Föredras

En fråga ska läsas upp av frågeställaren och efter det ger lantrådet eller en minister svar på frågan. Frågeställaren får sedan hålla högst två anföranden som också kan besvaras. Någon annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter. Svaret kommer att ges av vicelantrådet Harry Jansson. Ordet ges först till lagtingsledamoten Simon Holmström.

Tack, talman! Diskussionen kring hur Finland sköter Ålandsärenden har av allt att döma växt under de senaste åren. Internationella experter har dock inte alltid varit beredda att ge sina ståndpunkter om Ålands folkrättsliga status i rädslan av att länder eller internationella organ skulle anse det kontroversiellt.

Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande fråga: Hur verkar landskapsregeringen för att stärka Ålands ställning i folkrätten?

Tack, talman! Tack ledamot Holmström för en mycket intressant fråga. Jag tror att ledamoten förstår att jag gillar frågeställningen. Jag utvecklar gärna landskapsregeringens samlade syn på detta, för vi har diskuterat mycket de här frågorna under åren.

Utgångspunkten har varit, liksom tidigare att ska vi ha möjlighet att stärka Ålands folkrättsliga ställning så måste vi ta varje enskilt tillfälle i akt. Faktum är att även NATO-anslutningen blev en förstärkning av Ålands samlade folkrättsliga ställning. Här kan vi bara konstatera att landskapsregeringen, i nära samråd med lagtingets presidium och med lagtingsdirektören i synnerhet, hade en klar strategi. Vi ska se till att Åland kommer in i Nato med bibehållen och till och med förstärkt ställning. Där får vi gemensamt konstatera att det har vi lyckats med.

Sedan om vi ser mera på kortsiktiga bitar så när det gäller att stärka Ålands ställning rent allmänt som är kopplad till folkrätten så är det ofrånkomligt att frågan om en åländsk plats i Europaparlamentet är oerhört central i sammanhanget. Det gäller att som eget offentligt samfund, med en unik ställning, kunna föra en aktiv kommunikation om allt som berör Åland. Här ser naturligtvis landskapsregeringen - och hela lagtinget utgår jag ifrån - med intresse fram emot att Europaparlamentet inom kort kommer att rösta igen om mandatfördelningen. Finland ska enligt de preliminära beräkningarna få ett extra mandat. Vart hör det mandatet om inte till Åland? Med tanke på vad man lovat och vad man brutit ett par gånger, så om Finland får ett extra mandat i Europaparlamentet så ska det tillfalla Åland. Här har vi gemensamt en utmaning att ta oss an. "Here we go again" när det gäller den frågan. Vi har hållit på med den frågan i snart 30 år och sagt att nu måste vi ha den.

Ålands folkrättsliga ställning är unik och man hittar ju den här typen av samlad folkrättslig doktrin i kombination med sedvanerätt. Ändå har landskapsregeringen, som vi lovade i samband med regeringsprogrammet, gått in för att aktivt beställa en utredning av en välmeriterad tysk professor, Reiner Hoffman. Reiner Hoffman var med och skapade det som är vår folkrättsliga bibel så här långt, en bok från 1997 av Lauri Hannikainen och Frank Horn. De kopplade in en massa oerhört väl etablerade forskare och skapade ett dokument som är oerhört värdefullt än idag vad gäller den folkrättsliga biten.

Reiner Hoffmann konkluderade i slutet under sin sammanfattning att Ålands ställning är så stark att EU-organen inte borde få vidta någonting som skulle skada Ålands autonomi. Det ska bli intressant att se vilka konklusioner Reiner Hoffmann efter 25 års medlemskap i EU kommer till när det gäller den delen.

I den beställning som vi har gjort till professor Hoffmann ingår också klagorätten. Det är ju till följd av regeringsprogrammet, men också i synnerhet att Ålandskommittén, under ledning av president Halonen, sade att det här ska få en fortsättning.

Så fort svallvågorna efter pandemin lade sig började vi jobba med den här frågan och konsulterade olika experter och rådgivare på hög internationell nivå. Vi landade i att nämnda Reiner Hoffman är den mest lämpade att ta den samlade bilden.

Så här kommer vi då i höst att få ett klar klarläggande: Hur ska man se på den från början givna åländska möjlighet att klaga på internationell nivå om någonting sker som inte är acceptabelt, sett med åländska ögon? Vi kommer också att se en särskild analys av Ålands ställning i Europeiska unionen.

Med tanke på det vi har upplevt, t.ex. under pandemin med åländska körkort, att man plötsligt sade från kommissionen; "nej, ni måste ändra era körkort så att de följer exakt samma utlöpningstid som de finska". Trots att vi har den berömda 4.2 artikeln i funktionsfördraget i EU och trots att detta var fullständig åländsk behörigt. Sedan har vi det ständiga problemet med en myndighet per land när det gäller förvaltningsfrågor. Så det finns många intressanta saker att vänta till den här delen.

En del har tyckt att det här var lite speciellt, men i och med att Reiner Hoffmann visade stort intresse så bestämde vi också att på samma gång få en kartläggning av öar med motsvarande juridiska ställning som Åland med lite speciellt fokus på skatteundantag, skattegräns och annat. Vi kommer att få en uppdatering av den analys som gjorts sedan länge, men nu får vi en uppdatering.

Så på det viset har vi försökt se framåt och sedan kan vi alla bara diskutera och visionera om vad vi kan göra. Jag hoppas att kommande landskapsregeringar och lagting går in för att en gång för alla utreda frågan om Erga omnes. Det vill säga, har Åland i dag sammanlagt uppnått en status där vår ställning är något som alla ska acceptera, tolerera och framförallt se till att den fungerar? Det här är intressant. Det finns forskare som redan anser att vi är någonting som står över allt annat folkrättsligt. Men den här slutliga kartläggningen saknas. Är det faktiskt så när vi började rada upp alla folkrättsliga dokument som kan kopplas till Åland? Sedan spelar det ingen roll om det är inom ramen för EU, fredsfördrag och så vidare. Sammantaget blir det en oerhört stark ställning.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att påpeka att Ålands ställning är unik, men den är också unik på det viset att det är lagtinget som i dag sitter på Ålandsöverenskommelsen. Var i världen hittar vi något parlament som har fått ta hand om två länders internationella avtal hur en sak ska regleras? Med ett undantag, måste jag tillägga; landshövdingen, och se hur illa den frågan har hanterats på grund av att vi inte har det i våra egna händer. Tack!

Talman! Det var väldigt mycket matnyttigt i det där svaret. Jag tror att jag behöver svara på det i två olika frågor.

Jag brukar säga att Åland är det operfekta lösningarnas land. Åland är ett resultat av operfekta lösningar, inte minst från 1856 och 1921, och alla de avtal som därtill följer. Ingen stormakt fick som de ville från första början. Sedan har vi då en självstyrelse som har inneburit en dragkamp mellan Mariehamn och Helsingfors, där ständigt gränserna prövas för var behörigheter ligger och den operfekta acceptansen i det operfekta alltid kan diskuteras.

Folkrätten, en samling av regler som anger hur stater ska bete sig gentemot varandra, har varit avgörande för att skydda mänskliga rättigheter, för att skydda oss från olika typer av hot, främja fred och lösa konflikter. Men en av de påtagliga hoten för vår säkerhet i dag är bristen på respekt för internationella avtal.

Vi ser alltför ofta hur stater bryter mot sina åtaganden och ignorerar sina skyldigheter under förevändning att deras nationella intressen går före internationella normer. Trumpism, Bolsonarism, Putinism och man kan räkna ganska många i den här andan, men den här andan finns också mitt ibland oss. Det förfärliga kriget bakom knuten och upptrissade säkerhetspolitiska läget i vår närmiljö har fått fler att ifrågasätta Ålands status som demilitariserad och neutraliserade region.

Frågan har ställts om det är naivt att förlita sig på internationella överenskommelser med ett Kreml som så frikostigt använder våld. Men vi begår ett stort felsteg om vi går i den här andan och i fällan att kasta alla konventioner med badvattnet, om vi bara slutar tro på överenskommelser på multilateralism.

Så det är väldigt fint att höra från vicelantrådet att man vid varje givet tillfälle tar det tillfället i akt för att åberopa den rätt som faktiskt Åland har.

Landskapsregeringen har en viktig roll, inte bara lagtinget, att säkerställa att Åland står som motvikt till diplomatins förfall.

Sen håller jag också med om det att skapa en förståelse kring det här unika situationen, det är en förutsättning för att vi någon gång ska få vår rättmätiga EU-parlamentsplats. Det är kunskap och förståelse som jag tror att är den största faktorn i det hela. Där behöver landskapsregeringen fortsätta att främja dialog och förhandlingar på ett sätt som inte är konfliktskapande utan snarare förtroendeingivande. Man kanske kan använda den här Hoffmanska utredningen som ett underlag för ett seminarium eller liknande.

Jag vill gärna höra mer om hur man kommer att fortsätta det förhandlingsarbetet på ett förtroendeingivande sätt.

Tack för en bra frågeställning igen. Vi behöver ju dialog på många olika nivåer, i synnerhet med Helsingfors. När jag nu träffar kolleger i Helsingfors så försöker jag alltid avdramatisera såväl demilitariseringen och neutraliseringen som vår status i övrigt. Istället försöker jag sälja in, om uttrycket tillåts, med att säga att Ålandslösningen är unik. Den har visat sig vara robust, klara tidens utmaningar, klarat andra världskriget och till och med klarat EU- inträdet, även om vissa på finskt håll sade att nu kommer Ålands status att utplånas. Det var det beskedet vi fick i början, det var inte uppmuntrande ord. Men den har visat sig vara oerhört robust och klarat tidens utmaningar.

Men oavsett den hemska ryska terrorn som pågår i Ukraina så måste vi som tror på en framtid se till att respekten, som ledamoten var inne på, för internationella avtal alltid finns där. Det faktum att lagtinget finns här idag är ju ett exempel på hur man faktiskt tillsammans kan se till att det här sköts.

Jag hoppas och tror att vi ännu före valet skulle kunna ha ett seminarium med nämnda professor Hofmann på plats. Han pratar faktiskt svenska oerhört väl, så det skulle möjliggöra för alla att ta del av hans ord. Sedan får kommande landskapsregering och lagting se vad man kan dra för nytta och hur man vill använda det.

Sedan kan vi omöjligen bedöma om det kommer att dyka upp några liknande situationer där vi tillsammans kan försöka befästa vår ställning igen.

Det är ett fortlöpande ansvar för alla landskapsregeringar, att försöka bevaka efter hand och sedan inte låta sig nedslås att relationerna till Helsingfors kanske inte alltid fungerar när det gäller ens att få det vardagliga att fungera. Vi visar i självstyrelsepolitiska redogörelsen hur svårt det ändå är att få vardagsarbetet att löpa på ett sätt som är tillfredsställande.

Sammantaget. Vi har ett ständigt ansvar. Den typen av fortbildning som vi hade med Suksi och Palmgren här för några veckor sedan, det är så som vi tillsammans dels måste öka kunskapen om oss själva, men också få en tanke på hur det är bäst att agera i det här läget.

Talman! Tillåt mig att ställa den kanske retoriska eller filosofiska frågan. Var går gränsen för när det operfekta blir acceptabelt? Ålandsfrågan löstes ju 1921 med en möjlighet, som också vicelantrådet sade, om en klagomekanism till en struktur inom Nationernas Förbund, en struktur som vi idag inte har. Det är inte klarlagt om det är möjligt att överhuvudtaget göra någonting sådant. Det anknyter lite till vad vicelantrådet sade om Erga omnes.

När jag har haft ingående samtal med experter på internationell nivå, jag kan tyvärr yppa inte vilka, så uppfattar jag att demilitarisering och neutralisering är någonting sådant som har kommit att bli en sedvanerätt. Men vad gäller just självstyrelsen med dess nationalitetsskydd så där är det inte alls lika säkert. Därför går man inte heller steget fram och börjar diskutera en klagomekanism.

Jag tror att det finns en rädsla i det här. Om Åland skulle få det här, vad händer då med Skottland? Vad händer då med Katalonien? Det här kan skapa stora negativa konsekvenser om man sätter upp de här rädslorna.

Med Sannfinländarna, som så ofta visat förakt för folkrätten och minoriteters rättigheter, i en eventuellt framtida regering så vore det en god tanke att få liv i diskussionen om en klagomekanism. Därför är det ett väldigt fint drag av landskapsregeringen att faktiskt gå till en så pass namnkunnig expert i Reiner Hoffman, som faktiskt tar chansen och vågar uttala sig om de här sakerna. Det finns forskare, domare och folkrättsexperter som faktiskt inte vågar uttala sig vad gäller just statusen på självstyrelsen i internationell rätt.

Jag är övertygad om att Åland kan ha en väldigt viktig och stor roll att spela. Vi tror att vi är ganska små. Vi kanske inte är så stolta alla gånger och förstår kanske inte själva vad det här egentligen handlar om. Men det har väldigt stora implikationer. Förhoppningsvis kan de implikationerna vara goda också i hur man kan lösa konflikter på andra ställen med pennan som vapen hellre än andra vapen.

Vi får aldrig ligga på latsidan i försvaret av demilitariseringen, neutraliseringen, självstyrelsen och för den skull diplomatin. Därför har vi i Hållbart Initiativ föreslagit att Åland ska ha självstyrelseambassadörer. Vi har understött förslaget om ett Ålandskontor i Stockholm. Vi behöver intensifiera seminarieverksamhet och fortbildningsverksamhet.

Jag hoppas att nästa landskapsregering och nästa lagting tar det här uppdraget på stort allvar, på det sätt som jag uppfattar att vicelantrådet också har gjort. Det finns goda möjligheter att vara stolt för Åland också efter 100-årsfirandet.

Tack, talman! Tack för väl valda ord ledamot Holmström. När det gäller klagorätten så i min värld så försöker vi se till att vi har våra försäkringar på plats, eller hur? Vi har våra hus, våra livs största utmaningar och en ekonomisk påfrestning för de flesta av oss och vi ser till att ha den försäkrade.

Samma sak när det gäller självstyrelsen. Vi ser till att vi har försäkringar på plats ifall det urartar vad gäller hanteringen av Åland rent allmänt. Sedan kan var och en göra bedömningen när det blir för mycket.

Ledamoten antydde; var går gränsen för när inte svenska språket sköts på ett korrekt sätt från ministerierna? Till och med riksdagen fallerar ju nuförtiden. Var går gränsen? Det är ju drygt tio år sedan som justitiekanslern konstaterade att svenska språket är en grundförutsättning. Om inte de åländska självstyrelsemyndigheterna får saker och ting på en begriplig svenska då försvåras ju möjlighet att upprätthålla hela systemet, därför att vi missar sådant som är viktigt. Det kommer alltid vara en central fråga. Kommande landskapsregeringar och lagting kommer att ställas inför den frågan. Var går brytpunkten? Vi har en färsk rapport om att antalet svenskspråkiga som faktiskt kan svenska, inte småprata som vi alla kan göra lite på lite på finska om det verkligen behövs. De som klarar nyanserna på svenska, det är helt avgörande för om man ska förstå juridikens mytologi och detaljer.

Vi ska se till att försäkringen kommer på plats vad gäller klagorätten. Sedan vet ledamoten att detta är en utmaning i modern tid. Men det är ju det här som gör Åland unikt, det är det här som ska göra att vi skiljer oss från alla andra. Det är därför som vi också ska kunna avdramatisera kravet på en egen EU-plats, därför att vi är så speciella. Ingen annan har den här bakgrunden i ett internationellt samfund följt av de folkrättsliga mekanismer som har utlösts efter hand och till och med förstärkts i samband med EU-inträdet på ett påtagligt sätt. Det är ju det här som ska göra att Finland trots allt ska acceptera det.

Professor Lauri Hannikainens ord från 1993 "Finland kommer aldrig att ge Åland en röst på en internationell arena som EU-parlamentet", vi hoppas att de orden ska visa sig vara felaktiga bara tillräckligt med vatten har runnit under broarna. Tack!

Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.