Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande över ändring av tobakslagen

	Ålands lagting	UTLÅTANDE 2020-2021
		Datum
	Självstyrelsepolitiska nämden	2021-03-02
	Till Social-och miljöutskottet

Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande

Ändring av tobakslagen

·      Landskapsregeringens lagförslag LF 13/2010-2020

 

 

 

 

 

 

 

Social- och miljöutskottet har genom ett brev av den 4 februari 2021 önskat att självstyrelsepolitiska nämnden med stöd av 56 § i arbetsordningen för Ålands lagting yttrar sig över lagförslag nr 13/2020-2021 om ändring av tobakslagen.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar inledningsvis att det inte föreligger någon möjlighet för Åland att överpröva presidentens och högsta domstolens beslut utan lagtinget har att rätta sig efter dem. Enligt nämndens mening bör lagtinget därför anta det föreliggande lagförslaget.

För att genomföra den Europeiska unionens närmare bestämmelser om märkning och spårbarhetfattade lagtinget i maj 2020 ett beslut om ändring av tobakslagen. Enligt EU:s spårbarhetsförordning ska varje medlemsstat utnämna en id-utfärdare som på ett opartiskt sätt ansvarar för utfärdandet av id-märkningar för varje tobaksförpackning. Som id-utfärdare i Finland verkar det slovakiska företaget Allexis och landskapsregeringen har genom ett avtal med social- och hälsovårdsministeriet befullmäktigat ministeriet att för Ålands del utnämna samma id-utfärdare. Företaget är också id-utfärdare i Sverige.

På förslag av högsta domstolen förordnade presidenten att delar av lagen skulle förfalla. Högsta domstolen konstaterade att det av spårbarhetsförordningen framgår att meningen med systemet är att det finns enbart en id-utfärdare för varje medlemsstat och trots att en id-utfärdare inte är en förvaltningsmyndighet utan har offentliga förvaltningsuppgifter ska det utnämnande av en id-utfärdare som avses i spårbarhetsförordningen med beaktande av id-utfärdarens uppgifter samt kravet på dess oberoende och opartiskhet, jämställas i självstyrelselagens systematik med ett sådant utseende av en förvaltningsmyndighet som avses i 59b § 3 mom. självstyrelselagen. Eftersom landskapslagens bestämmelser formulerats så att det skulle höra till landskapsregeringens uppgifter att förordna id-utfärdaren för landskapets del anser HD att dessa bestämmelser utgör en behörighetsöverskridning och bör förordnas att förfalla. HD hänvisar till 124 § grundlagen, enligt vilken offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter.

I självstyrelselagen är utgångspunkten att medlemskapet i Europeiska unionen inte inverkar på behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket. Detta framgår uttryckligen bland annat av RP 18/2002 rd med förslag till en ändring av självstyrelselagen vars syfte var att garantera att landskapets inflytande inom EU säkerställs i de frågor som enligt självstyrelselagen hör till landskapets behörighet.  

I 59 § 3 mom. i självstyrelselagen finns dock ett undantag från principen att medlemskapet inte inverkar på behörighetsfördelningen. I situationer där medlemsstaten enligt gemenskapsrätten kan utse endast en förvaltningsmyndighet för att sköta vissa frågor i medlemsstaten ankommer det nämligen på riket att utse myndigheten men en myndighet som utses på det sättet ska, när den fattar ett beslut som annars skulle höra till landskapets behörighet, fatta beslutet i enlighet med landskapsregeringens ståndpunkt så långt det är juridiskt möjligt.

Enligt självstyrelsepolitiska nämndens mening bör självstyrelselagen alltid tolkas utifrån dess syfte ”att göra det möjligt för befolkningen att själv ordna sin tillvaro inom gränserna för landskapets statsrättsliga ställning” (RP 73/1990). Utgångspunkten i självstyrelselagen är därtill att medlemskapet i Europeiska unionen inte inverkar på behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket med i lagen preciserade undantag. Vid all tolkning av självstyrelselagen bör därför utgångspunkten enligt nämndens mening vara att självstyrelsen så långt det är möjligt respekteras.

Självstyrelsepolitiska nämnden delar mot denna bakgrund inte Högsta domstolens uppfattning att ett företag är att betrakta som en i självstyreselagens 59b § 3 mom. avsedd myndighet. Möjligheten till så kallad medelbar förvaltning enligt grundlagens 124 § föreligger visserligen även inom lagtingets behörighet men nämnden anser inte att en så extensiv tolkning av självstyrelselagen att man med myndighet avser även privata företag som utför förvaltningsuppgifter, är förenlig med lagens syfte. Nämnden har dessutom svårt att se hur bestämmelsen i 59b § 3 mom. om att den myndighet som riket utsett ska, när den fattar ett beslut som annars skulle höra till landskapets behörighet, fatta beslutet i enlighet med landskapsregeringens ståndpunkt, ska kunna uppfyllas.

 

 

Mariehamn den 2 mars 2021
Talman	Bert Häggblom
Sekreterare	Susanne Eriksson