Tredje behandling

Saluhållande av vilt FR 23/2007-2008

  • Utdrag ur protokollet



    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop.

    Samtliga ledamöter är närvarande.

     

    Herr landshövding:

    Värderade herr talman! Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna dels Republikens presidents framställning till Ålands lagting om godkännande av stabiliserings- och associeringsavtalen mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan och Republiken Montenegro samt Bosnien och Hercegovina å andra sidan

    dels Republikens presidents skrivelse till Ålands lagting med anledning av riksdagens svar på regeringens proposition med förslag till lag om konsumentrådgivning och till lagar om ändring av 1 § i lagen om Konsumentverket och 30 § i självstyrelselagen varvid den av riksdagen antagna ändringen av 30 § 11 punkt i självstyrelselagen för Åland tillställs lagtinget för behandling i den ordning som föreskrivs i 69 § i självstyrelselagen.

    TALMANNEN:

    Herr landshövding! Framställningarna kommer att behandlas i vederbörlig ordning.

     

    Remiss ärende 1

    Landskapsregeringens framställning angående ny lagstiftning om allmän ordning och säkerhet. (FR 9/2008-2009). /Lu/

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes? Godkänt.

    Diskussion.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson:

    Herr talman! Vi har nu på bordet landskapsregeringens framställan om allmän ordning och säkerhet. Grunden i lagframställningen är egentligen hur man bäst skall kunna garantera medborgarnas grundlagsenliga fri- och rättigheter. Det finns också en idé med detta att vi skall få ett så klart och transparent system som möjligt för medborgarna så att man skall kunna visa vilket beteende och handlande som inte kan accepteras av samhället. Samtidigt ger lagen också myndigheterna ett klart regelverk för hur man skall arbeta och hur man skall förfara vid överträdelser. Närmast är detta för rättsvårdande myndigheter och för polisen och hela systemet med besvärsrätt och rätten till domstolsprocess o.s.v.

    Jag börjar med att beskriva bakgrunden och dagens situation. I dagsläget ställer grundlagen höga krav på formen av ingreppen i medborgarnas fri- och rättigheter. I dagsläget har vi kommunala ordningsstadgor där man har infört kriminaliseringar d.v.s. straffbelagda gärningar. Sedan har vi systemet med förvandlingsstraff för böter som innebär att om folk blir dömda till böter och inte betalar dem så kan det förvandlas till fängelsestraff. Vilket också sker. Nu behöver dessa regleringar vara på lagnivå. Det är helt oacceptabelt att det är på en lägre nivå som t.ex. kommunala ordningsstadgor utgör. Detta är grundlagens krav och i dagens moderna samhälle är det klart att det måste vara så här. Man kan inte ha sanktioner som inte är på lagnivå som till och med kan leda till fängelsestraff.

    Som jag sade tidigare har vi en mängd regler på Åland som är till för att befrämja ordning och säkerhet. Vi har stadens ordningsstadga och så har vi landskapslagen om kommunala ordningsstadgar ända från 1952. Det säger sig självt att den här lagstiftningen är mycket föråldrad och inte alls modern. De mest typiska kriminaliseringarna som man har här i regelverken är intagande av rusmedel på allmän plats, urinering, hotfullt beteende, innehav av eggvapen och en del liknande gärningar som har kriminaliserats. Man vill inte att ett sådant beteende skall vara acceptabelt. Många av dessa bestämmelser är föråldrade och uppfyller inte alls grundlagens krav på det sätt jag just nämnde.

    Jag har lite faktabakgrund beträffande lagstiftningstekniken som jag antar att det blir debatt om. Jag skall förklara hur vi har sett på det i landskapsregeringen. Om man vet att utgångspunkten är självstyrelselagen 18:6 har vi behörighet på området allmän ordning och säkerhet och även rätt att straffbelägga brott mot dessa normer som vi eventuellt stiftar. Som ni vet har vi här på Åland på de områden som vi har behörighet men inte stiftar någon lag så gäller rikets lagar i den ordalydelse man hade 31.12.1992 till den del det finns lagstiftning som gäller. Beträffande allmän ordning och säkerhet har vi inte stiftat någon lag så det betyder att gammal rikslagstiftning gäller hos oss ännu idag till många delar.

    Jag har själv erfarenhet från rättsväsendet från dessa frågor och de är ganska svåra för att inte säga synnerligen komplex många gånger. Det finns två kapitel i strafflagen 16 och 17, rubriceringen Brott mot myndighet och brott mot allmän ordning. Dessa är problematiska. Om vi tar 17:6 Motstånd mot person som upprätthåller ordningen och jämför den med 16:1 Våldsamt motstånd mot tjänsteman. Detta har vi haft i domstolsprocesser här på Åland och det har funnits olika åsikter om vad som gäller. Det var en person som skulle dömas till straff för någondera av dessa gärningsbeskrivningar. Högsta domstolen avgjorde detta och sade, att vi har behörighet på detta område och då vi inte har stiftat någon lag tillämpades 16:1, d.v.s. våldsamt motstånd mot tjänsteman, som är en betydligt strängare reglering än motstånd mot person som upprätthåller ordningen. Det betyder att en strängare lag gäller och knappast med lagtingets uttalade vilja. Det har bara blivit så. I detta fall måste det gå till Högsta domstolen för ett avgörande för att veta vad som gäller. När man beaktar det som jag just nämnde skall man komma ihåg att också strafflagen har genomgått många stora förändringar de senaste åren och det arbetet fortsätter förstås. Även andra som vi stiftar här innehåller straffparagrafer. För att man skall utreda behörighetsfördelning måste man genomgå paragraf för paragraf och ge en bedömning in casu. Även här kan man komma fel. Det är inte lätt alla gånger, med hänvisning till det ovannämnda rättsfallet som jag kort redogjorde för. Sedan finns det en viss rättspraxis som vi har haft och följt vad som avses utgöra allmän ordning och säkerhet. Där finns det massor av olika kriminaliseringar, t.ex. offentlig kränkning av sedligheten, störande av griftefrid, övervakning av husdjur, falskt alarm, ofog m.m. Paragraferna hindrande av tjänsteman och motstånd mot tjänsteman är ganska lika, men inte samma. På dessa områden vet man inte med säkerhet vilken rikslag som gäller, är det den gamla eller den modernare eftersom vi har behörighet på området. Det finns ännu flera svåra saker i nämnda kapitel som jag kan räkna upp. Lämnande av oriktiga personuppgifter är en, som möjligen skulle kunna anses som rikslagstiftning. Men hur blir det då om vi har t.ex. utgivande av hembygdsrättsintyg? Kanske det är vår lagstiftning som gäller beträffande ingivande av osant intyg. Sedan kommer en intressant gammalmodig formulering, usurpation av tjänstemannabefogenhet, d.v.s. man utger sig ha vissa tjänstemannarättigheter. Man kan tänka sig att en person tar på sig en polisuniform och går och dirigerar trafiken. Möjligen skulle det vara under vår behörighet. Tar man på sig en gränsbevakningsuniform och gör något i klädd den, ja, jag vet inte.

    Sedan kommer frågorna när man utfärdar tjänsteåtgärder i form av överenskommelseförordningar. Det finns mera överträdelser av myndighetsförbud, om egendom, mutor, fångrymning, ingivande av osant intyg m.m. Det finns flera oklara frågor. Med den här listan vill jag visa på att detta innebär stor rättsosäkerhet för medborgarna. Vi vet inte vilken lag som gäller för de medborgare som dessa straffbelagda handlingar berör. Denna problematik visar sig inte förenlig med medborgarnas bästa, att det är osäkert vilken lag som gäller och hur strängt straff en gärning kan vara belagd med, eller om den överhuvudtaget är kriminaliserad? I dessa frågor får man gå till Högsta domstolen i varje enskilt ärende och det är inte rätt mot medborgarna. Detta är den grundläggande orsaken varför jag har valt den här lagstiftningstekniken. En grundläggande princip på straffrättens område är att medborgarna klart skall kunna veta vad som är kriminaliserat och var det är. Med den här lagframställningen reder man ut regelverket och ser vad som gäller både för medborgare och rättsvårdande myndigheter. Detta innebär att rättssäkerheten stärks. Det är också kanske bekant att jag har haft olika motioner i den här frågan och funderat på detta. Det är viktigt att ha det klart för sig att vi noggrant tänkt på om vi skall stifta en helt egen lag om detta. Det visade sig ganska snabbt att det kom stora problem med att i varje enskilt fall avgöra behörigheten på de frågor jag just nämnde. Det finns risk för överlappningar och överskridningar av behörighet. I förlängningen kunde det leda till att hela lagen skulle ha förfallit och inte gått igenom lagstiftningskontrollen. Vi kunde också ha fått luckor i lagstiftningen, det vill säga att i icke önskvärda delar av vår lag skulle man tillämpa rikets lag eftersom vi inte har lagstiftat någonting. Detta är grundtanken till varför vi har valt den här lagstiftningstekniken. Som jag just nämnde är det många svåra områden och frågor och gränsdragningar. Högsta domstolen har avgjort något mål och fram till dess har man inte vetat vilken lag som gäller.

    Det är viktigt att komma ihåg att lagreformerna går snabbt och med det här systemet hänger vi med hela tiden. Man behöver inte fundera vad som gäller utan det är ett heltäckande system som berör alla människor. Beträffande ordningslagen som jag nämnde har varit föremål för ett synnerligen omfattande hörande. Alla har varit för både lagens teknik och innehåll. Jag har fått mycket viktiga synpunkter av bl.a. förvånande nog från landskapsåklagarämbetet och Mariehamns stad. Vi har beaktat lagen fullt ut och prickat av, så det är en lagframställning som omfattas av de myndigheter vi har hört. När man jämför dessa två, är det så att landskapslag om tillämpning av ordningslagen har 9 paragrafer och ordningslagen innehåller 25 paragrafer. Sammanlagt är det 36 paragrafer vilket trots allt, herr talman, inte är så väldigt mycket att ha framför sig när man arbetar med dessa frågor.

    Jag ser att tiden har gått ut för länge sedan så jag stoppar här. Tack herr talman!

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Enligt regeringsledamot Eriksson skulle syftet med den här framställningen vara att skapa ett så klart och transparent system som bara är möjligt. Vi kan konstatera att landskapsregeringen fullständigt har misslyckats i sitt syfte för något mera invecklat för den vanliga medborgaren går det knappast att finna i lagstiftningsväg. Vad gäller de överlappningar och därmed rättsosäkerhet som kansliministern nämner så har vi ett system där självstyrelselagen tillåter oss att ta in finsk lagstiftning i åländsk lag i och med att vi får blankettlagar rakt av genom 19:3 i självstyrelselagen. Varför har man inte utnyttjat det för att komma bort från den här rättsosäkerheten?

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Detta är en blankettlagstiftning med de avvikelser som jag just har räknat och finns i 4 §. Detta innebär att rikets ordningslag gäller rakt av här. Det är en ren och skär blankettlagstiftning. Sedan har vi vissa saker som jag inte kan gå in på här som är vissa avvikelser som närmast beaktar Mariehamns stad och andra olika aktörer.

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Men bästa regeringsledamot Eriksson, det är omöjligt för den vanliga medborgaren att förstå vad lagstiftaren, i detta fall landskapsregeringen, avser och vilka regler man skall följa. Det krävs att man är jurist och har tillgång till flera lagsamlingar för att överhuvudtaget hänga med i resonemanget. Jag hoppas att den här pågående remissen kommer att utmynna i ett stort stöd för att landskapsregeringen skall återta hela framställningen.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande att det är sammanlagt 36 § paragrafer som det gäller att läsa när man skall ha reda på vilka ordningsregler som gäller för landskapet Åland. Det är inte en omöjlig uppgift. Detta är ett transparent system för då man ser vilka paragrafer som gäller, så har vi resonerat i landskapsregeringen.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Tvärsemot landskapsregeringsledamot Roger Erikssons önskemål utökades osäkerheten för medborgarna efter presentationen. Det som framfördes i presentationen finns inte utrett i framställningen, utan det var helt nya saker. Ministern ger en bild av att vi inte kan ha egen lagstiftning för att området delvis är delat. Vi måste själva våga göra de avgörandena och ta ställning i frågor om behörigheten och inte känna oss underställda högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Vi är i alla fall ett självständigt parlament till den delen. Vad var nu detta för presentation utgående från framställningen?

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Presentationen visar på problematiken med de frågor som har uppstått i rättsväsendet när man inte har vetat vilka lagar som gäller. Här har vi en ordningslag med 9 paragrafer och en blankettlagstiftning där man tar in rikets dito lagstiftning. Då får vi också stadganden som visar att ändringarna i strafflagen också berör oss automatiskt till den del det berör området som tillhör området för allmän ordning och säkerhet. Det är detta som har visat sig kugga ur. Nu får man ett system som är heltäckande.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Vän av ordning måste då fråga sig, varför är inte detta utrett i framställningen på ett klart och tydligt sätt? Motiven varför man använder sig av den tekniken och det som vi hörde i presentationen som var helt nytt för oss alla.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Om man läser framställningen noggrant, finns det där väl uppräknat vad som anses som praxis på området allmän ordning och säkerhet. Sedan har jag från egen arbetserfarenhet lagt till ännu mera frågor för att belysa det ur ett större och vidare perspektiv. Problematiken är densamma. Det är svårt att kunna överse vilka regler som gäller på Åland. Nu får vi ett heltäckande system och det här har landskapsregeringen noggrant gått igenom och funderat på.

    Ltl Johan Ehn, replik:

    Herr talman! Jag måste hålla med de tidigare replikerarna om att följa den här framställningen är synnerligen svårt och efter presentationen vi fick blev det om möjligt ännu svårare. Jag tycker det är väldigt, väldigt otillfredsställande att man väljer att säga som man gör. Man har ett rättsläge som är väldigt osäkert och så lägger man en ordningslag som innehåller väldigt få paragrafer på ett mycket begränsat område och om man tittar på det. Sedan säger man att det löser alla de saker man här tidigare har räknat upp. Skulle ledamoten Eriksson kunna förklara för en enkel lagtingsledamot på vilket sätt den här ordningslagstiftningen gör hela tolkningen av lagstiftningsläget enklare. Det klarar ledamoten Ehn inte av.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Blankettlagframställningen innehåller vissa paragrafer som hänvisar till rikets ordningslag. Området med allmän ordning och säkerhet som vi har behörighet på enligt 18 § 6 punkten finns det regler för i strafflagen som också är under detta och ordningslagen. Då måste man spjälka upp det och vilken del tillhör vad? Varje gång får man fundera på detta i varje enskilt fall. Det har man varit tvungen att få dom från hovrätten på. Nu får vi ordningslagen där det finns regler som säger hur man skall göra och sedan i strafflagen är det så att man oftare har bötesstraff medan det i ordningslagen är förseelser alltså lindrigare former av straff och förseelser. Ja, så här ser man det som jurist.

    Ltl Johan Ehn, replik:

    Herr talman! Jag hoppas att lagutskottet får tid att titta väldigt noggrant på det här. Jag förstår fortfarande inte hur ordningslagen skulle kunna reda upp bekymren som ledamoten Eriksson beskriver med strafflagstiftningen och vart vilket skall höra. I den framställning som nu ligger beskrivs definitivt inte de bitarna på ett sådant tydligt sätt att åtminstone ledamoten Ehn i lagtinget kan förstå det. Men genom att man kan granska det närmare i lagutskottet kan komma fram till något. Jag ser inte vara man får distinktionen mellan dessa två lagstiftningarna. Jag har läst det så att det är ett förslag som gäller specifikt ordningslagstiftningen. Sedan finns ett resonemang på knappt en sida som rör rubriken självstyrelselagens betydelse för strafflagstiftningen i landskapet men den utvecklades väldigt, väldigt mycket mera i det anförande som minister Eriksson nu höll.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Jag utvecklade det lite mera, kanske beroende på basen av arbetserfarenhet. Paragraferna kan man gå närmare in på i lagutskottet och det finns ett resonemang där man också hänvisar till ett fall i Högsta domstolen. Där man har fört det här resonemanget och visar på den här problematiken att det finns överlappningar och luckor i lagstiftningsbehörigheten. Nu får vi samma system som gäller i riket och då är det nästan vattentätt vågar jag påstå.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Gun Carlson:

    Herr talman! Ordning och reda. Trygghet och säkerhet. Det vill alla som bor i ett samhälle ha. Man vill kunna gå trygg och säker på gator och torg. För att få detta igenom måste man ha vissa regler. Nu hörde vi just att regler enligt nya grundlagen bör vara lagbundna. Alltså de måste finnas någon lag om detta. Nu föreslår landskapsregeringen genom blankettlag att vi skulle omfatta den finska lagen FFS 612/2003. Vi hörde redan i replikskiften diskussion om huruvida det här är ett bra system eller inte. Vi har gjort detta med blankettlagstiftning, och det har vi diskuterat tidigare, och jag tycker att landskapsregeringen kanske skall ta en funderare över om man alltid skall ha blankettlagstiftning på det här sättet. Jag tror att det är dags att diskutera detta.

    Det vi nu gör är att ta bort ordningsstadgorna i kommunerna men samtidigt lämnar vi kvar, i tillämpningslagen, en möjlighet för kommunerna att ha vissa egna regler. När det gäller tillämpningen i 5 § i tillämpningslagen säger man att kommunfullmäktige vid behov kan utfärda särskilda föreskrifter som anger förutsättningar för utövning av näringsverksamhet, bedrivande av torghandel o.s.v. Detta har jag inte någonting att invända emot. Beträffande själva lagen som finns bilagd är rätt omfattande och rätt detaljerad men liknar kanske ändå ganska mycket de ordningsstadgor som finns i t.ex. Mariehamns stad, har en tydlig ordningsstadga. Det liknar mycket. Det handlar om att man inte får äventyra ordning och säkerhet, man får inte inta berusningsmedel var som helst. Den frågan kommer vi till senare idag. Det handlar om förbjudna föremål som man inte får ha med sig såsom knivar, pistoler, eggvapen, kastvapen, batonger, kätting, fjädrar, vajrar som kan användas som tillhygge m.m. Allt detta anges i den finska lagen. Det är också ganska mycket hund-, katt- och hästfrågor och hur man får ha dem kopplade och icke kopplade. Hundarna kan jag förstå, men jag har svårt att förstå hur vi skall styra var kattorna skall gå. Vi får se vad det blir. Man får inte rida var som helst som på motionsslingor. Det är många saker som är lite speciella men samtidigt ger det anledning till att fundera på. Det här betyder att centern inte är emot detta trots att vi naturligtvis har funderingar om blankettlagen. Man måste vara pragmatisk ibland.

    Till slut vill jag föreslå bordläggning av framställningen till måndagen den 15 december.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Det som ledamot Carlson framför här är viktigt och det är rätt påpekande. Jag kan också informera om att vi noggrant har övervägt lagstiftningstekniken i det här fallet. Av de orsaker som jag framförde här i mitt anförande valde vi den här tekniken. Den här visar sig mest pragmatisk för alla berörda parter.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag vill ta fasta det här med blankettlagstiftning och jag kan konstatera att när det gäller social- och miljöavdelningen så tror jag att vi har lagt fram 7 eller 8 framställningar under föregående år och av dem var två blankettlagar. Det var barnskyddslagen och det var lagen om underhållsstöd. Jag känner inte igen kritiken.

    Gun Carlson, replik:

    Herr talman! Det var inte kritik. Det var ett konstaterande av fakta samtidigt som jag konstaterade att vi bör ha en gemensam diskussion i landskapsregeringen framförallt och fundera över vad som är bästa teknik och vad vi kommer vi längst med?

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Jag får tacka centerns gruppordförande för indirekt bistånd för att utdöma denna lagframställning. Det är viktigt att poängtera att det här är ett rättsområde där landskapet i allt väsentligt har behörigheter. Det finns några grå zoner om vi säger så och de kan lösas via den teknik självstyrelselagen tillåter genom 19:3. Då är frågan, varför skapa en åländsk framställan som är enbart förvirrande för den vanliga medborgaren. Vi är i alla fall här för medborgarnas bästa inte för att ytterligare komplicera samhället. För övrigt stöder jag förslaget om bordläggning till den 15 december. Förlåt mig.

    Gun Carlson:

    Herr talman! Jag får meddela ledamoten Harry Jansson att det inte var ett indirekt bistånd mot lagen, möjligen var det ett indirekt bistånd för lagen. Det vill säga jag stödde framställningen.

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Då kan man tolka det som sägs på lite olika sätt i och med att ledamot Carlson ansåg att blankettlagen inte till alla delar var begriplig. Man bör utnyttja den eventuella bordläggningstiden till att inom regeringslägret ställa frågan om man verkligen skall kräva att lagutskottet påbörjar den här behandlingen som ändå bör utmynna i att den går i retur och att vi får en åländsk lag.

    Gun Carlson, replik:

    Herr talman! Jag anförde en diskussion om att vi generellt mera bör börja diskutera lagstiftningstekniken. Det blir för mycket problem och synpunkter på det här. I det här fallet sade jag att jag godkänner det.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Förslag om bordläggning till den 15 december har väckts.

    Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet kommer därför att bordläggas till plenum den 15 december. De som finns upptagna på talarlistan har möjlighet att uttala sig.

    Ltl Johan Ehn:

    Herr talman! Jag hade förmånen att redan i remisskedet få ta del av det förslag till ordningslagstiftning som landskapsregeringen nu ger, i egenskap av ledamot i stadsstyrelsen i Mariehamn. Vi framförde en hel del åsikter kring ordningslagen och hur den skulle utformas. Som ledamot Roger Eriksson var inne på, har en hel del av det beaktats men fortsättningsvis måste jag säga enligt mitt sätt att se det har vi inte ännu lyckats bringa någon ordning och reda i den lagstiftning som nu läggs fram. Själva metoden att göra detta som en regelrätt blankettlagstiftning, d.v.s. att ha en lag som har godkänts i riksdagen och sedan godkänner vi den som blankettlag här och hänvisar till den röda lagboken, det gör att det blir svårare att följa med för den vanliga människan. Tycker man att man skall jobba på det sättet och att ordningsområdet är så väl planerat från finsk sida och passar det åländska samhället, kunde man åtminstone ha lagt in den i den blåa boken genom en helavskrift. Det skulle göra det betydligt enklare för gemene man att följa med lagstiftningen. När vi är inne på att kunna följa med lagstiftningen har landskapsregeringens målsättning varit att göra lagstiftningsområdet ordning och säkerhet lättare att följa. Det är ett av de motiv man använder sig av utöver det som har varit grundförutsättningen, d.v.s. att få en ordningslagstiftning som följer grundlagen. Om vi uppehåller oss vid det första en stund, kan man konstatera att man säger att man skall ha så lite lagar som möjligt som överlappar varandra. Det har jag helt och hållet förståelse för. När man samtidigt säger att man genom detta skall ha medborgarna att söka i olika typer av lagstiftningar för att hitta vägledning till hur man skall förfara i det dagliga livet inom området ordning och rättsäkerhet, då tror jag att man är ute på fel linje. Om man säger som landskapsregeringens gör i framställningen, att man söker i miljölagstiftningen, man söker i hälsolagstiftningen, man söker i ett flertal olika lagstiftningar då tror jag inte man gör det lättare för medborgarna att följa med, utan snarare svårare. Det blir väldigt svårt att få en helhetsbild hur landskapsregeringen har tänkt sig just det här området. Framförallt eftersom man också har satt en lag som heter just allmän ordning och säkerhet. Man ger ett sken av att det är här man skall söka de uppgifterna, men man får inte svar på alla uppgifter som jag ser det i alla fall.

    Jag tycker också att det finns ett helt klart och tydligt tecken på att landskapsregeringen också har insett detta när man läser paragraf 5 i den tillämpningslag man nu skall göra. Paragraf 5 i den lagstiftningen tycker jag liknar i allt väsentligt på den lagstiftning vi redan har i kommunallagen i 11 paragraf. Det vill säga där man ger rätten och möjlighet till kommunfullmäktige, som man säger i sista meningen, "att vad i övrigt skall iakttas för att allmän ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas." Om det här bara gäller de uppräknade sakerna före, näringsverksamhet, bedrivande av torghandel, uppsättande och avlägsnande av reklam på allmän plats, uppsättning av tillfällig reklam o.s.v. är svårt att utläsa utgående från den motivering som finns i den här paragrafen. Läser man den väldigt, väldigt vitt betyder det, att i de frågor där fullmäktigeförsamlingarna anser att man behöver ge ut föreskrifter då kan man också göra det. Då är vi tillbaka i det vi har i ordningsstadgorna idag, men med ett annat namn, med namnet föreskrifter och där kan man också få någon typ av straff så att säga. I det här fallet en ordningsbot. Detta skulle jag önska att utskottet tittade lite närmare på. Är det här överhuvudtaget möjligt att göra med hänvisning till grundlagens bestämmelser och med tanke på det landskapsregeringen skriver, att man måste ha en tydlighet i detta?

    Jag skulle ytterligare önska höra landskapsregeringsledamot Roger Eriksson om att det i lagen inte finns några övergångsbestämmelser som helst. Det betyder, att när lagen träder försvinner t.ex. ordningsstadgan i Mariehamns stad omedelbart. Det finns ingen laglig grund för den. Eftersom man skriver som man gör i lagförslaget, att det finns områden framförallt för Mariehamns stad som behöver regleras via föreskrifter, så borde man ha haft någon typ av övergångsföreskrifter som anger hur man skall gå vidare beträffande det.

    Detta är några av de saker jag tycker är besvärliga i den här lagstiftningen och som jag hoppas att lagutskottet kan ägna en hel del uppmärksamhet. Jag hoppas också att minister Roger Eriksson kan ge någon vägledning om hur man skall föra resonemanget.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Det som ledamot Ehn nämnde inledningsvis att de kommunala ordningsstadgorna upphör, är riktigt. 5 paragraf skall läsas tillsammans med 6 paragraf där bl.a. Mariehamns stad kan utfärda vissa regler och förordningar och även straffpåföljder. Då kommer det i en lag, för detta blir en ordningslag. Det blir uppfört på lagnivå och det är själva kungstanken.

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman! Det är så att man skall läsa 5 paragraf i ordningslagen på det sättet att den innehåller sådana saker som inte ingår i själva ordningslagen, alltså rikslagen. Det betyder inte att man kan utfärda en ordningsstadga som innehåller allt möjligt mellan himmel och jord och särskilt inte sådant som direkt ingår i den grundläggande ordningslagen. Detta är vissa specifika saker som kan vara ganska kommunspecifika som man kan ha behov av att reglera.

    Ltl Johan Ehn, replik:

    Herr talman! Det skulle vara intressant att få en analys av vad just dessa specifika orsaker skulle vara när man ger en så vid fullmakt enligt följande: "samt vad som därvid i övrigt skall iakttas för att allmän ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas." Såsom jag läser det är det en väldigt, väldigt vid fullmakt. Jag undrar om man uppfyller det man inledningsvis säger, d.v.s. att de saker man vill att medborgarna skall följa skall man ha en grund i lag för. Det skall finnas nedtecknat i lagen vad det är som är fel och vad man inte får göra. Här ger man den fullmakten till fullmäktigeförsamlingarna såsom man har haft det tidigare via ordningsstadgan.

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman! Jag läser inte texten på samma sätt. Jag läser texten så här att ordet "därvid" har väldigt stor betydelse. Nämligen, därvid syftar till den uppräkning som finns framför. Det är i samband med det och i anslutning till sådana saker som man skall upprätthålla ordning och säkerhet.

    Ltl Johan Ehn, replik:

    Herr talman! Jag har också försökt att göra den tolkningen men då blir den problematisk på andra sätt. Om jag ser det ur staden synvinkel skulle det leda till att de bestämmelser som vi har i vår hamnstadga idag och som reglerar hamnverksamheten skulle få ytterst stora problem att kunna slås fast. Här pratar man egentligen enbart om näringsverksamhet. Vi kan också konstatera att det finns andra företeelser som har diskuterats och som man borde kunna göra någon typ av reglering kring. Senaste sommar hade vi problem med tiggeri och då förde man fram i diskussionen att det var någonting som den kommande ordningslagen eventuellt kunde innehålla bestämmelser om. Jag hittar inte detta här men såg då kanske möjligheten att den här paragrafen skulle ge kommunen rätt att göra någonting. Med den tolkningen som ltl Folke Sjölund gör så är den väldigt snäv. Detta vill jag också att lagutskottet tittar på.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Danne Sundman:

    Herr talman! När jag började läsa den här framställningen där det står att landskapsregeringen föreslår att det införs en ny lag om allmän ordning och säkerhet i landskapets lagstiftning blev jag mycket glad och tänkte att det är bra att det har kommit. Det här har varit efterfrågat länge av många som har upplevt brister i regleringen. Jag läste vidare "att genom den nya lagen, vilken är en blankettlag" och där slutade jag läsa. Jag blev väldigt besviken. Jag trodde att man skulle göra en egen lag, men man har gjort en blankettlag. Av det som har sagts här tidigare så är det etter värre nu än det var tidigare. Inte ens vi här i Ålands lagting, av vilka de flesta av oss är mycket kunniga eller nästan experter på åländsk lagstiftning, är det lätt att tillgodogöra sig den här lagstiftningen. Då kan det inte vara lätt för en vanlig medborgare som inte känner till, utan bara vill läsa innantill i en lag. Det måste ni hålla med om. Det här rättsområdet är ett av självstyrelsens och alla styrelseskicks innersta väsen och vi har stor behörighet på området. Det skall absolut inte tas en blankettlag på detta område. Absolut inte! Det är viktigt ur symbolhänseende. Varför skall vi vara tvungna att samlas kring runda bord för att diskutera självstyrelsens utveckling om vi avvecklar den så här oblygt som vi håller på att göra nu? Vi borde nog samlas runt borden för att diskutera detta om vi skall hålla på och avveckla vår självstyrelse.

    I praktiken är det också allvarligt just därför att det är svårt att läsa sig till vad som gäller samt att man kommer att ha kvar mycket av den rättsosäkerhet som man redan har idag. Frågan är om den här lagen överhuvudtaget passerar den lagstiftningskontroll som vi är underkastade.

    Herr talman, det är bra med bordläggning och under bordläggningstiden ber jag landskapsregeringen allvarlig överväga om man inte skall ta tillbaka den här lagen och återkomma med en riktig lag där alla bestämmelser är med och där man i stället nyttjar sig av självstyrelselagen 19 § 3 mom. där man får sätta med bestämmelser av rikslagstiftningsnatur i en åländsk lag.

    Jag slutade läsa vid ordet blankettlag och herr talman jag kommer inte att återuppta läsningen av den här framställningen. Jag tänker, som det heter på nysvenska "sverka" den, det betyder att man tar den och kastar den i soptunnan efter Sverker Olofsson i TV-programmet Plus. Tack!

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Det är synd att ledamot Sundman inte läste lagframställningen till slut när han har så här hårda åsikter. Om han hörde på vad jag sade i mitt anförande så kanske han förstår problematiken med luckor och överlappningar så att man inte vet vilken lagstiftning som gäller. Tanken är den att de ändringar som görs i strafflagen och andra aktuella lagar automatiskt blir gällande här.

    Detta innebär att vi automatiskt är med på tåget. Vi kan hoppa av när vi vill av självstyrelsepolitiska skäl men vi behöver inte springa fast tåget vid varenda station så att vi inte blir efter.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman! Jag tror att vi se lite olika på hur tåget ser ut. I mitt tåg ser jag gärna att det är en åländsk lokförare som kör på det åländska spåret, men i kansliministerns fall är nog lokföraren av blåvit härkomst och man kanske ser lite olika på vilken teknik man skall använda. Det förvånar mig att man använder den här tekniken. Det blir ännu råddigare att göra på det här sättet än att göra det på det sätt jag förespråkar och som självstyrelsen möjliggör. Det är ett genialiskt system vi lever under, varför inte utnyttja de möjligheterna och göra det här transparent och möjligt för en medborgare att förstå.

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman! Färgen på lokföraren spelar ingen roll bara vi får ett system som fungerar. 19:3 innebär inte någon behörighetsöverföring. Som jag sade kan vi göra precis som vi vill och hoppa av tåget om vi skall tala bildspråk. Nu får vi i alla fall ett system som fungerar för alla berörda personer.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman! Det är säkert i många, kanske i alla avseenden mycket enklare och redigare om vi skulle sluta med den här självstyrelsen som vi håller på med och ta allt ur rikslagen och inte ha något parlament och hus att ha den i o.s.v. Det är klart att det skulle vara enklare och billigare på alla sätt och vis. Om man resonerar på det sättet är man ute på sju famnars vatten. Jag vill försvara självstyrelsen. Jag vill ha åländska lagar där ålänningarna kan läsa ur sin egen lagbok vad som gäller. Det kan man inte med den här framställningen.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Harry Jansson:

    Herr talman! Då föregående replikskiften och i synnerhet anförandena från Ehn och Sundman har berört en hel del av det jag tänkte ta upp, upprepar jag bara min önskan om att landskapsregeringen till måndagen besinnar sig och tar beslut om att återta framställningen i sin helhet. Det är lätt beklagligt, om vi säger som så, i och med att ni har ställt den här framställningen till självstyrelsens parlament att man fullständigt bortser från den lagteknik vi har d.v.s. att vi via en åländsk lag tar in finsk behörighet i syfte att undvika de frågetecken och gråzoner som kansliministern redogjorde för tidigare. Man har totalt missat själva tekniken för att undvika de problemområden som kansliminister Eriksson har berört. Jag hoppas att ni, under de här få dagar som återstår till måndagen, tar en allvarlig diskussion inom regeringslägret i synnerhet med tanke på den diskussion vi förde senaste vecka om lagframställningen om elsäkerhet. Där hade vi sannerligen också våra dubier om att använda den lagstiftningsteknik som landskapsregeringen lade fram. Under tiden man funderar bör man extra noga fundera på den föreslagna 5 § i lagframställningen, alltså detta om särskilda bestämmelser att bemyndiga, märk väl bemyndiga, det är så det heter nu för tiden, kommunfullmäktige att vid behov utfärda särskilda bestämmelser.

    Nu vet vi från näringsstödslagen m.m. att detta med bemyndigande måste vara specificerat för att inte en åländsk lag skall fällas av Högsta domstolen i och med att det då skulle vara strid med den myndighetsfullmakt som följer av 80 § i Finlands grund. Man bör verkligen fundera från landskapsregeringens sida, om det är så att man vill pröva vingarna också i den här framställningen genom att återkomma med ett vagt, jag betonar ett vagt, som Högsta domstolen själv kallade den här typen av lagstiftning, stadgande. Det är en viktig bit på den hemläxa landskapsregeringen bör ta till sig nu fram till måndagen.

    I övrigt framhåller jag det som ledamot Ehn redan tog upp, behovet av övergångsbestämmelser. Jag anser att de sannerligen behövs i den här frågan för att det inte skall uppstå en period av rättsosäkerhet. Tack!

    TALMANNEN: Ingen replik är begärd. Ärendet kommer därmed att bordläggas till måndagen den 15 december.

    Tredje behandling ärende 2

    Lagutskottets betänkande nr 1/2008-2009 om godkännande av överenskommelsen med Australien om social trygghet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen. (RP 1/2008-2009).

    Först tillåts diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra att ge sådant bifall.

     

    Talmannen påminner om att lagtingets beslut i tredje behandling enligt 59§ 2 mom. självstyrelselagen i detta ärende skall fattas med en majoritet om minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

    Diskussion. Ingen diskussion.

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Begäres ordet? Antecknas att lagtinget enhälligt lämnat sitt bifall till att lagen träder i kraft i landskapet Åland till de delar den faller inom landskapets behörighet och avviker från självstyrelselagen.

    Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

    Föreläggs motiveringen för enda behandling. Diskussion.

    Motiveringen är godkänd i enda behandling.

    Ärendet är slutbehandlat.

    Tredje behandling ärende 3

    Näringsutskottets betänkande nr 1/2008-2009 om saluhållande av vilt. (FR 23/2007-2008).

    I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta förslaget.

    Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande.

    Diskussion? Ingen diskussion. Diskussionen är avslutad.

    Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Begäres ordet?

    Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

    Föreläggs betänkandets motivering för enda behandling. Diskussion? Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

    Ärendet är slutbehandlat.

    Föredras ärende 4

    Landskapsregeringens svar med anledning av vtm Gun-Mari Lindholms enkla fråga om Fornföreningen Fibula r.f.:s allmännyttiga och idèella verksamhet. (EF 2/2008-2009).

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten.

    För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

    Vtm Gun-Mari Lindholm:

    Herr talman! Fornföreningen Fibula r.f. bedriver allmännyttig verksamhet som är idéell och pedagogisk med inriktning på vikingatidens liv och leverne. Föreningen engagerar vintertid både unga och äldre i sin utbildningsverksamhet som sommartid kulminerar i den kanske välorganiserade och största vikingamarknaden i norra Europa. Med betydande ringverkningar för bygdens övriga turistverksamheter. Landskapsregeringen har beslutat att ge endast 20 procentigt delfinansierings stöd till föreningens utbyggnad av vikingabyn med motiveringen att den bedriver kommersiell verksamhet. Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen, ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga: På vilka grunder har landskapsregeringen bedömt att Fornföreningen Fibula bedriver näringsverksamhet på affärsmässiga grunder?

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

    Herr talman! Som svar på den enkla frågan har jag ett längre meddelande.

    Fornföreningen Fibula beviljades den 3 juni 2008 ett mål 2-bidrag för en investering omfattande en palissad samt utbyggnad av restaurang Knarren. Föreningen anhöll om 50 % i bidrag men beviljades 20 %, med motivering att föreningen bedöms idka näringsverksamhet och därigenom är berättigad till högst 20 % finansieringsstöd vilket är nivån för företagsstöd. Näringsverksamhet bedömdes föreligga då följande punkter var uppfyllda.

    a) Arten av verksamhet som föreningen bedriver, och kommer att bedriva i allt större skala i takt med att den aktuella investeringen färdigställs, bedöms konkurrera med befintliga aktörer inom samma bransch på Åland.

    b) Volymerna i föreningens verksamhet, omsättning o.s.v., har stigit på ett betydande sätt de senaste åren och beräknas fortsätta att göra så.

    c) Föreningen har anställd personal och denna kommer att öka i omfattning de närmaste åren.

    d) Föreningen bedöms inte med den affärsmässiga inriktning den har i dagens läge, bedriva en allmännyttig verksamhet.

    e) Föreningens verksamhet är momspliktig.

    Finansieringen motiverades med att " ändamålet med stödordningen investeringsbidrag till skärgården och landsbygden är att utveckla det åländska näringslivet genom nyinvesteringar i form av etablering eller utvidgning av anläggning i vilken produktion sker, diversifiering av produktionen eller en genomgripande ändring av en produktionsprocess. Stödfinansieringen motiveras även med att den nu planerade investeringen kommer att bredda verksamheten ytterligare. Investeringen gör att föreningen kan ta emot ytterligare grupper som vill ha lättare mat och guidning på området. Föreningens verksamhetssäsong kan förlängas om föreningen får ordentliga omklädningsrum. De nämnda faktorerna höjer föreningens konkurrenskraft. Investeringen innebär även att föreningen kan anställa ytterligare personal, motsvarande 1 heltidsanställd person per år utöver den främst säsongsanställda personal föreningen har haft de senaste åren.

    Även den genom investeringen prognosticerade omsättnings- respektive exportökningen i föreningen kommer att höja konkurrenskraften. Investeringen främjar den åländska besöksnäringen i stort, då den sökande ensam kan locka besökare till Åland."

    I EG-fördraget artikel 87.1 anges "Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstater.

    Av kommissionens praxis framkommer att detta inte bara gäller företag utan all verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad oberoende av verksamhetens syfte, juridiska form eller finansiering. Detta har föranlett att näringsavdelningen har haft många diskussioner om statsstöd i samband med olika investeringar till föreningar och kommuner. Nämnas kan att Ålands golfklubb som bedriver sin verksamhet som förening betraktas som ett företag i samband med att de söker och beviljas finansiering för sina investeringar. För att tydliggöra problematiken och undvika eventuella indirekta statsstöd beslöt landskapsregeringen att den 26.2.2004 lyfta in en skrivning i principdokumentet för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment i landskapets budget "investeringar i anläggningstillgångar som ingår i mål 2-projekt, vilka genomförs av andra än företag eller offentliga aktörer, stöds enligt samma stödnivåer som företagsinvesteringar". Motsvarande princip finns fortfarande i nu gällande regelverk.

    Bidraget beviljades således på samma nivå som ett företag då sökanden bedömdes bedriva en ekonomisk verksamhet. Vidare anges i det vid beslutet gällande principdokument för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment i landskapets budget att "investeringar i anläggningstillgångar som ingår i mål 2-projekt, vilka genomförs av andra än företag eller offentliga aktörer, stöds enligt samma stödnivåer som företagsinvesteringar.

    Vtm Gun-Mari Lindholm:

    Herr talman! Problemet för föreningen har varit att det har varit en otrolig otydlighet från landskapsregeringens sida under resans gång. Man har ensidigt fastslagit föreningens status och man hänvisar till olika lagrum och principdokument muntligt som inte finns uppställda med i det beslut som gavs ifrån landskapsregeringen den 2 juli i år. Det fortsätter man att göra i det svaret som landskapsregeringen ger här via ansvariga ledamoten Jan-Erik Mattson. Det principdokumentet han talar om finns inte uppställt i det beslutet som har getts till föreningen.

    Detta innebär en svårighet för föreningen när man säger i den andra delen av sin motivering att man bedriver detta på ekonomiska grunder. Man bedöms idka näringsverksamhet. För det första kan man säga beträffande svaret på

    a) vilka andra vikingabyar finns det på Åland?

    b) kan man säga att det är klart att omsättningen stiger, det är det som är meningen, kanske i motsats till mycket av landskapets egen verksamhet.

    c) man har blivit uppmanade att öka omsättningen och att anställa människor. Detta är absolut en allmännyttig verksamhet. Man har en ungdomsverksamhet och man har en pedagogisk verksamhet under vintern. Det är många ideella föreningar som är momspliktiga idag. I andra sammanhang t.ex. när man söker bidrag från Kulturdelegationen då är föreningens status, en förening och då blir det väldigt konstigt. I det ena sammanhanget anses man vara ett företag och i ett annat avseende inom samma organisation, anses man vara en förening. Detta tycker jag att man från landskapsregeringens sida genom ledamot Jan-Erik Mattsson klara ut för mig och för föreningens medlemmar som bedriver en ideell verksamhet.

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

    Till den delen vicetalman Gun-Mari Lindholm säger att det har varit en otydlighet, kan jag tyvärr inte svara på den otydligheten. Det finns bara ett principdokument som ligger till grund för det stödformer och regler som näringsavdelningen behandlar. Denna ansökan var riktad till näringsavdelningen och 20 procent är det maximala stöd som näringsavdelningen enligt detta principdokument kan ge vid tidpunkten före år 2004 och även efter. Det som har varit en fördelaktig behandling av föreningen är att jämställa den med ett företag på samma sätt som man har gjort med golfklubben. Man har fått en fördelaktig bedömning i den här frågan, i stället för att ärendet skulle ha avförts och man skulle ha sagt att föreningar inte erhåller några stöd ifrån näringsavdelningens företagsstöd. Något 50 procentigt stöd har inte existerat under de senaste åren som jag känner till. Om det däremot hade varit en kulturförening som Fornföreningen Fibula ursprungligen kanske var, skulle man via andra kanaler ha kunnat erhålla högre stöd men inte enligt den norm som näringsavdelningens principdokument innehåller. När det gäller kraven om man jämför, att det skulle finnas andra vikingabyar, ser jag det närmast så att det finns andra turistiska anläggningar som man jämför med och som också erhåller stöd enligt samma principer. Det är likabehandling som gäller och inte någon särskilt "gräddfil" där man skulle få 50 procent. Det är lika behandling för alla turistiska anläggningar oavsett om det handlar om fornförening eller någon annan form av företagsamhet som gynnar turistnäringen.

    Vtm Gun-Mari Lindholm:

    Inledningsvis vill jag säga att man skall komma ihåg att den här verksamheten gynnar de andra företagen i Saltvik och speciellt i Östra Saltvik. Man hyser in besökare, har matutskänkning och det tror jag man är ganska ense om bland turistföretagarna där. Jag tycker att svaret som vi har fått idag genom landskapsregeringen visar på, just det som jag sade i min förra tilläggsfråga, att det finns en otydlighet. Jag har beslutet som föreningen har fått och som man hänvisar till i dagens svar. Det finns ingen kongruens i de olika principdokumenten. Det är olika principdokument man talar om. Det har man också muntligt fört fram på olika sätt till föreningens representanter. Jag skulle hoppas att när en förening som har en ideell verksamhet och som är museal i alla avseenden, som vi annars har endast i offentlig sektor att man skulle kunna få hjälp och råd för hur och på vilket sätt man bäst skall bli bemött och på vilket sätt man skall få det ekonomiska stödet. I stället låter föreningen lämna in det här, man ger ett beslut som är från deras sida sett, till denna ideella förening som inte har några pengar på kontot och inte kan göra hur stora utbyggnader som helst själva. I deras ögon ger man en låg stödnivå. Då kunde man ha sagt, vänd er till en annan avdelning. Det här hör mera hemma på kultursidan eftersom man också får pengar från Kulturdelegationen. Där är man en förening men i det här avseendet är man ett företag. Det är klart att det ger ringeffekter. Man funderar på vad man egentligen håller på med inom landskapsregeringens verksamhet.

    Min tilläggsfråga är hur man på bästa möjliga sätt reda upp detta. Jag tycker inte landskapsregeringen har gått tillväga på ett just sätt och jag tycker inte heller att dagens svar ger vid handen att man riktigt vet man sysslar med eftersom man hänvisar till olika principdokument. Det finns inte ens ett datum som överensstämmer med det beslutet som jag har vid min bänk. Hur reder man upp detta ledamot Jan-Erik Mattsson?

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson:

    Herr talman! Jag håller helt med vicetalman Lindholm, det gynnar andra företag helt klart. Här har regeringen ändrat principdokumentet från oktober i år, så att sådana företag som t.ex. Ålands golfklubb som synnerligen gynnar andra företag, genom särskild prövning kan erhålla ett högre stöd i enlighet med lagtingets tidigare fattade beslut, nämligen 30 procent vilket är maxnivån som EU tillåter överhuvudtaget. Det finns bara ett enda principdokument. Det finns inga andra när det gäller den här typen av stöd. Det principdokument som användes vid den här tidpunkten var ändrat den 27 mars 2007. Nu har det skett en liten förändring efter det som jag sade om max 30 procent för sådana stöd som är särskilt viktiga. En annan viktig ändring som har kommit som jag kan meddela, är att man får starta projekt numera från det att projektansökan är inlämnad och diarieförd. Det är en stor skillnad mot tidigare då man måste vänta på beslutet.

    Jag kan förstå åsikten att det finns behov av rådgivning för att få veta vart man skall vända sig för att få högsta möjliga stöd. Jag betvivlar ändå att någon annan avdelning via PAF-pengar skulle ha kunnat ge ett sådant här projekt någon särskild gräddfil för att erhålla, ett högre stöd. Hur skulle man kunna grunda det på kravet om lika behandling? Alla bör på det rättvisa Åland behandlas på samma sätt, således likvärdig.

    TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

    Debatt

    enligt bestämmelserna i 49 § lagtingsordningen om alkohol- och drogpolitik. (Deb. 1/2008-2009).

    Talmanskonferensen har enligt bestämmelserna i 49 § LO beslutat att en debatt utan anknytning till särskilt ärende skall hållas vid detta plenum. Debatten ägnas alkohol- och drogpolitiken.

    Talmanskonferensen rekommenderar att anförande av en företrädare för landskapsregeringen samt inledande gruppanföranden inte ska överstiga 10 minuter och att övriga anföranden inte ska överstiga 7 minuter. Diskussion.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

    Herr talman! Ålands lagting har i enlighet med lagtingsordningens 49 § tagit initiativ till en debatt om alkohol- och drogpolitik. Senast lagtinget grundligt debatterade alkohol- och drogpolitiken var i samband med det nya reviderade alkohol- och drogpolitiska programmet som tillställdes lagtinget parallellt med en spörsmålsdebatt för snart två år sedan. Lagtingets initiativ är lovvärt och viktigt. Missbruk är ett svårt och komplext problem med stora konsekvenser för såväl drabbade som anhöriga och samhället i stort. Jag kommer under mitt anförande att redogöra för viktiga saker som gjorts under förra mandatperioden, vad som gjorts under senaste året och vad som inplaneras.

    Att jobba med alkohol- och drogfrågor vare sig det är på fältet eller politiskt är som att lägga ett stort pussel med många och viktiga bitar. Det åländska pusslet saknar ännu flera bitar men det finns en grundstruktur som det är viktigt att bygga vidare på. Till grund för landskapsregeringen arbete ligger alkohol och narkotikapolitiskt program 2007-2011, antaget av lagtinget. Huvudmålsättningarna i programmet är fortsättningsvis att minska alkoholkonsumtionen, höja debutåldern, skapa ett narkotikafritt samhälle samt att minska skadeverkningarna. Här vill jag påpeka att programmet utgör ramen och att det finns utrymme att genomföra även andra prioriterade åtgärder. Den effektivaste och mest humanistiska drogpolitiken är att försöka göra allt vi kan för att undvika att någon överhuvudtaget fastnar i missbruk. Det förebyggande arbetet är mycket viktigt. Det understryks inte minst av de personer som jobbar ute på fältet, polisen, kuratorerna, skolhälsovårdarna, socialarbetarna och fältarna. Det krävs en by för att uppfostra ett barn säger ett känt ordspråk. Någon säger att det är afrikanskt, medan andra menar att det är ryskt. Det kan kvitta från vilket land eller världsdel det kommer ifrån, jag kan bara konstatera att det är en universell sanning. I samband med behandlingen av barnskyddslagen konstaterade social- och miljöutskottet att alla myndigheter, inte bara de sociala myndigheterna har ett ansvar för att barn och unga utvecklas väl och att deras behov tillgodoses. Hela samhällets utveckling är beroende av att barn får en bra uppväxt och att de utvecklas till välmående vuxna. Det förebyggande arbetet innebär allt från små dagisgrupper och klasser, tillgång till både specialbarnträdgårdslärare och speciallärare, vettig fritidssysselsättning med ungdomsledare och ett aktivt föräldraskap. I enkäten Hälsa i skolan konstaterades att flera åländska föräldrar än genomsnittet i Finland, inte visste var deras barn tillbringade veckoslutskvällarna. Åländska barn och ungdomar som ansåg att de hade samtalssvårigheter med föräldrarna vara fortfarande vanligare här på Åland än genomsnittet i Finland.

    I budgetförslaget för 2009 tänker landskapsregeringen stärka det förebyggande arbetet med barn och unga som riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Det planeras en stor tvärsektoriell satsning med fokus på barns och ungas psykiska välbefinnande. Under 2009 planeras förstärkningar av de personella resurserna till barn- och ungdomspsykiatrin genom att försöka rekrytera en barn- och ungdomspsykiater till en av de vakanta psykiatertjänsterna inom ÅHS. Det finns en direkt koppling till missbruksfrågan. Ungdomar som dricker mycket löper upp till femdubblad ökad risk att må psykiskt dåligt och det finns ett tydligt samband mellan att må psykiskt dåligt och att dricka eller ta droger. Polisens uppfattning är att ingen ungdom prövar droger första gången på nyktert huvud. Föräldrar är den bästa instansen för påverkan, information och attityder till hälsa, alkohol och droger. En central del i den tvärsektoriella satsningen blir att se hur föräldrastödet bäst kan utvecklas.

    Herr talman! När det gäller droger både lagliga och olagliga finns det många paradoxer i det åländska samhället. Vi försvarar med tänder och klor både spel och snus och alltid när vi skall diskutera en promillesänkning för bil- eller båtkörning, och öppethållningstider på restauranger, blir det protester. Landskapsregeringen har som arbetsgivare ett ansvar att föregå med gott exempel. Landskapsregeringen har antagit en alkoholpolicy för allmänna förvaltningen och landskapsregeringens ledamöter under 2008. Det finns en handlingsplan där både arbetsgivare och anställda får klarhet i hur man skall agera vid missbruksproblem. Internutbildning har anordnats och en uppföljningsutbildning planeras under vårvintern 2009. I grundskolan har rådgivning och stöd för beslut om metoder i SANT-undervisningen och stöd för att ta SANT-plan har varit en del av den skolbaserade verksamheten under året. Här behövs ytterligare samordning för skolornas och kommunernas preventionsarbete. Ett alkoholförebyggande program har tagits fram för skolorna på gymnasialstadiet. Det gjordes redan under år 2006. Programmet innehåller allt från trygg läromiljö, förebyggande undervisning, elevvård, ordningsregler till en konkret handlingsplan om någon uppträder berusad eller om man befarar bruk av narkotika.

    Samarbetet har intensifierats mellan gymnasialstadiet, elevvården och missbrukarvården. Ett nytt grepp är att ungdomsbehandlarna på missbrukarvården har inlett en form av uppsökande verksamhet på gymnasialstadiet. Ungdomsbehandlarna är på plats ute i skolorna för att finnas till hands, prata och svara på frågor. Dessutom får skolorna med ojämna mellanrum besök av droghundar som systematiskt genomsöker skolorna. Skolhälsovården har en nyckelroll i arbetet med att förbättra barn och ungdomars hälsa. Elevvårdsarbete i landskapets skolor och Högskolan på Åland skall samordnas och centraliseras. Där går planerna vidare att samla elevvårdsresurserna på ett ställe, ett gemensamt elevvårdshus. Där skulle det finnas hälsovårdare, kuratorer, psykologer och läkare. Allt stöd och hjälp finns samlad. Ingen vet vad jag söker för om sedan är ont i foten, sömnsvårighet, oro eller för att få p-piller.

    Under 2009 kommer landskapsregeringen att sammanställa ett hälsopolitiskt program som kommer att tillställas lagtinget som ett meddelande. En mycket viktig komponent i programmet blir beroendesjukdomar. Den möjlighet hälso- och sjukvården har att påverka genom allt från mödrarådgivning, barnrådgivning, till företagshälsovård. Basen för arbetet med beroendesjukdomar blir den alkoholskadeförebyggande planen för ÅHS. En mycket viktig del av arbetet utförs i den tredje sektorn. Krav på att föreningar med barn- och ungdomsverksamhet skall ha alkohol och drogpolicy som även innefattar tobak, infördes i samband med ansökningarna till PAF-medel från och med 2008. Exempel på föreningar som får PAF medel och gör en viktig insats är Fri från Narkotika, Folkhälsan, Power-Club, Sobrekamratförening, Socialmissionen, Vuxna på stan och Ålands nykterhetsförbund. Dessutom har det under året beviljats stöd för vissa specialprojekt. Socialmissionen startade en sekond-hand shop i syfte att rehabilitera personer med psykiska funktionshinder eller med missbruksproblem. Ungdomsprojektet Katapult erhöll medel för sondering av berörda myndigheters syn på de aktuella problemen och möjligheterna för ungdomar som avslutar grundskolan och som av olika skäl inte finner meningsfylld sysselsättning vare sig i gymnasialstadieskolornas linjeutbud eller på arbetsmarknaden. Därefter anställdes en ungdomslots.

    Att förhindra tillgången på illegala droger är prioriterat. Polisen skall prioritera narkotikafrågan och bekämpningen av narkotika tillhör tullens viktigaste uppgifter. Polisen har medvetet satsat på störande verksamhet när det gäller narkotika. Samarbete mellan polisen och tullen har utvecklats och förstärkts. Polisen och tullen har bl.a. haft samarbetsprojekt och utbyte av information. Här utgör också sjöbevakningen en viktig del i det arbetet. När någon blir fast för narkotikabrott hänvisar polisen alltid till var man kan få stöd och vård. Samarbete har också stärkts mellan polis, tull, fältare och skolorna. Vid tullen har en person i verkets underrättelsetjänst anställts. Dessutom har omfördelningar inom befintlig personal möjliggjort bättre resursutnyttjande. En större ekonomisk satsning har möjliggjort en inventering i teknisk utrustning som underlättar arbetet. Men trots förbättrade arbetsmetoder och resurser inom polis och tull så finns det klara siffror som visar på att tillgängligheten till droger ökar på Åland. Att följa upp fakta och verkliga förhållanden är också viktigt för att sedan kunna fatta relevanta beslut. Enkäten hälsa i skolan genomfördes senast i april 2007. Rapporten presenterar grundresultaten ifråga om förändringar i levnads- och skolförhållanden, hälsa, hälsovanor och hälsokunskaper samt elev- och studerandevård. Eleverna som deltar i enkäten i grundskolan är grundskolans elever i klasserna åtta och nio samt de studerande i gymnasiet Åland lyceum i årskurserna ett och två.  I april 2009 genomförs enkäten igen. Då inkluderar den dessutom hela gymnasialstadiet.

    Ålänningarnas alkohol-, narkotika- och tobaksvanor skall undersökas regelbundet vart femte år. Nästa gång planeras 2010 då inkluderas även ålänningarnas spelvanor.

    Herr talman! Ett övergripande mål är att öka allmänhetens medvetenhet och kunskaper. En informationsfolder om alkohol och vuxnas ansvar inför minderåriga har tagits fram i syfte att spridas till allmänheten samt också ett informationskort riktat till ungdomarna direkt. Dessutom har under året tagits fram en informationsfolder om ungdomar och missbruk och vart man kan vända sig om man behöver hjälp. En hemsida med namnet Drogfri.ax har arbetats fram. Här finns information om alkohol, tobak och narkotika samt länkar med möjlighet att ställa frågor till missbrukarvårdens verksamhetsledare. Information finns på hemsidan Drogfri.ax som ständigt uppdateras och underhålls.

    Samhället behöver också se över hur servicen som riktar sig till ungdomar erbjuds. Dagens unga har flyttat en stor del av livet till datorn och Internet. Flera yrkesgrupper som arbetar med ungdomar börjar inse att de också måste finnas på nätet.

    Samordning ger bättre resultat. Fokus under året har varit att förbättra samordningen på fältet. Den operativa referensgruppen är en samordningsgrupp bestående av representanter från psykiatrin, polisen, special- och primärvården, skolhälsovården, fältarna, skolkuratorerna, socialförvaltningen, missbrukarvården, tullen samt kriminalvårdsföreningen. Regelbundna möten hålls för att diskutera specifika frågor som exempelvis substitutionsbehandling, olika projekt, skolornas SANT-undervisning, läroplan till skolämnet livskunskap, utbildningsbehov på fältet, utveckling av anhörigstöd samt utveckling av skolhälsovården. Dessutom finns styrgrupper med representanter från olika myndigheter. Inom kort hoppas jag kunna tillsätta en parlamentarisk grupp som har möjlighet att följa och påverka förverkligandet av det alkohol- och narkotikapolitiska programmet.

    Under 2008 har ett prioriterat område varit fortbildning. En viktig del av samordningen är gemensamma fortbildningstillfällen för de yrkesgrupper som jobbar med missbruksproblem. Fortbildning inom områden, dubbeldiagnoser, anhörigstöd och motiverande samtal har genomförts. Utbildning inom samtliga områden har anordnats med expertföreläsare från Sverige. Stora delar av personalen som jobbar inom psykiatrin samt flera andra yrkesgrupper deltog i föreläsningarna om dubbeldiagnoser, alltså när man har ett missbruk och en psykiatrisk diagnos. Ordföranden för föräldraorganisationen Föräldrar mot narkotika föreläste om anhörigstöd och samlade stora delar av åtgärdskedjan. En beroendekonsult anlitades för en kurs i motiverande intervju. Den har pågått under hösten 2008. Deltagarna kom företrädesvis från missbrukarvården, skolvärden och fältarbetare. Ytterligare en kurs är bokad i januari 2009 och fler ordnas vid behov. Fortbildningen har också ordnats under året genom studiebesök till behandlingshem och missbrukarvård inom offentlig såväl som privat sektor. När det gäller vården är det avgörande om den skall bli framgångsrik att vårdkedjan är sammanhållen och alla länkar är lika starka.

    Den psykolog som anställdes inom missbrukarvården i ÅHS arbetar delvis med klienter som är riskbrukare före ett uttalat missbruk uppstått. Även klienter som behöver återfallsprevention tas om hand inom primärvårdens verksamhet. Riktlinjer för subutexbehandlingen har tagits fram av en arbetsgrupp och är antagna. I januari 2008 i samband med antagandet av policyn hölls ett informationsseminarium där sakkunnig från åtgärdskedjan samt anhöriga bjöds in. Inom psykiatrienheten fortsätter substitutionsbehandlingen i samråd med den kommunala missbrukarvården. Läkare från Stockholms beroendecenter har bedömt och behandlat personer med narkotikamissbruk i samråd med missbrukarvården.

    Under 2009 har ÅHS psykiatrienhet som målsättning att höja avgiftningsvårdens nivå genom utbildning och handledning som ett utvecklingsprojekt på psykiatriska akutavdelningen. Byggstart för ÅHS, etapp 3 där psykiatrin får en ny enhet beräknas till våren. Tidsplanen är att den skall stå färdig 2011. I den nya enheten finns ändamålsenliga utrymmen för en beroende- och tillnyktringsavdelning. Ett fokusområde 2009 blir att stärka eftervården. Det går ut på att samordna resurser för att utslussningen till samhället skall underlättas för dem som kommer från behandlingshem eller fängelser. Viktiga komponenter är boende, utbildning och arbete. Herr talman, här finns en av de svagaste länkarna i missbrukarvården.

    Utvärderingen av kursen alkohol och trafik slutförs innan årsskiftet. För första gången kommer specifik statistik över rattfylleri att upprättas på Åland. Missbruksproblematiken påverkar fler än missbrukarna själva, varför kvalitativt stöd till anhöriga är viktigt. En arbetsgrupp har som uppgift att utveckla och förbättra anhörigstödet. En speciellt utsatt grupp är anhöriga barn och ungdomar både när föräldrar och syskon missbrukar. Arbetet beräknas vara klart innan årsskiftet.

    I budgeten för 2009 föreslås att en utredning om den sociala verksamheten samt huvudmannaskapet för missbrukarvården inleds. Enligt planen för socialvården 2009-2013 skall kommunerna utveckla handlingsplaner för akuta behandlingssituationer samt aktivt arbeta med förebyggande åtgärder mot alkohol och narkotika missbruket. Kommunerna beviljades från år 2008 särskilda landskapsandelar för missbrukarvården. En åländsk barnskyddsjour började fungera under året och målsättningen är att den skall utvecklas till en heltäckande socialjour för hela landskapet. Tack!

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Det var en bra och omfattande presentation och debatten kommer säkert att ta fasta på mycket av det som sades. Ministern inledde med att hänvisa till något uttalande som tydligen kom utifrån om en hel bys ansvar för att fostra en människa men i våra tider kanske inte bysamhället fungerar på det sättet utan det är de närmaste, det vill säga föräldrarna som har en avgörande betydelse för barnets uppfostran och möjlighet att skapa sig en egen vuxentillvaro. Jag tycker det är mycket lite sagt om det i det här programmet. Det talas om anhörigstöd men jag uppfattar det mera som en åtgärd som riktas till familjerna inte en åtgärd för att dra in föräldrarna i det här arbetet. Vad menas med det här anhörigstödet riktigt som man pratar om? Det är väldigt kortfattat sagt här.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Med specifikt anhörigstöd menas det stödet till de familjerna som är drabbade av missbruk på ett eller annat sätt. Föräldraskapet blir en viktig del i hela den här kraftsamlingen som skall göras för barns och ungdomars psykiska hälsa. Hur man bäst väcker debatt i samhället, hur man diskuterar föräldraansvar och hur man direkt kan stöda föräldrarna.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Jag har en annan syn till föräldraskapet. Jag tycker det är lite offerstämplat i det här resonemanget. Det är klart att det är en oerhört prövande period för föräldrar som har barn som missbrukar men de har erfarenheter och kunskaper som är värda att ta vara på. Det är också ett sätt för föräldrarna att bearbeta sin sorg. Har man inte resonerat i de banorna, hur man skall integrera den här erfarenheten i missbruksarbetet?

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! När det gäller de erfarenheterna som anhöriga har är det en erfarenhet som man varken kan läsa sig till eller som man överhuvudtaget inte kan förstå. Det gäller att lyssna på föräldrarna. De har också varit en del i detta. Vi har haft en anhörig som har deltagit i gruppdiskussionerna. När det gäller det rent praktiska utformandet av anhörigstödet så visar det sig att det finns olika behov. När det gäller ungdomar och barn som anhöriga har det visat sig att man har haft grupper som inte alls har varit lyckade. Jag omfattar den synpunkten att det är en viktig del att försöka stärka anhörigstödet och ta med föräldrarnas erfarenheter.

    Ltl Mika Nordberg, replik:

    Herr talman! Jag skulle vilja uppehålla mig en stund kring konkreta åtgärder när det gäller att minska tillgången på narkotika i samhället. I och med att vi lever på en ö så har vi begränsade införselplatser. Det gäller främst hamnarna, posten och flygfältet. Vi har fått läsa i tidningen att tullen har endast en hund i tjänst till sitt förfogande som skall förebygga införseln av narkotika. Jag skulle önska ett förtydligande för de konkreta åtgärderna för att tillgodose mera resurser för att få flera hundar på Åland.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! De senaste uppgifterna som landskapsregeringen har fått är att den hunden som var sjukskriven är tillbaka i tjänst och att hundarna är ett viktigt komplement men att det också finns en mångfald sätt som tullen arbetar på. Jag har fått den uppgiften att de  två hundarna som finns på Åland åter är i tjänst.

    Ltl Mika Nordberg, replik:

    Herr talman! Jag har förstått att hundarna har, tyvärr, en väldigt kort arbetsperiod om ca tre år. Den hunden som inte var sjukledig nyligen utan var i tjänst den har inte så lång tid kvar innan den går i pension. Många försändelser till Åland kommer även via posten och där är hunden helt överlägsen att sniffa sig fram till att hitta narkotikan. Jag skulle verkligen hoppas att man skulle lägga in mera resurser på detta. Det behövs närmare åtta hundar för att få ett fungerande system där det alltid skulle vara en hund på arbete i hamnarna och på posten.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag har fått den informationen att när det gäller posten har tullen tillgång till ännu bättre utrusning än en hund.

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Herr talman! Jag vill passa på och tacka för en bra bakgrundspresentation. Jag är glad för att man nu verkligen förverkligar en centraliserad skolhälsa och att jobbet i gymnasialskolorna hela tiden utvecklas och lever. Det är mycket bra. Trots alla projekten som man har haft under åren enligt bilagan på sidan 7 så finns det många, många projekt som har pågått. Det ena har startat när det andra har slutat. Är projektmodellen den rätta vägen att gå? Alltså att börja med olika metoder vid olika projekt. Anser ministern att man är tillräckligt uthållig? Bör man inte försöka hitta mera långsiktiga strukturer när det gäller bekämpningen av narkotika än de här mera tillfälliga av projektkaraktär.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag tror att projekten har startats för att man har velat ha ett visst fokusområde. Jag tror också att det är viktigt att vara uthållig när man startar projekt eller när man gör en insats. Jag tror att det förebyggande arbetet och den kraftsamling som skall göras har alla möjligheter att samla det som finns, samla det som görs och utvärdera det som görs och sätta in insatser där det behövs. Jag delar den uppfattningen. Alla projekt man har bör utvärderas och man bör se efter vads om var bra och vad var mindre bra.

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Herr talman! Ett exempel på detta är Stegvis, där man har inlett ett arbete vad gäller information i skolorna kring droger och annat. Nu avslutar man detta redan vid detta årsskifte. En väldigt viktig målgrupp, som jag har förstått det, är att rikta informationsinsatser till de yngre eleverna i skolan. Tycker minister Sjögren att det är bra att avsluta det här nu, när det äntligen börjar kännas som vi skulle kunna få något slag av resultat.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Det skall inte avslutas utan vi måste få en kontinuitet. Nu har man reviderat och sett över SANT-planerna och nu finns den här metoden Stegvis som skulle vara det sätt som de åländska skolorna kan förverkliga SANT-planerna på. Det skall inte avslutas. Det måste fortsätta. Vi har inte fullständigt klart för oss hur det skall se ut och om det flyttas över till utbildningsavdelningen. Det skall fortsätta för det är ett viktigt arbete och en inventering är gjord.

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman! Minister Sjögren har haft väldigt ont om tid att förbereda detta omfattande dokument som ligger till grund för dagens debatt men jag skulle gärna vilja att man i denna promemoria eller i kommande promemorior nämnder föreningen Emmaus Ålands projekt, Emmaus byggretur. Projektet startade 2002 som ett EU finansierat projekt på initiativ av missbrukarvården, arbetsförmedlingen och Emmaus. Målgruppen är och har varit långtidsarbetslösa med missbrukar bakgrund. Idag är det AMS som finansierar Emmaus byggretur med ca 50 procent och resultatet är verkligen positivt för deltagarna, de sociala myndigheterna, sjukvården, miljön. Det finns bara vinnare i det här projektet. Just samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn samt den tredje sektorn fungerar mycket bra. Jag skulle gärna se att flera samarbetsprojekt inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet skulle ges möjlighet att uppstå.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Min uppgift var att försöka sammanställa det som har gjorts, det som görs och det som är inplanerat. Jag har säkert glömt väsentliga delar, det är jag övertygad om. Samtidigt ser jag som min viktigaste uppgift att lyssna på lagtinget. Ta vara på de goda idéer som finns och försöka ta upp de trådar som lagtinget har. Det är helt riktigt som ledamot Aaltonen säger att byggreturen är en väsentlig och viktig del i hela det här arbetet. Där finns det mycket att lära när det gäller unga missbrukare också, att få sysselsättning och arbete. Det är också en sak som vi skall fortsätta att titta på.

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman! Det som är väldigt viktigt är att man samarbetar. Att inte en myndighet tror att man kan klara av allt utan också införliva de eldsjälar som finns ute i samhället och personer som har kunskaper om, nu tänker jag speciellt på de insändare som har varit de senaste dagarna, där det finns engagerade personer som bidrar drogförebyggande arbetet, eftervård m.m. Att man hittar metoder eller arbetssätt där de resurspersonerna kan få rum och en plattform att verka från tillsammans med andra.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! En av de värsta varbölderna i vårt samhälle är langningen och försäljningen av illegala drogen, som landskapsregeringen kallar det på sidan 3. Här tycker jag att man lägger väldigt stor vikt vid en statlig myndighets insatser i det här väsentliga arbetet. Det tycker lite är att sätta huvudet i busken. Det är nämligen så att tullen inte har ansvar för all gränshandel. Man har det mot Sverige och Estland och genom skattegränsen har man begränsade uppgifter gentemot Finland. Men det är våra åländska myndigheter som har huvudansvaret när det gäller att förhindra langning och försäljning av narkotiska ämnen. Jag tycker att det blir lite olyckligt att styra så mycket ansvar på tullen som man gör. Hur klarar man t.ex. av införseln från Finland, när det kommer över skärgårdsfärjorna eller andra obevakade områden och särskilt när det gäller postförsändelser.

    TALMANNEN: Tiden är ute.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Min syn på frågan är att polisen och tullen samarbetar. Här glömde också i texten att nämna sjöbevakningen som också gör sin insats. Det är min uppfattning också att polisen engagerar sig i den här frågan och det har kommit påbud från förra landskapsregeringen att det skall vara ett prioriterat område. Det är det fortsatt hos polisen och man har ett intimt samarbete. Min uppfattning är att man jobbar efter bästa förmåga.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Det gör man säkert. Min uppfattning är nog att det här nätet är väldigt glest. En orsak till att nätet är väldigt glest är att man förlitar sig väldigt mycket på tullen och dess begränsade insatser när det gäller både införseln och verksamheten ombord, alltså här på land. Jag tror att det skulle vara orsak att se sig själv i spegeln inom självstyrelsemyndigheterna och själv ta ett större ansvar.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Det är polisens och tullens bestämda uppfattning att man alltid ligger steget efter. Polisen understryker och de som jobbar på fältet säger att det bästa sättet att förhindra illegala droger är strypa efterfrågan. Man bör alltså sätta insatser på det förebyggande arbetet och med alla medel stävja missbruket. Polisen och tullen säger att de ligger alltid steget efter, så är det bara.

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman! Det var en nyttig och bra information som ledamoten Sjögren gav. Det var både bredd, djup och fokus på det som landskapsmyndigheten gör. Nu skall vi komma ihåg att det finns många andra institutioner, aktörer och vardagsarbetare. Jag tänkte ställa den frågan, med den information som har getts idag, vad anser landskapsregeringen att rollen är just i det här samlade informationsarbetet? Jag tror nämligen att det är så att problemen får mediabevakning men det som görs kanske inte alla känner till. Därför är den här debatten nyttig. Vad är nästa steg i informationsarbetet?

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! När det gäller alkohol- och drogpolitik har landskapsregeringen ett stort ansvar men som lagstiftningen ser ut så är missbrukarvården, anhörigstödet, det förebyggande arbetet kommunernas ansvar. Så är det. Men min uppfattning är att man från landskapsregeringen försöker ha en helhetssyn. Man har information om vad som görs i tredje sektorn genom att man beviljar PAF-pengar, man har information om socialvården, vad som görs ute i kommunerna, man har kontakter med polisen och tullen så landskapsregeringen har ett stort ansvar. Den försöker också ha samordningsprincipen och se vad man kan förbättra i hela systemet. Nästa steg för landskapsregeringen blir nu att förverkliga 2009 års budget. Då handlar det till mycket stor del om den här kraftsamlingen att försöka ta reda på var det brister. Det kommer säkert att också bli aktuellt med föreläsningar m.m.

    TALMANNEN: Tiden är ute.

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman! Skall jag uppfatta svaret som så, att trots att ansvaret är fördelat på många nivåer och myndigheter och institutioner så ser landskapsregeringen ett ansvar att informera utåt i högre utsträckning. Jag tycker att det dokument som ligger till grund för debatten är så värdefullt att det borde bearbetas och delges allmänheten på ett tydligt och effektivt sätt.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag tycker att detta var ett bra initiativ från lagtingets sida att redogöra. Landskapsregeringen skall också utöva självrannsakan. Med jämna mellanrum borde man meddela vad som är gjort. Detta är en så angelägen fråga som berör många människor så vi skall fundera på formerna.

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Jag vill börja med att tacka just sittande talmannen för initiativet till hela den här debatten. Det är någonting vi har kunnat beklaga från oppositionens sida under hela 2008 att den här typen av ärenden har blockerats inom utskotten när vi har försökt aktualisera frågeställningar kopplade till narkotikaproblematiken. Min replik återknyter lite till det ledamot Erland tog upp, behovet av flödet, informationen. Samtliga ansvariga politiker bör även få ta del av vad som händer. Här är bara att beklaga att ministern inte fick till stånd den politiska samrådsgruppen som var tänkt att tillsättas redan i början av året. Min uppmaning till ministern är, låt inte partitaktiska interna problem förhindra att de som vill jobba med frågor som är viktiga för våra ungdomar också får göra det.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Den parlamentariska gruppen som ltl Harry Jansson syftar till försökte jag tillsätta i våras med klent resultat. Nu gör jag ett nytt försök och jag har kommit fram till det också att de som är intresserade av att vara med är välkomna. Jag ser det som den viktigaste uppgiften för den gruppen som ltl Harry Jansson också sade, att alla politiska partier har möjlighet att få information om vad som händer, har möjlighet att trycka på det som man tycker är viktigt. Alla politiska partier blir också kontaktade av oroliga medborgare så jag skall tillsätta den där gruppen så snart det bara är möjligt.

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman! Det gläder mig att vi har en samsyn på behovet av att vi får till stånd gemensamma grupper över de politiska gränserna. Politiska ideologier och andra låsningar få inte

    hindra arbetet i denna fråga. Som sagt var, tillsätt den här gruppen eller kommittén. Finns det sådana partier som inte vill vara med, då är det bara att lämna dem utanför. Jag är övertygad om att vi kan fylla en parlamentarisk kommitté med engagerade ålänningar.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Åke Mattsson:

    Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka talman Roger Nordlund för initiativet tillsammans med talmanskonferensen till den här debatten utan anknytning till något ärende rörande missbruk av droger på Åland. Att bekämpa drogmissbruk är att stå upp för människors rätt att få leva ett anständigt liv i ett tryggt samhälle. Alkohol och droger och brott i alla former försämrar alltid förutsättningarna för en vital tillväxt. Däremot hör hälsa och trygghet till de viktigaste byggstenarna för ett samhälle med hög tillväxt. Det är viktigt att vi politiker gör vad vi kan för att hålla en hög nivå på området hälsa och trygghet. Just trygghet för familjen har varit en avgörande faktor för många familjer som tidigare har valt att flytta tillbaka till Åland. Missbrukarproblem är inte på något sätt unikt. Under de senaste århundradena har det varit varierande problem med missbruk i hela västvärlden och så även i landskapet Åland. Tidigare var det främst missbruk av alkohol som orsakade personliga och sociala tragedier och så är det faktiskt också idag att alkoholen är det största problemet. Men för drygt 30 år sedan fick narkotikamissbruket sin början även på Åland. Trots att samhället nu har trappat upp insatserna mot missbruket både övervakande, förebyggande och på senare tid även med vårdinsatser har problemet fått ordentligt fotfäste här. Alltfler få nu insikten att drogmissbruket hotar inte bara den enskilda missbrukarens hälsa och sociala situation utan påverkar de närståendes liv på ett smärtsamt sätt. Förutom det stora mänskliga lidandet som missbruket ofta leder till uppstår kostnader för samhället i form av sociala stödåtgärder, vård, behandling och även insatser inom ramen för rättsväsendet då missbruk lätt leder till annan kriminalitet främst misshandel, stölder och liknande. Den som missbrukar kan dessutom utgöra fysisk fara för andra människor och då tänker jag framförallt på att köra bil påverkad av alkohol. Jag tycker att det är en tragedi att vi inte klarar av att sänka promillegränsen i det här lagtinget. Hela samhället lider också av att det står en grupp utanför arbetslivet och många andra som inte är fullt produktiva trots att de befinner sig på sin arbetsplats. Alla kommer att behövas inför den pensionsboom som vi snart står inför. Vi kan slå fast att de resurser som på något sätt får verkan mot missbruk kommer alltid att vara lönsamma samhällsinvesteringar.

    Vi kan konstatera och det har vi gjort här tidigare i replikväxling och landskapsregeringsledamot Katrin Sjögrens anförande, att vi har ett engagerat och bra arbete mot drogmissbruk som utförs idag professionellt och ideellt. Men trots det upplever vi att vi har ett överstort narkotikaproblem på Åland. Gamla missbrukare fortsätter, nya kommer till och där missbrukar karriären är förödande snabb idag. Det dyker upp helt nya droger som Epidron. Vi kan konstatera att liberalerna anser, som tidigare framkommit, att åtgärderna som föreslagits i alkohol- och drogpolitiskaprogrammet är befogade och bör genomföras. Men med struktursamordning och verklighetsanalys och optimal resursfördelning kommer förutsättningarna att lyckas med arbetet att avsevärt förbättras. Drogarbetet måste ses som en stor orkester där alla spelar samma melodi och helst på samma gång. En gemensam samordnare som koordinerar missbrukarvården skulle underlätta arbetet och ge kontinuitet. Det bör också utredas vilka delar av missbrukarvården som kan lyftas bort från kommunerna. En viktig fråga som bör lyftas fram är att kunskap faktiska problemets omfång måste i högre grad ligga till grund för planering och genomförande av arbetet mot missbruk. Det skall göras analyser, vad skall göras, hur skall det göras för att få det bättre, uppfylldes målet o.s.v? Detta är något som inte görs tillräcklig idag. Myndighetsarbetet och en stor del av det frivilliga arbetet styrs och påverkas av politiska beslut. Besluten och andra viljeyttringar blir trovärdiga och bra förankrade i hela samhället om hela parlamentet är delaktiga därför bör absolut en parlamentarisk grupp tillsättas.

    Talman! Liberalerna anser vidare att det inte finns enskilda drogpolitiska åtgärder som kan avhjälpa drogproblemet men familjen och föräldrarna är det centrala i liberalernas drogpolitik. Jag tycker själv att jämförelsen att ett människoliv kan ses som en lång seglats är väldigt talande. Livet inleds när barnet ligger i hemmahamnen och förbereds för en lång seglats. I tonårstiden seglar det ut på längre egna resor. Är fartyget bra utrustat med rätt proviant, kan det navigera under svåra förhållanden i farliga vatten har det goda förutsättningar att klara sig. Man kan aldrig garantera att olyckan inte är framme, men är man väl förberedd på det kan även ganska trasiga ungdomar komma tillbaka och fungera igen. Det har vi sett. Det är viktigt att vi har en bra familjestruktur så att man vet vad man skall göra. Men även efter ett haveri är hemmahamnen kanske den bästa och rätta platsen för att komma på rätt köl igen. Inget kan ersätta ett hem med närvarande vuxna. Det finns ingen konkurrens om vem som tar ansvar för barnet, det är naturligtvis familjen. Föräldrarna ger den absolut bästa rehabiliteringen vid missbruk, de är det viktigaste stödet. De kan finnas där 24 timmar i dygnet. En samhällsinsats kan aldrig komma i närheten av det. Däremot är samhället skyldigt att ge föräldrarna bra kunskap i väldigt god tid och ge även övriga förutsättningar för att man skall lyckas ta hand sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

    Vi talar om tre insatspunkter och de är de vanliga. Det är viktigt att täta läckan i båten, stoppa nyrekryteringen genom preventiva åtgärder, jag återkommer till det lite senare, och de som sitter fast i missbruket måste också få den vård och det stöd som samhället kan erbjuda för att ta sig bort från det. Sedan måste naturligtvis tillgången på droger minska. Upptäckarrisken måste vara så svår och hög som möjligt oavsett när man tar in det eller när man använder det. Man vet att mellan 5 och 15 minuter varar normalt ett sug efter en drog. Finns den inte att tillgå under den tiden är det lättare att komma inifrån beroendet. Det finns många otaliga orsaker till varför det är så bra att inte ha tillgång till droger. Det kan inte stå på ett enda ben, vi måste ha alla de här åtgärderna med.

    Man kan säga att alla tre åtgärderna är förebyggande för att förhindra missbruk. Det är viktigt att alla som verkar i de tre nivåerna behöver ha samsyn, gemensamma utbildningstillfällen, temadagar är nödvändigt. Ett förebyggande arbete utvecklas bäst i samarbete med många människor och alla har utrymme att vara med. Livskvalitet behöver vara den röda tråden i utbildnings- och informationsoffensiven som nu skall riktas till alla ålänningar. För att lyckas bra med det förebyggande arbetet måste det inledas tidigt. Våra barn och ungdomars uppväxt måste ses som en helhet från 0 till 21 år och det förutsätter en god samverkan. Man delar upp det i olika stadier men man behöver ha en helhetssyn. Jag tycker att alla som kommer i kontakt med barn borde ha en gemensam utbildning, som jag har sagt här tidigare. Man bör utarbeta en arbetsplan där alla skall få möjlighet att optimera sin kunskap inom sitt område. Utbildningstillfällena måste i högre grad än tidigare vara öppna för allmänheten så att alla har möjlighet att komma till dem. Alla skall ha möjlighet att komma till dem. Alla skall veta om när det kommer bra föreläsare hit och man skall ge tillräckligt stort utrymme att man inte sitter i ett litet konferensrum och har väldigt bra föreläsare på det här området.

    Information om att rökning under graviditeten påverkar fostret så att det kan påvisas senare under uppväxten och tonårsperioden. Sådan information bör man lyfta fram på ett tydligare sätt.

    Vi har en stor grupp i behov av rehabilitering just nu bland missbrukarna. En omgående intensiv insats är nödvändig och angelägen. Det spar både liv hälsa och pengar. Varje missbrukare som har behov bör ha tillgång till en resursperson, lots, som vägleder dem genom byråkratin. En lots hjälper till att få svar på obegripliga åtgärder, återupprätta förlorade förtroenden och se till att den sköra tråd som håller klienten kvar i nykterhet inte brister. Vi bör också minska de medicinska skadeverkningarna av allt missbruk som har med brusdrinksdrickande att göra.

    Om vi ser på alkoholen är den en socialt etablerad dryck som flertalet vuxna konsumerar med måtta och har nöje av. Vi utgår ifrån att vuxna människor kan bruka alkohol utan att det är till bekymmer vare sig för individen eller för samhället. Det som någon uttryckte på en föreläsning mot alkohol och droger var att "hur många här i det karga, kalla Åland skulle vara gifta om inte alkoholen fanns?" Det är också en syn på det hela men man kan inte fördöma allt. Där har vi skillnaden om man lyfter fram alkoholen gentemot andra droger.

    Däremot bör barn och ungdomar har en trygg och säker miljö utan alkoholkonsumtion och frihet från andra droger. Den här punktnykterheten bör gälla andra områden också, som idrottsverksamhet, arbetslivet och trafiken samt graviditeten.

    Min stora käpphäst och som jag vill lyfta fram här är tobaken. Den är en av världens mest underskattade droger. Enligt forskare och läkare som specialiserar sig mot droger är det den svåraste drogen att sluta med. Den är väldigt lätt att bli beroende av. Man vet idag att 90 procent av alkoholisterna är rökare. Snus är lika illa skall jag passa på att påpeka här. Prognosen för barn som röker i årskurs 7 är väldigt dålig, jämfört med övriga. Belöningssystemet förändras radikalt om man börjar röka tidigt. Man kräver mer stimulans i vardagen och framförallt blir man mycket mer komfortabel med den första fyllan när man har rökt tidigare. Nikotinet i tobaken "cordar" upp hela belöningssystemet för alla typer av droger. När man tar en drog första gången och man är rökare, är det en nyckel i låset upplevelse, det känns mycket bättre än för andra. Innehav av cigaretter borde förbjudas. Vi har redan en klar lagstiftning där, alkohollagen. Man byter alkohol mot cigarretter så har vi en bra lag å det här området. Jag tror ingen här i lagtinget kan opponera sig mot det.

    Vi anser att arbetet mot missbruk inte skall vara en enskild verksamhet utan det bör pågå i hela friskvårdsarbetet.

    Nu har jag inte gått in på alla punkter som liberalerna har, för vi har faktiskt ett alkohol- och narkotisktbrottspreventivt program som hela gruppen står bakom och vi vidhåller det fortsättningsvis att det är på det sättet vi vill jobba med de här frågorna. Vi har 88 punkter som man bör vidta och jobba med för att komma framåt i dessa frågor. Jag för tacka för ordet.

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman! Detta är kanske mer en fråga till Åke Mattsson på grund av hans erfarenhet och lyder, håller vi på och studerar sjukdomsförloppet och problem men glömmer att tala om, vad är friskhet? Har man i vårt samhälle tappat uppfattningen om att friskhet är t.ex. att avstå från tobak, alkohol och droger?

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Ja, det var en viktig synpunkt ltl Olof Erland lyfte fram. Ltl Olof Erland var inne på samma sak tidigare. Man fixerar oftast på det negativa, tyvärr om hur många som använder droger. De flesta ungdomarna klarar sig väldigt bra. Man använder inte droger och flertalet av dem som provar går det också bra för. Man borde kanske satsa på friskhetsbiten och ta den tydligare. Det är kanske med synpunkt på vårt program där vi väldigt mycket går in på friskhetstänkande. Där talar man om hur mycket det är värt att hålla sig frisk och må bra.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Ltl Åke Mattsson inledde med att igen som minister Sjögren tala om föräldrarnas och familjens betydelse för ett växande barns och en uppväxande ungdoms framtid. Det har slagit mig att det är helt borta i det här underlaget. Hur ser Ltl Åke Mattsson på det? Om det är absolut viktigt borde det absolut vara med här. Han talade sedan om att det var viktigt att föräldrarna fick bra kunskap i god tid. Kunskap om vad och vad är god tid? Det är lätt att komma med klichéer. För att man skall ta det på allvar tycker jag nog att man måste komma ner på en konkretiseringsnivå att vi kan diskutera konsekvenserna av ett sådant påstående.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman! I slutet på mitt anförande hänvisade jag till de 88 punkterna och liberalernas handlingsprogram ganska tydligt och utförligt beskrivet hur vi skall informera om detta. Vi efterlyser en noga planerad informationsstrategi. Jag säger inte att landskapsregeringen har gjort detta tillfullo ännu men det är någonting som vi efterlyser att man i början av året skall lägga en klar planering för vad som kommer att hända under fortsättningen av året. Jag är naturligtvis inte tillfreds med att det kanske inte är inskrivet tillräckligt tydligt i det här dokumentet, men jag tyckte att ledamot Sjögren på ett föredömligt sätt lämnade dokumentet öppet. Att vi inte skall fixera oss på vad som är i det när det kommer hit, utan det viktiga är vad det står i det när det lämnar salen.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Fru talman! Liberalernas 88 punkts program är väl en sak, men vi måste få veta vad regeringen vill. Jag har helt klart för mig att det finns en part till med som jag antar att också vill ha ett ord med i leken. Det att föräldrarna inte nämns överhuvudtaget, att det inte finns några projekt, tidigare har det funnits pappagrupper och föräldrakraft, allt detta är helt borta. Hur ser ledamot Åke Mattsson på det här med projekt? Skulle det inte vara dags att engagera och integrera föräldrarna i arbetet mot alkohol och droger på ett mera systematiskt sätt, till exempel i handlingsplaner i kommunerna eller någonting sådant?

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman! Det är precis det som jag också efterlyser här och har talat om hela tiden. Jag tycker att det är viktigt att vi har föräldrarna med och det är viktigt att vi har kommunerna med. Varje kommun borde ha en ordentlig handlingsplan för vad de tänker göra. Det är samma sak att alla organisationer och alla myndigheter som jobbar i narkotikasammanhang borde ha en ordentlig handlingsplan. Vad jobbar man med? Vad är målsättningen? Man skall analysera sin egen verksamhet och kanske komma fram till att det inte är så ändamålsenligt det man gör alla gånger. Det man gör, gör man bra men gör man rätt saker. Det kan man kanske ifrågasätta. Det finns anledning att gå igenom mycket och titta på detta.

    Ltl Fredrik Karlström:

    Fru talman! Ledamot Åke Mattsson har väldigt mycket kunskap och engagemang i dessa drogfrågor och det alltid intressant och lyssna på honom tycker jag. Det han säger är att det inte finns en enda enkel åtgärd man kan vidta utan det är en symfoni av olika åtgärder som måste göras. Jag är av den uppfattningen att en av de viktigaste och kraftigaste åtgärder man kan göra är att stoppa knarket vid gränsen. Jag tycker också att vi har alldeles för låga straff om det är någon som påträffas med knark i fickan särskilt med tanke på om man tänker langa det vidare och distribuera. Jag tycker att vi daltar för mycket med dessa personer som ganska fritt kan ta in narkotika till vårt landskap. Vi bor ju som vi har hört tidigare på en ö och borde kunna begränsa det här på ett betydligt bättre sätt och jag tror att ett steg för framtiden är att göra det är att helt enkelt titta på strängare straff. Idag jämställer man straffet för att ta in marijuana som att köra mot en stoppskylt eller köra mot ett rött ljus eller trimma mopeden. Det är ungefär lika allvarligt. Jag vill inte gå så långt som Singapore Island, men vi borde göra mera.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman! Det här med att stoppa vid gränsen hörs väldigt bra man tycker att det skall vara enkelt. Men man skall också klara sig i Hangö, i Norrköping och på andra platser och där lyckas man också någorlunda. Det viktigaste är att våra ungdomar inte använder narkotika ens om de är kvar på Åland. Narkotikahundar är fantastiskt bra mot de preparat de tar. Jag har själv haft en narkotikahund som på grund av att den hade för många preparat markerade på Treo, vilket ställer till med mycket problem när det är ett bindemedel i det. Vi skall ha klart för oss att en narkotikahund är fantastisk på det område den kan men vi kan inte bygga upp verksamheten kring det. Vi kan inte sätta alla ägg i samma korg som vi har diskuterat här tidigare. Det fungerar inte. Strängare straff har inte fungerat någon annanstans och jag tror inte det fungerar här heller. Vi tappar information från föräldrar, från anhöriga, från vänner och bekanta som vill berätta att den eller den använder droger för att man skall komma åt dem. Höjd upptäckarrisk är mycket, mycket viktigare än stränga straff.

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Herr talman! Det jag vill komma till är att jag tror på stängare straff när det gäller införsel och framför allt för langning av narkotika. När man kommer in till Singapore och Thailand står det en stor skylt överallt att om du smugglar in knark är det dödsstraff. Jag tror att det är många som skulle tänka en gång extra. Jag förespråkar inte dödsstraff på Åland men säg att det skulle bli fängelse. Om du har narkotika på dig och tar in det till Åland, och vi tar fast dig med narkotika i fickan så är det fängelse. Det skulle inte bli någon liten dagsbot eller eventuellt en klapp på kinden utan ett hårt strängt straff. Detta skulle på sikt kunna ändra attityden att vi inte tolererar det här på Åland. Det är inte som att köra mot en stoppskylt, inte som att köra mot rött ljus, det är inte som att trimma mopeden, det är betydligt mycket allvarligare. Det visar vi genom att konkret med stor skylt i alla hamnar och givetvis uppföljande verksamhet från polismyndigheterna. Är det så att du ertappas med knark i fickan som du tänker distribuera till någon annan då skall det vara stränga straff och du skall in i fängelse. Hur länge du sedan skall sitta där, det kan vi diskutera.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Det är den vanliga jargongen. Det är enkelt att raljera i dessa ordalag. Inledningsvis kan vi konstatera att vi inte har lagstiftningsbehörighet att vi kan vidta dessa åtgärder men det hörs bra när man lyfter fram dem. Sedan är problemet också, vad är narkotika? Det kommer nya preparat som är lagliga. Hela tiden går det framåt med det som man kan använda som narkotika. Det finns svampar som finns här i landskapet, det finns mediciner, en uppsjö av olika tabletter, benzodiacepiner som är ganska tung narkotika som man kan få rätt att använda i olika sammanhang. Vem skall man straffa? Vad skall man göra? Jag tycker att det viktigaste i stället skulle vara att man hade en samsyn på att få föräldrarna och ungdomarna övertygade om att man inte skall manipulera med belöningssystemet. Man skall vara glad åt sådana saker som betyder något för en i livet i stället.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Roger Slotte:

    Fru talman! Vi vet i dag att drogmissbruket ökar bland unga människor. Undersökningar visar, att det är tobak och alkohol, som är inkörsporten till andra droger. Den fråga, vi måste ställa oss, för att komma till roten med det onda är: Vad är orsaken till, att unga börjar missbruka? Beror det på tillgången av narkotika? Beror det av yttre faktorer? Beror det på något annat inne i människan själv?

    För att få svar på dessa frågor, kan man se på undersökningar, som gjorts i våra grannländer. Man har även gjort studiebesök från Åland, till bl.a. Gotland, för att lära av deras erfarenheter. Undersökningar, som gjorts vid universitet i Sverige visar, att existensen av narkotika, har mindre betydelse vid utvecklande av missbruk, än individens sociala missanpassning.

    Fru talman! Under tonårstiden, har en del, av nyfikenhet, prövat narkotika utan att det nödvändigtvis leder till avancerat missbruk. Det farliga är, att den som en gång börjar experimentera med droger kan aldrig vara säker på, att inte fastna i drogträsket. Orsakerna till missbruk är många. Därför har landskapsregeringen försökt få en nedgång i missbruket genom att, använda sig av förebyggande åtgärder, ordna utbildningstillfällen, förhindra narkotika att komma över gränsen, alkohol- och narkotikaplan för skolor och därtill ge vård och stöd.

    Fru talman! Jag tänkte prata lite mer om förebyggande åtgärder i ett tidigt skede. Jag nämnde redan tidigare att undersökningar visar att en av de främsta orsakerna som leder till missbruk är social missanpassning. Faktorer som bidrar till missanpassning kan vara: våld och ohälsa i familjen, känslokall miljö, mobbning, dålig självbild, otrygghet, sökande efter spänning m.m.

    Kraven ute i arbetslivet har ökat och arbetsgivarna ställer allt större krav på sina anställda, vilket kan göra att barn och ungdomar kan komma i kläm när deras föräldrar får mindre tid för familjen. Vi måste uppmärksamma psykisk ohälsa bland åländska ungdomar. Det är bevisat att det finns en klar koppling mellan psykisk ohälsa och drogmissbruk. Därför är det viktigt att utreda varför de unga mår sämre och försöka rätta till de bakomliggande orsakerna. På det sättet kommer man troligen också att kunna minska droganvändningen.

    Fru talman! Ett tryggt hem, med föräldrar, som visar sin kärlek och omsorg genom att sätta gränser och vara konsekventa, är en viktig utgångspunkt. Föräldrar borde även prata om tobak, alkohol och narkotika med sina barn och vilka regler, som gäller i familjen. De unga bör veta, att föräldrarna bryr sig och håller reda på var, och med vem de är. Föräldrar som känner sig osäkra, skall kunna få råd och hjälp, först och främst på rådgivningen men även kurstillfällen anordnas. Unga, som är nöjda med sin tillvaro, har inte behov av droger.

    Fru talman! Våra barn vistas mycket av sin tid utanför hemmet. De går på dagis, lekparker och i skolan. Hela vägen ut i livet påverkas barnen av de människor de träffar. Redan de små barnen bär olika erfarenheter med sig i sitt bagage. De flesta barn på Åland kommer från trygga hemförhållanden. Vi vet ändå att det finns barn, som kommer från missbrukarhem och hem där föräldrarna av olika orsaker inte klarat av att ta hand om sina barn. Det finns även barn som har svårt att hävda sig i den hårda verklighet de möter utanför hemmet. Därför ställs det även stora krav på skola och dagis, att det är en trygg och bra miljö, för barnen att komma till. De barn, som på grund av sina kaotiska hemförhållanden överreagerar, är lätta att upptäcka, medan de tysta försvinner i mängden.

    Studier har visat att utanförskap och mobbning börjar redan på dagis och under de första skolåren, därför är det viktigt att personalen tar itu med problemen i tid. Situationen för dessa utsatta barn bör snabbt redas upp, i annat fall går de genom skolan med sämsta tänkbara förutsättningar; med dålig självbild och utan kamrater. Risken är stor, att dessa barn hamnar snett redan från början och ju längre tiden går, desto svårare blir det, att hjälpa barnet.

    Fru talman! Ungdomar med dålig självkänsla kompenserar ofta sin otrygghet först med alkohol sedan med andra droger för att söka en drägligare tillvaro. Missbruket kan även bli ett sätt att kvalificera sig in i den sociala värld där de lättare accepteras. Varje ung människa måste få känna sig betydelsefull för någon. Det kan vara föräldrar, mor- farföräldrar, någon nära anhörig. Ingen ska behöva känna utanförskap. Alla, som arbetar med barn och ungdomar bör ha förmåga att se varje barns behov. De skall se och förstå varför Pelle alltid skriker och bråkar och varför Lisa sitter tyst i sin vrå eller tvärtom. Fritidsaktiviteter såsom musik, idrott bildkonst m.m. kan vara till stor hjälp för våra ungdomar, som söker nya upplevelser. Därför är det bra att det satsas på aktiviteter för ungdomar.

    Fru talman! Jag anser, att förebyggande åtgärder på många plan, är det bästa sättet att minska användningen av narkotika. Kan vi dessutom genom ihärdig information och sträng kontroll vid gränserna, minska insläppet av knark är vi på god väg. Jag är glad över den iver med vilken landskapsregeringen, tillsammans med samverkande organisationer, vill skapa ett narkotikafritt samhälle. Fru talman, vi tänker inte ge upp!

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman! Det var ett mycket bra anförande som ledamot Slotte hade. Det är så att när gäller barn och ungdomar finns det flera riskfaktorer. En är att ha det socialt tufft, en annan är faktiskt skilsmässor och en tredje är koncentrationsstörningar eller att man mår dåligt. Man har mått dåligt sedan man var sju, åtta år och sedan börjar man själv medicinera med alkohol och droger. Men det är också viktigt att påpeka att det finns ett fenomen nu och det är ungdomar provar som har den bästa tänkbara uppbackningen av föräldrar och bra betyg i skolan men som av pur nyfikenhet provar. Spärrarna är borta. Det är en ganska stor del av ungdomarna som bara helt enkelt är nyfikna och tror att de är odödliga och det är svårt att komma åt.

    Ltl Roger Slotte, replik:

    Fru talman! Det var det jag nämnde i mitt anförande att nyfikenheten gör att man börjar prova på droger. Jag vill också framhålla att genom diskussion med föräldrar och inom familjen, att man diskuterar drogproblematiken och berättar vilka regler man har i familjen. Det måste hela tiden upprepas inom familjen att man berättar om narkotikans och drogernas farlighet inom familjen och även inom andra organisationer som skolan. Vi kan inte upplysa tillräckligt tror jag. Det är alldeles för lite på den punkten, tror jag.

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Fru talman! Jag tycker att det till många delar var ett intressant anförande, utgående från att ltl Roger Slotte kommer in på en värdediskussion om familjens roll när det gäller dessa problem. Själv tror jag att det är en av nycklarna i den här problematiken. Annars skulle problemen ha varit lösta på andra ställen i världen. Till den delen håller jag med ledamot Slotte. Sedan blir ltl Roger Slotte lite motsägelsefull när han säger att det är personalen som skall lösa de här förebyggande problemen på dagis och skola. Då kommer han ifrån familjens roll. Det kanske var något jag missförstod. Det som är intressant är, vad skall vi göra ltl Roger Slotte, för att tillsammans få familjen att bry sig och förstärka deras roll i detta? Det är det intressanta. Det har jag funderat jättemycket på.

    Ltl Roger Slotte, replik:

    Fru talman! Det är ju så att familjen är den viktigaste utgångspunkten när man skall lotsa sina barn och ungdomar genom livet. Men det är också alla andra personer som barn kommer i kontakt med som också skall titta och förstå och kunna känna igen de problem som kanske dyker upp som t.ex. varför Pelle skriker eller Lisa sitter tyst. Sedan fordras det engagemang både av föräldrar och personal och av alla de instanser barnet kommer i kontakt med skall det finnas engagemang.

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Fru talman! Jag kan hålla med om alla saker men vad jag efterlyste är en värdediskussion. Vad prioriterar vi i vårt samhälle idag? En familj idag prioriterar pengar, prylar, semestrar och liknande vilket gör att man måste jobba jättemycket och inte har tid med sin familj och sina barn. I stället borde man få igång en diskussion där man prioriterar upp familjen och kanske får skippa någonting av prylarna eller semesterresorna eller två, tre fina bilar. Den värdediskussionen borde vi lyfta upp för att familjerna verkligen skall ha tid med sina barn och ungdomar. Idag är det tvärtom. Vi fokuserar hela tiden på prylar, resor och större jakt på status.

    Ltl Roger Slotte, replik:

    Herr talman! Jag känner inte igen beskrivningen av familjen i ledamot Strands resonemang. Det kan vara till vissa delar att Strand har den erfarenheten att det kan vara så, men jag har den uppfattningen att barnen och ungdomarna är i högsta prioritet för föräldrarna. Däremot finns det psykisk ohälsa och problem i familjerna på annat sätt som gör att det finns andra bekymmer. Dem måste man få stöd och hjälp med från olika instanser.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Danne Sundman:

    Talman! Vi lagtingsledamöter har relativt få stora framtidsbekymmer att ta tag i. De kan i stort sett räknas med den ena handens fingrar; ekonomin; finanskris/lågkonjunktur, miljön; klimatförändring/Östersjöns tillstånd, hoten mot självstyrelsen; urlakning i EU och svenska språket samt den demografiska utvecklingen upptar fyra av fingrarna medan det femte böjs ner för just den problematik vi diskuterar idag; drogmissbruk i det åländska samhället. Problemet med problemet är att alla inte verkar se det som ett av de största, det kommer liksom på lillfingret. Det ses närmast som en politisk röstmjölkko i valtider och däremellan skakar man av sig problematiken med en djup suck. Det behövs inga flera hallelujamöten och ambitiösa program med x antal punkter, vad som behövs är att man bestämmer sig för att prioritera detta högre. Det finns kunskap och idéer för att råda bot och det finns människor som är beredda att ta tag i problemen, frågan är om vi är det?

    Talman!  Jag ska nämna några saker som är viktiga när det gäller att stävja missbruket. Det allra viktigaste, förutom att sätta detta högt på agendan och prioritera det, är att se till helheten och ha rätt åtgärder vid rätt tidpunkt, att ha en sömlös åtgärdskedja där alla länkar är starka och hänger ihop.

    För att på bara tio minuter beskriva problemet tar jag det i kronologisk ordning, det förebyggande arbetet först.

    Det enklaste sättet att råda bot på problematiken är att sätta in förebyggande åtgärder så att ungdomar aldrig hamnar i missbruk, det är också här man får mest för pengarna. En enda missbrukare mindre innebär stora besparingar i slutändan, det är dock inte alltid lätt att se det. För att undvika att ungdomar hamnar i missbruk måste man ta ungdomars psykosociala hälsoproblem på allvar. Vi ska väl inte behöva uppleva en åländsk skolmassaker innan vi gör det, eller? Detta har Obunden Samling uppmärksammat tidigare vid flera tillfällen. Dessa barn och ungdomar utgör en riskgrupp för att hamna i missbruk. Trasiga familjeförhållanden som inte bearbetas gör att många ungdomar går runt med obetade sår i själen, för dessa blir droger ofta den själsliga tillflykten som botar för stunden. Dessa är dock inte ensamma, bland de nyrekryterade drogmissbrukarna finns alltid alla typer av ungdomar, också sådana som inte kan härledas till trasig familj. Helt vanliga unga människor där allt verkar frid och fröjd.

    Ett generellt problem i denna belysning är den välfärdsförgiftning vi håller på drabbas av, i de flesta familjer jobbar båda föräldrar minst heltid, om man är två, man betalar över hälften av det man tjänar i direkta och indirekta skatter för att kunna finansiera det vi kallar välfärd, så att samhället kan ta hand om våra barn och våra föräldrar medan vi arbetar. Kanske man borde stanna upp i denna all stress och fundera på om det inte trots allt var lite bättre förr när det var sämre? Åtminstone till den delen att generationerna hade mer tid för varandra. Detta är säkerligen relevant i drogproblematiken. Den som har flest prylar när han eller hon dör, vinner inte.

    Talman! Det är aldrig lätt att vara ung, man söker sin identitet och personlighet och snubblar på tröskeln till vuxenlivet. Hormonerna sjuder i kropp och knopp och ens framtid körs i en tombolamaskin, det är oklart vad som kommer ut. För dagens unga, för 90-talisterna, är det än värre. Det finns en helt annan värld in på livet jämfört med tidigare i och med Internet som idag finns i varje tonårskammare och mer eller mindre i varje ficka. Det svämmar över av intryck och uttryck, det är inte lätt att sovra i detta informationsflöde, kunna kommunicera rätt och hitta sin fasta punkt och veta var man hör hemma. Ens sociala nätverk som tidigare var begränsade av rent praktiska orsaker, främst rent fysiskt till den geografiska närheten, är idag mer eller mindre obegränsade. Triangeln hemmet-ungdomlokalen i socknen-busskuren-hemmet är inte längre ramen för tillvaron. Om att växa upp tidigare var som att korsa en forsande flod så är det idag som att simma uppför ett vattenfall. Samtidigt förstår vuxenvärlden - föräldrar, skola och samhälle, väldigt lite av denna nya värld eftersom den ännu är i sin linda och kunskapen om den förbehållen några få.

    Samtidigt som många av, vad man kan kalla; hoten, går ner i åldrarna så flyttas tidpunkten för när man lär sig ta ansvar för sig själv och sin närmiljö upp i åldrarna. Att kunna känna frihet under ansvar är viktigt för ungdomars sociala träning, det får man inte i så stor utsträckning som nödvändigt idag. Bara en sådan sak som att ungdomar sommarjobbar i allt mindre utsträckning är en oroväckande trend som kraftigt ändrat bara på de 20 år sedan jag själv var tonåring. Ungdomar lärs idag i stor utsträckning nog att fråga vad Åland kan göra för dem, men inte vad de kan göra för Åland och för sin egen framtid. Idealism, talkaarbete och ideellt föreningsliv är indikatorer på detta. Min mormor uppfostrade sina barn bl.a. med att säga: "Det flyger inga stekta sparvar i mun!", i syfte att få barnen att rycka upp sig och ta vara på sitt eget öde. Det gick ganska bra för hennes barn men hur många barn får höra det i dagens curlingsamhälle? Säkert några men inte alla. Det att tidpunkten när man blir en självständig ansvarstagande individ skjuts fram samtidigt som många av hoten och problemen tidigareläggs är en stor utmaning för dagens ungdom. Det är lätt att hamna snett och i värsta fall i drogmissbruk. För att vända dessa trender behöver vi föra en värdediskussion i samhället, detta går inte att lagstifta om utan förändringen ska komma underifrån. Det ska dock sägas att det finns hopp, entreprenörs- och öboandan är fortfarande stark på Åland och dessa förmågor går hand i hand med just förmågan att ta ansvar för sig själv, de sina och sin närmiljö. Det finns också goda exempel från samhällets sida, bl.a. den s.k. stegvismetoden, där barns och ungdomars sociala förmåga tränas inom flera viktiga områden. Dessa förmågor; empati, problemlösning och självkontroll är viktiga för att dagens ungdomar ska kunna hantera den nya verklighet som möter dem. Denna metod har prövats i skolor på Åland, främst i Mariehamn och borde ges möjlighet att utvecklas. Den skall åtminstone inte avvecklas.

    Talman! När det gäller själva drogmissbruket och förebyggandet av nyrekrytering finns det en rad åtgärder som borde prioriteras högre. Det är inte heller här som det var förr, visst hände det att någon bjöd på en klunk men ölflaskorna på Sarlings i Pålsböle kom inte själv och prackade sig på ortens unga. Idag finns det langare som på ett närmast kommersiellt och mycket ihärdigt sätt aktivt rekryterar nya missbrukare för att finansiera sin egen tillvaro. Hårdare straff för innehav och bruk och framförallt för langning, detta avfärdas ofta som populistiskt det har vi redan hört här i debatten, men är de facto mycket viktigt i början på ett missbruk. De signaler som samhället sänder till potentiella missbrukare när straffsatserna är så löjligt låga, som idag, är att; varsågod, börja knarka, det är inte hela världen. Det är ungefär som att mordbrand inte heller är så farligt. Du tände ju bara på med en liten tändsticka i ena hörnet på huset, att det sedan brann ned och alla dog, det är en annan sak. Den slutliga eldsvådan är dock vad som borde sätta straffsatsen vid antändningstillfället i båda fall.

    Vidare måste man också göra det besvärligare att föra in droger till Åland. Man kan inte stoppa allting och man kan aldrig hela tiden vara före lagarna men man kan åtminstone tvätta bort stämpeln att Åland är rena paradiset är föra in droger till, som det är idag. Fler knarkhundar och mer resurser till övervakning av inkommande passagerare och postpaket är ett exempel. Det finns öar som förstått styrkan och möjligheten med att vara öar, Australien är ett bra exempel. Polisen borde också ha mer tid för störande verksamhet, att vara mitt ibland langare och missbrukare för att göra marknadsplatserna obekväma och för att - återigen, tvätta bort paradisstämpeln. Drogtester i skolorna är också en åtgärd som borde övervägas, det ger tillfälle att tidigt upptäcka missbruk och att freda skolan som en rekryteringsbas för nya missbrukare. Liksom vi har nykterhets- och drogtester i trafiken kunde vi ha det i skolor och på arbetsplatser. Sist och slutligen är det en liten uppoffring de gör som ger lite avkall på sin personliga integritet och en stor tjänst till potentiella missbrukare vars missbruk kan upptäckas och stävjas tidigt.

     

    Talman! Om det ändå går så långt att en individ fastnar i missbruk så behöver den hjälp att komma ur det. Ingen klarar att lämna ett narkotikamissbruk själv och ingen som inte själv vill kan hjälpas ur missbruket. Här måste samhället hjälpa också de som ska orkar hjälpa missbrukaren, de anhöriga. Allt för ofta dras de anhöriga med i missbruket och mår väldigt dåligt, de blir medberoende och missbrukarens sköld mot resten av samhället. Ofta försvarar och skyddar de missbruket istället för att avhjälpa det.

    Talman! Det går inte att i ord beskriva känslan hos en mamma eller pappa som fått klart för sig att ens barn är missbrukare. Ofta är det långt in i missbruket, flera år av förnekelse och bedragelse har föregått det smärtsamma tillfället när det står klart att ens efterkommande barn är missbrukare och fast i drogdjävulens klor. Jag brukar ju kunna vara lite biblisk, vilket jag inte ska vara nu, men jag vill säga det att det finns många gestaltningar av djävulen men den kanske allra mest slående är just den personlighetsförändring som vidtar när en människa ockuperas av en drog. Man älskar drogen, man förlitar sig på drogen, man lyssnar bara på drogen, man är ett med drogen.

    Talman! Att rycka en person ur detta tillstånd och se till att det inte kommer tillbaka är ingen enkel sak. Tyvärr är det endast ett fåtal som överhuvudtaget klarar av det. De allra flesta slutar missbruka samma dag som livet slutar, förr eller senare.

    Det är av yttersta vikt för att det ska gå att man som sagt hjälper de som ska hjälpa. I så gott som alla vittnesmål som föräldrar till före detta missbrukare lämnar betonas detta. Om någon skulle ha lyssnat och ha hjälpt föräldrarna att hjälpa så skulle det inte ha gått så långt. Om de bara hade förstått att de gjorde fel när de inte satte tydligare gränser, om de bara hade sett tecknen tidigare, om de hade haft rätt kunskap om drogen osv.

    När en drogmissbrukare inte längre staplar på stranden utan är djupt nere i drogträsket hjälper inga böter eller fängelse, det är strunt samma. Det sätt som straff verkar i det skedet kan närmast sammanfattas med Magnus Ugglas sångtext "dom säger att jag skiter i allt men det skiter jag i". Det är drogerna, drogerna och drogerna, inget annat spelar roll. Eldsvådan är total, byggnaden är övertänd. Ska man gå in och släcka, alltså vårda, måste man inse att det är en lång process att komma tillbaka. Det handlar inte bara om själva den akuta vården, att komma ur missbruket rent tekniskt är en sak, sen gäller det att rena sitt samvete den dagen allting uppdagas för en, att bearbeta allt man gjort och allt man ställt till med, man kanske langat droger, kanske rekryterat nya missbrukare som till och med kanske slutat på värsta sätt. Man har varit hantlangare åt drogdjävulen. Att förlåta sig själv och läka sin själ är ingen lätt sak, samtidigt som man måste börja ett helt nytt liv. Eftersläckningen efter eldsvådan är omfattande.

    Man har troligen ingen utbildning, inga eller få vänner som inte är missbrukare, en ekonomi i ruiner m.m. Allt detta tillsammans gör att processen att komma ur ett missbruk närmast kan liknas vid reinkarnation - pånyttfödelse. Det allra viktigaste är att se denna helhet i den vård man erbjuder missbrukare, rehabilitering och återanpassning till samhället. Då kan det lyckas, men bara "kan", tyvärr.

    Det är när man står där bland ruinerna som man inser att mer förebyggande arbete skulle ha varit att föredra. Mina kollegor kommer att i detalj beröra missbrukarvården och vad som kunde förbättras inom den.

    Jag kunde prata länge om detta och det är ett stort bekymmer för de dryga 200 narkotikamissbrukare som finns på Åland och alla deras anhöriga, vänner och kollegor som är drabbade. Lägg därtill alla de som dras med alkoholism, alkoholisterna själva, deras familjer och allt elände det skapar. Man måste också ta det i beaktande, framförallt det faktum att ingen någonsin börjat med narkotika utan att först druckit alkohol. Det är på fyllan man är lite ball och prövar lite starkare grejer. En fyllegrej som kan komma att förfölja en hela livet, till och med ta ens liv. Alkoholmissbruket i det åländska samhället utgör en tickande bomb som kan utlösas om den nu begynnande lågkonjunkturen slår till på allvar mot Åland. Det finns mycket sprit i de åländska barskåpen och det är risk att många som idag har spriten som tjänare men inte som herre får se det förhållandet ändras.

     

    "En god tjänare men en dålig herre", så är det med brännvinet. En viktig sak är att verka för flera nyktra sammanhang och att ändra på normen. Normen skall vara nykterhet och inte tvärt om. Ungdomen har alltid festat och kommer alltid att göra det oavsett mitt och andra moraliserande men följderna har fått en annan dimension när baksmällan kan blir kvar för resten av livet, när det kommit in nya droger i samhället.

    Talman, för att manifestera mot allt detta elände och visa på exempel har jag bestämt mig för att vara spiknykter hela 2009 och jag utmanar er, fru talman, också ni herr talman och bästa lagtingskollegor, att följa exemplet. Utmaningen, om ni antar den, går ut på att vi tillsammans lovar att inte dricka en droppe under hela 2009. Den som hakar på kan säga det här i lagtinget eller gå in på min B-logg på sundman.ax och skriva det i en kommentar till detta inlägg - jag inbjuder också allmänheten, ålänningarna, att haka på.

    Talman! Låt oss folkvalda gå i bräschen och visa var skåpet ska stå. Vad som ska vara norm. Denna problematik förtjänar att flyttas från lillfingret i uppräkningen och att vi säger tydligt att måste få bukt med utvecklingen. Genom att alkoholstrejka under nästa år visar vi att vi verkligen menar allvar och att vi är beredda att avstå från sprit och kan ha roligt ändå. Det kommer att bli en behövlig väckarklocka och statuera exempel. Bästa åhörare, anta min utmaning, häng med på ett nyktert år 2009!

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman! Jag begärde replik i ett tidigt skede av ltl Danne Sundman anförande för jag tyckte att det var en bra inledning när han talade om det förebyggande arbetet och sedan framförallt drogproblemets storlek. Det ä någonting som vi behöver ta på allvar. De största insatserna skall man där och skall man påverka ungdomar och attityder är det före högstadiet som man bör börja. Där har vi en stor samsyn. Sedan kommer man till att vi skall bevaka gränserna och vi skall ha hårds straff och hela den biten. Det har man provat på många områden. Jag har själv stått på barrikaderna och diskuterat på det sättet men erfarenheten visar att det inte är någon framkomlig väg. Jag framhåller igen att upptäckarrisken är det viktigaste. Där kan vi vara överens. Vi kommer inte att få information så att vi kan upptäcka saker och ting om barnet eller ens bästa vän åker i fängelse lång tid. Därför skall man inte dra för hårda växlar på straffet.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman! Det är säkert så som Ltl Åke Mattsson säger att det finns också nackdelar med att höja straffsatsen. Men framförallt måste man se vilka signaler samhället skickar. I Sverige pratar man om att t.ex. höja straffsatserna för våldsbrott för att samhället skall skicka en signal att det inte är "okey" att begår våldsbrott. Om man jämför straffsatser med varandra rangordnar man vilket brott som är allvarligt att göra. Det är mycket allvarligare att trimma sin moped än att röka hasch. Skall det verkligen vara så eller borde man åtminstone fundera på att justera straffsatserna åtminstone lite. Man kanske inte skall prata om dödsstraff och flera års fängelse o.s.v. men en kraftligare markering än det att straffsatsen är högre för trimmade moped än att röka hasch, det tycker jag inte är för mycket begärt.

    Ltl Åke Mattsson:

    Herr talman! Till den delen kan jag hålla med. Men straffsatsen måste inte vara böter, att man plockar pengar av folk. Däremot tycker jag att man kan ta tid. Jag tycker att det som jag pratade mycket för tidigare, och om man jobbar med de här frågorna, kan det vara konsekvenssamtal. I stället för att föräldrarna betalar bort en böteslapp skall de sitta ex antal gånger på ungdomsenheten och diskutera och få sitt missbruk ifrågasatt. Det kan vara mycket viktigare. Men man bör titta över straffsatserna, det kan vara en viktig framkomlig väg, men sedan måste vi här i lagtinget också koncentrera oss på det vi kan förändra och påverka nu. Det här är ett dokument som skall leva och vara aktuellt och alltför stora saker bör läggas lite på sidan om som t.ex. förändra straffet. Vi kommer säkert in på tvångsvård så småningom. Det finns ett citat. "Gud hjälp mig att förändra det jag kan förändra och låta bli att arbeta med det jag inte kan förändra, men framförallt hjälp mig att se skillnaden". Det skulle vi många gånger behöva ha här i lagtinget. Vi stångar huvudet blodigt på en icke framkomlig väg. Så är det med straffsatserna som vi inte kan påverka dem.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman! Det är säkert en klok sak att inte bara ha böter och traditionella straff utan att man för t.ex. grovt rattfylleri måste lära sig om sitt missbruk och den vägen få sig en tankeställare. Det är säkert mycket bättre än att betala en böteslapp som säkert för vissa svider när man trycker på godkänd i Internetbanken inte alls på samma sätt som när man måste möta människor som ifrågasätter ens missbruk. Det är absolut en åtgärd jag stöder i den stora helheten och det är åter igen viktigt att man ser helheten. Det är alla åtgärderna tillsammans inte bara det att man har fler knarkhundar och högre straffsatser. Det isolerat hjälper inte. Men tillsammans med andra åtgärder så hjälper det. Det är en viktig sak att göra det obekvämt för drogen att komma hit och vara här.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag tycker att det var ett mycket berörande och engagerat anförande som ltl Danne Sundman hade. Det kändes som om han visste vad han talade om. Jag vill informera lagtinget om att just den här kraftsamlingen med att se hur vi kan stärka hela det förebyggande arbetet, hur vi kan sätta fokus på barn och ungdomars psykiska hälsa. Det är igångsatt. Vi har skickat ut tillsyns brev till skolorna, till kommunerna och till ÅHS.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman! Det gläder mig att det arbetet är igångsatt. De signaler som vi har fått från vår omvärld säger att det inte är säkert att vi skulle vara förskonade från sådana potentiella fall som utfört dessa skolmassakrer som har varit i Finland. Det är viktigt att vi försöker identifiera sådana individer och också andra som mår dåligt och att alla sätter sina klutar till för att ta vara på dessa ungdomar. I helheten är de förvissa bara en del av de potentiella missbrukarna men den allra mest utsatta gruppen.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Fru talman! Alkohol- och drogfrågorna har debatterats väldigt mycket de två senaste mandatperioderna här i lagtinget. Alldeles särskilt den föregående perioden skulle jag säga. Det ledde till bl.a. att den dåvarande regeringen med Harriet Lindeman i spetsen presenterade ett alkohol- och drogpolitiskt program för åren 2007-2011. Det fick mycket kritik och speciellt från liberalt håll som då kom med sitt 88 punkts program. Det programmet och kanske ännu mera debatten fokuserade kolossalt mycket på knarkfrågan. Man kan säga att alkoholen och frågor i anslutning till det var närmast randanmärkningar i protokollet. Det är så att den senaste periodens diskussion den rör nästan uteslutande narkotikaproblemet. Det finns en förklaring till det här och det är att narkotikan blev en politisk fråga egentligen först i slutet av 1990-talet. Vi kan säga att man nästan inledde ett krig mot knarket och sedan dess har kampen varit mångordig och i många fall riktigt upprivande. Alltså känslomässigt är många väldigt engagerade i den här frågan.

    Många institutioner har under de senaste 10 åren dragits in i kampen mot knarket. Landskapets och social- och miljöbyrå, skolorna, kommunerna, polisen, tullen församlingarna, fältarna, ideella föreningar och det har uppkommit särskilda föreningar just med anledning av den här problematiken. Sedan har vi också ÅHS och naturligtvis A-klinken och medierna. Man kan utan överdrift säga att knarkfrågan trängt sig in i hela samhället på ett eller annat sätt och blivit en av de viktigaste samhällsfrågorna. Jag tror det i dag inte finns en enda politiker som skulle nonchalera drogproblematiken. Det är också så att det inte finns någon som kan ge riktigt entydiga och klara svara på alla frågor och framförallt inte på alla de krav som ställs på samhället för att skydda särskilt de unga från att råka i beroendeskap med risk för utanförskap och allt vad det kan tänkas innebära för en växande människas framtid.

    År 1979, det blir i nästa år exakt 30 år sedan, anställdes jag av Mariehamns stad som verksamhetsledare för missbrukar vården. Det renderade mig den tvivelaktiga titeln bland mina närmaste, som ledande missbrukare, ett skämt i detta allvarliga sammanhang. Mitt uppdrag var helt enkelt att starta upp A-klinken och integrera Andreashemmet i verksamheten. Andreashemmet var då under Socialmissionens huvudmannaskap och det var ett boende för kroniska alkoholister av vilka många levde eller hade levt hela sitt liv i ett sorts utanförskap. Tillkomsten av A-klinken föregicks av en omfattande diskussion om huvudmannaskapet för missbrukarvården.

    I riket hade man gjort en ny lag om missbrukarvård och utgångspunkten var att problemet är ett socialmedicinskt problem. Det är alltså inte en hälso- och sjukvårdsfråga. Jag tror att den här problematiken är viktig om den här regeringen tänker sig att helt "medikalisera" problematiken. Utgångspunkten var den, att man hade innan lagen kom till så behandlades de flesta alkoholister på sjukhus eller mentalsjukhus framför allt. Så var det också på Åland. Tvångsvård förekom också ganska ofta och de som var berörda de kom in för avgiftning och åt sig och när de tyckte själva lämnade de anstalten för att återkomma efter en viss tid igen. Detta fortsatte med en viss regelmässighet. Det visar alltså att den här typen av behandling inte är framgångsrik. Den motiverade inte missbrukarna själva att ta ansvar för sitt beroendeskap. Där gick man i Finland in för att skapa A-kliniker och man sade att detta skulle skötas i öppenvård av det enkla skälet att om missbrukaren själv inte vill ha vård så blir det ingenting. Man kan tvinga kamelen till oasen, men man kan inte tvinga den att dricka, och det vet vi nog alla. Det är ofta så att den missbrukande personen är den som sist medger sitt beroendeskap. Det är en problematik som man måste hålla i minnet. Tillbaka till A-klinken.

    Det var så att man diskuterade att Ålands mentalvårdsförbund eller t.o.m. Ålands folkhälsoförbund skulle bli huvudman. Men av den beskrivning som jag här gjorde valde man till slut samma lösningar som i riket. A-klinken blev en kommunal angelägenhet. Det är ett socialmedicinskt problem och det skall inte "medikaliseras" enligt min uppfattning. Landskapsregeringen är på helt fel väg om man låter ÅHS överta hela vården och behandlingen av missbrukare.

    Det var också så på 1960-talet att det skedde en enorm liberalisering av alkoholpolitiken i Finland. Det ledde till att finnarna drack och vi ålänningar drack också mer och mer alkohol och mer och mer sorter. Nu är vi bland de länder i världen som har den högsta konsumtionen vilket med automatik också leder till mycket stora skador. Fortsättningsvis är A-klinksystemet och de tankar som man har skapat det av i Finland, enligt mig, ett av de bästa som man har i världen. Man vet av erfarenhet att ungefär en tredjedel kan få hjälp via A-klinken. En tredjedel tillfrisknar av egen kraft och en tredjedel klarar sig inte. När man diskuterar missbruk måste man komma ihåg att vi på Åland har en jättehög tolerans vad gäller alkohol. Den liberalisering som skedde på 1960-talet ledde bl.a. till att idag är det accepterat att man uppträder berusad på offentliga platser, på gator och restauranger. Det är helt legitimt att ragla omkring och prata en massa strunt. Ibland framhåller en del människor detta t.o.m. som ett uttryck för något slag av kontinentalalkoholkultur och man går omkring med ölflaskor på gatan. Det är ett totalt missförstånd.

    Det gör att när barn växer upp i sådan här miljö är det väldigt svårt att förmedla ett budskap till dem att de skall iaktta återhållsamhet samtidigt som de flestas föräldrar och anhöriga dricker alkohol och i många situationer faktiskt ganska mycket.

    Det som sägs här i underlaget är ganska förväntat. Det är en liten light variant av många sådana här program och det gör det varken sämre eller bättre. Frågorna är relevanta. Tyngdpunkten är som vanligt på barn och ungdomar. Vi vuxna skall inte behöva ändra på oss och därför var det ett fräscht förslag det som ltl Danne Sundman kom med, den här utmaningen om ett vitt år. Jag kan berätta att jag har haft ett vitt år. Det var mycket jobbigt. Jag blev ständigt bjuden på alkohol. Jag måste ständigt förklara varför jag hade valt detta. Jag kommer t.o.m. ihåg att det var en person som kom fram till mig och frågade om jag hade grava alkoholproblem eftersom jag hade beslutat mig för att hålla ett vitt år. Det är idag mycket mera ifrågasatt att vara nykter än att dricka. I vissa kulturer och i vissa sammanhang är det t.o.m. beundransvärt, speciellt vissa machokretsar.

    En viktig sak som saknas i det här underlaget är jämställdhetsaspekten. Den här regeringen har sagt sig vara särskilt intresserad av de frågorna därför saknar jag dem ännu mera. Det är nämligen så att det skiljer mycket vad gäller män och kvinnor i den här frågan. Mäns alkoholvanor respekteras i mycket högre grad än kvinnors. I vissa fall anses det t.o.m. manligt att dricka mycket och ofta. För kvinnor innebär alkoholen stora risker. Kvinnor som berusar sig betraktas ofta som dåliga kvinnor och moraliserandet är mycket kraftigare dem än för män. Kvinnor som är påverkade råkar också lätt illa ut och blir sexuellt utnyttjade. Kvinnor som blir beroende av droger blir ofta samtidigt beroende av knarklangare och hallickar. Allt det här förekommer givetvis i varierande grad och alla kvinnor råkar inte lika illa ut. Men situationen är mycket, mycket mera annorlunda för kvinnor.

    Beträffande frågan om åtgärder har kommunerna det primära ansvaret för missbrukarvården. Ålands kommunförbund borde få ett större ansvar. Ålands kommunförbund borde samordna förebyggande insatser inom dagvård inom skola och där är det stegvis projektet mycket viktigt.

    I landskapets egna skolor har naturligtvis utbildningsavdelningen en stor uppgift. Det är viktigt att vi får slut på projekten och kontinuerliga anpassade program på olika nivåer. Det förekommer inom landskapets skolor lärarfester där man dricker alkohol. Det måste regeringen sätta stopp för. Alla landskapets skolor måste vara alkohol- och drogfria. Detta gäller naturligtvis inte hotell- och restaurangskolan, om det någon fiffikus som vill påpeka det. Där måste man göra ett undantag. Man behöver också skapa en Nälplats för ungdomar. En sorts ungdomsmottagning på nätet. Vem som skall ha hand om den har jag inte klart för mig men de som har mest kontakt med ungdomar och deras livsfrågor är fältarna. Kanske man i anslutning till dem kunde upprätta en ungdomsmottagning på nätet som ungdomarna kan kontakta i livsfrågor av olika slag. Sedan borde landskapsregeringen göra beteende studier av alkoholvanorna betydligt oftare än vart femte år. De är lite för omfattande de utredningar man gör nu. Det skall vara läkare och professorer och allt möjligt med. Man borde i stället göra mätningar, helst varje år av beteendena, av mängden konsumtion och vilken typ av konsumtion och om det förekommer droger. Sedan anser vi att "17 frågor om livet", det är en sorts utredningar som behöver göras med större täthet. Där kan landskapsregeringen stöda upp verksamheten.

    Avslutningsvis, fru talman, vill jag betona att det är viktigt att landskapsregeringen klargör ansvarsfördelningen för alkohol- och drogfrågorna. Det krävs olika insatser beroende på vilken målgrupp det gäller. Landskapsregeringens roll måste vara att ta ett övergripande ansvar, klargöra rollerna och koordinera insatserna till en viss gräns. Kommunerna har ansvar för missbrukarvården och många andra aktörer som skolor och organisationslivet har ett förebyggande ansvar. Föräldrar och anhörigas erfarenheter bör tas till vara och det är viktigt att dessa erfarenheter beaktas och integreras i det stora gemensamma arbete som görs för att motarbeta missbruk och hjälpa de som har hamnat i ett bestående beroende.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Jag begärde replik i ett tidigt skede igen i ledamot Sundbacks anförande beträffande liberalernas hackande på ledamot Harriet Lindeman här tidigare. Det var främst jag som ifrågasatte i den debatten. Ltl Barbro Sundback ansåg att det mest diskuterades narkotika då och att det också i liberalernas program var mest narkotika. Går man igenom det här programmet är det huvudsakligen alkohol det rör sig om, alkohol och narkotika även brott lyfte vi fram mycket där. Jag tycker själv att jag i varje anförande idag lyfter fram att alkoholen är det stora problemet när det gäller droger och missbruk på Åland. Narkotikan kommer kanske fast men alkoholen är trots allt det som ställer till med största tragedierna just nu. Däremot vill jag ge en eloge för att ltl Barbro Sundback lyfter fram det här med kvinnor och jämställdheten. Det är en viktig aspekt att man också tar det i beaktande. Alkoholläkaren Karl Fagerlund brukar i sina anföranden lyfta fram hormonförändringar hos kvinnor. Det händer inte samma sak för männen.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Den här koncentrationen eller fokuseringen på knark var inte med hänsyn till 88-punktsprogrammet. Ltl Åke Mattsson missuppfattade mig om han förstod det så. Jag menar i den debatt som vi har fört under 2000-talet har alkoholen blivit en marginell sak. Det är för att det i hög grad berör generellt. Alla nästan dricker och ingen tycker att just jag har problem eller dricker för mycket eller fel sorter eller något sådant, utan det rör mera andra. Så är det ju de facto inte. Skulle den vuxna befolkningen inte dricka alkohol så visst skulle det se helt annorlunda ut. Det är bara att åka till ett islamskt land så ser man att den typen av beteende har man inte där.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Jo det är en viktig sak. För den skull tror jag att går vi ut med en sådan sak så har vi svårt att påverka. Vi får inte ålänningarna att sluta dricka alkohol. Men det skulle vara ett påpekande hur man dricker, t.ex. i snapsvisorna tillber man alkoholen emellanåt som livets källa inför små barn som står förundrade och tittar på. Det är inte det bästa utan det kan ställa till med större skada än att man är redlöst berusad. Det stimulerar inte att man blir intresserad av alkohol. Beträffande kvinnors drickande vill jag återkomma till. Enligt läkaren Karl Fagerlund visar forskningen att kvinnor som dricker mycket alkohol och har höga alkoholhalter i blodet får mycket manligt könshormon och börjar bete sig män. Det är ett negativt beteende i de här sammanhangen. De agerar mer utåt och blir utåtriktade vilket kan få katastrofala följder och det utnyttjas också av män som känt. Det är mycket som händer där och det borde man varna framförallt unga flickor för.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Generellt måste jag säga att sådan där "biologism" är jag mycket, mycket skeptisk till. Vad är för det första manligt? Det som är manligt idag, var inte manligt för 50 år sedan t.ex. att gå och dra på en barnvagn. Det skulle aldrig ha fallit min pappas generation. Sådant där skall vi lämna åt forskarna att debattera om i sina specialtidningar. Men jag vill säga det att i grunden är det manligt problem vi talar om. Det här supandet är ett vikingaideal. Det finns massor med finska vitsar om Pekka och Jukka som inte säger någonting utan det enda de gör är att supa och prestera. Det är det spriten hos oss associeras till, styrka.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Jag tyckte att ltl Barbro Sundback hade ett mycket bra anförande och det var mycket intressant, inte minst historieskrivningen. Jag delar den uppfattningen att visst är det en paradox i det åländska samhället att vi lever på taxfree och vi lever på spel och snus. Det är en förmildrande om man har varit full vid våldtäkter, vid våldsbrott o.s.v. Det minsta man skulle kunna kräva av oss vuxna är att man skulle hålla sig nykter när man är med barn och ungdomar. Tänk bara vad en sådan liten sak skulle ha stor skillnad. När det gäller att synas ute på nätet och nå ungdomar så finns de åländska fältarna redan ute på nätet genom Facebook. Vi för också förhandlingar för att ansluta oss till den svenska nya UMO, den nya ungdomssidan, så att också åländska ungdomar skall ha möjlighet att få rådgivning på nätet.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Till det sista vill jag svara att UMO finns ute och man kan titta på det men för min del, tror jag att man skall ha en egen åländsk. Den här växelverkan måste vara sådan att de som är rådgivare kan ge råd var ungdomarna skall vända sig i det åländska samhället. Jag tror inte att det där är tillräckligt. De går säker in där ändå. Den är jättebra och tar upp allt möjligt om kropp, sex, stress och skola o.s.v. sådana frågor som är relevanta för ungdomar. Jag tror att det behövs en egen åländsk. Den skulle rikta sig till ungdomar generellt eftersom de har behov av att diskutera sådana saker som detta rör sig om.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Det är just sådana saker vi försöker få svar på om vi skulle marknadsföra sidan till de åländska ungdomarna och de skulle kunna få direkt hänvisning till vart de åländska ungdomarna skulle vända sig. Det visar sig att en av de personerna som har varit med och tagit fram den här sidan har varit yrkesverksam här på Åland. Skulle vi kunna marknadsföra den kunde man ha direkt hänvisning till vart man skall vända sig så tror vi att det skulle kunna vara en bra sak. När det gäller fältarnas 17 frågor om livet har det varit en mycket, mycket bra undersökning och den har legat nere några år. Jag träffade fältarna för två veckor sedan och de håller på och försöker utarbeta ett annat koncept. De vill ta upp den här undersökningen igen men i en annan form.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Min bestämda uppfattning är att vi skall ha en egen åländsk ungdomsmottagning på nätet. Det har vi råd med. Det skulle vara någonting som många skulle kunna engagera sig i. Sedan det här med fältarna. Det är säkert bra att ministern träffar fältarna men deras uppdragsgivare är kommunerna. Om landskapsregeringen vill initiera en sådan här utredning skall det vara, som jag ser det, via kommunerna inte direkt. Ålands kommunförbund kunde här ha en viktig koordinerande roll att syssla med förebyggande arbete t.ex. Ålands kommunförbund idag, tycker inte jag, har den roll när det gäller det sociala arbetet som behövs. Som det finns behov av utan nu börjar landskapsregeringen uppifrån också röra och föra i det där.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik:

    Herr talman! Jag tycker att centralisering av missbrukarvården vore bra. Det är så att missbrukarvården är kommunernas ansvar men kommunerna köper ju tjänsterna från A-kliniken. Jag har i mitt arbete märkt att det kommunala arbetet inte är heltäckande i praktiken, till exempel ordnande av bostäder för missbrukare, stödsamtal till anhöriga o.s.v. Det finns för många luckor.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Jag tror inte det blir bättre om man skickar det till ÅHS. Bostadsfrågan är fortsättningsvis ett kommunalt ansvar. Man ser att liberalerna som talar så mycket om kommunstrukturen, de vill centralisera allting till ÅHS. Det är missbrukarvården, det är MISE, det är Medis, det sociala arbetet är väl nästa steg. Hur vill ni ha det egentligen? Vad skall vara kommunalt och vad skall vara landskapets uppgift? Inte kan man bara för att det finns en brist inom det kommunala säga att nu skall det här bli landskapets uppgift. Vi har många organisationer inom landskapet där människorna inte tycker att det är någon bra service. Det är ingen säker lösning.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik:

    Herr talman! Samarbetet mellan ÅHS och kommunerna bör förstärkas i så fall så att man vet vilka uppgifter som är kommunala och vilka som är ÅHS. Nu är det så när man köper tjänster av A-kliniken verkar det som om missbrukarna och deras anhöriga blir på sidan om för socialarbetarna i kommunerna.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Nu förstår jag var skon klämmer. Det är socialarbetarna på kommunerna som vill veta vem som går till missbrukarvården för att på något vis kunna engagera sig i anhöriga och övrigt. Jag har hört den här diskussionen tidigare men det är faktiskt så att A-klinkens verksamhet präglas av mycket stark tystnadsplikt just för att, som jag var inne på från början att personer som efter lång vånda söker sig till vård, säkert skall vara skyddad av anonymitet. Den där problematiken som här tas upp den finns men den är inte missbrukarnas och A-klinkens utan det är socialarbetarnas i vissa kommuner.

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Herr talman! För att veta vart man är på väg måste man veta varifrån man har kommit. Jag delar kollegan Sundbacks historiska beskrivning dock så att den liberalisering som skedde på 1960-talet inom det område vi nu diskuterar var så dramatisk som en avkriminalisering av fylleriet. Det är ganska viktigt att komma ihåg att det var ett sådant regimskifte. Det var inte av en slump som man avkriminaliserade fylleriet från och med 1969. Fram till det hade det betraktats som ett ordningsproblem, rakt av ett kriminellt beteende och därmed och ordningsproblem. Detta är också förklaringen till att t.ex. vårt eget polisväsende hade hand om den här typen av samhällsfenomen och långa diskussioner fördes på 1970-talet huruvida åländska polisen borde få tillnyktringsanstalter. Nu har diskussionen gått framåt och det skall vi vara glada för. Jag bara vill peka på att den här bilden bakåt som i och för sig var kompetent borde kompletteras med sådan den var, för att vi skall se vartåt vi är på väg.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Det är precis så. Jag tycker att det är oerhört viktigt för dagens diskussion att ha det här perspektivet för annars svämmar den över alla gränser. Det som vicetalman Jansson talade om reglerades visst i lösdrivarlagen och det var den som försvann. Det är som sagt var en väldigt dramatisk syn. Jag brukar tänka på det att på 1950-talet när jag växte upp, om man såg en berusad på gatan, det vara oftast en man, var det en stor sensation. Där ser man att hela vår inställning har ändrat kolossalt till egentligen ganska packade människor som rör sig var som helst i vår vardag. Det tycker jag är en kolossal försämring. Hur skall barn uppfatta det?

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Herr talman! De allra flesta sköter sig. Vi kan inte heller svartmåla generationer eller en hel befolkning. Jag har inget annat svar på den här frågan än min personliga inställning. Det skall vara naturligt att säga nej. Det skall vara en personlig hållning, en personlig inställning som har ett ursprung någonstans men det skall alltså vara naturligt att säga nej eller omvänt skall det vara lika onaturligt att ta till droger som att piska sin granne.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! I den bästa av världar är det väl så men alla vi människor är svaga. I olika situationer så tappar de flesta av oss omdömet. Om man skall filosofera om det här med droger och beroendeskap är det de facto så att det inga finns drogfria samhällen. Också i natursamhällena finns det droger och beroendeskap av olika former. Med det menar jag inte att vi skall ge upp kampen mot drogerna men en viss historiesyn och viss insikt i arten av det här problemet underlättar om man skall bedöma vad som är realistiskt och vad som inte är realistiskt.

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade. Talmannen önskar informera innan nästa anförande att vi avser att avbryta debatten cirka klockan 16.45 för att hinna med ytterligare ett kort plenum före klockan 17.00 idag. Detta under förutsättning naturligtvis att det finns talare kvar på talarlistan.

    Ltl Roger Jansson:

    Herr talman! Också vi från Frisinnad samverkan vill tacka talmannen för initiativet till den här debatten. Intensiteten och engagemanget hittills visar att tiden var lite tilltagen. Vi borde ha mera tid. Nu kommer debatten att fortsätta och det är bra.

    Samhällsledarnas största roll i kriser är att signalera. De skall signalera med regelverk, att signalera med ekonomiska åtgärder och på andra sätt. Så är det i den globala finanskrisen som far fram över världen idag och det har de politiska ledarna gjort. De har signalerat. Så är det också på missbrukets Åland. Det är skäl för oss alla här att signalera och påverka på det sättet, med regler, med budgetinsatser men också med andra riktlinjer och synpunkter. Att jag och ni inte tar något glas vin till middagen i veckan eller någon gång under 2009 känns inte som väsentligt i de här sammanhangen. Kollegan Danne Sundmans anförande var fantastiskt bra till alla andra delar men jag tror att signalerna måste vara tydligare när det gäller de stora frågorna. "Det är dags för vuxna att återta sin plats i barnens liv. Allt färre familjer äter gemensam middag. Alltfler låter villigt samhället ansvara för både kost- och bordsskick. För det flesta skolbarn är skollunchen dagens näringsrikaste måltid." Detta är ett citat från ledaren i Hufvudstadsbladet i måndags. Det gällde inte drogproblematik utan den gällde kostvanor. Man fortsätter, "det räcker inte att barnen får en teoretisk undervisning i skolan det som betyder något är de vuxnas vardagliga exempel. Vardagslivet erbjuder oräkneliga möjligheter att påverka barnens beteende och vanor i positiv riktning. Men för att dessa möjligheter skall realiseras krävs det ett nytt ansvarstagande på föräldrahåll." så långt Hufvudstadsbladet.

    Vi har någonting i samhällsstrukturen som är fel. Det betyder inte att allt har gått fel på åtskilliga punkter. Vi har lastat alltmer ansvar på samhället under efterkrigstiden. Det har varit en trend särskilt i de nordiska länderna som vi på Åland också har följt. Det har gjort att ansvaret på den enskilda individen för familjen och för de närmaste har kunnat lastas på någon annan, på samhället. Vår uppgift borde vara att återföra mera av ansvaret till familjen samt att ställa krav på familjerna och föräldrarna. Om vi visar det så tar vi vårt ansvar. Samtidigt borde vi stärka föräldrarollen och familjerollen i hela samhället. Det är väl dags att återväcka frågan om behovet av föräldrakurser. De som skall få barn får kurser på hur de skall sköta de små, men de stora problemen uppstår senare i livet som hur skall man sköta tvåsamheten, hur man skall sköta sina barns hela uppväxttid? Det har varit en period under efterkrigstiden när fri uppfostran har varit normen. Vi ser resultatet av den fria uppfostran. Som politiker måste vi acceptera och signalera att man bör ställa krav. Man bör ha regler för när barnet skall vara hemma på kvällen. Barnet säger att alla de andra kompisarna får vara ute så länge. Fortsätter vi den trenden blir det bara senare och senare i alla åldersgrupper. Vi måste naturligtvis öka samvaron med våra barn och det är fråga om livsstilen som flera talare här har varit inne på. En sådan samvaroökning innebär att det är naturligt för barnen att berätta om allt som sker i livet för dem. Jag tror att det är orsaken till att man inte gör det som har resulterat i att barn tidigt har fallit in i ett missbruk. Föräldrarna har inte vetat något. Det har tagit många år ibland innan de har fått reda på det, precis som ledamoten Sundman var inne på tidigare. Den här delen av politiken finns inte alls i landskapsregeringens idéprogram eller meddelande som vi fick till dagens debatt. Jag hörde att minister Sjögren var inne på resonemanget men det borde återföras i sättet hur vi tacklar den här typen av problem i vårt samhälle.

    Vi har ett gediget alkohol- och narkotikapolitiskt program som förra lagtinget antog för åren 2007-2011. Vår diskussion borde gå ut på, att hur förverkligas det? Vem gör vad, när, var, hur, varför? Detta för att uppnå positiva resultat. Nu har vi fått höra att liberalerna har ett eget program. FS har ett eget program. Andra har ett eget program. Det är inte bra. Det blev otydligt i Ltl Åke Mattsson anförande vilket program som gäller för regeringspartiet liberalerna. Är det landskapsregeringens program eller är det liberalernas program?

    Har det gått 10 minuter? Det var ovanligt snabbt. Jag har bara kommit till 12 procent av det jag tänkte säga.

    Det alkohol- och narkotikapolitiska programmet innehåller massor av konkret, det borde räcka. Det är ganska tröttande för en politiker som har varit länge i sådana här frågor att höra att nu skall de göras nya utredningar. Det och det måste redas ut. Det blir lätt för mycket utredningar och för mycket prat och det brister i verkstaden. Det räcker inte till det som görs i verkstaden. Jag tycker att det totalengagemang som vi har här i salen och som vi har visat idag måste synas i samhället framöver och vi måste fundera på vad som har brustit i det vi har gjort eftersom dessa problem snarast ökar. Vilka är de insatser landskapsregeringen har kunnat göra under 2008 och vilka insatser avser man att göra 2009 för att förändra den här negativa trenden. Vi har ett ökat alkoholbruk. Vi har ett ökat alkoholbruk som går ned i åldrarna. Vi har uppenbarligen ett ökat narkotika bruk som också drabbar väldigt många i unga år. Om inte de åtgärder som samhället gör och som vi har gjort hittills och som politiskt har diskuterats genom årtiondena, inte hade gjorts hade situationen antagligen varit ännu värre. Tydligen är det inte tillräckligt eller på rätt sätt det som vi avser att göra.

    När det gäller det förebyggande arbetet är det möjligen någonting i effektiviteten som inte är tillräcklig. Alkoholbruket ökar familjevis och när det gäller våra ungdomar. Drogmissbruket ökar när det gäller våra ungdomar. Det förebyggande arbetet har inte gett ett tillfredsställande resultat. Vi satsar ganska mycket resurser på det men det bär tydligen inte fram. Tillgängligheten, distributionen och användningen där har vi nolltolerans. Men visar vi det? Jag vill mena att vi inte visar det. Langningen är det allra värsta brottet i de här sammanhangen, särskilt när det gäller narkotika men även när det gäller alkohol, att man lurar in ungdomar i beroendeförhållanden. Det är så fruktansvärda brott att det borde synas i samhället hur stora brott det är. Vi missar att signalera det uppenbarligen eftersom det är så många som tycker att det är "okey" att fortsätta med en förödande verksamhet för vårt samhälle och för ungdomars liv. Jag kände nästan att ledamoten Sjögren hade gett upp i en replik. Hon sade att polisen säger att det inte är där insatserna huvudsakligen skall sättas in för att förhindra tillgängligheten och distributionen, utan det är före. Då har man gett upp. Det är en ytterst felaktig signal att ge ute i samhället.

    Jag skall förkorta det jag tänkte säga beträffande de drabbade. Ltl Danne Sundman var inne på medberoende. Det gör att föräldrar, vårdpersonal i stor utsträckning blir medberoende och där blir de inte mera de duktiga redskapen i att förhindra utvecklingen, som de kunde ha förutsättningar att bli. Detta bör vi vara observanta på särskilt när det gäller vårdpersonalen eller de personer som jobbar med dessa frågor med samhällsfinansiering.

    Det som också saknas i det här programmet när det gäller de drabbade är resonemanget kring ett åländskt behandlingshem. Det har aktualiserats mer och mer i kommunerna under senare år eftersom kostnaderna har stigit enormt för behandlingen utanför Åland och diskussionen skall säkert fortsätta men alternativet med ett eget behandlingshem eller flera bör diskuteras.

    Jag skall avsluta med att säga att måhända sysslar vi med för mycket utredningar. Vi sönderutreder dessa problem må hända i stället för att skapa tillräcklig mänsklig närhet. Vi har en gammal politik här i Skandinavien att inte peka ut några när problemen uppstår och det gör i och med att man inte pekar ut dem som har problem på ett tillräckligt sätt och de grupper som har problem på ett tillräckligt sätt så lyckas man inte heller ringa in dem och lösa deras problem på ett tillräckligt bra sätt. Jag såg i samband med barnskyddslagen en lite ändrad attityd och en tillnyktring på den här punkten och jag hoppas att den skall fortsätta inom andra politikområden. Tack!

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Det var ett bra och förberett anförande, som vanligt får man väl säga, från ltl Roger Jansson. Lite avkortat kanske så vi missade en del ifrån det. Jag vill gå in på det här med ansvarstagande föräldrar. Föräldrarna tar väldigt mycket ansvar idag, upplever jag. Vi har ansvarsfulla föräldrar. Men de är kanske lite efter med "timningen", man hinner inte med tiden går för fort. Därför måste samhället komma in och upplysa föräldrarna om att detta skall ni göra nu. Det är för sent att prata droger, narkotika och alkohol när ungdomarna kommer upp i högstadiet. Det kan man nästan göra på lekisnivå för att bygga upp en attityd när föräldrarna betyder någonting. Jag inledde min karriär här i lagtinget i ett av mina första anföranden med att tala om körkort för föräldrar eller ett körkortsliknande tillstånd för att skaffa barn. Det kanske skulle vara en tanke som inte kan genomföras men är intressant i alla fall. Att alkoholen går ned i åldrarna, det har den alltid gjort så vi vet inte hur det är med den frågan men det är viktigt att man lyfter fram den. Alkoholism och stora alkoholproblem grundlägger man i tonåren.

    TALMANNEN: Tiden är ute.

    Ltl Roger Jansson:

    Herr talman! Ja, jag håller med om att vi har ansvarstagande föräldrar men det betyder inte att alla är det. Jag är övertygad om att den stora huvuddelen är det. Men för många av de familjer som har problem och för många av de barn som har problem, har vi inte ansvarstagande föräldrar, inte tillräckligt. Det är föräldrar som sopar problemen under mattan. De är också de föräldrarna som är svårast att nå när man försöker göra insatser, när man har t.ex. föräldrakurser. Det är den andra stora huvuddelen av de ansvarstagande föräldrarna som kommer upp och som engagerar sig. De som särskilt borde gå i de här kurserna kommer inte. Därför måste vi sluta generalisera och säga att där har vi problemet, där måste vi försöka lösa det.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman! Vi är nog helt överens om att någon form av barnbidrag eller någon form av stöd skulle utbetalas i samband med en utbildning eller en kurs. Det kanske skulle vara ganska bra. Jag tror att alla föräldrar bryr sig om sina barn och alla vill sina barns bästa. Det gäller det för oss, om det finns missar där från myndighetens sida att se till att man vet vilka åtgärder man bör sätta in. Om man väljer att göra dem eller inte, kan vi inte göra någonting åt. Det är precis som med kamelen som inte kan tvingas dricka. Jag höll ett gruppanförande angående liberalernas handlingsprogram och vi, från liberalernas sida står fast vid vårt program som vi hade inför valet. Jag framhöll där att det är gruppens intentioner. Regeringsprogrammet håller man på att utarbeta och det kommer utgående från debatten här också att göras ett program som man kommer att arbeta utifrån. Dessa program går inte emot varandra på något vis.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Ansvarig minister i landskapsregeringen är liberal. Ordföranden i lagtingets social- och miljöutskott är liberal. Om vi har i en debatt som har utgångspunkt från det alkohol- och narkotikapolitiska programmet och som gäller ända fram till 2011 kompletterat av landskapsregeringen meddelande, får information om att det finns en annan agenda, det finns punkter i ett annat papper någonstans som säger någonting annat och det är en del av den här landskapsregeringens politik, då blir det inte bra. Då blir det otydliga signaler ut i samhället. Det blir otydliga signaler här i salen. Jag ville säga, att tala om landskapsregeringen program även i det liberala gruppanförandet, vad som i så fall borde justeras där utgående från ert program.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Då får jag komma med ett förtydligande. Jag sade i mitt anförande att till grund för landskapsregeringens arbete ligger det alkohol- och narkotikapolitiska programmet för 2007-2011 som är antaget av lagtinget. Men jag sade också att det här programmet utgör ramen och det finns utrymme att genomföra även andra prioriterade åtgärder. När det gäller behandlingshem är det en fråga som har utretts ganska mycket. Från missbrukarvården har man den uppfattningen att man har ett mycket fördelaktigt läge på Åland. Man kan skräddarsy behandlingar till dem som söker sig till missbrukarvården. Man använder sig av behandlingshem både i Finland och i Sverige och det tycker man är ett bra koncept. Man kan precis skräddarsy ett program i dialog med den som skall fara på behandlingshem. När det gäller polisen har jag ingalunda gett upp och jag vill protestera mot det som ltl Roger Jansson sade. Jag sade att polisen underströk också vikten av det förebyggande arbetet.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Tack för den senare preciseringen. Jag förstod det inte riktigt då på det sättet. När det gäller behandlingshem har den signalen faktiskt inte bara kommit från kommunala representanter utan också från flera drabbade föräldrar till missbrukande barn att det vore bra att man kunde ha den här verksamheten på nära håll. Jag tror att det också skulle ge mera signaler in i det åländska samhället som skulle vara positiva om vi skulle ha den här behandlingsverksamheten också på Åland.

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Där är vi igen begränsade av vårt lilla befolkningsunderlag. Ett medeltal på missbrukare som sänds till behandlingshem tror jag ligger på 4-5 på årsbasis. Då måste vi ha ett behandlingshem som är bemannat 24 timmar om dygnet 365 dagar i året. Det är väldigt svårt att bygga upp en sådan verksamhet. Till det som ledamot Jansson sade om verkstad vill jag säga att under år 2008 är jag väldigt glad att jag fick framföra det till lagtinget. Vi har jobbat väldigt konkret. Landskapsregeringen har tagit en alkoholpolicy. Vi har utvärderat SANT-planer, vi har tagit fram riktlinjer för substitutionsbehandling, vi har utvärderat alkohol och trafik, vi har haft diskussioner med anhöriga, vi har startat en barnskyddsjour, vi har tagit en drog- och alkoholpolicy för PAF-medel. Vi jobbar väldigt, väldigt konkret. Det finns flera förslag på konkreta åtgärder inför 2009 också.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Jag vill inte och det vore fel av mig att peka finger åt något håll. Det här är ett gemensamt bekymmer vi har. Jag ställer mig dessa frågor av det skälet att resultaten inte är goda. Då är frågan, vad gör vi fel i det vi gör? Borde vi kunna göra mera med de resurser vi ställer till förfogande genom att vi håller på och utreder mycket och det är mycket byråkrati i sammanhanget. När det gäller behandlingshem tycker jag att man borde klargöra vad kommunernas sammanlagda kostnader är för den här verksamheten. Jag tror att den summan skulle räcka till väldigt mycket att som alternativ göra lokalt på Åland.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Jag börjar också lite luta åt att vi skulle ha någon form av behandlingshem på Åland. Jag tycker att det är en viktig fråga och kanske efter tio år av diskussioner och ett visst arbete, ställer det i en annan dager. Jag skulle råda ltl Roger Jansson att ta ett kommunalt initiativ. Det är där frågan hör hemma och där kanske framgången är större. Inledningsvis började ltl Roger Jansson tala om att allt mindre och mindre ansvar läggs på familjen och allt mer och mer på samhället och den här historiska utvecklingen känner vi till. Hans slutsats var att vi måste återupprätta familjen. Vi, det är lagtinget som representerar samhället. Det blir ett cirkelresonemang att samhället som har tagit så stort ansvar att familjen inte mera har samma ansvar, nu skall se till att samhället ger familjen ansvaret. Hur skall det i praktiken förverkligas?

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Det här är signalerna som jag inledde mitt anförande med. De måste vara tydliga på den här punkten, och visa var gränsen för samhällets ansvar går. Var tar samhällets ansvar vid? Huvudansvaret ligger på familjen och föräldrarna. Var tar samhällets ansvar vid och var finns inte samhällets ansvar? Vi skall inte tro att samhället tar ansvar för den här delen som är ert ansvar. Det måste delvis innebära att man minskar på några delar av samhällets ansvar outtalat eller uttalat som finns idag så att föräldrarna så tydligt ser att detta är vårt, föräldrarnas ansvar nu. Men igen har vi problem med de föräldrar som inte vill ta sitt ansvar och inte bryr sig. Det finns sådana också.

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Det är en intressant diskussion och på det teoretiska planet kan man ha något slag av uppfattning om var fördelningen skall ske. Jag tänker på en sådan konkret fråga som ltl Roger Jansson tog upp här, hur länge barnen skall få vara ute? Det finns experiment som man har gjort i städer där man har sagt att alla barn i en viss ålder skall vara inne efter klockan 22. Det tycks inte heller fungera. Hur skall man i praktiken kunna åstadkomma sådana normer att både föräldrar och barn känns trygga. Som jag ser det är det nog den här utvecklingen vi ser. Det är inte möjligt att det går tillbaka utan vi kommer att se en ytterligare upplösning en atomisering av familjelivet. Det är ingenting som jag önskar men jag tror att det är oundvikligt.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Det är alltid bra med konkreta exempel. Exemplet kan sedan användas inom andra sektorer, det här när barnen skall vara hemma. Hem och skola har en funktion i de sammanhangen. Den föräldraskolning vi har idag och den föräldraskolning vi har talat om att borde utökas har betydelse. Den information som samhället ger på alla nivåer har också en betydelse i det sammanhanget. Till sist kommer vi kanske till en situation där vi föräldrar eller ni föräldrar får jag säga numera, sinsemellan kommer till att det här är vi överens om. Sådana här regler skall vi ha. Man skall inte ge upp förrän man börjar.

    Gun Carlson, replik:

    Herr talman! Jag håller till stor del med ltl Roger Jansson om föräldrarnas ansvar. Jag tycker att det är så att föräldrarna måste bli vuxna. Alltför många föräldrar idag blir aldrig vuxna. De blir eviga tonåringar, självupptagna, individcentrerade och tänker mest på sig själva. Det är tyvärr på det sättet och det finns många belägg för det. Redan när jag undervisade i barnavård under många år i de enklare landskapsskolorna, hävdade jag att det inte är barnen som skall uppfostras utan det är föräldrarna. Jag skulle gärna se någon form av föräldrastöd men frågan är som vanligt att de som inte behöver kommer och de som behöver kommer inte. Vi hade en föreläsare här från Sverige någonstans, jag minns varken namn eller plats som berättade att man hade inlett ett arbete på daghem med att tala med föräldrar till tvååringarna och lärde dem sätta gränser och säga nej. Två viktiga saker.

    TALMANNEN: Tiden är ute.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Det är naturligtvis lätt att säga att föräldrarna måste bli "vuxna", men hur göra det? Jag tror igen att det är den här samhällsstrukturen eller attityderna i samhället i samhället vi har som har gjort att det är helt "okey" att man fortsätter att leka fastän man blir förälder och fortsätter att bortse från föräldraansvaret. Kravlösheten i samhället gentemot oss människor som föräldrar är det stora problemet när det gäller många av de här bekymren. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar men vi måste svänga skutan lite och börja ställa de här kraven.

    Gun Carlson, replik:

    Herr talman! Ja, det ville jag också hävda och anser att man kan fundera på olika saker. Det som jag läser i Landskapsföreningen Folkhälsans kalender på vecka 50 är kanske också är en del av problemet när man skriver så här: "Förr i tiden hade föräldrar många barn. Idag har barn många föräldrar." Det kanske också är en del av problemet.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Om filosoferandet får fortsätta så vill jag ändå säga att det inte var bättre förr. Vissa saker var bättre förr men sammantaget var det inte det. Nog är det bättre nu och förutsättningarna bättre nu men däremot finns det saker som man behöver korrigera och justera. Att gå in för det samhälle som fanns och den familjeuppfostran som fanns ltl Gun Carlson och jag var unga, är ingenting att rekommendera. Däremot en förändring av det som är en del av normen idag är det skäl att försöka åstadkomma.

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman! Jag tänkte kommentera den här frågan om ett åländskt behandlingshem. Vi har diskuterat det här under många år och vi förde mycket ingående diskussioner på den tiden som jag satt som ordförande i socialnämnden i Mariehamn och slutsatsen blev faktiskt dessvärre entydigt att det inte var en bra tanke. Behandlingshemsvistelse ska ske i en annan miljö än den vanliga miljön därför att är man hemma är risken stor att man träffar sina kompisar och aldrig slipper ur den sociala miljö som har lett till missbruket. En annan sak är att ett behandlingshem alltid har en viss metodik som de tillämpar och samma metodik kan inte tillämpas på alla klienter på alla människor. Det krävs en noggrann genomgång av varje person, vilket också görs, som skall placeras och på basen av den söker man ett behandlingshem som passar in i den klientens behov.

    TALMANNEN: Tiden är ute.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Till skillnad från ltl Folke Sjölund har jag inte några färdiga svar i den här frågan. För fem, sex år sedan deltog jag i likartade diskussioner som ledamoten Sjölund och hade samma uppfattning. Men under de senaste två åren har jag börjat fundera i andra banor, efter att ha talat med föräldrar och andra ansvariga personer. Vi har familjebyte här på Åland och det är bra för många ungdomar trots att det är på samma ort. Det fungerar ofta. Stödfamiljer fungerar också ofta. Vi skall inte göra detta för invecklat. Jag tror att vi har en fantastisk skärgårdsmiljö t.ex. som vi kallar skärgård som kunde vara en fantastisk lokalisering för den här typen av problemlösningar.

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman! Det skulle vara fantastiskt om det skulle gå att organisera det på det sättet men enligt de erfarenheter som jag har tagit del av, vilka är ganska många, visar att det är oerhört svårt att pressa in alla personer i samma behandlingshemsmetodik. Det är det viktigaste av allt. Det är inte själva kostnadsbilden för kommunerna utan det viktigaste av allt är det att försöka få ett så bra resultat som möjligt av den behandling som man inleder. Sedan har vi en annan problematik att det är alldeles för lätt och alldeles för många ungdomar som avbryter sin behandling på behandlingshem. Detta är ett mycket mera allvarligt problem som vi behöver hantera på ett bättre sätt.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! Ja, det är riktigt att resultatet är det viktiga för dessa ungdomar som det i allmänhet är fråga om. Under de två senaste åren har jag sett flera misslyckade resultat när det gäller behandlingshem utanför Åland. Procentsatserna för att lyckas är låga i allmänhet i den här verksamheten men de får inte heller vara för låga.

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Tack talman! I ett tidigt skede av anförandet frågade, såvitt jag uppfattade kollegan Roger Jansson rätt, vad är det som har hänt att det är som det är? Vi bör ställa oss den frågan men då bör vi också fråga oss i förhållande till vad då? Vi som har varit länge med vet hur, framförallt narkotikan gjorde sitt intåg på Åland. Det fanns ett marknadsutrymme för den. Tyvärr, tyvärr. När man frågar i förhållande det vad då, har någonting hänt? Har det i replikskiftena skymtat fram flera gånger den här eviga frågan om förhållande mellan norm, normal och normalitet. Normen är beskriven i vad som är normalt. Det är subjektivt. Normaliteten råder som ett förhållande. Det är ett fenomen som inte ens har en korrekt benämning på svenska. Det jag menar med detta är bara att vi måste att normaliteten har förändrats. Det enda vi vet om framtiden är att den förändras. Därmed ändras normerna, därmed ändras också uppfattningen om vad som är normalt och därmed har också normaliteten ändrats. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman! För mig gör jag jämförelsen med 0 toleransen när det gäller narkotika. Vi är långt ifrån det som 0 toleransen eftersträvar. Vi är väldigt långt ifrån det. Just nu får vi signaler att vi har kommit längre ifrån det, alltså en negativ utveckling. Däremot när det gäller alkoholbruket och alkoholmissbruket har jag inget svar eftersom vi inte någonsin har försökt komma överens om vad vår målsättning är. Det kan vi i alla fall säga att barn under 16 år som super sig berusade, där har vi en 0 tolerans. Det är någonting som har ökat de senaste tio åren ganska markant.

     

    TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

     

    Diskussionen avbryts härmed och upptas inkommande måndag den 15 december 2008 kl. 13.00. Ett gruppanförande återstår och de som är upptecknade på talarlistan kvarstår till måndagen.

     

    Nästa plenum hålls idag klockan 17.00.

    Plenum är avslutat.

     

    (Plenum avslutades kl. 16.55.)