Enda behandling

PLENUM den 27 september 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Englund, ltl Sundback och ltl Wickström-Johansson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Wickström-Johansson på grund av vård av sjukt barn. Beviljas.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 1:

 

Ltl Roger Janssons förslag till hemställningskläm med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående älgjaktförordningen. (S nr 12/2001-2002).

 

Ltl Roger Jansson, understödd av ltl Ronald Boman, har under överläggningen i ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 25.9, föreslagit antagandet av en hemställan av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen utan dröjsmål förelägger lagtinget förslag till ändring av jaktlagen för Åland så att älgjakt kan bedrivas av jaktlag som disponerar för älgjakt lämpade områden om minst 500 ha.”

 

Detta kallas ltl Roger Janssons förslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer att företas. Den som röstar för antagande av förslaget till hemställan röstar ja; den som röstar för förkastande av förslaget röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig.

 

Talmannen föreslår öppen omröstning. Jag ber ltl Eklöw och ltl Dennis Jansson biträda vid omröstningen. Omröstningen sker efter upprop.

 

Upprop.

 

Talmannen: nej, Eklöw: nej, Perämaa: nej, Andersson: ja, Englund: ja, Dennis Jansson: ja, Roger Jansson: ja, Sjöblom: ja, Sundback borta, Wiklöf: ja, Lindeman: ja, Strand: ja, P-E Eriksson: nej, Erlandsson: nej, Holmberg: nej, Sjölund: nej, Sune Mattsson: nej, Lisbeth Eriksson: nej, Sjöstrand: nej, Svensson: nej, Wickström-Johansson borta, vtm Christer Jansson: ja, J-E Mattsson: nej, Lundberg: nej, Pehrsson: nej, vtm Häggblom: ja, Lindholm: ja, Salmén: ja, Sundman: ja, Boman: ja,

 

Omröstningen har givit vid handen att 14 ledamöter har röstat ja och 14 ledamöter har röstat nej och två frånvarande. Enligt 60 § 2 mom. LO sägs: ”Faller rösterna lika vid omröstning, avgör talmannens röst utom vid val, då lotten avgör.” Då talmannen röstat nej har lagtinget beslutat att förkasta förslaget till hemställan.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Kulturutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum. (FR nr 21/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 17/2001-2002 angående avskaffande av särskilda skatteregler för captivebolag. (FR nr 27/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig, slutligen föreläggs motiveirngen för godkännande i enda behandling. Diskussion.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Behandlingen av detta ärende blev inte vad jag hoppades när jag begärde att ärendet skulle remitteras till stora utskottet. Då var inte så många närvarande och det blev inte en riktig formell omröstning enligt lagtingsordningen. Det konstaterades att det inte var åtta som understödde, men det konstaterades inte hur många som skulle ha röstat emot. Det räcker med två ledamöter för att få ärendet till stora utskottet för att få en majoritet om alla andra lägger ner. Nu blev omröstningen inte sådan, vilket gjorde att stora utskottet inte fick behandla framställningen. Därför kommer jag att i tredje behandling föreslå att lagförslaget förkastas.

 

Jag har inte fått klarlagt i behandlingen var EU-reglerna går, var gränsvärdena är för beskattningen. Sveriges finansminister Ringholm har sagt att EU inte skall blanda sig i de enskilda ländernas beskattningsregler. Men på Åland finner man sig helt i detta.

 

Jag vill också veta, när vi diskuterar att ta över egen beskattning, vad vill man då? Vad vill vi åstadkomma?

 

Har man den inställningen att man hela tiden finner sig i vad EU säger så kommer vi att tappa allting. Är det någon idé att försvara vår självstyrelse överhuvudtaget i en sådan situation eller är hela vårt självstyrelsesystem under uppluckring och vi kommer att bli en del av den finska republiken? Är det det som man eftersträvar från majoritetsblocket?

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är upp till var och en att göra en bedömning av detta ärende eftersom det finns en valmöjlighet, antingen accepterar man de argument som EU-kommissionen har tagit fram här, när man har visat att detta är ett statsstöd som är otillåtet, dvs. skattesystemet får man använda till den del man har handlingsutrymme, i det här fallet kommunalskatten,  men vi har alla accepterat att följa EG-rätten i det här fallet. Om någon vill driva frågan till EG-domstolen skall man naturligtvis föra fram det förslaget. Att bolla ärendet mellan återremiss till utskottet, till stora utskottet och bara ställa frågor visar att man har vaknat alldeles för sent. Den här processen har egentligen pågått i över tio år och under den tiden har man haft alla möjligheter att fundera på huruvida det här stödet är inom ramen för EG-rätten eller inte. Den som har ett lagtingsmandat får välja och från landskapsstyrelsens sida har vi konstaterat, för vår del, att vi bedömer en vidare process i EG-domstolen som mer eller mindre utsiktslös. Den bedömningen har vi gjort eftersom vi måste göra en bedömning. Den kan vara rätt och den kan vara fel. Näringsutskottet har behandlat ärendet och kommit till samma uppfattning. Ingen här i lagtinget har egentligen presenterat argument för någonting annat än att det skulle vara bra om vi skulle kunna ha en captiveverksamhet på Åland för vår finansiella sektor. Men de argument vi måste ha är varför EU-kommissionen skulle ha gjort en felbedömning, och de argumenten har inte jag hört, i alla fall inte i den utsträckning som skulle göra att landskapsstyrelsen skulle ändra sin uppfattning.

 

Lagtinget måste ta ställning här tydligt och klart och den som tycker någonting annat skall föra fram det på ett tydligt sätt, genom en kläm, genom en reservation eller på annat sätt, men att bara kasta tillbaka frågorna till landskapsstyrelsen när det gäller beskattningspolitiken som helhet har inte med ärendet att göra.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag skall med detsamma säga att jag stöder vtm Häggbloms förslag om att framställningen förkastas. Samtidigt vill jag säga att vi vet här i lagtinget hur vi skall göra, vi behöver inte ha några pekpinnar hur vi skall bära oss åt. Vi har ett organ, så om förslaget förkastas borde det vara så klart att var och en förstår det.

 

Jag är för ett förkastande eftersom jag efter senaste behandling kom underfund med att den förklaring som vi fick av utskottet inte stämde, nämligen att det företag som har sysslat med captivefrågorna ingalunda har sagt att framställningen skall förkastas och att man skall avsluta det. Företagsrepresentanten hade sagt att just nu kanske man inte är intresserad av captiveverksamhet, men finns det andra motiv, så tar de ingen ställning om det finns politiska motiv för att ha captiveverksamheten kvar. Enligt mitt sätt att se så finns det det. Det finns fortfarande rabatter på den här typen av beskattning. Vicelantrådet säger att vi skall följa EG-rätten. Jo, men det är åtskilliga gånger och det händer hela tiden, annars skulle inte EG-domstolen ha någonting att göra om inte olika institutioner skulle föra dit ärenden! Som jag sade redan förra gången anser jag att vi skall kunna föra dit det, för vi har inte fått någon förklaring till varför och vad vi skulle vinna om vi nu skulle lägga oss platt. Därför hoppas jag att lagtinget nu orkar ta det här och försöker få landskapsstyrelsen att jobba lite!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det stämmer att vi i näringsutskottet har hört det företag som har varit intresserat av captive när man startade. Ltl Salmén säger, att man ingalunda sade att möjligheten skulle tas bort. Jag kan intyga att det var precis det man sade och t.o.m. med sådana ord som jag inte kan nämna här i lagtinget, för man var absolut inne för att det här är ingenting som är intressant längre. Det är alldeles för lite skatteprocent som man har att vinna för att det skall vara intressant överhuvudtaget. Det var alltså ett klart och tydligt budskap till utskottet att captive behöver vi inte ha kvar.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag sade redan att det kan också finnas andra företag, men jag föreslår, utanför det här, att ltl Pehrsson och jag tillsammans diskuterar detta med det företag som hade captive, för jag har noga gått igenom och jag har sysslat med det här och jag märkte under diskussionen att utskottets ordförande inte visste vad det rörde sig om. Dessutom är det så att när det är så liten skatteskillnad, men vi har ju en landskapsstyrelse som skall förhandla med finansministeriet om att inte ta ut beskattningsrätten av de åländska kommunerna!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det där klassiska uttrycket, som hör till härskartekniken, att utskottets ordförande inte vet vad hon talar om, får man sig alltid tillkastat när det är någonting som inte går riktigt den väg som man själv vill. Jag kan berätta att jag har faktiskt satt mig in i det här ärendet ordentligt och jag har inte någonstans funnit någon som överhuvudtaget har ansett att det var värt att jobba med den här sortens beskattning utan det finns andra vägar som skulle vara mycket mer intressanta. Alla som vi har hört har varit överens om det plus att vi vet att vi är i EG-domstolen med ärendet; om det är så att vi tar strid tror jag att det blir svårt att vinna den. Överhuvudtaget måste man göra bedömningen: är det värt besväret att ta en strid i EG-domstolen eftersom kommissionen inte godkänner detta.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag kan upplysa ordföranden i utskottet om att det var flera här i lagtinget som ansåg att vi skulle ha den här typen av beskattning. Vi har sagt flera gånger att det är möjligheterna vi vill ha, men om viceordföranden i centern nu anser att det inte är viktigt med den här typen av annorlunda beskattning, så är det helt okej för mig! Men tar ingen strid med kommissionen betyder det att då kan man lägga ner domstolen! Det är därför den är till!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Frågan om avskaffande av särskilda skatteregler för captivebolag behandlades, om jag har förstått det rätt, enbart en gång i näringsutskottet. Så snabbt brukar man nog inte behandla sådana framställningar annars. Man efterhörde inte vad lagtingsledamöterna begärde, dvs. en grundlig genomgång av ärendet.

 

Till finansministern vill jag replikera att det var därför jag skulle ha velat ha ärendet till stora utskottet, så stora utskottet, som består av en tredjedel av lagtingsledamöterna skulle ha haft en inblick i ärendet och också fått höra.

 

Jag tror att det är en farlig väg som näringsutskottets ordförande börjar gå in på, att säga vad enskilda sakkunniga skulle ha sagt i ett utskott. Det har varit en hederskodex att det folk säger i ett utskott skall inte torgföras. Det betyder att man inte själv tror och är stark i sin egen tro, utan man vill skylla det på någon annan, därför har jag fattat mitt beslut! Det är inte så som det tidigare har gått till i utskotten, utan var och en fattar sitt beslut här i lagtinget, vad man sedan har hört i utskotten får var och en bedöma. Men det är underligt om folk säger en sak i ett utskott och har en annan åsikt utanför. Det är också att misstänkliggöra folk på ett icke trovärdigt sätt.

 

Utskottsordföranden säger att ärendet ligger i EG-domstolen. Det är väl också en felsägning. Vad jag har förstått finns inte det här ärendet på EG-domstolens agenda överhuvudtaget. Så långt har inte ärendet avancerat. Hur många klagomål finns det inte i EU-kommissionen som inte leder till något domstolsförfarande! Det är en varningssignal. Det är tjänstemän som för fram det och försöker få politiker att påverkas i de enskilda länderna. Det är så EU-fungerar. Det är så som Sovjetunionen fungerade i tiden. Det är precis samma! Finner man sig i det, så har parlamenten ute i Europa inte någonting att säga till om, precis det som Ålands lagting är berett att göra!

 

Jag efterfrågade: Var går gränserna? Vad får vi inom vår självstyrelse bestämma när det gäller skattereglerna? Det har inte näringsutskottets ordförande kunna redogöra för. Det har inte heller vicelantrådet kunna förklara. Var går gränserna? Med vilken procent får vi avvika? Sådana svar måste man kunna få. Men är det någon som kan det i det här parlamentet som hör till regeringsblocket, så säg det rent ut då!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

När det gäller vad man har sagt i utskottet var det inte jag som förde det på tal utan det var ltl Olof Salmén som visste vad den hörande hade sagt som vi hörde i näringsutskottet. Jag kan säga att vi hade faktiskt tre utskottsmöten, men det var förstås ett möte där vi hade hörande. Jag beklagar, att inte de obundnas representant var närvarande vid mötena. Efter vad jag förstod var hon bortrest till Monaco och vi såg ingen suppleant där för henne. Jag tycker att det hade varit bättre om vi kunde ha tagit den här debatten i utskottet och inte utebli därifrån och föra debatten till lagtinget. I utskottet var vi helt eniga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Captiveärendet har, som jag tidigare har sagt, en lång historia och här i sluttampen försöker man göra frågan till en stor procedurfråga, vad näringsutskottet har gjort och inte har gjort och det är också fråga om självstyrelsen som självstyrelse eller ett Sovjetsamhälle eller någonting liknande. Det här går mycket på sidan om själva sakfrågan. Ursprunget till detta var att man ville från åländsk sida diversifiera näringslivet genom att bl.a. bygga på den kompetens som fanns och finns när det gäller finansiella tjänster inom försäkring bank och liknande. Då valde man en gång i tiden att göra en ganska smal lag, dvs. man inriktade det på egen försäkringsverksamhet. Nu finns det tydligen minst två olika linjer. Det ena är att man skulle driva processen vidare i EG-domstolen -  för vad skulle annars EG-domstolen finnas till för, enligt ltl Salmén! Men jag tror att där finns alldeles tillräckligt med ärenden. Det sades att vi skulle ta strid för det här, och den striden skulle innebära att vi på väldigt osäkra grunder skulle ta ett ärende till EG-domstolen, där vi får lägga ner ganska mycket resurser på det här ärendet och då måste man göra bedömningen: finns det faktiskt utsikter för att vi skulle få det igenom? Nästa steg är då: skulle vi få igenom det som en riktig stödåtgärd, skulle vi då i framtiden ha nytta av det när vi inte har haft det hitills? Det finns alltså inte ett enda företag som har dragit nytta av lagstiftningen hittills. Däremot är det en berättigad fråga: vad kan man göra i stället? Det är alldeles tydligt om man tar EU-kommissionens argument på allvar att åtgärden är specifik, den är riktad till en viss sektor, till vissa företag och då kan man i stället göra en generell åtgärd, dvs. vi har den möjligheten att ge samma rabatt till alla företag, sänka kommunalskatten. Men det budgetläge vi har i dag och den risk det finns att staten ytterligare inskränker på vår beskattningsrätt gör att detta inte är något förslag som vi anser att är aktuellt för dagen. Däremot håller vi på i landskapsstyrelsen och utreder olika skatteåtgärder som är regionalpolitiskt motiverade och tillväxtpolitiskt motiverade.

 

Processen med captive har ändå haft någon nytta med sig därför att vi har lärt oss en hel del om EU-systemet. Jag var inte med i landskapsstyrelsen 1998, men när man då notifierade denna åtgärd måste det ändå ha varit så att man hade en viss tveksamhet om detta skulle kunna finnas inom ramen för EG-rätten eller inte. Man kan i efterhand konstatera att landskapsstyrelsen har agerat konsekvent hela vägen. Åtgärden har notifierats. Vi har avvisat alla förslag att det här skulle vara en del av uppförandekoden, Code of Conduct, som har listat ett fyrtiotal åtgärder, varav Finland hade en och det var Ålands captiveåtgärd. Vi har sagt att det är en politisk process som vi inte deltar i och vi skall följa EG-rätten, inte de politiskt betingade besluten att man inte vill tillåta autonomierna att ha egna beskattningssystem. Vi har konsekvent följt upp notifieringen; inför vår senaste resa till Bryssel här i våras i detta ärende informerade vi partierna och självstyrelsepolitiska nämnden om att det är sannolikt så att EU-kommissionen har goda argument för att säga att detta är otillåtet statsstöd. Det har inte på något sätt kommit motargument i lagtinget utan det enda som ltl Salmén och vtm Häggblom säger är att man vill förkasta framställningen. Vilka konsekvenser skall det vara av förkastandet? Skall det vara att landskapsstyrelsen skall driva frågan i EG-domstolen? Då behöver det ändå kunna finnas lite vägkost från dem som har en så starkt avvikande uppfattning, om det faktiskt ligger allvar bakom.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Näringsutskottets ordförande beskyllde mig för att vara den som tog upp de uttalanden som den sakkunnige gjort i utskottet. Jag hoppas att hon är här utanför så att hon hör! Men jag vill bara tala om att vid första behandlingen av näringsutskottets betänkande i lagtinget, talade ordföranden om hur sakkunnig hade yttrat sig. Då tog jag kontakt med personen i fråga, som jag under många år har fört diskussioner med om just den här typen av lagstiftning som skulle kunna möjliggöra för oss att s.a.s. locka en del finansiell verksamhet till landskapet. Jag var förvånad och undrade om de verkligen hade svängt 180 grader. Jag fick en klar bild av vad den sakkunnige hade sagt.

 

För en liten stund sedan stod näringsutskottets ordförande och beklagade att de obundnas representant i utskottet var bortrest och inte kunde vara med. Är det samma sak nu med näringsutskottets ordförande att hon inte är intresserad av att föra den här diskussionen vidare? I så fall, fru talman, föreslår jag att ärendet bordläggs till första lämpligt plenum i november. Det finns mycket här som man ytterligare skulle kunna föra diskussion om när det gäller behandlingen av detta, och om den behandlingen tror jag man kan säga, för att lite travestera det som vicelantrådet sade, att man kanske kan jämföra det med Sovjetsamhälles behandling. Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 6 november. 

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Eftersom utskottets ordförande prioriterar sjukhusstyrelsen framom lagtinget understöder jag bordläggningsförslaget till den 6 november.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Salmén, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 6 november. Enligt 1 mom. 37 § AO kan ärendet bordläggas om lagtinget så beslutar. Önskar någon yttra sig om bordläggningsförslaget?

 

Ltl Sjölund: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till nästa plenum i dag.

 

TALMANNEN:  Lagtinget beslutar om bordläggning.

 

Ltl Sjöstrand: Fru talman! Jag ber att få föreslå fortsatt behandling.

 

TALMANNEN: Finns det ytterligare någon som vill yttra sig?

 

Ltl Svensson: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om fortsatt behandling.

 

TALMANNEN:  Omröstning kommer att verkställas om bordläggningsförslaget. Den som röstar för fortsatt behandling röstar ja; den som röstar med ltl Salméns bordläggningsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har sålunda beslutat om fortsatt behandling. Begärs ordet?

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag har en viss förståelse för majoriteten. Så svag argumentation som kom från näringsutskottet, så om jag hade varit med i majoritetsblocket skulle jag väl också ha försökt att få det här undan och lagt till handlingarna! Det verkar nog som om det skulle vara rätt tunt med kunnandet.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

När makten talar har inte en minoritet någon chans. När man inte heller enligt lagtingsordningens grunder får sina saker behandlade rätt, dvs. mitt förslag till stora utskottet som blev så felaktigt behandlat, och nu ser man också hur det gick i den här frågan, så det är det som är demokratins spelregler från majoritetsblocket i dag. Jag ber att tacka, fru talman!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Föreläggs förslaget till landskapslag om upphävande av 4a § kommunalskattelagen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag föreslår att lagförslaget förkastas.

 

Ltl Salmén: Fru talman! Jag understöder förslaget om förkastande.

 

TALMANNEN:  Vid behandlingen har vtm Häggblom, understödd av ltl Salmén, föreslagit att lagförslaget måtte förkastas. Omröstning kommer därför att verkställas. Omröstningspropositionen ställs så att de som röstar för lagens antagande röstar ja; de som röstar för vtm Häggbloms förslag om förkastande röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

 

Lagtinget har beslutat omfatta lagförslaget.

 

Förelägges därefter förslaget till landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen angående tillämpning vid kommunalbeskattningen av lagen om gottgörelse för bolagsskatt för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget.

 

Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående ändring av 2 § blankettlagen om utkomststöd. (FR nr 26/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Kulturutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående avbrott i studier. (HM nr 14/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat ltl Anne-Helena Sjöblom m.fl.:s motion om avbrott i studier på gymnasialstadiet. Motionärerna hemställer om att landskapsstyrelsen skall vidta en utredning som görs om omfattningen och orsakerna till att studerande avbryter sina gymnasialstadiestudier och vilka åtgärder som krävs för att minimera dessa avbrott.

 

Kulturutskottet har valt att förkasta motionen men bringar betänkandets motivering till landskapsstyrelsens kännedom, dvs. ett positivt förkastande.

 

Landskapsstyrelsen jobbar redan tillsammans med ÅSUB för att hitta formerna för framtagande av den statistik som motionärerna efterlyser. Vidare har skolornas direktioner fått i uppdrag att utreda vad avbrotten beror på. När landskapsstyrelsen har fått tillräckligt underlag för den i motionen efterlysta utredningen kan landskapsstyrelsen ta ställning till vilka vidare åtgärder man vidtar. Nämnas kan att avbrott i studier inte upplevs som ett stort problem bland de hörda rektorerna. Ja, en av rektorerna hävdade t.o.m. att man inte kan få mindre antal avbrott bland de studerande. Alla rektorer är dock inte hörda på gymnasialstadiet.

 

I motionen sägs att det inte heller finns uppgift om de studerandes socioekonomiska bakgrund och om detta har ett samband med avbrutna studier. Av det som framkommits i utskottsbehandlingen finns det ingenting som pekar på att det i någon större utsträckning skulle vara orsak till avbrott i studierna. Felval verkar dock vara en orsak till att man byter linje. Det här är dock saker som man får en bättre bild av när landskapsstyrelsen är klar med sitt jobb.

 

Målsättningen från landskapsstyrelsen är att man fr.o.m. hösten 2003 skall kunna få tillförlitlig statistik för att göra de utredningar som motionären efterlyser. Man försöker koordinera insamlingen av statistik, med samma datum som omkringliggande regioner, för att materialet skall vara jämförbart med andras.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Det är positivt med behandlingen av motionen att motiveringarna skall bringas till landskapsstyrelsens kännedom. Jag är också väldigt glad över att arbetet har påbörjats. Det brukar vara av den anledningen som motionerna förkastas. Att man skall få tillförlitlig statistik redan 2003 visar på att det inte är bara jag som ser allvarligt på det här utan att också landskapsstyrelsen vill ha en klar bild av varför avbrotten sker och nu förefaller det som om man har gjort en väldigt grundlig utredning av detta i kulturutskottet, så jag hoppas att det skall leda till någonting som går att styra upp mera i framtiden. När man läser den statistik som finns i dag får man åtminstone uppfattningen att det är väldigt många avbrott i studierna som kanske inte egentligen är avbrott utan byte av studieplats helt enkelt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandet kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 6:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder inom miljöpolitiken. (S nr 11/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts, bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Jag välkomnar denna debatt om miljöfrågor i lagtinget. Tvärtemot vad ltl Wiklöf antydde i förrgår att det från min sida skulle finnas tveksamheter till spörsmålsinstrumentet vill jag hävda att det i just denna fråga – vattenmiljön – är välkommet med en debatt. 

 

I spörsmålet sägs att ålänningarna är oroade över vår miljö och då är det till fördel att ha en verklig debatt där denna viktiga fråga diskuteras. Det kommer ofta kritik mot oss politiker att vi inget gör och då kan det vara bra att i en debatt få redogöra för situationen inom miljön, vad som gjorts, vad som görs och planerna framöver samt målen för detta arbete.

 

Därför vill jag inledningsvis redogöra för tillståndet i de åländska skärgårdsvattnena under detta år 2002.

 

Algblomningen.

Om man ser till hela Östersjön var blomningarna av blågröna alger under den senaste sommaren en av de kraftigaste under de senaste 10 åren. Den här sommaren ligger algblomningen nära rekordsommaren 1997, alltså sommaren 1997 är den värsta ur algblomningssynpunkt under de senaste åren. Under dessa somrar, alltså 1997 och 2002 var det den höga fosforhalten i ytvattnen som bäddade för kraftiga blomningar av blågröna alger. Under den förra hösten förde de hårda stormarna upp näringsrikt bottenvatten till ytvattnet, vilket gjorde att fosforhalterna steg till en och en halv gånger jämfört med föregående vinter ute i öppna Östersjön. Båda dessa somrar innehöll perioder av varmt och lugnt väder vilket möjliggjorde att de blågröna algerna växte till och bildade omfattande massförekomster. Den här sommaren observerades dock efter mitten av augusti inte lika stora anhopningar som under sommaren 1997. Inte heller drev algmattor in från öppna havsområden till kustområdena i samma omfattning som då.

 

På Åland noterades i början av denna sommar normalt låga halter av blågröna alger, men de ökade starkt efter månadsskiftet juni-juli, men relativt starka vindar gjorde ytvattnet svalt och gjorde dessutom att algerna blandades om i vattenmassorna. Under första hälften av juli när det inte blåste så kraftigt och ytvattnet värmdes upp började det bildas tätare algsamlingar. Algsamlingar observerades då över hela den åländska skärgården. De största ytanhopningarna av alger noterades i den södra skärgården mellan Lemlands Järsö och Kökar. Samtidigt hade det ute i Östersjön bildats en mer eller mindre sammanhängande kraftig algblomning som sträckte sig från de inre delarna av Finska viken till de sydöstra delarna av Kökar och sedan vidare hela vägen till Kalmarsund.

 

Hårdare vindar som blandade vattenmassorna gjorde att algmängderna minskade tillfälligt.

I slutet av juli och under augusti uppstod åter algsamlingar vid ytan, som beroende på vind och strömmar var mer eller mindre kraftiga.Ytsamlingarna av alger var i den åländska skärgården i allmänhet inte så kraftiga att det bedömdes som riskabelt att simma i vattnet eller använda det på annat sätt. Dock fanns det under korta perioder, någon dag, lokalt platser där miljö- och hälsomyndigheterna manade till försiktighet eller avrådde från simning.

 

Vad gäller vattenkvaliteten i övrigt kan man inte se några stora förändringar under de senaste 10 åren. I den miljötillståndsrapport över skärgårdsvattnena kring Åland, som årligen tas fram av Husö biologiska station på uppdrag av landskapsstyrelsen, konstateras bl.a. följande:

 

-         siktdjupet var fram till år 2001 på alla undersökningsområden på samma nivå som under slutet på 1990-talet och början av 2000-talet.

-          

-         Vad gäller halter av näringsämnen kan sedan början av 1990-talet en svag ökning noteras på vissa mätstationer medan en svag minskning kan skönjas på andra stationer. Överlag kan dock ingen klar trend varken i ökande eller minskande mängder närsalter noteras på de undersökta områdena.

-          

-         Klorofyll a-halterna som är ett mått på hur mycket planktonalger man har i vattnet, har varit rätt oförändrade på de flesta undersökningsområden. Det finns dock en stigande trend av klorofyllhalter på vissa mätstationer, speciellt på nordöstra Åland, vilket Husö-stationen bedömer som oroväckande.

-          

Sydvästra Finlands Miljöcentral har under lång tid följt mätstationer som ligger i Skiftet varav en del också på åländska sidan. Man har där noterat en tendens att halterna av fosfor och klorofyll-a ökas samt att siktdjupet minskat under senare delen av 1990-talet.

 

Jag vill också säga några ord om denna sommars undersökningar som på grund av att de ännu inte är klart sammanställda är preliminära.

 

Vad gäller siktdjupet i vattnena kan konstateras att situationen varit periodvis sämre men även periodvis bättre än föregående sommar. En orsak till att siktdjupet tidvis har varit bättre trots omfattande algblomningar kan bero på lugnt väder utan nederbörd som gjort att mindre mängder döda alger och annat material slammats upp från bottnarna och att mindre mängder slam sköljts ut i havet med regnvatten.

 

Vad gäller klorofyll-a har det ställvis konstaterats betydligt större halter än senaste år vilket kan förklaras med de mer omfattande algblomningarna. Halterna har dock inte varit onormalt höga på de stationer som hittills har sammanställts.

 

Vad gäller den yttäckande karteringen (dvs. provtagning på många platser under kort tid) kan nämnas, som också framgår av det skriftliga svaret på spörsmålet, att man tidigare år inte upptäckt onormalt eller alarmerande låga halter av syre. Dock har man det här året sett en tendens till lägre syrehalter i bottenvatten på många platser. Detta beror troligen delvis på det stabila, varma och lugna väder som rått under denna sommar. Organiskt material, dvs. döda växt- och djurdelar, bryts ned vid bottnarna och tär på syremängden i bottenvattnet. På grund av det varma och lugna vädret har bottenvattnet i mindre grad än normalt blandats upp med syrerikare ytvatten.

 

Vad gäller näringsämnen kan man från det material som hittills sammanställts inte se någon tydlig skillnad jämfört med tidigare år.

 

Fru talman!

Jag ville med den här redogörelsen försöka visa hur miljötillståndet idag är  i våra vatten, främst i havet och havsvikarna runt Åland.

 

Redogörelsen visar att det inte under de senaste 10 åren inte blivit så mycket sämre men inte heller har någon förbättring skett och det är illa nog. Därför måste arbetet med miljöräddande åtgärder fortsätta med oförminskad styrka och här kommer jag mera in på det som spörsmålet efterlyser, åtgärder.

 

Då måste man klargöra vad landskapsstyrelsen och de som arbetar med miljöfrågor har för verktyg att tillgå för att utföra ett effektivt och verkningsfullt arbete miljön till fromma.

 

Grunderna för verksamheten är att det finns lagstiftning som ställer upp  mål och regler för all miljöpåverkande verksamhet. Där har vi bl.a. genom lagstiftningsåtgärder i form av vattenlagen och lagen och förordningen om miljöskydd och miljötillstånd skapat goda förutsättningar att ställa upp regler. För närvarande håller landskapsstyrelsen på att ta fram en lag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfallsrester som också kommer att få betydelse för vattenmiljön.

 

Landskapsstyrelsen sköter tillsynen och kontrollen över att de uppställda reglerna följs och i

förekommande fall ger anvisningar och råd till olika producentgrupper om hur man skall förfara för att klara uppsatta regler och begränsningar. Men som jag ser det har landskapsstyrelsen inga möjligheter, om uppställda regler följs eller om man rättar sig efter givna föreskrifter, att gå in och förbjuda eller göra radikala begränsningar i annars lagliga verksamheter.

 

För att skapa ännu bättre regler för miljöarbetet håller landskapsstyrelsen på att ta fram vattenkvalitetsnormer där vi har hunnit en bit på väg, likaså finns ett förslag till skärpta regler för utsläpp från bosättning i glesbygden. Det finns från tidigare ett s.k. nitratbeslut för kontroll av utsläpp från jordbruket som följs.

 

Dessutom finns ett reviderat kontrollprogram för fiskodlingarna och miljöbyrån gör regelbundna kontroller vid dessa odlingar där man ser till hela verksamheten, inräknat också hanteringen av avfallet från odlingen.

 

Det pågår ett arbete med att kartlägga ca 120 sjöars miljöstatus och deras tillrinningsområden och under denna höst har arbetet fokuserats på fyra av dessa sjöar eftersom de används som vattentäkter. Resultatet av detta arbete skall ge svar på om skyddszoner måste anläggas för att rädda dessa sjöars vattenkvalitet.

 

En stor och viktig åtgärd för att förbättra vattenmiljön i våra inre vikar är arbetet med att samordna avloppsledningen från de norråländska kommunerna och leda avloppsvattnet till Lotsbroverket i Mariehamn. I ett senare skede har också Hammarlands kommun uttalat önskemål om en liknande lösning vilket skulle medföra att också västra Jomala kunde utnyttja denna lösning. Företaget kräver givetvis överenskommelser mellan dessa kommuner och Mariehamns stad, men arbetet pågår och landskapsstyrelsen har hela tiden stöttat detta arbete och beredskap finns att ge ekonomiskt stöd för att detta projekt som otvivelaktigt är en av de allra största miljöräddande åtgärder som vidtagits i landskapet skall kunna ros i hamn.

Jag tänker inte här gå in på alla detaljer och redovisa alla åtgärder som landskapsstyrelsen gör för att positivt rädda miljön eftersom vi avgivit ett rätt digert skriftligt svar på spörsmålet.

 

Eftersom fiskodlingarna ofta debatteras i olika sammanhang vill jag vid detta tillfälle förmedla vissa miljöfakta om denna verksamhet.

 

Tillståndsmyndigheten, Ålands Miljöprövningsnämnd, beaktar i sina beslut landskapsstyrelsens målsättning vad gäller produktionsnivå samt de målvärden som finns angivna i miljöministeriets åtgärdsprogram för skydd av vatten fram till 2005. Man kräver för närvarande i sina tillståndsvillkor en specifik belastning på 8 gr fosfor och 70 gr kväve per kilo fisk fram till och med år 2002 och därefter 7 gr fosfor och 44 gr kväve per kilo fisk d.v.s. samma målvärden som finns angivna i miljöministeriets åtgärdsprogram för skydd av vatten. Den specifika belastningen beräknades under år 2001 för fosfor vara 6,3 gr och för kväve 51,8 gr per kilo fisk. Den specifika belastningen har således varit under Helcoms rekommendationer på 8 gr fosfor och 70 gr kväve per odlad fisk. Sedan 1996 för fosforns del och sedan början av 1990 talet för kvävets del.

 

Jämför man emellertid odlingarnas värden med de regler som miljöprövningsnämnden kommer att använda efter 2002, alltså 7 gr för fosfor och 44 gr för kväve per kg fisk, kommer fosforvärdet att understigas medan kvävevärdet kommer att ligga något över det angivna värdet, men det ligger på samma nivå i dag i odlingarna.

 

Landskapsstyrelsen har deltagit i diskussioner inom Helcom om att fiskodlingarna skulle avföras från den s.k. hot spot-listan. Vi har ett arbete på gång i det avseendet och under hösten kommer frågan att tas upp till någon form av beslut. Ifall landskapsstyrelsens ansträngningar inte leder till önskat resultat att fiskodlingarna stryks förväntar vi oss besked om klara regler och nivåer så att dessa kan åtgärdas i samarbete med odlingsföretagen.

 

Fru talman!

Det är lätt att säga att nu måste krafttag tas för att rädda miljön. Min erfarenhet under den korta tid jag har haft ansvaret för miljöfrågor är till den del det gäller att ta krafttag inte så positiv. I de fall då det tagits krafttag, då vi eller Miljöprövningsnämnden bedömt att man måste göra begränsningar för att spara miljön har det lett till besvär hos förvaltningsdomstolen i en mängd fall. Vad tyder detta på, jo det är en lång och mödosam process att åstadkomma verkningsfulla miljösparande åtgärder då ingen vill se sin verksamhet inskränkt eller förändrad. Det är som man brukar säga om vägbyggen ”det är nödvändigt med bra vägar men dom får gärna gå på grannens mark.”

 

I övrigt, fru talman, hänvisar jag till det utdelade skriftliga svaret på spörsmålet men får säkert anledning att återkomma i debatten.

 

Men en sak vill jag ändå konstatera, att snabbt återställa miljön efter det att vi i flera årtionden har hållit på och förstört den är inte möjligt, men vi måste försöka.

 

Ltl Dennis Jansson:

Fru talman!

Miljöminister Sune Eriksson har just precis redogjort för svaret på ett spörsmål. Jag kan inte låta bli att kommentera en sak när Sune Eriksson nämnde Svibyviken. Han nämnde inte Svibyviken, men han nämnde att norra Ålands avloppsvatten skulle dras till Mariehamn till Lotsbroverket – till Ålands smutsigaste vik. Jag vill samtidigt säga att landskapsstyrelsen har ett annat ansvar beträffande Svibyviken. Man har från Jomala kommun skickat en skrivelse och begärt en utredning om att dra Svibyån till Torpfjärden. Svibyån har ett tillrinningsområde på 42 kvadratkilometer mark, mycket åkermark. Landskapets sjukhus har en gång i tiden släppt ut avfall rakt ut i Svibyviken. Man har på femtiotalet bankat av med en vägbank för Hammarland-Eckerö-vägen och lämnat detta stående i det skick det nu är. Nu skall man alltså dra allt avloppsvatten till Mariehamn.

 

Jag frågar då Sune Eriksson varför man inte gör en utredning om att leda bort Svibyån till Torpfjärden när en sådan anhållan kommer från Jomala kommun. Är det för dyrt eller finns det ingen vilja?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

I de diskussioner som har varit hittills beträffande avloppsvattenledningen från norra Åland har Mariehamns stad varit med. Jag har också förstått att man från Mariehamns stad har varit positiv till själva idén. Det är de rent praktiska åtgärderna som jag pekar på att måste diskuteras mellan kommunerna och hur man löser den här frågan. När det gäller utredningen som ltl Dennis Jansson talar om beträffande Svibyån stämmer det att man från Jomalas kommuns sida har anhållit om att landskapsstyrelsen skulle göra utredningen. Tyvärr är det så att vi inte har resurser att göra det, och det har vi svarat Jomala kommun, men vi har också i det svaret sagt att vi är beredda att stöda en sådan utredning ekonomiskt. Vi har inte personella resurser för att göra en sådan här utredning i dagsläget.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Om jag förstår miljöministern rätt, så säger han att han är beredd att ta ett ansvar för att reda upp Ålands i särklass smutsigaste vik. Du är beredd att vara med och ta ett ansvar, att städa upp den oreda man har ställt till med under de senaste 60 åren?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Svaret är självklart ja. Vi jobbar hela tiden med sådana här frågor. Det skulle väl vara märkvärdigt om jag inte skulle intressera mig för kvaliteten i Svibyviken när jag intresserar mig för alla andra vikar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Innan jag går in på mitt egentliga anförande tycker jag att det kanske förtjänar att uppmärksammas till någon grad det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson här tidigare anförde. Han konstaterade att vi de senaste två åren har haft en mycket, mycket påtaglig algblomning. Det väsentliga i det avseendet är inte huruvida algerna kan tillmätas gift eller att de är toxiska, utan det viktiga är algmassorna, som de senaste åren inte bara har kunnat åskådliggöras på vattenytorna, som de i många fall helt har täckt, inte minst i våra inre vikar, utan också att de går ner många, många meter i vattnet. Det allvarliga här är, som landskapsstyrelseledamoten Eriksson också indikerade, att ingenting försvinner. Alla dessa kopiösa algmängder dör, de sjunker till botten, och då är det så att många människor blir väldigt glada över att nu är vattnet klart och fint! Det finns forskare som säger att det är då den allvarliga processen i scensätts. Det är då förruttnelseprocessen på botten börjar, det är då syret förbrukas i våra bottenvatten och det är då svavelväteproduktionen inleds – den process som dödar våra bottnar. Det är det här som fortsättningsvis pågår.

 

Jag skall innan jag mer konkretiserar mig berätta att för några år sedan blev Lasse Wiklöf offentligen polisanmäld för att han hade den stora vänligheten att i linje med existerande regler med en grävskopa dra några tag utefter Önningeby stranden, där vi hade våra båtar. Det är två år sedan. I dag kan jag konstatera att detta nygrävda områdes botten – det var inte djupt, men man föryngrade bottnen lite genom att ta bort en del partiklar som åkte med i samma veva – består av svavelväte. På två år! Denna grönblåa bottenmassa som vi så väl känner till och där lukten är ruttna ägg. Det är en ofantlig fart på vissa områden och i det här fallet skulle jag inte vilja beskylla jordbrukare eller andra, för just här är området mer eller mindre fritt från sådana utsläpp. Ändå sker detta.

 

Fru talman!

Det som oroade mig var när landskapsstyrelseledamoten Eriksson sade, apropå de verktyg som landskapsstyrelsen har att ta till, att man inte har några som helst möjligheter att förbjuda eller göra begränsningar i verksamheter som i dag är lagliga. Mitt intryck är att under hela miljövårdsarbetet, år och decennier igenom, har miljövårdsarbetet tagit sikte på att de facto göra begränsningar i det fria näringslivsutnyttjandet. Det är så. Det är det man har gjort. Alla restriktioner som kännetecknar företagsamheten i allmänhet, allting som kännetecknar medborgarnas aktiviteter i övrigt, alla inskränkningar som har gjorts är legitima därför att de har varit till för att skapa förbättringar. Det är så den här processen måste fortsätta. Ju mer kunnande och insikter vi får desto mer varseblir vi att vi har möjligheter att vidta åtgärder för att förbättra situationen. Det måste väl ändå vara en ledstjärna i allt miljöarbete vi sysslar med.

 

Värderade fru talman!

I vårt spörsmål sade vi att det förefinns en växande oro bland ålänningarna beträffande tillståndet i  Östersjön och i våra närliggande vattenområden. Vi talade om att man oroar sig för den intensiva algblomningen, för ökad eutrofiering och också den åtföljande syrebristen, som faktiskt inger farhågor för framtiden. Vi sade också, vilket vi anser oss ha klart fog för, att många av våra inbyggare känner ett starkt hot, bl.a. mot vår turistnäring och för de egna framtida fritids- och rekreationsmöjligheterna. Fisket är definitivt också starkt sammankopplat med situationen i Östersjön. Vi sade också att all expertis är överens om att det är övergödningen, tillförseln av kväve och fosfor, som är det allra allvarligaste när det gäller belastningen av Östersjön och vi sade att det måste ännu mycket mera åtgärder till om vi skall kunna vända den här trenden. Vi sade att det gäller att från åländsk sida göra allt vi bara förmår och vi sade att det också i det internationella umgänget gäller att pressa på likaså allt vi förmår för att också få de stora staterna att ta ett vidgat ansvar. Vi sade att utvecklingen hittills förskräcker och att tiden är knapp. Jag måste säga att ledamoten Sune Eriksson var inne på samma linje när han sade att situationen inte har blivit bättre men inte heller så mycket sämre. Sämre har den blivit och det är  också alla överens om.

 

Vi hade några frågor i vårt spörsmål: Vilka är de verkningsfulla åtgärderna som landskapsstyrelsen ämnar sätta in för att vända utvecklingen och vilka effekter bedöms åtgärderna ha? Vilka resultat kan vi förvänta oss av de åtgärderna? Och: Inom vilken tidsperiod skall de verkställas?

 

Jag tycker, fru talman, att landskapsstyrelsen har svarat på något av det första, men den andra och tredje frågan tycker jag att det finns oerhört mycket ytterligare att begära.

 

Värderade lagtingskamrater, bästa landskapsstyrelse!

När jag skrev detta spörsmål och till min glädje, vilket jag naturligtvis tog för givet, fick mina partikamrater att teckna på och även Frisinnad Samverkans Harriet Lindman samt Dennis Jansson, så var det i den absoluta övertygelsen om att alla Östersjöstater inklusive vårt kära Åland på ett mycket avgörande sätt måste flytta fram positionerna i miljöarbetet för att vi tillsammans skall kunna vända trenden och rädda Östersjön för att på sikt naturligtvis kunna återställa vattenkvaliteten i Östersjön. Detta därför att Östersjöns och våra inre vikars självreningströskel för länge sedan är passerad. Det finns ingen självreningsautomatik i Östersjön som klarar nuvarande belastning.

 

De senaste två åren har jag ägnat mig åt att läsa massor av forskningsrapporter. Jag har studerat nationernas olika infallsvinklar och åtgärdsprogram men samtidigt också tagit del av den verkliga situationen, alltså tillståndet i Östersjön. Jag vill engagera mig därför att det är min övertygelse att våra vikar, vårt Skärgårdshav och vår gemensamma Östersjö är det särklassiskt största och viktigaste realkapital som Åland har, ett realkapital som enligt min mening utgör grunden för ekonomisk tillväxt och social- och kulturell utveckling. Hela Ålands dragningskraft utgår enligt mitt synsätt från vår omistliga skärgårdsmiljö.

 

Politik är att vilja och är vi många kan vi reformera och förändra den negativa utvecklingen i Östersjöområdet inklusive Ålands skärgårdsområden. Vi befinner oss i en allvarlig situation.

 

Själv anser jag att situationen i våra vattenområden är så viktig att vi på Åland egentligen inte har råd att arbeta med partipolitisk splittring, utan vi borde samarbeta över alla parti- och blockgränser för att tillsammans försöka åstadkomma resultat. Vi borde egentligen ha en allpartigrupp, vars enda uppgift skulle vara att kontinuerligt jobba med att finna åtgärdsförslag till förbättringar och snarast möjligt omsätta dessa i konkret handling. Jag vill också säga att ett sådant konstruktivt arbete inte heller får vika för ömma tår. Situationen är för allvarlig och jag menar att tiden är för kort.

 

Vi har inte skrivit spörsmålet för att återigen bara finna att det skall sluta i politisk diskrepans, käbbel och knivkastning. Spörsmålet vädjar i grunden till förändring, till förbättring, till ansvarstagande och till konstruktiva förslag.

 

Mot bakgrund av det jag har sagt vill jag faktiskt tacka landskapsstyrelsen för att man inte bara på en A4 avfärdar spörsmålet och synpunkterna i det utan i stället gett sig tid att tämligen utförligt åskådliggöra vad man eftersträvar och vad man arbetar med. Det är positivt. Man formulerar sig över drygt åtta sidor och jag vill tolka det så att man också förstår och vill på något sätt på allvar ta dessa frågeställningar i regeringen.

 

Fru talman!

Studerar man alla internationella åtaganden när det gäller utsläppsbegränsningarna för Östersjö-området kan man sammanfatta dem med att belastningen under de senaste 10-15 åren har kunnat reduceras med uppskattningsvis 30 procent. Det är bra! Men på grund av Östersjöns ringa vattenvolym, vattnet är också bräckt, salthalten är låg, havet är grunt och omsättningshastigheten som vi alla känner till är mycket, mycket lång. Allt detta gör att det inte räcker med de åtgärder som har vidtagits.

 

Ser man detta objektivt behövs det många fler insatser och dessutom tuffare åtgärder om vi för våra barn och barnbarn vill efterlämna ett hav som ännu går att återställa och inte nöjer oss med att Östersjön blir en stinkande kloak med döda svavelfyllda bottnar.

 

Det finns, fru talman, forskare som redan fällt omdömen som :”Om 50 år vill jag inte bo vid Östersjöns stränder, om nuvarande utveckling tillåts fortsätta.”

 

Jag har mycket noga tagit del av landskapsstyrelsens svar och det som jag allra mest oroar över är avsnittet under rubriken ”Planerade åtgärder” och under rubriken ”Forskningsprojekt för att klargöra hur mycket olika belastningskällor bidrar till övergödningen”. När man läser det avsnittet bibringas man med automatik återigen den känslan att man vill skylla på någon annan. Man säger sig sakna ”tillräckligt noggranna beräkningar om de långväga transporterna av näring till och från Ålands skärgård, t.ex. via vattenströmmar och luft”. Ja, det är att göra det enkelt för sig!

 

Personligen, fru talman, anser jag att man måste beträda två vägar. Den ena är att nationellt med republiken Finland och internationellt arbeta och trycka på för att de stora nationerna skall våga nya vägvinnande steg för Östersjöns räddning. Den andra vägen är att vi på det lokala planet på Åland gör allt vi förmår för att städa framför egen dörr och därmed också vinna ökad trovärdighet i det internationella samarbetet. På Åland, i landskapet alltså, är miljöpolitiken vårt eget område. Behörigheten är vår. Vi kan inte skylla på Finland eller andra länder. Vi har genom lagstiftningsbehörigheten ansvaret, beslutanderätten och rätten och möjligheten att verkställa. Men tar vi vara på den? Mitt svar är att arbetet framskrider där det inte finns konflikter inbyggda, men där näringar och människors utkomstmöjligheter berörs tar inte självstyrelsen strid för Östersjön. Där viker landskapsstyrelsen undan.

 

Bästa lagtingskamrater!

Forskning i all ära, och nya forskningsprojekt kan i detaljer behövas, men i det stora hela har forskningen för länge sedan i klar dokumentation visat alla beslutsfattare runt Östersjön att det är åtgärder som behövs och politiskt kurage för de nödvändiga tuffa besluten. Utsläppen är för stora, de måste ner, det är alla forskares huvudbudskap. Det gäller, som vi alla vet, särskilt kväve och fosfor.

 

Landskapsstyrelsen hänvisar i sitt svar till nya och större forskningsprojekt för att få vetskap. Ändå är landskapsstyrelsen och alla andra klart medvetna om var åtgärderna primärt måste sättas in. Det måste även i vårt samhälle bli slut på att sila mygg och svälja kameler; någon gång måste vi börja kunna nämna saker vid dessa rätta namn och lyfta sakerna på bordet. Vår värderade landskapsstyrelse går tyvärr som katten kring het gröt. Vi måste för att vara seriösa kunna, som jag sade, nämna sakerna vid deras rätta namn.

När det gäller avsnittet om fosfor- och kväveläckage från land till vatten, alltså de ämnen som primärt skapar Östersjöns och vårt eget skärgårdsområdes övergödningsproblem refererar landskapsstyrelsen till en kartläggning som verkställdes våren 1999-2001 och som också den innehöll förslag till åtgärder. Landskapsstyrelsen drar av den rapporten slutsatsen att det är särskilt avloppssystemen som måste ses över och att gödslingen inom jordbruket måste anpassas till behovsgödsling enligt markkartering efter grödans behov samt att jordbearbetning bör ske på våren. Dessutom säger man att man avser införa strängare krav på enskilda avloppsanläggningar.

 

Men, fru talman, om man gör sig omaket att läsa utredningen, som handlar just om kartläggning av fosfor- och kväveläckaget från land till vatten och förslag till åtgärder, så har i varje fall jag väldigt svårt att dra exakt samma slutsatser som landskapsstyrelsen. Jag delar uppfattningen att även små och mindre problem samt även avloppsfrågan måste ägnas uppmärksamhet, men den framstår inte som den absoluta huvudfrågan. Det är självklart att man måste åtgärda åtminstone enkammar- och även trekammarbrunnar utan infiltrering när man vet hur fosforn och kvävet praktiskt taget obehindrat läcker ut i naturen i dikena från dessa. Det är en ringa tröst att dagens krav vid nybyggnation på landsbygden är trekammarbrunn med infiltrering eller slutna system. De gamla otidsenliga avloppssystemen är kvar och fortsättningsvis kommer de att belasta vår natur och vattenmiljö. Varför kräver inte landskapsstyrelsen ovillkorliga förbättringar i dessa system eller krav på att de ansluts där det är möjligt till kommunernas centrala avloppssystem? Det enda man säger är att man skall ge bidrag för det. Även om landskapet också ger stort nummer av att stöda överföringsledningen från flera landskommuner till stadens reningsverk och därmed leda avloppsvattnet i renad form till det vattendrag, Svibyviken, som är ett av de mest belastade på Åland i dag, är inte heller det ett så avgörande steg som man kan tro. Dels kan vi säga att i den processen, där landskapsstyrelsen säger stöda med en massa pengar, vet vi fortfarande inte anslutningsavgifternas storlek - resonemanget kring det är inte fullföljt – vi vet inte heller de absoluta flödesmängderna eftersom vi inte vet i vilken utsträckning man ytterligare skall ansluta enskild glesbebyggelse till kommunala avlopp på landsbygden. Det finns många oklara frågor ännu. Men problemet är att när man har gjort allt det här och fört allting till Svibyviken, där man skulle rena avloppsvattnet maximalt, så är det ändå så att den reduktion man får av utsläppsmängderna på det här området är ändå bara några procent men som kostar många tiotalsmiljoner, det måste man komma ihåg.

 

Den senaste kartläggningen av fosfor- och kväveutsläppen från land till vatten visar att det trots allt inte är avloppsfrågan som är huvudfrågan. När det gäller belastningen av fosfor kan vi enligt landskapsstyrelsens egen utredning konstatera att fiskodlingen svarar för 66 procent, medan jordbruk och djurhållning svarar för 18 procent. Industrin svarar för endast 2 procent och bosättningen för 8 procent. 6 procent är på det övriga altaret. Det är faktum. Ser vi till kvävebelastningen svarar fiskodlingen för 50 procent, jordbruk och djurhållning för 28 procent, bosättningen för 17 procent och industrin för 1 procent. Det är alltså inte där man skall optimera insatserna.

 

I mina ögon och med min i och för sig säkerligen enkla slutledningsförmåga kommer jag framför allt till att det fortsättningsvis är fiskodlingen som är den stora huvudbelastaren med jordbruket på god andra plats. Min fråga är då varför man från landskapsstyrelsens sida inte fokuserar i sitt miljöarbete på de största belastarna utan koncentrerar sig på, visserligen viktiga frågor, men med lägre dignitet. Det är ingen illa menad fråga – det är en allvarligt menad fråga. Jag tycker att på något sätt måste de belastande siffrorna kunna tas på allvar. Kanske vi som lite omväxling kunde illustrera med en bild hur de såg ut i somras. Vi skall alltså visa några ”vackra dior” från den åländska skärgård som vi vill exponera för turister, besökare och oss själva. Jag kan förtydliga med att det handlar om bilder där vikar, stugbyar, som tillhandahåller turistservice, har haft det mycket, mycket ledsamt på grund av förekomsten av algblomning.

 

Fru talman!

Man får ofta intrycket att det för konkreta åtgärder krävs mycket mera forskning. Det känns som ett sätt, tycker jag, att vinna tid. Vi vet tillräckligt för att sätta in åtgärder för en hållbar utveckling i vårt skärgårdsområde och när det exempelvis gäller jordbrukets utsläpp och nivåer behöver landskapsstyrelsen inte heller hålla på med oändliga egna utredningar. På andra ställen i landet finns sådana utredningar klara; exempelvis Miljöcentralen i Åboregionen har gjort en hel del studier som kunde vara vägledande för oss. På basen av flödesmängder, olika jordarter, sedimentering i kväve- och fosforfällor, vet man tämligen exakt belastningsnivåerna. Det skulle vara ett sätt att snabba upp miljöpolitiken och handlingskraften om man ibland inte för stora kostnader lät uppfinna hjulet på nytt som redan snurrar i vår omgivning.

 

Fru talman!

Några frågor. Tror miljöansvarige Sune Eriksson och landskapsstyrelsen att fiskodlingen kan utvecklas miljövänligt och hållbart ur naturvårdssynpunkt? Tror Sune Eriksson och landskapsstyrelsen att EU:s miljöstödsregler, som nu inkluderar 80 procent av lantbruket, är tillräckligt för en hållbar utveckling? Tror Sune Eriksson och landskapsstyrelsen att utsläppen från den gamla bosättningen i glesbygden kan åtgärdas endast med bidrag utan förpliktande regler? Tycker landskapsstyrelsen, på basen av sina egna verkställda utredningar, att man verkligen har fokus på de stora huvudfrågorna i sitt miljöarbete för att eliminera belastningen i våra vattendrag?

 

Fru talman!

Att tillhöra ett minoritetsparti som inte sitter i landskapsstyrelsen har många gånger känts som tungt och svårt, hur mycket man än försöker jobba med de här frågorna. Det var därför jag initialt talade om hur viktigt det skulle vara att vi hade en allpartigrupp som bara jobbade med dessa och åtgärdsförslag för att komma någon vart. Jag sade en gång tidigare från den här talarstolen att eftersom det är så svårt att komma fram inom Åland måste man också anstränga sig att börja jobba externt, och det har vi verkligen gjort. Jag vill säga bara kort att inom ramen för Nordiska rådets Ålands delegation har jag känt en mycket stor tillfredsställelse över att ledamöterna Ragnar Erlandsson och Harriet Lindeman, som har ordinarie positioner, har släppt fram en suppleant som mig för att försöka hjälpa till i dessa miljöfrågor. Jag är faktiskt både glad, lycklig och stolt att den mångfald av åtgärder som jag själv har skissat och som numera då också är Finlands delegations uppfattning gläder och det känns att det finns möjligheter att komma framåt. Väldigt tungt har det varit på hemmaplan. I dag är det finländska initiativet som är väckt av mig och med stöd av Ålands delegation, undertecknat av samtliga partier i Finlands riksdag och där ett tjugotal namn redan finns på listan. Jag förutsätter att det här kommer att gå som en löpeld genom hela Norden!

 

Inför den konferens som skall hållas för parlamentarikerna i Petersburg i helgen har jag också medverkat till –och som jag till min stora glädje kunde läsa att även partiledare på svenska sidan nu yrkar på – ett förslag som bygger på att Östersjön just skulle klassas som detta speciellt känsliga område. Vi har för en vecka sedan skickat in förslaget till kommittén som förbereder resolutionerna. Det skulle öka förutsättningarna också för nationerna att inte bara följa IMO:s regler, FN:s regler, utan att verkligen ta egna initiativ och flytta fram positionerna och därigenom kunna uträtta mycket, mycket mera. Jag tycker det är väldigt skojigt.

 

Innan jag går ner från talarstolen efter denna första omgång, fru talman, skulle vi kanske kunna blädda fram ytterligare några bilder. Den här bilden är från en stugby där äldre turister vägrade sina barn att gå och simma. Så här krattar man, men så fort man har krattat upp viken så är den full igen. Det är ett ganska tröstlöst arbete. Så här ser det när den process jag talar om är i full gång: jättemycket alger som också håller på och dör. Ni ser gasbildningen, de stora bubblorna, man skulle kunna tro att man befinner sig i Mariehamns stads reningsverk, men det är inte så – vi är ute i vår natur.

 

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga och det gäller också en fråga som tangerar detta med utsläppen till våra vatten, det gäller hela vår avfallssituation i landskapet Åland, där kommunerna har ett stort ansvar. Jag tycker att det är bra att landskapsstyrelsen har medverkat till att man har stängt en rad deponier som inte har fungerat väl och därifrån läckaget har varit påtagligt. Men min fråga är: Vet landskapsstyrelsen vart de deponirester förs som härrör från de stängda deponierna? Vem tar hand om dessa? Landskapsstyrelsen säger också att man arbetar hårt för att man skall hjälpa Ålands miljöservice att få till stånd en central avfallshantering på Åland. Min fråga är: Tror landskapsstyrelsen att vi på Åland, även vid uppnående av en central avfallshantering, kan klara oss helt utan någon form av deponi på Åland och i så fall: Vad är rådet? Hur skall Ålands miljöservice bära sig åt för att klara den här frågan? Jag tar upp det här därför att jag är mycket, mycket orolig för att avfallsfrågan är nästa jätteproblem för kommunerna på Åland. Vi har i dag Svinryggens deponi som är en deponi gemensamt för Mariehamn och Jomala och jag har för mig, trots att det naturligtvis inte skall vara så, att också väldigt mycket av de stängda deponiernas avfall omsider hamnar på denna deponi, vilket har till följd att denna deponi måste stängas tidigare än beräknat, troligen nästa år och därmed är problematiken för landskapet Åland, dess kommuner och invånare total.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

När landskapsstyrelsen förberedde svaret blev jag själv lite överraskad av hur mycket det egentligen görs på miljöområdet. Jag skulle säga att det är ett brett upplagt arbete som landskapsstyrelsen gör, men det är klart att det blir en kontrast när man hör ltl Wiklöf här som  talar om hur glad, lycklig och stolt han är över sitt förslag i Nordiska rådet och hur det skall gå som ”en löpeld genom hela Norden”! Vårt arbete med vattenkvalitetsnormer kommer inte att gå som en löpeld genom hela Norden, men det kommer att föra miljöfrågorna framåt. Jag tycker att det är lite dubbla budskap när ltl Wiklöf säger att han vill ha ett allpartisamarbete samtidigt som han svepande kritiserar landskapsstyrelsen för allehanda åtgärder och anlägger en mycket ödesmättad ton – en miljöolyckskorp kan man säga.

 

Orsaken till att jag begärde replik var att jag ville upplysa om att vårt arbete i Nordiska ministerrådet fokuserar på oljeskadebekämpning, på förebyggande åtgärder, det är kopplingar till Helcom och jag har själv deltagit i EU-ministerråd där vi har gått igenom alla tänkbara reglementen och regler för att förhindra oljeutsläpp och läckor. Det är alltså IMO och andra internationella organisationer. Om det är allvar med allpartitanken, så borde man faktiskt inse att forskningen, som ltl Wiklöf här avvisar, har gjort att man har gjort framsteg. Det är kunskap som är grunden och lagstiftningen är en metod.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag konstaterade i mitt anförande att många av de åtgärder som görs är på sin plats. Landskapsstyrelsen har dem som de högst prioriterade och vad jag ville sätta fokus på var, vid sidan av dessa, de verksamheter som har de största utsläppsmängderna av fosfor och kväve från land och vatten. Om det är så att vicelantrådet tycker att det är förmätet av mig att ta upp de verkliga problemen, så har jag inte förståelse för det. Jag har lärt mig att om man skall komma någonstans snabbt, så måste man angripa de största bekymren först. Att vi dessutom har ett brett angreppsfält på alla miljöproblem tycker jag är viktigt. Därför tycker jag också att bosättningsutsläppen är väsentliga. Huvudfrågorna finns tyvärr på helt andra håll.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det är klart att det kan låta övertygande att man som en ädel miljöriddare skall lösa problemen på någon dag i Nordiska rådet eller i något annat forum. Men vad jag vill påpeka är, och som svaret som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har gett visar på, hur komplicerade frågorna är och hur brett man måste arbeta. När man talar om att sila mygg och svälja kameler tycker jag att det är en orättvis behandling av det miljöarbete som många, många människor utför på Åland, i förvaltningen och i frivilliga organisationer. När man talar om att sila mygg och svälja kameler borde man också ta med, vilket ltl Wiklöf inte gjorde, att långt över hälften av föroreningarna på Åland i partiklar och annan form, när det gäller kväve och fosfor, kommer från luften. Jag skulle rekommendera ltl Wiklöf att komplettera sitt miljöarbete genom att läsa naturvårdsverkets skrift Biff och Bil som talar om just vad det kostar oss i miljö att köra omkring med bil som inte är tillräckligt modern, har katalysatorer osv., så där finns också någonting som landskapet har anledning att göra. Det är alltså ett brett fält, tålmodiga åtgärder, regler, baserat på kunskap som är det viktiga. Jag tror inte att man löser miljöproblemen med initiativ i Nordiska rådet, men det hjälper till och i ministerrådet har vi också ett arbete. Jag tycker att det är bra till den delen att ltl Wiklöf tar initiativ, men den svepande kritiken samtidigt med hög egen svansföring i miljöpolitiken gör att gapet är för stort.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag har full förståelse för att det gör ont i vicelantrådet om någon från minoriteten lyckas i några av sina strävanden. Jag begriper att det gör väldigt ont! Jag måste faktiskt säga att det är under vicelantrådets värdighet att raljera över en framgång i Finlands delegation i Nordiska rådet och håna detta. Det visar verkligen att man inte tar de här frågorna på allvar. Jag har sagt att vi skall jobba på alla plan. Det säger landskapsstyrelsen också i sitt svar. Var glad och tacksam då i stället över att det finns någon som har biträtt er och hjälpt till i stället för att försöka raljera. Fortfarande är det så att det skall vara en bred angreppsvinkel på alla de här frågorna, den saken är klar, men jag säger det än en gång, att man måste fokusera ännu mera på de största belastarna.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:   

Fru talman!

Ltl Wiklöf talar här om deponirester som härrör sig från stängda deponier. Jag beundrar ltl Wiklöf för att han ofta är påläst i miljöfrågor, men jag tror att han har missat någonting. Det är ytterst sällan man från stängda deponier för deponirester någon annanstans. De skall sluttäckas på ett sätt och finnas kvar där de ligger, så deponirester därifrån skall inte egentligen få flyttas över. Ltl Wiklöf sade ordagrant så och han brukar vara punktlig, så jag vågar citera honom. När det gäller vart man skall föra det avfall som fortfarande uppstår, trots att det är stängda deponier, är detta en annan sak. Där är åtminstone min vision att vi skall sortera, återanvända, kompostera och göra såsom det nya regelverket förespråkar för att få så litet avfall att vi kan föra bort det till någon som har möjlighet att göra en godkänd deponi som är betydligt bättre än den vi själva skulle kunna ställa till förfogande för vår lillamängd som skulle vara kvar. Nu håller man redan på och gör det som många kommuner har struntat, om vi tar Svinryggens deponi: man håller på och separerar inert avfall från annat avfall – och det var väl inte en dag för tidigt. Miljöservice håller på med det.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det är självklart så att jag menar de befolkningsgrupper som nu har råkat ut för de stängda deponierna: vart förs deras deponirester? Det var det som min fråga egentligen gällde. Uttryckte jag det dunkelt, så vill jag nu förtydliga det. Det är, som ltl Sune Mattsson sade, en annan sak, men hur är det i dag? Det kan säkert landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson så småningom svara på, det är jag övertygad om. Men jag befarar att det inte står bra till!

 

Ltl Englund, replik:

Fru talman!

Ltl Wiklöf använde en del siffror i sitt anförande om fosfor- och kväveutsläpp för t.ex. fiskodlingar och lantbruk, som jag också har sett och hört talas om. Men det finns kanske tyvärr en del oklarheter i det här också. Jag önskar därför att ltl Wiklöf kunde svara på vart det kvävenedfall som kommer på de åländska markerna räknas. Är det så att det ofta ingår i utsläppen från lantbrukets marker? Om så inte är fallet, vart tar det då vägen?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det här är också ett klassiskt sätt att komma undan problemen. Alla vet vi att vi har ett mycket omfattande kvävenedfall från luften. Det var en av orsakerna till varför jag inom ramen för Finlands delegation och Ålands delegation i Nordiska rådet försökte få igenom att svavelhalten i oljan skall ner till 0,5 procent i bränslen på Östersjön. Där är vi åtminstone från finländsk och åländsk sida. Det tycker jag är ett jätteframsteg. Tio procent av kväveoxidutsläppen kommer just från fartygstrafiken i Östersjön, så vi vill också på den sidan ta ner det här. Men bara för att vi har mycket nedfall från luften, vilket är beklagansvärt och som naturligtvis är internationella frågor som måste lösas på det globala planet, så kan man inte för den skull avhända sig ansvaret från de källor som vi de facto har i vårt samhälle. Jag vill bara fokusera kring det. Jag tycker att det är rätt att man tar itu med huvudproblemen som en första rangens fråga och också brett i övrigt, men det som är mindre betydelsefullt visavi belastningen har naturligtvis en något lägre dignitet.

 

Ltl Englund, replik:

Fru talman!

Jag kan konstatera, att jag inte fick något svar på frågan vart procenterna som ramlar ner på våra marker har tagit vägen. Vi kan också konstatera att inom det åländska lantbruket har det skett en otrolig neddragning på gödslingsmängderna. Det är mycket mindre mängder nu än tidigare och kanske vi också importerar mera varor till det åländska samhället och då blir vi drabbade bakvägen genom nedfallet när det räknas ner på det här sättet, negativt för lantbruket.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

De siffror, som jag refererade till och som är från den utredning visavi fosfor- och kväveläckaget ut till vattenområdena från land, visar att jordbruket har minskat sina utsläpp, alldeles klart. Det är inte så många år sedan vi pratade om 40-procentiga utsläpp från lantbruket, åtminstone i vissa vattendrag. De har gått ner och det är jättebra. Sedan är frågan: Räcker det här? (Från salen: ltl Englund: det räcker) Räcker, som jag ställde frågan, EU:s miljöstödsprogram till för att vi skall klara belastningsnivåerna från lantbruket. Jag tror att vi måste gå lite längre ännu. I stället för att gräva en massa raka diken, så borde de börja slingra i naturen, resan ner till vattnet borde bli mycket längre och vi borde faktiskt bygga regelrätta fosfor- och kvävefällor och inte några små pölar som inte har någon effekt.

 

Ltl P-E Eriksson:

Fru talman!

Ltl Englund var redan inne på en del av det jag tänkte säga. Jag slutade som jordbrukare för tio år sedan och redan då var gödslingen av jordbruket datorstyrt; det var datorer som räknade ut gödselmängden för grödan för att resultatet skulle vara noll s.a.s. på uttag och efterfrågan. Det har man pysslat med ganska länge, ifall inte ltl Wiklöf kände till det. Den som lyssnade på radion i morse märkte kanske att på ett fiskodlarseminarium alldeles nyligen kom man på att nu har fiskodlingarna blivit så mycket bättre, så nu kan man börja öka odlingarna i stället för de har minskat utsläppen så mycket! Det är ganska intressant och då måste de ha kommit ganska bra framåt vad gäller miljöpåverkan. Ltl Englund var inne på kvävenedfallet som kommer uppifrån luften s.a.s. Som vi vet har vi flygtrafik som går dagligen och stundligen dygnet runt och som släpper ut fruktansvärda mängder och det ramlar ner någonstans, som ltl Wiklöf antydde. Vi ligger bra till för att ta emot ganska mycket av den delen. Jordbruket kan knappast belastas för vad som kommer ner därifrån. Vi som har förmånen att bo invid de stora farleder, där man gräver bort hektarvis med strandängar, kan konstatera att det är också ett utsläpp av näringsämnen som frigörs i vattnet. Bara som ett påpekande i sammanhanget.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Jag har nog aldrig beskyllt jordbrukarna för att behöva stå till svars för flygtrafikens kväveoxidutsläpp! Det måste nog åtgärdas på andra sätt, även om där också kommer renare motorer. Att ett fiskodlarseminarium kommer fram till att man är så bra så att man måste förstora ytterligare, ja inte förvånar det mig inte och knappast ledamoten P-E Eriksson heller! jag är inte emot att fiskodlarna kan bedriva sin verksamhet, men problemet är att om den förorenar eller belastar i sådan grad att det är ett bekymmer måste vi kunna diskutera det. Det är det jag försöker göra.

 

Ltl P-E Eriksson:

Fru talman!

Det ligger naturligtvis en hel del i det som ltl Wiklöf säger, att jordbruket kan åtminstone inte belastas för det som ramlar ner uppifrån luften – vi bara råkar ligga i vägen. Men eftersom man har kommit fram till att man kan öka fiskodlingen tolkar nog jag det som att utsläppen måste ha blivit så mycket bättre, man har minskat dem så mycket att vi står lite på jämnan s.a.s.

 

När det gäller algproblemen som visas på bilderna, så även om jag är född och uppvuxen och obotlig skärgårdsbo, så sådana där grejer har jag aldrig sett i alla fall. Det är möjligt att det kan finnas sämre platser där också, men vi har ju förmånerna med storfärjorna som rör upp vattnet förstås. ?? Det kan ligga någonting i det och det är väl fördelen i så fall i stället för att gräva på strandängarna. Visst kan jag se lite grumligt i vatten, men jag har aldrig sett något liknande ens en gång!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Det var en hel del som ltl Wiklöf tog upp här i sitt anförande, men det som jag tog fasta på var att vi fick i alla fall ett hyfsat vitsord för det svar vi har lämnat och jag anser att miljöfrågorna är ett prioriterat område åtminstone inom den avdelning jag jobbar. Det tar mycket av tiden, men det är det värt i och för sig; sedan finns det naturligtvis någon som kan säga att det är väl inget mått på vad som görs hur mycket tid det tar av mig, men det är i alla fall så att det görs en hel massa saker. Jag ville i svaret lyfta fram så mycket det bara går av fakta, det som görs, resultatet och också visionerna framöver för att förbättra miljön. Det är vi nog alla överens om att det här är ett område som man måste arbeta mycket med. Till den delen vill jag säga att det finns en hel del åtgärder redovisade och det finns också i viss mån resultat av åtgärderna. Och resultatet är självfallet att minimera påverkan på miljön i alla sammanhang och i alla verksamheter. När det gäller frågan vilken tid det här skall ske går det inte att svara på. Det är, som jag försökte säga i slutet av mitt föra anförande, att har vi hållit på i 40-50 år och förstört miljön kommer det nog att ta en tid innan vi har den i bra skick också. Det är en omöjlig fråga.

 

När jag nämnde att landskapsstyrelsen inte kan gå in och förbjuda eller göra radikala begränsningar i annars lagliga verksamheter – jag vet inte om jag uttryckte mig otydligt eller om ltl Wiklöf inte uppfattade vad jag sade – var meningen den att om man inom verksamheterna uppfyller de mål som har satts och rättar sig efter dem, så finns det ingen möjlighet, utan vi måste formulera nya mål och nya föreskrifter för att förbättra det.

Ltl Wiklöf säger att landskapsstyrelsen inte tar strid mot företag för att föra fram miljökrav. Visst är det så! Varför är det annars en hel mängd besvär över de beslut som har tagits och de begränsningar som vi har fört fram?

 

Landskapsstyrelsens svar skall nog uppfattas så att det finns en klar vilja inom den här landskapsstyrelsen till förbättringar. Jag vill påstå att miljöfrågorna mer och mer kommer med i alla beslut. Precis som vi har självstyrelselagen i ryggraden så sitter nog också miljöfrågorna där härefter. Att vi skulle uppfinna hjulet på nytt inom landskapsstyrelsen med all denna forskning! Ja, jag ser det nog så att om man inte har forskning, om man inte har klara besked på hur det står till, så famlar man i blindo, man vet inte riktigt vad man skall göra. Man vet att situationen är dålig, men man måste åtminstone få fram någon form av riktlinjer för hur man skall gå vidare och det får man när man vet var man står.

 

Vi har ett rätt omfattande samarbete västerut, men i all synnerhet österut, med miljöministeriet, med de miljöorganisationer som finns på finska sidan och det är inte mera än en vecka sedan som det var en delegation från miljöcentralen här och vi diskuterade gemensamma frågor. Nog använder vi mycket de uppgifter, den forskning och rön som man kommer fram till på annat håll, så att vi inte behöver göra dubbelarbete, det är alldeles klart.

 

Ltl Wiklöf ställde några frågor: om jag tror att det går att åtgärda t.ex. fiskodlingarna. Jag försökte i mitt förra anförande ge de fakta som finns, där det visar sig att fiskodlingarna ligger under de krav som man ställer just nu. Kraven kommer att skärpas och nog måste jag se positivt på att miljösidan fortsättningsvis skall utvecklas också inom fiskodlingarna. Beträffande jordbruket vill jag informera om att 90 procent av jordbruken är med i miljöstödsprogrammet och följer de regler som finns. Läser man allt vad det innebär i vårt svar till spörsmålet, så är det mängder av saker som man skall iaktta och följa för att få vara med i programmet. Jag är övertygad om att det har en stor nytta.

Att man sedan möjligen i framtiden kan komma till att det inte räcker till, det kan jag inte uttala mig om, men det får framtiden utvisa. Likaså gäller det utsläppen i glesbygden. Det är som ltl Wiklöf säger att många är dåliga. Trekammarbrunnarna räcker inte heller till, enligt det förslag till sanering av utsläppen som vi har tagit fram, utan det krävs ytterligare åtgärder. Men vi jobbar på alla fronter. Utsläppen i glesbygden är en liten procent om man ser till en kaka där man radar upp procenterna, men inte är det oväsentligt hur man sköter det och det jobbas med de frågorna. Jag kan bara säga som ett exempel att vi har från Lemlands kommun avtal med Mariehamns stad om att föra avloppsvattnet till Lotsbroverket; åtminstone för Järsö-Nåtö-området var det så att där rann det mer eller mindre ut i sjön direkt tidigare, men fler och fler ansluter sig och visst är det en åtgärd som är miljöräddande.

 

Jag vill påstå att miljökraven skärps lite undan för undan hela tiden och det hänger också samman med att man måste få fram ny teknik för att göra vissa saker på ett miljövänligare sätt. Inte kan man bara ställa krav utan det måste finnas någon realism också mellan kraven och den verksamhet som finns. Avfallssituationen är i och för sig ett problem, men jag ställer nog lite min förhoppning till Ålands miljöservice som har detta ansvar egentligen. Jag är dock tveksam om man kommer att klara av det. Den deponirest som kommer från mitt hushåll är jag ganska säker på att går till Nådendal, Lars Wiklöf, så den belastar inte vår miljö desto mera annat än möjligen när man kör med lastbil.

 

Ltl Wiklöf hade också synpunkter på och förde fram sitt arbete inom Nordiska rådet och då kan jag också berätta att jag har väckt frågan om att man på ett bättre sätt än hittills borde kunna identifiera ”skyldiga” personer till utsläppen från fartygen. I dag är det lite si och så med den saken och vi vet att det förekommer massor av utsläpp och man vet från vilket fartyg det kommer, men det händer liksom ingenting, ingen kan ställas till ansvar. Till den delen bör vi få en bättre lagstiftning. Jag vet att dessa frågor diskuteras inom ministerierna, men det har inte blivit något beslut i den frågan ännu åtminstone vad jag känner till. Men frågan är väckt och jag hoppas att den skall gå vidare. Vid senaste nordiska miljöministermöte var jag med och stödde en konvention om behandling av barlastvatten, en konvention som har utarbetats inom IMO och som förhoppningsvis skall kunna vara klar 2003 för att tas i bruk. Jag har också stött det pågående arbetet att, i enlighet med Kyotoavtalet,  få Östersjöområdet som en modell när det gäller utsläpp för att kunna visa om det fungerar eller inte.

 

Sist, fru talman, vill jag kommentera ltl Wiklöfs uttalanden om att leda vattnet till Lotsbroverket. Jo,visst, det är en hel del saker som är oklara, men de måste redas ut inom kommunerna och mellan kommunerna för att det skall börja fungera. Det är självklart. Inte är det meningen att någon skall bli lidande på det här företaget, utan meningen är att alla skall vinna på det och i slutändan att särskilt miljön skall vinna på det.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

När jag skrev på spörsmålet var det framför allt med tanke på att vi kunde debattera och få höra vad som händer i landskapsstyrelsen osv. runt miljöfrågan. Det här är ett sätt att kunna ha en ordentlig diskussion i lagtinget. Det är en bra början, tycker jag nu. Det jag i min nyfikenhet kastade mig över var naturligtvis landskapsstyrelsens svar om vilka åtgärder som har gjorts. Jag vet inte om jag skall vara stolt eller vad jag skall vara, men jag kan konstatera att det mesta känner jag igen! Nästan alla punkter var sådant som faktiskt har igångsatts på olika sätt och arbetet har fortsatt i den här landskapsstyrelsen och jag är naturligtvis glad för att ingenting har avbrutits, men jag hade kanske haft förväntan på mera ”nyheter”.

 

När det gäller vissa frågor som här har debatterats skulle jag vilja lyfta fram frågan om avfallshantering, en fråga som har varit aktuell i många år och det har inte hänt någonting på flera år nu, så jag tror att man måste hitta nya tag. Själv hör jag till dem som tror att vi behöver ha en slutdeponi på Åland. Vi kan inte förlita oss på att skicka bort allting.

 

Jag skulle vilja ställa en konkret fråga. I lagen om fritidsbåtar finns det en paragraf om utsläpp av toalettavfallsvatten och det var en av de frågor som åtminstone jag skämdes för att vi inte åstadkom så snabbt som jag skulle ha önskat, men då var tanken att det kommer i alla fall här att utsläpp i vatten av toalettavfallsvatten från fritidsbåtar är förbjudet inom Ålands vattenområde, alltså 12 sjömil. Nu har det dragit ut väldigt mycket och frågan är vad händer. Jag tycker inte att vi kan ta emot en sommar till och inte ha detta åtgärdat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Beträffande fritidsbåtlagen är situationen den att den borde slutbehandlas i lagtinget någon gång så skulle vi kanske komma till något resultat, men det har verkat rysligt trögt, av olika orsaker och där kan jag inte underlåta att säga att förslaget om att förbjuda vattenskotrarna var en klar miljöåtgärd från landskapsstyrelsens sida, men en sådan liten sak vill man inte heller gå in på, så det verkar inte till den delen speciellt bra. I inledningen till debatten sade jag att jag är positiv till debatten. Jag tycker att den är bra, den behövs, det är så här man skall lägga upp ett spörsmål att man får en bred debatt om olika frågor och jag är också, i likhet med ltl Lindeman, bekymrad över avfallshanteringen, i den form som den var tänkt att organiseras, men som jag ser att inte fungerar. Jag har faktiskt funderat på andra åtgärder, men tillsvidare får vi ändå se tiden an och se om Ålands miljöservice verkligen kan göra någonting.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman! 

Trots att de s.k. soptipparna är stängda har vi sophanteringsfrågan olöst och jag hade inte tänkt ta till orda i debatten, men när jag såg de planerade tre åtgärderna så var en av dem att man skulle stöda Miljöservice. Det känns lite naivt att leva kvar vid den tanken och tron. Jag har jobbat i min hemkommun ganska mycket och försökt få igång Miljöservice, men jag tror inte på den tanken mera och det känns bara som om landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson använder Miljöservice som argument för att slippa diskutera ens den idé och tanke som fanns med Haddnäs. Men landskapsstyrelseledamoten sade i den förra repliken att det fanns någon tanke från landskapsstyrelsen till någon lösning, så kanske landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson kan redogöra för den tanken. Direkt for det i min tanke, att är det någonting som att man tänker lagstifta och börja centralstyra det eller finns det någon annan idé?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill påstå att i landskapsstyrelsen har det inte diskuterats något annat än det som förekommer just nu, men jag har själv för min egen del funderat på att om inte det här fungerar måste man ta till lagstiftningsåtgärder för att på något sätt styra verksamheten.

 

Ltl Englund, replik:

Fru talman!

Egentligen vill jag bara ge en stor eloge till landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson för mycket bra anföranden som svar på spörsmålet. Jag är glad för att man tittar på forskning tillika som man vet vad verkligheten är i dessa frågor. Det är en mycket viktig sak och en bra bedömning som man gör i landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

Plenum tar en kort paus för lunch och återkommer kl. 12.30. (Kl. 11.52).

                                            ---------------------------

(Kl. 12.34). Plenum fortsätter.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

I spörsmålet hänvisar ledamöterna Wiklöf, Sundback, Sjöblom, Lindeman och Dennis Jansson till vad de kallar ”en mycket allmän uppfattning bland många ålänningar” om att miljöpolitiken i landskapet skulle kännetecknas av, jag citerar, ” omfattande prat och diskussioner men få verkningsfulla åtgärder”.

 

Ledamoten Wiklöf brukar dra till med att ”ingenting görs”, vilket måste tydas som noll insatser, frånvaro av all som helst aktivitet och likgiltighet, absolut ingenting.

Detta, fru talman, är verkligen att ta i, att försöka skära pipor i vattnet, eller som det hette på medeltiden, ”Gott är att sittja i rörvassen och göra pipor”.

Sanningen är en annan.

 

Herr talman!

Det finns närmare tio centrala landskapslagar inom miljöområdet. De handlar  om bland annat vattnet, miljöskydd och miljötillstånd, miljökonsekvensbedömning, naturvård, skogsvård och renhållning. De äldsta är från 1995. Men liberalerna har varit med och stiftat allihop här i lagtinget.

Så finns det förordningar om miljöskydd och miljötillstånd, om vattnet i landskapet, om PCB-avfall, om begränsning av utsläpp i vattnet av nitrater från jordbruket, om fritidsbåtars säkerhets- och miljökrav, om skogsvård, renhållning, om deponering av avfall, om förpackningar och förpackningsavfall, om förbränning av farligt avfall. Det finns landskapsstyrelsebeslut om avfall och farligt avfall samt om förfaranden för återvinning och slutligt omhändertagande. Dessutom finns det lagstiftning som berör miljön inom områdena hälso- och sjukvård, livsmedel samt produktsäkerhet.

 

Ingenting, säger lagtingsledamoten och agitatorn Wiklöf. Ingenting är lyckligt från alla sidor sett, säger ordstävet.

 

Herr talman!

Ltl Wiklöfs heta engagemang är givetvis bra och den vilja till samarbete han talar om är naturligtvis ännu bättre. Men oppositionens frisinnade och socialdemokrater brukar här i lagtinget framställa stränga, för att inte säga ovillkorliga krav på budgetbalans, ja man kan tro att de kräver nödstopp av hela samhällsekonomin på Åland. Men i sin kampanj om Östersjön har ledamoten Wiklöf krävt mycket radikala grepp. Vi måste börja prata pengar, utropar Wiklöf.

 

Det är klart att vi ska prata pengar! Vilka pengar är det Wiklöf menar?  I vilken storleksordning är satsningen enligt socialdemokraternas mening? Vad ska vi skära ner på i stället?

 

Det har varit tal om att köpa upp alla fiskodlingar och lägga ner dem och vägra tillstånd för nya odlingar. Vad kan det kosta, ledamoten Wiklöf? Vilka pengar är det vi talar om? Och vad kostar de satsningar som ska ge ny företagsamhet, som ska ersätta fiskodlingen inom skärgården vad gäller sysselsättning, intäkter och livgivande penningflöde. Hur många miljoner är vi uppe i, ledamoten Wiklöf? Är fiskodlingen verkligen ett huvudproblem inom miljön på Åland? Kan det påståendet ha att göra med en viss närsynthet mitt i allt internationellt tänkande som ltl Wiklöf har gjort sig till tolk för?

 

Man kan konstatera att enligt uppgifter för Sydvästra Finlands Miljöcentral står fiskodlingen för 1,3 procent respektive 3,1 procent av de totala utsläppen av kväve och fosfor i Finland. Det finns lite olika siffror beroende på tidpunkten när undersökningarna har gjorts, men det vi, och det har framkommit av debatten redan, att de åländska vattnen utsätts för mycket influenser utifrån och det har en väldigt stor betydelse när det kommer från annat än fiskodlingar och då blir fiskodlingarna små. Det finns också en utredning som visar att odlad regnbågslax i avseende på miljöpåverkan under produktens hela livscykel är fullt jämförbar med eller i vissa avseenden t.o.m. mer ekoeffektiv än andra animaliska produkter från vårt traditionella lantbruk. Granskar man fisk och kött utgående från de totala produktionsvolymerna är miljökonsekvensen av köttproduktionen flera gånger större än effekterna av fiskodlingen. Men en jämförelse av utsläppen i miljön utgående från energi och proteininnehåll i regnbåge, gris- och nötkött placerar fisken mitt emellan.

 

Att titta på lokala utsläppssiffror är alltså inte det enda som gäller.

 

Liberalerna är måna om Östersjöns miljö och framtid. Vi vet att tillräckligt mycket inte har gjorts för att skydda vårt innanhav. Mer måste göras och givetvis kostar det pengar. Det gäller att satsa dessa pengar på ett rimligt sätt, inom ramen för en långsiktig plan, där vi samverkar inom Åland och med omvärlden. Vi i lagtinget borde samlas kring en sådan satsning inom ett helhetsgrepp. Det  håller jag med ltl Wiklöf om och det har jag själv framfört tidigare här i lagtinget.

 

Det lönar sig inte att falskeligt ropa om att ingenting görs från regeringssidan. Alla som hör sådana utbrott förstår ju att då är det förment listig partitaktik som tillämpas av de kritiska. Det är inte korrekt att påstå att oppositionen handlar, verkligen gör något, om de inte lyckas övertyga majoriteten om att förslagen är bra. Då blir ju klandret i praktiken bara prat.

 

Herr talman!

Här behövs ett helhetsgrepp där majoritet och opposition försöker samla krafterna till en rimlig genomgång av som ytterligare bör och kan göras, hur, och i vilken takt, tillsammans med bedömningar om hur finansieringen kan byggas upp.

 

Liberalerna är medvetna om att fiskodlingarna lokalt medverkar kraftigt till övergödningen av våra inre vatten. I praktiken ser vi redan inledningen av en utfasning av fiskodlingen. Lagstiftningen leder till att flera odlingar, som inte fungerar tillfredsställande, måste upphöra. Det finns på lag grundade avvecklingsbeslut på grund av för stor belastning på vattnet. Lagstiftningen har skärpts. Och lagstiftningen kan skärpas ytterligare vid behov.

 

Jordbrukets utsläpp är generellt de största i kustområdena. Några exakta siffror om jordbrukets utsläpp finns inte. Men det är viktigt att ytterligare skärpa bestämmelser om gödsling. Man kan beklaga att de regler som finns för skyddszoner vid åkrarna inte slagit igenom ännu på Åland.

För en positiv utveckling finns det pengar i miljöstödsprogrammet.

 

Herr talman!

På bebyggelsen i skärgården ska nu ställas nya krav vad gäller utsläpp och miljövänlighet. Det blir sammantaget rätt betydande utgifter för glesbygdsbor och sommarstugeägare. Ledamoten Wiklöf har sagt att åt luftutsläppen kan vi på Åland ingenting göra. Man kan fråga sig varför den socialdemokratiske gruppledaren är så markant menlös just på denna punkt. Passar det inte in i kampanjen? Vill Wiklöf inte stöta sig med de många bilägarna? Är det så att just fiskodlarna är bekvämt få, därmed lämpligare mål för radikalt prickskytte? Senare har ju Wiklöf dessbättre kommit på att vi inte kan glömma bort luftkvävets stora inverkan på Östersjön. Det kan vi nog tacka sommarens miljödebatt för. Ledamoten Wiklöfs nya grepp blev då att föreslå att Åland blir världsledande som ett etanoldrivet bilsamhälle, alltså ett testområde. Hur ska detta realiseras? Har ledamoten Wiklöf några tankar om det?  (Från salen: visst! har du?) Också detta mycket omfattande förslag kräver naturligtvis noggrann granskning. Låt oss arbeta tillsammans med det, ledamoten Wiklöf!

 

Men, herr talman, först bör vi nog studera hur vi kunde inrikta vägtrafiken i miljöskonande riktning. Luftutsläppen på Åland har börjat kartläggas och då finns vägtrafiken med på ett hörn. Ett ännu större problem för vattenmiljön på Åland än bilarna är antagligen den intensiva trafiken på havet och i våra farleder. Där räcker inte med jakt på olje- och spillvattenutsläppare. Verkningsfulla åtgärder kräver internationellt samarbete. Där har Åland och vi självstyrelsepolitiker anledning att aktivera oss på bredden.

Medan vi laddar upp för ett parlamentariskt samarbete för en långsiktigt effektiv miljöpolitik för Åland kan vi trösta oss med att någonting redan görs för miljön på Åland, ja faktiskt en hel del. För ett år sedan fanns en miljöinspektör vid landskapsstyrelsen. I dag är de tre och förblir det om lagtinget beviljar budgetmedel i höst. På lite sikt kan miljöpolitiken leda till att vi klarar oss med kanske bara en miljöinspektor. Men medan flera viktiga företag på Åland klarar miljöarbetet bra finns det undantag, än så länge.

 

Till sist, herr talman, har jag glatt mig åt olika kontakter under sommarens miljödebatt. Där efterlyste jag att medborgarna ska ta kontakt med politikerna och visa sitt intresse för skydd av Östersjön för att försäkra politikerna om sitt stöd för aktiv miljöpolitik. Det behövs i dessa tider när många intressen kämpar om samhällets insatser. Ett postat meddelande löd: ”Kära politiker! Här får Du mitt uttalade stöd för, och krav på, att ta till krafttag för att rädda vår miljö, och speciellt Östersjön. Jag vill helst att du först tar itu med att stoppa fiskodlingarna, som står för 50 procent av Ålands kväveutsläpp — är inte turismen långt större och viktigare för Åland? Hur vågar man äventyra den? Se över skyddszonerna i jordbruket så läckaget minskar. Sluta underlätta för bilismen, se över reseavdraget!”  Brevskrivaren slutar med ”vänliga hälsningar”. I meddelandet finns att fundera på och granska närmare!

 

Shakespeare skrev: ”Medmänniskors synder ristar vi i koppar, men deras dygder skriver vi i vatten”. Falstaff Fakir skaldade följande, som förstås inte får bli verklighet: ”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.”

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Det som i folkmun kallas fiskodlarpartiets talesman i miljöfrågor kom med många vackra ord och många av dem kan jag ställa upp på. När däremot ltl Svensson prisar liberalerna att de värnar om vattenmiljön och om Östersjön så saknar jag i spörsmålssvaret konkreta svar och åtgärder. De åtgärder som föreslås inom fiskodlingen t.ex. är att näringen skall avlägsnas från hot spot-listan. Det tror jag vi alla vill, men vad skall man göra för att avlägsna den? Vidare säger man att man skall styra fiskodlingsverksamheten till lämpliga områden. Det betyder att man skall flytta dem någon annanstans och den totala belastningen på Östersjön blir inte mindre för det! Till sist har man en målsättning om att reducera fosforn och kvävet till 30 respektive 20 procent, men man säger inte hur man skall göra det.

 

Jag vill ta lite avstånd när liberalen Hasse Svensson säger att jordbruket generellt är den största belastaren. Jag har under de sista 20 åren levt ganska nära jordbruket och jag håller med tidigare inlägg från ltl Englund om att man gör markkarteringar, man tittar var man skall gödsla, man lägger ut gödslet med billar i stället för att sprida det så att det far i diken. Jag tar helt avstånd från ltl Svenssons påstående.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har  inte någon personlig privat uppfattning hur det ligger till, utan jag hänvisar till de siffror som finns från ansvariga miljömyndigheter. Det är klart att om man inte gör det utan man går efter sin känsla, då kan man komma till olika slutsatser.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Jag är medveten om att ltl Svensson pratade om Finland, men enligt de siffror jag har tittat på beträffande Åland har läckaget från jordbruket väsentligt gått ner under den sista 10-15 års perioden, men vi ser fortfarande konsekvenserna av det i våra sjöar och liknande, men jag är helt säker på att man är på rätt väg när det gäller jordbruket.

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har verkligen inte bestridit att utsläppen från jordbruket har gått ner. Det har jag inte varit inne på överhuvudtaget. Men när ltl Strand säger att han väljer att se miljöfrågorna när det gäller Östersjön kring Åland enbart ur ett lokalt perspektiv, att inte räkna med omvärlden, att frånse totalbelastningarnas ursprung osv., så tyder det på vad jag kallar för en viss närsynthet – och det blir felslut av sådant.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

För det första vill jag bestämt tillbakavisa påståendet att vi skulle ha sagt att ingenting görs från regeringshåll i miljöfrågor. Tvärtom har jag i mitt anförande klart uttryckt en tillfredsställelse över att landskapsstyrelsen så utförligt som på drygt åtta sidor verifierade vad som görs och vad som eftersträvas. Det har jag dessutom gett beröm.

 

Sedan försöker Hasse Svensson göra någonting som jag tycker mycket illa om. Han säger att vi tycker att det är viktigt att fokusera på fiskodlingen för att det skulle vara ett så ringa antal människor. Ja, Hasse Svensson, det handlar om ett sjuttiotal människor, men de svarar för 50 procent av kväveutsläppet från Åland och för 65 procent av fosforutsläppet från Åland, enligt landskapsstyrelsens egna utredningar. Om det är så, tycker jag att det är förmätet av ltl Svensson att förmena oss rätten att fokusera kring det som ändå synes vara något av huvudproblemet. Det är i alla fall den största utsläppsfaktorn både vad gäller fosfor och kväve. För det vill jag inte fiskodlarna illa, men vi måste kunna diskutera problemställningen.

 

Sedan säger Svensson att om luften har Wiklöf inte några idéer och så raljerar han om att jag i något sammanhang har föreslagit etanolstationer också på Åland. Jag har försökt, på samma sätt som Svensson anser att är framgångsrikt inom ramen för det nationella och internationella, nå utsläppsreduktioner inte minst för fartygstrafiken i Östersjön, som kör på för högsvavlig olja jämfört med vad vi gör i hamnarna, ner till 0,5 procent och de 10-procentiga kväveutsläppen från fartygen kommer att reduceras högst påtagligt. Så skall man jobba. Man skall väl inte belacka för det, utan det borde man vara glad över! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har erkänt ltl Wiklöfs heta engagemang i miljöfrågor. Men att han vill förmena mig eller tycka illa om att jag försöker bedöma det han säger i sitt sammanhang får stå för honom själv. Jag har själv vid flera tillfällen, senast när socialdemokraterna hade en öppen offentlig debatt om Östersjö-frågorna, hört honom säga att landskapsstyrelsen och regeringspartierna gör absolut ingenting när det gäller miljöpolitiken, absolut ingenting, hette det då. Det kan hända att ltl Wiklöf vill bestrida det, men det finns faktiskt många vittnen och jag tycker att sådana uttryck i miljödebatten inte befrämjar någonting. Landskapsstyrelsen gör absolut ingenting, säger denna samarbetsvillige socialdemokrat! Jag tycker att så skall det inte gå till.

 

När det gäller luftutsläppen sade ltl Wiklöf vid samma tillfälle, att luften kan vi inte göra någonting åt. Sedan har han senare insett att det kanske inte var så fiffigt som det var effektfullt just då!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

På en punkt har ltl Svensson rätt: bilismen är en stor luftförorenare och släpper ut massor av kväveoxider. Av mig kräver han åtgärder, men själv som representant för majoritetsblocket med regeringsansvar, har han noll förslag. Däremot har det här partiet, som faktiskt brinner för att klara ut Östersjöns miljö, verkligen kommit med förslag om vad som bör göras för att vi skall få reduktioner till stånd. Ltl Svensson säger, att jag har hävdat att ingenting görs. Det är väl ändå att ta i. Jag tycker att det görs för lite.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Om ltl Wiklöf vill förneka att han inte i offentligheten har sagt att landskapsstyrelsen och majoriteten gör absolut ingenting i miljöfrågor, så kan jag inte annat än beklaga. Jag har verkligen inte ställt några krav på att Lasse Wiklöf personligen skall åtgärda miljön. Jag har sagt att det är dags för en sådan diskussion att vi kan börja samverka om de här frågorna i stället för att göra det som kan uppfattas som partitaktiska manövrar i denna väldigt viktiga fråga. Jag uppmanar ltl Wiklöf att inte bestrida det som han själv har sagt!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Perämaa:

Herr talman!

Oppositionen har med sedvanlig kanonbåtsargumentation seglat genom sommarens miljödebatt. Stora kanonen har man avfyrat i första hand mot landskapsstyrelsen och sedan i andra hand mot våra randregioner och skärgården med dess näringsliv enligt en gammal beprövad valmatematisk modell. Få invånare är lika med få röstberättigade och kan därför utan större risk attackeras och beskjutas!

 

Jag har för min personliga del försökt sätta mig in i socialdemokraternas och Frisinnad Samverkans sätt att resonera när man utan hänsyn till konsekvenser för näringslivet i skärgården föreslår att fiskodlingen skall avvecklas. Vad kan få någon att vilja skjuta sitt eget näringsliv i sank? Sanningen är dessvärre den att huvudsaken blir att man får skjuta med stora kanoner. Den som skjuter syns och hörs i varje fall och man får ibland känslan av att det är det viktigaste!

 

Häremellan skall jag som en replik anförandeform bemöta de siffror som ltl Wiklöf anförde om fiskodlingens och jordbrukets utsläppsnivåer av kväve och fosfor i våra vattendrag. Jag refererar nu till en utredning gjord av Finlands miljöcentral, vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Man har utrett noga vilken miljöbelastning totalt man har för att producera samma protein och energimängd i form av odlad fisk, nöt och svinkött. Där finns inga avgörande skillnader. Svinköttet kan produceras med något lägre miljöbelastning än både nötköttet och den odlade fisken. För dem är miljöbelastningarna lika, men i stort sett är miljöbelastningarna för dessa former lika. Det här betyder att så länge vi förbrukar något av dessa livsmedel medverkar vi till en miljöbelastning som är lika stor. Då blir det alltså en fråga om var dessa utsläpp skall finnas. Man kan tycka att det vore trevligt om utsläppen finns någon annanstans, men det är knappast en form av gemensamt ansvarstagande av miljön om man går in för att hellre flytta utsläppen någon annanstans.

 

Herr talman!

Eftersom vi nu här i dag debatterar miljöpolitik utgående från oppositionens spörsmål skall jag i någon mån fördjupa mig i frågan om fiskodlingens framtid och framtidsutsikter. Jag skall i möjligast begränsad mån ägna mig åt den sifferexercis med belastningsprocenter än åt det ena hållet, än åt det andra hållet, eftersom en gammal beprövad sanning är att man kan bevisa vad som helst med hjälp av statistik. Det medför förstås att statistiken sällan betraktas som särskilt trovärdig. Jag vill hellre se möjligheter och finna metoder för samhället att hjälpa fiskodlingsnäringen till något som vi kan uppfatta som en självklar och bestående del av vårt näringsliv. Som stöd för mitt kommande resonemang skall börja med att föra fram tre som jag anser korrekta påståenden.

 

Fiskodlingen kan ha en lokal miljöpåverkan. Fiskodlingens miljöpåverkan sett ur ett Östersjöperspektiv är liten. Fiskodlingen har uppnått de utsläppsnormer som samhället har ställt på näringen. På kort sikt torde man kunna nå en ytterligare begränsning av utsläppen fortast genom den pågående utvecklingen av fiskfodret. En samhällsdebatt i likhet med den som pågår här i dag medför också den att ett tryck sätts på foderindustrin att miljömässigt utveckla sin produkt. Redan i dag är fodret mycket bättre än förut genom att kväve- och fosforhalterna i fordret har sjunkit, vilket har lett till att utsläppen har minskat i motsvarande grad.

 

En allt mindre del av de näringsämnen som passerar fiskens matsmältningssystem är i dag vattenlösliga, vilket betyder att näringsämnena binds vid de exkrementer som lagras under odlingen, varifrån det också är möjligt att avlägsna dem. En genetisk utveckling av fisken är också den en faktor som kommer att ge utslag i form av en bättre förmåga att utnyttja näringsämnena i fodret.

 

I denna sektor finns oanade möjligheter som säkert kommer att påverka hela näringen på ett avgörande sätt i framtiden, både vad gäller utvecklingen av regnbågslaxen, som odlas i dag och vad gäller andra potentiella arter.

 

För övrigt anser jag att man bör sträva till en vattenplanering i samråd med kommunerna så att man i framtiden kan hänvisa de lämpligaste platserna för olika näringssektorer, t.ex. fiskodling, turism, fiske osv. för att i mån av möjlighet undvika att dessa kolliderar. Detta är naturligtvis inte alldeles lätt, för i slutänden finns alltid en vattenägare eller stugägare som kan tänkas ha åsikter om olika näringssektorers placering, men jag anser att det är värt ett försök.

 

I samband med detta vill jag ställa frågan varför vi här på Åland samtidigt är så positivt inställda till jordbruk och skogsbruk medan vattenbruk uppfattas som någonting negativt och tveksamt ur miljöhänseende. Detta torde ha med traditioner att göra. Fiskodlingen är en relativt ny företeelse och har därför inte funnit sin självklara plats i detta traditionella näringsutövandet ännu.

 

Herr talman!

Det nuvarande tillståndsförfarandet för fiskodlingar med tidsbegränsade tillstånd i högst fem år anser jag att motverkar en optimal utveckling ur miljöhänseende. Tillstånd som gäller tillsvidare skulle på ett helt annat sätt sporra till miljöförbättrande investeringar, som t.ex. hanteringen av restprodukter i samband med slaktning av fisken. De normer och följandet av dem som påförs fiskodlingarna kunde på ett helt motsvarande sätt kontinuerligt ändra och tas i bruk även då tillstånden skulle gälla tillsvidare. Att med fem års mellanrum ha en oviss för att inte säga politisk behandling i miljöprövningsnämnden gagnar inte någon del av samhället. Tillståndet för en fiskodling som inte sköter sina miljöåtaganden skulle givetvis även kunna dras in.

 

Bl.a. i samband med sommarens miljödebatt och även i övrigt har socialdemokraterna framfört ett obevisat påstående om att turismen skulle gynnas radikalt av en avveckling av fiskodlingen, varför då turismen skulle kunna ersätta fiskodlingen som en central näringsgren i framför allt skärgården.

Jag har då roat mig själv med en enkel räknekalkyl. Enligt officiella siffror är fiskodlingens intäkter i storleksordningen 140 miljoner gamla mark per år. För att uppnå motsvarande intäkter via besöksnäringen ut till skärgården fordras det att i storleksordningen 500.000 personer utöver den turism vi har i dag besöker våra vackra skärgårdsöar varje år. Fördelningen av besökare mellan högsäsong och lågsäsong blir naturligtvis en gissning, men min enkla kalkyl ger i varje fall vid handen att det under sommartid är fråga om ett antal tusen besökare som varje dag måste besöka skärgården för att denna fiktiva ekvation skall gå ihop.

 

För det första vill jag då att vi alla frågar oss: Är vi verkligen beredda att ens godta ett sådant resonemang där skärgårdsöarna skulle fyllas med tusentals besökare varje dag? Är vi verkligen beredda att ersätta våra fiskodlingar med det problem som en dylik turism skulle medföra?

 

För det andra skulle jag vilja ställa en fråga till socialdemokraterna: Vilken miljöpåverkan kan en turism som den jag här har beskrivit förväntas ha på miljön?

 

För att underlätta för en eventuell svarsgivare kan jag säga att enligt Ålandstrafikens något svårtydda statistik torde i storleksordningen 100.000-200.000 turister besöka skärgården årligen. Turistströmmen skulle alltså t.o.m. femdubblas. Det betyder också att färjkapaciteten skulle behöva femdubblas. Men för min egen del tror jag att vi behöver ha en kombination av dessa båda näringsgrenar.

 

Europeiska gemenskapernas kommission har till rådet och Europaparlamentet lämnat ett meddelande angående vattenbrukets hållbara ekologiska utveckling. Det är intressant läsning. Utan att gå desto närmare in på meddelandets detaljer i detta skede kan man ur sammanfattningen läsa att EU ser klara utvecklingsmöjligheter för fiskodlingen som en naturlig del av näringslivet. EU säger det tvärtom nödvändigt att utveckla fiskodlingen, eftersom det traditionella fisket i sin tur hotas av miljögifter som dioxiner och t.o.m. utfiskning på sina håll. EU målar inte upp hotbilder över fiskodlingen som man gärna gör här på Åland. Och tänk att vi skulle få uppleva den dagen när det visar sig att EU är mera företagarvänligt än Åland, som ändå har ansetts vara uppbyggt kring företagandet!

 

Slutligen vill jag framföra en intressant iakttagelse från skärgården och dess vatten nu i dag. Havsvattnet är just nu sällsynt klart och blåstången frodas gulbrun utan algbeläggning. Siktdjupet är upp till 5 meter, vilket vi inte har upplevt på årtionden. Motsvarande signaler från den åboländska delen av Skärgårdshavet och den västra delen av Finska viken har vi fått läsa om från forskningsfartyget Aranda. Blåstångens goda tillstånd betraktas som ett mycket uppmuntrande tecken. Detta betyder knappast att Östersjön på ett mirakulöst sätt har återhämtat sig - om inte naturen på ett häpnadsväckande sätt har rättat sig efter ltl Wiklöfs orerande om krafttag för naturen!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!  

Till först vill jag bara säga att ltl Perämaa pratar om oppositionen. Han pratar om Frisinnad Samverkan. Om ltl Perämaa läser spörsmålet så hittar han inte ltl Strands namn där. Det är en medveten handling från min sida, för jag ville inte vara med och korsfästa någon. Skulle jag vara lika förnärmad som miljöministern igår så skulle jag kräva en ursäkt, men jag har kanske större förståelse för det här i politiken. Däremot framför liberala ledamoten Perämaa som försvarsadvokat för fiskodlingarna många bra argument, men bortsett från det får vi inte blunda för den miljöbelastning det har. Man måste också våga peka på de svårigheter som finns med fiskodlingarna kontra miljön. Jag håller med ltl Perämaa att kortsiktigt är fiskodlingarna bra för skärgården, men långsiktigt sågar man av den kvist man sitter på om man tittar på det totala näringslivet på Åland och i skärgården. Själv rör jag mig mera i kretsar med företagande i servicebranschen inom turistnäringen, så jag kanske får mera signaler den vägen och ltl Perämaa  kanske rör sig bland fiskodlare, så det är kanske naturligt att vi inte har samma åsikt här. Min grundinställning är att det onaturligt att odla fisk i kassar, de skall leva fritt i naturen i en ren miljö och där skall vi fiska. Så har man gjort genom århundraden. Det är min grundinställning, men jag har förståelse för näringens betydelse för skärgården.

 

Fru talman!

Beträffande det fina vattnet i somras, även från Kumlinge, tyckte jag  inte att det såg ut riktigt som ltl Perämaa beskrev det i gästhamnen.

 

 

 

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är glad över att ltl Strand inte har samma uppfattning i de här frågorna som Frisinnad Samverkan i sin helhet, det var jag inte medveten om. Men det är helt klart att Frisinnad Samverkan i samband med tidigare motioner har varit och stött en avveckling av fiskodlingen. Vad gäller fiskarnas odlande i kassar eller att ha dem fria i naturen simmande som vildfisk så kan man vara helt på det klara med att det torde vara något olönsamt att mata fiskar som sedan får simma vart de vill och fångas av någon annan. Inte kan man heller tänka sig ett jordbruk där man har korna och fåren springande vilt, det bara inte går, utan man måste ha det under någon sorts ordnande former om det skall kunna vara en näring som man kan bruka.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Frisinnad Samverkan är inte lika med Dennis Jansson och Harriet Lindeman, även om de är mycket kunniga och har stor kapacitet, men vi är några till! De två har skrivit på spörsmålet och i vårt parti får var och en tänka själv – tvärtemot i vissa andra partier. Vad beträffar att vi skulle ha skrivit på en motion om att avveckla fiskodlingen stämmer inte. Vi har sagt att om man inte kommer bort från denna hot spot-lista så måste man titta på om man långsiktigt skall avveckla. Det är någonting helt annat, liberalen Perämaa.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är något förvånande att ltl Strand vill försvara ltl Dennis Janssons och ltl Harriet Lindemans åsikter i den här frågan när han ändå uppenbarligen har en annan åsikt.

 

Sedan till en viktigare sak, nämligen hot spot-listan, så är det så att fiskodlingen har uppnått de normer som har ställts för att man skall kunna avlägsna fiskodlingen från den listan. Helcom är en politisk organisation, det får man komma ihåg, och då betyder det att det fordras politisk lobbying för att kunna avlägsna fiskodlingen från den listan. Den är politiskt tillsatt. För miljöns del torde det inte spela någon roll huruvida den näringen är på någon lista eller inte. Det kan inte ha någon betydelse.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag har förståelse för att ltl Perämaa gör allt för att tillbakavisa frågeställningar vi hyser och mer eller mindre utgöra näringens advokat. Orsaken till att vi har önskat ventilera också de här frågorna är det enkla faktum, även om ltl Perämaa säger att det i Östersjösammanhang är peanuts, att vi har talat om vad Åland kan göra, vilka de åländska problemställningarna är och om det är så att landskapsstyrelsens egna utredningar stämmer, att denna näring svarar för 50 procent av kväveutsläppet från det samlade Åland och 65 procent av fosforn. Är det då inte berättigat att också kunna ventilera den frågan eller är det på något sätt oanständigt och en attack på hela skärgårdsbefolkningen? Jag kan upplysa ltl Perämaa att det är alltfler i skärgården som delar mina personliga uppfattningar. Det är inte alls så att bilden är så entydig som ltl Perämaa här gör gällande. Hur stor är då fiskodlingens procent när det gäller belastningen av Östersjön? Kanske ltl Perämaa kan informera om det också!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag får inledningsvis konstatera att ltl Wiklöf inte svarade på min fråga som jag anförde i mitt anförande utan tvärtom ställde en motfråga. Men jag skall ändå försöka svara på hans fråga. Procenterna står uppräknade i landskapsstyrelsens svar. De siffrorna har ltl Wiklöf läst upp, men det var som jag sade att producerar man livsmedel, nötkött, svinkött eller fisk som man odlar, så är miljöbelastningen oberoende för alla dem densamma. Om vi då förbrukar dessa livsmedel här på Åland måste vi antingen producera dem här själva eller importera dem. Det betyder att miljöbelastningen är densamma. Frågan är bara var den belastningen sker. Jag tycker inte att det är speciellt vackert att vi skall åstadkomma det på det viset att vi inte har något utsläpp här, har mycket pengar, vi importerar livsmedlen från annat håll och låter utsläppen vara där. Det är inte ansvarsfull miljöpolitik. Jag tycker för min del inte alls att det är oanständigt att diskutera fiskodlingens fortlevnad, men jag vill hellre se möjligheter och dem har jag också försökt beskriva här i dag.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det är naturligtvis fruktlöst att diskutera, men det här med att importera. Tänk om det ändå vore så väl att allt vad fiskodlingen producerar kunde vi konsumera här, men mig veterligen finns det också rätt mycket trafikangelägenheter kopplade till den verksamheten eftersom den säljs över hela världen, eller hur?

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är helt klart att miljöbelastningar ur transporthänseende också sker och vi exporterar en hel del av fisken, men samtidigt importerar vi en hel del andra varor också och det är ett normalt förfarande i denna globala värld att man exporterar och importerar råvaror och livsmedel samt förbrukar dem på olika håll. Det bästa skulle vara att man skulle kunna producera allt det man själv äter på samma ort och inte transportera alls, men det är inte möjligt ännu i dagens läge.

 

Till slut får jag tyvärr konstatera att ltl Wiklöf inte på något sätt gav ett svar på hurdan miljöpåverkan det blir av att man skulle ersätta fiskodlingen med turism.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

När jag för rätt många år sedan arbetade inom Nordiska rådets miljöutskott var vi där överens om en sak, efter långa diskussioner, att låt oss satsa våra gemensamma resurser där de kan ge bästa och snabbaste resultat. Som exempel ansåg man att vi måste tillsammans med ryska myndigheter försöka få förbättringar till stånd när det gäller reningen av  St Petersburgs avloppsvatten. Det har tagit lång tid för att komma igång, men nu äntligen har man fått finansieringar och sådant klart. Men man var klar över huvudspåret: låt oss angripa det där man får snabbaste och bästa resultat. Här säger man nu att utsläppen är för stora och bör fås ner. Okej! Det håller jag också med om. Men vad läser vi i svaret? Jo, om man gör jämförelse mellan olika procent av fosforreduktionen, som föreslås från landskapsstyrelsen, så en del som står för en stor del av utsläppen har inte riktigt samma krav på sig som de grupper som klarar sig med rätt små utsläpp. Då tänker jag på att man säger att man kommer att ställa nya krav och målsättningar för avloppsreningen vid enskilda hushåll, bl.a. krav på minst 80 procents fosforreduktion. Det kommer säkert att behövas stora summor i landskapets budget framåt för att kunna ställa de krav som liknar dem som finns i förklaringen. Vi kan knappast lämna de glesbygdsbor i dag som på sätt och vis enligt det här bor olämpligt för anslutning till kommunala reningsverk – eller kanske vi skall kräva att det är bäst att de packar ihop och flyttar närmare reningsverken! Det tror jag att skulle vara att slå ihjäl den regionalpolitik som tillsvidare har förts.

 

Det står också om norra Ålands avloppsutsläpp och samordningen. Det tycker jag är hemskt bra. Jag hade visserligen varit så optimistisk att jag hade trott att vi i dag skulle ha fått det glädjande beskedet att sådana åtgärder kan stödas till 80 procent, likaväl som man kan hålla lekstuga med de 80 procenterna. Men vi får väl vänta och se och hoppas. Vi ser fram emot att få en förklaring och ett sådant besked. Däremot måste jag säga, att jag tror inte riktigt på att det blir så stora saker gjorda om vi får fler inspektörer. Låt oss satsa de resurserna på åtgärder i stället.

 

Det har också talats en hel del om jordbrukets belastning. Den som lite har följt med vad som har hänt när det gäller böndernas hantering av sin näring måste ha kunnat märka att de är företagare och då vet de att kostnaderna för gödsling, hopkopplat med priset på produkterna under de sista tio åren har tvingat jordbruket att noga planera gödsling eller överhuvudtaget inget behov av gödsling och på det viset har i hög grad minskat sitt utsläpp, men det kommer att ta sin lilla tid innan vi får se resultatet, så jag skulle nog säga att bästa bönder, låt er inte skrämmas av ltl Svenssons utläggningar, ni kan känna er ganska lugna, för ni är på god väg!

 

Det har också diskuterats hur det ser ut i dag i våra vatten. Enligt ltl Perämaa har det blivit fantastiskt mycket bättre. Det är antagligen just nu i höst! I Saltviks skärgård, där jag vistas mycket, så har vi igen kunnat se att vi har inte några sådana utsläpp som förorsakar rätt stora utsläpp av både fosfor och kväve, så vi har igen haft synnerligen rent och klart vatten och ökad växlighet av frisk tång. Men jag har också i sommar varit på skoj och tittat på de andra skärgårdarna här på Åland och inte kan man riktigt jämföra dem med de vatten som vi har i Saltviks skärgård, den saken är helt klar. Någonstans måste det komma ifrån, så ett litet råd åt landskapsstyrelsen: satsa resurserna där de ger resultat!

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ltl Salmén försöker sätta mig i någon sorts motsatsställning till våra jordbrukare, och det är inte alls på det sättet. Jag är fullt medveten om att i dag bedrivs jordbruket av alla skickliga jordbrukare på det sätt som ltl Salmén beskrev, nämligen med så lite gödsel som möjligt. Men det som vi faktiskt har problem med och det som gäller utsläppen från jorden är gamla metoder, alltså när man använde mycket gödsel och det kommer att lakas ur jorden, det kanske är fråga om 30, 40, 50 år till, och därför är det viktigt att man jobbar mera med skyddszonerna och sådant som jag var inne på runt åkrarna så att man minimerar utsläppet. Så var det med den saken, ltl Salmén!

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Skulle Hasse Svensson och jag ha suttit runt ett bord så skulle jag ha sagt någonting som, att nå, nå, ta det lugnt nu Hasse Svensson! 30-40 år för urlakning! De som sysslar med sådant här vet att så länge håller det inte på. Skyddzoner i sig kan i vissa sammanhang vara bra, men de löser inte problematiken på det viset utan det är den minskade insatsen och feltidsinsats som man numera inte sysslar med.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Man vet genom erfarenhet från Baltikum, där man i stort sett lade ner ett jordbruk som inte var modernt – det börjar bli 12-13 år sedan – att tillsvidare föreligger ingen minskning av utsläpp av närsalter från dessa jordbruk. Man vet helt enkelt inte hur länge de här utsläppen fortsätter; det beror kanske lite på lokala förutsättningar och hur jordbruket exakt har varit, men det kan ta decennier och det tycker jag inte att ltl Salmén har någon anledning att försöka mästra mig för.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Mästring behövs säkert och behöver pågå länge. Men jag kan bara säga att under de 30 senaste åren hade man inom det baltiska och det ryska jordbruket inga medel för att skaffa sig konstgödsel och liknande som kunde lakas ut, så det betyder att någon minskning har inte inträffat, för nu först har man börjat få lite.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Salmén sade ungefär så här, att det hjälper inte med flera inspektörer utan man skall satsa pengarna på mera aktiva åtgärder. Men jag vill hävda att det behövs personal och vi har duktiga människor som jobbar på miljösidan i landskapsstyrelsen i dag; de behövs för att vi skall kunna veta var vi, precis som ltl Salmén sade, skall sätta in de nödvändigaste åtgärderna. Hur skall vi annars kunna förbättra miljön? Hur skall vi eventuellt kunna skärpa miljökraven om vi inte har en hygglig övervakning av verksamheten? Det måste vi ha. Beträffande skärpningen av utsläppen från enskilda hushåll, så inte är det något märkvärdigare med det än med allt annat. Vi måste arbeta över hela linjen. När man ser på procenterna, nedsmutning eller utsläpp, vad man vill kalla det, så är det åtminstone för mig lite förvirrande. Om man säger att fiskodlarna har 60, jordbruket 25 och industrin samt övriga 5 procent, så säger det inte hur mycket som de facto släpps ut. Minskar man dem på alla områden, så är det antagligen fortfarande samma procenter i förhållande till varandra, men en minskning har skett i alla fall och det är det som är det viktiga, som jag ser det.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag kan säga, med erfarenhet från folk i glesbygd, att man är färdig att acceptera nya krav på föroreningar om de drabbar alla förorenare på samma sätt!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ser man på det svar som landskapsstyrelsen har lämnat på spörsmålet, på de åtgärder som vidtas och som planeras att vidta, så nog kommer det att drabba alla förorenare på ett eller annat sätt – om man kallar det ”drabba”. Alla måste hjälpas åt för att vi skall få en bättre miljö, i all synnerhet till den delen det gäller utsläpp i våra vatten.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Det var precis rätt som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson sade: på ett eller annat sätt. Jag sade inte det, utan det skall jämlikt och lika mycket drabba andra som det drabbar enskilda hushåll ute i glesbygden som har problem att koppla sig till reningsverk.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Denna väldigt viktiga debatt tenderar att föras på väldigt många olika plan, allt från övergripande perspektiv till minimiperspektiv nästan in på små detaljer in absurdum, vilket gör att det blir lite ogripbart.

 

Jag vill för min del försöka koncentrera mig på ett makroperspektiv, ett perspektiv som sätter in Åland i ett större sammanhang. En orsak är det att Åland, som är omflutet av vatten i alla riktningar, är naturligtvis helt och hållet beroende av den vattenmiljö vi lever i. Den vattenmiljön påverkas av alla som gränsar till vattnen, i första hand, men påverkas faktiskt också av andra ännu längre bort, framför allt via luftburna föroreningar.

 

Jag vill säga så här, fru talman, att Åland är med i olika typer av samarbete när det gäller miljön. Vi är också med i ett samarbete som heter Östersjöländernas parlamentariska samarbete, dvs. parlamentariker från de olika Östersjöländerna samlas årligen till en konferens. Senaste år var konferensen i Tyskland i Greifswald och detta år kommer konferensen att gå av stapeln inkommande måndag och tisdag i St Petersburg. När det gäller samarbetet kring Östersjön och Östersjöns miljö har det en stor betydelse för agendan för konferenserna. Det här året kommer miljön fortsättningsvis, framför allt Östersjöns vattenmiljö, att vara huvudtema för konferensen. Jag har faktiskt ägnat ganska mycket tankeverksamhet, funderingar och tid att försöka titta på hur och på vilket sätt man kunde få ut den bästa effekten av det internationella samarbete som Östersjöländerna har sinsemellan. Det betyder att man behöver ha en ordentlig struktur på arbetet, man behöver ha gemensamma målsättningar, så att alla vet vart vi strävar och sedan behöver vi också ha konkreta handlingsprogram och åtgärdsprogram på olika nivåer, dels på Östersjönivå, på nationella nivåer, på regionala nivåer och på lokala nivåer som är koordinerade på ett sådant sätt att alla strävar till samma gemensamma målsättning.

 

Därför, fru talman, har jag satt till pappers en strategi och handlingsplan för Östersjöns miljö som jag har tänkt presentera och resonera kring på Östersjökonferensen i St Petersburg. Jag vill bara kort återge de olika punkterna.

 

Börjar man med Östersjönivån borde vi gå in för att ta fram gemensamma kvalitetsnormer för Östersjön, också med en tidtabell för delmål och att beslut tas om gemensamma åtgärder med prioriteringar för dem. Detta är ett övergripande gemensamt mål för alla Östersjöländer.

 

För att konkretisera det hela måste man gå ner på en nationell nivå i första hand. Där skulle varje land i sitt eget Östersjöprogram ta sikte på att uppnå just det här gemensamma målet för skyddet av Östersjön genom att vidta konkreta åtgärder och sätta in behövliga ekonomiska resurser. Som bakgrund och kanske lite inspiration för det här är det faktiskt så att Finland för sin del alldeles nyligen antog just ett Östersjöhandslingsprogram. Det kan mycket väl stå som ett slags modell för hur ett nationellt program skulle byggas upp. Men det räcker nog inte bara med det, utan det är så att olika länder har förstås olika förutsättningar och olika problem, framför allt har länderna olika långa kuststräckor att ta hand om. Därför behövs det alldeles säkert också regionala och lokala åtgärds- och handlingsprogram. Därför skulle varje land göra upp lokala och regionala miljöprogram enligt varje lands behov med tydliga mål och tidtabeller utgående från just de gemensamma miniminormerna. Det innebär ett sätt att få konkreta åtgärder gjorda på rätt nivå och att de ekonomiska resurserna används så effektivt som möjligt. Den här verksamheten kommer naturligtvis att kräva en hel ekonomiska resurser och för att kunna komma åt dem och koordinera de ekonomiska resurserna borde man ha en särskild organisation som skulle ta ansvar för att försöka få extern och gemensam finansiering, extern finansiering bl.a. från EU. Inom EU har man Medelhavet som ett särskilt målområde när det gäller miljöansträngningar och det finns särskilda pengar för det och på motsvarande sätt borde Östersjön göras till ett slags EU:s innanhav som också skulle kunna påräkna EU-finansiering. Skulle man komma fram till och få gehör för just det här sättet att arbeta så tror jag att man skulle få en struktur i arbetet, man skulle få ett gemensamt mål och därmed kunde man få en bättre effekt i vårt gemensamma arbete för att förbättra Östersjön.

 

Fru talman!

Framför allt ltl Wiklöf har berört arbetet med att förbättra sjöfartens miljömedvetande och att minimera utsläpp och påverkan från sjöfarten när det gäller vattenmiljön. Det är naturligtvis väldigt bra att ltl Wiklöf har gjort ett medlemsförslag till Nordiska rådet, han har också fått acceptans för det hela i Finlands delegation. Därmed har ltl Wilköf inte uppfunnit hjulet, utan det är faktiskt så att det som finns i hans medlemsförslag är i och för sig gamla bekanta. De sju punkter som finns med i hans medlemsförslag, hela problematiken med sjöfartens inverkan på Östersjön, diskuterades väldigt ingående för ett år sedan på Östersjökonferensen i Greifswald. Jag tittade lite närmare på det hela och konstaterade att av de sju punkter som finns i ltl Wiklöfs medlemsförslag återfinns fem helt och hållet i slutresolutionen från Greifswald. Det är två som inte återfinns: svavelhalten i bränsle och, dessvärre, möjligheten att ha påföljder för brott mot utsläpp av billsvatten och olja. Efter Greifswald har det varit en uppföljningskonferens i Köpenhamn där man inom Helcom har gått vidare. Alla sådana här saker får man inte åtgärdade över en natt, det vet alla, utan det tar naturligtvis tid, men det finns alltså en rörelse framåt i de här frågorna, vilket jag tycker att är väldigt glädjande, inte minst mot den bakgrunden att vi från åländsk sida i Greifswald – där ltl Hasse Svensson, ltl Anne-May Pehrsson och ltl Ragnar Erlandsson var på plats – var aktiva,  diskuterade en hel del och fick faktiskt en hel del respons och effekt när det gäller slutresolutionen. Det är klart att idén är den att vi måste arbeta vidare på de här sakerna.

 

Ser vi på det hela ur Östersjöns synvinkel är det så att av föroreningarna som beräknas härröra från sjöfarten är det ungefär 10 procent av belastningen på Östersjön som kommer från den sidan och ungefär 90 procent från landbaserad verksamhet. Det är klart att 10 procent kan möjligen för någon verka litet, men det är inte alls litet, utan det är faktiskt väldigt betydelsefullt att vi också kan arbeta vidare på att få en förbättring när det gäller sjöfartens inverkan på Östersjöns miljö. Det skulle vara väldigt glädjande om vi kunde nå därhän att vi gemensamt, alla Östersjöländer, kunde göra gemensam sak gentemot IMO, International Maritime Organization, om att att få hela Östersjön klassad som PSSA-område, Particularly Sensitive Sea Area. Skulle vi lyckas med det, skulle vi som bor runt Östersjön kunna ställa helt andra krav på fartygstrafiken och framför allt på fartygen i Östersjön och den vägen få kanske de snabbaste och bästa effekterna för att förbättra villkoren för Östersjön samt minimera belastningen från sjöfarten på Östersjön.

 

Fru talman!

Det återstår naturligtvis att se i vilken takt arbetet kommer att gå vidare. Det återstår naturligtvis också att se vilken respons de åländska representanterna i St Petersburg, dvs. jag och ltl Wiklöf, kommer att få för våra tankegångar, men vi har åtminstone goda förhoppningar om att utvecklingen kan gå i den riktning vi vill. Jag tycker att erfarenheterna åtminstone från Greifswald var lovande på den punkten. Det finns faktiskt bland dem som deltar i konferensen en vilja att gå vidare, men det finns ett bekymmer där. Delegaterna från Östersjöländerna på västra och norra sidan om Östersjön har i regel större mandat att uttala sig för sina länder. Däremot kan det vara lite si och så när det gäller de baltiska länderna och framför allt Ryssland att de representeras av framför allt tjänstemän på en sådan nivå som gör att de kanske inte riktigt får gehör för det de själva har varit med och kommit överens om när de sedan kommer hem därför att det som sägs i resolutionerna skall också implementeras och genomföras. Här finns en del problem att tackla också; vi har inte så stor möjlighet att påverka dem, men naturligtvis i den mån vi träffar högre företrädare för länderna kan vi alltid ta fram och peka på problematiken och säga att de borde bättra på sig när det gäller de här sakerna.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ett par kompletterande synpunkter till det som ltl Sjölund anförde. Det är alldeles riktigt att först behövs det ett gemensamt mål och där tycker jag att man kan tänka på vad Sif Johansson, som leder forskningsprogrammet Mare, har sagt, att vi har egentligen aldrig diskuterat över gränserna vilken miljö vi faktiskt vill ha i Östersjön. Det finns olika mål att ställa och man borde komma överens om ett. Man är egentligen bara överens om att roten till dagens problem är övergödningen. Men beroende på vilken hälsa man vill återge i Östersjön så varierar kraven. Mare har datamodell som kan få fram förslag om olika åtgärder och samtidigt få en bild av det kostar att genomföra dem; det finns säkert också andra forskare.

 

Fru talman!

Ett miljönätverk av det slag som ltl Sjölund nu skall arbeta för med konkreta mål och arbetsmetoder för att skydda Östersjön kräver en mångsidig finansiering och även gemensamma medel. Vi får hoppas att Ålands delegater vid den parlamentariska Östersjökonferensen i St Petersburg, som alltså är Folke Sjölund och Lasse Wiklöf, kan skapa gehör för sådana här övergripande tankar.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Även beträffande vår fiskerinäring är hoten uppenbara, skriver spörsmålsställarna. Överfiskningen är ett av de värsta problemen och dessutom det mest onödiga problemet när det gäller Östersjöns miljö, säger alltfler forskare. Om detta problem talar dock ltl Wiklöf sällan, om någonsin. Tvärtom har han här i lagtinget motsatt sig inskränkningar i t.ex. att varje laxbåt i Östersjön kan lägga ut sammanlagt 21 kilometer drivgarn, vilket torde vara tio gånger mer än vad som tillåts i andra EU-vatten.

 

Torsken fiskades ut redan på 1980-talet. Nu talar forskarna om torskstammens förestående totala sammanbrott. Och nya torskar kommer inte in i innanhavet, för dom  är inte genetiskt anpassade till det utsötade brackvattnet, som den döende stammen är. En långsiktig balans mellan fiskarterna i Östersjön uppges vara helt beroende av ett starkt torskbestånd.  Enligt professor Fredrik Wulff vid institutionen för systemekologi vid Stockholms universitet, en av Östersjöfondens pristagare, finns det inga tendenser till att torsken repar sig. Fiskekvoterna är satta så att torsken utrotas. Det anser en enig fiskeribiologisk expertis.

 

Strömmingsbeståndet i Östersjön är en spillra av sin forna storlek. Till och med den lilla skarpsillen minskar oroväckande.

Nya omfattande undersökningar visar att gädda och abborre riskerar försvinna från Östersjön. (Från salen, ltl Wiklöf: exakt, på grund av föroreningen) Fisken kan inte föröka sig, ynglen försvinner. Och ingen kan säga varför, enligt forskarna. Redan tidigare har samma förhållanden rapporterats här från Åland och från södra Finland.

 

Fru talman!

Forskare har kommit fram till att många av de problem vi hittills har skyllt på övergödning och nedsmutning sannolikt också beror på utfiskningen. I stor utsträckning har  vårt fiske inriktats på de havsdjur som är överst i näringskedjan, som torsken. När dessa stammar minimeras innebär det gigantiska omställningar i det marina ekosystemet. När de stora fiskarna försvinner förökar sig alger och bakterier, vilket ger ett orent hav. Dessutom minskar fiskarnas möjlighet att återhämta sig.

Särskilt farlig kan utvecklingen vara i grunda vikar som Östersjön, med liten in- och utströmning. Här har utfiskningen och vattenkvaliteten direkta samband, med förödande konsekvenser för ekologin och friluftslivet och därmed för ekonomin i stort.

 

Det är lätt att konstatera att fiskbestånden hotas av för mycket fiske. Det är svårare att se vad som kan göras. De traditionella metoderna med kvoter tycks inte fungera. Fiskekvoter bestäms av jordbrukspolitiker, med yrkesfiskarnas intresse främst för ögonen, i stället för av miljöpolitiker, som kan tänkas vara mer intresserade av själva fisken.

 

Ingenting hjälper om det internationella politiska fiskerikommissionen för Östersjön, IBSFC, inte ger fiskekvoter som är relevanta för de fiskbestånd som finns. För i år föreslog biologerna nollkvot för torskbeståndet öster om Bornholm och 36 300 ton för det västra beståndet. IBSFC bestämde en kvot på 76 000 ton, det vill säga en avvikelse på plus 109 procent.

 

Fru talman!

För strömmingen har kvoterna legat 1,5 gånger över vad de vetenskapliga rådgivarna anser är rimligt. Om kvoterna dessutom systematiskt överskrids genom att fiskare rapporterar för små fångster blir läget värre. Också fiskefusk hotar fiskbestånden. Danska fiskerikontrollmyndigheten beräknar att alla nationers svartfiske i Östersjön är värt 110 miljoner €. Det är ungefär lika mycket som hela värdet av Sveriges fiskares fångster när de säljs i första ledet. På land kan redskapen se justa ut. Till sjöss kan de manipuleras. Föreskrivna hål för att släppa ut småfisk sys igen. Trålen får en innerpåse med mindre maskor. Övervakningen är besvärlig eftersom fiskarna ute på Östersjön kan välja att leverera direkt till hamnar i Baltikum. Andra fångster lastas över till ryska mottagare ute på havet. Svartfisket är ofta en organiserad ekonomisk brottslighet, säger en specialiserad skatterevisor i Sverige.

 

För första gången har Östersjöländerna gjort en gemensam skatterazzia mot yrkesfiskarna. Man använder sig av bland annat falska handlingar för att undgå skatt och för att fiska över kvoten. 15 fartyg avslöjades med att ha fuskat undan fångster för 1,65 miljoner €.

 

EU-kommissionen ligger på medlemsländerna om skärpt övervakning av fisket. Fiskeriverket i Sverige föreslår att straffen för överträdelser ska skärpas. Upp till ett års fängelse ska kunna utdömas. I sin rapport till regeringen föreslår verket också att det ska bli möjligt att dra in fiskarnas licenser och till sist förverka fartygen. Dagens straffskala är på samma nivå som för snatteri och skadegörelse.

 

Fru talman!

Trålfisket fick sitt stora genombrott i engelska vatten under slutet av 1800-talet. Snart började biologer frukta för ”överfiske” - ett begrepp som myntades år 1890. Trålarna fiskar neråt i näringskedjan, finansierade med statliga strukturstöd. Det är ett jättelikt ekologiskt experiment som fått förödande konsekvenser.

De senaste 40 åren har fångstkapaciteten hos världens fiskeflottor femdubblats. Samtidigt har fångsten per fiskeansträngning hela tiden minskat, eftersom fiskeresursen är begränsad och minskar. Världens fiskeindustri dras med en överkapacitet på 30 procent. Den uppges över spendera över 120 miljarder euro årligen för att fånga fisk till ett värde av närmare 70 miljarder euro —underskott med 50 miljarder euro, alltså.

 

EUs fiskeripolitik anses ha misslyckats på nästan varenda punkt. De senaste årtiondena har EU subventionerat utbyggnad och modernisering av fiskeflottorna. Från 1994 till 1999 uppgick stödet till fiskets utveckling, inklusive bland annat vattenbruk och nationell medfinansiering, till drygt 20 miljarder euro. Enligt Världsnaturfonden är EUs fiskeflotta, med cirka 100 000 båtar, cirka 40 procent större än vad fiskevattnen håller för. Fiskeflottan får årliga subventioner på cirka 1,4 miljarder euro. EU-länderna fångar tillsammans cirka 6 miljoner ton fisk per år och är på tredje plats i världen efter Kina och Peru.

 

I dag återstår bara en sjättedel av den mängd stora fiskar som simmade omkring i Nordatlanten för 100 år sedan. Inom EU som helhet är två tredjedelar av de kommersiellt viktigaste bestånden överfiskade. Eftersom fisket är en noga reglerad och tungt subventionerad näring är rovdriften i grunden en politisk fråga. Fiskeripolitiken uppvisar alla planekonomins sjukdomstecken.

 

Fru talman!

EU-kommissionen kom sent omsider med sitt förslag om att reformera den gemensamma fiskepolitiken. Fiskekvoterna ska reduceras med 20 till 60 procent .Planerade åtgärder för att minska fiskeflottan beräknas kosta 815 miljoner €. Reformen har två huvuddelar: skrotningspremier för stora fiskebåtar och ett omskolningsprogram för fiskare. Jag nämner allt detta om EU därför att det har direkt betydelse för oss och också för vattenkvaliteten runt Åland.

 

Trots enorma insatser för att mildra smällen för fiskenäringen är de närmast sörjande länderna missnöjda med förslaget. Under hösten ska EU-länderna försöka enas om förslaget. I december beslutar EUs 15 fiskeriministrar om framtiden för haven, den europeiska fiskerigemenskapen och fiskbestånden. Överfisket  måste upphöra.

Det finns förutsägelser om totalt stopp för det mesta av fisket i Östersjön om 5 år. Fortsätter dioxinhalterna i strömming och annan fet fisk att vara höga i kombination med dålig återväxt av torsken kan hela fiskenäringen kapsejsa.

 

Fru talman!

Det grundläggande problemet är att ingen äger havet. Det ingen äger tar ingen hand om. De flesta vill kortsiktigt roffa åt sig så mycket som möjligt. Det är också på internationellt vatten som det mesta rovfisket försiggår. Där tar ingen  ansvar för framtida fiskbestånd,

Det är dags att avskaffa hela den fiskeripolitik, som är med och förstör också Östersjöns hela vattenmiljö. Vi bör nog ta sikte på någon form av regional förvaltning, som får ta ansvar för sitt eget fiskeri och där långsiktigt helhetstänkande kan få styra.

 

Fru talman!

I denna vecka i onsdags och torsdags genomfördes en fiskodlingskonferens i Åbolands skärgård i Kasnäs. Mötet var gemensamt för fiskodlare från Åland, Finland och Sverige. Mötet var också gemensamt för fiskodlare och tillståndsmyndigheter från respektive regioner. Västra Finlands miljötillståndsverk redogjorde för tillståndsförfarandet i Finland och det svenska fiskeriverket gjorde en motsvarande redogörelse för tillståndsförfarandet i Sverige. Men tyvärr kunde inte vår egen tillståndsmyndighet, Ålands miljöprövningsnämnd närvara. Det upptogs inte väl på mötet att miljöprövningsnämnden inte kunde närvara och berätta om det regelverk som gäller på Åland. Det här tycker jag är viktiga saker och nu tror jag att jag talar för både jordbrukare och fiskarodlare. Det fordras ett förtroligt samarbete mellan näringsidkare och tillståndsmyndigheter för att man skall kunna optimera verksamheterna miljömässigt. Det fungerar inte bra i dag. Näringsidkarna behöver en myndighet med vilken de kan föra en upplyftande dialog.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Även om ltl Folke Sjölund synbarligen redan har anträtt sin resa till St Petersburg vill jag ändå tacka honom för många av de värmande ord han de facto gav uttryck för. Jag tror nämligen att det inte är bara genom att hugga varandra i ryggen och ironisera över varandras insatser, utan att det faktiskt är genom att försöka sträva till samverkan som vi når någonstans. De synpunkter i det avseendet som ltl Sjölund förde fram vill jag verkligen tacka honom för. Det var rejält, även om det kanske inte var så vanligt!

 

Till ltl Svensson, som, när han antyder att jag skulle vara den där som vill rovfiska i Östersjön, av allt att döma inte alls har någon aning om vad han talar om, vill jag ändå tala om vad saken gällde. I det fallet, ltl Svensson, handlade det definitivt inte om något rovfiske, utan när ltl Svensson genom att citera Margareta Winbergs synpunkter vid något tillfälle antydde att vi borde begränsa fiskeriansträngningarna i Östersjön och därmed kanske också det åländska fisket, så erinrade jag bara om en sak, och den står jag fortfarande stenhårt fast vid, nämligen man kan inte gå ut och begränsa de åländska laxfiskarnas insatser i Östersjön eftersom deras tid för fiske redan är så till den milda grad begränsad att de omöjligen kan få upp de kvoter de rättmätigt har tillerkänts. Det är det som är problemet. I det läget kan man absolut inte tala om överfiske, utan skulle man vara riktigt generös i sitt utförande här från talarstolen skulle jag säga att de har medverkat till att det inte blev något utfiske därför att de inte ges chansen att fiska det de har rätt till. Det är verkligheten. Så var det med den saken!

 

Det var fantastiskt intressant att höra de stora framstegen från Greifswald förra året! Jag har, som jag sade, läst alla dokument jag har kunnat komma över, alla rapporter, jag har tittat på regeringarnas program runt Östersjön och jag måste faktiskt säga att de punkter, som jag tillsammans med de övriga i Ålands delegation till Nordiska rådet har lagt för Finlands delegation, de har inget riktigt motstycke, såtillvida att man vill driva igenom någonting. Det är tyvärr på det sättet.

 

Ltl Sjölund och jag har två olika förslag inför St Petersburgsmötet. Han är inne på att vi skall ha en väg där alla nationer skall samsas om ett handlingsprogram. Jag har valt att köra en väg, om vi får in detta PSSA-status för Östersjön, där man ger envar stat rätt att gå mycket, mycket längre än vad IMO, FN:s internationella organ för frågorna också dess underavdelning som heter Marpol, har gått in för. I många av dessa sammanhang gäller minsta gemensamma nämnaren för att få de internationella till stånd och vad jag vill bryta är just det att de stater som vill gå längre skall få s.a.s. kraft och möjlighet att handla utifrån sina egna intentioner och inte vara låsta av de internationella traktaten. Det här är oerhört viktigt.

 

För övrigt, herr talman, eftersom jag vet att många är borta och det är många i lagtinget ännu som har mycket att säga i dessa frågor önskar jag att denna debatt skulle bordläggas till plenum den 6 november.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har inte hört att ltl Wiklöf skulle ha gått till storms mot den för Östersjön så ödesdigra utfiskningen. Därför ville jag belysa detta problem, som faktiskt är mycket större och mycket mera vittgående än vad problemen med våra fiskodlingar är.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag delar till hundra procent ltl Svenssons alla synpunkter på utfiskningshotet i Östersjön. Problemet är bara att om man vill säga att jag har gjort mig till tolk för att försvara detta så har man fel, därför att det enda jag försvarade var de åländska laxfiskarnas rätt till en chans att få ta upp den rättmätiga kvot de har tilldelats. Det är det som är skillnaden. I övrigt är utfiskningen är ett elände i Östersjön, men problemet stannar icke allenast därvid utan det stora bekymret utöver det är att mycket av den feta fisken också belastas av påtagliga miljögifter som gör att vi i dag inte längre får exportera av framför allt strömming till andra EU-länder. Det visar om något hur det är med tillståndet i Östersjön. Det är allvarligt. Ät mager fisk, ltl Svensson, det är det enda säkra!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag är naturligtvis glad för att ltl Wiklöf nu för första gången i offentligheten vad mig anbelangar har konstaterat att utforskningen är ett allvarligt miljöproblem för Östersjön. Tidigare i dag har man hört ett snirkelresonemang om att om man hjälper till att åländska fiskare får sin rätt, så gör man någonting gott mot utfiskning av Östersjön – och det förstod jag inte riktigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget också tidpunkten för detsamma.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Wiklöf, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 6 november. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 6 november. På talarlistan finns fortfarande ltl Wiklöf.

 

 

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Eftersom det synes omöjligt att klarlägga vad det här de facto handlar om visavi de åländska kvoterna i relation till den totala utfiskningspotentialen i Östersjön skulle jag vilja veta, bara för klargörandets skull, en sak och det är det om ltl Svensson menar att Lasse Wiklöf bidrar till utfiskningen av Östersjön genom att medverka och tala för att vår åländska yrkesfiskekår får så lång tid att fiska att de har en chans att ens få upp sin kvot. Då är min andra fråga: Vad tycker ltl Svensson, skall vi förhindra dem att ha den rätten? Det vore viktigt att veta.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har främst lagt märke till att ltl Wiklöf tar ett rätt grepp om miljöfrågorna i Östersjön, och det är bra att han gör det, men han har alltså inte hittills yttrat sig, förrän i dag, om att utfiskningen är ett sådant miljöproblem. Det var alldeles nyligen också som han gick med på att luftföroreningarna kanske också är någonting som vi borde syssla med. Jag tycker naturligtvis att det som ltl Wiklöf sade den gången angående åländska fiskares rätt att få ta upp sin kvot var en ganska naturlig sak, men det antydde inte att man hade bekymmer om själva utfiskningen, utan det var av andra skäl man sade det.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Nog är det märkligt! Jag förstår mig inte riktigt på ltl Svensson. I dag har vi diskuterat ett spörsmål som inte på något sätt berör utfiskningsfrågorna utan framför allt kväve- och fosfortillförseln till vårt havsområde från land. I det sammanhanget kan vi naturligtvis också diskutera utfiskning, men jag har inte bedömt det som varande huvudfrågan. I en annan debatt kan vi gärna ta upp utfiskningen och mycket annan näringsverksamhet som är till förfång för fiskar och andra varelser i våra vatten. Sedan sade ltl Svensson också en mycket viktig sak att matfiskarna minskar. Det är just det som vi har skrivit i tidigare sammanhang, att den ökade eutrofieringen och förstörda bottnar minskar förutsättningarna för de kustnära matfiskarna som vi är vana att handskas med. De fiskarter som ökar, som inte behöver samma goda limnologiska förutsättningar som de fiskar som vi vill bevara, de är mörtfiskarna. Det är också, menar forskningen, ett säkert tecken på att tillståndet försämras och inte förbättras.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det förvånar mig lite att ltl Wiklöf menar att i den här debatten skulle utfiskningen inte höra hemma. Jag har fått den uppfattningen att vi har diskuterat miljön väldigt allmänt här i förhållande till spörsmålet och åtgärder inom miljöpolitiken. Däremot känner jag ltl Wiklöf – och han är fullt på det klara med vad jag menar och att jag har fått in en poäng, och den försöker han nu på något sätt minimera. Det må väl vara honom unnat!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag förstår inte alls poängutdelningen. Ltl Svensson har vid sidan av huvudfrågan råkat ta upp utfiskningen i Östersjön. Från min sida har han fått ett totalt stöd i detta ärende. Jag tycker precis likadant. Jag tycker kanske t.o.m. mycket mera på många områden i det avseendet. Jag fattar inte alls! Vi är komplett överens i den här frågan! Vad håller du på kollar på med! Det är väl ingen idé! Däremot kan jag konstatera, herr talman, att det skiljer i betydande utsträckning, med vissa undantag, från majoritetsblocket mellan Svensson och mig när det gäller hur vi skall klara ut de här sakerna och angripa de problem som gäller fosfor- och kväveutsläppen till vår vattenmiljö, som jag anser att är alarmerande och som är ett hot, inte så att den skulle kompenseras av någon skärgårdsturist med flera hundratusen människor. Jag har sagt att ett försämrat vatten runt Åland kommer på alla sätt att förstöra förutsättningarna för också den turistnäring som tillsammans med färjtrafiken i dag genererar mellan 60 och 70 procent av vår BNP och det, menar jag, är det stora hotet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

TALMANNEN:  Ärendet är bordlagt till plenum den 6 november.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående regelverk för mottagande av gåvor och förmåner. (EF nr 18/2001-2002).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan.

 

Ltl Sundman: 

Herr talman!

Enligt uppgifter i massmedia har vicelantrådet Olof Erland, tillika finansminister med ansvar för bl.a. sjöfartsfrågor, som varande make till lagtingets talman, rest till Sydkorea på bekostnad av ett åländskt rederi för att övervara ett fartygsdop.

 

Lämpligheten av detta kan ifrågasättas då det kan uppfattas som bestickning och vicelantrådet i framtiden kan hindras utöva sitt uppdrag utan risk för jäv.

 

Med anledning av ovanstående ställer jag med stöd av 48 § 2 mom. lagtingsordningen till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande fråga:

 

Vilka regelverk, principer och gränsvärden tillämpar landskapsstyrelsen när det gäller gåvor och förmåner för landskapsstyrelseledamöter så att dessa inte kan uppfattas som bestickning?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Ltl Sundman ställer frågan: Vilka regelverk, principer och gränsvärden tillämpar landskapsstyrelsen när det gäller gåvor och förmåner för landskapsstyrelseledamöter så att dessa inte kan uppfattas som bestickning.

 

På det här området finns det inget klart regelverk som säger att man skall göra si eller så i olika fall, utan det som har att följa är närmast tjänstemannalagens 15 § som gäller för tjänstemän. Där står det: ”Tjänstemannen får inte fordra, acceptera eller ta emot ekonomisk eller annan förmån, om förtroendet för tjänstemannen eller myndigheten därigenom kan försvagas.”  Samma grundprincip skall också gälla för oss som ledamöter i Ålands landskapsstyrelse.

 

Naturligtvis är grundprincipen den att vi skall ha största möjliga försiktighet så att inte någons objektivitet skall kunna ifrågasättas i olika fall. Men något klart regelverk kan man inte finna på det här området. Det togs ett beslut i landskapsstyrelsen i augusti 1998 som kan vara intressant i det här fallet att känna till och det lyder: ”Tillämpning av bestämmelser om tjänsteresor i vissa fall. Beslut. Beslöts att tjänstekollektivavtalet om ersättning till landskapstjänstemän för resekostnader i tillämpliga delar skall följas även för ersättarna av resekostnader för lantrådets, eller vid förfall för lantrådet, vicelantrådets medföljande maka/make, då resan företas i landskapsstyrelsens uppdrag och inbjudan till vederbörande tillfälle uttryckligen inkluderar maka eller make.”

När det sedan gäller bedömningen måste vederbörande ledamot, egentligen från fall till fall, bedöma om den gåva, förmån eller vad det råkar vara för tillfället, som man skall ta emot eller kommer i beröring vid, på något sätt kan påverka förtroendet för en själv eller för den myndighet som man representerar. Där vill jag säga att vi från landskapsstyrelsens sida alltid har försökt inta största möjliga försiktighet för att inte någon skugga skall falla över landskapsstyrelsen och vårt arbete.

 

Vi har också sökt vad det finns för eventuella regler öster om oss och det man kan konstatera också där är att man måste ha en in casu-bedömning för att se om det eventuellt kan vara någonting som kan påverka.

 

I det berörda fall som ltl Sundman pekar på har vicelantrådet Olof Erland diskuterat saken med mig på förhand och vi försökte se det ur olika synvinklar och se om det på något sätt kunde påverka hans position i landskapsstyrelsen eller hans arbete i framtiden, men vi kunde inte det skedet i varje fall se någonting som skulle hindra honom från att delta i resan. Innehav av vissa poster i vårt samhälle förutsätter också att man deltar på ett visst sätt. Det är också de sakerna man måste väga in i de olika sammanhangen.

 

Ltl Sundman, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Det är uppenbart att lantrådet blandar ihop begreppen. Talmannen från Ålands lagting åkte inte på lagtingets bekostnad utan på rederiets bekostnad, likaså vicelantrådet. Det är fullkomligt uppenbart att det här är över gränsen för vad som kan anses som bestickning när man låter sig bjudas på en nöjesresa av detta slag. Vicelantrådet medverkade, som sagt, inte som sjöfartsansvarig landskapsstyrelseledamot utan som privatperson, som make till lagtingets talman. Jag frisäger mig från ansvaret för det faktum att talmannen är gift med vicelantrådet. Det var detta vi förutsåg när vi motsatte oss valet av nuvarande talman: den maktkoncentration som har uppstått i åländsk politik, som nu t.o.m. skall ge vicelantrådet immunitet mot mutor - det är inte bra för Åland. Om landskapsstyrelsen anser detta vara helt okej, så öppnar sig helt nya möjligheter för tjänstemän att finansiera semesterresor och andra utgifter av privat natur. Sanningen är den att skulle det här ha förekommit i Sverige, Finland eller något annat europeiskt land, så skulle det vara bara en sak att göra för vicelantrådet – avgå. Mycket mindre saker har fått ministrar att avgå.

 

Jag ställer min tilläggsfråga så att för att göra det bästa av situationen borde vicelantrådet betala tillbaka resan till rederiet. Skadan är ändå skedd, men avser lantrådet att kräva detta av vicelantrådet?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag vill först säga att jag missuppfattade inte ltl Sundmans fråga därför att själva klämmen är allmänt hållen när det gäller regelverk, principer och gränsvärden som landskapsstyrelsen tillämpar. Det var det jag försökte svara på i inledningen och sedan också i det konkreta fallet som ltl Sundman pekar på.

 

Men ett konkret svar på ltl Sundmans tilläggsfråga är nej. Jag kommer inte att på något sätt kräva att vicelantrådet skall betala tillbaka någon resa. Jag tycker att det är väldigt starka ord som ltl Sundman tar i sin mun när han kallar det för muta, eftersom det de facto handlar om ett fartygsdop som har skett; det kunde ha skett i Mariehamn, det kunde ha skett i Helsingfors och nu skedde det i Sydkorea, därför att fartyget byggdes i Sydkorea. Skall man övervara ett sådant dop måste man också företa en väldigt lång resa dit, som jag nog tror är mera arbetsam än vad det kanske är nöje för dem som deltar i en sådan resa, kanske sist och slutligen ganska mycket en uppoffring. Men, som jag sade i mitt inledningsanförande, med vissa uppdrag följer också ett visst ansvar att man skall kunna fullfölja vissa uppdrag utan att man för den skull skall behöva bli beskylld för varken det ena eller det andra.

 

Ltl Sundman, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Lantrådet säger att han, när vicelantrådet frågade honom vad han tyckte om det här, inte kunde se några problem med att företa resan och han sade i massmedia också att landskapsstyrelsen har väldigt lite att göra med det aktuella rederiet. Men så är det inte. Att landskapsstyrelsen inte skulle ha någonting att göra med det rederi som saken gäller är fel. Rederiet är storägare i Viking Line och innehar styrelseordförandeposten, en betydande aktör i åländsk sjöfartsnäring. Faktum är, om man vill se till relevansen, att under den aktuella resan tog landskapsstyrelsen beslut om utlåtande angående införande av s.k. blandbesättning. Utlåtandet var odelat positivt. Hade resan redan då haft effekt – man frågar sig!

 

Herr talman!

Även om självstyrelsens behörighet inom sjöfarten är relativt begränsad i dag, kan det hända att vi får den utökad och i så fall bör vi ha en opartisk landskapsregering, både under självstyrelseutvecklingsprocessen och efter. Nu är det förvisso så att under den nuvarande landskapsregeringen lär vi inte få mycket utveckling, men det är absolut av vikt att man inte kan bli beskylld från riksmyndigheterna sedan, att, ja, varför vill ni utveckla självstyrelsen i det här avseendet, är det för att ni har några kopplingar direkt till rederinäringen! Vi måste vara aktsamma på den punkten och hålla oss oberoende av näringslivet, även om vi skall ha ett samarbete. Det är absolut viktigt.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det senaste som ltl Sundman sade håller jag naturligtvis helt och hållet med om, att landskapsstyrelsen skall ha en oberoende ställning till näringslivet och alla skall kunna känna att man blir lika behandlad. Men jag måste säga att jag reagerar på den vokabulär som ltl Danne Sundman använder och de insinuationer som faktiskt kommer fram när han kallar det direkt för muta. Det är väldigt starka uttryck och då borde man i sådana fall också på något sätt leda det i bevis eller fullfölja en sådan anklagelse.

 

Jag har för min del som lantråd, när vicelantrådet tog upp diskussionen med mig, inte kunnat se att det direkt skulle kunna påverka hans ställning i landskapsstyrelsen och hans förmåga att på ett objektivt och opartiskt sätt fortsätta att hantera också sjöfartsfrågorna.

 

Det är riktigt att rederiet som det handlar om också är delägare i Viking Line, men man skall komma ihåg att när det gäller Viking Line och sjöfartsfrågorna ligger behörigheten väldigt långt på statsmyndigheterna och vi har inte direkt egen beslutsförmåga där utan vi kan bara försöka påverka att sjöfarten får rimliga villkor, och där tror jag att det finns en ganska stor enighet från åländsk sida.

 

När det gäller frågan om blandbesättning och det utlåtande som landskapsstyrelsen gav hör det till saken att de facto var inte vicelantrådet närvarande när det beslutet togs utan det var ledamoten Sune Eriksson som var föredragande i det ärendet. Knappelunda hade alltså vicelantrådets Sydkorearesa någonting med den saken att göra!

 

TALMANNEN:  Landskapsstyrelsens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 Lagtinget sammankommer nästa gång fredagen den 1 november 2002 kl. 12.00. till plenum för val av presidium och den högtidliga öppningen samma dag på tid som landshövdingen tillkännager. Presidiet kan dock sammankalla lagtinget därförinnan om detta befinns oundgängligt.

 

Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.35).