PLENUM den 11 september 2006 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Fredrik Lindqvist och ltl Gun-Mari Lindholm).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum fram till den 14.9.2006 anhåller ltl Gun-Mari Lindholm på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2005-2006 om godkännande av protokollet med Schweiz för att ändra avtalet för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet och därtill hörande protokoll samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP 6/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till den 13.9. Godkänt.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens meddelande om Europeiska unionens konstitutionella fördrag. (M 4/2005-2006).

Ärendet har varit bordlagt sedan 5.6.2006.

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen. (RP 5/2005-2006).

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående folkomröstning om frågan huruvida Europeiska unionens nya konstitutionella fördrag skall bli gällande i landskapet Åland. (LM 3/2005-2006).

Ärendet har varit bordlagt sedan 5.6.2006.

 

Till lagtinget har överlämnats republikens presidents framställning nr 5/2005-2006 om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Vidare har lagtinget den 5 juni till dagens plenum bordlagt landskapsregeringens meddelande om Europeiska unionens konstitutionella fördrag samt lagmotionen nr 3/2005-2006 angående en folkomröstning om EU:s konstitutionella fördrag skall bli gällande på Åland.

 

Talmannen föreslår att presidentens framställning samt landskapsregeringens meddelande och lagmotionen nr 3 behandlas i ett sammanhang, varvid gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt!

 

Talmanskonferensen föreslår att presidentens framställning remitteras till lagutskottet. Godkännes? Godkänt! Beslut om remiss till lagutskottet av lagmotionen har redan fattats. Beslut om eventuell remiss av meddelandet fattas efter avslutad diskussion.

 

Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsregeringen  överlämnade  med detta bordlagda meddelande  fördraget om upprättande av en konstitution för Europa till Ålands lagting. Nu har även presidenten överlämnat fördraget för bifall. Jag höll ett lång anförande den 5 juni och skall inte upprepa det men däremot sammanfatta vad jag sade och göra ett försök att uppdatera er i ärendet.

 

Fru talman!

 Meddelandet ni har framför er är en redogörelse över fördragets tillkomst, innehåll och dess konsekvenser för Åland.

 

Arbetet med att få fram ett nytt fördrag inleddes med europeiska mötet i Laeken 2001 där man beslöt tillsätta ett konvent för beredningen av ändringarna i de fördrag som ligger till grund för unionen. Lantrådet Roger Nordlund deltog  tillsammans med dåvarande statsminister Lipponen i mötet. Det toppmötet utmynnade som sagt  i att ett  konvent tillsattes där representanter utarbetade ett förslag till en ny konstitution för det nya Europa. Den åländske representanten i regionkommittén fick en ersättarplats för en av observatörerna i konventet. Landskapsregeringen  har via det s.k. RegLeg-arbetet tillsammans med de andra lagstiftande regionerna i Europa bevakat sina intressen och jobbat för ökat inflytande i EU. Lagtinget har bearbetat och samarbetat med Finlands representanter i konventet och på samma sätt har också landskapsregeringen samarbetat med regeringens representant i konventet och på det sättet framlagt det som har varit landskapets huvudsakliga målsättningar i samband med konventsarbetet och i förlängningen med regeringskonferensen. Under arbetet i konventet har Åland fått bra gehör via de finländska delegaterna.

 

Konventsarbetet avslutades i juli 2003. Samtliga regeringschefer skrev under i slutet av oktober 2004 och ratificeringsprocesserna inleddes med målsättningen av vara avslutad den 1 november 2006. Tidtabellen har man backat från efter att Frankrike och Nederländerna sade nej till att ratificera i maj respektive juni 2005. Processen har inte ändå övergivits men tidsplanen efter tiden för eftertanke anpassas efter behov. Trots Frankrikes och Nederländernas nej så har fler medlemsländer ställt sig på ja-sidan. Nu står Finland på tur. Finland vill under sitt ordförandeskap markera sin positiva inställning och ratificera.

 

Fru talman!

Vad går då fördraget ut på? Det europeiska bygget består idag av en rad olika fördrag som kommit till genom året och som bildar en svårläst textmassa.  Målet är ett samlat och förenklat fördrag som ska ge medborgarna en tydlig bild över EU-samarbetets utformning, värden, målsättningar och beslutsformer. Öppenheten ska förstärkas och unionen ska bli mer överskådlig och begriplig. Den skall vara så skriven att en gymnasieelev i Europa skall kunna läsa den.

 

Härefter kommer Europeiska unionen att omfatta både europeiska gemenskapen och den europeiska unionen av idag. De s.k. tre pelarna kommer att slås samman. 

 

Tack vare konstitutionen klargörs Europaparlamentets, rådets och kommissionens ansvarsområden.

 

Regionkommitténs roll kommer att stärkas genom att den får begränsad talerätt i EG-domstolen.

 

Den största nyheten på det institutionella området är inrättandet av en utrikesministerfunktion. Denna person kommer att företräda EU på den internationella arenan och ansvara för EU:s initiativ där. Utrikesministern kommer att vara ordförande för utrikesministrarnas rådsmöten.

 

Sedan meddelandet lades fram i juni har nu Finlands regering föreslagit att Finland skall ratificera fördraget. Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och lagen som föreslår att bestämmelserna i fördraget skall träda i kraft har nu av presidenten förts till Ålands lagting för godkännande.

 

Fördraget är som sagt godkänt av samtliga medlemsstaters regeringschefer. Dess innehåll går således inte att påverka i nuläget utan det handlar om att anta eller förkasta.

 

För att ta ställning till det kan det var bra att repetera vilka positioner Åland haft i förhållande till konventet.

 

Åland har framfört att

 

• den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten skall erkännas
• de regionala parlamentens roll bör klargöras och stärkas
• närhetsprincipen bör vara bindande
• de lagstiftande regionerna bör få talerätt inför EG-domstolen
• de lagstiftande regionerna bör vara representerade i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt samt ha möjlighet att delta i samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
• lagstiftande regioner skall tas hänsyn till i den territoriella indelningen av valkretsar. Principen borde tas in i fördraget.
• ändring av stadgan om de grundläggande rättigheterna får inte innebära en försvagning av självstyrelsen
• Regionkommittén ställning bör stärkas
• Ålands demilitariserade och neutraliserade status måste bibehållas.
• Ålands protokollets status som en del av EU:s primärrätt samt dess innehåll  måste bibehållas.

 

Fördraget innehåller flera förbättringar för landskapets del och Ålandsprotokollet har på ett tillfredsställande sätt överförts till den nya fördragskonstruktionen.

 

Själva fördraget är väl mer eller mindre accepterat i lagtinget och regeringen, om man bara tar hänsyn till det som står skrivet.  Vi är överens om att det är ett steg mot en större öppenhet, tydligare beslutsgång och mer demokrati. Däremot finns det mycket att diskutera kring det som inte finns med i fördraget och vilka inomstatliga lösningar som Finland borde förhandla fram för att Åland skall kunna fungera på ett bra sätt inom unionen.

 

Framför oss har vi processen och avgörandet om fördraget och ikraftträdelselagarna skall antas av Ålands lagting eller inte.

 

Man kan förhålla sig till fördraget på två sätt. Antingen kan man anse att fördraget inte har en direkt koppling till inflytandefrågorna – att det handlar om att utveckla unionen och att inflytandefrågorna är en separat fråga som hanteras inomstatligt – eller så anser man att fördraget visst har en koppling till inflytandefrågorna. Det konstitutionella fördraget avskaffar ju inte unionens demokratiunderskott i förhållande till landskapet.

 

Om man vill se denna koppling gäller det att utvärdera vad man fått ut av positionerna som man framfört i konventet. Ålandsprotokollet har på ett tillfredsställande sätt överförts till den nya fördragskonstruktionen, Ålands demilitariserade och neutraliserade status bibehålls. Ändringen av stadgan om de mänskliga rättigheterna  påverkar inte Ålands självstyrelse negativt. Regionkommitténs ställning har stärkts, främst genom att man har fått taleträtt inom sitt kompetensområde inför EG-domstolen och som part vid subsidiaritetskontrollen. Frågan är sedan ändå hur stor glädje lilla Åland kommer att ha av det,  eftersom majoriteten av regionkommittén skall enas om att frågan skall drivas.

 

Men när det handlar om inflytandefrågor för lagstiftande regioner har ingen förbättring åstadkommits. Visserligen kommer de lagstiftande regionernas parlament att kopplas med i subsidiaritetskontrollen, men även finns öppna frågor innan man vet hur väl vi från Ålands sida kan använda det instrumentet.

 

Vad händer då om Åland skulle gå in för ett nej till fördraget? Grundlagsutskottet sade i samband med Amsterdamfördraget att i juridisk mening skulle Finland kunna ratificera även om lagtinget inte har gett sitt bifall men att detta skulle leda till problem och därför borde Finlands regering i stället lösa frågan genom förhandlingar med de andra medlemsstaterna. Frågan är vad kommissionen och andra medlemsländer skulle tycka om Åland skall få vara med i unionen men hävda att vissa bestämmelser inte gäller på Åland?

 

Ett annat alternativ är att Finland får öppna förhandlingarna på nytt för att finna lösningar så att även Åland kan acceptera fördraget.

 

Ytterligare en möjlighet och kanske den mest troliga är att man från rikets sida inte lyfter Ålandsfrågan utan visar sig medgörlig med unionen och genom riksdagens beslut sällar sig till listan på medlemsländer som vill ratificera fördraget och sedan avvaktar vad som händer med Nederländerna och Frankrike och parallellt med eventuella förhandlingar med Frankrike och Nederländerna också ta Åland med.

 

Det finns också en risk att det inte blir några nya stora ratificeringsprocesser utan att trycket mot Frankrike och  Nederländerna ökar och att det resulterar i att dessa båda länder ger vika genom att få någon tilläggsartikel införd, tilläggsartiklar som bedöms att inte behöver föras till Åland för godkännande eftersom de inte hör till Ålands behörighet.

 

Sist och slutligen är det en rättslig prövning som avgör vilken Ålands ställning och vad ett åländskt nej har för betydelse och förstås en politisk fråga. Från Ålands sida måste vi vara tydliga och veta vad vi vill ha åtgärdat i fördraget.

 

Lagutskottet och lagtinget behöver också ta ställning om landskapet vill ha frågor lösta i själva fördraget, vilket förutsätter förhandlingar med alla andra medlemsstater eller om landskapet vill lösa sina frågor inomstatligt inom ramen för självstyrelselagstiftningen. Det senare alternativet förutsätter inte ändringar i själva fördraget. Lagtinget borde också vara medvetet om att eventuella inflytandefrågor som lyfts till EU-nivå är problematiska eftersom andra självstyrande områden och regioner kan tänkas vilja ha samma rättigheter.

 

Från landskapsregeringens sida vill vi inte skriva lagtinget på näsan och föreslå vad lagtinget skall göra. Landskapsregeringen förutsätter att ärendet behandlas i enlighet med vad självstyrelselagen säger och har därför inte berett ikraftträdelselagen och kommer därför inte heller med något förslag eller rekommendation till lagtinget. Vi bistår självklart med den sakkunskap vi har.

 

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har i sitt betänkande skrivit att en helhetslösning vad gäller de inomstatliga lösningarna bör föreligga vid tidpunkten för lagtingets behandling av det konstitutionella fördraget. Jag kommer att höras i grundlagsutskottet inkommande onsdag och kommer att ställa mig bakom den skrivningen genom att säga att en sådan helhetslösning skall finnas före det konstitutionella fördraget som blir gällande skall godkännas på Åland.

Fru talman!

Ytterligare några ord om lagmotionen om folkomröstning. I det stora hela och som en grundläggande känsla hos mig tycker jag att folkomröstningar är någonting väldigt positivt och viktigt. Jag tycker att den politik som förs skall ha grunden i folkligt stöd. Förslaget om att man skulle arrangera en folkomröstning om detta ärende är viktigt och intressant, men jag ställer mig ändå frågan om en folkomröstning i den här frågan, såsom den är ställd i förslaget till lagmotion, är den rätta. Det är en mångfasetterad fråga som jag sist och slutligen ser att handlar mycket om en förhandling. Om vi säger att innan fördraget träder i kraft på Åland skall ha en helhetslösning åstadkommas, så tycker jag att det skulle vara svårt som ålänning att på förhand säga ja eller nej till fördraget.

 

Det är också en stor apparat att arrangera en folkomröstning;  förutom en lagstiftning som skall till, vilken finns färdigt föreslagen för all del skall det också inom kommunerna ställas igång med röstningslistor och andra arrangemang, så det kräver, vad jag har förstått, ett halvårs förberedelser.

 

I dag har vi ett problem att vi formellt inte har något inflytande, men vi är med i unionen. Man skulle egentligen kunna säga att vi är med, men vi är egentligen också utanför. Det här är en fråga nu som vi egentligen borde få den finländska regeringen att finna en lösning på och jag tror att en folkomröstning har svårt att säga om det här är rätt eller inte. Min rekommendation i det här fallet är att vi skall använda den möjligheten till inflytande som vi nu verkligen har och betänka också den situationen att en folkomröstning i det här fallet faktiskt skulle kunna förstöra vår möjlighet till förhandling.

 

Jag tycker, som sagt, att folkomröstningar i det stora hela är bra instrument, men här tycker jag att frågan inte är rätt ställd och att det inte heller är rätt fråga att ta ställning till.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Ledamoten Britt Lundberg har givit en bra redogörelse över bakgrunden till fördraget och också sorterat upp de problem som vi har att ta ställning till här i lagtinget. Det som jag däremot tycker att är märkligt och som jag har givit uttryck för i andra sammanhang också är att landskapsregeringen faktiskt inte har ett politiskt ställningstagande i frågan om hur vi från Ålands sida borde ställa oss till fördraget. Det är ändå så att vi lever i ett parlamentariskt system där landskapsregeringen har den föredragande makten till lagtinget, man har en stor beredningsapparat med sakkunskap och expertkunnande och landskapsregeringen borde också, som man gör i andra frågor, förelägga lagtinget sin syn och sina åsikter på hur man skall gå vidare i den här frågan som är mycket svår.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman! Jag håller egentligen med vtm Viveka Eriksson i den här frågan, att det inte har varit självklart om frågan skulle beredas eller inte. Men vi har tittat i självstyrelselagen och tagit ställning till vad det står där om hur ett fördrag skall behandlas och hur vi har gjort tidigare. Hittills har det varit så att fördragen inte har föregåtts av någon beredning i landskapsregeringen och därför har vi följt samma modell.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Självklart är ändå att behandlingen här i lagtinget säkert skulle vinna på att det finns en stadig och väl underbyggd åsiktsinriktning som kommer från landskapsregeringen och landskapsregeringspartierna därför att det är ändå de partierna som står i spetsen för ledningen av landskapets förvaltning och myndighetsutövning. Jag måste säga att från oppositionens sida hade vi förväntat oss någon form av linjedragning.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker i alla fall att en form av linjedragning kan vtm Viveka Eriksson läsa ut av att vi i diskussionen med riksdagen/grundlagsutskottet säger att vi också, precis som självstyrelsepolitiska nämnden, vill ha en helhetslösning före det konstitutionella fördraget som blir gällande skall godkännas på Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

I likhet med den föregående replikställaren har jag funderingen varför landskapsregeringen inte har en uppfattning i frågan. Inte ”skriver man lagtinget på näsan” om man föreslår och redovisar sin politiska syn på saken. Som sades här tidigare lever vi i ett parlamentariskt system och regeringsmakten borde ha en tydlig uppfattning hur vi skall göra. Nu går man som katten runt het gröt och vet inte när den riktigt skall kallna så man kan skrida till och äta. Meddelandet är väldigt intetsägande; det är en tjänstemannaprodukt som redogör för historien egentligen och innehåller inte någon åsikt. Det skulle vara av största vikt att få höra de gruppers åsikter som står bakom landskapsregeringen så att vi åtminstone vet vad man tycker politiskt. Det kanske vi kan få höra i stället för att få höra det från regeringen.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan egentligen upprepa samma sak som jag sade till vtm Viveka Eriksson, att varken Nicefördraget eller Amsterdamfördraget eller några av de andra fördrag som har behandlats av Ålands lagting har genomgått någon beredning eftersom det i självstyrelselagen står att det är lagtinget som skall hantera dessa ärenden. Men jag har respekt för den åsikten och vi har diskuterat det väldigt ingående.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det är skillnad på den formella gången och på den politiska gången. Det är klart att inte går en presidentframställning via regeringen på något vis om man inte i utskottet hör regeringens uppfattning osv. Men den politiska uppfattningen borde man redovisa. När det gäller min motion om folkomröstning är det samma sak där att den kan man inte heller riktigt förhålla sig till. Frågan är fel ställd säger man; frågan går säkert att ändra i utskottet, det är ett lagförslag. När man har en folkomröstning ställer man en fråga under vissa förhållanden och sedan är det upp till opinionsbildarna i samhället att ta ställning till den och sist och slutligen upp till folk att rösta. Som jag kommer att redogöra för i mitt anförande ser jag det nu som att vi har hamnat i en sådan situation där det här är det enda alternativet.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Som jag sade är jag i grunden väldigt positiv till folkomröstningar, men jag tycker att det här ärendet faktiskt är en möjlighet för Ålands lagting att använda sitt inflytande som man har tack vare sin ställning när det gäller det konstitutionella fördraget. Betänk nu en sådan utveckling att det åländska folket skulle uppfatta det här som en fråga om ja eller nej till EU och det skulle bli en majoritet för ja! Vilket förhandlingsutrymme skulle du då ha kvar, ltl Danne Sundman?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Vi har igen hört en bra presentation av landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, dels fick vi höra det i juni i den första presentationen och nu igen idag, både det som gäller meddelandet och det som gäller presidentframställningen med det nya fördragets innehåll och också en diskussion om förslaget till lagmotion som ligger i gruppen med ärenden. Jag kommer inte heller att specifikt nämna de olika ärendena utan försöker komma med några synpunkter från centern i de här frågorna.

 

Vi har redan konstaterat att majoriteten av EU:s medlemsstater har godtagit fördraget, men att befolkningen i Frankrike och Holland har sagt tydligt nej till en ratificering. Det här avgjordes efter folkomröstning. I flera länder ligger behandlingen av fördraget helt nere men inte i Finland, där riksdagen nu har godkänt fördraget och nu ber lagtinget om bifall via presidentframställningen som vi behandlar. För oss i lagtinget blir det nu viktigt att besluta om eller huruvida lagtinget skall ge sitt bifall till fördraget. Vi har erfarit att Finland anser, via riksdagens grundlagsutskott, att Finland kan ratificera fördrag även om inte vi har gett vårt bifall. Vi på Åland gör inte samma tolkning utan ser problem genom att en sådan ratificering skulle kunna ge upphov till fördragsbrott eftersom det inte kan garanteras att fördraget skulle tillämpas i förhållande till landskapet, till den del det gäller vår behörighet. Frågan just om Ålands ställning vid ratificering av fördrag kommer säkert att bli diskuterat i dag och säkert också i lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden, om det blir remiss till nämnda utskott.

 

I samband med medlemskapet konstaterades att en del av lagstiftningsbehörigheten överförs till EU:s institutioner, det har vi vant oss med. Och det nu aktuella fördraget innehåller också ändringar som kommer att beröra landskapets lagstiftnings behörighet och vi är ju lite rädda för att det blir ytterligare behörighetsöverföring från oss till EU. Vissa förbättringar kan vi också notera i förslaget till fördrag, det hörde vi ledamoten Britt Lundberg förklara.

 

Centern tycker att det är viktigt i ett demokratiskt samhälle att folk får säga sitt via folkomröstningar, det kan vara rådgivande eller beslutande folkomröstningar och visst tycker vi också att det kunde vara bra att ha lagutrymme att göra det. När det gäller just den här frågan som lagmotionen framställer så är frågan både tydlig och svår, dvs. frågan lyder: Bör den Europeiska unionens nya konstitutionella fördrag bli gällande på Åland? Enligt förslaget skall man svara ja eller nej på den frågan. Man behöver ha en väldigt omfattande information och en informationskampanj utöver det vanliga om folk i allmänhet faktiskt skall veta vad detta nya fördrag gäller. Det är där som vi ser svårigheten. Men centern anser att det är viktigt att frågan om folkomröstning diskuteras och att man funderar på den; man kan tänka sig att det som det nya fördraget medger, dvs. någon form av utträde, åtminstone för medlemsstater, förhoppningsvis också för självstyrande områden, skulle också kunna vara någonting för en folkomröstning. Centern säger att det är okej med folkomröstningarna den här frågan, som den nu är ställd, kommer att bli mycket svår att svara på.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har påpekat att de s.k. inomstatliga lösningarna när det gäller inflytandefrågor, speciellt talerätten, skall vara klara innan fördraget kan bifallas. Centern anser att vi alltid bör understryka det faktum att vi har en exklusiv lagstiftningsbehörighet som medför att riksdagen och lagtinget är jämställda lagstiftare. Det här borde vi aldrig glömma. I praktiken har det blivit så att unionen kräver att alla regelverk skall följas, också av de lagstiftande regionerna, medan våra befogenheter och åsikter gentemot EU:s institutioner och förslag skall fastställas inom nationen, dvs. inom Finland. Det här låter kanske bra ur EU:s synvinkel, tydligt och klart, men inte från Ålands håll, för det enda vi kan göra är att säga, javisst, skall vi göra som EU säger, vi har ju inget inflytande så vi kan ingenting göra annat än följa regelverken.

 

För att förbättra våra påverkansmöjligheter har hela lagtinget godkänt en lagmotion till riksdagen om ändringar i finska vallagen som skulle ge Åland en parlamentsplats i EU. Tillsammans med lagmotionen fördes också diskussion om talerätt för Åland, dvs. på det sättet vill vi öka vårt inflytande.

 

Det nya fördragets innehåll kommer, om det blir godkänt, säkert att påverka Åland på liknande sätt som det nuvarande. Nu har vi tio års erfarenhet av EU i bagaget och vi får väl lov att erkänna att många saker har överraskat oss negativt. Igen får vi räkna upp vårfågeljakten, fiskeregleringarna, laxfiskeförbudet, snusförbudet, reglerna och karusellen kring märkning av alla slags djur, alla stödregelsystem som vi har svårt att behärska, sockerbetsodlingen problem. Man rycker på något sätt undan mattan för gröda efter gröda för produktion efter produktion på Åland, och vi kan ingenting, vi kan bara vänta med bävan på vad blir nästa steg. Är det mjölkproduktionen som regleras eller vad blir det? – det vet vi inte.

 

Det som vi får vara nöjda med är förstås att garantin för att Ålandsprotokollet fortfarande finns med, det hörde vi också ledamoten Britt Lundberg redogöra för.

 

EU:s roll på Åland är klar. EU:s lagar och direktiv skall följas och genomföras, också hos oss. EU behöver inte alls lyssna på Åland. De vägrar t.o.m. lyssna på oss. Man kan konstatera att EU blev en mycket större aktör och påverkare i vårt samhällssystem än vad vi någonsin kunde ana när vi gick med i EU.

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att centern vidhåller, i likhet med vad ledamoten Britt Lundberg och självstyrelsepolitiska nämnden också sade, att kravet på att positiva lösningar för talerätten och genomförandet av subsidiaritetsprincipen, dvs. helhetssynen på inflytandefrågorna, skall fastställas och vara klara. Vi förväntar oss naturligtvis också en positiv behandling i riksdagen av lagmotionen. Vi anser också att Finland nu borde under sin ordförandeperiod fokusera på att EU skulle koncentrera sig på övergripande saker och där borde ta tillfället i akt under sin period och inte bara haka upp allting på småsaker. Vi tycker också att man skulle anstränga sig att förankra EU mera demokratiskt än vad som är fallet i dag.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Jag begärde replik för att kommentera ltl Gun Carlsons uppfattning om lagmotionen angående folkomröstning. Ltl Gun Carlson säger att det är svårt att svara på frågan. Jag skulle säga att det är ytterst lätt att svara på frågan, men frågan är då om man klarar av det. Centern tror tydligen att folk inte klarar av det medan jag tror att folk gör det. Klarar folk av att välja oss representanter för dem själva till Ålands lagting så klarar man också av en enskild fråga att ta ställning till. Givetvis är det så att man skall informera och debattera; vi opinionsbildare tillsammans med tidningarnas chefredaktörer och privata debattörer skall ju väcka folks intresse. I 6 § i motionen sägs det att man skall skicka ut ett meddelande där det för det första framgår folkomröstningens funktion och sedan också information. Inte folkomröstar man bara pang på utan en tid före blir det en debatt och då får partierna också ta ställning och det är en viktig bieffekt med en folkomröstning att folk vet vad som pågår. Vi har folkomröstat om saker förut på Åland och det här är kanske ett lika stort steg som att säga ja eller nej till Europeiska unionen när vi gick med. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Som jag sade tycker centern att folkomröstningar skall man visst diskutera och man skall också se till att det finns möjligheter i lag att genomföra folkomröstningar. Just i den här frågan, som frågan är ställd, tycker jag ändå att det är svårt att svara ja eller nej. Det är ändå inte bara negativa saker som EU ger upphov till, vi får ändå inse att vissa saker har förenklats, vissa saker skall ytterligare förenklas, det finns positiva saker i stödsystemen, garantin för vissa saker, men samtidigt finns en oro och det är det här som jag tror att blir svårt att kunna gå ut med en sådan saklig och seriös information att man faktiskt kan säga; det blir nog så att man tycker, man har vissa erfarenheter av någonting som är negativt och då röstar man enligt det.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Som jag sade i min första replik är det upp till opinionsbildarna i landskapet att driva debatt i den här frågan och när man arrangerar en folkomröstning finns det vissa förutsättningar. Nu är frågan som vi alla ställer oss: skall vi godkänna detta utan att inflytandefrågorna är lösta? Mitt  svar är nej och jag tror att Ålands folk svar är nej och för att utröna det bör man ordna en folkomröstning, det är vår uppfattning. Det är lite synd att centern, som har varit folkligt förankrat, inte stöder förslaget om en folkomröstning, för det skulle vara väldigt viktigt att genomföra det.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag sade flera gånger redan att centern är alldeles klar över att fördraget inte skall godkännas förrän inflytandefrågorna är lösta, det är lätt att svara på och där har centern varit tydlig och klar. Vi har hört det från flera håll redan i dag eftersom ledamoten Britt Lundberg också sade samma sak, så det är centerns åsikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Jag tänkte ägna mitt anförande till att komma med lite konkreta förslag på hur vi från liberalernas sida tycker att lagtinget borde fokusera och hur vi skall hantera de ärenden som ligger på vårt bord. Man kunde ägna mycket tid åt att filosofera och fundera kring EU och vad Åland som självstyrd region i EU har inneburit, men vi vill i stället använda den här diskussionen till att fundera på vad vi skall göra i dagens situation.

 

Från liberalernas sida kommer jag att föra fram några konkreta tankegångar. Först kommer vi att föreslå att

 

-         Grupperna i lagtinget gemensamt skulle föra en diskussion och gemensamt komma fram till en handlingsplan för hur fördraget skall behandlas i lagtinget

-         Landskapsregeringen utreder vilka konsekvenserna blir om lagtinget säger nej till fördraget

-         Inflytandefrågorna måste vi jobba stenhårt med och de skall skötas parallellt med behandlingen av fördraget

-         Utredningar görs om hur unionens befogenheter att ingå internationella avtal och unionens ställning som juridisk person inverkar på självstyrelsen och en sådan utredning måste vi ha innan vi kan godta fördraget

 

En fråga som nog infinner sig hos oss alla i dag är: Skall vi verkligen i detta läge säga ja eller nej till det konstitutionella fördraget?

 

Oberoende vad vi gör på Åland kommer fördraget i nuvarande utformning knappast att bli gällande i EU; det kommer antagligen att tas fram och omförhandlas ett nytt fördrag där det ingår en del förändringar. Frågan är då: Kan vi vänta med vårt beslut tills det föreligger ett fördrag som kan antas av alla länder? Vad vinner vi på att avvakta den fortsatta processen eller är det till fördel att redan nu fatta beslut? Vilka signaler ger vi till president och regering som har avgivit framställningen, om vi avvaktar den fortsatta utvecklingen av fördraget? Kan vi vinna tid för att reda ut vissa inslag i fördraget som vi inte är riktigt nöjda med samtidigt som vi parallellt fortsättningsvis arbetar för att uppnå de inomstatliga lösningarna som handlar om inflytandefrågorna?

 

Liberalerna är inte tvärsäkra på vilket vägval som är det rätta i det här läget och därför tror vi att behandlingen av ärendet skulle vinna på att grupperna hittade en gemensam handlingslinje. Vi föreslår därför att det förs en diskussion mellan grupperna, förslagsvis att gruppledningarna träffas för att ha en taktikdiskussion.

 

Landskapsregeringens meddelande är informativt; ur det framgår de viktigaste inslagen i EU- fördraget dels ur ett allmänt perspektiv och alldeles särskilt ur ett åländskt perspektiv. Det som förvånar, vilket jag redan var inne på i replikväxlingen, är att de politiska ställningstagandena saknas. Det kan tyckas vid en första anblick sympatiskt att landskapsregeringen låter lagtinget självt bilda sig en uppfattning, men vid närmare eftertanke är det snarare en underlåtenhet eftersom landskapsregeringens roll är att efter noggrann beredning förelägga lagtinget sina förslag. Sedan är det upp till lagtinget att omfatta eller förkasta  förslagen,  men landskapsregeringens förslag ger ändå en grund att stå på inför vårt beslutsfattandet och inför lagtingets beslutsfattande.

 

Som oppositionsparti väntar vi oss att det skall finnas ett förslag från majoriteten, I stället har vi via massmedia fått information från företrädare för landskapsregeringspartierna, åtminstone två av partierna, att lagtinget inte kommer att anta fördraget och att det kommer att uppstå en konstitutionell kris. Om man från regeringspartiernas sida antar att det blir ett nej till fördraget och om man säger att det blir en konstitutionell kris är det minsta kravet att landskapsregeringen skulle ha utrett de befarade konsekvenserna och redan nu redogjort för dem inför lagtinget.

 

Liberalernas slutsats till den delen är att landskapsregeringen inte gjort färdigt sitt arbete och får bakläxa på den här punkten.

 

Om det finns en överhängande risk att det blir ett nej till fördraget, ja oberoende av vad lagtinget kommer att säga, rekommenderar vi att lagtinget avvaktar omröstningen tills landskapsregeringen redogjort för konsekvenserna av ett nej.

 

Ur ett självstyrelsepolitiskt perspektiv är EU-medlemskapet mycket problematiskt. Det är beklagligt att EU inte erkänner lagstiftande regioner och det är synd att vi från Ålands sida inte fick gehör, varken vi eller de andra lagstiftande regionerna med vilka vi gjorde gemensam sak, för en förändring till den delen. Ålands positioner var klart utstakade redan inför konventsarbetet. Vi framhöll att lagstiftande regioner skulle erkännas och vi pekade ut de viktigaste inflytandefrågorna.

Slutresultatet blev att vi fortsättningsvis måste söka inomstatliga lösningar på flera av de frågor som vi framhållit, bl.a. parlamentsplatsen och talerätten. Sedan vi blev medlemmar 1995 har arbetet för att förstärka vårt inflytande i EU ständigt pågått. Det har gjorts förbättringar, men tyvärr överskuggar den stora frågan: misslyckandet att vi inte har klarat av att övertyga de finska partierna om det berättigade i att Åland får en av landets parlamentsplatser.

 

Arbetet med att stärka Ålands roll och förbättra vårt inflytande har pågått sedan 1995 och det arbetet fortsätter alltså oberoende av det fördrag som vi nu har på vårt bord.

 

Befolkningen i Frankrike och Holland sade nej till fördraget. Det som de flesta verkar vara eniga om är att befolkningen egentligen inte röstade om fördraget utan en mängd andra frågor, t.ex. utvidgningen, tjänstedirektivet, invandrarpolitiken, den inhemska socialpolitiken osv.

.

Det skulle vara lätt för oss i lagtinget att rida på det allmänna missnöjet som finns i landskapet och göra som fransmän och holländare och säga nej till fördraget för att vi är missnöjda med en massa olika saker kring EU, bl.a. avsaknaden av en parlamentsplats. Men vi som är parlamentariker måste ta vårt ansvar, vi måste sortera upp vad ärendet handlar om och fatta beslut i den fråga som förelagts oss.

 

Slutsatsen för liberalernas del blir således att vi går in för att behandla det konstitutionella fördraget, men vi anser att arbetet med att stärka vårt inflytande genom inomstatliga överenskommelser är ett arbete som sker parallellt, ett arbete där vi anser att landskapsregeringen gärna kan lägga i en högre växel, vilket jag tycker att vi gjorde när vi skickade vår lagmotion till riksdagen.  Det är ett bra exempel på hur vi kan agera mera kraftfullt.

 

Landskapsregeringen har på olika sätt deltagit i beredningen av det konstitutionella fördraget, som också ledamoten Britt Lundberg beskrev. Det har presenterats positioner, det har skrivits inlagor och det har förts förhandlingar. Därför skulle det vara viktigt att vi i lagtinget fick höra om landskapsregeringen är nöjd med innehållet i fördraget och anser att vi kan omfatta fördraget som det är formulerat, bortsett då från de andra frågorna som kopplas ihop med hela paketet.

 

Det finns i landskapet ett delat missnöje med att vi inte uppnådde vårt övergripande mål –erkänsla på EU-nivå. Verkligheten är nog ändå den att förhoppningen att nå ända fram var ganska liten, men vi spända bågen och nådde kanske inte stjärnorna men kanske en och annan talltopp.

 

Ur meddelandet kan läsas att det egentligen finns  en hel del vi kan vara nöjda med. Ålandsprotokollets status är tryggad, återfinns fortsättningsvis som en del av primärrätten. Preambeln, som vi från Ålands sida fäst stor vikt vid eftersom där hänvisats till vår särskilda ställning enligt internationell rätt, återfinns som en förklaring men förstärkt eftersom det i en särskild artikel som är juridiskt bindande hänvisas till den förklaringen.

 

Den regionala dimensionen förstärks, bland annat finns inskrivet i målen att unionen skall respektera den regionala självstyrelsen. Subsidiaritetsprincipen skall enligt fördraget också omfatta den regionala och lokala nivån.

 

Ett nytt moment som kan komma att bli betydelsefull är principen om deltagandedemokrati. De olika institutionerna inom EU är förpliktade att föra en dialog med berörda parter. Det här är något som borde hårdbevakas från landskapsregeringens sida för att om möjligt utarbeta ett system där landskapet kan vara part. Kanske det här är en fråga som de lagstiftande regionerna kunde driva gemensamt för att lyfta just de lagstiftande regionernas roll i det här sammanhanget.

 

Det konstitutionella fördraget är i mångt och mycket en uppsortering av gällande regelverk så att systemet blir enklare och mer överskådligt. Det är också till fördel för landskapet om behörighetsfördelningen är överskådlig och normsystemet enhetligt.

 

I det stora hela sker inga större behörighetsöverföringar som direkt påverkar självstyrelsen. Det finns några områden inom den sociala sektorn och det är väldigt viktigt att lagutskottet går igenom vilka områden som berörs.  En punkt, eller snarare två som hänger ihop, kan få negativa konsekvenser för landskapet. Det är just nu, om vi går till beslut om fördraget, som vi måste vara verkligt uppmärksamma på om vi ger över någon behörighet som kommer att få konsekvenser i framtiden för landskapet. Så var det t.ex. med vårfågeljakten och snusförbudet. Konsekvenserna ser vi i dag, men besluten fattades när vi blev EU-medlemmar därför att vi inte fick undantag för de frågorna. Samma sak gäller de två punkterna som jag vill peka på.  Unionen skall ha ställning som juridisk person och av det följer också att EU kan ingå internationella avtal och fördrag. Om jag tolkar detta rätt blir följden av en  förskjutning från Finland till EU när det gäller att teckna avtal att Ålands möjlighet att yttra sig enligt självstyrelselagens 59 § försvinner. Jag har också förstått att Ålandsprotokollet och dess undantag kan påverkas eftersom det här också ingriper i EU:s möjlighet att teckna handelsavtal.

Jääskinen har rekommenderat utredningar för att klargöra situationen och jag tycker också man kan läsa i landskapsregeringens meddelande att här finns en tveksamhet; där sägs också att utredningarna ännu inte genomförts.

 

Från liberalernas sida vill vi starkt understryka att vi måste få klarhet på de här punkterna innan vi beslutar om fördraget. De utredningar som förespråkats måste genomföras så att vi är fullt medvetna om konsekvenserna. Helst borde vi också få garantier för att vårt inflytande kvarstår och att undantagen enligt Ålandsprotokollet inte åsidosätts.

 

Slutsatsen blir alltså att vi inte kan fatta beslut om konstitutionella fördraget innan vi fått utrett vilka konsekvenserna blir för självstyrelsen av att EU blir en juridisk person och får ingå internationella avtal.

 

Som avslutning vill jag igen upprepa vilka konkreta förslag liberalerna lägger fram. .

 

1. Grupperna borde enas kring en gemensam strategi för hur vi hanterar det konstitutionella fördraget mot bakgrunden av att nuvarande fördrag inte kommer att träda i kraft inom en överskådlig framtid och mot bakgrunden av att några utredningar saknas.
2. Landskapsregeringen utreder konsekvenserna av ett åländskt nej till fördraget. Uppstår en konstitutionell kris, hamnar landskapet i ett osäkert rättsläge och påverkas landet i övrigt?
3. Utredning görs för att klargöra konsekvenserna av att unionen blir en juridisk person och kan ingå internationella fördrag. Garantier för landskapets inflytande på internationella avtal utverkas.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Som centerns gruppledare har jag ingenting emot att man diskuterar olika saker i grupper, men jag vill ändå erinra om att rätt forum för de här diskussionerna är lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden. Där har vi medlemmar från olika partier med. Jag ställer gärna upp om det är så. Jag tycker ändå det skulle ha varit trevligt om man hade fått höra om liberalerna tänker säga ja eller nej eller inte kan det ännu. Vidare när det gäller frågan om en konstitutionell kris är jag inte säker på att det är lagtingets problem utan det är väl i så fall grundlagsutskottet som själva har sagt att man kan förbigå självstyrelselagens 59 § och inte bry sig om vad Åland tycker. Jag är inte säker på att det är vi som skall reda ut det här.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Vi har en landskapsregering som bereder ärendena för lagtinget och jag tycker att det är en självklarhet att landskapsregeringen också utreder vilka konsekvenser det kan bli av ett åländskt nej till fördraget. Jag tycker att det är en helt naturlig sak att landskapsregeringen har den beredskapen. När det gäller vilket forum man skall diskutera frågan i är det så att lagutskottet, dit ärendet remitteras, förstås är ett bra forum; problemet där är att alla grupper inte är representerade. Det var därför som vi diskuterade möjligheten med en gruppledarträff. Det kan förstås också föras diskussioner i talmanskonferensen, där alla finns med. Jag tycker att gruppledaren har ett ansvar för sina respektive grupper, att det skulle vara ett naturligt forum.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag behöver inte upprepa, utan är det så att det behövs så ställer jag eller någon annan från centern naturligtvis upp. Jag vill ändå säga att från centern stöder vi absolut landskapsregeringen när de på sidan 9 säger att lagtingets godkännande av ikraftträdandet av fördraget i landskapet bör ske på det sätt som anges i 59 § 2 mom. i självstyrelselagen; där är det alltså Åland som har rätt att svara ja eller nej och det är det vi skall göra. Jag tycker inte att man skall utreda någon på förhand.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det där förvånar mig lite för man har givit uttryck från regeringspartierna för någon form av oro. För det första att lagtinget kommer nog att säga nej och för det andra att det kommer att uppstå en konstitutionell kris. Det naturliga vore väl då att de partier som leder landskapsregeringen också skulle utreda konsekvenserna av ett nej. Jag förstår inte varför man skulle underlåta att göra det. Vi måste väl ändå med öppna ögon gå till omröstning om fördraget, vi måste veta vilka följderna blir av vårt ja eller nej. Därför vill vi ha dessa två klarlägganden, dels när det gäller följderna av ett nej och dels när det gäller de två sistnämnda punkterna, vilket jag tycker att är den verkligt viktiga punkten att hänga upp allt detta på. Jag är mycket oroad för att vi ger ifrån oss igen av vår behörighet som vi kommer att få äta upp i ett senare skede.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Med hänvisning till arbetsordningens 33 § ger talmannen ordet till minister Britt Lundberg för att besvara vtm Viveka Erikssons frågor.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Det var en hel del frågor som vtm Viveka Eriksson ställde och till viss del gav hon också bakläxa när det gällde vår beredning av ärendet. Jag kan kontra med det att har man läst väldigt noga i meddelandet finner man också en hel del av svaren på de frågor som vtm Viveka Eriksson har ställt. En fråga som vtm Viveka Eriksson ställde var om vi är nöjda från landskapsregeringens sida med det som står i fördraget eller inte. I mitt anförande har jag presenterat att det är en hel del som är bra med fördraget. Det finns ett steg fram för demokratin, det är större öppenhet och det är en tydligare beslutsgång som vi ser med fördraget.

 

Det är viktigt att titta på hur stor andel av punkterna som man har haft med i Ålandskonventet som man har fått igenom och hur mycket förväntar man sig att man skall ha igenom för att kunna säga ja. Från landskapsregeringens sida anser vi att det finns en hel del punkter kvar som inte finns med i fördraget och att vi därför anser att en helhetslösning skall finnas innan vi anser att konstitutionen kan bli gällande på Åland.

 

Vidare får vi kritik för att vi inte har berett ärendet. Där tycker jag att vårt resonemang sammanfaller väldigt långt med det resonemang som vtm Viveka Eriksson presenterar, nämligen att det ännu finns för många frågor öppna för att kunna säga tydligt, ge en rekommendation vad man nu skall säga. Jag skulle inte som lagtingsledamot i dag vara beredd att säga ja eller nej utan det finns många öppna frågor som man behöver ta ställning till innan man är klar. Vi har lagmotionen i riksdagen, vi har talerättsfrågorna och en hel del av punkterna kvar när det gäller Ålands positioner. Det är också så att vi inte vet hur fördragets öde ser ut, vi har inte klart för oss vad vi egentligen skall ge vårt bifall till. Det kan vara så som vtm Viveka Eriksson säger, att det kommer en ny runda, att det blir ett nytt fördrag som man på nytt skall ta ställning, men det kan också bli, som jag befarade och presenterade i mitt anförande att Frankrike och Holland blir så pressade att de accepterar att ratificera fördraget med några tilläggsartiklar och då blir det ingen större ratificeringsprocess mera, åtminstone knappast för Ålands del eftersom man kommer att göra bedömningen – det finns en sådan risk – att det här inte är inom Ålands behörighet.

 

Det efterlystes också en utredning för vad ett nej skulle betyda. Jag tycker att vi ganska klart i meddelandet talar om vad ett nej betyder. Det som är svårt är att vi vet vad grundlagsutskottet anser, men vi kan inte spå i någonting eller ha en aning om vilka vägar politikerna från Finlands sida väljer att ta den dagen man får ett nej från Åland, om man får ett nej. Det kan vi inte utreda därför att vi kan omöjligen inte veta hur man kommer att hantera den situationen. Det vi kan luta oss mot är det grundlagsutskottet har sagt hittills, men även där kan man se olika spår, precis som jag sade i min presentation. Det är sist och slutligen domstolen som avgör vad ett nej från Åland betyder, om det faktiskt t.o.m. kan fälla hela fördraget, alltså att man kan anse att i och med att det inte är godkänt av Åland kan inte Finland ratificera och så är det ett land som inte har det godkänt. Men det vet vi inte ännu! Det är klart att det är lätt att begära en utredning av vad ett nej skulle betyda, men det betyder att man också skall kunna tala om vad framtidens politiker kommer att säga, vilken hållning de kommer att ha.

 

Vi har också den aspekten att om man skulle rekommendera ett ja eller ett nej i nuläget påverkar det väldigt långt det förhandlingsläge som jag tycker att finns i den här situationen.

 

Någonting som man också behöver bestämma sig för och ta ställning till är just det som jag också nämnde i mitt anförande, om det är så att man vill ha ändringar på fördragsnivå eller om det är inomstatliga lösningar som man vill komma fram till, men jag ser också att desssa båda går bra att kombinera.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Diskussionen som ledamoten Britt Lundberg för om att man skulle föra nya förhandlingar på EU-nivå när det gäller inflytandefrågorna förstår jag inte. Om man tittar tillbaka på arbetet med Ålands positioner så hade vi egentligen två steg. Det första steget var där vi krävde att EU skulle erkänna oss på EU-nivå och av det följde alla de inflytandefrågor som har räknats upp. Om vi inte skulle få erkänsla på EU-nivå fortsatte vi processen och ställde krav på andra frågor som borde in i fördraget, samtidigt som vi sade att vi får söka inomstatliga lösningar på inflytandefrågor som vi inte fick en lösning på EU-nivå. Det är naivt att tro att man skulle öppna upp hela processen på EU-nivå för att Åland säger nej. Det resonemanget förstår jag faktiskt inte.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Nej, den frågan tog jag upp eftersom vtm Viveka Eriksson, som jag förstod det, upplevde att konsekvensen skulle vara en ny förhandling av hela fördraget, vilket jag tror att inte är sannolikt utan jag tror att man kommer att inte tillåtas att igen börja peta och plocka i fördragen. Det som kommer att föras är diskussioner med Frankrike och Nederländerna och resultatet blir sannolikt någon tilläggsartikel.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag har noterat att ledamoten Britt Lundberg har fört fram dels i sitt eget framförande och också i massmedia att från Ålands sida skulle man få nya förhandlingar på EU-nivå. Det är alltså naivt, det tror inte jag på utan de frågor som vi nu inte har fått in i fördraget måste vi lösa på nationell nivå via ändringar i självstyrelselagen och överenskommelser med Finlands regering och riksdag. När det gäller utredningen av konsekvenserna av ett nej tycker jag att det är ett märkligt resonemang man för från landskapsregeringens sida; inte handlar det väl om ifall grundlagsutskottet säger ja eller nej, utan det handlar om konsekvenserna för Ålands lagting, för Ålands landskapsregering och för Ålands folk om vi skulle säga nej till fördraget så att vi står på sidan. Vad blir följderna av det för t.ex. det åländska jordbruket, ja, i all de frågor där vi är beroende av EU?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det är trots allt en konsekvens att kommer de andra medlemsländerna, kommer kommissionen att acceptera en sådan lösning där Åland skulle stå utanför till vissa delar och kunna säga, att det här gäller inte på Åland eftersom vi har sagt nej till det konstitutionella fördraget? Jag är tveksam till det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag vill för det första på den socialdemokratiska lagtingsgruppen vägnar framföra ett tack till landskapsregeringsledamot Britt Lundberg för hennes ambitiösa och väl bearbetade presentationen, både den 5 juni och i dag, av landskapsregeringens meddelande om Europeiska unionens konstitutionella fördrag . Det var mycket informativt och visade med all önskvärd tydlighet att hon är väl inkommen i de här frågorna och har också visat prov på engagemang och aktivitet i bl.a. EU:s Brysselkorridorer.

 

Som framgår av meddelandet förhåller sig landskapsregeringen allmänt positivt till fördraget även om det finns funderingar, som också har framgått här.  Landskapsregeringsledamot Lundberg konstaterade dock i sitt anförande att vi är överens om att det är ett steg mot större öppenhet, tydligare beslutsgång och mer demokrati. Det konstitutionella fördraget avskaffar inte unionens demokratiunderskott i förhållande till landskapet. Eftersom dessa åtgärder inte vidtas på unionsnivå förs ett resonemang om att landskapets ställning bör förstärkas genom nationella beslut, som berör bl.a. det gemensamma kravet på en egen parlamentsplats i EU-parlamentet , talerätten och subsidiaritetsövervakningen, rättmätiga krav som vi i lagtinget varit överens om bl.a. genom en lagmotion i våras till Finlands riksdag.

 

Det har också konstaterats att fördraget har godkänts av samtliga medlemsstaters regeringschefer. Dess innehåll går inte att påverka i nuläget utan det handlar om att anta eller förkasta och att fördraget innehåller flertalet förbättringar för landskapets del och Ålandsprotokollet har på ett tillfredsställande sätt överförts till den nya fördragskonstruktionen. Detär också åsikter som socialdemokraterna delar.

 

Situationen är synnerligen intressant och processandet om godkännande eller förkastande  av det konstitutionella fördraget fortsätter både här och i flera andra EU-länder. För närvarande har 15 medlemsstater godkänt det konstitutionella fördraget, medan två länder Frankrike och Nederländerna motsatt sig. Mycket av den diskussion ute i samhället som berör godkännande eller förkastande av fördraget uppfattar jag som frågeställningen antingen för eller emot EU; man diskuterar väldigt mycket de här frågorna, men det blir oftast en diskussion om antingen för eller mot EU och inte så mycket om själva grundfördraget.

 

I sammanhanget kan noteras att i det nya fördraget möjliggör utträde. Därför stöder vi inte ledamot Danne Sundmans lagmotion om en åländsk folkomröstning om fördraget. Dels har det framkommit under dagens diskussion att det är väldigt komplicerad fråga och det är svårt att få klara frågeställningar och det blir antagligen på det sättet att det bilr en omröstning om antingen för eller mot EU, och den möjligheten finns ju i det nya fördrag.

 

För min egen del tycker jag att ärendet är komplicerat. Genom att Frankrike och Nederländerna motsatt sig fördraget kommer sägs det att det förmodligen kommer att innebära någon form av komplettering och det tar tid i anspråk. Landskapsregeringen konstaterar också: ”Det är sannolikt att det konstitutionella fördraget bör omförhandlas till vissa delar med anledning av folkomröstningarna i Frankrike och Holland.”  Det är en intressant frågeställning detta med att omförhandla. Ledamoten Britt Lundberg var inne på frågan: är det möjligt att omförhandla det eller är det inte möjligt att omförhandla? Kan man få in möjligheten att Frankrike och Nederländerna på sikt ändock skulle godkänna det gällande grundfördraget? Om vi tar en situation att man öppnar grundfördraget så har vi 25 olika länder som skall komma med sina önskemål till förändringar som de anser att inte har blivit tillfredsställa i samband med fördragets godkännande, så blir det en väldigt komplicerad sits, men det här får naturligtvis framtiden utvisa och, som vtm Viveka Eriksson var inne på, vet man inte riktigt vad kristallkulan har att säga. Men frågan om eventuell komplettering och möjligheten till det känner åtminstone jag att är väldigt svår att veta och öppnar man upp det här tror jag att det blir ett önskemål som innebär att man öppnar möjligheter för alla länder att komma med sina olika önskningar om förändring av fördraget.

 

Vi socialdemokrater är försiktigt positiva till fördraget, men naturligtvis också som de flesta här i salen missnöjda med inflytandefrågorna, så vi ser fortfarande en möjlighet att fortsätta att bearbeta riket när det gäller kravet på en egen parlamentsplats, talerätten och subsidiaritetsövervakningen.

 

Fru talman!

Det har under diskussionens gång frågats vilken strategi vi skall ha i fortsättningen – vtm Viveka Eriksson var också inne på den frågan – och jag delar lite av ltl Gun Carlsons frågor om lagutskottets roll när det gäller dessa uppgifter. Ärendet kommer ju att föras till lagutskottet och till självstyrelsepolitiska nämnden, där man kan fortsätta den här diskussionen, men i och för sig är själva idén om att grupperna har en gemensam handlingsplan intressant.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Tack för alla vackra ord! Jag ser det på det här sättet att det sannolika från Finlands sida om man skulle ha fått ett negativt besked från Åland är att man avvaktar och egentligen inte gör någonting åt att, precis som jag sade i mitt anförande, att Åland har sagt nej. Däremot kan man knappast negligera ett åländskt nej den dagen hela grundfördraget skall bli gällande i hela Europa. En teoretisk möjlighet finns, precis som ltl Christian Beijar sade, att man kan föra förhandlingar till någon viss del för att precis som Frankrike och Nederländerna även få Åland att acceptera det här, men det handlar sist och slutligen mycket om Finlands vilja och vad man vill göra. Det är också väldigt svårt att spå och sia om vad det skulle vara. Viktigt att komma ihåg och som vi inte heller vet förrän en eventuell domstolsprövning är att för att ett ärende skall vara ratificerat skall det vara gällande i hela landet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Det är tre mycket intressanta frågor som vi nu har att diskutera  i lagtinget i dag och jag skall försöka att sprida ljus över hur den frisinnade gruppen ser på de frågor som vi nu har att diskutera.

 

Det har varit många intressanta inlägg redan här i dag och jag tycker ändå att det finns en minsta gemensamma nämnare hos de flesta talare, att det finns saker som är goda och det finns saker som är dåliga med ett EU-medlemskap, för det är egentligen det som vi sist och slutligen börjar diskutera.

 

För att få lite perspektiv på frågan har jag valt att börja med att ställa den retoriska frågan: Varför gick vi överhuvudtaget med i EU en gång i tiden? Om jag tittar på hur vi resonerade från vår sida i alla fall så hade vi ett antal olika områden som vi tyckte var viktiga och som vi trodde att EU faktiskt också skulle kunna utveckla i en positiv riktning och, som jag vill poängtera redan i det här skedet, vi fortfarande tycker att man har utvecklat i en positiv riktning.

 

För det första är det den säkerhetspolitiska aspekten. Freden kan man också välja att kalla det för. Jag tror att en av de stora och bärande tankarna med EU-projektet är att se till att man skapar sådana politiska vindar inom Europa att man den vägen skall klara av att lösa eventuella problem och konflikter på ett sådant sätt att man diskuterar och kommer fram med politiska lösningar i stället för att behöva ta till andra mindre trevliga lösningar. Dessutom kan också ett mera enat Europa inom det säkerhetspolitiska området vara med och påverka den resterande världen mot en utveckling som kan anses positiv. Jag tycker att man måste lyfta fram att här har man ganska långt lyckats i EU och man är en bra bit på väg att faktiskt få en säkerhetspolitisk aspekt på det hela.

 

Den andra frågan som lyftes fram som någonting positivt var miljöfrågor och man måste nog konstatera att visst kan vi ibland känna att man från EU:s sida lägger sig i saker som man inte har med att göra, men vad gäller miljöfrågan är det på det sättet att det spelar ingen roll vad den enskilde individen gör om man inte samtidigt också kan jobba på ett mera gemensamt plan. Det spelar heller ingen roll om man enbart jobbar i ett land om man inte har en diskussion som också är större än så. Här tycker jag att EU:s miljöpolitik också har lyckats på det sättet att vi har fått upp frågorna mera på agendan än vad de någonsin tidigare har varit. Hur man sedan väljer att tillämpa saker och ting – vi har ofta debatter här i salen om att saker och ting blir för krångligt – är också en fråga om hur vi själva väljer att tillämpa olika saker.

 

En av de största positiva effekterna och som också betonades tydligt i diskussionen varför EU var naturligtvis ekonomin. Vi har i dag ett system med ett gemensamt valutaområde; alla är tyvärr inte med ännu, men förhoppningsvis skall vi snart ha ett Europa som har totalt en gemensam valuta. Vi har ett räntesystem som bygger på att man i övrigt också har stabilitet inom den europeiska ekonomin. Man måste också konstatera, med vissa undantag naturligtvis, att samarbetet som man har haft på den ekonomiska sidan har varit väldigt lyckosamt. Vi har fått en ekonomi som har gått bra under många, många år och till stora delar tror jag nog att man kan lyfta fram att vi har haft en enig ekonomisk politik som har förts i Europa.

 

Ytterligare saker som lyftes fram som sådant som var viktigt för Åland var möjligheterna att kunna studera, möjligheterna att kunna bedriva forskning och möjligheterna att också söka jobb i ett bredare perspektiv, alltså med hela Europa som utgångspunkt. Här har också hänt oändligt sedan 1995 när vi blev medlemmar av unionen.

 

En sak som kanske har kommit lite på skam, för man måste också lyfta upp de bitarna, var att EU i sina grundstatuter poängterar någonting som fint kallas subsidiaritet, närhetsprincipen, beslut skall fattas så nära människorna som möjligt. Det där är någonting som passar väldigt väl in på det åländska samhället och det åländska sättet att styra ett samhälle på, dvs. att vi också har en självstyrelse. Hur har det då blivit med subsidiariteten? Ja, det kanske vi kan återkomma till lite senare. Detta för mig osökt in på följande punkt i mitt anförande som just gäller vad har vi för problem med EU? Subsidiaritetsprincipen bygger alltså på att vi skall fatta besluten så nära människorna som möjligt; den har man egentligen inte lyckats med överhuvudtaget utan man går ner och fattar beslut i detaljfrågor. Vi har hört exempel på det redan från talarstolen här i dag: det gäller trålfiske, det gäller snus, det gäller sjöfåglar m.m. Det här är sådant som gör att folk också tappar förtroendet för det som EU säger sig vilja göra, dvs. skapa grovmaskiga nät som gör att man kan få ett någorlunda lätt samhälle att leva i tillsammans, där man kan utbyta varor, tjänster osv. gemensamt. Nu är man nere på en sådan nivå som inte har med det att göra överhuvudtaget och det är någonting som jag tror att är det största bekymret för EU av i dag, alltså att man är nere i alltför detaljerade frågor.

 

Den viktigaste negativa konsekvensen har berörts av nästan samtliga talare här i dag, att inflytandefrågorna blev i skymundan, framför allt för ett område som Åland med en lagstiftande församling och en långtgående självstyrelse som kanske i mångt och mycket inte heller liknar på något annat område i Europa. Vi har en situation där lagstiftningsbehörigheten är på samma nivå som den andra lagstiftande församlingen i landet. Tittar man på Tyskland är det inte alls samma sak, utan där har man en delegerad rätt, man säger att inom de här och de här områdena får ni vara med och besluta. Rätten är delegerad ner från landets parlament. För Ålands del har mycket kommit att handla om att en hel del har hamnat i Helsingfors därför att EU känner enbart nationer i diskussioner. Det finns en liten ljusglimt och det är möjligheten vi har att delta i regionkommittén som då kan påverka inåt inom EU, men i övrigt har vi väldigt svårt att komma in till ett direkt inflytande till EU. Där har vi den manifestation som lagtinget gjorde för en tid sedan här genom att lämna en lagmotion som samtliga 30 ledamöter här kunde ställa sig bakom.

 

Tittar vi på fördraget som sådant som nu ligger på vårt bord kan jag, liksom vtm Viveka Eriksson konstatera, att det är inte några större förändringar som görs i fördraget utan man kan säga att det största är att man gör sammanställning av de regelverk man har. Det finns vissa områden, som vtm Viveka Eriksson och också minister Lundberg var inne på, där man gör vissa behörighetsöverflyttningar, men de områdena är väldigt små.

 

På den positiva sidan kan man säga att här finns också en möjlighet att välja att stiga av EU-projektet om det är så att man finner att det finns en annan väg som är lämpligare att gå. Jag tycker att det är bra i en sådan här union att man också reglerar det på konstitutionell nivå så att det inte blir någonting som man sedan skall börja förhandla om i ett mycket, mycket sent skede och inte ha klara och tydliga direktiv för hur det skall gå till.

 

Bra med förslaget är att här finns i alla fall några små förbättringar i möjligheten för lagstiftande församlingar att få inflytande. Man lyfter in vissa små moment som gör att förhoppningsvis skall vi höras bättre. Men det är fortsättningsvis alldeles för lite. Detta gör att jag tycker att inflytandefrågan, som vi här har diskuterat i första hand som en fråga mellan Finland och Åland, inte enbart är en fråga mellan Finland och Åland; man kan också säga att när man skall diskutera fördraget måste den frågan lyftas upp även där och när vi dessutom befinner oss i den situationen att vi vet att fördraget inte är godkänt av ett antal länder – man har inte kunnat ratificera det genom att man har haft folkomröstningar – så borde man inte släppa möjligheten att faktiskt kunna påverka också på fördragssidan. Jag är mycket medveten om det som minister Lundberg var inne på att det är säkert inte lätt att kunna få en förändring av de bitarna nu, men däremot måste vi nog hävda den rätten och åtminstone politiskt gå in och jobba för att här finns saker och ting att göra, och göra det i samförstånd och i samarbete med övriga lagstiftande församlingar.

 

En fråga som också ligger på bordet är en lagmotion av ltl Danne Sundman om en folkomröstning. Folkomröstningar kan enligt Frisinnad Samverkan vara en bra modell för att lösa olika typer av större frågor. Vi hade en folkomröstning för elva-tolv år sedan där vi röstade: skall vi gå med eller skall vi icke gå med i EU? Mot bakgrund av det jag hittills har talat, alltså att fördraget har väldigt, väldigt små förändringar, så är det svårt för mig att säga rakt ut att, ja, vi skall folkomrösta därför att då måste vi också kunna förklara vad det är som har hänt som gör att vi ber det åländska folket än en gång att ta ställning till det som de redan har fått ta ställning till. Det tycker jag är en fråga som man bör fundera rätt mycket på när man behandlar detta vidare i lagutskottet. Jag delar också uppfattningen om att det är ett jätteprojekt att göra det här. Det är ett projekt i att upplysa om vad betyder det nya fördraget för Åland. Man måste i detalj också gå in och berätta vad de olika delarna har för funktion och framför allt måste man också redovisa för: vad är resultatet vid ett nej, vad betyder nejet från åländsk sida? Är det så att vi kan fortsätta att vara kvar i unionen men under andra förhållande, är det så att vi genom det också har sagt nej till unionen för en bra bit framåt och vad det får för konsekvenser. Allt det här bör vi kunna förklara innan man kan lämna ifrån sig den här frågan till en folkomröstning.

 

Tittar vi totalt sett på det här tycker jag att det inte finns någon större brådska att fatta beslut i ärendet så länge vi har ett antal frågor som är öppna. För det första vet vi inte om fördraget som nu ligger på vårt bord är det fördrag som vi sist och slutligen skall komma att ta ställning till. Det kan vara så att det bara sker smärre förändringar, men det kan också hända att det sker andra saker, det beror precis på vilken kula man tar fram och tittar i och vem det är som får titta i kulan. Inflytandefrågorna bör få en möjlighet att dryftas ytterligare. Vi vet att motionen från Ålands lagting ligger i riksdagen för tillfället. Vi bör också se över möjligheterna om vi kan påverka fördraget från vår egen sida på något sådant sätt att vi får ett större inflytande; det var också vtm Viveka Eriksson inne på: att kan man skapa några förutsättningar överhuvudtaget tillsammans med de lagstiftande områdena om ett större inflytande.

 

Som sagt, skynda långsamt, följ med vad som händer med fördraget, avvakta inflytandefrågorna och så till det sista, där jag också kommer in på den invit som kom från vtm Viveka Eriksson angående diskussioner grupperna emellan, nämligen att vi bör sträva till att ha en så stor enighet som möjligt från Ålands lagting i den här frågan därför att annars blir vi väldigt, väldigt svaga i de diskussioner som vi skall föra. Vi borde verkligen försöka att hitta en enighet. Trots de diskussioner som har pågått här huruvida det var rätt eller fel av landskapsregeringen att inte lämna ett förslag till hur vi skall ställa oss till det här tycker jag att det var rätt av landskapsregeringen att göra därför att det ger oss nu möjligheten att diskutera grupperna emellan. Jag tycker att det är en intressant väg att gå att antingen via den behandling som skall ske eller också via gruppledarna komma vidare i de här frågorna och sy ihop en färdplan för vart vi är på väg och vad målsättningen är. Det tror jag att är en av de viktigaste frågorna om vi skall komma till det att vi får en verkligt god utgång av det här ärendet. Som sagt, tid har vi, det är ingenting som hindrar att vi låter det här få funderas på och hitta lösningar på de öppna frågorna.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Vtm Johan Ehn tar på ett förtjänstfullt sätt upp saker som man ofta glömmer bort, vad som är positivt med EU. Han nämner freds- och miljöfrågor och den fria rörligheten, men också brottsbekämpning, där vi kan nämna t.ex. narkotikahandeln och trafficking. Faktum är att fröet till EU före kol- och stålunionen faktiskt var motståndsrörelserna under andra världskriget. De icke-kommunistiska motståndsrörelserna strävade efter att man skulle bygga upp ett enat Europa, där man skulle undvika en sådan katastrof som ett världskrig faktiskt var och detta skulle man göra genom samarbete och dialog.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det som vtm Johan Ehn säger om en stor enighet i lagtinget låter väldigt positivt och jag uppskattar att liberalerna utsträckta hand har mottagits så positivt.  Jag tror också på att vi tillsammans blir mycket starkare och att vi kan prata ihop oss just om strategierna. Vtm Johan Ehn säger att det egentligen är få behörighetsöverföringar och då funderar jag på om Frisinnad Samverkan har tittat på just den frågeställning som jag tog upp, för jag tycker att det är lite oroande att det uttryckligen har sagts från Jääskinens sida att man bör utreda konsekvenserna av EU som en juridisk person och möjligheterna att teckna internationella avtal. Där är det nog en risk för att det blir en behörighetsförskjutning från Ålands sida igen till Helsingfors.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Vi har inte heller gjort någon desto djupare analys kring den biten och jag kan helt klart säga att jag tycker att det också skulle vara intressant att göra en djupare analys av just den biten. När jag pratar om behörighetsfrågor ser jag på de frågor som man har haft kontroll över i nationerna sedan tidigare och de som man i och med det nya fördraget kommer att ha kontroll över och då ser man inga stora förändringar, men det är helt klart så att det som vtm Viveka Eriksson tar upp om den juridiska personen är en diskussion som vi också behöver titta på, det håller jag med om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Idag för fem år sedan så när som på minuter inträffade terrordåden mot World Trade Center i New York. Denna händelse blev en hävstång och en fast punkt som bröt hela världsordningen i en annan riktning. Vad som hänt därefter är bekant för alla. Särskilt inom säkerhetspolitiken har världen kommit att påverkas, krig betyder inte längre att på arméer möts på en åker och springer mot varann. En ny typ av krig – kriget mot terrorismen – har kommit för att stanna.  11 september är ett datum som för alltid kommer att påminna oss om dessa händelser. Vad har då detta att göra med EU:s nya konstitution?

 

Talman, jo, därför att det aktualiserar och konkretiserar nyttan av europeiskt samarbete. Händelserna i New York må vara långt borta men de är ändå så nära. De krig som Europa har upplevt finns ännu i färskt minne hos den äldre befolkningen. Genom att samarbeta och knyta samman de europeiska länderna undviker vi att historien upprepar sig till den delen. Frågan är dock hur man skall få en balans i denna utveckling så att man inte skapar nya problem. En alltför stark union som i sig själv får liv och blir en fiende till dem som ursprungligen utgjorde den är inget att föredra. Jag vill påstå att EU håller på utvecklas till det. Den nya konstitutionen är ett stort steg i den riktningen.

 

EU:s nya konstitution är givetvis bra för EU och Europa, men är den bra för européerna och ålänningarna? Har EU-projektet tillräcklig folklig förankring? Det är inte svårt att svara nej på båda frågorna.

 

Talman!

Man kan lätt gräva ner sig i detaljer i det ca 1000 (?) sidiga supertråkiga dokument vi fått på vårt bord men utan att göra det kan man göra några övergripande konstateranden:

 

- Den nya konstitutionen går före ländernas konstitutioner – det finns många potentiella situationer som kan uppstå liknande dem som Åland upplevt där vi fått finna oss i verkningslösa, kontraproduktiva beslut tagna av någon som aldrig ens besökt Åland och inte har en aning om vad det handlar om

 

• Den nya konstitutionen stärker EU på bekostnad av medlemsländerna – mer överstatlighet på bekostnad av mellanstatlighet. Ett självstyrande område som Åland blir effekt i kvadrat eftersom vi redan upplever att vi inte får vår röst hörd.
• EU blir en federation och en egen juridisk person med egen president  och utrikesminister – avståndet till folket ökar på flera sätt med den nya konstitutionen
• Utvecklingen går mer mot majoritetsbeslut istället för konsensus vilket innebär att mindre länder tappar mycket makt till de större
• Flera säkerhetsventiler etableras i beslutfattandet för att göra EU smidigare, vilket man säkert tycker tills den dag man drabbas av detta och står på den förlorande sidan.

 

För att detta skall bli för surt sockrar man med lite åtgärder som påstås öka den folkliga förankringen som t.ex. möjligheten att samla ihop 1 miljon namnunderskrifter för att ta ett initiativ som måste behandlas. Det pågår ett sådant just nu där man snart når sitt mål. Jag tänker på den namninsamling som görs för att Europaparlamentet skulle ha bara ett säte i Bryssel.  Länder ges möjlighet att gå ur unionen som om det vore ett alternativ för någon. Man pratar också vitt och brett om regionernas Europa, subsidiaritetsprincipen, att beslut skall fattas nära folket och formligen dränker Europas folk med glansiga broschyrer utgivna av informatörer med väloljat munläder för att övertyga folk om att detta är bra.

Tyvärr får man bilden av att många av dessa åtgärder ofta kommer sig av dåligt samvete från unionens sida och i praktiken invaggar folk i en falsk trygghet och lurar dem att tro att de har inflytande över denna koloss vilket de inte har.

 

Detta har genomskådats och folken i två länder har sagt nej till detta dokument som nu ligger på lagtingets bord för behandling. Man kan alltid diskutera vad man har sagt nej till, men man har i alla fall sagt nej.

 

Vad skall då lagtinget göra med luntan? Till först kan man säga att det i alla fall inte är bråttom, ett eventuellt ikraftträdande av ett ändrat förslag ligger långt fram i tiden. Vidare kan man samtidigt konstatera att mot bakgrund av hur unionen kommer att ändras blir inflytandefrågorna än viktigare. Att få talerätt inför EU:s institutioner, främst EG-domstolen har visat sig vara av största vikt och blir än viktigare när motparten blir starkare. Att ålänningarna skulle få välja sin representant till Europaparlamentet blir också än mer viktigare när konstitutionen träder ikraft, ju starkare union desto större demokratiunderskott om frågan om en åländsk parlamentsplats inte löses.

 

Talman!  Min och obunden samlings slutsats är följande:

 

Om inte inflytandefrågorna löses drabbas självstyrelsen mycket hårt med eller utan ny konstitution för Europa. Eftersom dessa frågor ännu inte fått sin lösning kan vi i detta skede inte godkänna EU:s nya konstitution med mindre än att Ålands folk först får säga sitt i en folkomröstning.

 

Det är ett villkor från vår sida för att överhuvudtaget överväga att godkänna konstitutionen att Åland får en egen parlamentsplats och talerätt åtminstone inför EG-domstolen. Vi är övertygade om att ålänningarna delar vår uppfattning. Mot bakgrund av hur relationerna mellan statsmakten och landskapet har utvecklats så behövs fler kort på hand i förhandlingarna, ett folkomröstningsresultat är ett trumfkort som man lyssnar till ute i världen och därmed också i Helsingfors. Med anledning av detta har vi lämnat in en lagmotion om folkomröstning i ärendet. Motionens förslag baserar sig på lagen från tidigare folkomröstning. I lagförslaget sägs också att en informationskampanj skall genomföras i samband med omröstningen. En folkomröstning skulle därmed ha den effekten att folk skulle sätta sig in i vad den nya konstitutionen innebär och känna större delaktighet i Europaprojektet. I övrigt talar motionen för sig själv.

 

Talman! Det enda rätta att göra i denna situation är att anordna den av oss föreslagna folkomröstningen.

 

Bästa lagtingskollegor! Låt folket komma till tals, stöd vår motion!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman är ju EU-negativ rent allmänt och när han talar om att det saknas folklig förankring osv. så tycker jag ändå att resultatet av EU-medlemskapet som vi har haft under det här decenniet verkligen har öppnat Europa för gemene man och kvinna, dvs. man har samarbete på alla tänkbara områden. Det är enklare att erhålla studieplatser i de olika länderna, det är enklare och lättare att inom bl.a. hälso- och sjukvården få hjälp från andra länder och stöd. Miljöfrågorna har hela tiden poängterats; utan EU skulle vi inte ha haft mycket till miljöpolitik. Jag tycker alltså att ltl Danne Sundman anför en alltför negativ inställning till EU. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Visst finns det bra saker med EU-samarbetet. Man kan bara nämna det som man har bakfickan: pengarna och den monetära unionen som ger oss låga stabila räntor plus det som ltl Christian Beijar nämnde. Det finns många fördelar. Därmed inte sagt att man inte kunde ha de fördelarna med ett mer mellanstatligt samarbete. Det jag vänder mig mot är den utveckling som håller på och sker till ett överstatligt EU, en federation, där EU beslutsfattandet kommer mycket längre från folket än med ett mellanstatligt samarbete. Den utvecklingen tycker jag inte är bra. Jag tycker att EU skall spetsas till och koncentrera sig på väsentligheter, som den monetära unionen osv., den inre marknadens främsta funktioner och inte omfatta allting och jaga de enskilda medborgarna, såsom ålänningarna har blivit jagade, de som snusar, de som fiskar, de som sysslar med vårfågeljakt osv. utan att det finns någon orsak till det.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Som framgår av landskapsregeringens meddelande är det ändock positivt för Åland i det nya fördraget när det gäller bl.a. frågan om fördragets erkännande av en regional självstyrelse och att också regionkommittén förstärks.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Som jag sade innehåller det mycket sockrande för att det inte skall smaka alltför surt och visst är det bra att EU erkänner Ålands självstyrelse, men jag tror att det är ganska självklart att man gör det. Nu står det i fördraget, det har stått tidigare också, så det är ingenting nytt. Det finns många andra saker som man kan kalla att är att sockra också, t.ex. att regionkommittén stärks. Regionkommittén skrattar man åt nere i Bryssel, den är bara ett sätt att försöka få regioner att tro att de har någon slags inflytande. Den har inget inflytande i praktiken, det är bara ett lapptäcke av olika åtgärder man lägger över så att folk skall tro att de har någonting att säga till om, men det har de sedan inte i verkligheten och det är jag ytterst kritisk till inom EU-samarbetet, dvs. att man invaggar folk i någon slags tro att man har inflytande fast man i praktiken inte har det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det här är ett märkligt ärende på många sätt. Egentligen finns det inte så mycket att säga om själva konstitutionen i sig eftersom det handlar om att kodifiera, dvs. sätta ihop alla gällande fördrag i ett enda fördrag, kompletterat i och för sig med rättighetsstadgan och diverse tekniska arrangemang, mycket föranledda av den kommande EU-utvidgningen. Det som gör det ännu märkligare är att man kan konstatera, som flera talare har varit inne på, att EU-konstitutionen aldrig kommer att antas i den nuvarande utformningen till följd av just fransmännens och holländarnas nej. Britterna ämnar väl överhuvudtaget inte behandla fördraget, så nog är det på sätt och vis lite ironiskt att Finland bara på grund av sitt ordförandeskap fortsätter behandlingen som om ingenting har hänt! EU-minister Lundberg sade i sin presentation att det här kan inte heller träda i kraft förrän fördraget är ratificerat av alla medlemsländer, det stämmer och det stärker ytterligare att man kan börja undra vad vi riktigt håller på med sist och slutligen.

 

Tittar vi på själva fördraget i sig vill vi från Ålands Framtid poängtera att Europa inte enbart består av medlemsstater utan också av autonoma samhällen som Åland, att regionala och lokala aktörer representerar den nödvändiga länken mellan EU:s institutioner och deras folk.

 

Jag tycker också att det är positivt att det i fördraget till ny konstitution skrivs ut den uttalade hänvisningen till regional och lokal nivå i skrivningen om subsidiaritet. Den nya skrivningen om att unionen respekterar politiska och konstitutionella strukturer i medlemsstater inklusive regionalt och lokalt självbestämmande, och det här är bra. Men det är mycket allmänna skrivningar och EU-vardagen som vi känner den är någonting annat. I likhet med ltl Christian Beijar tycker jag att det är bra att det möjliggörs ett utträde ur unionen nu med det nya grundfördraget.

 

Fru talman!

Liberalernas förslag om gruppöverläggningar tycker jag att är bra. Vtm Viveka Eriksson räknade upp flera frågor som hon önskade att skulle utredas, bl.a. utredning om konsekvenserna av ett åländskt nej till Europeiska unionens konstitutionella fördrag. När Ålands Framtid motionerade om samma sak den 13 mars 2001 noterade jag att inte liberalerna hade någon åsikt i ärendet den gången, men bättre sent än aldrig! Det är en av flera frågor som är väldigt viktiga att få klarlagda.

 

Jag tycker att det är bra att de åländska självstyrelseorganen efter elva, snart tolv år av medlemskap i EU börjat uppvisas en enighet om den negativa EU-spiralen; då tänker jag förstås på den gemensamma framstöt som Ålands lagting gjorde till Finlands riksdag om en egen plats i Europaparlamentet. Vi får se vad den leder till, men jag tycker att det är någonting som är bra.

 

Vid sidan av bristen på inflytande och platsen i Europaparlamentet har frånvaron av egen talerätt inför EG-domstolen väckt berättigad uppmärksamhet och Finlands agerande i samband med den s.k. snusfrågan vägrade försvara denna åländska tradition, som man ändå kan kalla det för. Åland ställs inför rätta utan att ha någon försvarare i salen. Man kan väl tycka att det här en ”snusfråga” i ordet dubbla bemärkelse, men vi har noterat i massmedia att det bl.a. finns rederier som överväger utflaggning just på grund av detta och det gör att ärendet i sig blir ännu mera viktigt.

 

Ålands Framtid motionerade också tidigare om en kartläggning av konsekvenserna om Åland i framtiden tvingas ansöka om ett utträde ur EU. Också den motionen ligger fortfarande obehandlad. I den här rävsaxen, som jag brukar säga att Åland befinner sig i och med att Finland inte agerar med självstyrelsens bästa för ögonen och EU-organen i allt högre grad griper tag i ålänningarnas vardag finns det anledning för lagtinget att överväga andra sätt. En möjlighet är att säga nej till EU:s grundfördrag, men det är beklagligt att vi står där vi står i dag utan att vi har konsekvenserna utredda.

 

Landskapsregeringens meddelande från den 22.5.2006 saknar fullständigt någon form av analys när det gäller detta. Visst är det mycket artigt av EU-ministern att säga att man inte vill skriva lagtinget på näsan, men nog vore det mera klädsamt att säga att man har faktiskt inte något svar på de här frågorna! Meddelandet är långt en tjänstemannaprodukt rakt av, som det har sagts, det har ett stort värde i sig, det är inte fråga om det, men var är politiken? Vilken EU-strategi har landskapsregeringen sist och slutligen? EU-minister Lundberg sade att det fanns två förhandlingssätt när det gäller grundfördraget. Det var a) att man inte sammanblandar inflytandefrågorna med grundfördraget utan att man håller det skilt. Så uppfattar jag att liberalerna bl.a. tidigare har uttalat sig, men nu uppfattade jag att vtm Viveka Eriksson sade att det här är någonting som skall gå parallellt och det tycker jag är väldigt bra. Min förstnämnda uppfattning kan eventuellt vara baserad på en tidningsartikel, och det vet vi att inte alla gånger blir helt korrekt. Det andra alternativet är att man kopplar ihop dem, men vad anser egentligen landskapsregeringen och EU-minister Britt Lundberg just om det, för det framgår inte av meddelandet? I ett replikskifte började jag få den uppfattningen att också landskapsregeringen och förhoppningsvis partierna bakom står bakom att man kan koppla ihop frågorna.

 

Då är vi framme vid frågan: Vad händer om man säger nej? Då skissade EU-minister Lundberg upp tre alternativ. För det första att vissa delar av fördraget inte gäller på Åland eller att man skulle förhandla om fördraget, om jag förstod det rätt. Det är någonting som jag tror att är svårt, alternativt att man för förhandlingar så att man från finsk sida kan tillmötesgå de berättigade krav när det gäller inflytandefrågorna som har framställts från åländsk sida. Det tredje alternativet minister Lundberg gav var att man från finsk sida inte skulle lyfta upp Ålandsfrågorna, och det betecknade hon som det mest troliga. Men, igen, det är lätt att beskriva vad man tror, men vad anser landskapsregeringen och vad anser EU-minister Britt Lundberg just om detta?

 

Vad skall då lagtinget göra? Skall vi säga ja för att vi har en landskapsregering som inte bemödar sig om att ta reda på konsekvenserna av någonting som är så pass viktigt som det här ärendet är. Det är en väldigt märklig situation att Ålands Framtid som ett litet oppositionsparti, nu liberalerna som ett ännu större oppositionsparti, alltid skall väcka dessa frågor. Det är en regerings förbaskade skyldighet, ursäkta uttrycket, att ge ålänningarna svar på de här frågorna. Men vi måste också ha klart för oss att vi vet inte vad konsekvenserna är om vi säger nej, men vi vet inte heller vad konsekvenserna är om vi säger ja. 

 

Jag ser alltså det här som en chans att sätta ner foten, kanske den enda chansen vi har inom överskådlig tid för att påverka, så vi bör låta frågan om EU:s nya grundfördrag bli vilande i utskott, alternativt bordlägga ärendet här i lagtinget med en stilla from förhoppning om att vi har en regering som skulle ta reda på vad konsekvenserna blir. Jag skall återkomma till motiveringar med det.

 

Jag vill i varje fall lite ta upp Åland i EU-konstitutionen för jag vill säga att Ålands Framtid kan inte bara rakt av acceptera landskapsregeringens uppfattning om att den i Ålandsprotokollet nu slopade preambeln har fått ett fullgott ersättande skydd. Om den omtalade förklaringen som skall ersätta protokollskrivningen om Ålands särställning vill jag säga, till skillnad från vtm Viveka Eriksson, att jag anser att det inte är juridiskt bindande, dvs. Åland är på väg att godkänna en revidering där en bindande text ersätts med en politisk markering och det här är någonting som jag tycker att är oerhört viktigt. Det finns olika uppfattningar om det; det har vi haft hela tiden. Det är oerhört viktigt i den kommande utskottsbehandlingen att man fokuserar på den. Men jag uppfattade också att vtm Viveka Eriksson i följande andetag sade att man vill få garantier för att det inte är på det här sättet och då blir det i och för sig okej.

 

Ett ytterligare motiv för att föra också landskapsregeringens meddelande till utskottsbehandling är att på sidan 35 skriver landskapsregeringen att den nya rättighetsstadgan nog kan göras rättsligt bindande under förutsättning att Ålands ställning enligt folkrätten inte påverkas.  Om och när EU-konstitutionen träder i kraft är det fullständigt meningslöst att peka på någon slags reservation från regeringens sida riktad till Ålands lagting. Det här är ett frågetecken som också måste redas ut utskottsbehandlingen. Man ställer sig frågan förstås, i och med att det här var lite flytande i maj, att vad har landskapsregeringen gjort under den tid som har förflutit sedan maj för att försäkra sig om att Ålands ställning inte kommer att beröras av den nya stadgan? Som jag sade redan anser vi från Ålands Framtid att såväl landskapsregeringens EU-meddelande som presidentframställningen och lagmotionen skall hänskjutas till utskottsbehandling i och med att alla detaljer ännu inte är klarlagda för Ålands del och eftersom Finland ännu inte tagit sitt ansvar när det gäller Ålands berättigade krav på EU-mandat och egen talerätt inför EG-domstolen. Men jag vill igen understryka det i och med att det har glunkats om en bordläggning, att det är ett alternativ att man också kan bordlägga, men då måste vi också få någon typ av garantier för att regeringen faktiskt börjar jobba med de här frågorna.

 

Det var faktiskt ett historiskt beslut att vi direkt inför Finlands riksdag yrkade på att Åland skall få sin egen plats i Europaparlamentet. Det kan kanske vara läge att uttrycka en förhoppning om att lagtinget nu kan samla sig till en tydligare EU-politik och verkligen slåss för Ålands rätt till inflytande. Det är mycket mot den bakgrunden som vi välkomnar det initiativ liberalerna tog att man skulle ha gruppöverläggningar när det gäller det här. Jag vill igen betona att det är sista möjligheten som jag ser det på ett bra tag för Åland att markera sitt missnöje med att autonomin på grund av Finlands ovilja att medverka till lösningar inte kan fungera inom ramen för EU-medlemskapet. Det är så att när vi pratar EU så pratas det väldigt mycket om tåg och då kanske man kan säga att sista EU-tåget är på väg att avgå och innan Åland kliver ombord på det är det bra att man har allt sitt bagage med sig, bl.a. i form av inflytande och talerätt. Skulle vi hoppa på tåget utan att vi har de frågorna lösta, dvs. att vi rakt av tar konstitutionen, såsom den nu ligger, så kan Finland i så fall i lugn och ro fortsätta att ignorera ålänningarnas rättigheter. Vi sitter fast i ett system och ingen skall inbilla sig att någon kommer till vår hjälp om vi nu är så blåögda att vi ger klartecken att det här skulle cementeras.

 

Jag vill därför markera att vi från Ålands Framtid inte vill ge vårt samtycke till att den nya EU-konstitutionen skulle godkännas i detta läge. Vi är öppen från vår sida för att ha det bordlagt i lagtinget för att ha gruppöverläggningar, alternativt att man i utskottet klarlägger de frågor som har listats, men jag vet att det är ett ganska stort arbete för lagutskottet. Jag vill också understryka, som jag har gjort många gånger när vi har diskuterat EU-frågorna, att bl.a. i samband med ratificeringen av Amsterdam- och Nicefördraget ställde vi ett uttryckligt krav från Ålands lagtings sida att det är under förutsättning att vi får EU-representation tryggad som vi går med på detta. Det blir direkt löjligt om vi igen kommer med några liknande skrivningar utan att vi gör någonting. Jag ser det inte på det sättet, som vissa kanske kan se det, att vi behöver ha dåligt samvete för att Finland till följd av ett åländskt nej till EU-konstitutionen gör sig skyldigt till fördragsbrott. Det är en lite intressant situation, det vore intressant att få den prövad, men det är för viktiga frågor så att man bara inte kan agera för att få den situationen att uppstå. Vad jag tänker på är att vi har en presidentframställning, undertecknad av Tarja Halonen och justitieminister Luhtanen, där det står: ”Om ett fördrag eller någon annan internationell förpliktelse som Finland ingår eller förbinder sig till innehåller en bestämmelse i fråga som står i strid med självstyrelselagen för Åland träder bestämmelsen enligt lagens 59 § 2 mom. i kraft i landskapet endast om lagtinget ger sitt bifall med ett beslut som fattas med minst två tredjedelar av de angivna rösterna.” Det kan också vara intressant att påminna om. Det är det som vi har på ena sidan; sedan har vi det som flera talare har varit inne på, nämligen att man från grundlagsutskottet och framför allt grundlagsutskottets ordförande Kimmo Sasi säger, att okej, om inte ålänningarna ger sitt bifall så kanske vi får låta det gå vidare ändå. Det var också det som jag uppfattade att EU-ministern såg som det troligaste alternativet. Nog får vi onekligen en väldigt märklig sits och jag tror inte det var det sittande talman tänkte på när hon pratade om konstitutionell kris – men då har vi nog enligt mitt förmenande en verklig konstitutionell kris!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

När det gäller preambeln är det så att den, som den ser ut just nu, är mera som en ingress och det är där man har diskuterat huruvida den är juridiskt bindande. Det finns alltså de som hävdar att det är endast politik. Däremot återfinns i det konstitutionella fördraget preambeln i en förklaring. Ordalydelsen återkommer och den är dessutom förstärkt med att det är intaget en artikel som är juridiskt bindande som hänvisar till förklaringen. Nog tycker jag och liberalerna att preambeln har tryggats; vi tycker t.o.m. att den har en starkare juridisk ställning genom den här lösningen. När det gäller liberalernas syn på huruvida man skall se på inflytandefrågorna… TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är precis som vtm Viveka Eriksson sade själv att det finns olika tolkningar om texten i preamblen i sin nuvarande inplacering har lika stark ställning som den hade tidigare. Jag vet bl.a. att professor Lauri Hannikainen hävdar att det har samma ställning och han är en auktoritet i sammanhanget. Som vi också vet finns det andra som menar att det är en försvagning och det där tycker jag att man i lagutskottet absolut borde titta på för det är trots allt en viktig fråga. Vi bör också dra oss till minnes att i det EU-meddelande som kom från regeringen 2003-2004 var man faktiskt beredd att från den regeringens sida att gå in på en väldigt stark försvagning av av den text som finns i preambeln, men det var efter att vi från Ålands Framtid pekade på det som det rättades till.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman! Jag skriver inte under ltl Anders Erikssons historiebeskrivning. Det var nämligen självstyrelsepolitiska nämnden som tog itu med den frågan, skulle jag vill påstå. Artiklarna är juridiskt bindande, inte ingresser eller förklaringar. När det gäller liberalernas åsikt hur inflytandefrågorna skall behandlas anser vi att det är skäl att man fortsätter att jobba parallellt med inflytandefrågorna, men vi ser det egentligen som två frågor; genom att fördraget ligger såsom det ser ut så gav det anledning till att vi från Ålands sida fortsätter att jobba på de inomstatliga lösningarna för att hitta lösningar på inflytandefrågorna. Det är ett arbete som måste fortgå. Men i slutändan är det egentligen två frågor.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är riktigt att visst är det två skilda frågor. Det var en tidningsintervju med vtm Viveka Eriksson som gjorde mig lite orolig där vtm Viveka Eriksson sade att man vill inte från liberalt håll att de här frågorna skall blandas ihop och då tänkte jag att det här slutar aldrig riktigt bra, men i dagens anförande uppfattar jag vtm Viveka Eriksson och liberalerna på det sättet att man vill att de här frågorna löses parallellt, och det är jag tillfreds med. Som jag sade är det här den enda verkliga chans vi har att försöka få våra inflytandefrågor åtgärdade. Gör vi ingenting nu sitter vi där vi sitter framöver och där uppfattade jag att också liberalerna är med på det.

 

När det gäller historiebeskrivningen vill jag bara säga att jag noterade i meddelandet den skrivning som var. Jag reagerade på den. Jag vet att från regeringens bänken sade man att det här kan inte stämma, man visste inte vad man hade lämnat ifrån sig och efter det togs det upp i självstyrelsepolitiska nämnden och jag tror att dåvarande talmannen t.o.m. var ner till Bryssel tillsammans med lantrådet för att reda upp situationen, och det var bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Först igen till frågan om vi borde ha berett ärendet eller inte. Som jag sade har vi diskuterat det väldigt mycket i landskapsregeringen, men det har ju tidigare också förts diskussioner här i lagtinget om att presidentframställningar och också andra ärenden som kommer direkt  från riket borde beredas och vi har nu den här gången gjort enligt självstyrelselagen och inte berett det. Ett annat argument för att vi inte har gjort det är just att vi anser att det finns så många öppna frågor i detta ärende ännu, så det är väldigt svårt att föreslå att man säger ja eller nej. Dessutom är det så att skulle man föreslå ja eller nej skulle man också stänga vissa förhandlingsdörrar som jag tycker att fortfarande är öppna. När det gäller konsekvenserna av ett nej så tycker jag att jag har framfört det så tydligt jag har bara kunnat här i dag, att det handlar väldigt mycket om vad Finland gör efter ett nej och vad EU gör efter ett nej samt vad domstolen säger efter ett nej. Det är väldigt svårt för oss att säga exakt vad som kommer att ske, för det är mycket politik i det här och det är mycket beroende på hur man vill hantera det. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är ärligt och rejält när EU-minister Lundberg säger att det är så många öppna frågor, så därför är det väldigt svårt att ge svar på det här. Men, för guds skull, det är ju just på grund av de många öppna frågorna som lagtinget vill att regeringen lägger manken till och reder ut frågorna. Vi står annars inför den situationen att vi skall ta ställning till ett grundfördrag som vi faktiskt inte vet konsekvenserna av om vi säger nej. Inte behöver regeringen vara så blygsam att man inte kan ta fram svar på frågor som är väldigt viktiga för lagtinget oavsett om ärendet i fråga är sammankopplat med en presidentframställning eller inte. Vi har de facto en motion som vi lämnade in redan den 13 mars i dessa frågor.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vidare sade ltl Anders Eriksson att jag presenterade två olika förhållningssätt, inte förhandlingssätt, att man antingen kan koppla ihop de båda ärendena, sedan som separata och han undrade då hur jag ser på den frågan. Mitt svar är att jag anser att de kan kopplas ihop. Vidare tycker jag fortsättningsvis att det inte är klokt i dag att binda upp sig utan jag tycker att vi skall ta tillvara den situation vi har i dag och precis som ltl Anders Eriksson säger fundera på: vad kan ett ja betyda, vad kan ett nej betyda och framför allt avvakta vad riksdagen tänker göra med lagmotionen som ligger där; det är inte heller någonting som landskapsregeringen kan sia om. Jag ser, som sagt, att det finns många öppna frågor kring inflytandefrågorna och beroende på hur de löses blir det sedan en vacker dag väldigt lätt att tala om ifall man rekommenderar ett ja eller ett nej.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag ser bakom glasdörren att det snart blir dags för festligheter så vi måste väl sluta i lite trevlig stämning och vara eniga! Vi är eniga om det, EU-minister Lundberg och jag, att det är ingen idé att nu rusa iväg och jag tycker också hoppas att man från regeringsbänkens sida kan ta liberalernas förslag på allvar, att vi har gruppöverläggningar och sätter oss ner och diskuterar: hur driver vi de här frågorna bäst vidare? Hur kan vi få fram en förhoppningsvis gemensam, men om inte det lyckas, i största möjliga samförstånd en bra EU-politik? Skall det göras via en utskottsbehandling eller skall det göras via en bordläggning så att regeringen får sätta igång och jobba lite med de här frågorna, nu när det är klarlagt att man inte behöver vara så väldigt försiktig från regeringens sida. Lagtinget känner sig inte skriven på näsan om vi får svar på de frågor vi ställer!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Lagtinget gör nu ett uppehåll till kl. 15.45. (Kl. 15.15).

 

                                             ---------------------------

 

(Kl. 15.45). Plenum fortsätter.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Jag fick den kanske lite otacksamma uppgiften att efter kaffepausen fortsätta med diskussionen om EU-fördraget. Mycket har redan blivit sagt här i dag, så jag skall lite förkorta det och inte upprepa det som har tidigare anförts. Jag har, som ni kanske förstår, samma utgångspunkt och samma tankar som vtm Viveka Eriksson anförde.

 

I grunden är det ett ganska bra fördrag. Det reder upp en massa saker vom vi tidigare har kritiserat . Det blir en mera transparent union, demokratin stärks, det blir ett enda fördrag i stället för en massa olika som dagsläget är och så blir det ett mera effektivt beslutsfattande när majoritetsbeslut införs. Detta speciellt med tanke på de nya medlemmarna. Också de grundläggande rättigheterna stärks för medborgarna inom EU. Allt detta är bra.

 

Frågan som jag ställer mig är: Hur mycket arbete och energi skall vi sätta ner på fördraget? Om man tolkar de storpolitiska tongångarna och även här i denna sal och i detta samhälle verkar det som om fördraget, i den form det har, knappast kommer att träda i kraft, vilket också torde vara en riktig analys av det hela.

 

Som sådant är fördraget ett ganska bra fördrag, även för Ålands del. Jag kan konstatera att i artikel 5, alltså ganska tidigt i artikelserien, poängteras att unionen skall respektera det regionala och lokala självstyret. Det här är en sak som vi på Åland bör se som en mycket stor framgång. En annan viktig sak är att förslaget berör subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen mycket mer och den förstärks. Även detta är områden som vi härifrån Åland har kritiserat EU för. Allt det här är bra.

 

Jag har en rubrik där jag har skrivit ”Problem”. Det är att EU blir en juridisk person och alla vet vad det innebär; därtill kommer att EU kommer att driva en gemensam utrikespolitik och hur skall då våra positioner där stärkas? Jag måste säga att jag vet inte. Rubriken var som sagt problem. Så har vi det faktum att fördraget knappast blir gällande i den form det har nu; det är också en sak som kanske bör funderas på. Sedan har vi det andra intressanta: Vad händer om vi säger nej eller även om vi säger ja? Jag har under helgen bläddrat i dessa band 1 och 2 och kan konstatera att det är ganska mycket papper; går man igenom broschyrer och tidskrifter som har getts ut här till lagtingsmännen, så får man i alla fall vissa riktlinjer, men frågan är mycket komplicerad som jag ser det. Om vi säger nej, kommer det då juridik, politik, man bör kanske ha tillgång till en kristallkula för att få ett klart och entydigt svar på den frågan. Det är av största vikt vad det betyder för Åland om vi säger ja eller kanske om vi säger nej? Vi kan spekulera och fundera att om vi säger nej till ett fördrag som inte kommer att träda i kraft i den form det är, så kan man eventuellt hålla i minnet att fördraget kanske träder i kraft om fastlandet säger ja och vi säger nej till den del vi har behörighet. För att komplicera det ytterligare, som jag ser det, så bör man också hålla i minnet att fördraget upphäver en mängd tidigare fördrag. Vad händer med dem, gäller de hos oss eller icke? Kan det finnas en risk att vi hamnar i ett s.k. avtalslöst tillstånd? Konsekvenserna av detta är ganska omöjliga att förutse, i alla fall klarar inte jag av det. Man bör också hålla i minnet i debatten att vi inte röstar om medlemskapet i unionen – det gjorde vi redan 1994 – utan det är fråga om en grundreform. Missnöjet mot unionens politik har pyrt upp här i denna sal och även ute i samhället och jag håller mycket med om den löjeväckande detaljstyrningen. Man har glidit från sina huvudmål som dock är ganska fina: fred och fri rörlighet för människor, kapital och allt det här, allt det är ganska viktigt för det åländska samhället. Studerandena kan fara runt i EU, man kan resa runt, tänk på affärsmännen, de kan sälja och köpa varor över gränserna. Det är de positiva sakerna. Så har vi förstås de negativa. Jag tänker inte gå vidare in på dem; det som vtm Johan Ehn anförde omfattar jag till ganska stora delar.

 

Jag är lite skeptisk till att kategoriskt säga nej till fördraget. Detta framför allt ur synpunkten att det här korrigerar saker som vi från Åland tidigare har kritiserat: just subsidiaritetsprincipen etc. När det gäller talerätt och parlamentsplats hör de frågorna inte ihop med detta ärende juridiskt sett; politiskt förstår jag att vi diskuterar det, det kanske kan vara riktigt bra att vi lyfter upp de frågorna på en internationell arena att man får se hur det fungerar  - eller inte fungerar hos oss. Men i sak är det två helt olika saker. Vi har anfört från åländsk sida att det här är vårt kanske kraftigaste vapen i debatten om EU-plats och talerätten. Vi skall förstås argumentera på alla plan och nivåer för de sakerna, men det finns en risk att vi kan bli s.a.s. med Svarte Petter på hand. Jag tänker närmast på vad grundlagsutskottet har sagt, dvs. att gör som ni vill. Då har vi igen den konstiga situationen, om det går så, vilket det knappast gör, men i alla fall, att fördraget träder i kraft i hela EU utom här på Åland; då har vi igen ett tomrum. Jag anser att vi skall vara lite försiktiga med ”vapnet” i debatten att hela tiden köra med att vi kan säga nej om vi inte får som vi vill, för vad händer om Helsingfors säger nej?  Då är vi igen inne på vad som händer om vi säger nej och det skulle jag faktiskt vilja ha lite mera klarlagt. Ser man det å andra sidan från EU:s sida är det kanske inte riktigt en trovärdig politik att vi blandar ihop dessa saker. Vi står och säger att vi skall ha en parlamentsplats, talerätt i unionen, för att i samma andetag säga nej till ett förslag som de facto förbättrar de här sakerna och även lyfter upp regionerna och de självstyrande områdenas ställning. Lite is i magen och lite diplomati alltså!

 

Man har också sagt att man vill ut ur EU. Förslaget innehåller just regler för hur man skall träda ut ur EU, vilket egentligen saknas just nu. För EU-motståndarna bör detta i alla fall vara ett steg i rätt riktning om man får regelverk för hur man skall gå ur. En annan sak är förstås hur man skall övertyga medborgarna att det är det rätta, men det är en annan politik.

 

Jag skall avsluta detta avkortade anförande med att fråga: Hur mycket skall vi sätta ner på fördraget, som troligtvis inte ens kommer att träda i kraft? Det vet jag inte, men det är klart att vi måste ha en seriös debatt och  jag har lite känslan i alla fall att vänta och se vad som händer, för vi vet inte vad som händer om vi säger ja, vi vet inte vad som händer om vi säger nej.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Man borde kanske inte förlänga debatten desto mera, men debatten består egentligen av tre olika delar och därför skulle jag vilja säga några ord.

 

Vi står ånyo inför at ta ställning till utvecklingen av EU. Det har vi gjort tidigare och det har vi gjort genom att vi har villkorat vårt godkännande i olika former och det har vi inte fått några som helst synbara resultat av.

 

Jag tycker att landskapsregeringens meddelande och minister Britt Lundbergs presentation var en bra kartläggning över vår nuvarande situation och lite funderingar om vad som händer sedan.

 

Det har framförts åsikter om att landskapsregeringen borde ha tagit beslut och kommit med ett förslag om att godkänna eller förkasta fördraget. Om det kan man väl tycka både det ena och det andra. Vi har också en lagmotion av ltl Danne Sundman om att ordna en folkomröstning i frågan, men enligt min uppfattning har väljarna, folket, som ltl Danne Sundman brukar säga, givit åtminstone lagtinget fullmakt och mandat att ta ställning i den här frågan. Det är min uppfattning. Regeringen har fått kritik för att inte ha tagit ställning. Samma kritik skulle ha riktats mot dem om de hade tagit ställning, så det förstår jag, det har hänt tidigare. Jag tycker att det är okej med den presentation som ledamoten Britt Lundberg har framfört.

 

Under tiden från de tidigare besluten har vi fått uppleva EU:s närhet på gräsrotsnivå i de mest jordnära saker som vi sysslar med, t.ex. vårfågeljakten, fisket och snuset – och via domstol får vi reda på att vi är olagliga! Här ser vi på vilket sätt vi blir behandlade, och det är kanske som någon sade här att man borde ha en högre ribba inom EU vad man blandar sig i.

 

Vi kan alltså konstatera att vi har ett obefintligt inflytande för när vi står på oss möts vi i domstolsbehandling utan talerätt. Så är det inte ens för den fattigaste EU-medborgaren någonstans att han inte har möjlighet att få juridisk hjälp i domstol när han blir anklagad för någonting och att själv stå till svars. Så här kan vi inte fortsätta att ha det.

 

Jag ställer frågan till alla här i salen: Finns det någon i dag här, med för handen varande situation och de erfarenheter vi har EU, som skulle vilja godkänna fördraget? Vi hörde ltl Roger Eriksson berätta om många saker som är goda i fördraget, och det må så vara att det finns goda saker i det, men vi har kunnat konstatera att övriga fördrag och de saker vi har velat ta fram aldrig går vår väg utan de går någon annans väg. Det händer ingenting för vår del. Att vi sedan genom förhandlingar skulle åstadkomma positiva saker för Åland måste jag ställa frågan: Vad är det för förhandlingar på någon officiell grund man i så fall åberopar? Att Holland och Frankrike har sagt nej är helt uppenbart av den orsaken att man vill förhandla om fördraget och därför likställer jag vår roll med deras. Om vi skall få några förhandlingar till stånd överhuvudtaget med någon, berätta för mig vem vi skall förhandla med! Det är inte någon självklarhet vem vi skall förhandla med. Men för att få förhandla måste vi säga nej.

 

För min del säger jag nej av just den orsaken. Vi kan inte fortsätta att villkora och vänta på vad andra gör när ingen gör något för oss.

 

Det har också efterlysts frågor om vad EU har medfört för Åland. Det är helt säkert så att vi har en hel del positiva saker och dem glömmer man bort i debatten, men det är förstås de negativa småsakerna som retar oss och vår omöjliga sits att vi inte kan göra oss hörda – ingen lyssnar på oss, och det är kanske förståeligt. Men någonstans måste vi sätta ner foten och säga, nej, nu går det inte längre!

 

Jag tycker att ltl Anders Eriksson hade en bra fundering kring att det här är det sista EU-tåget som är på väg att avgå. Nu tror inte jag att det är så lyckligt för då skulle väl EU läggas ner, de kommer nog att köra många tåg ännu. Men nog skulle det väl vara bra om vi är med på tåget att vi har en nödbroms nu att dra i – och den nödbromsen, den lilla effekt den kan ha, är att säga nej.

 

Jag undrar också om denna fråga, med alla de undringar som har framförts, är en sak som borde vila till nästa val. Det är trots allt bara drygt ett år till den valrörelsen så att alla kan få bestämma sig. Jag tycker att det är beklagligt att det fanns förslag, en undran om att bordlägga detta till mars, att man inte i nuläget skulle kunna bestämma sig om man vill ha det här eller inte finner jag mycket märkligt.

 

Sist och slutligen, efter många turer, det är många som har velat prioritera framställningar som går till lagutskottet och det här måste väl också vara en sådan att vi kommer till vägs ände och säger jo eller nej, så jag lyckönskar lagutskottet till detta angenäma ärende bland tidigare begärda prioriteringar!

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Efter en lång debatt kan jag sammanfattningsvis säga att den har varit väldigt konstruktiv. Partierna har framfört sina synpunkter och också under dagen rett ut vissa oklarheter och närmat sig varandra och det är väldigt bra. Man verkar vara överens om att klara besked i dag skulle försvåra situationen att föra våra frågor framåt.

 

Det är nu oerhört viktigt att vi är eniga utåt och att vi hanterar den här frågan på ett bra sätt och tillsammans tar tillvara den möjlighet vi faktiskt har nu genom hanteringen av ikraftträdelselagen och grundfördraget. Jag välkomnar att grupperna nu jobbar tillsammans och jobbar fram en strategi och framför allt också formulerar tydligt vad Åland vill. Från landskapsregeringens sida vill jag bara meddela och för tydlighetens skull förstärka att vi väldigt gärna står till förfogande. Lycka till med arbetet!

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Fru talman!

Det finns säkert sådana här i rummet som skulle vilja att vi lämnade unionen, det kanske finns även de som vill vi att skall lämna Finland och det finns kanske även de som vill att vi skall lämna det här jordklotet för en annan planet! Till dem hör inte jag. Jag är faktiskt en vän av Europatanken. Jag tror att vi på Åland genom samarbete med våra näromgivande länder och Europa har en möjlighet att komma vidare på vår färd här i livet.

 

Jag har nu lusläst grundfördraget upp och ner flera gånger och jag ser inte några klara försämringar jämfört med det som vi har just nu. Jag ser inga sådana markanta drastiska förändringar som skulle göra vårt liv till ett helvete här inom EU – ursäkta uttrycket – vi befinner oss inte heller i paradiset, men jag kan inte se någon annan möjlighet för Åland än att samarbeta i den här globaliserade världen vi befinner oss, där vi alltmer ser att de små nationerna får allt mindre att säga till om. Och för att ha något att säga till om i framtiden tror jag att vi måste vara med i en större gemenskap. Det är väl därför jag tror på Europatanken, att vi genom samarbete skall komma vidare.

 

När det gäller vårt inflytande är jag av den meningen att vi skall försöka utnyttja tillfället taktiskt att pressa finnarna lite grand nu med inomstatliga lösningar och att vi naturligtvis inte skall ha så bråttom med den här frågan. Jag tycker att den skall gå till lagutskottet och diskuteras med medlemmarna där och titta på de olika aspekter som vi har tagit fram här under dagens debatt. Om det sker på en månad eller ett halvår i lagutskottet, det vet jag inte, men det kan ju ta tid ibland med vissa frågeställningar och vi borde inte ha så bråttom.

 

När det gäller frågan om folkomröstning är jag lite kluven för på något vis känns det som om jag skulle lämna över mitt parlamentariska ansvar för en jättesvår fråga som jag inte vet det slutgiltiga skeendet om till någon annan för att sedan kunna säga, ja, ha, det var folket som valde fel, jag har inte något ansvar! Det är lite så det känns i den här frågan. Den är komplicerad, den är svår och det innebär en enorm folkbildningsoperation för att först sätta in ålänningarna i den nuvarande situationen med det som komma skall genom det nya grundfördraget, och det är inte gjort i en handvändning för man behöver information när man skall ta ställning till svåra frågor. Vi själva i lagtinget kan ju inte svara på alla frågor just nu. Det kan vara lite negativt och lite positivt.

 

Jag skulle vilja komma in på frågan om de grundläggande rättigheterna, syftet med de förändringar som man har föreslagit från konventet. Genom att EU blir en juridisk person möjliggör det flera betydande steg för unionen, man kan ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och på detta sätt binda sig till internationella system för övervakning av mänskliga rättigheter som styrs av Europarådet. Det här finns inskrivet i konstitution 7. Är detta fel? Är det här syftet galet? Nej, det tycker inte jag; det är alldeles utmärkt om vi får en möjlighet att EU själva kan ansluta sig till de mänskliga rättigheterna. Så har det inte varit hittills. EU:s egna institutioner har inte kunnat ställas till svars i de här frågorna.

 

Man har också velat komplettera de marknadsfriheter som unionen erbjuder, som fri rörlighet för varor och tjänster, kapital och arbetskraft med individuella, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Människan och hennes grundläggande rättighet blir så till en helhet och man förutsätter att hon skall ha rätt till ett bra liv. I solidaritetskapitlet tryggas arbetstagarnas rättigheter, såsom rätten att organisera sig, rätten att förhandla, rätten att tillgripa kollektiva åtgärder, förbud mot barnaarbete, kostnadsfri arbetsförmedling, rättvist arbetsförhållande, uppsägningsskydd och hälsoskydd. Det här är viktiga saker. Skall vi säga nej till det i grundfördraget?

 

Det är nu fråga om något unikt som EU går i bräschen för och som kraftigt avviker från amerikanska eller anglosaxiska arbetsmarknadsmodellen. I stadgan om de grundläggande rättigheterna tryggas även rättigheterna för den del av befolkningen som inte hör till arbetskraften. I jämlikhetskapitlet finns särskilda artiklar om barnen, de äldres och funktionshindrades rättigheter, jämställdheten mellan kvinnor och män erkänns och den kulturella mångfalden och icke-diskriminering samt betonandet av miljöskydd och konsumentskydd framkommer här. Det har jag lite svårt att säga nej till! Det är en viktig utveckling i EU.

 

Den här frågan är inte alldeles lätt och okomplicerad.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

Republikens presidents framställning  och lagmotionen remitteras till lagutskottet.

 

Enligt 51 § 2 mom. lagtingsordningen hänskjuts landskapsregeringens meddelanden till utskott om lagtinget så beslutar. Talmanskonferensen föreslår att meddelandet utskottsbehandlas och remitteras till lagutskottet. Kan förslaget om utskottsbehandling godkännas? Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens framställning om utvidgad kommunal rösträtt och valbarhet för personer utan hembygdsrätt. (FR 20/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Rätten att delta i allmänna val är en grundläggande demokratisk rättighet. Vi strävar till att öka inflyttningen till landskapet och vi anser att det även är viktigt att de som flyttar hit ges möjlighet att påverka det samhälle de lever i och betalar skatt till.

 

Landskapsregeringen kommer nu med ett förslag som leder till att närmare 500 personer till får möjlighet att delta i det kommunala beslutsfattandet genom att rösta och/eller själv kandidera.

 

Kravet på tre års bosättning som gäller i dag är förhållandevis när det gäller rösträtt för nordiska och unionsmedborgare. Det har påståtts att dagens krav på bosättningstid strider mot gällande EG-direktiv, men landskapsregeringen hävdar, med hänvisning till Ålands särställning att denna regel om unionsmedborgares rätt till omedelbar rösträtt varken kan eller bör tillämpas i landskapet. Vi ser ingen orsak att göra skillnad mellan unionsmedborgare och medborgare i länder utanför EU.

 

Det förefaller naturligt att ha samma krav för rösträtt i rådgivande kommunala folkomröstningar som i kommunala val, så den ändringen finns också med i lagpaketet.

 

I enlighet med vår handlingsprogram föreslår landskapsregeringen att kravet på bosättning i landskapet sänks från tre år närmast före valåret till ett år närmast före valdagen. Ändringen skall gälla alla som inte har hembygdsrätt oberoende av medborgarskap. Motsvarande ändring föreslås även när det gäller rösträtt vid rådgivande kommunala folkomröstningar.

 

De föreslagna ändringarna är avsedda att träda i kraft så fort som möjligt så att de kan tillämpas vid kommunalvalet i oktober 2007.

 

I Ålandsöverenskommelsen från 1921 begränsades rösträtten för inflyttade till landskapet. Fem år av laglig hemvist krävdes. Sedan 1993 ges möjlighet att bevilja personer som saknar hembygdsrätt rösträtt i kommunala val. S.k. nordisk rösträtt infördes. Ändringen innebar att finska medborgare utan hembygdsrätt samt danska, isländska, norska och svenska medborgare fick rösträtt och blev valbara om de hade haft sin hemort i landskapet under de tre åren närmast före valåret. Sedan 1995 finns möjligheten att bevilja rösträtt till personer utan hembygdsrätt även med medborgarskap utanför Norden.

 

Hur stämmer då detta överens med EU-lagstiftning om och sammanhållningen där alla invånare i EU-länderna är unionsmedborgare? I landskapsregeringen har vi kommit till slutsatsen att vi har möjlighet att begränsa bosättningstiden till ett år så länge begränsningen inte diskriminerar mellan medborgare på Finlands fastland och medborgare i andra medlemsstater. Bosättningskrav på tre år är okej; följaktligen borde ingen ha något att anmärka på att vi förkortar den till ett år. Vi har gått in i EU med det, varför man måste säga att det delvis är prövat. Från EU:s sida granskas denna fråga vart femte år och vi har inte fått några anmärkningar.

 

Kommer då förslaget att ha några konsekvenser för det svenska språket? Det skydd vi behöver för svenska språket finns i självstyrelselagens 36 §, vilken garanterar att ämbetsspråket i kommunalförvaltningen är svenska. Denna påverkas inte av vilken tid vi kräver för att man skall få kommunalröst. Man kan således inte fatta beslut om språkskyddet på kommunal nivå.

 

Fru talman!

Förslaget till utvidgad kommunal rösträtt är en viktig lagstiftning som möjliggör fler att ta del i det demokratiska arbetet i kommunerna och fler att påverka valutgången. Lagstiftningen kräve stöd från två tredjedelar av lagtingets ledamöter, varför diskussioner har förts med samtliga partier innan lagstiftningsarbetet igångsattes. Jag vill på detta sätt passa på att tacka för de givande och konstruktiva diskussioner jag har haft med de olika politiska grupperingarna.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tackar för presentationen. Jag tycker också att lagförslaget är ett steg i rätt riktning. Liberalerna har som sagt en egen motion där vi gick lite längre. Vi ställer bakom framställningen och anser också att det är ett steg i rätt riktning. Personligen är min åsikt den att när man flyttar skall man få rösträtten så fort det bara är möjligt teoretiskt och tekniskt sett att man skulle kunna registrera rösträtten, för jag anser att rätten att ställa upp och rösta i val bör åtminstone träda i kraft under den tidpunkt man är skyldig att betala skatt.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag vet inte på vilket sätt ltl Roger Eriksson menar att motionsförslaget som ni hade gick längre. Om jag minns rätt hade man ett förslag att man skulle få rösträtt vid nyår före valet eller liknande. Vi har tyckt rent valtekniskt och förberedande samt också för att få ihop det med den kommunala rösträtten att ett år före valdagen har varit en bra tidpunkt att fastställa.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Min åsikt är den att detta är ett steg i rätt riktning och att vi också har haft en egen liberal motion i ärendet - det var det som jag avsåg.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Centern har genom sin medverkan som regeringsparti också varit med om denna diskussion och stöder följaktligen framställningen, dvs. att man förkortar tiden man skall ha bott i någon kommun i landskapet före val, att man kan rösta i kommunval. Vi vet samtidigt att den nuvarande regeln om tre år har fungerat rätt väl, det har inte varit alltför många anmärkningar mot den, ingen har bevisat att man skulle bryta mot gällande direktiv. Vi vet att forskaren Markku Suksi ansåg att det kanske inte är helt korrekt, men i alla fall finns det ingen som har uttryckt klart att det inte är rätt. Men efter denna förändring lär det väl inte behöva komma några flera sådana påpekanden.

 

Vi från centern tror inte att vi kommer att se någon rusning i inflyttningsstatistiken inför varje val, som fortfarande är vart fjärde år - det handlar inte om val varje år utan vart fjärde år – när vi inför förändringen – men vi tror och förstår lika väl som alla andra att den ändring som vi planerar kommer att ge flera möjligheter att rösta i val och alltså vara med och påverka tidigare än man i dag skulle kunna.

 

Vi har också inom centern diskuterat det som ledamoten Britt Lundberg talade om, dvs. detta med språkkunskaper. Vi förstår ju alla att om man har bott i en kommun i landskapet och flyttar hit och har bott här ett år före valdagen har man kanske inte hunnit lära sig svenska, ifall man inte kunde det när man flyttade, men vi har också noterat, precis som vi hörde, att språkskyddet gäller inte deltagande i kommunalval. Det är precis sant som sägs; när det gäller lagtingsval har vi klausulen om hembygdsrätt som kräver att man har bott fem år samt att man också behärskar svenska. Vi har ett språkskydd när det gäller lagtingsval men inte i kommunalval, samtidigt som det är alldeles klart att språket inom förvaltningen i våra kommuner fortfarande är svenska. Vi tror nog inte att det här heller kommer att skapa några större problem.

 

Med detta önskar vi också från centern att lagutskottet måtte behandla framställningen och att förslaget går igenom.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Äntligen! Drygt ett och ett halvt år efter att liberalernas lagmotion om utvidgad rösträtt och valbarhet i kommunalval debatterades här i salen har vi i dag landskapsregeringens framställning om samma ärende att ta ställning till.

 

Det gläder liberalerna att också majoriteten anser att det här är en viktig fråga ur demokratisynpunkt och jämlikhetssynpunkt, att vår lagstiftning behöver moderniseras och vara i takt med tiden. Bra jobbat alltså, LR,  om än lite långsamt!

 

Det är en grundläggande rättighet att delta i allmänna val och det ligger i allas intresse att underlätta möjligheterna för så många som möjligt att nyttja sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter.

 

I landskapsregeringens meddelande diskuterar man på samma sätt som vi också har gjort inom liberalerna, nämligen att man inte skall göra någon skillnad mellan unionsmedborgare och medborgare i länder utanför EU. Alla som inte har hembygdsrätt bör ges rösträtt och vara valbara på lika villkor. Mycket tillfredsställande!

 

Från liberalernas sida vill vi att lagutskottet ser på möjligheten att vara ännu progressivare. Vad skulle det innebära att vara verkligt progressiva? Vad skulle det innebära om vi går in för den kortaste tiden som är rimligt rent praktiskt? Det praktiska innebär bl.a. det att hemkommunen skall göra en förteckning över röstberättigade inom kommungränsen. I Sverige innebär det 30 dagar före valdagen och i Finland 51 dagar före valdagen. Jag skall ta ett alldeles eget och nära exempel. Min lillebror flyttade till Stockholm för fyra veckor sedan; han fick jobb på Ericson. Snabbt som ögat fick han sina valhandlingar till sin nya adress. Han skall och vill självklart rösta nu på söndag den 17 september.

 

Fru talman! En reflektion. Går man in för att man skall ha bott i landskapet under ett år närmast före valdagen, enligt majoriteten, så tycker jag att skrivningen i den liberala lagmotionen var enklare och tydligare, nämligen att den som sedan den första januari valåret utan avbrott haft en kommun i landskapet som sin hemkommun skall kunna rösta i kommunala val.

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Fru talman!

Vi i den socialdemokratiska lagtingsgruppen är positiva till landskapsregeringens förslag till utvidgad kommunal rösträtt och valbarhet för personer utan hembygdsrätt. Enligt gällande lagstiftning skall en person som inte har åländsk hembygdsrätt för att få rösta och vara valbar vid kommunalval ha varit bosatt i landskapet tre år närmast för valåret. Samma krav gäller oberoende av personens medborgarskap.

 

Landskapsregeringen föreslår att kravet på bosättning i landskapet sänks från tre år närmast för valåret till ett år närmast före valdagen. Ändringen skall gälla alla som inte har hembygdsrätt oberoende av medborgarskap. Motsvarande ändring föreslås även när det gäller rösträtt vid rådgivande kommunala folkomröstningar.

 

Vi socialdemokrater är glada för att det vill flytta människor hit till Åland och delta och berika oss i vårt samhällsbyggande, inte bara för att det är tillgång som arbetskraft utan för att det för med sig andra erfarenheter, sedvänjor och kulturella bakgrunder. Vi anser att förslaget ger de nyinflyttade till Åland en möjlighet att på ett snabbare sätt få delta i och påverka den demokratiska processen i vårt samhälle. Därför är landskapsregeringens förslag ett viktigt led i integreringen av våra nya samhällsmedborgare och ett naturligt steg i ett demokratiskt och rättfärdigt Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

Näringsutskottets betänkande nr 3/2005-2006 om hjortdjur. (FR 18/2005-2006).

 

Ärende nr 6: avföres från föredragningslistan och upptas vid lagtingets nästa plenum.

 

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens meddelande  Växtkraft - kulturpolitiskt program 2007-2011. (M 5/2005-2006).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum måndagen den 18 september.

 

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 13 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.30).

 

.