Föredras

En fråga ska läsas upp av frågeställaren och efter det ger lantrådet eller en minister svar på frågan. Frågeställaren får sedan hålla högst två anföranden som också kan besvaras. Någon annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter. Svaret kommer att ges av vicelantrådet Harry Jansson. Ordet ges först till lagtingsledamoten John Holmberg.

Tack, talman! Tack vicelantrådet. Bästa lagting och åhörare. Mindre trygghet utan kriskommunlagstiftning.

Av partipolitiska skäl och ovilja att ta in verklighetens ekonomiska utmaningar, blir det ingen kriskommunlagstiftning denna mandatperiod. Behovet av en lagstiftning som garanterar kommuninvånarnas långsiktiga servicebehov framom dagens mer godtyckliga och otrygga modell av likviditetslån och andra kortsiktiga stödformer är stort. En kriskommunlagstiftning skulle ge trygghet för ålänningen, men även garantera samordnad och effektiv samhällsservice.

Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande skriftliga fråga: På vilka grunder anser landskapsregeringen det inte finnas något behov av en kriskommunlagstiftning?

Tack, talman! Tack ledamot Holmberg för den skriftliga frågan. Därmed har jag möjlighet att redogöra lite i detalj för vad som har gjorts och varför vi nu har en situation där vi inte kommer att förelägga lagtinget ett förslag till lagstiftning om tryggande av kommunal service.

Som ansvarig minister för kommunfrågan så kan jag väl bara igen konstatera att vi haft lite tiden emot oss. När mandatperioden startade upp så trodde jag inledningsvis att vi på ett ganska rimligt sätt kunde få till stånd en ny kommunallag för den kommunala sektorn. Den är föråldrad som ledamoten känner till, den har ju 15 år på nacken om man beaktar beredningstiden som låg till grund för den senaste reformen. Men där var ju situationen den att till följd av pandemin så fanns det inte förutsättningar att uppta en lagberedares fulla uppmärksamhet på det reformbehovet. Vi måste ju avdela de begränsade resurserna som vi har i lagberedningen och många fick ägna sig åt pandemihantering.

Därmed så försökte jag naturligtvis senare, men kunde konstatera då att regeringskansliet, som är ansvarig i det skedet under de första inledande åren, belade hälften av lagberedningens resurser. Så tyvärr, därför kom det inte heller ett förslag till ny kommunallag. Ett basarbete är gjort, men det kommer att krävas en hel del detaljdiskussioner. Till och med som så att jag skulle rekommendera kommande kommunansvariga ministrar att kanske ta det lite bit för bit, därför att det är så pass omfattande och otroligt utmanande detaljer redan när det gäller kommunala regleringar.

Sedan kom ju pandemin att göra att det var först sommaren 2021 som vi kunde ändra på systemet som förra regering hade lagt upp, dvs. ingenting kunde hända på den kommunala sektorn före dess att stopplagstiftningen fanns och förhindrade kommunen att göra någonting före man ändrade i kommunstrukturlagstiftningen. Detta betydde att det var först under senare delen av 2021 som kommunala processer kom igång, dvs. diskussioner och sedermera frivilliga utredningar.

Här kan vi konstatera att initialt utgick man ifrån att Lumparland och Lemland skulle ha alla förutsättningar att kunna hitta en gemensam syn på sin gemensamma framtid, som vi trodde då. Men även här visade det sig att landskapsandelssystemet inte är konstruerat på ett sätt som leder till en ekonomiskt tillfredsställande helhet för två kommuner som går samman. Och det var ju bara att acceptera faktum att det är ekonomin som är avgörande. Därför förstår jag mycket väl att Lemland och Lumparland enigt konstaterade att de ekonomiska förutsättningarna inte skulle förbättras.

Talman! Man frestas att säga igen att det är ju den här typen av förändringar som inte leder till besparingar i sig. De besparingar man får av sammanslagen administration är trots allt små i förhållande till den övriga kostnadsstrukturen som den kommunala sektorn präglas av i dag.

Likadant gick det med skärgårdsprocessen med tre åländska kommuner; Sottunga, Föglö och Kumlinge. Här kan vi konstatera att tyvärr kom det signaler från Kökar att vara med oss trots allt. Vi hade uppmanat dem under en lång tid att delta, de var utanför processen, och först när vi började komma i mål så kom Kökar in och sade att nu ville de vara med. Det förändrade också det utgångsläget.

Vi kan konstatera att två frivilliga processer har gjorts under den här mandatperioden och det sker ingen förändring utgående från det. Naturligtvis delar jag ledamotens oro för den kommunala ekonomin. Jag kan, på basen av de preliminära uppgifter vi har, konstatera att vi har en handfull kommuner som enligt utkastet till lagstiftning om tryggande av kommunal service skulle falla under kriteriet kriskommuner, om man ser i backspegeln och tittar framåt. Så det är klart att det finns kommuner som har särskilda utmaningar. Samtidigt också bland de kommuner som jag talar om så är förutsättningarna otroligt olika beroende på hur välfylld kassan är från tidigare år och så vidare.

När det gäller behovet av en kriskommunslagstiftning, som den kallas populärt, så jag själv som ansvarig minister tycker att den skulle vara bra att få den på plats redan här och nu. Men jag ser heller inte någon större dramatik i detta. För det är ju inte den lagen som löser det akuta ekonomiska problemet som kommunerna har, utan det är ju först och främst en likviditetsstödslag som ger lagtinget, på landskapsregeringens förslag, möjlighet att ge kommunerna en hjälpande hand.

När man skapar ett system så för att det ska vara hållbart för att få rubba en kommunal självständighet idag så måste det följa vissa synnerligen detaljerade processer som garanterar att kommuninvånarnas rätt till självbestämmande är tryggad. Det betyder att en kriskommunlag tar ett antal år innan det ens leder till en kommunindelningsprocess och då först börjar ju den delen av systemet ticka in.

Sen måste jag väl medge att jag har ju misslyckats med att övertyga den kommunala sektorn om att det skulle vara bra för alla att ha en färdig trappa hur man kommer vidare. Har man kris så behöver man hjälp en viss tid och då skulle en kriskommun ihop med likviditetstödslagstiftning vara det absolut bästa för att ta kommuner i en svår knipa över denna svåra tröskel.

Jag tycker att nästa regering får fundera hur de vill göra. Jag skulle starkt rekommendera att man tar fasta på den kommunala oron och tar ett samlat grepp om det hela. Vi har ju lagtingets enhälliga beslut om att vi samtidigt ska förändra beslutsfattandet inom kommunalförbunden. Det som finans- och näringsutskottet föreslog för lagtinget är ju att det är den ekonomiska insatsen - baserad på antalet klienter, antalet elever eller hur man nu väljer att konstruera - som beslutsfattandet ska regleras på i framtida kommunalförbund på Åland. Majoritetsbeslut, oavsett vilket intressen en kommun har, ska få styra beslutsfattandet. Det här är en stor principiellt viktig fråga och den bör hanteras parallellt om lagtinget också framöver vidhåller att detta vill man ha.

Man bör även ta ett fullständigt grepp om frågan om exceptionella svårigheter. Vi har ju hört många säga att det här kommer aldrig att uppstå på åländsk mark, att vi hamnar i en situation där en kommun på grund av juridiska komplikationer hamnar i en situation där inte det offentligas hjälp skulle behövas. Jag tycker att erfarenheter både från Sverige och Finland pekar på motsatsen. När som helst skulle vi kunna få en situation där vi har en mycket komplicerad struktur.

Den finska kommunen Kittilä är fortfarande i en juridiskt process efter, jag vet inte hur många år snart, snart tio år. Och egentligen har den här kommunen varit handlingsförlamad sedan dess. Så det skulle också behöva hanteras och det sker lämpligast inom ramen för den åländska kommunallagen och ingenting annat.

Sedan naturligtvis det här med likviditetsstöd. När man lägger fram förslag till kriskommunlagstiftning i framtiden så bör man också parallellt, då om inte förr, lägga fram en lagstiftning om likviditetsstöd. Så att kommunerna vet att det finns förutsättningar för att ha ett tillskott av pengar under den tid som trygghetslagstiftningen tickar igång med processer med bl.a. utvärderingsfas. Sedan slutar det då eventuellt med att en kommande regering säger, nej, vi måste gå vidare med en kommunindelning.

Sammanfattningsvis. Jo, jag medger att jag har misslyckats att övertyga tillräckligt många om vikten av en kriskommunslagstiftning. Samtidigt, med tanke på att det är likviditetsstöd som är det akuta behovet, så ser jag ingen större dramatik i det. Kommande landskapsregering får som sagt titta på det. Man kommer att få ett antal färdigt beredda lagprodukter och det här kommer att vara en av dem som man får ta ställning till. Den överlägset viktigaste på kort sikt kommer att vara informationshanteringslagen som liksom är grunden för hela vårt framtida digitala system.

Så det finns många utmaningar också efter valet i höst. Tack, talman!

Tack, talman! Tack vicelantrådet. Jo, det finns en stor oro och den har funnits i flera år hos Liberalerna gällande kommunernas situation och medborgarnas framförallt. Vi kan konstatera att den demografiska utvecklingen har gått åt ett håll de senaste åren och också under den här mandatperioden. Den är prekär. Vi kan konstatera att den ojämlika servicen breder ut sig över Åland. Det är också något som accelererar, tyvärr.

Vicelantrådet har varit ansvarig för kriskommunslagstiftningen i flera år. Visst kan vi påvisa en pandemi, men ändå är det länge sedan som kriskommunslagstiftningen gick ut på sin första remiss. Den har funnits färdig. Det man inte har lyckats göra är att enas om nivåerna i den. Det är här det sorgliga kommer in. Det här handlar om partipolitik. Det handlar om partistyrelser som inte är nöjda. Det handlar inte om de åländska medborgarnas bästa.

Förra landskapsregeringen gick in för att förändra kommunfältet för att skapa robustare kommuner. Då var inte en kriskommunlag högsta prioritet, för en sådan omformning av kommunfältet skulle inte ha gett samma behov av en kriskommunslagstiftning.

Vi kan konstatera att det var viktigare att sitta stilla i båten inför stundande val än att göra någonting. Att nu säga att det är ett högt prioriterat område för nästa landskapsregering och lagting att göra någonting i frågan, det är nog att fly undan sitt ansvar.

Vi kan se att det finns kommuner idag som har tagit ner all lagstadgad service i princip och inte erbjuder den där lilla guldkanten som t.ex. fritidsverksamhet under sommarmånaderna. Landskapet har inte förmått att förändra landskapsandelssystemet. Vi visste att det var en omöjlig sak att få ihop två kommuner. Om man vill fasa ihop två kommuner så var det omöjligt, totalt omöjligt för det fanns inget ekonomiskt incitament till det. Landskapsandelssystemet möjliggjorde inte det. Det hade varit tjänstefel, både av tjänstemän och av politiker, i dessa kommuner att göra det. För det var ju ingen framtid. Det stod i landskapsregeringens regeringsprogram att landskapsandelssystemet skulle utvärderas och omformas. Det har inte gjorts.

I kombination med lagstiftning så håller vi här i lagtinget på med att anta ett finanspolitiskt ramverk. Vi kan konstatera att landskapets ekonomi är så nära bankdörren att vi står på första trappsteget. Ska vi i ett sådant läge förbereda oss för ännu större likviditetsstöd, ännu fler ad hoc lösningar för att möjliggöra dagens ohållbara kommunstrukturen? Jag håller varken med (… taltiden slut).

Tack ledamot Holmberg för de allvarsorden. När vi tittar lite i backspegeln så måste ju ledamoten erkänna att den förra regeringens sätt att hantera kommunerna gav egentligen sex förlorade år när det gäller det kommunala fältet. Egentligen mera, därför att dialogen mellan det här komplexet och kommunerna var ju nerkört i botten. Därför har vi inte riktigt haft förutsättningar från början.

Ledamoten vet ju att vårt problem, om vi ser det från vår horisont i den här salen, är att den kommunala självstyrelsen är så oerhört stark. Det krävs någonting exceptionellt. Den är alltså så exceptionell att när alla förutsättningar för att ticka in som kriskommun, enligt de kriterier som vi har skickat ut på remiss och den utvärderingsrapport som vi kallade den inledningsvis, lagstiftningspromemoria och förslag till lag, så visar att till och med i det läget så har Högsta förvaltningsdomstolen ändå möjligheten att i sista hand konstatera, nej. Det må vara att en kommun är i kris, men det måste ändå passa in i alla andra förutsättningar för att rubba en kommunal självstyrelse.

Det är därför som till och med den finska regeringen 2016 fick på fingrarna för att man försökte slå ihop en kommun i allvarlig kris.

Sen när det gäller ekonomin, så ledamoten tillhör ju de främsta kritikerna av mer pengar åt något håll och det är bra. Vi behöver politiker som hela tiden varnar för ett kommande växande offentligt underskott. Men det är ju här vi har problemet, eller hur? Sammanslagningar kostar pengar. Då måste ledamoten också tänka sig att det här kostar mera Jag vill påminna om att när vi lägger fram revideringsförslag om ändring av kommunstrukturlagen, inklusive de pengar som det offentliga ska föra till de kommuner som går samman, så var Liberalerna kritiska mot nivån på sammanslagningsunderstöd. Ni ansåg att det var för generöst. Jag beklagar att vi lyssnade på det. När vi ser vad det kostar att gå samman så borde vi ha varit mer generösa initialt. Vi gick med på att bara under ett år skulle en skärgårdskommun ha ett extra tillägg om 60 %. Vi borde inte ha lyssnat på den delen, men vi försöker ju vara demokratiska hela tiden.

Tack, talman! Jag tänker inte titta i backspegeln. Vi kan konstatera att Liberalerna under hela den här mandatperioden har väntat på en kriskommunslagstiftning. Vi har sagt till landskapsregeringen att vi hjälper er att få igenom en kriskommunslagstiftning om den är gjord på rätt sätt och innehåller de rätta sakerna. Vi har inte bromsat, vi har inte fört någon gerilla propaganda ute i bygderna mot en kriskommunslagstiftning. Tvärtom, vi har väntat på den.

När det gäller frivilliga sammanslagningar så tror Liberalerna att ekonomiskt och bäst är att den stora moroten är att få en långsiktig ekonomisk positiv effekt av det. En rationalisering och en optimering där man drar nytta av varandra. Morotspengarna är tillfälliga. De var för höga. Vi ska tänka att det är alla åländska skattebetalares pengar som vi hanterar.

Sen när det gäller landskapsandelssystemet så måste vi konstatera att det är det som är det viktiga. Det är där man borde främja samgångarna.

Vi kan också konstatera att landskapsregeringen den här perioden har kommit till lagtinget med väldigt kostnadsdrivande lagstiftning. Till exempel barnomsorgslagstiftningen har gett en direkt och väldigt hård ekonomisk påverkan på rätt många åländska kommuner, tvärtom vad kommunerna har frågat efter.

Landskapsregeringen har gjort en utredning, många utredningar, men en av utredningarna gick ut på att hitta kostnadsbesparande lösningar för våra kommuner. Var är den utredningen? Den är färdig och presenterad, men den finns i en byrålåda, för det var ett obekvämt beslut som krävdes för att göra verkstad av den utredningen.

Vi kan konstatera att vicelantrådet sade att den förra mandatperiodens misslyckade kommunprojekt innebar sex förlorade år. Vi har tio förlorade år nu då. Tio förlorade år!

Att jämföra våra kommuner med kommuner i Sverige och Finland är inte görbart. Våra kommuner är så pass små att det finns ingen relevans i att jämföra våra kommuner med närliggande regioners kommuner. Absolut inte. Därför har vi ett specifikt problem. Vi har ett Ålandsproblem och det skulle vara enkelt att lösa. Men istället för att göra det så skapar vi ett problem kring ÅDA, vi skapar ett problem kring räddningsmyndigheter och vi skapar ett problem kring äldreomsorgen. Vi skapar till och med problem kring fritidsverksamheter och egentligen kring allting.

Det finns en sak att göra och det är att utveckla landskapsandelssystemet och få fram kriskommunslagstiftning, en lagstiftning som verkligen pekar på att en kommun är en kriskommun. Den här processen som landskapsregeringen förde fram är alldeles för lång. Det ska vara en snabb process. Det gäller långsiktighet. Det handlar inte om tillfälliga svackor eller tillfälliga inkomsthöjningar som gör att en kommun ska överleva eller inte. Det är en långsiktighet. Det är det som krävs. Vi får hoppas (… taltiden slut).

Tack, fru talman! Bästa ledamot Holmberg, det här är inte enkelt. Jag hoppas verkligen att ledamoten har en felsägning. Det är oerhört komplicerat att rubba en kommuns självständiga ställning. Jag hoppas verkligen att ledamoten faktiskt tar till sig beskedet. För att rubba en kommuns ställning och för att beröva kommuninvånarna rätt till eget självbestämmande så krävs det något oerhört.

När det gäller den ekonomiska situationen så vet ledamoten att en omläggning av landskapsandelssystemet är en enorm utmaning för vår lilla finansavdelning, i praktiken budgetbyrån. En utvärdering har pågått under lång tid, som ledamoten känner till. Resultatet av det får vi ta tillsammans. Vi får se vad vi har för möjligheter att den vägen stöda kommunerna tillsammans.

Sedan har det ju nämnts att det är ju bara att plocka 1 miljon från landskapsandelssystemet och ändra på det. Men ledamoten vet ju att det krävs exakt detaljstyrning av lagen för att den ska ha den effekten. Även om vi skulle öka landskapsandelssystemet idag med x antal miljoner så är det inte sagt att de kommuner som är i kris skulle dra nytta av det.

Landskapsandelssystemet som Centern protesterade mot inledningsvis, det är ju inte bra. Men vi måste tillsammans nog ta oss i kragen och få det till stånd.

Jag utgår ifrån att ledamoten har ställt den här frågan med omtanke om kommunerna trots allt. Där har vi fortsatt gemensamt intresse att göra det bästa av en svår situation, där kommunerna än så länge helt och hållet har bestämmanderätten. Tack!

Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.