Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Fortsatt diskussion.

Tack, talman!

När man slog upp sociala medier förra veckan och läste hur det här ämnet kommenterades, blev man nog lätt mörkrädd. Man kunde konstatera att kitteln har kokat över och brasan är övertänd.

Talman! Att kraftigt ifrågasätta konstiga beslut är vårt jobb. Det är rentav vår skyldighet. Att efterfråga en komplett konsekvensbedömning, vilket är något mer än att Fastighetsverket åker över och tittar på lokalerna, det är också vårt jobb. Vårt jobb är däremot inte personangrepp och påhopp; vi måste alltid stå upp emot dem. De är aldrig okej. Om vi tillåter den här debatten att fortsätta, skapar vi en toxisk politisk kultur som alla förlorar på.

Vi i den här salen är 37 vanliga människor som har fått ålänningarnas förtroende att sköta Ålands gemensamma angelägenheter. Vi gör det efter bästa förmåga. Vi är alla vanliga människor bakom politikerfasaden, människor med känslor, som har familjer och oftast helt andra intressen än politik. Vi har ett val om ett år. Vi har ett gemensamt ansvar att se till att det vi gör inne i den här salen, här och nu, inte ska förknippas med obehag och en stor klump i magen. Vill vi verkligen ha politiker som är så tjockhudade att ingen ryggrad behövs? Vill vi det?

Vår åsikt i sakfrågan, alltså palliativa, kan sammanfattas i en insändare i dagens tidning, inte skriven av undertecknad utan av Moderaternas seniorråd. Där listas många öppna och viktiga frågor. Vi förundrar oss över processen, vi förundrar oss över kommunikationen och vi förundras oss över den hårda deadlinen den 1 oktober, alltså om tre dagar. Vi har tydligt framfört att inget beslut ska fattas innan det ligger en fullödig konsekvensbedömning på ÅHS styrelsens bord.

Talman! I onsdags, 30 minuter före plenum avslutades, offentliggjordes ÅHS styrelsens protokoll från sitt förra möte. Inte med ett ord berörs palliativa i beslutstexterna. Det står ingenting om någon konsekvensbedömning. Det står inte ens något om Fastighetsverkets byggnadssyn. Det enda som står under halvårsuppföljningen är att ärendet bordläggs. Det har alltså inte gått ut någon beställning från ÅHS styrelsen till organisationen annat än att det bordläggs.

Det här, talman, är en rejäl kontrast gentemot den mediabild som gått ut från styrelserummet, att nu ska det göras konsekvensbedömningar. Vänligen förklara det den som kan.

Talman! "Ingen ska bli utan vård" var mottot för debatten i onsdags. Samtidigt har vi kunnat läsa om fall där människor blir utan vård, och det hänvisas till ÅHS:s sparkrav. "Men vi har ju inga pengar, vi har ju inga pengar". I dagens tidning finns det en mycket välkommen och klargörande insändare från verksamhetsledarna för respektive verksamhet ÅHS och KST. Det är bra så.

Talman! Under den här debatten har det framförts från en del ledamöter att det är olämpligt att denna fråga ens diskuteras i vårt parlament. Självklart, talman, är det lämpligt att den diskuteras. Ämnet vi diskuterar är en betydande ändring av organisationen för Ålands hälso- och sjukvård. Grundregeln är att sådana ska fastställas av landskapsregeringen innan de verkställs. Även om man kallar det pilotprojekt så har det betydande följder för den budget som vi ska behandla under hösten. Nej, vi ska inte skämmas över att frågan diskuteras här. Ålands parlament är rätt forum för att diskutera betydande ändringar av vårdorganisationen.

Talman! Vi moderater står inte som undertecknare till denna motion, men vi stöder en del av denna åtgärdsmotion, nämligen den behovs- och konsekvensbedömning som motionärerna efterfrågar. Det, talman, är en helt annan sak än att Fastighetsverket tittar på utrymmena. Tack för ordet!

Talman!

Jag vill från Pro Ålands sida uttrycka mitt stöd för Moderaternas gruppanförande. Det var otroligt klokt och fint resonerat. Vi stöder alla de punkter som framkom.

Tack ledamoten Thörnroos. Jag tror att det var viktigt att vi fick den här debatten. Det var bra att initiativet till en sådan togs.

Talman!

Vi är här nu i den här debatten med anledning av åtgärdsmotionen, i en fråga som har väckt mycket starka känslor. Kanske har fakta kommit galopperande efter dessa känslor.

Men hur ska man börja? Vad ska man säga för att inte trampa fel i denna laddade diskussion? Hur ska man uttrycka sig respektfullt om människors och olika aktörers legitima oro, samtidigt som vi försöker arbeta framåt för en förändring som vi vet måste till för att klara av att ge ålänningarna en bra vård i alla skeden av livet? Det är svårt, men det är ställt utom allt tvivel att ÅHS som organisation måste förändras. Den måste bli effektivare, använda mindre pengar på tomma platser och bli bättre på att samarbeta både inom och utanför sin egen organisation. Självklart måste detta göras klokt, välförankrat och framsynt.

Det kan vara skäl att påminna om att allt började här i denna sal. När vi 2024 slog fast ramarna för ÅHS budget och de förändringar som behövde komma, gjorde vi det med utgångspunkt i det som vi har diskuterat tidigare i dag: vårt finanspolitiska ramverk och hur vi ska uppnå en balans mellan kostnaderna och intäkterna i framtiden.

ÅHS har haft några tuffa år bakom sig med stora utmaningar, men det är å andra sidan sant för alla år när det gäller hälso- och sjukvården. Det finns alltid utmaningar, och kanske särskilt nu under de kommande åren, när den demografiska utvecklingen gör att vården belastas och utsätts för prövningar som vi kanske inte har sett förut.

De processer som sattes igång med anledning av lagtingets beslut om optimering av vårdplatser har nu resulterat i ett av många förslag som berör den palliativa vården. I ett pilotprojekt vill man se om man kan förändra detta på något sätt. Det har fallit i glömska i mycket av denna diskussion att det handlar om att pröva om man kan förändra den palliativa vården på ett visst sätt. Om det inte går, om det är en dålig idé, då behöver styrelsen, ledningen och landskapsregeringen fundera på något annat; backa, byta riktning eller någonting. Har allt i denna process gått som på Strömsö? Nå, uppenbarligen inte. Men finns det skurkar som vill att någon ska dö i smärtor utan tillgång till adekvat vård i undermåliga lokaler? Finns det sådana? Jag anser inte det, men jag tycker att det är viktigt att man funderar på den frågan. Här kommer jag in på samma diskussion som ledamoten Valve.

I debatter och insändare, framförallt på sociala medier, har tonen varit sådan att till och med en gammal dinosaurie som jag inte har gått oberörd ur den. Den har varit destruktiv och har skrämt till tystnad. Om man pratar om tystnadskultur, så finns också den sidan av tystnadskulturen i dag inom ÅHS. Det finns människor som tycker att det skulle vara bra med utveckling och förändring, men som har tystnat därför att tonen har varit sådan som den har varit.

Likväl får man säga att det har framkommit relevanta argument och viktiga frågor som behöver få svar i den kommande processen. Där är det viktigt att styrelsen, sjukhusledningen och landskapsregeringen är lyhörda för dessa behov. Socialdemokraternas åsikt är att förändring och utveckling måste ske, men att sjukhusledningen och styrelsen nu kanske behöver bromsa lite och kanske säkra att allt är på plats och göra en ordentlig genomlysning av resultaten av pilotprojektet. Det är därför man har pilotprojekt.

Vi menar också att likaväl som man ska lyssna på personal och särintressen och på påverkningsorganisationer, så måste det finnas en saklighet och respekt i förhållande till de i ÅHS ledning som har det otacksamma uppdraget av oss att driva detta förändringsarbete.

Vi menar också att resultatet av de samarbetsförhandlingar som förts är den formella vägen för personalens representanter, uttryckligen inom de fackliga organisationerna, att involveras. Jag förstår inte varför just den processen nu beskrivs som något värdelöst och ett spel för gallerierna. Det har trots allt under ett antal veckor varit så att man har suttit där och funderat på hur man bäst gör denna förändring så att den är mest skonsam och fungerar. Det är ett arbete som har gjorts av de som är utsedda att representera personalen, och det kan absolut vara så att man behöver jobba mer underifrån. Men vi har ett system som också är på plats för att göra detta jobb. Annars behöver någon kliva fram och säga att samarbetsförhandlingar är ett så dåligt system att vi tar bort det, för det betyder ingenting.

Om vi socialdemokrater skulle ge ett enda budskap, skulle det vara: Kan vi sakta ner lite? Kan vi lita på varandras goda vilja att göra rätt? Kan vi sluta hetsa? Kan vi sluta demonisera? Kan vi sluta driva personliga vendettor? Annars riskerar varje försök att förändra något att haverera på något altare. Det har vi inte råd med, varken när det gäller vården eller ekonomin.

I motsats till många andra i denna diskussion tycker jag personligen att det är helt omöjligt att vara så tvärsäker om någonting. Det finns så många frågor som är öppna och som vi behöver arbeta vidare med. Om vi inte gör det med respekt och konstruktivt, då blir det inte bra.

Slutligen önskar vi alla; personal, sjukhusledning och styrelse, kraft och mod i det arbete som de måste fortsätta med. Tack!

Talman!

Tack, ledamoten Fellman. Ja, detta pilotprojekt, jag tvivlar inte en sekund på folks goda intentioner, och jag är övertygad om att alla vill patienternas anhöriga väl.

Men ska man verkligen inleda ett pilotprojekt innan utredningen är klar? Det är viktigt att rimligt utreda hemsjukvårdens resurser och att beakta alla aspekter. Nu har det sagts att man ska inleda projektet i början av oktober, och att det ska utvärderas i slutet av januari. Detta kommer att drabba både patienterna och deras anhöriga under denna tid.

Så min fråga är: Är det tanken att man ska inleda detta pilotprojekt innan man har gjort en adekvat utredning?

Ledamoten Lindén förefaller alltid vara bättre informerad om de inre mekanismerna inom ÅHS än någon annan.

Min uppfattning är att det har gjorts ett omfattande förberedande arbete. Man har tittat på frågan om optimeringen av vårdplatserna ur alla möjliga aspekter, och nu tar man ett steg framåt. Detta är dock ingalunda det sista steget och inte heller det avgörande.

När ledamoten Lindén tvärsäkert påstår att förändringarna kommer att drabba personal och patienter, så är det mer än vad jag vet. Jag måste utgå från att ledningen för ÅHS, läkarna och personalen inom den palliativa vården kommer att se till att patienter inte drabbas.

Tack, ledamot Fellman. Jo, jag är väl insatt. Jag har haft kontakt med ledningen för både den palliativa enheten och hemsjukvården.

Innan detta förslag lades fram, som nu ska påbörjas i oktober, hade de inte blivit kontaktade. Vem är dessa "man" då? Jo, det är ledningen och det har inte skett i samverkan med dem som är ansvariga för dessa verksamheter.

Jag tror att det finns en diskrepans mellan hur jag ser på rollfördelningen i denna komplexa fråga och hur ledamoten Lindén gör det, kanske för att han har sitt yrke i ryggen.

Vårt ansvar här är att fatta budgetbeslut, ge anvisningar och lagstifta. Men att gå in i den operativa verksamheten, som är någon annans jobb, och sedan tvärsäkert komma ut och säga att "nu har jag pratat med den och den, och nu vet jag att det är så här och patienter kommer att drabbas", tycker jag är att röra sig på fel nivå. Ibland kan det också leda till att man sprider väldigt fragmenterad information.

Tack, herr talman!

Jag tog en ganska strukturell ansats i mitt anförande när det gäller den här frågan. Jag tycker att det är viktigt att ställa sig frågan hur det kommer sig att fakta kommer galopperande i efterhand, som ledamoten Fellman sade. Var har ledarskapet funnits i den här processen och i den situation som har uppstått?

Hur kommer det sig att man tillåter att informationsbilden blir så splittrad och fragmenterad att ledningen kallar till pressträff utan att styrelsen är informerad? Gör ledamot Fellman någon som helst analys av att styrelsens roll kanske inte har utförts som den borde, eller att styrelseordförandens uppgift inte har utförts som den borde när det gäller att hålla i den viktiga kommunikationen kring sådana här förändringsprocesser?

Vi har många gånger pratat om betydelsen av kommunikation och hur den bör genomföras. Min uppfattning är att det finns utmaningar, till och med brister, i kommunikationen både utåt och inom organisationen. Men kanske inte av den dimension som ledamoten låter påskina.

Jag kan inte se att det är så att varje gång ledningen för ÅHS kallar till en presskonferens så måste hela styrelsen vara på plats. Det är inte heller så att det alltid krävs en politiker som står där och informerar. För det mesta är det de sakkunniga som har den bästa kunskapen.

Tack, fru talman!

När det gäller eldfängda frågor som har orsakat mycket känslor och oro, och som beror på politiska prioriteringar, skulle det inte skada om till exempel styrelseordföranden deltog i den information som ledningen ger. Det är viktigt att politiker ansvarar för de politiska besluten; det är inte tjänstemännen som ska stå där och hållas ansvariga för detta.

Återigen, på en strukturell nivå tycker jag att det är bra att ledamot Fellman, Socialdemokraterna, regeringen och andra har erkänt att kommunikationen har brustit. Det handlar om en komplex organisation och känsliga frågor. Jag har tyvärr inget recept på hur kommunikationen kan bli bättre, men den måste bli bättre.

Jag har inte så mycket mer att säga om kommunikation. Det är ett delat och dubbelt ansvar. Det måste finnas en mun, men det måste också finnas öron. Det krävs en vilja att lyssna på den information som ges på alla nivåer. Ibland kan man kanske välja att inte höra precis det som sägs, utan istället det man vill uppfatta.

Talman!

Vårdstrategin, som vi fick en presentation om förra veckan, är något man arbetar med som intensivt med just nu. Den initierades för att vi skulle kunna bestämma framtiden för hur sjukhusen ska se ut och vilken vård som ska erbjudas på Åland. Hur många vårdplatser ska vi ha, och hur ska allt organiseras?

Det blir därför väldigt konstigt när man nu genomför ganska drastiska neddragningar innan vi har en helhetsbild. Speciellt när det i delanalyserna framgår att behovet av avancerad sjukvård och palliativ behandling för äldre inte kommer att minska, eftersom befolkningen blir äldre. Om man ser på det ur det perspektivet, blir det lite märkligt. Det är konstigt att göra dessa neddragningar nu, innan vi har hela bilden och strategin på plats.

Ledamoten Holmberg Jansson utgår från att de neddragningar hon beskriver är drastiska. Hon framhäver att detta är något plötsligt, som man nu har kommit på att vi ska genomföra, av någon anledning som tycks vara ond.

Detta projekt har pågått i nästan två år och kallas för optimering av vårdplatser. Man har analyserat statistiken, behoven och möjligheterna till samverkan mellan olika avdelningar för att undvika kostnader för tomma platser.

Självklart kan man ifrågasätta alla resultat man får. Men är utgångspunkten för Holmberg Jansson att det är viktigt att vi behåller tomma vårdplatser?

Talman!

Absolut inte. Men varför? Det har pågått i två år. Varför kommer då plötsligt denna stress? Varför är det så många som känner att det kommer som en blixt från klar himmel?

Det man alltid, alltid ska tänka på är att när det handlar om hälso- och sjukvård, är det anhöriga som blir oroliga. Personal som blir oroliga, och sjuka som har en obotlig sjukdom, blir nu jätteoroliga, precis det som ledamoten var inne på. Ska jag dö nu där ingen finns? Och vi som sitter här säger att det inte kommer att ske. Men den oron kommer ändå, och den späds på av diskussioner på sociala medier.

När det handlar om ÅHS så har alla ålänningar jättemycket åsikter om detta, och alla tycker att det är jätteviktigt. Jag tycker att styrelsen bör och ska veta vad som händer innan en presskonferens hålls. Styrelseordföranden bör vara på plats just på grund av att så många berörs av det.

I flera sammanhang, när vi diskuterar olika viktiga frågor, har jag tyckt att det är väldigt obehagligt att vi kommer in på enskilda personer och deras situationer. Jag kände det när vi diskuterade hållbarhetsagendan. Det har varit obehagligt att diskussionen har handlat om sjukhusledningen. Nu har flera repliker även handlat om en enskild styrelseordförande. Jag förstår att det finns politiska aspekter av detta, men jag tycker ändå att det blir lite på gränsen.

Tack, talman!

Jag vill inledningsvis plocka upp den här tråden som kollegan Annette Holmberg-Jansson lyfte fram. I förra veckan fick vi information om ett arbete som har pågått i flera år i landskapet på ett föredömligt sätt, där man funderar djupt och brett kring framtidens vård på Åland. Vem ska få den och hur ska den produceras? Det är ett synnerligen gediget arbete.

Samtidigt föregriper Ålands hälso- och sjukvårdsstyrelse hela det arbetet genom att besluta att nu ska vi ha ett pilotprojekt. I det pilotprojektet ska vi säga upp 18 sköterskor och flytta över patienterna. Men vad ska man göra om det visar sig att det här pilotprojektet kanske inte var så optimalt? Då har man ändå 18 sjuksköterskor färre och annan vårdpersonal. Jag ser att vissa ledamöter här i salen skruvar på sig och suckar, men det hjälper inte, jag kommer att fortsätta mitt anförande ändå.

Jag är bekymrad över hur den palliativa vården har hanterats. Vi från Pro Åland står därför också som med undertecknare på den här åtgärdsmotionen.

Problemet, bästa vänner, är att jag inte bara är bekymrad för den palliativa vården. Jag är faktiskt bekymrad över hela ÅHS och hur vi ska klara av att organisera en sjukvård som ålänningarna är värdiga att få.

Någonting har gått fel, riktigt snett och ordentligt snett. När Funktionsrätt Åland, som har ungefär 4 500 medlemmar, larmar att man är orolig, när 17 nuvarande och tidigare läkare uttrycker sin oro i offentligheten, när vårdpersonalen reagerar och när cancerföreningen lämnar in skrivelser, då ledamöter går det inte längre att säga att det här är ett kommunikationsproblem. Det här är också ett ledningsproblem, ett organisationsproblem.

Kommunikationen från ÅHS har för en person som jag, som följer den via media, varit både rörig och delvis motsägelsefull. Det har talats om färre palliativa platser, om flytt, om pilotprojekt och om att pilotprojekt aktiveras. Å andra sidan har det talats om fortsatt dialog. Det har faktiskt inte varit helt enkelt att förstå vad som är beslutat och vilka frågeställningar som är öppna. Den här osäkerheten skapar oro. När oron börjar gro är det svårt att komma fram i mediebruset, både via våra lokala medier och på sociala medier, för att förklara vad som egentligen händer.

Jag och Pro Åland ifrågasätter inte att ÅHS behöver förändras. Ekonomin är ansträngd och verksamheten måste hela tiden utvecklas. Allting annat i vårt samhälle utvecklas, och det är inget konstigt i det. Jag tror på en utvecklad hemsjukvård. Mina egna erfarenheter som sjuksköterska i hemsjukvården jour i norra Sverige har varit med goda resultat, både för den enskilde och för samhället. Det finns många likheter mellan hemsjukvården i norra Sverige och Åland. Tro det eller ej, men man behöver också komma ihåg att inte "one size fits all" – en storlek passar inte alla. Vad händer med dem som bor perifert? Vad händer med skärgårdsborna?

Förändringen ska vi inte vara emot, för då stoppar vi nämligen utvecklingen. Men en förändring måste vara planerad. Den måste vara förankrad i organisationen och logistiken måste svara mot den faktiska verkligheten, både vad gäller personalresurser och utrustning. Här finns fortfarande frågor kring logistiken, bemanningen och hemsjukvården. Samtidigt genomförs personalminskningar och 18 vakanser dras in.

Jag kan säga från norra Sverige, där jag verkar i hemsjukvården varje sommar - förutom de fyra åren när jag var lantråd - att den utrustning som står till buds i varje hem inte är billig. Det är allt från specialmadrasser till teknisk utrustning som behöver finnas där. Vem ska stå för den? Finns det med i kalkylerna? Det handlar inte längre bara om att du kan ligga i din egen säng hemma. Det är mycket teknisk utrustning som behöver införskaffas och som man behöver träna sig på. Det är en relevant invändning. Är detta verksamhetsmässigt förnuftigt, är det ekonomiskt?

Sedan finns också den etiska dimensionen att ha rehabiliteringspatienter och människor i livets slutskede som delar avdelning. Det väcker frågor. Det handlar om två olika patientgrupper med helt olika behov och mål. Det måste finnas genomtänkta svar på varför just den här lösningen är den bästa.

Bästa ledamöter, det finns också ett ansvar. Ålands hälso- och sjukvård har en styrelse. Vi har en landskapsregering. Det är där ansvaret ligger. Ansvaret ligger inte på de högsta tjänstemännen, inte som jag ser det. Ansvaret ligger på Ålands hälso- och sjukvårdsstyrelse och på landskapsregeringen.

När kommunikationen brister, när planeringen ifrågasätts, när läkare, vårdpersonal, anhöriga med flera slår larm och när oron bland ålänningarna växer, då räcker det inte att skicka fram två tjänstemän på en presskonferens. Därtill var inte ens hela styrelsen informerar om att presskonferensen skulle ske, det funkar inte. Att ha makt och ansvar utan att också bära ansvar när besluten får konsekvenser. Att stå med rak rygg även när det blåser och våga stå upp för de beslut man har tagit, istället för att skuffa fram tjänstemännen i första linjen. Det bekymrar mig.

Det är många lösa trådar samtidigt. När professionen reagerar så kraftigt, samtidigt som patienterna och deras anhöriga känner oro, då riskerar man något som tar lång tid att bygga upp – förtroende.

Det är också därför som vår åtgärdsmotion är väldigt försiktig. Vi kräver inte att lagtinget ska bestämma hur Ålands hälso- och sjukvård organiserar en avdelning. Vi begär att förändringen som påverkar den palliativa vårdens kapacitet, kvalitet eller tillgänglighet, inte genomförs innan en dokumenterad behovs- och konsekvensbedömning har gjorts i nära dialog med personalen. Här vill jag återknyta till ledamot Wille Valves gruppanförande för Moderaterna. Och då menar vi inte bara en besiktning av Gullåsen, byggnad C, huruvida den är lämplig eller inte. Vi menar att en konsekvensanalys är betydligt bredare.

Om detta hade varit ett byggprojekt skulle ingen acceptera att vi börjar bygga innan vi ens visste hur ritningen såg ut och vilken grund vi hade lagt. Hur mycket tål den? Vad håller det för?

Avslutningsvis, jag har vid flera tillfällen uppmanat landskapsregeringen att inleda en extern granskning av ÅHS organisation. Det är kanske där man också borde börja. Men här handlar det inte om hus eller organisation. Här handlar det om människor i livets slutskede. Då, om någonsin, borde kraven vara betydligt högre än vad som nu har visats. Tack!

Talman!

Vi är ganska överens om vikten av kommunikation. Det är en stor organisation, och det är väldigt många som jobbar där.

När vi pratar om palliativ vård handlar det också om en grupp som har fått en dödsdom i famnen. Det finns oroliga anhöriga, men också alla andra ålänningar som funderar på: Hur går det för min granne som har en dödsdom? Eller hur går det för mig? Tänk om jag får den?

Det är just den här oron som man måste förstå innan man går ut med sådana här besked och vad det kan innebära. Jag håller med ledamoten om att det i det här fallet skulle ha varit bra om styrelsen hade varit med, kanske den politiska delen, men även de experter som finns i styrelsen och som jag tycker syns alldeles för lite. Det är viktigt att visa att vi är enade. Vi står bakom ledningen. Vi tror på det här, och nu känner jag också att man puttar fram (… taltiden slut).

Talman!

Ledamöter! Jag ska hålla mig ganska kort och vädja snarare än att polemisera eller anklaga.

Den planerade nedläggningen av den palliativa avdelningen i nuvarande lokaler är mycket svår att förstå. Att flytta till Gullåsen, där lokalerna måste renoveras och där det uppenbarligen inte finns rinnande vatten eller toaletter, är ologiskt. Dessutom har Fastighetsverkets VD sagt att Gullåsen sannolikt kommer att rivas om några år. Varför flytta en verksamhet som har fungerande lokaler? Jag har hittills inte hört vad som ska ske i de nuvarande lokalerna. Min vädjan är därför att vi inte ska flytta innan det finns en tydlig orsak. Jag kan inte se någon rimlig anledning till att flytta till lokaler som är otvetydigt sämre och som dessutom ska rivas inom de närmaste åren.

Jag vädjar till de tre ledamöterna, Sandra Listherby, Robert Mansén och Andreas Kanborg, som sitter i ÅHS styrelsen: Ta det lugnt. Ha inte bråttom! Ingen har fått besked om vad som egentligen kommer att hända. Ska den palliativa avdelningen flytta eller inte? Det är oklart för mig och även för dem som arbetar på avdelningen.

Vi vet att personalen på medicinavdelningens personal, medicinklinikens läkare, brukarorganisationer som Funktionsrätt Åland, Ålands Cancerförening och många andra medborgare vill värna om den oerhört fina palliativa verksamhet vi har.

Jag vill också ta upp en annan aspekt. Både i regeringsprogrammet och i budgeten för 2025 och 2026 talar man om vikten av att utveckla personal- och patientinflytande. Jag är tämligen övertygad om att om personalen i den operativa patientrelaterade verksamheten och brukarorganisationerna hade varit representerade i styrelsen, skulle inte detta förslag ha lagts fram.

I Norge väljer de anställda representanter till styrelsen. Personalrepresentanterna är fullvärdiga styrelseledamöter med normal rösträtt, precis som andra styrelseledamöter. Dessutom finns det brukarrepresentation. Varje regionalt hälsoföretag och sjukhus har brukarutskott som företräder patienter och anhöriga, med 1-2 representanter som deltar i styrelsemötena som observatörer, men med yttrande- och förslagsrätt. Detta manar till eftertanke. Vi har inte sett någon utveckling av personalinflytande.

Det så kallade pilotprojektet som uppenbarligen ska starta, det är fortfarande oklart. Jag hoppas att man tänker till och avvaktar.

Ska vi börja flytta patienter som är inskrivna på den palliativa avdelningen till ett hemsjukhus som inte finns, eller till hemsjukvården, som då måste få kraftfulla tilläggsresurser? Finns det sådana resurser? Har man beslutat att satsa resurser på hemsjukvården? Inte vad jag vet. Man har sagt att dessa patienter kan skötas i hemsjukvården, men om det blir billigare med de nödvändiga tilläggsresurserna vet ingen. Vi vet att det nattetid är en sjuksköterska som är jour för hela Åland och som kör kors och tvärs. Så kan det inte fungera.

Nu kommer jag med min andra vädjan. Den första vädjan är att vänta med att flytta från den nuvarande avdelningen, och den andra är att samverka med patientorganisationerna och personalen i den operativa verksamheten. Vi måste göra det på ett nytt sätt, säger KST i Ålandstidningen. ÅHS måste förändras, säger ledamot Fellman. Hur? Det är en viktig diskussion, men nu har man valt en linje där man inte har samverkan med personalen eller med brukare och patientorganisationer. Det är väldigt tråkigt.

En sjuksköterska har framträtt i sociala medier och beskrivit sin oro. Hon har utbildat sig till undersköterska och sjuksköterska och har nu arbetat på vikariat på den palliativa avdelningen. Hon berättar hur orolig hon kände sig: "Klarar jag av att möta människor i detta utsatta läge?" Efter några år insåg hon hur viktigt och meningsfullt arbetet är. denna sjuksköterska har tre dagar kvar i tjänst, hon går på vikariat och hon blir sparkad den 1 oktober.

Det finns många fler. Inom ÅHS finns det 965 anställda. 165 personer, 17,1 % av dem har tidsbegränsade anställningar som hänger löst. Jag har träffat en annan person som har arbetat i 10 år på vikariat men som inte vet om han har jobbet kvar i oktober.

Vi har en åldrande befolkning och vi kommer att ha ökade vårdbehov. Vi måste ha så kostnadseffektiv vård som möjligt.

Jag har arbetat i primärvården i 30 år. Det finns många studier som visar att vi måste utveckla primärvården, vilket även styrelsen säger.

Enligt rekommendationerna från Finlands läkarförbund bör en allmänläkare ha ett befolkningsunderlag på 1 300. Det skulle betyda att vi skulle behöva 25 allmänläkartjänster. Vi har 18, varav tre inte arbetar som allmänläkare; en är chef, en jobbar bara med barn och den tredje på geriatriska mottagningen Om vi ska satsa på detta måste vi göra det ordentligt, och det är ingen lätt ekvation. Det kommer att kosta pengar de närmaste åren innan det förhoppningsvis leder till att primärvården kan ta ett större ansvar och göra vården billigare.

Det finns många studier som visar att en välfungerande primärvård sparar stora pengar.

Vad har man gjort i Ålands primärvård? För att spara pengar har man numera inte en bemannad reception på hälsocentralen. Istället möts man av en skylt som säger att man ska betala 150-200 meter bort på sjukhusets stora poliklinik. Tidigare talade vår duktiga överskötare om de sju första sekunderna. När man är rädd, orolig eller sjuk vill man möta en människa, inte kommunicera per telefon med en chatbot.

Politiker älskar ofta att tala om hur digitalisering ska spara stora pengar. Jag som har arbetat hela mitt liv i sjukvården tror inte att det är de digitala systemen som gör sjukvården bättre; sjukvård handlar om mänskliga möten.

I dag har våra sköterskor på hälsocentralen cirka 300 samtal per dag. De har inga läkartider att anvisa, eller ytterst få. En av mina arbetskamrater från hälsocentralen säger att det aldrig har varit så här illa. Dessutom ser vi att många sjuksköterskor och läkare helt eller delvis söker sig till privatsektorn. Jag vill nog påstå att det finns en stor förtroendeklyfta. Jag tror att vägen till att överbrygga denna förtroendeklyfta är att utveckla personalinflytande. Jag tror personligen på personalrepresentation i styrelserna, precis som man har i Norge.

Sedan kan vi nämna alla dessa konsulter. Jag kan inte nämna dem vid namn, men jag kan berätta att i VIS-projektets revision framgick det att man hade 10 olika konsulter för sammanlagt 2,5 miljoner under förberedelsearbetet. Det utmynnade i att man köpte det dyraste systemet på marknaden, som dessutom efter ett halvår har visat sig vara oerhört trögarbetat. Administrationen har ökat med 30-40 %, och någon säger att det handlar om digital omognad. Man vänjer sig. Men jag tror inte att personalen på hälsocentralen håller med om det.

Vi ser ett paradigmskifte. Lågavlönade sekreterare och vårdpersonal som arbetar på vikariat har osäkra anställningar, medan de högsta cheferna har löner vi inte tidigare har sett i åländsk offentlig sektor. Jag vet inte om jag skulle beskriva det som lottovinster, men jag vet att dessa tjänster söktes av mycket kompetenta människor med lokal kunskap. Jag ska inte kritisera dem; de har också goda intentioner. Paradoxen i sådana här diskussioner är att alla vill väl. Men för att göra ett bra arbete bygger det på samverkan med personalen i verksamheten, och den kan utvecklas mycket. Tack!

Talman!

Jag har sagt det många gånger, och jag säger det idag igen: Jag tror inte att digitalisering är det enda saliggörande, men jag tycker ändå att ledamoten Lindén visar en ganska förenklad bild av situationen.

Jag vill påminna om att politiker som Barbro Westerholm, tidigare ordförande för Socialstyrelsen och erkänd inom intresseorganisationer för äldre i Sverige, verkligen har argumenterat för att införa mer teknik och digitalisering, framförallt för de äldres integritets skull. Det finns också mycket forskning som visar på ökad vårdkvalitet med hjälp av digitalisering. Jag tycker att detta måste nämnas med anledning av ledamoten Lindéns anförande.

Till den andra delen kan jag också konstatera att vi alla i den här salen tycker att det är oerhört beklagligt och sorgligt att kollegor försvinner från sina arbetsplatser. Men ledamoten Lindén har varit med om att rösta igenom alla de budgetar där detta har sagts.

Tack, minister Zetterman. Kjell Höglund har en låt som heter "Maskinerna är våra vänner". En annan låt heter "Maggie har en Mackintosh".

Jo, digitalisering har vi nytta av. Vi kan ta mammografi som ett exempel. Självklart ska vi använda ny teknik. Men jag har arbetat med pappersjournal och har erfarenhet av fyra-fem olika digitala system. Det viktigaste arbetet är ändå patientmötet. Vi behöver hjälpmedel, självklart. Jag är inte alls emot ny teknik.

Talman!

Det var glädjande att höra. Det skulle vara intressant att höra ledamoten Lindén reflektera över att han själv har varit med och godkänt dessa budgetar. Man har varit medveten om att det är tajta budgettak, och ingen i den här salen har föreslagit högre kostnadstak.

Det har också uttryckligen sagts i budgetprocessen att vi ska minska antalet årsverken, vilket tyvärr innebär att många människor får avsluta sina tjänster. Många har redan fått avsluta sina tjänster inom landskapsförvaltningen. Detta händer överallt och är en direkt effekt av de beslut som ledamoten Lindén har varit med och fattat.

Tack, minister Zetterman. Jag har, när budgeten var aktuell, tydligt förklarat min skepsis mot den här rambudgeten. Självklart ska vi sträva efter en så kostnadseffektiv sjukvård som möjligt.

Jag har också erbjudit ÅHS styrelseordförande att komma med ett antal förslag som skulle kunna spara uppskattningsvis upp till närmare 1 miljon. Men jag fick höra att "du hör inte till regeringsblocket, vi kan inte höra dig." Jag har även gjort ett motsvarande erbjudande till ledningsgruppen och blev lovad att de skulle kalla mig, men det hände aldrig.

Det finns möjligheter att spara, och jag tror att vi kan se över chefsstrukturerna. Vi har fått ett stort antal nya chefer som skiljer sig mycket från ett ÅHS, där jag började arbeta 1995, där cheferna (… taltiden slut).

Tack, talman!

Jag förstår att den här frågan engagerar ledamoten med sin långa erfarenhet från hälso- och sjukvården. Ledamoten lyfter fram hemsjukvården och hur viktigt det är att den förstärks. Jag är övertygad om att ÅHS kommer att förstärka den, för annars kommer det inte att fungera.

Men problemet är kanske det som ledamoten också var inne på, att det blir lite bakvänt att man först tar bort platser och sedan ska titta på hur man ska kunna förstärka den. Men det är precis som ledamoten säger: i dag finns det en sköterska nattetid på hela Åland. Nattpersonal på olika äldreboenden säger att man verkligen måste planera när man har personer i terminalvård och smärtbehandling, och att man måste beställa den i tid, kanske en timme i förväg, för att personen egentligen behöver den. Därför att nattsköterskan kanske finns i Lumparland och du befinner dig i Vårdö, så att man måste planera.

Tack, ledamot Holmberg-Jansson. Jag tror att vi är helt eniga. Man börjar med att analysera och utreda tillsammans med personalen, och sedan kanske man kommer med ett förslag som får gå ut på remiss.

Jag har arbetat med barnonkologi på Astrid Lindgrens klinik, där jag har mött svårt sjuka barn, och jag vet hur otroligt krävande det är. Jag känner en sjuksköterska som sa att man är lite nervös i början, men sedan inser man att det är just det här sjukvård handlar om. Att möta svårt sjuka människor så kan man genom ett empatiskt och mänskligt bemötande kan man faktiskt göra en stor skillnad.

Att nu kasta personalen ut i osäkerhet under oktober, november och december – om det är det man avser – för det har vi inte fått besked om.

Talman!

Kanske var det lite väl starka ord. Jag tror inte att det är något som kastas ut, men det blir omstruktureringar, och det är helt klart. Jag förstår att detta väcker oro. Anhöriga som kontaktar en ger en annan bild. Det är där kommunikationen har brustit.

De ger en bild av att man får vänta två veckor bara för att få en telefontid till palliativa, när man har fått en dödsdom. De är så hårt belastade och har så mycket att göra. De säger att de inte får skrivas in på palliativa, och det är 30-40 personer i kö. Sedan får man höra att man kan dra ned på platserna. I tidningen läser man sedan att antalet platser minskas från 10 till 5. Det går inte ihop, och då blir de oroliga och undrar var de har fått den informationen.

Detta visar hur viktigt kommunikationen är. Jag är helt övertygad om att ingen vill att någon ska fara illa eller att ingen ska få en plats. Men kommunikationen (… taltiden slut).

Tack, ledamot Holmberg-Jansson. Jag håller helt med. Det handlar om kommunikation.

Jag är också, som jag har sagt flera gånger, övertygad om att de flesta har goda intentioner. Det gör mig ont när det blir personliga påhopp. Jag har aldrig tidigare blivit kallad lögnare, men det har jag blivit i det här ärendet. Det är väldigt sorgligt.

Tack, talman!

Bästa lagting! Den oro som har uttryckts av personal och allmänhet kring den förändring som berörs i den här aktuella motionen tas naturligtvis på allvar. ÅHS styrelse har redan gjort bedömningen när det gäller behovet av underlag inför en flytt, och beskedet från ÅHS den 18 september var också klart och tydligt i den delen. Det vill säga att en fysisk flytt kan endast verkställas när en strukturerad skriftlig konsekvensanalys och en kompletterande konditionsbesiktning har presenterats för styrelsen. Det är ganska vanligt styrelsearbete, och till den delen har styrelsen gjort sitt jobb.

Talman! En liten återblick för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. När vi tillträdde i den här regeringen insåg vi ganska snabbt vilken uppförsbacke ÅHS hade framför sig. Vi mötte VIS, som var en sådan fråga som arbetats med i 12-13 år, där vi kom in i ett avgörande slutskede. Samtidigt konstaterade regeringen också hösten 2025 att under ytan fanns det viktiga saker som borde ha varit på plats sedan åtminstone 2018. Det här satte ju press på organisationen, som både fick slita med att utveckla och ta sig an ett nytt system, men också komma ikapp med sådant som borde ha varit på plats för länge sedan.

Ett annat väldigt stort utvecklingsområde som faktiskt tangerar och berör det här direkt är våra vårdplatser. Det är ju känt att ÅHS har långt fler vårdplatser än vad som faktiskt behövs och används fysiskt. Därför har ÅHS redan 2024 fått i uppdrag att använda vårdplatser och personal mer flexibelt.

Det pilotprojekt som motionen nu berör är en pusselbit i det arbetet. Det är inte hela arbetet, men det är ett försök att komma åt en klokare användning av våra vårdplatser.

Talman! Landskapsregeringen har under mandatperioden fortlöpande höjt ÅHS ekonomiska ramar. Nettokostnaderna på ÅHS ökade med omkring 21 % mellan 2022 och 2025. Här finns i huvudsak löneharmonisering på 3,4 miljoner årligen och andra löneökningar, men också väsentligt ökade tredje parts kostnader.

Samtidigt behöver vi också förbereda oss för ännu större vårdbehov, åtminstone fram till 2040. Skulle vi höja anslagen i den här takten, men inte förändra sådant som vi vet behöver förändras, kommer problemen högst sannolikt att finnas kvar, men också bli större och värre. Därför behöver personal och pengar användas där det faktiskt gör nytta och där det behövs. Det är också i det här sammanhanget som arbetet med vårdplatserna behöver ses.

Talman! Min uppfattning är att debatten i frågan om vårdplatser börjar delvis i fel ände. Den stora frågan kan inte vara varför ÅHS börjat hantera vårdplatserna. Den kanske något mer obekväma frågan måste vara varför vi har låtit bli så länge. För halva sanningen finns troligtvis här i politiken, i våra korridorer och i våra beslutsrum. Åland har under många, många år lyckats skapa en kultur där vi säger att ÅHS måste förändras, bli effektivare och arbeta på nya sätt. Men så fort en konkret förändring tar form och så fort det blir lite tryck, både sakligt och osakligt, då blir det väldigt nervöst i politiken.

Om vi gång på gång lyfter verksamhetsnära förändringar till lagtinget, så skapar vi en organisation som till slut lär sig en enda sak, och det är att ändra absolut ingenting. Förr eller senare kommer politiken att backa. Det är den här kulturen vi har skapat och som vi behöver ta ansvar för gemensamt.

ÅHS står tveklöst inför en stor omställning. Det vet vi. Vi ska bygga ett nytt sjukhus som ska stå klart 2034. Arbetssätten kommer att behöva anpassas och förändras. Avdelningar kommer att behöva samarbeta mer, och vårdplatserna kommer att behöva användas mer flexibelt. Det är en nödvändighet om vi ska klara av vårt vårduppdrag. Det här är inte ett arbete som börjar den dag vi flyttar in i det nya sjukhuset. Det måste börja nu, steg för steg.

Jag är inte särskilt orolig för att vi inte ska klara av den omställning som behövs i vården. Det som kanske oroar mig mest är att om vi skulle fastna i ett träsk där de som faktiskt vill minst och hörs högst får bestämma takten för utvecklingen, medan andra kommer att få ta konsekvenserna längre fram. Tack, talman!

Talman!

Det handlar om stora och svåra frågor, frågor som berör ålänningarna på djupet. Alla har någon anhörig som har varit i palliativ vård eller som har blivit vårdad i ett sådant skede. Det är självklart jätteviktigt hur beslut om detta kommuniceras.

Anser inte ministern att det finns en styrka i att kunna kommunicera besked om så här stora och svåra frågor gemensamt? Varför går det inte att till exempel regeringen och ÅHS kommer överens om någon slags gemensam grundläggande kommunikation, eller åtminstone att styrelseordförande deltar i samma presskonferens som de högsta tjänstemännen? Det skulle tydligt visa att det här är svåra frågor, men att vi har en gemensam linje.

Tack, talman!

Under den här debatten som har förekommit så har organisationen självt konstaterat att både förankringsarbetet och de informations- och kommunikationsinsatser som har behövts inte har varit tillräckliga. Därför har styrelsen beslutat att ta tillbaka det. Nu görs insatser vad gäller kommunikationen.

När det gäller den presskonferens som har nämnts här, om det är det ledamoten syftar på, så är det helt klart att vårdledningen ska kunna hålla pressträffar och informationsträffar med medierna utan att behöva involvera styrelsen. Jag ser absolut inga konstigheter i det. Den bedömning som gjordes är helt korrekt. Det finns inga konstigheter i att vårdledningen skulle kunna hålla den typen av pressträffar.

Jag framhöll fördelarna med en gemensam kommunikation i svåra frågor. Jag efterfrågade inte någon allmän regel för hur man ska agera, men jag upplever att det finns en stor fördel i att ha en gemensam linje i sådana situationer. Det verkar dock inte som att alla i regeringen uppskattar detta.

Informationsinsatser är oerhört viktiga om man ska genomföra reformer av ÅHS, vilket uppenbarligen behövs. Det är därför avgörande att människor förstår den grundläggande frågan: varför? Under de här två dagarnas debatt om åtgärdsmotionen har vi fått höra att flera centrala personer inte har känt till denna förändring överhuvudtaget. Det verkar alltså finnas ett ganska stort informationsunderskott, inte bara externt utan också internt i organisationen. Instämmer ministern i denna analys?

Tack, talman!

Erfarenheten från förändringsprocesser är sådan att fram till dess att man kommer in i någon form av verkställighet brukar det vara väldigt abstrakt, och då kommer man väldigt sent in i skedet, då blir det verkligt och då kommer fiktionen fram.

Det kan hända att personer missas i kommunikationen. Vi har haft ledningsbyte. Det är någonting som organisationen behöver titta på.

Som jag nämnde här så förändringar blir oftast mer verkliga i verkställighetsfasen och det är då som personal och andra involveras. Det är då som man ser vad det innebär och det är då som protesterna normalt sett kommer.

Tack, fru talman!

Jag har följt med i den här debatten och har även försökt förstå frågan och därför har jag några synpunkter baserade på mina tankar.

En sak som jag funderar på är vad den palliativa vården egentligen sparar med tanke på halveringen av platserna. Hur mycket pengar kommer vi att spara där? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja ha svar på. Kanske har någon redan nämnt det, men jag har inte uppfattat det.

Jag undrar också över gränsdragningsproblematiken. Flera talare har varit inne på att om vården flyttas till hemsjukvården, vad blir då den egentliga besparingen? Jag tror att det finns en risk i detta, nämligen att kommunerna kommer att få bära en del av kostnaden. Detta är särskilt relevant med tanke på den uppenbara gränsdragningsproblematik som nyligen har uppstått mellan KST och ÅHS. Det finns skäl att tro att denna problematik även kommer att existera när det gäller den palliativa vården i kommunerna i förhållande till hemsjukvården.

Tack! Svaret på den första frågan är 900 000. Det uppskattas till 900 000 euro, vilket innebär att den här förändringen ger en inbesparing på 900 000.

Det andra är att det finns ganska många platser, det vill säga ungefär 40, ibland uppemot 60 % ledig kapacitet. I det här läget är det viktigt att vi inte bygger en större organisation innan vi vet att den här piloten faktiskt ger den önskade effekten. Vi behöver se till att vi arbetar mer över gränserna och att vi lyckas använda de befintliga platserna på ett optimerat sätt. Vi kan inte gå flera steg i förväg; vi måste börja med att använda de befintliga platserna mer effektivt.

Tack, fru talman!

Ministern menar att vi sparar 900 000 euro på att ta bort fem palliativa platser. Det låter väldigt mycket i mina öron, men låt gå. Jag lyssnar på vad ministern säger.

Jag ser fortfarande den här gränsdragningsproblematiken som något bekymrande. Ministern leder själv Ålands Socialdemokrater. Socialdemokraterna på Åland har ministerposten för hälso- och sjukvården, samt styrelseordförandeposterna för KST och ÅHS. Trots detta finns det väldigt stora kommunikationsproblem och problem med gränsdragningen.

I ett annat ärende, som har varit aktuellt i media och handlar om medicinhantering, vill ÅHS inte betala. KST vill inte heller betala. Och allt detta hanteras av samma parti. Det är väldigt konstigt.

Tack, talman!

Jag uppfattade inte riktigt frågan, om det var ett konstaterande kring gränshindersproblematiken som finns mellan myndigheterna. Ja, det råder ingen tvekan om att det finns gränshinder, och den problematiken gör mig mycket bekymrad.

Jag anser att det finns alla skäl att reflektera över och fundera på om vi verkligen ska ha den här fördelningen som vi har nu. Vi har den lagstiftning vi har, och vi har det arv vi fått från olika myndigheter som ibland drar åt olika håll och gör olika tolkningar. Att dra det till att det handlar om partipolitik eller partilinjer håller jag inte med om.

Talman!

Minister Zekaj, jag har en väldigt konkret fråga. Offentliga tjänstemän på Åland ligger i regel i löneintervallet 9 000 - 11 000. Nu har vi sett ett paradigmskifte. Det kommer att bli mycket svårt att tillsätta en ledande tjänst som erbjuder en lägre lön än de nuvarande, som har 5 000 i månaden. Dessutom erbjuds nu fria resor och fri bostad. Hur ser ministern på denna lönenivå? Kommer detta att vara normgivande för framtida lönesättningar?

Tack, talman!

Jag tänker inte kommentera enskilda anställdas lönenivåer. Det är inte något jag avser att göra.

En fortsättningsfråga. Vi måste titta på antalet årsverken. Vi ser hur de ökar under 2024 med 55 stycken. Jag talade här med en tidigare förvaltningschef, som var verksam för något decennium sedan, och han berättade hur mycket det har ökat med tjänstemän i landskapsförvaltningen. Det blir så att man väger sjukhusets tjänster mot tjänsterna i landskapsförvaltningen.

Det är väldigt viktigt att titta på vad sjukvården kostar i de omgivande regionerna. Har man tagit fram underslag? Ligger vi på Åland extremt högt? Enligt mina uppgifter, jag har talat med landskapsläkaren, så gör vi det inte. Om vi börjar dra ner då kommer det onekligen att drabba sjukvården.

Tack, talman!

Kostnadsmässigt ligger vi mellan Finland och Sverige. Jag vill bara betona att det finns mycket som är eftersatt på ÅHS, vilket är väldigt kostnadsdrivande. Vi har inte genomfört vissa åtgärder som också har varit kostsamma, och det kommer att bli ännu mer kostsamt framöver. Troligtvis ligger vi på en nivå som är jämförbar med Sverige och Finland.

Däremot kommer vi att ha en något äldre befolkning än vad Sverige och Finland kommer att ha, med åtminstone 1-2 procent. Vi behöver ta höjd för den demografiska utveckling som vi står inför. Den kan vi inte möta genom att bara försvara gamla strukturer på ÅHS.

Tack, talman!

Ministern nämner att 900 000 skulle kunna vara en inbesparing på årsbasis för att genomföra de här åtgärderna mot palliativa avdelningen. Den kalkylen behöver nödvändigtvis presenteras här i lagtinget, eftersom allt annat kan ses som oseriöst. Att inte lägga fram den kalkylen tydligt gör det svårt för oss att ifrågasätta den. Den låter helt otrolig, och jag tror inte på den för en sekund, kan jag konstatera.

Jag vill också framföra det som Obunden Samling har sagt många gånger: det är för mycket som händer samtidigt nu. Kan ministern ha lite förståelse för det? Man har tagit bort sekreterarna, man tog bort tvätten tidigare, man har haft samarbetsförhandlingar och man har infört VIS-system som sätter ett otroligt tryck på organisationen. Det projektet kan hittills ses som mer eller mindre ett fiasko för organisationen. Är det inte lite väl mycket? Borde man inte sakta ner för organisationens skull?

Tack, talman!

Förra veckan nämnde jag i debatten att jag anser att förändringstakten har varit för snabb inom ÅHS. Det kan finnas en förändringströtthet som vi behöver hantera, och den diskussionen pågår som bäst. Jag tror att de stora förändringsprojekten har inneburit en betydande kraft och en stor ansträngning för organisationen. Nu behöver vi gemensamt med ÅHS se hur detta kan göras på bästa sätt och under ordnade former.

Tack, talman!

Ska jag uppfatta det som att ministern säger att det finns förståelse för att det är för många förändringar samtidigt? Varför skulle man inte kunna ta det i den tågordningen att man gör en tydlig konsekvensanalys?

Man börjar med att freda allt. Låt folk sköta sitt jobb på ÅHS. Låt dem känna att nu tar vi paus i det här. Det räcker med det pågående VIS-debaclet. Låt organisationen få ta det lugnt, åtminstone i 12 månader, om inte 24, för att sedan se vad man kan göra. Genomför en ordentlig utredning. Var kan vi spara pengar?

Hade det gjorts en ordentlig effektivitetsrevision av ÅHS, det har t.ex. Obunden Samling lyft fram i sina skuggbudgetar. Det finns så mycket man kan göra.

Det handlar inte bara om att snabbt införa nya pålagor, nya problem och nya utmaningar på en organisation som redan har det tufft, bara på grund av ett misslyckat datasystem.

Tack, talman!

Först och främst, nej, det här beror inte på VIS eller något annat system för den delen. Jag förstår att det kan vara frestande för vicetalmannen att koppla ihop dessa saker. Men den kunskap vi har om att vi har så pass mycket luft och så pass mycket överkapacitet är information som vi har känt till länge.

Vi ska ha en buffert. Men vi kan heller inte gå runt och låtsas att 40-50 % överkapacitet är rimligt. Det tycker jag inte att det är. Denna kapacitet är något vi behöver ta oss an. Det är en viktig fråga.

När det gäller konsekvensbedömningar och annat så har jag redan talat om det här. Detta följs nu upp av styrelsen. Konsekvenserna är hanterade under samarbetsförhandlingarna och struktureras nu upp i en skriftlig konsekvensanalys.

Tack, talman!

Jag måste också ifrågasätta de här summorna på 900 000 i inbesparingar. Det är alltså samma antal människor som kommer att behöva vård. Eller om man ska lyssna på minister Zekaj, så kommer vårdbehovet att öka. Det innebär att en större mängd människor kommer att behöva samma mängd vård.

Vi ska lyckas spara in 900 000 euro på detta. Kommer vi att få se den här kalkylen? Den låter ju helt häpnadsväckande.

Tack, talman!

I något skede kommer detta säkert att redovisas under budgetdebatten. Jag vet att vi har haft den här arbetshypotesen och beräkningarna när budgeten för 2025 och 2026 har antagits. Jag kan inte säga om finans- och näringsutskottet har ställt de här frågorna tidigare kring just det här beloppet, men det går säkert att redovisa vad inbesparingen består av och även en kalkyl på varför det är så. Det är ju inte bara palliativa vi pratar om här, utan det är en större förändring.

Tack, talman!

Tack minister Zekaj för att sanningen kom fram lite på slutet. Det är just det palliativa som till exempel ledamoten Wikström frågade om. Hur mycket blir inbesparingen på palliativa? Siffran 900 000 har alltså ingenting med palliativ vård att göra. Eller jo, en del av det, men ingen vet hur mycket än så länge, inte vi i alla fall.

Sedan var det en annan sak som kom upp under ministerns anförande. Han sa att 2034 ska vi ha ett nytt sjukhus färdigt. Det är första gången jag hör det årtalet. Jag har aldrig hört det förut. Ska inte det där sjukhuset ligga där Gullåsen ligger i dag? Vi ska alltså flytta palliativa avdelningen till Gullåsen, som ska rivas 2028. Låter det rimligt?

Tack, talman!

År 2034 kommer vi att ha ett nytt sjukhus. Det kommer att vara mindre än det sjukhus vi har nu och ha färre vårdplatser. Vi kommer inte att ha 113 aktiva vårdplatser. Utifrån det vårdstrategiarbete vi har genomfört så konstaterar vi att vi sannolikt kommer att behöva omkring 85 platser.

Detta arbete pågår just nu med att definiera rum och funktioner. Det är ett större projekt som pågår på ÅHS för att ta fram den planen. Det handlar om att fastställa hur mycket utrymme vi behöver, kanske omkring 30 000 kvadratmeter, just nu har vi 46 000 kvadratmeter, varav en ganska stor andel av dessa ytor faktiskt inte används.

Talman!

Den nuvarande regeringen och ministern vill hävda att detta är den första regeringen som har förstått behovet av effektivisering. Jag kan dock påpeka att ÅHS har minskat under ett decennium. Vi har minskat slutenvården, dragit ned antalet vårdplatser, slagit samman verksamheter, infört dagkirurgi, decentraliserat budgetansvaret och utvecklat digitala öppenvårdsbaserade arbetssätt. Detta är inget nytt.

Ministern får det att låta som att man är den första regeringen som inser att vården behöver effektiviseras, och nu gör man det. Men det stämmer inte.

År 2015-2016 genomförde vi en sammanslagning mellan rehabiliterings- och geritrikkliniken, som slogs ihop med medicin, för att klara av verksamheten. Vi stängde ned demensavdelningen, vilket berörde åtta platser och handlade om 600 000 euro. Att stänga en hel avdelning var det svåraste beslut jag någonsin har fattat i min politiska karriär.

Tack, talman!

Det är alltid intressant att se vad ledamöterna egentligen lyckas snappa upp när jag talar här i talarstolen. Jag har knappast sagt att det är första gången som det görs effektiviseringar på ÅHS. Det har jag inte sagt.

Det här är en förändring som vi anser har funnits behov av ganska länge, särskilt när det gäller antalet vårdplatser. Jag vet att demensplatserna lades ner, och det fanns säkert goda anledningar till det. Klienter har flyttat ut till kommunerna, och där har det varit en ganska intensiv diskussion efteråt.

Jag är medveten om att det har gjorts förändringar även tidigare, men just den här förändringen har inte hanterats. Den borde ha hanterats långt tidigare.

Talman!

Det är också intressant vad ministern hör av det man säger i en replik.

Angående demensavdelningen så de personer som låg där var i palliativ terminalvård och svårt sjuka. Man bedrev även dagkirurgisk verksamhet. Varför? Jo, för att patienterna skulle kunna opereras och åka hem samma dag. Man har genomfört många stora effektiviseringsåtgärder, allt för att minska behovet av antalet vårdplatser. Ministern står här och påstår att man inte har gjort det. Men man har hela tiden arbetat med detta, kanske med lite mer finess. Jag vet inte.

En sista sak: När ska den här piloten vara klar? Vad händer nu om konsekvensanalysen visar att detta är helt fel? Vi kan inte flytta dem. Jag hoppas att denna konsekvensanalys också tar hänsyn till de effekter som detta kan få rent budgetmässigt. Finns det en återanställningsrätt för de sjuksköterskor som nu har blivit uppsagda?

Tack, talman!

Det som styrelsen har varit väldigt tydlig med är att ingen flytt kommer att ske till fastighet C, om inte en strukturerad konsekvensanalys visar att det är möjligt och sedan en konditionsbesiktning. Det är dessa två saker som gäller. När resultatet kommer in behöver den bedömas, och det måste göras i den ordning som de kommer.

Jag tänker inte spekulera i vad som händer när det gäller det ena eller det andra. Det kan jag inte göra, inte just nu.

Talman!

Det är faktiskt sällan jag blir förvånad i den här salen. Men när ministern nu med myndig stämma säger att vi år 2034 kommer att ha ett nytt sjukhus, måste jag säga att jag hickade till. För det första har vi inte ens fått ett meddelande presenterat för oss här i lagtinget; det kommer först i november. Vilken är framtidens sjukvård?

För det andra, har det fattats något beslut i parlamentet? Uppfattar ministern Ålands lagting som någon form av gummistämpel när han bara förklarar att sjukhuset står klart 2034?

Vi ska också komma ihåg att ett sjukhus tar tid att bygga. Jag googlar lite snabbt och ser att man i genomsnitt behöver ungefär 5-7 år på sig. Men man hinner inte ens flytta de palliativa till Gullåsen innan man kommer dit med grävskopan. Hur tänker ni i den här regeringen kring logistik och planering?

Tack, talman!

Nej, det här parlamentet är inte en gummistämpel. Däremot tycker jag att det ibland går till överdrift när vi lyfter upp de här oerhört verksamhetsnära frågorna. De är väldigt verksamhetsnära och inte alltid frågor för ett parlament.

När det gäller det nya sjukhuset och år 2034, så är det inte första gången jag nämner detta. Det finns en målbild, och den är just 2034. Kommer det här lagtinget fram till något under hösten när meddelandet kommer, att detta inte kommer att ske, att vi inte vill ha ett nytt sjukhus. Istället ska vi fortsätta som vi gör nu och renovera under 20 år med en kostnad på 200 miljoner. Ja, då måste jag respektera parlamentet, men vi har också en majoritet där inriktningen är ganska klar.

Talman!

Jag brukar försöka följa med debatten här i lagtinget, men jag kan inte erinra mig att jag någonsin har hört att det nya sjukhuset ska stå klart 2034. Det är helt främmande för mig och nya siffror.

Nu lyfter ledamoten fram att man inte borde fördjupa sig i verksamhetsnära ärenden. Men till saken hör att ledamoten har lyckats leverera sammanlagt 12 sidor med information om Ålands hälso- och sjukvård på tre år. Det är allt! Det är den enda information lagtinget har fått, och ingenting annat.

Dessutom anser jag att ministern inte ska ifrågasätta vilka frågor vi väljer att lyfta fram i Ålands lagting. Det här är en jättefråga för alla ålänningar. Det kostar multum. Vi har rätt att veta och vi har rätt att besluta, vi som sitter i den här salen.

Tack, talman!

Jag har inte gjort något litet försök att frånta ledamoten hennes beslutanderätt. Jag konstaterar att informationen om ett nytt sjukhus till 2034 har jag sagt ett antal gånger förut, och det finns även i media. Googla gärna! Ledamoten brukar annars vara ganska insatt, men den här gången kanske inte lika mycket. Jag kommer att komma med ett meddelande. Ledamoten deltog själv i det seminarium som vi hade och diskussionen fortsätter.

Talman!

Jag upprepar mina frågor, och jag riktar mig faktiskt till de ledamöter som sitter i ÅHS styrelse, jubilaren Robert Mansén och Sandra Listherby.

I den här diskussionen har vi inte fått klart för oss varför man överhuvudtaget skulle flytta den palliativa verksamheten från nuvarande lokale. I dagens Nya Åland så anger fastighetschefen år 2028–2030 ska man riva Gullåsen. Jag förstår inte varför man ska utsätta personal, patienter och verksamheten som sådan för detta. Jag skulle gärna vilja ha ett svar, och det är den fråga som personalen i verksamheten ställer sig. Om man kan vara tydlig på den punkten så skulle det vara väldigt, väldigt viktigt.

Jag vill också säga att det ofta i politikens logik verkar som att man inte kan ändra sig. Jag tror att det är tvärtom; de politiker som säger att "ja, här gick det lite fort, nu tar vi det här om på nytt från början" får ökat förtroende.

Då kommer jag in på min andra fråga, som handlar om personalinsyn och personalmedverkan. När jag satt i ledningsgruppen åren 1999-2005 hade vi personalrepresentanter i ledningsgruppen. Varför man slängde ut dem vet jag inte, men för mig illustrerar det här väldigt tydligt att vi måste ha personalrepresentation i ÅHS styrelse. Det har varit diskussioner om huruvida det ska vara politiker eller experter. Experter på vadå? Jo, det borde naturligtvis vara experter på den vård man bedriver i den operativa verksamheten.

För mig är det fullkomligt obegripligt att det inte finns representation av de som är verksamma i den operativa verksamheten. Jag kan säga att den kris vi ser nu, när folk lämnar ÅHS, har väldigt stora konsekvenser.

Så, jag hoppas på svar på min första fråga: Varför skulle man överhuvudtaget flytta från nuvarande lokaler? Den frågan har ingen besvarat. Avser man att förverkliga regeringsprogrammets intentioner om ökat personal- och patientinflytande? Tack!

Tack, talman!

Vi har fått höra siffror här idag angående de inbesparingar som planeras. Dessa siffror var häpnadsväckande, och efter lite tjatande framkom det att det inte enbart är palliativa vårdplatser som är inräknade i dessa siffror. Därför skulle jag vilja veta hur mycket av dessa siffror som faktiskt avser palliativ vård. Vad kommer den här flytten att spara?

Det allra mest häpnadsväckande är att vi står på randen till 2027 och Gullåsen, och att det har meddelats, ska börja rivas 2028. Vi ska alltså flytta den palliativa avdelningen som ska rivas 2028. Det låter helt galet.

Ministern säger också att han tycker att det är en överdrift att lyfta fram dessa oerhört verksamhetsnära frågor. Men det är inte ens i närheten av så verksamhetsnära som diskussionerna om skärgårdstrafiken. Där pratar vi om allt möjligt, inklusive avläsning av registreringsskyltar. Vi diskuterar detta mycket, medan vi pratar ganska lite om ÅHS.

Det handlar om oroliga människor som vill att vi tar upp dessa frågor. Det handlar om personer i livets slutskede och deras anhöriga.

Vi pratar mycket om servicenivåer här i lagtinget, men när vi diskuterar servicenivåerna och hur många platser som ska finnas, anser ministern att det är en överdrift att ta upp det. Jag kan inte förstå detta.

Tack, talman!

Det finns inget som kommer att rivas 2028. Det finns inget fastställt eller slutgiltigt beslut om en flytt och hur den ska genomföras, utan att det underlag, som styrelsen har begärt, presenteras.

När det sedan gäller jämförelsen med infrastruktur blir den också något missvisande. Vi har en myndighet som hanterar hälso- och sjukvården, samt en styrelse som har regeringens förtroende att ta hand om dessa frågor. När vi diskuterar detta på det sätt som vi många gånger gör, inte bara inom hälso- och sjukvården, undergräver det faktiskt parlamentets tyngd.

Tack, talman!

Okej, jag har fått förklarat för mig att Gullåsen inte kommer att rivas 2028.

Men år 2034, då har vi ett nytt sjukhus som står på plats. Jag förmodar att sjukhuset inte ska vara där som det tidigare har kommunicerats att det ska vara. När ska vi i lagtinget få reda på var det här sjukhuset ska placeras?

Tack, talman!

Det som händer 2026 och 2027 är att tre saker kommer att fastställas. Det första handlar om rum och funktion, alltså hur många kvadratmeter som behövs och vilken funktion dessa kvadratmeter ska ha.

Det andra är finansieringsplanen, som vi också kommer att behöva. Den tredje punkten är en fastighetsutvecklingsplan. Här är vi tre olika aktörer som alla har en pusselbit att bidra med. Detta kommer att hållas ihop av en gemensam parlamentarisk grupp. Vi kommer att ta itu med dessa frågor.

Det finns många frågor kring vad som händer om det ena eller det andra. Jag kan inte gå in på spekulationerna just nu. Vi är där vi är, och vi behöver hantera även framtidsfrågorna. Dessa frågor kommer vi att hantera mer konkret i den parlamentariska referensgruppen som kommer att bildas inom kort.

Tack, talman!

Jag måste säga att jag beundrar landskapsregeringen, som faktiskt har för avsikt att få ett sjukhus färdigt år 2034. Eller åtminstone får jag beundra det självförtroende som de utstrålar när de säger att det kommer att vara klart 2034. Jag har väldigt svårt att tro på det.

Men om vi säger att sjukhuset verkligen är klart 2034, är då vitsen så stor med att flytta palliativa vården till Gullåsen nu?

Talman!

Det var en bra sista replik som ledamoten sa; behöver palliativa flytta? Med det vill jag säga att jag förstår att man måste göra omstruktureringar. Det är inte det som är problemet.

Det vi har fått höra idag, och som vi också fick höra förra veckan, är att detta har pågått i 1,5-2 år. Man har haft samarbetsförhandlingar, och ändå har vi hamnat i den här situationen. Nu är det kniven på strupen. Nu ska det hända, och alla blir tagna på sängen och vet inte vad som har hänt. Vad kom det här ifrån? Jag pratar om ledningen, klinikchefer och organisationer.

Allt detta väcker en oro. Tänk dig själv att få ett dödsbesked och sedan läsa allt som pågår i tidningarna idag. Det är så onödigt. Ingen kommer att bli nekad vård, det har vi fått höra av ministern. Men det här sättet att kommunicera har gjort att många har blivit oroliga.

Tack, talman!

Man får intrycket av att det måste spruta ut pengar ur den palliativa vården, eftersom det är så bråttom att göra förändringar, trots att vi ändå har ett nytt sjukhus på gång. Jag har svårt att tro att den här inbesparingen kommer att bli speciellt häpnadsväckande. Som ministern också sade, vilket är helt sant, så går vi emot ett större vårdbehov. Det är samma antal patienter och samma vård, men den ska ske på ett annat sätt.

Jag har svårt att tro att inbesparingarna blir så stora, särskilt när det bara gäller fram till 2034, då det kommer att finnas ett helt nytt sjukhus.

Talman!

Det blir lite förvirrande besked som vi har fått idag. Ska det rivas eller inte? När ska sjukhuset vara klart och när ska det vara tömt så att man kan börja bygga? Det tar jag med mig från idag.

Jag tänker också på förra mandatperioden. Då var det också fem före att nu ska vi bygga ett sjukhus. Vi från regeringen sa stopp, för vi måste ha en vårdstrategi först. Vad är det för vård vi ska ha på Åland? Hur många platser ska vi ha? Hur ska det se ut? Var ska det vara någonstans?

Fastighetsverket hade redan en plan för hur vi skulle gå tillväga. Vi i regeringen kände att nej, stopp nu. Vi måste faktiskt veta vilken vård vi ska erbjuda på Åland och hur den ska utformas. Hur många platser ska vi ha? Därför gör vi den här vårdstrategin, som den här regeringen sedan fortsatte att arbeta med. Den skulle ligga till grund för alltihop, men nu känns det som att den bara är ett fint dokument och inte det som vi ska utgå ifrån.

Talman!

Vi kan konstatera att de frågor vi diskuterar i dag är av stor vikt. Samtidigt ser vi att vår debatt ekar i en allt tommare sal. Vi som sitter här i denna del av salen är definitivt inte glada och nöjda över det svar och de besked som har givits i dag.

Jag föreslår en bordläggning till nästa plenum.

Talman!

Det har framkommit en hel del nya fakta från ministerns sida, och det är bra. Men åtminstone jag, liksom flera andra, känner att vi inte riktigt har heltäckning på detta ännu.

En annan fråga som jag funderar på är gränsdragningen mellan hemvården och hemsjukvården. Det kommer inte att bli lätt, och det är något som vi verkligen bör resonera kring. I likhet med vad många andra har sagt, tror jag att alla här har goda intentioner, men sättet som vi arbetar framåt på kan te sig något olika.

Med beaktande av det som framkommit i debatten så understöder jag bordläggningen som ledamot Wille Valve föreslår till nästa plenum. Tack!

Ledamot Valve, understödd av ledamot Thörnroos, har förslagit att ärendet ska bordläggas till nästa plenum, den 30 september 2026.

Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 30 september 2026.