Första behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen av de lagförslag som ingår i betänkandet. Diskussion.

Tack, talman!

Landskapsregeringen föreslår här att lagtinget antar landskapslagen om tillämpning på Åland av riksförfattningar om konsumentsäkerhet.

Syftet med detta lagförslag är att Åland ska genomföra Europaparlamentets och rådets förordning om allmän produktsäkerhet, samt en ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv. Det handlar med andra ord om de olika direktiv som ska genomföras.

Jag vill börja med att säga att utskottet är enigt i denna fråga, och vi kan leverera ett enigt betänkande. Utskottet omfattar landskapsregeringens förslag. Men jag kan ändå lägga till några kommentarer när det gäller marknadskontroll av produkter.

Denna lag handlar om EU:s inre marknad och hur kontrollen av produkter och tjänster ska fungera och hanteras. Det är en lagstiftning som först kom 1987 och är ett exempel på något som, enligt min mening, EU bör syssla med, det vill säga att sätta olika standarder och CE-märkningar för vilka produkter som är säkra och bra att använda för medborgarna inom den Europeiska unionen.

I det här fallet handlar det dels om en omstrukturering av lagarna, hur de är skrivna med förordningar och lagar, men det införs också nya bestämmelser om tandblekningsprodukter. När det gäller marknadskontrollen här på Åland har landskapsregeringen tidigare hanterat detta. Nu flyttas dock marknadskontrollen av produkter från landskapsregeringen till ÅMHM.

Denna marknadskontroll är ett ganska arbetsintensivt moment. Att kontrollera produkterna och hålla sig uppdaterad om allt som rör CE-märkning och standarder är i praktiken väldigt svårt för oss att klara av detta helt på egen hand.

Därför är det viktigt att vi har ett välfungerande samarbete med Finland och Tukes - säkerhets och kemikalieverket som man säger på svenska. Det är helt orimligt att Åland på egen hand skulle upprätthålla den kompetens som krävs för att kontrollera allt som ska kontrolleras.

Detta samarbete med Finland gör att vi får information om produkter som till exempel klassas som farliga eller som inte uppfyller CE-märkning eller standarder. Om en sådan produkt upptäckts ska den rapporteras in i något som kallas för "Safety Gate", ett helt digitalt moln av produkter som inte uppfyller EU:s standarder. Det rapporteras och sen via Tukes ska Åland också få reda på vilka produkter det handlar om. ÅMHM kan i sin tur påtala att dessa produkter är skadliga. Om de säljs i åländska butiker kan de plockas bort från hyllorna.

Jag ska inte heller påstå att denna fråga är tung när det gäller självstyrelsepolitik; det handlar huvudsakligen om att efterleva unionens lagstiftning.

Vi har också erfarit från utskottets sida att man från Finlands håll, Tukes, är villig att samarbeta och ser fram emot ett gott samarbete med Åland. Det verkar inte finnas några större problem där, vilket är glädjande.

Överlag, när man pratar om produktsäkerhet, är det väldigt svårt att kontrollera alla produkter som vi importerar till Europa, eller till Åland i det här fallet. Många produkter kommer från Kina och Sydostasien, och dessa följer ofta inte de CE-märkningar och standarder som vi är vana vid. Även om man i förlängningen upptäcker en produkt som är skadlig och tar bort den från marknaden, så tar det inte lång tid innan en liknande produkt dyker upp som också är skadlig för konsumenten. Jag pratar främst om Kina.

Jag vill särskilt betona att medborgarna bör vara mycket försiktiga när de beställer produkter utanför EU, så att de faktiskt uppfyller de säkerhetskrav som gäller, framförallt när det gäller leksaker till barn och sådant som barn kommer i kontakt med. Det går inte att hantera detta enbart genom marknadskontroll av produkter.

Vi har också erfarit att det fungerar bra för de producenter vi har på Åland. Upprätthållandet och efterlevnaden av CE-märkningar och standarder är något som fungerar bra, och det är inget som generellt sett har varit problematiskt att sätta sig in i, vilket är glädjande.

Det handlar inte bara om marknadskontroll av produkter, även om det är det som jag huvudsakligen pratar om. Det handlar också om konsumenttjänster, där ÅMHM är tillsynsmyndighet. Det kan till exempel handla om att ha tillsyn över en lekpark och se till att den uppfyller alla krav som gäller för just den lekparken, eller en trampolin eller kanske ett utegym.

Här vill vi betona från utskottets sida att det kan vara lite svårt att veta exakt vilka produkter som allmänheten kan använda i vårt samhälle och som kan utgöra problem. Det finns ingen olycksstatistik som rapporteras om någon slår sig på ett utegym, en trampolin eller någon annan offentlig produkt. Det finns ett visst glapp mellan olycksstatistiken och att ÅMHM faktiskt får reda på det, så att de kan utöva tillsyn och i framtiden påpeka detta för att skapa ett säkrare samhälle.

Det var det jag ville säga.

Avslutningsvis, dessa frågor är ganska komplexa, och att försöka förklara hur detta hänger ihop är något som jag tror att mina utskottsmedlemmar kommer att hjälpa till med. Tack, talman!

Talman!

Tack för presentationen ordförande i utskottet.

Jag funderar på följande: Utskottet skriver i sitt betänkande att ansvaret för vissa uppgifter flyttas från landskapsregeringen till ÅMHM. Man uttrycker också en viss oro över om ÅMHM har de faktiska ekonomiska resurser som krävs för detta uppdrag.

Men ni nämner ingenting om hur arbetsbördan minskar hos landskapsregeringen. Den borde ju minska i motsvarande omfattning. Det var min första fråga.

Min andra fråga är: Är det tänkt att detta samarbete ska hanteras via en överenskommelseförordning, eller är det tänkt att det ska fungera på något annat sätt?

Det är bra att ledamoten lyfter upp frågan om resurser. Om vi ska genomföra det här arbetet till 100 procent, som om vi vore ett eget land, skulle det kräva mycket resurser. Även om vi ska utföra tillsynen enligt lagstiftningen, till punkt och pricka, så skulle det ta betydande resurser i anspråk.

Jag kanske inte talar för hela utskottet när jag säger detta, men jag tror inte att det är helt nödvändigt. Om en produkt upptäcks i Finland eller någon annanstans i EU, rapporteras den i den centrala databasen som vi sedan får del av. En skadlig produkt lär knappast dyka upp enbart på Åland; den kommer troligen att upptäckas på flera ställen inom unionen. På det sättet kan vi sen plocka bort varorna.

Talman!

Tack för informationen så här långt.

Min fråga gällde egentligen om det kommer att krävas färre resurser. Kommer detta att frigöra resurser hos landskapsregeringen, eftersom ansvaret och arbetet flyttas över till ÅMHM? Det borde ju vara rimligt att anta.

Det andra handlar om samarbete som vi naturligtvis välkomnar, förutsatt att det sker på ett öppet och rättvist sätt. Kommer detta att ske via en överenskommelseförordning? Vilka tankegångar har utskottet och landskapsregeringen i den frågan?

Ja, precis så är det när det gäller resurserna. Om vi pratar om att detta så måste det frigöras motsvarande resurser hos landskapsregeringen, som ÅMHM belastas med, så måste det bli absolut.

Utifrån vad vi har erfarit, så är det inte en jättestor arbetsmängd. Anledningen till detta är att vi inte kan genomföra tillsynen helt och hållet som ett eget land. Det handlar, som jag har förstått det, mest om att få information om att en produkt inte följer en viss standard och att den kan vara skadlig. Därefter meddelar man den berörda affären eller butiken att produkten måste plockas bort. Så har jag förstått att majoriteten av arbetet med marknadskontrollen går till i praktiken på Åland. Jag ser inte heller någon anledning till att det ska utvidgas ytterligare.

Tack, talman!

Jag måste erkänna att jag kanske inte var särskilt inspirerad av ämnet när lagen låg på bordet för remissdebatt.
Men utskottets behandling har, som så ofta, gett möjlighet till fördjupning och en bättre förståelse för det liggande förslaget.

Saken handlar ytterst om ett EU-direktiv som ligger till grund för förordningen, där ett gemensamt syfte är att minska skillnaderna mellan ländernas nationella genomföranden och skydda konsumenter och deras säkerhet.

Att leva i en globaliserad värld ger oss tillgång till ett enormt utbud av varor och tjänster. Mycket köps i dag via nätet, vilket innebär färre mellanhänder. Det gör handeln smidigare, men det innebär också ökade risker.

I utskottet har vi fått kännedom om Safety Gate, EU-kommissionens omfattande portal, som i praktiken är ett gemensamt system där medlemsländerna snabbt kan rapportera och dela information om produkter som utgör en risk för konsumenters hälsa och säkerhet.

I behandlingen har vi också tittat på vilka praktiska konsekvenser direktivet kan få för ÅMHM, som genom förslaget nu även får ansvar för tillsynen av kosmetiska produkter – ett ansvar som tidigare legat på landskapsregeringen.

Frågan om resurser och myndighetens förmåga att ta på sig ytterligare tillsynsuppgifter var för mig en av de mer centrala frågorna i utskottsarbetet. Där har utskottet kunnat konstatera att en robust implementering av lagen i praktiken skulle kräva ökade resurser. Eftersom inga externa resurser tillförs finns det givetvis en risk att möjligheterna att fullt ut och effektivt leva upp till de lagstadgade uppgifterna försvåras i praktiken. Utskottsordförande Wikström redogjorde för detta på ett bra sätt.

Samtidigt noterar utskottet att när de finska reglerna om konsumentprodukters och konsumenttjänsters säkerhet bereddes, var syftet att minska de ekonomiska och administrativa bördorna för företagen. Eftersom Åland tillämpar riksförfattningarna inom konsumentsäkerhetsområdet bör detta även gynna åländska verksamhetsutövare.

Utskottsbehandlingen har också tydliggjort att lagförslaget förutsätter ett fungerande samarbete med Säkerhets- och kemikalieverket, Tukes, som är Finlands nationella kontaktpunkt enligt EU-reglerna. Utskottet betonar att tydliga samarbetsformer är nödvändiga för att Åland ska kunna utbyta information, rapportera incidenter och delta i gränsöverskridande tillsyn. Ett smidigt samarbete stärker konsumentsäkerheten och säkerställer att Åland är en del av EU:s gemensamma varningssystem.

I övrigt har jag inga större synpunkter, annat än att det är positivt att det finns en tydlig lagstiftning på området. Det bidrar till att åländska konsumenter kan känna trygghet i att köpa och använda produkter i handeln, och att en hög säkerhetsnivå råder – åtminstone när det gäller produkter som omfattas av EU:s regelverk. Jag vill höja ett varningens finger för att handla för mycket från Kina. Tack, talman!

Tack, talman!

Tack, ledamoten Mattsson. Jag hade också tänkt förbereda ett anförande under tiden. Jag tycker att ledamoten Mattsson sammanfattar det så bra, så jag vill inte dra ut på diskussionen. Det kommer också andra utskottsledamöter här.

Det jag vill understryka är vikten av att tänka på var man köper sina saker ifrån. Vi i utskottet har diskuterat och fått erfara mycket om den dåliga kontrollen på vissa produkter som man kan klicka hem på nätet. Det finns både cancerframkallande ämnen och andra farliga komponenter. Det har också rapporterats mycket om detta i media. Det är viktigt att vi som konsumenter är observanta och inte bara beställa hem det billigaste alternativet, eftersom det kan vara farligt både för människor och djur.

Tack, talman!

Det här illustrerar väl en del av de diskussioner som vi hade i utskottet, och det finns intressanta aspekter bakom det här lagförslaget. Jag tycker också att den diskussion vi förde, och som utskottets ordförande lyfte fram kring rapporteringen mellan sjukvården, ÅMHM, lekparker och farliga leksaker var en viktig del av diskussion.

Talman!

De flesta av oss har nog någon gång köpt en vara på nätet som i efterhand inte riktigt kändes trygg. Kanske fungerade den, men man slutade ändå använda den. Man vågade helt enkelt inte och ofta stannar det där. Produkten används inte, den slängs eller blir liggande och saken är ur världen.

Men det här säger en del om hur handeln ser ut i dag. När vi beställer varor direkt från nätplattformar, ofta från länder utanför EU, så sker det utan att gå via de aktörer som tidigare bar ansvar för säkerheten. Det som många kanske inte tänker på är att man i praktiken då hamnar i en roll som påminner om en privat importör.

Det innebär ett ansvar för att produkten uppfyller EU:s säkerhetskrav, ett ansvar som de flesta varken känner till eller har möjlighet att ta. När något känns fel är den vanligaste reaktionen därför inte att anmäla, utan att helt enkelt låta bli att använda produkten.

Det är också precis den utveckling som både lagförslaget och utskottets betänkande tar fasta på, att marknaden har förändrats snabbare än de traditionella formerna för kontroll och ansvar. Det är i den verkligheten som vi lever i nu som den här lagstiftningen ska fungera. Den försöker anpassa regler och tillsyn till en marknad där varor rör sig snabbt, gränsöverskridande och ofta på ett sätt som gör riskerna svårare att fånga upp i tid.

Utskottet lyfter vikten av tillsyn, samarbete och information och det är klokt. För konsumentsäkerhet handlar inte bara om regler, utan om att risker faktiskt upptäcks innan någon skadar sig.

En fråga, som jag vill skicka till ministern, som lyftes i utskottet och som jag inte riktigt ännu känner att jag fått svar på. Vem granskar de kosmetiska produkter som vi kan köpa på våra lokala marknader? Vi vet nu att tidigare har landskapsregeringen haft ansvaret för att kontrollera de kosmetiska produkterna som nu överförs till ÅMHM. Men någonstans i våra diskussioner i utskottet så känner jag att just de produkterna som blir fler och fler och som förhoppningsvis ska vara ekologiska och välproducerade, men vem kontrollerar dem? Så det är ett litet medskick som jag ändå vill passa på att ge.

Men som sagt, det här är inget stort ideologiskt ärende, snarare än ett konstaterande av hur vardagen ser ut idag och ett försök att ta höjd för det.

Därför stöder vi i Moderaterna att lagförslaget antas.

Talman!

Som den sista mohikanen så har väl l det mesta har väl sagts redan.

Liberalerna stöder lagförslaget om konsumentsäkerhet och social- och miljöutskottets förslag att anta lagen utan ändringar.

Det är helt grundläggande att konsumenter på Åland ska kunna känna trygghet i att produkter och tjänster som erbjuds på marknaden också är säkra. I en tid där e-handeln växer snabbt och varor enkelt kan beställas direkt från tredje land är gemensamma och tydliga EU-regler viktigare än någonsin.

Men det finns också ett annat perspektiv här, talman, som vi inte ska glömma. När vi handlar lokalt, eller åtminstone inom EU, så handlar vi inte bara tryggare utan vi stöder också åländska företag, lokala arbetsplatser och ett näringsliv som faktiskt följer de regler som ska skydda konsumenterna. Det håller hjulen rullande i vårt samhälle och skapar både trygghet och tillväxt på samma gång.

Att detta regelverk nu genomförs genom en blankettlag är enligt Liberalerna både logiskt och klokt. Det ger rättssäkerhet och gör att Åland följer samma regler som i övriga EU utan att vi behöver bygga upp ett parallellt och resurskrävande regelverk.

Under höranden framkom att man idag hanterar mycket få ärenden som rör produktsäkerhet, men att de fall som uppstår är både komplexa och tidskrävande. Det finns ingen uppbyggd specialistkompetens kring konsumentprodukter, och ärendena måste hanteras från fall till fall. Samtidigt är det främst konsumenttjänster exempelvis olika typer av fritidsverksamheter som i praktiken tar mest tillsynsresurser.

För att vi på Åland ska slippa bygga upp full expertis inom alla delar av EU:s omfattande produktsäkerhetslagstiftning är ett gott samarbete med Tukes helt avgörande.

Under höranden har vi inom utskottet fått lära oss om leksaksbranschen och hur strikt regelverket är. Råmaterial certifieras, laboratorietester görs i flera steg och regelverken förändras ofta. För seriösa företag är detta redan en del av vardagen.

Därför är det viktigt att tillsynen inte skapar onödig dubbelbyråkrati för företag som redan gör rätt. För Liberalerna är det centralt att konsumentskydd och företagsklimat inte ställs mot varandra, utan att systemen utformas så att de stärker båda.

Utskottet lyfter också fram brister i skade- och olycksstatistik, vilket försvårar ett förebyggande tillsynsarbete. Här finns det skäl för landskapsregeringen att se över hur bättre informationsflöden mellan vård, myndigheter och tillsyn kan utvecklas.

Med detta sagt stöder den liberala lagtingsgruppen lagförslaget och utskottets betänkande. Vi förutsätter att landskapsregeringen noggrant följer upp hur tillsynen fungerar i praktiken och hur samarbetet med riksmyndigheter utvecklas. Tack!

Diskussionen är avslutad.

Detaljbehandlingen börjar. I detaljbehandlingen föreläggs lagförslagen var för sig i deras helhet.

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning på Åland av riksförfattningar om konsumentsäkerhet för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om tillämpning av lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Lagförslagens första behandling är avslutad. Ärendets första behandling är avslutad.