Remissdebatt

Tack, talman!

Det här är en efterlängtad lagstiftning, framförallt av polisväsendet. Men en annan aktör som kan påverkas är vårdsektorn, liksom vår allmänna förvaltning. Det handlar om ersättning för rättegångskostnader för tjänstemän.

Kanske den vanligaste formen av dessa kostnader kan uppstå vid polisens utövande av maktmedel. Därför är detta särskilt omnämnt i lagstiftningen, och det är anledningen till att polisen efterfrågar denna typ av lag.

Talman! Lagförslaget handlar ytterst om rättssäkerhet, ansvar och rimliga villkor för dem som arbetar inom landskapsförvaltningen och dess underlydande myndigheter. När en tjänsteman eller anställd agerar inom ramen för sitt uppdrag och senare möts av rättsliga anspråk, ska det finnas ett tydligt och förutsägbart skydd mot orimliga privata kostnader. Samtidigt är systemet balanserat och skyddar inte felaktigt eller klandervärt agerande.

I dag fungerar detta genom praxis på många håll, men nu får vi en tydlig och samlad landskapslagstiftning som reglerar när landskapets anställda kan få ersättning för rättegångskostnader eller juridiska kostnader. Det betyder att vi stärker säkerheten både för de enskilda och för arbetsgivaren. I förlängningen kan man förstås också tänka att människor faktiskt vågar arbeta utifrån de juridiska verktyg som de har för att sköta sitt arbete.

Det är viktigt att påpeka att denna lag inte innebär ett generellt skydd för alla rättsliga kostnader oavsett utgång eller omständigheter. Det innebär inte heller att landskapet har ett personligt ansvar för felaktigt eller vårdslöst agerande. Förslaget bygger på prövning, proportionalitet och tydliga kriterier. Det handlar om att skydda mot obefogade anspråk, inte att ta ifrån någon ansvar.

Det övergripande syftet är att upprätthålla rättssäkerheten för landskapets anställda, stärka förtroendet för den offentliga förvaltningen och skapa tydlighet för alla inblandade parter.

Lagförslaget stärker alltså en rättssäker förvaltning utan att äventyra insyn, ansvar eller god förvaltningssed. Tack, talman!

Tack, talman!

Det finns två frågor angående den allmänna motiveringen. Den handlar om skälighetsprövning för nödvändiga kostnader som uppstår i samband med rättegångar, där det egentligen inte har fattats något domstolsbeslut. Det anges att kostnaderna ska beviljas på grund av behovsprövning.

Min första fråga är: Är det verkligen förenligt med grundlagen, att bevilja detta enligt behovsprövning? Och i så fall, vem är det som gör denna prövning? Vem beviljar kostnaderna enligt behovsprövning?

Talman!

Visst är det en hel del prövningar i den här lagstiftningen. Precis som i fallet med en sambo, om det är så illa att en person dör, kan man också få ersättning via denna lagstiftning, där vi har valt att vara relativt generösa i dessa frågor.

Det kommer att bli en skälighetsprövning, och det är arbetsgivaren som ansvarar för dessa prövningar. Både proportionalitetsfrågor och skälighet kommer att hanteras. Vi kan säkert fördjupa oss i dessa frågor även i utskottet.

Men det är omöjligt att på förhand diktera och beskriva alla fall som kan uppstå. Därför kommer man heller inte bort från skälighetsbedömningar.

Talman!

Jag uppfattade inte riktigt svaret på vem det är som ska göra den här bedömningen, är det respektive myndighet, där den anställde finns? Eller är det den samlade landskapsregeringen?

Sedan skulle jag också vilja tala ytterligare om maktmedel. I den allmänna motiveringen står det att även andra landskapsanställda, som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel, omfattas av bestämmelsen.

I den nya gymnasielagen som vi ska diskutera (… taltiden slut).

Talman!

Det är arbetsgivaren som i första hand beslutar om skälighetsbedömningarna. Landskapsregeringen, som helhet, behöver ha en gemensam policy för detta, vilket innebär att det blir en ansökan till landskapsregeringen. Det beror på vem som här är arbetsgivaren. Nu kanske jag inte helt uppfattade specificeringen av frågan.

När det gäller maktmedel så finns det andra aktörer som kan ha rätt att nyttja maktmedel. Jag tror att ledamoten försökte lyfta fram gymnasielagen. Dessutom finns det anlitade väktare och andra som kan hamna inom det området.

Tack, talman!

I grund och botten är detta en klok lagstiftning.

Men när jag läser landskapsregeringens förslag uppstår en fråga. "Om den landskapsanställde ifråga ådöms straff eller förpliktas att erlägga skadestånd om dennes förfarande är grovt, kan ersättningen bortfalla eller minskas." Innebär detta att man kan bli dömd för ett grovt brott och ändå erhålla kostnadstäckning?

Talman!

Här kommer skälighetsbedömningarna in i de här bedömningarna. Det går inte att svara generellt på alla olika fall som det kan vara. Men är det så att man har agerat olagligt eller vårdslöst uppsåtligt så ska man förstås stå för kostnaderna själv. Det är grundprincipen.

Tack, talman!

Då hoppas jag också att utskottet fördjupar sig lite i det här. Har man begått ett grovt brott och dömts för det, då anser jag inte att det är skäligt att det offentliga står för kostnaderna.

Talman!

Vi bor i ett litet samhälle, men i utskottet, där man kan anföra saker i sekretess, så kan vi säkert också visa på lite tidigare rättsfall som har funnits och det gör det mer begripligt.

Värderade herr talman!

Bästa lagtingsledamöter, minister Ingrid Zetterman har i sin presentation av det föreliggande lagförslaget framfört de mest relevanta delarna av förslaget. Jag anser också att om man läser själva lagförslaget, inklusive den allmänna motiveringen och detaljmotiveringarna, så lämnar det ganska få frågeställningar obesvarade.

Syftet med lagen är främst att landskapets anställda ska känna den ekonomiska trygghet som lagen eftersträvar. Den ger den anställde ett skydd i de fall där denne, på grund av utövandet av sin tjänst eller arbete, kan bli ställd till svars, vilket oftast sker via ett rättsligt förfarande inför domstol. Det bör poängteras att som huvudregel gäller att framställda yrkanden mot en landskapsanställd förkastas. Det finns dock ett fåtal undantagsfall från denna huvudregel, vilket närmare framgår av första och andra paragrafen.

Lagen kan sägas eftersträva en balans mellan ansvar och skydd. Det handlar alltså om ansvar och skydd för den anställde, samt att stärka rättssäkerheten för landskapets anställda. Detta är särskilt viktigt inom polisen, men också bland sjukvårdspersonal, där utövandet av olika former av maktmedel utgör eller kan utgöra en nästan daglig del av arbetet. Den föreslagna lagen torde därför vara särskilt efterfrågad. Det är framförallt inom polisen som man under en längre tid har efterlyst en lag av denna art.

På det teoretiska planet kan man säga att lagförslaget aktualiserar två centrala principer: dels skyddet för den enskilda tjänsteinnehavaren eller den anställda, och dels upprätthållandet av allmänhetens förtroende för förvaltningen.

Avslutningsvis vill den liberala lagtingsgruppen uttrycka sitt stöd för det föreliggande lagförslaget, och jag ber att få tacka för ordet.

Tack, herr talman!

Ledamöter och åhörare, det är i mångt och mycket en behövlig lag. Vi kan konstatera att den har ett viktigt syfte: att stärka rättsskyddet för landskapsanställda och skydda dem från ekonomiska konsekvenser av obefogade rättsprocesser. Den som agerar inom ramen för sitt uppdrag ska inte behöva bära en personlig ekonomisk risk när arbetsuppgifterna ifrågasätts rättsligt. Det finns exempel på detta i någon form. Polisen och ÅHS har upprättat interna instruktioner som skydd för sina anställda.

Huvudregeln i det här förslaget är att ersättning ska utgå i efterhand. Dock föreslås en möjlighet för landskapsregeringen att besluta om ersättning för den anställde för relevanta juridiska kostnader. Innan något slutligt avgörande finns i fallet i fråga, baserat på sekretess och skälighetsbedömning, kan ersättning också betalas ut i förskott. Detta är viktigt, eftersom vissa rättsprocesser kan dra ut på tiden och bli väldigt dyra. Då är det bra om man kan få stöd under tiden.

Men, herr talman, det finns ett antal frågeställningar i den här texten, och jag hoppas att utskottet kan peka på dem.

Jag läser upp några texter:
-Det föreslås att en anställd får ersättning baserat på en skälighetsprövning för sådana nödvändiga kostnader som föranleds av rättegång och för vilka ersättningen inte har tilldelats honom. Denna ersättning beviljas främst i efterhand och ska grundas på en behovsprövning. Ersättning ska undantagsvis kunna betalas enligt prövning även när personen i fråga befunnits skyldig till felaktigt förfarande.

Det här är intressant, "enligt prövning" och det finns det också en intressant beskattningsfråga. Vad gäller i det fall att ett belopp betalas ut enligt prövning till den som har befunnits skyldig? Det här behöver utskottet absolut titta på.

-Vidare kan ersättning utgå även i de fall där det inte finns ett domstolsavgörande. Ersättning utgår för nödvändiga kostnader som enligt prövning kan anses skäliga i sådana ärenden som inte har lett till rättegång. Rätt till ersättning skulle föreligga, till exempel, i sådana fall där en förundersökning eller åtalsprövning avslutats, av den orsaken att något brott inte har skett eller att tillräckliga bevis på ett brott inte har framkommit.

Det är då inte tillräckligt för ett åtal. Här kommer också skäligheten in.

Det sista exemplet:
-Om den anställde ådöms straff eller förpliktas att erlägga skadestånd, kan ersättningen helt bortfalla eller minskas om det, med beaktande av gärningens art eller dennes personliga eller ekonomiska förhållanden, är motiverat.

När man läser lagförslaget så finns orden "kan" och "behovsprövning" på flera ställen.

Det är viktigt att understryka att de farhågor som jag lyfter upp här på intet sätt innebär att Centern vill att lagförslaget ska kastas. Det behövs absolut, och det är bra att det har tagits fram. Men det visar på att den här lagstiftningen behöver utformas med stor omsorg. Det behöver finnas ett regelverk, en praxis, och praxis är något som oftast arbetas fram. Det behöver finnas tydliga kriterier, likabehandling och transparens i beslutsfattandet.

Från Centerns sida stöder vi absolut det här men ber utskottet att titta på det här som jag har lyft upp. Tack.

Talman!

Bästa lagting och övriga åhörare, den här lagen är till största delen oproblematisk.

Första paragrafen räknar upp ett antal situationer där tjänstemän på sätt och vis råkar illa ut. De har inte gjort något fel, men så som systemet fungerar så ibland, trots att man vinner i domstol, så får man inte alltid sina rättegångskostnader ersatta. Det kan leda till att man hamnar i en situation där man får betala ur egen ficka, trots att man har blivit frikänd. Det känns förstås inte bra, om det är något som har att göra med den tjänst man utövar felfritt. Vi klarerar hela den första paragrafen i det här förslaget.

När det gäller den andra och tredje paragrafen, som handlar om tillgripande av maktmedel och grovt förfarande vid sådana tillgripanden, anser vi att det bör vara strängare regler. Det vill säga, om man blir dömd för grovt förfarande, även om man är ordningsvakt, så bör man stå för sina kostnader själv. Om man till exempel har blivit dömd för grov misshandel i tjänsten som polis, är det vår uppfattning att man ska stå för sina kostnader. Så är det inte formulerat just nu i den tredje paragrafen i det här lagförslaget.

Vi anser att om man gör fel och blir dömd för grovt brott, så är vi skeptiska till att arbetsgivaren, landskapet, ska gå in och betala. Har man gjort fel får man stå för det. Möjligtvis kan det finnas undantag, "om man faller på gärdsgården" men det är väldigt svåra bedömningar. Är man dömd, så är man dömd.

Det är också viktigt att komma ihåg att det finns olika aspekter att beakta. Till exempel i tredje paragrafen talas om att man kan få ersättning för skadestånd som man har blivit ålagd att betala. Även en sådan skadeståndsbedömning görs av domstolen, som noterar vilken inställning man har haft och hur ens ekonomi ser ut. Det här är normala grunder som används när man fastställer ett skadestånd. Skadeståndet kan ha jämkats redan och så ska landskapet ändå vara med och betala åt en tjänsteman som har blivit dömd.

Det bör också nämnas att vi redan har ett system där tjänstemän behandlas ganska milt. Det finns ett talesätt på finska som jag inte ska ta här nu, men man brukar säga att man inte angriper sina egna. Lite så fungerar systemet. Det betyder att tjänstemännen har ganska fria händer redan att agera och inte blir särdeles hårt behandlade av rättssystemet i stort.

Den här lagen är helt okej i de stora hela, men vi är skeptiska till att landskapet ska betala något när någon faktiskt har gjort fel, och i synnerhet om de har gjort ett grovt fel.

Talman!

Det här lagförslaget berör en viktig princip: hur vi som arbetsgivare behandlar dem som arbetar i Ålands tjänst, när det verkligen gäller. Mätt i antal ord är det inget stort lagförslag, men remissvaren talar sitt tydliga språk. Förslaget sätter fingret direkt på tjänstemännens vardag, på tidens nerv och på en mängd etiska frågeställningar.

Förslaget innebär att landskapets anställda, i vissa snävt avgränsade fall, kan få ersättning för rättegångskostnader, särskilt när krav riktas mot dem men inte leder till fällande ansvar. Det handlar i grunden om rättsskydd.

Förslaget berör inte kommunala tjänstemäns lagliga rätt att få rättegångskostnader ersatta. Detta öppnar upp för en intressant följdfråga: Ska rättsskyddet vara olika beroende på om du jobbar för landskapet, för en kommun eller i ett kommunförbund?

Talman! Det är fullkomligt orimligt att en landskapsanställd ska stå ensam ekonomiskt när man har agerat i tjänsten och sedan utsätts för rättsliga anspråk som visar sig ogrundade. Det handlar om rättvisa, tillit, trygghet i yrkesutövningen och en fungerande offentlig förvaltning med förmåga att ta ansvar.

Förslagets kärna är en mycket ömtålig balans där vi måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan ska vi skydda tjänstemän från obefogade krav. Å andra sidan får vi aldrig skapa ett system där det offentliga per automatik tar kostnader, oavsett hur man har agerat. Landskapsregeringens förslag bygger på att ersättning ges i efterhand och efter prövning. Det är i grunden bra, men det räcker inte att det står i lagen; det måste också fungera i praktiken.

Vi vill därför, inför utskottsbehandlingen, lyfta tre punkter.

1) Tydliga kriterier. Det måste vara glasklart när ersättning beviljas med stöd av lagen. Det får inte bli en juridisk gråzon där bedömningar varierar från fall till fall. Vi ber särskilt utskottet att titta på detta.

2) Ansvar alltid måste kvarstå. Om någon har agerat uppenbart felaktigt, då ska inte skattebetalarna stå för notan. Det må låta kärvt, men det är en viktig princip. Skyddet får aldrig bli ett skydd mot ansvar; ansvaret ska läggas där det hör hemma.

3) Transparens. Det måste gå att följa upp hur lagen används. Hur många fall blir det per år? Vilka kostnader handlar det om och på vilka grunder? Det skulle kunna vara ett nytt stycke i landskapets årsredovisning.

Talman! Lagförslaget innehåller också en ny sekretessgrund för handlingar kopplade till rättsprocesser. Det kan möjligen vara motiverat, men här rör vi oss på ett område där vi måste vara mycket försiktiga. Offentlighet är en grundbult i vårt samhälle. Varje ny sekretessregel måste vara snävt avgränsad, välmotiverad och absolut nödvändig. Annars riskerar vi, talman, att steg för steg urholka insynen, transparensen och tilliten.

Balansgången måste finnas i det här systemet, alltså både att det är rättvist mot individen och tjänsteinnehavaren, samt ansvarsfullt gentemot skattebetalarna.

Moderat Samling inser behovet av lagstiftningen, men vi vill också understryka att det här är en lag som i praktiken förutsätter noggrann tillämpning, tydliga gränser och uppföljning. Tack för ordet!

Talman!

Jag nämnde det i mitt huvudanförande, och nu har det i två anföranden kommit upp liknande frågor kring det här med personligt ansvar kontra arbetsgivarens ersättningsskyldighet.

För det första kan detta handla om en mängd olika ärenden. Att ha en specifik bestämmelse för hur det ska fungera i vissa fall är väldigt svårt.

En annan sak som jag nämnde i mitt huvudanförande är att man inte heller vill hamna i en situation där ansvariga personer underlåter att använda de verktyg som finns i verktygsboxen, av rädsla för att bli dömda.

En ytterligare aspekt är att det handlar om likalydande bestämmelser som i rikslagstiftningen, vilket skulle försätta våra åländska poliser i en sämre situation än deras kollegor på rikssidan.

Jag förstår den här instinkten att man ska vara väldigt tydlig i gränsdragningarna. Men etiken är svårare än så.

Talman!

Inför den fortsatta utskottsbehandlingen så önskar vi att utskottet granskar de detaljerade motiveringarna i de allmänna motiveringarna och gärna gör en bedömning av dem. Är gränserna tillräckligt tydliga? Det finns en ganska ömtålig balans mellan de intressen som förekommer i denna lag.

Ministern nämnde att vi får samma regelverk som i riket här, det är sant, men vi har inte samma sen gentemot kommunerna och kommunalförbund. Dessutom har vi kommunalförbund vars ledare kan ifrågasättas av olika skäl. Det kan vara något som man behöver vara beredd på.

Jag fortsätter där jag slutade.

Jag vill understryka att det finns en mängd olika scenarier där den här lagen kan komma att tillämpas. Dessa scenarier går inte på förhand att beskriva, och därför behövs skälighetsbedömningar.

Den andra delen är att vi har många personer som agerar, i och för sig tränade och skolade. De agerar också i olika krissituationer och plötsliga händelser. I sådana situationer har människor förstås rätt att både skydda sig själva och andra. Dessa gränser kanske inte alltid är solklara i efterhand. Därför anser jag att vi behöver något slags rättsskydd för våra tjänstemän.

Jag tycker att den här lagen är välbalanserad. Däremot håller jag helt med ledamoten Valve om att detta är en fråga som utskottet bör fördjupa sig i. Det är också viktigt att höra andra parter än bara landskapsregeringen, såsom de som ofta berörs som polisen, ÅHS och andra aktörer.

Talman!

Vi avstår ännu idag att ta ställning till huruvida den här lagen är välbalanserad. Det är helt klart att det behövs en balans, vilket vi var inne på tidigare. Men ligger den där den ska vara? Det är en öppen fråga.

Det finns en mängd olika scenarier som man kan föreställa sig. Särskilt intressant tyckte jag var att läsa Regeringskansliets utlåtande, där man lyfte fram att en tjänstemans socioekonomiska ställning inte får vara avgörande för ämbetsutövandet. Det vill säga, en tjänsteman som har en sådan roll att hen hanterar många rättsprocesser ska inte behöva betala ur egen ficka. Det bör finnas någon form av möjlighet att stötta dessa tjänstemän, så att den vardagliga ekonomin inte avgör deras etik.

Detta är en mycket viktig poäng. Det handlar om en ömtålig balans. !

Tack, talman!

När jag fick vetskap om att lagstiftningen om ersättning till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar samt en ny sekretessgrund skulle komma till lag- och kulturutskottet, tänkte jag spontant att det här kan väl ändå inte vara så komplicerat? Men när man börjar läsa igenom lagstiftningen och går igenom remissutlåtanden, inser man ganska snabbt att det här inte blir en "walk in the park", utan att det kommer att kräva ett gediget arbete. Det ska bli intressant för lag- och kulturutskottet att fördjupa sig i den.

En kort reflektion redan här: Vid det huvudsakliga innehållet hänvisar man till landskapets tjänsteinnehavare. Mig veterligen har landskapet ingen tjänsteinnehavare, eftersom den lagstiftningen ännu inte är antagen, utan vi har tjänstemän. Tittar man bokstavstroget på detta så är det väldigt få som berörs av den i så fall.

Men jag vill också säga att vi från Pro Ålands sida tycker att det är bra att våra tjänstemän får lagstöd och möjlighet att få ersättning. Som Moderaternas ordförande lyfter fram, får inte den personliga ekonomin vara avgörande. Det kan vara viktigt att man kan betala ut kostnaderna löpande.

Sedan vill jag återigen anknyta till det som jag tog upp i ett replikskifte med ansvarig minister, nämligen skälighetsbedömningen. Jag förstår mycket väl att man inte kan gå in och reglera på detaljnivå, men på något sätt måste vi nog i lag- och kulturutskottet fördjupa oss i hur denna bedömning ska göras. Det måste också finnas en likabehandlingsprincip mellan olika myndigheter. Jag uppfattar fortfarande inte riktigt vem som ska fatta besluten om vad som är en skälighetsbedömning. Är det respektive myndighet eller är det den samlade landskapsregeringen eller hur ska man säkerställa att det faktiskt blir en likabehandling av samtliga tjänstemän? Men jag vill säga att jag stöder detta fullt ut.

Det som däremot kanske finns ett visst frågetecken kring, som jag började resonera kring i replikskiftet, rör maktmedel. I den allmänna motiveringen på sidan 10 står: "Även andra landskapsanställda som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel omfattas av bestämmelsen." Men går man in i lagtexten och tittar i 2 § och 3 § så nämns enbart polisman. Jag undrar om det är tänkt så?

Med hänvisning till väktare och poliser så vill jag nämna att de är tränade för att hantera maktmedel, medan våra lärare och rektorer inte har några utbildningskrav på detta överhuvudtaget, även fast de i den nya gymnasielagen ges rätten att använda maktmedel. Detta tror jag att vi i lag- och kulturutskottet ytterligare behöver fördjupa oss i.

Jag ser fram emot behandlingen och tackar för ordet.

Jag ställer fler frågor för att förstå det här. Jag inser att det är komplicerat och att det finns många aspekter att ta hänsyn till.

Det fattas ju ständigt olika myndighetsbeslut av enskilda tjänstemän, och medborgaren kan få ett avslag eller utfallet av myndighetens beslut kan vara tillfredsställande. Men om det är ett avslag, kan det då uppkomma en situation där myndighetens tjänsteman har tillgång till juridisk expertis, medan medborgaren som överklagar beslutet inte har samma stöd? Det skapar en inkongruens, och här kommer aspekten av skälighetsbedömning in.

Visst finns det rättshaverister som kanske klagar och överklagar olika beslut, men skälighetsbedömningen är uppenbarligen något som myndigheten tar ställning till. Det medför också en viss grad av subjektivitet och en gråzon. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring på hur det här kommer att fungera.

Sedan är det en annan sak om en tjänsteman begår ett brott, som att misshandla någon eller använda otillbörligt våld. Då handlar det om personligt ansvar. Men när det gäller beslut som överklagas, tycker jag att det måste finnas en kongruens i den fortsatta processen.

När det gäller sjukvården vågar jag nästan påstå att det i sjukvårdens vardag sker fortlöpande felbedömningar. Man kan ha missat en allvarlig diagnos, det kan ha skett en komplikation under en operation, eller man kan ha glömt en kompress i bukhålan och så vidare. Därför har vi något som heter patientskadeförsäkringen. Man bistår patienter i att göra anmälningar till patient- och klientombudsmannen, och på så sätt kan man få ersättning från patientskadeförsäkringen. Men det innebär ju inte automatiskt att läkaren har gjort ett fel.

Om det handlar om ett gravt misstag kan man också anmäla läkaren, vilket kan leda till både erinran och varning. I värsta fall, om det handlar om ett grovt misstag, kan läkaren till och med förlora sin legitimation, till exempel om man har varit berusad eller liknande.

Jag inser inte riktigt konsekvenserna av den här lagen. Det viktiga för mig är att det ska finnas största möjliga kongruens mellan medborgarna och de beslutande tjänstemännen. Det har rapporterats i pressen om beslut i kommunala sammanhang där tjänstemannen har fått juridisk expertis som stöd, medan den som överklagar måste betala för det själv. Det låter märkligt om det stämmer. Jag kan ha missuppfattat det, men det skapar en inkongruens.

Jag skulle vara tacksam om till exempel ministern som ansvarar för detta kan komma med en kommentar. Jag är ju inte ordinarie medlem i lag- och kulturutskottet, men jag tror att den här lagen är så pass intressant och komplex och jag har rätt att närvara. Jag skulle gärna vilja få ett svar redan här. Tack!

Talman!

Ledamot Mogens Lindén läste 1 § 1 mom. "En landskapsanställd som åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning, eller vid arbete som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, erläggs, om yrkandena förkastas av landskapsmedel, på ansökan det belopp som landskapsanställd genom domstolsutslag har tilldömts i rättegångskostnader."

Vad jag uppfattar så de flesta av de situationer, som ledamoten talade om från talarstolen, omfattas inte av denna lagstiftning alls.

Tack minister Zetterman. Det var en viktig kommentar. Om det är något som föranleder åtal, att det inte handlar bara om ett myndighetsbeslut som överklagas, så det är en milsvid skillnad. Det klargör för mig att oron över påtaglig inkongruens inte är så alarmerande stor.

Talman!

Den andra frågan gällande medborgarnas rättigheter, jag förstår inte kopplingen till en annan fråga som handlar om en konflikt mellan två tjänstemän i samma organisation. Ledamoten pratar också om medborgerliga rättigheter och beskriver en situation som kan liknas vid David kontra Goliat. Så är det förstås för medborgarna.

Man brukar säga att man kan lämna in en JK-anmälan på en servett. Man ska inte behöva ha så mycket material för att kunna anmäla myndigheter. Det ska inte krävas en omfattande juridisk utredning för den delen. Det är en del av medborgarskyddet.

Å andra sidan är det också så att om en enskild medarbetare har begått ett fel från myndighetens sida, har man rätt till ersättning oavsett. Man brukar prata om att arbetsgivaren har ett principalansvar i den frågan. Sedan kan man genom regress söka pengar från den tjänsteman som har begått ett fel.

Tack minister Zetterman. Det blir klarare för mig efterhand.

Ett problem är den här meningen om skälighetsbedömning som landskapsregeringen i förekommande fall kan göra. Det antyder ett visst mått av subjektivitet och godtycke. Det handlar alltså om en bedömningsfråga, vilket gör situationen mer komplicerad.

Jag inser att jag måste läsa på lite noggrannare, och jag tackar för ministerns kommentarer. De klargör en aning för mig.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.