Fru president, bästa fru talman, ärade riksdagsledamöter, mina damer och herrar.

Jag vill inledningsvis framföra mitt och lagtingets varma tack till er fru talman och till riksdagen för dagens intressanta seminarium.

I år 2021 har Åland påbörjat sitt hundraårsfirande som ett självstyrt landskap i Republiken Finland.

Bakgrunden till självstyrelsen är att ålänningarna då det ryska tsardömet började vittra sönder redan i augusti 1917 hade ordnat ett möte med kommunalmän från alla kommuner på Åland. Där beslutade man unisont att man skulle begära en återförening med Sverige. Den största delen av Ålands befolkning kom också att underteckna en namninsamling för en återförening med Sverige.  

Detta kom sedan att kallas för Ålandrörelsen som önskade en återförening med det forna moderlandet som Åland varit en del av under 700 år innan freden 1809 då Åland och Finland blev en del av det ryska tsardömet.

Ålänningarna hänvisade till principen om folks självbestämmande som intogs i Nationernas

Förbunds statuter och som återfinns i FN stadgan. Samma princip åberopade Finland för sin självständighet.

Ålänningarna var oroliga för sin framtid. De som hände i Finland gjorde inte saken bättre.

Finland kom därefter sig att utropa sig till självständig stat den 6 december 1917. I Finland pågick inbördeskriget som även till viss del kom att beröra Åland.

Den svenska regeringen drev frågan om Ålands framtid med Frankrike och England. Sverige var som neutralt land inte inbjuden till fredskongressen i Paris, så man fick förlita sig på diplomater från England och Frankrike. Fransmännens ansåg till en början att Finland borde nöja sig med en förstärkt neutralisering av Åland och att Åland inte kunde nekas en folkomröstning om vilken stat man ville tillhöra.

Vid den här tiden stod Åland högt på den världspolitiska agendan och det fanns ett internationellt stöd för Ålands återförening med Sverige. Eftersom Finland och Sverige inte kunde enas togs frågan om statstillhörigheten som bekant upp i det nybildade Nationernas förbund och lösningen i Nationernas förbunds råd i juni 1921 blev en riktig kompromiss – ingen blev lottlös men ingen fick heller allt. 

Finland fick statsöverhögheten men var tvunget att acceptera två allvarliga inskränkningar i suveräniteten. Finland måste förbinda sig att garantera Ålandsöarnas befolkning dess svenska språk, kultur, lokala traditioner och den självstyrelse som Finland år 1920 erbjudit Åland blev ett verktyg för att bevara språket. Beslutet kompletterades med ett avtal mellan Finland och Sverige om hur garantierna skulle förverkligas, den så kallade Ålandsöverenskommelsen. Frågan om att bevara språket och kulturen på Åland var alltså inte att betrakta som en intern finländsk angelägenhet. 

NF beslöt även att ett avtal om Ålands demilitarisering och neutralisering skulle ingås för att Åland inte i framtiden skulle utgöra ett militärt hot mot Sverige. Konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna undertecknades den 20 oktober 1921 och därmed bekräftades demilitariseringen från Parisfreden 1856. Alla internationella avtal om demilitariseringen och neutraliseringen är fortfarande i kraft och dessutom anses statusen vara en del av en sedvanerätt för Östersjöregionen. Den icke-militära statusen fråntar inte Finland ansvaret för försvaret av Åland.

Genom beslutet i Geneve 1921 kom frågan om statstillhörigheten, demilitariseringen och neutraliseringen samt självstyrelsen att för framtiden bli intimt förknippade. 

Det internationella stöd som visats för Ålands krav på återförening med Sverige bidrog sannolikt till att Finlands regering redan år 1920 snabbt tog fram en självstyrelselag för Åland. Avsikten var att Åland skulle erbjudas en mycket omfattande autonomi - ja, i propositionen gick regeringen så långt som att säga att :

”Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.". 

Efter det att självstyrelselagen dessutom hade kompletterats med bestämmelser om jordförvärv och rösträtt förrättades år 1922 valet av det landsting som sammanträdde till sitt första plenum den 9 juni.

Ålänningarna hade alltså valt att trots besvikelsen göra det bästa av situationen men löftet i den första självstyrelselagen har vi inte glömt!

Grundtanken med självstyrelsen är att ålänningarna ska kunna styra över sitt eget örike på samma sätt som en stat. På de områden vi har självstyrelse stiftar det åländska parlamentet, lagtinget, lagar och besluten verkställs av den åländska regeringen. Lagtingets lagar är enligt grundlagsutskottet att betrakta som lagar enligt 106 § i grundlagen, vi talar alltså om  lagar med samma verkan som riksdagens lagar. Lagtinget antar också budgeten för Åland. De beslut som lagtinget fattar berör bara ålänningarna och lagtingets förtroende prövas i allmänna val vart fjärde år. 

En stor del av de lagar som lagtinget antar motsvarar i grunden de lagar som antas av riksdagen. Eftersom förhållandena på Åland avviker från förhållandena i Finland som helhet ligger det förstås i sakens natur att våra lagar kan avvika från riksdagens.

Det är det som är hela idén med självstyrelsen.

Som ett konkret exempel kan jag nämna att vi på Åland redan genomfört en omfattande hälsovårdsreform där hälso- och sjukvården överfördes från kommunerna till en fristående myndighet under landskapsregeringen. Detta skedde redan år 1993. Så Åland var en föregångare.

En annan grundtanke med självstyrelsen är att den maktdelning mellan riksdagen och lagtinget som stakas ut i självstyrelselagen inte ska kunna rubbas utan att båda parlamenten är överens.

Självstyrelselagen kan bara antas och ändras av riksdagen med lagtingets bifall. 

Orsaken till att självstyrelselagen inte uttryckligen sägs vara en grundlag är enligt grundlagsutskottet att begreppet enbart ska användas i fråga om en lag, alltså grundlagen. Detta innebär dock inte att det i självstyrelselagen inte kan göras avvikelser från grundlagen. Tvärtom innehåller självstyrelselagen ett stort antal bestämmelser som innebär avvikelser från grundlagen viket är möjligt tack vare att lagen antas i grundlagsenlig ordning. 

När riksdagen antog den nya grundlagen var avsikten uttryckligen att grundlagen inte skulle inskränka på självstyrelselagen vilket grundlagsutskottet skrev i sitt betänkande. Praktiken har dock kommit att bli en annan eftersom vi gång efter annan har sett att grundlagen allt mer inskränker självstyrelsen vilket förstås bekymrar oss mycket. Vår avsikt är givetvis inte att ålänningarna ska sakna grundläggande fri- och rättigheter men förverkligandet av dem bör ligga i lagtingets händer när det är fråga om våra behörighetsområden.

En av de viktigaste frågorna i samband med den pågående revisionen av självstyrelselagen är därför att frågan om självstyrelselagens förhållande till grundlagen ska klargöras på ett för båda parter acceptabelt sätt i syfte att återställa självstyrelselagens status. 

Just nu är vi inne på slutrakan av en revidering av den över 30 år gamla självstyrelselagen. Enligt regeringen Marins regeringsprogram ska revisionen medföra en utveckling av självstyrelselagen och det smärtar mig att säga att den version som justitieministeriet i juni i år sände ut på remiss inte lever upp till förväntningarna. 

Förslaget innehåller vissa bra bestämmelser av deklaratorisk natur och en del begrepp moderniseras men förslaget innebär, till skillnad från tidigare revisioner, ingen utökning av lagtingets lagstiftningsbehörighet. 

Från åländsk sida är önskemålet en flexibel självstyrelselag som möjliggör övertagande av behörighet när det behövs i framtiden.

Förslaget innebär däremot att lagtinget i vissa avseende t.ex. fråntas sin rätt att reglera de åländska kommunernas uppgifter. Förslaget löser inte heller frågor som från åländsk sida är viktiga såsom fördelningen av gemensamma resurser och skyldigheter. Några nya goda språkbestämmelser föreslås men frågan om de allmänt bindande kollektivavtalen översättning löses inte, vilket från åländsk håll är ett rättssäkerhetsproblem, inte minst för arbetstagarna, eftersom avtalen genom den allmänt bindande verkan är att jämföra med lagstiftning. 

En devis som ofta används på Åland är "Oss väl och ingen illa". En utveckling av självstyrelsen drabbar ingen i övriga landet men ger ålänningarna större och mer verksamma verktyg för att utforma sitt samhälle utifrån våra behov och förutsättningar. 

Trots att ålänningarna inledningsvis inte accepterade självstyrelsen har vi idag omfamnat den. Vi har inte, så som många andra områden, efterfrågat självständighet utan eftersträvar en långsam utökning av autonomin i syfte att nå det mål som Finlands regering och riksdag satte upp redan år 1920.

Efter 100 år av självstyrelse är Åland ett välmående samhälle av nordisk modell. Autonomin har med andra ord klarat de första hundra åren och vi borde nu få till stånd en lag som ger Åland och Finland verktyg att hantera också framtida utmaningar. Det borde ligga i allas vårt intresse att Åland fortsätter vara en kompetent och modern autonomi som kan utgöra det goda exemplet också i framtiden. Från åländsk sida vill vi känna fortsatt förtroende för att riksdagen och riksdagspartierna står fast vid sina utfästelser så att ålänningarna med tillförsikt kan se fram emot det kommande århundradet med självstyrelse.

Tack än en gång för dagens arrangemang, fru talman. Och tack för ordet.