en väldigt hög skorsten!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag ville som andra här invända lite mot ltl J-E Mattssons resonemang kring utflyttning av odlingar och att utsläppen skulle tunnas ut då odlingarna placeras på öppnare vatten. Vad jag har förstått är Östersjön ett väldigt stillastående hav och cirkulationen och ombyte av vatten är otroligt långsamt i Östersjön, vilket betyder att belastningarna är kvar i havet, var odlingarna än finns. Totalbelastningen minskar på intet sätt av att man placerar den på ett annat ställe. Precis som någon annan sade i en replik här är det bara att skjuta på problemen att placera ut dem – det är som att sopa under mattan då man städar i stället för att lyfta på mattan och göra det ordentligt.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Som jag sade i repliken till ltl Lindqvist sade jag inte att jag tog ställning för eller mot fiskodlingen. Jag lyfte fram problemen med utsläpp och vad dessa leder till. Är det så att en majoritet i Ålands lagting en dag kommer fram till att de av oss här på Åland förorsakade utsläppen är så stora att vi inte accepterar dem längre är det avveckling som gäller och ingenting annat. Den demokratiska gången accepterar jag. Men vi kan inte bara sätta oss ner och säga att det är så i det här skedet utan jag har fattat de båda motionerna på ett sådant sätt att det här är frågor som vi bör utreda. Jag tror att våra vatten runt Åland klarar av en viss mängd fiskodling, en viss form av utsläpp; annars måste vi börja avveckla även andra sektorer inom vårt samhälle som är miljöbelastande. Jag tror att vi måste sätta en ram till vilken nivå vi skall odla fisk på Åland och den är avhängig till mängden vatten som passerar oss och den utspädning som sker. Det är så man räknar ut det, för den ombildas till en viss sedimentering och kemiska bindningar som i de flesta fall är ofarliga för miljön. När det gäller påståendet att Östersjöns vatten står i stilla har inte jag riktigt den uppfattningen därför att vattnet utanför Eckerö – som diskuterades i samband med en motion senaste höst – rör sig med en hastighet på mellan 1 och 1,5 knop, oavsett väder. Det är ganska enkelt att med en passare på kartan se hur långt vattnet har flyttat sig på 24 timmar.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för stödet för motionen, som jag ändå upplever, trots min tidigare replik och jag tror att vi har i stort sett samma syn, kanske jag är lite radikalare. Vad gäller det stillastående vattnet i Östersjön är det nog forskare som har sagt mig att det faktiskt är så att Östersjön är osedvanligt stillastående. Samma vatten cirkulerar i många, många år i förhållande till andra ställen, 20 år har nämnts; så länge finns belastningen kvar och sätter vi ut odlingarna i havet finns belastningen kvar där fortfarande.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt att Östersjön kan betraktas som ett relativt stillastående hav i utbytet av vatten – någon teaterviskar att det tar 20 år för vattnet i Östersjön. Men Östersjön fungerar ändå som en form av ett reningsverk under den strömning och den vattenombildning som sker. Det är bara att gå och titta i ett vanligt reningsverk som vi har på land för vårt hushållsavfall. Det är samma vatten som cirkulerar även där och påverkas av väder och vind, kan man säga och gör att det är ett rent vatten som kommer ut. Östersjön har en effektiv självrening också som är ganska stor och det därför jag tror att Åland har en potential att odla fisk även på lång sikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Som sades här tidigare är det vi politiker som styr över de näringar som finns på Åland i stor utsträckning, det är vi som avgör vilka näringar som får finnas, vilka miljöeffekter de får ha och det är också vi som i förlängningen får ta ansvar för samhällsekonomin om vi ändrar någon närings förutsättningar.

 

När det gäller näringarnas miljöpåverkan tycker jag att det är viktigt att vi inte för en korsfästningspolitik, att vi korsfäster en näring och alla andra är förlåtna, utan vi skall ställa hårda krav på alla näringar: både på primärnäringen vatten och jordbruk och också andra näringar. Vi gör det nog i huvudsak, det har skett en miljöförbättring över lag i samhället.

 

När det gäller näringarnas påverkan på vattenmiljön specifikt och övergödningen är det beroende på vilken belastningskälla man lägger överst som då blir den som får felet. Den droppe som får bägaren att rinna över kan komma från vilken näring som helst, det kan vara så att Östersjön skulle tåla fiskodlingens belastning i dag om man inte hade jordbrukets belastning eller den landbaserade belastningen. Hur som helst, skall man minska på alla dessa belastningar.

 

När det gäller debatten kring fiskodlingen har den rasat i omgångar och nu senast i och med vattenföreningens tillkomst. Ganska snabbt blev den svart eller vit, och det tycker jag är lite olyckligt, för en näring har aldrig bara miljöeffekter utan också ekonomiska effekter och då är det fråga om en balans mellan dem, det är det som vi här i Ålands lagting har att ta ställning till. Det är lätt att avveckla. Om man bara vill bedriva miljöpolitik skall vi avveckla all näringsverksamhet och allt boende och allting. Det är det bästa för miljön, men det är en katastrof för ekonomin, om ni förstår ytterligheterna.

 

För vissa politiker är detta att gå lite som katten kring het gröt när det gäller fiskodlingen. Man kanske inte vågar ställa de krav som man borde göra på fiskodling och också på annan näring. Just fiskodling och jordbruk är två näringar som har stark förankring här i Ålands lagting, vill jag påstå. Men ute i samhället pågår någonting som fiskodlarna själva kallar smygavveckling, i smyg minskar man fiskodlingens omfattning genom tillstånden utan att egentligen tala om det, samtidigt som man får stora tillstånd i Sverige, som omges av samma hav. Blir resultatet av vår lagstiftning att fiskodlingen flyttar till Sverige, som är några sjömil bort, så är det olyckligt, för då flyttar också skatteinkomster osv. samt arbetsplatser. Då har vi verkligen bitit oss i svansen.

 

Jag tycker att dessa två motioner har mycket positiva inslag. När det gäller ltl Strands motion håller den redan på att uppfyllas. Det tror jag att är tur, för i social- och miljöutskottet blir det dessvärre kanske inte behandling av motionerna med tanke på valet i höst och vi har många andra motioner som kommer före.

 

Det skall göras ett försök i Brändö som jag lite har bekantat mig med. Det bygger på en teknik som har utvecklats i Norge, ett företag som heter Liftup.no på Internet. Det är en teknik med slutna bottnar på kassarna och där man pumpar upp det som trillar ner. Till allra största delen trillar det rakt ner det som kommer ut av fiskodlingen. Det är eventuell mat som fiskarna inte äter, om man matar för mycket, det är avföring och det är eventuellt döda fiskar. Väldigt lite far s.a.s. åt sidorna.

Med den norska tekniken tar man vara på det här, man pumpar upp det, med hjälp av tryckluft kommer döda fiskar upp hela. Man har utvecklat tekniken för att kunna diagnostisera odlingen, om man matar för mycket, så märker man det, om det är en död fisk, så får man upp den och kan analysera den utan att den går sönder och kontaminerar de övriga fiskarna. Som en bieffekt – så har man sett det i Norge, där man tydligen inte har samma diskussion om miljöpåverkan av fiskodlingen – kommer 90 procent av närsalterna, utsläppen, bort. Det blir alltså bara 10 procent kvar. Då förändras bilderna radikalt av fiskodlingens miljöpåverkan. Man kunde alltså fördubbla fiskodlingen från i dag och den skulle ändå ha bara 20 procent av belastningen som den har i dag. Skulle man få till det här skulle det vara väldigt positivt för både miljön och fiskodlingen. Man har också planer på att kompostera det som man får upp ur odlingen; om det duger till att kompostera skall man alltså testa. Då får man också en lite bättre ekonomi, man kan ta betalt för den gödsel som kommer ur komposten. Då får man ett kretsloppstänkande att det som skulle ha blivit till havet kommer till åkern och jordbruket får nytta av det.

 

De diagram vi såg som visade fiskodlingens utsläpp rent tekniskt råder det inte så stor tvekan om. Det forskarna är oense om är miljöeffekterna av dem. Från fiskodlingens sida säger man att t.ex  70 procent av fosforutsläppet är s.k. hårdbundet fosfor som blir på botten och inte sprids, mot 30 procent tidigare. När det gäller frågan om att flytta fiskodlingarna längre ut till havs kan det vid en första anblick tyckas att vara ungefär som att det är högre skorstenar, men de facto är det andra förutsättningar som gör att miljöpåverkan blir mindre när det är djupare vatten. Oavsett miljöpåverkan, som man alltså strider om, så om man inte gör utsläppen blir alla nöjda på det viset att de kommer bort, de kommer inte till havet utan de kommer upp på land och då kan man klart säga att fiskodlingens miljöeffekter har begränsats avsevärt.

 

När det gäller försöket i Brändö är det väldigt viktigt med uppföljning och utvärdering, att man från landskapsstyrelsens sida som oberoende myndighet följer försöket, tar prover och ser att siffrorna som norrmännen har estimerat stämmer- det kan man lätt mäta – samt också hur man kan använda resten som man komposterar, om man kan använda den som gödsel osv. Kommer man fram till att det är ekonomiskt genomförbart och ekologiskt försvarbart borde man ställa nya krav under en övergångs på fiskodlingen; i stället för en smygavveckling kan man ha en tydlig utveckling, att de som vill satsa på fiskodling får göra det men då skall det ske under de här premisserna, med ett kontrollsystem att det fungerar. Om man kommer till ett lyckat försök, borde man också, som tidigare talare har påpekat, få längre tillstånd; att bedriva en näring och veta att man kanske får hålla på bara i fem år är svårt att motivera företagsekonomiskt och det drabbar företagandet direkt men också indirekt miljömässigt eftersom man kanske inte har råd att göra investeringarna. Tekniken är väldigt enkel och torde vara billig i drift per fiskmängd, nästan obetydlig, för man kan använda samma båtar som man kör ut foder med att köra in det till land osv. Det torde alltså finnas goda förutsättningar att få lönsamhet i det här. Ändå är det viktigt att man beaktar de konsekvenserna också.

 

Får man till det här kan fiskodlingen faktiskt expandera, om miljöbelastningen har blivit en bråkdel av vad den har varit tidigare. Det skulle vara viktigt för skärgården för vi vet att trots idoga försök har vi väldigt få idéer vad man kan göra i skärgården för att kunna bo och leva där. Fiskodling och fiskförädling är och blir ännu mer betydelsefull. Det är inte så lätt att ersätta näringen. Vi har sett siffror här vad det betyder. Fortsätter vi som i dag blir det varken det ena eller det andra, om det är så att vi förstör miljön och samtidigt förstör förutsättningen för fiskodlingen. De som nämligen har det allra största intresset av rent vatten är fiskodlarna själva – de behöver rent vatten för att fiskarna skall växa.

 

Det pratas mycket om framtiden och den är jag gärna med och diskuterar, men framtiden börjar i morgon och i så fall borde den ha börjat redan. Det här är ett sådant fall, det här är ingenting vi skall vänta på utan följ upp det försök som görs och försök hastigt få till stånd att det blir förändring – framtiden börjar i morgon.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Till att börja med vill jag hålla med det som ltl Sundman sade inledningsvis, att det är viktigt att man ser till helheten och går åt alla utsläppskällor och inte pekar ut bara enskilda. Jag tycker själv att jag har försökt med det. Samtidigt vill jag peka på en fara med att hålla på och jämföra också hela tiden och försvara en del utsläpp med att andra är ännu större, ännu värre. Sedan brukar man också försvara det med att forskarna vet inte riktigt vad som är allra värst och då blir det det klassiska att man gör ingenting, för det finns alltid någonting annat som är lite värre! Det finns en fara i att hålla på och jämföra, men man skall absolut se till helheten och gå åt alla.

 

Jag håller med om att det säkert finns mycket utvecklingsmöjligheter för fiskodlingen, men det finns också kostnader för utveckling och jag tycker det är en intressant fråga hur mycket det är värt att satsa på en väldigt stor utveckling innan näringen blir så olönsam att den kanske tappar sin betydelse för skärgården. Det finns också en helhetssamhällsekonomi i detta som är intressant och som man kanske inte har sett så mycket siffror på.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det vill bli lite så att när ett problem är alltför stort så blir man handlingsförlamad och vet inte var man skall börja. Det är ungefär som när man kommer till ett skrivbord som är fullt med papper och man vet inte i vilket man skall börja rycka! Så får det inte vara, utan man skall som sagt rycka i alla trådar när det gäller miljön och få alla näringar miljövänligare. När det gäller fiskodlingens utveckling och om det är ekonomiskt försvarbart att ha fiskodling med den här tekniken så tror jag det. Vid en första anblick verkar det vara en väldigt enkel och billig teknik, men förutom de miljömässiga utvärderingarna måste man också göra en ekonomisk utvärdering och sedan får man välja väg s.a.s. Jag tror i alla fall inte att tekniken kostar mycket per odlad fisk, och det viktiga är att man fortsättningsvis får ut en vinst av fiskodlingarna, annars vill nog ingen hålla på med det heller. Det bör alltså utvärderas och också sådana saker som hur fiskodlarna kan samarbeta, ha gemensam utrustning osv. för att få ner kostnaderna.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Just när det gäller lönsamhet och att placera odlingar på land har jag i debatten många gånger bemötts av näringen själv, som säger, att, men det går inte, det blir helt olönsamt och det funkar aldrig. De slår ifrån sig, så nog måste det ligga någonting i att det kostar helt enkelt för mycket, fisken blir så dyr att ingen köper den, det blir en olönsam näring.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Att flytta fiskodlingen upp på land skulle göra att man får en hög kostnad för rening av vatten, för det skall vara en så stor vattentillförsel. Om de norska siffrorna stämmer att man får bort 90 procent av utsläppen genom att ha halvslutna kassar, så borde det vara ungefär samma miljöeffekter som att ha fiskodling på land; då måste man också rena utsläppen. Att komma över 90 procents kväverening är svårt i en reningsprocess. Det här ger de miljövinster som odling på land skulle ge, men det är mycket, mycket billigare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman säger att det är obestridligt att det är miljövänligare att flytta ut odlingarna till havs. Jag hörde en föreläsning av en forskare, där han nämnde att de vatten i utkanten som inte ligger i närheten av kustbandet fungerar i dag som en buffertzon för växter, organismer och djurliv, som är en förutsättning för att vårt hav skall fungera. Skulle vi då flytta ut fiskodlingen och börja belasta dessa vatten, som i dag klarar sig relativt bra, skulle vi förutom att vi har förstört vattnen inne vid kusten sätta igång en process och förstöra vattnet ute till havs. Ytterst kortsiktigt skulle det vara en lösning.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Visst är det så att det är en kortsiktig lösning och det kan mycket väl vara som vissa forskare tror, som ltl Strand sade, att vi har samma problem igen, bara längre ut. Det är bättre för närvattenmiljön och på kort sikt, men på lång sikt borde man få bort utsläppen. Vi skall inte jaga bort fiskodlingen från Åland om man i Sverige, som är ett väldigt upplyst land, får tillstånd för att odla fisk i samma vatten och med samma miljöeffekter på lång sikt för Åland. Därför borde vi konkurrera om fiskodlingen och få en miljövänlig fiskodling här så att vi kan gå i bräschen och inte blir av med den till Sverige och biter oss i svansen på det viset.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag måste också ge ltl Sundman litet beröm för hans balanserade anförande i detta ärende. När det gäller frågan om konsumtion av odlad fisk är det precis som ltl Sundman sade att någonstans odlas ändå fisken och sker det i Östersjön tycker jag att det är väl så gott att vi odlar en del av fisken här på Åland, utvecklar näringen här, i stället för att vi skjuter den till någon annan region. Skall vi konsumera fisk måste fisken odlas någonstans. Det är bra att komma ihåg det här och att bara tro att man löser miljöproblemen genom att någonting produceras någon annanstans är ine någon lösning. Jag tyckte också att ltl Sundman bra beskrev den pågående smygavvecklingen av näringen. Gemensamt, genom diskussion och åtgärder mot en miljömässigt hållbarare näring kan vi i stället inrikta oss på en utveckling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är nog bra det som ltl Sundman var inne på att vi skulle jämföra med fiskodlingen i Norge, som antagligen där har minst lika stor betydelse som den har på Åland. Jag tror mig veta att det mesta av den utrustning som används på Åland i dag härstammar från Norge. Att använda Norge som tekniskt upphovsland är säkert bra, där man får prova ut ny teknik, men i övrigt tycker jag inte att Norge är ett bra alternativ att jämföra Åland med därför att förhållandena i Norge kontra Åland är väldigt annorlunda. Norge har hela Nordatlanten utanför sig med djupa fjordar, men ändock har man där också stora miljöproblem i de fjordar som har väldigt grunda inlopp och där vattenomsättningen kanske kan jämföras med Östersjön. Det tar många, många år innan vattnet omsätts, så där har man också fått problem med fiskodlingen. I ett teveprogram som jag såg för ett tag sedan visades bilder från Lofoten, där en fiskodling skulle besökas, men man fick inte komma närmare med egna båtar än en sjömil, därifrån fick man följa med i fiskodlingens egen båt, som hade guidad tur dit och som antagligen var ”desinficerad” eller vad man skall säga så att den fick komma nära odlingen därför att odlingarna är så känsliga för sjukdomar. Man har tydligen fått det problem i Norge. Sjukdomar är också ett problem som man har fått på andra ställen när det gäller fiskodling, även på Åland. Det finns mycket goda saker att lära sig från Norge, men allting är inte bra där.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Nej, inte är alla förhållanden lika i Norge och på Åland. Norge har inte samma problem med eutrofieringen som vi har i Östersjön, trots att det finns vissa fjordar där situationen liknar. Utrustningen som jag beskrev har utvecklats i första hand för att få bättre verkningsgrad i matningen - man ser direkt om man matar för mycket - och för att kunna analysera sjuk och död fisk på ett bra sätt. Man har sett det som en bieffekt att man inte får några utsläpp och här skulle väl huvudeffekten vara att vi minskar utsläppen, samtidigt som fiskodlaren får bättre möjlighet att optimera matningen och att analysera död och sjuk fisk. Det tror jag också att lockar fiskodlarna att införa tekniken. Den kunskapen från Norge måste man ta tillvara.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Perämaa:

Fru talman!  

Jag skall kort kommentera hemställningsmotionen som gäller framtidsstrategi för fiskodlingen.

I motionen framförs att fiskodlingen, i den form den bedrivs i dag, är ett enormt miljöproblem för Åland och att därom råder inget tvivel. Det framförs också att ekonomiska intressen sätts mot miljön och att Åland inte kan fortsätta tillåta fiskodling på samma sätt som i dag, eller på det som landskapsstyrelsen planerar. Landskapsstyrelsens uppställda miljömål är långtifrån tillfredsställande för den åländska miljön, framförs det också. Utflyttningen av odlingarna kostar pengar och minskar inte alls den totala belastningen. Landskapsstyrelsen måste seriöst se om det är praktiskt och ekonomiskt möjligt att utveckla fiskodlingen så att den blir verkligt hållbar, framförs det också. Om detta inte kan förverkligas måste landskapsstyrelsen uppgöra en avvecklingsplan för näringen, och samtidigt måste då, enligt motionären, landskapsstyrelsen seriöst se hur nya arbetsplatser kan skapas i skärgården. Inga som helst idéer om hur detta skall ske finns i motionen.

 

Som ett första kort svar kan anges att landskapsstyrelsen redan har en framtidsstrategi för fiskodlingen som är föremål för ständig uppföljning och uppdatering utgående från egna erfarenheter samt utvecklingen internationellt, inom EU och nationellt. Riktlinjerna koordineras med övriga regioner och EU. Strategin är uttryckligen inriktad på att utveckla näringen även miljömässigt, vilket innebär att regelverk, krav och miljömål måste anpassas till omvärlden och de faktiska framsteg som görs med en rimlig realistisk tidsplan, sålunda att man kan trygga näringens överlevnad och konkurrenskraft och därmed skapa stabil ekonomi och långsiktighet som grund för fortsatt aktivt utvecklingsarbete.

 

Jag hävdar att fiskodlingen inte är något enormt miljöproblem vare sig på Åland eller allmänt taget. Det är en kraftigt överdriven och dramatiserad beskrivning som det inte finns hållbart eller vetenskapligt belägg för. Överlag har Åland inte överhuvudtaget några enorma miljöproblem, inte kanske ens stora. Det finns många sektorer och områden där åtgärder bör vidtas och där det finns utrymme för förbättringar, men ingen av dessa lokala åtgärder har dock på något sätt avgörande betydelse för den åländska miljöns tillstånd allmänt taget eller som helhet. Därför kan inte problemen klassas som enorma eller kanske ens stora.

 

Allting är relativt och miljöfrågor bör ses i ett bredare helhetsperspektiv som en del av ett större sammanhang, bl.a. eftersom Åland ligger mitt i Östersjön och vi är medlemmar i EU med en gemensam fiskeripolitik och en gemensam global marknad. Åland kan inte isolera sig vare sig i avseende på miljöfrågor eller näringslivs- eller marknadsfrågor. Landskapsstyrelsen eftersträvar att man inom samtliga statliga verksamheter, sektorer och näringar följer nationellt och internationellt fastställda gemensamma branschvisa spelregler, normer och rekommendationer samt att miljöhänsyn och strävan till förbättringar ingår som en naturlig och integrerad del av verksamheten på såväl kort som lång sikt. Detta är i linje med såväl allmän rättspraxis som EU:s grundläggande krav om konkurrens på lika villkor. Allmänt taget uppfylls dessa krav för det åländska näringslivet och andra verksamheter, likaså fiskodlingen. För fiskodlingens del har Åland ett regelverk och krav som är i enlighet med alla dylika normer och krav samt till vissa delar t.o.m. avsevärt strängare. Hårdare miljökrav i avseende på fiskodlingen, vilka då även bör tillämpas på samtliga andra sektorer, innebär väsentliga ändringar i lagstiftningen, vilket för tillfället inte bedöms som motiverat.

 

I den allmänna debatten har det tidvis hävdats att fiskodlingarna inte åläggs några miljökrav och att lagstiftningen därmed inte tillämpas lika för alla och att kraven för fiskodlingarnas del därför måste skärpas. Detta är inte sant. Det finns många olika typer av miljökrav. Fiskodlingarnas tillståndsprövning med alla därtill hörande utredningar och ålägganden, miljökrav, mål och åtgärdsprogram osv. innebär betydande krav på fiskodlingarna, inklusive betydande kostnader, vilka har medverkat till den utveckling och förbättring som har dokumenterats. Beroende på bransch och verksamhetens karaktär kan man alternativt, såsom t.ex. för fiskodlingen, åtgärda själva produktionsprocessen, men slutresultatet är förstås ändå detsamma, att man når minskade utsläpp. Minskningen av såväl den totala som den specifika belastningen är av en sådan storleksgrad – 50-60 procent – som ingen annan bransch kan uppvisa inom den korta tid näringen har har funnits, en utveckling och ett arbete som helt har bekostats av näringen själv.

 

I avseende på den specifika belastningen samt foderfaktorn, vilka utgör mått på själva verksamhetens miljöanpassning, är fiskodlarna på Åland avsevärt bättre och duktigare än i övriga delar av landet, delvis t.o.m. jämfört med Norge och andra ”stormakter” inom området. Och ändå finns en beredskap på ytterligare utveckling. Verksamheten bedrivs efter en noggrann tillståndsprövning som i huvudsak är baserad på påvisad eller förväntad miljöpåverkan och där andra aspekter, såsom ekonomi m.m., kommer först i andra hand. Det handlar sålunda inte om att sätta miljö och ekonomi mot varandra, inte minst fiskodlarna själva är beroende av rent vatten.

 

Tillstånd har beviljats, varav man kan och bör dra slutsatsen att verksamheten är miljöanpassad i den utsträckning som i dagens läge är möjligt. Tillståndsvillkoren utvärderas och omprövas regelbundet och kan därmed justeras, eventuellt skärpas, i takt med utvecklingen och utgående från tillgängliga forskningsdata om miljöns tillstånd, utsläppens inverkan på denna osv. ger en ständig förbättring genom kunskapsunderlag. Det är även en utmaning för såväl förvaltningen som beslutsfattarna att hålla sig uppdaterade i detta avseende så att de regler man har och de beslut som fattas står på stadig grund och är hållbara och realistiska. Tillståndsprövningen är baserad på åländsk miljölagstiftning, som liksom övrig lagstiftning utgår från att alla behandlas lika. Särbehandling av fiskodlingen i lagstiftningen skulle bryta mot denna grundprincip och är därmed omöjlig. Skärpta generella krav innebär att många andra sektorer tvingas följa samma regler. Det är bl.a. entydigt och vetenskapligt enligt Finlands miljöcentral bevisat att fiskodlingens totala miljöpåverkan är på samma nivå eller i vissa fall t.o.m. mindre än andra former av livsmedelsproduktion. Därför är det klart att även andra näringsgrenar skulle bli omfattade av strängare lagstiftning för fiskodling.

 

Mot bakgrund av detta är det inte motiverat att göra betydande förändringar av lagstiftningen för att den vägen kunna skärpa kraven på fiskodlingarna samt att dagens krav och miljömål är anpassade till vad som är möjligt i branschen i dag och även står i balans med krav som ställs på andra verksamheter.

 

Fru talman!

I motionen anser sig ltl Lotta Wickström-Johansson uppenbarligen besitta en stor sakkunskap om vår vattenmiljö. Landskapsstyrelsens miljömål för fiskodlingarna sägs vara ”långtifrån tillfredsställande” och senare hänvisas till ”miljöbelastning som våra vatten tål”. Inte ens hela landets samlade vetenskapliga expertis rörande vattenmiljön kan ge ett svar på vad vår vattenmiljö tål och kan följaktligen inte heller säga hur mycket den nuvarande belastningen måste minskas. Därför kommer det alltid att i viss mån vara en subjektiv bedömning. Frågan om vem som skall minska och med hur mycket är därefter en politisk bedömning. Fiskodlingarna har ett obligatoriskt miljökontrollprogram som är utarbetat av utomstående sakkunskap och godkänt av landskapsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet. Dess pålitlighet och trovärdighet torde inte godtyckligt kunna ifrågasättas i dessa frågor. Det är att lura företagen som betalar för detta att ha ett åläggande som i praktiken saknar betydelse och inte tillmäts någon betydelse. Har man regler som följs måste även företagaren kunna tro att reglerna har någon betydelse. Resultaten visar entydigt att miljöpåverkan i regel är lindrig och i vissa fall inte ens mätbar.

 

Ser man generellt på hela den åländska vattenmiljön, inte enstaka mindre regioner, vikar osv., och inte bara delar av året, så står de åländska lokala utsläppskällorna för ca 13 procent respektive ca 6 procent av den totala tillförseln av fosfor och kväve.

 

Kritikerna gör det lätt för sig genom att fokusera på enbart lokala utsläpp och hänvisar då till landskapsstyrelsens och ÅSUB:s statistik. Det är uppenbarligen även bakgrunden till den här motionen.

 

Strävanden att se helhetsbilden torpederas med att det inte är rumsrent att skylla på andra och att man först bör sopa framför egen dörr osv. Det tolkas som att man vill negligera de lokala utsläppskällornas betydelse och som en motivering för att inte där vidta åtgärder. Så är ingalunda fallet. Alla källor bör åtgärdas så långt som möjligt, men helhetsbilden är helt avgörande för en realistisk bedömning av vad man med olika åtgärder faktiskt åstadkommer i avseende på en synlig förbättring av miljöns tillstånd. Där avgör den total tillförseln, inte bara lokala utsläpp. Fiskodlingens procentuella andel av lokala utsläpp och populistiska jämförelser med utsläppen från storstädernas avloppsreningsverk är enbart psykologi och säger i sig väldigt lite om utsläppens miljöpåverkan. Det är den totala tillförseln som avgör påverkan. I en färsk undersökning som gjorts av Naturvårdsverket i Sverige konstateras att de döda bottnarna breder ut sig längs den svenska ostkusten, trots alla lokala åtgärder som har vidtagits. Där har man inte i nämnvärd utsträckning några fiskodlingar. Slutsatsen i rapporten är att situationen i öppna Östersjön betyder mera för vattenkvaliteten i skärgårdarna än vad de lokala utsläppen gör och att det inte alltid räcker till med lokala åtgärder för att nå lokala förbättringar.

 

Fru talman!

Gör man inte denna utvärdering och helhetsbedömning av de förväntade effekterna av åtgärder som planeras innebär det att det mera handlar om moraliska och ideella argument, ett sätt att döva samvetet, rädsla, obefogad, överdriven kritik osv. Det innebär även att man, om eller när belastningarna från fiskodlingarna har minskats till sådan nivå att även de mest högljudda kritikerna är nöjda, om nu någonsin, och inget annat görs, så kommer ingen att kunna slå sig för bröstet och utropa: se vad rent vatten vi har i dag! Det kommer vi inte att nå genom att avveckla fiskodlingarna.

 

Även om utsläppen per person på Åland är höga är detta främst en följd av vår litenhet att fiskodlingens andel blir hög. Detta är då en följd av vår näringsstruktur och våra förhållanden med ca 80 procent vatten. Lika höga utsläpp per person, åtminstone liknande, kan påvisas om man isolerar samhällen med motsvarande antal invånare som domineras av stora jordbruksområden eller någon enskild industri. Att man där inte fokuserar på detta beror på att det ingår i en större helhet, där regionala skillnader utjämnas och slutsiffrorna och statistiken blir moderata och kommer närmare medelnivån.

 

Oberoende av proportionerna mellan lokala och gränsöverskridande utsläpp skall givetvis även de lokala åtgärdas genom att varje bransch gör sitt bästa genom regelverk och krav som är hårda men realistiska samt även tryggar konkurrens på lika villkor. Vi vet att landskapsstyrelsen i sin framtidsstrategi för fiskodlingarna eftersträvar att få fram bättre bedömningsunderlag om olika utsläppskällors faktiska miljöpåverkan som grund för prioriteringen av olika åtgärder, också att få fram och förmedla till såväl allmänheten som beslutsfattarna mera och bättre kunskap om hur skötseln och driften av fiskodlingarna kan optimeras i avseende på minimering av utsläppen. Vi vet också att landskapsstyrelsen avser att satsa på och utveckla samt framför allt utprova och testa i våra förhållanden sådan teknik och tekniska hjälpmedel som ytterligare kan bidra till mindre utsläpp. Som exempel kan här nämnas igen projektet i Brändö, som har fått landskapsstöd för investeringarna.

 

Vi vet att landskapsstyrelsen vill ha ett regelverk och krav som är i linje med omvärldens och anpassa det till respektive bransch, vad som där är tekniskt, praktiskt och ekonomiskt att genomföra. Vi vet slutligen att landskapsstyrelsen vill styra fiskodlingarna så att den samhälleliga nyttan maximeras och så att risken för lokal miljöpåverkan och intressekonflikter minimeras.

 

Kritiken från vissa håll mot utlokaliseringen av odlingarna till lämpliga områden som ett delmål i linje med såväl nationella, finländska som EU-riktlinjer är ett bra bevis på den okunskap man har om fiskodlingen som verksamhet. Det är entydigt och vetenskapligt påvisat att en utlokalisering till bättre områden de facto medför en belastningsminskning som kombinerad med god odlingsskicklighet och kunskap kan vara av storleksordningen 20-30 procent, huvudsakligen i form av bättre foderutnyttjande.

 

Man kan också konstatera helt konkret att landskapsstyrelsen har påbörjat en uppdatering och komplettering av de övergripande riktlinjerna för fiskodlingen fram till år 2007 och denna uppdatering bör färdigställas, enligt uppgift, till hösten 2003. Det skall också utarbetas miljöhandlingsprogram för vattenvården till år 2007, också färdigställas inom 2003.

 

Förutom detta pågår och planeras ett flertal andra utredningar och projekt som skall befrämja en bättre och effektivare hantering av miljöfrågorna och eventuella problem såväl för fiskodlingens del som andra sektorer.

 

Landskapsstyrelsen har sålunda redan en strategi som är under ständig uppföljning och uppdatering en strategi som uttryckligen utgår från utveckling och inte avveckling. Enligt de bedömningar landskapsstyrelsen har gjort, utgående från befintligt faktaunderlag från ett flertal källor, såväl vetenskapliga som berörda intresseparter, kommer en kontinuerlig förbättring att ske. Detta är en följd av teknisk och kunskapsmässig utveckling sålunda att man kan uppnå en för alla parter acceptabel balans mellan närings- och miljömässiga aspekter och som tillsammans med andra miljöförbättrande åtgärder på olika nivåer och inom olika sektorer skall trygga utvecklingen mot en bättre vattenmiljö.

 

Ett faktum som alla dock bör inse och acceptera är att detta kommer att ta en viss tid. Det är inte motiverat, beaktande av att delar av beslutsunderlaget är bristfälligt och inte alltid är entydigt, att i förtid och på grund av i sig uppriktig oro över situationen vidta överdimensionerade åtgärder som  hotar att slå ut betydande delar av näringslivet, såsom fiskodlingen i vår skärgård. Man bör ta ett steg i sänder. Man bör fastställa miljömål och åtgärder till en viss tidpunkt och sedan ge arbetsro. Sedan skall man utvärdera åtgärderna och huruvida målen har uppnåtts samt vilka konsekvenser de har haft, sedan skall man bedöma behovet av nya målsättningar, nya åtgärder osv. I varje fall måste vi ge näringen en ärlig chans att långsiktigt utveckla sig i enlighet med fastställda normer.

 

Fru talman!

Till slut vill jag säga att diskussioner i det är ämnet har förts mellan bl.a. mig, representanter för den nybildade vattenskyddsförening och övriga intresserade. I diskussionerna har framkommit förslag om tre stycken möjliga åtgärder för att utveckla näringen både miljömässigt och också företagsekonomiskt och regionalpolitiskt. Några av åtgärderna är sådana som redan har diskuterats här under dagens debatt, men jag skall ändå utveckla dem lite. Den första åtgärden, att man med samhällsstöd, i enlighet med också FS-motionen, skulle genomföra ett försöksprojekt för att utreda olika tekniska lösningar för fiskodling, där man kan tillvarata en del av näringsämnena som frigörs vid odling av fisk. Sådana försök pågår, som nämndes redan, på Brändö. Inga hinder finns för att man ytterligare genomför sådana försök och där tror jag att fiskodlare, skärgårdsbor, övriga intresserade, vattenskyddsförening och alla kan enas om att det är bra att man genomför försöken.

 

 

Åtgärd nummer två: lite kontroversiellt, men från vattenskyddsföreningen vill man och tycker man att fiskodlingen kanske kunde vara en näringsgren som skulle förbehållas enbart skärgården som ett regionalpolitiskt instrument. Här får jag ändå säga att jag är något tveksam till en sådan bestämd linjedragning utan föreslår hellre en planering av våra vattenområden, som förut har diskuterats här också, för att därigenom kunna utröna var det är miljömässigt och företagsekonomiskt lämpligast att bedriva vattenbruk. Här är kommungränser och en smygande gräns mellan fasta Åland och skärgården av mindre betydelse.

 

Åtgärd nummer tre: den viktigaste och har också diskuterats här i dag redan, men på grund av dess vikt nämner jag den en gång till. Det är mycket viktigt att den tredje åtgärden, som föreslås av både representanter för vattenskyddsföreningen och av fiskodlingsnäringen själv, kunde genomföras. Tillståndsförfarandet som nu är på fem år borde bytas till ett tillståndsförfarande tillsvidare. Endast på det här sättet kan branschen få sådana utvecklingsmöjligheter som medför att branschen fortsättningsvis kan utvecklas, även miljömässigt. Nuvarande lagstiftning ger möjlighet till detta. Frågan är endast om att genomföra detta som en förvaltningsmässig åtgärd. Detta är den i särklass viktigaste åtgärden för att utveckla näringen både miljömässigt och företagsekonomiskt. Företagsekonomisk utveckling och miljömässig utveckling hänger alltid ihop.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Debatten hittills har varit konstruktiv och verklighetsförankrad. Tyvärr höll sig det senaste inlägget inte i samma anda. Mina syften ifrågasattes och jag misstänkliggjordes av ltl Perämaa. Jag kan svara vad mitt syfte är med ett enda ord: miljön. Det är viktigt att vi särskiljer miljödebatten från den ekonomiska debatten, för jag anser att de inte kan sättas mot varandra. Om inte näringen miljömässigt kan bli hållbar, trots utveckling, så anser jag att det inte finns någon framtid för näringen. Så viktig är miljön. Men om det är möjligt att utveckla och få rejäla miljöresultat och om man bedömer att det också samhällsekonomiskt är vettigt, så gör det! Inte är det fiskodlingen som är ett problem, det är ju belastningen. Vi skall definitivt inte korsfästa näringen och allra minst näringsidkarna, som har blivit uppmuntrade med sin näring hela vägen av samhället. Men fiskodlingen kan inte heller längre få vara en helig näring som vi absolut måste ha, till vilket ekonomiskt och miljömässigt pris som helst. Vad gäller utsläppsmängder, utvecklingsmöjligheter och miljöns tålighet är jag nu av sådan sort att jag litar mest på forskare och sakkunniga i dessa frågor, mer än på ltl Perämaa och andra politiker, mig själv inräknad. Det som oberoende forskare har sagt ger mig entydigt beskedet att fiskodling är en enorm miljöbelastare. Jag ser det inte som min roll att ta fram forskning och fakta, utan jag ser som min roll att fatta beslut utgående från de fakta som experterna tar fram i dessa frågor. Jag ser ingen vits i att käbbla om utsläppsnivåer och vad man tror att de möjligen kan vara, för vi är inte experterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa höll ett långt och bra tal och det var uppenbart skrivet på förhand med kanske en lite annan ton än den vi haft hittills i debatten. Det stämmer som ltl Perämaa säger att fiskodlarna har effektiviserat sin utfodring, främst av ekonomiska skäl, därför att det är väldigt dyrt att utfodra fisken. Det har fått effekten att miljöbelastningen de facto har gått ner avsevärt. Trots det finns siffrorna över andelen utsläpp osv. Det är otvivelaktigt så att man aldrig en hundraprocentig verkningsgrad i utfodringen; därför trillar det alltid lite mat förbi. Man får heller aldrig fiskar som är utan ända på ändtarmen, så det finns alltid avföring och det finns döda fiskar osv., så man har alltid lite belastning. Om man odlar 1.000 ton fisk använder man mellan 1.100 och 1.200 ton foder, så det blir mellan 100 och 200 ton utsläpp. Kunde man ta tillvara 90 procent av det samlade utsläppet så skulle man, oavsett hur miljöpåverkan är, få slut på diskussionen. Som ltl Wickström-Johansson sade är vi inga experter, men vi skulle få slut på diskussionen och få arbetsfrid, både vi här i Ålands lagting och framför allt fiskodlarna.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

I mina tidigare replikinlägg har jag besvarat frågeställningen angående hemställningsmotion nr 12 av Frisinnad Samverkan. I anförandeformen nu gav jag mitt svar och min åsikt om hemställningsmotion nr 9. Jag anser att tonen i den motionen var satt på den nivå som jag beslöt mig besvara – därav den kanske något annorlunda tonen.

 

För övrigt håller jag med om det som ltl Sundman sade, att diskussionen skall föras, utveckling skall ske. Det har jag sagt i många sammanhang och även här i dag, och det är till fromma för näringen och även för skärgården på lång sikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Fru talman!

Det börjar ebba ut här och mycket har sagts. Därför kommer jag också att fatta mig ganska kort.

 

Fru talman!

Vi är alla intresserade av miljön och det finns ett ärligt uppsåt också från landskapsstyrelsens sida att arbeta för miljön. Många näringar kan belasta miljön och principen polluters pay, dvs. att näringarna skall betala på ett eller annat sätt för den belastning som de har och det är givetvis också där man skall titta på möjligheterna att minska belastningen.

 

Jag kommer inte att polemisera om vem som belastar vad och hur mycket och mest, för den polemiken förs och det är, som har sagts här också, mycket forskarbetonat. Men jag vill säga att näringen, vattenbruket, fiskodlingen, arbetar mycket för att minska sin belastning och det har också sagts och är en utgångspunkt i den strategi som finns för landskapsstyrelsen. Men landskapsstyrelsen ser också över den strategin för att miljöbelastningen skall minska ytterligare. Nuvarande strategi utgår från en minskning av belastningen för näringen med 30 procent fosfor till 2005. Det är uppnått. När det gäller kvävet är det fråga om en minskning med 20 procent till 2005. Det har uppnåtts till 10 procent, så det har inte uppnåtts än helt och hållet.

 

Avsikten är som sagt att minska miljöbelastningen, samtidigt som vi inte har för avsikt att avveckla näringen utan ser fram emot att näringen, som är oerhört viktig inte minst för skärgårdskommunerna, skall kunna utvecklas, men det är miljöbelastningen som skall avvecklas. För det är det inte bara strategin som ses över utan vi har utvecklingsarbete, vi samarbetar när det gäller forskningsprojekt. Tyvärr är vi ganska små på Åland och har inte alla de forskningsresurser som finns och därför samarbetar vi, bl.a. med Sydvästra Finlands miljöcentral om förbättrad teknik. Vi är med i ett nordiskt projekt när det gäller bästa möjliga teknik, s.k. BAT. Vi deltar också i ett utvecklingsprojekt inom EU som är socioekonomiskt vad gäller näringen.

 

Som uttömmande beskrivits av framför allt ltl Sundman har vi stött ett försök på Brändö med kassar som har tätare maskor i botten och trattar.

 

Det pågår i dag diskussioner om möjligheten att använda strukturfonden för detta. Vi avser att initiera ett forskningsprojekt här på Åland som skall se till helheten när det gäller effekterna av slutna kassar, slamuppsamling, foderoptimering, helhetsplanering inklusive kvalitetsmärkning av hela processen, dvs. vi avser att initiera ett pilotförsök. Det är helt i linje med hemställningsmotionen från ltl Jörgen Strand m.fl.

 

Fru talman!

Jag vill bara säga att landskapsstyrelsen seriöst arbetar utifrån målsättningen att näringen skall utvecklas. Det finns mycket positiva strömningar, dels när det gäller EU och den policy man har i fråga om vattenbruket, dels finns det en mycket positiv beskrivning från Sveriges sida i en statliga utredning om vattenbruket. Man ser att det finns framtidsmöjligheter och man är inte inne för att avveckla något, men däremot förbättra. Det är vi också inne för från landskapsstyrelsens sida och det kommer också att synas ordentligt, inte minst vad gäller det tänkta forskningsprojektet.

 

En liten anmärkning när det gäller den optimala placeringen av fiskodlingarna. Placeringen har betydelse för miljön. Fiskar är levande varelser. De går inte att exakt räkna in och ut s.a.s., utan är fiskar i renare vatten, bättre miljö, så kan de växa mer, de kan använda fodret bättre. Eftersom det just är utnyttjandet av fodret och avföringen som påverkar näringssalterna i havet så har det betydelse också var odlingen är placerad; det är inte enbart en skorstenseffekt.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Detta var en redogörelse ur landskapsstyrelsens näringsperspektiv. Det finns en sak som landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg tog upp här som jag skulle vilja ha preciserad. Vilka forskningsprojekt samarbetar man om i Sydvästra Finland? Jag hade själv tänkt ordna ett studiebesök för vår lagtingsgrupp till ett forskningsprojekt och kontaktade landskapets ledande tjänsteman och fick till svar, att de är nedlagda. Det skulle vara bra om landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg kan utveckla det och berätta vidare.

 

Målsättningarna som landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg om 30 procent fosfor osv. är gamla. Vad är den här landskapsstyrelsens målsättningar och inom vilken tidsram skall man uppnå dem? Den gamla målsättningen om en 30 procents minskning av fosfor har man uppnått, som landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg nämnde. Trots det har vi en jättebelastning av fosfor. Då måste man sätta upp nya mål. Vilken är den tidsramen för den här landskapsstyrelsen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg pratar om att man jobbar intensivt med det här. Jag blir lite betänksam. Inför riksdagsvalet gick jag in på liberalernas hemsida och tittade inom vilka områden man skulle jobba för miljön. Det var industri, transport och jordbruk. Däremot fanns det ingenting om fiskodling. Vad är egentligen politiken?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

När det gäller projektet inom Sydvästra Finlands miljöcentral är det en koordineringsgrupp för forskning och utveckling. Det är inom den som ett pågående arbete sker. Jag sade att det var en gammal målsättning som gällde till 2005, men jag sade också att vi utarbetar en ny strategi. Den är inte klar, så jag har inte siffrorna. När det gäller liberalernas och landskapsstyrelsens miljövisioner och strategi överhuvudtaget är det, som sagt, inom jordbruket och när det gäller fisket tycker jag att jag har redogjort för det och överhuvudtaget för näringarna. Vad gäller det närmare miljöarbetet är det också meningen att miljöministern skulle redogöra för det i samband med motionen om Östersjön. Jag kan också säga att när det gäller jordbruket och påverkan av jordbruket i vatten så kommer vi att få en ordentlig rapport i höst över jordbrukets påverkan och vilka effekter bl.a. miljöstödet för jordbruket har haft.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Lasse Wiklöfs hemställningsmotion angående PSSA-status för skärgårdshavet. (HM 10/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion

 

Ltl Sjöblom: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 2.4.

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 2.4. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 2.4.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny landskapslagstiftning om utkomstskydd för arbetslösa. (FR 16/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling måndagen den 7.4.

 

 

Lagtingets nästa plenum hålls den 2.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.32).