Remissdebatt

Tack, talman för ordet! Ärade lagting. Finlands president har vid föredragning i statsrådet den 2 oktober 2020, funnit att 2 § 1 mom. 4 och 5 punkten samt 3 § i det förra förslaget till lagtingslag, godkänd av lagtinget 25 maj 2020, om förhindrande av diskriminering utgör överskridande av lagstiftningsbehörigheten. Detta efter att Ålandsdelegationen i sedvanlig ordning gett utlåtande i saken och efter att presidenten även ha inhämtat yttrande av Högsta domstolen. De två instanserna var i sin respektive bedömning överens om att lagförslaget innebar ett överskridande av lagtingets lagstiftningsbehörighet och förordnade om att lagen skulle förfalla.

Presidenten inlade därmed sitt veto och meddelade att eftersom landskapslagen om förhindrande av diskriminering inte utgör en fungerande helhet i avsaknad av nämnda paragraf 3, förordnas landskapslagen att förfalla i dess helhet. Eftersom de övriga berörda landskapslagarna var beroende av denna landskapslag och eftersom det i de övriga landskapslagarna ingår en hänvisning till den landskapslag som förordnas att förfalla i dess helhet, förordnades även dessa landskapslagar att förfalla, med ett undantag och det var den lagdel som handlar om landskapslagen om ändring av lagen om patientens ställning och rättigheter. Där kunde 1 § 2 mom träda i kraft.
 
Talman! Efter dessa preludier så är det i vanlig ordning är det bara konstatera och acceptera utfallet av lagkontrollen. Jag dock inte låta bli att påpeka att det resonemang som fördes i samband med fällandet av lagtingets förra lagförslag, omvänt kunde tillämpas på den riksdagslag som utgör själva grunden, dvs. diskrimineringslagen från Finlands riksdag 2014.

Under Ålandskommitténs process 2013-2017 påtalades från åländsk sida den asymmetri, dvs. bristande överensstämmelse, som råder i granskningen av riksdagslagar respektive lagtingslagar. I det nu aktuella fallet skulle en analog analys av den finska diskrimineringslagen leda till konklusionen att lagen till vissa delar inte är tillräckligt avgränsad enbart till den statliga sfären.

Riksdagslagen sakliga tillämpningsområde är således öppet i förhållande till detta parlaments jurisdiktion. Slutsatsen vid en motsvarande kontroll som den fällda lagtingslagen genomgick, torde alltså för riksdagslagens del resultera i ett likalydande konstaterande om att ”dess organisatoriska tillämpningsområde är oklart på ett grundläggande sätt.”

Talman! Nu är det dock fråga om två helt separata storheter och vi har bara att konstatera fakta i målet. Men jag kunde inte låta bli att ge er en omvänd analys av hur, i vissa fall absurt, det lagkontrollsystem vi har leder till att åländska lagtingslagar fälls. Faktum är att riksdagslagen lämnade för ålänningarnas del ett osäkert rättsläge kvar.

Talman! Landskapsregeringen föreslår efter den uppredda motgången i lagkontrollen att ett nytt lagförslag antas som beaktar såväl Ålands lagtings tidigare beslut från i maj 2020 som Republikens presidents skrivelse i ärendet.

Fortsatt bygger förslaget på Ålands ombudsmannamyndighets ursprungliga promemoria;  Revideringsbehov av diskrimineringslagstiftningen på Åland från 2019. I samband med framtagandet av nämnda PM ägde en rad konsultationer rum med civilsamhällets olika organisationer.

Lagstiftningsområdet är som tidigare påpekats delat så att riksdagslagstiftningen till vissa delar är direkt tillämplig. Eftersom som inte några övriga materiella ändringar föreslås - alltså utöver laggranskningens påpekanden - har detta reviderade förslag inte varit på sedvanlig remissrunda.

Lag- och kulturutskottet betänkande nr 8/2020-2021 kompletterar på ett värdefullt sätt innehållet i landskapsregeringens förra lagförslag, dvs. det lagförslag som i allt väsentligt ånyo återfinns i det nu aktuella förslaget.

Utskottet poängterar bl.a. det som gör Finland unikt inom den Europeiska unionen: Finland avviker nämligen från övriga medlemsstater genom att ha två diskrimineringslagstiftningar där andra länder har valt att enbart ha en diskrimineringslag som inkluderar kön.

Finland och Åland har därmed två lagstiftningar som reglerar diskriminering; jämställdhetslagen och diskrimineringslag. Vad gäller den första finns inom Ålands behörighet en tillämpningslag och vad gäller den andra tillämpas i nuläget en fulltextlag (2005:66). Det är den som idag föreslås från vår sida att skulle ersättas med denna blankettlag.

Gällande landskapslag avser ett rättsområde som ansluter till internationell rätt och vars tillämpning är delad mellan Åland och Finland enligt självstyrelselagens behörighetsfördelning. Finlands diskrimineringslag är följaktligen gällande på Åland i delar som rör arbetsrättsliga frågor samt de närings- och offentlighetsrättsliga frågor som enligt självstyrelselagen hör till riksdagens behörighet.

Landskapsregeringen bedömning i anslutning till den fällda lagen var att Finlands diskrimineringslag i dess nuvarande utformning väl tillgodoser Ålands behov av reglering av likabehandling och förhindrande av diskriminering. Lagtinget omfattade tidigare i maj 2020 denna principiella linjedragning.

Talman! Av den relativt långa tid som har förflutit sedan presidenten fällde det förra lagförslaget, framgår kanske att resultatet av lagkontrollen har skapat en hel del bryderi i synnerhet för lagberedningen och för Ålands ombudsmannamyndighet. Efter fortlöpande avstämningar kom landskapsregeringen dock i slutet av 2021 fram till att det nu aktuella lagförslaget torde vara en genomförbar modell som tillräckligt tydligt avgränsar lagen till att vara tillämpligt endast inom lagtingets behörighet och samtidigt trygga rättssäkerheten i fråga om diskriminering.

Lagförslaget innehåller i §§ 2-4 nya avgränsningar medan § 4 formulerats utgående från de juridiska begränsningar som för Ålands Ombudsmannamyndighets del uppstått till följd av lagkontrollen.

Vid kommande hörande i lag- och kulturutskottet har landskapsregeringen beredskap att mer i detalj belysa den juridiska komplexitet som fortfarande karaktäriserar lagförslaget till sistnämnda del. Talman, jag tänker lämna den biten, men jag har naturligtvis beredskap att svara på frågor även till den delen. Tack, talman!

Talman! Det är ostridigt att det här är en viktig lagstiftning för Åland och ålänningarna. Det har också varit lite juridiska komplikationer i förfarandet, om man uttrycker det milt.

Jag skulle vilja ställa en annan fråga till vicelantrådet. Det kanske inte berördes så mycket anförandet, men nu går landskapsregeringen ånyo in för blankettlagstiftning i stället för eget framtagande av lag. Vi har ju sett väldigt många blankettlagstiftningar under den här mandatperioden. Vicelantrådet har ju också ansvar över självstyrelselagen. Jag undrar och vill ställa en generell fråga kopplat till det här lagförslaget angående hur man ser på förhållandet till blankettlagstiftning. Är det någonting som är klokt att använda för att det är effektivt, är den finländska lagen bra så ska den också nyttjas eller borde Åland ha som princip att ta fram en egen lagstiftning?

Ja, ledamot Zetterman aktualiserade igen en för oss ständigt återkommande problematik: Var ska vi välja att göra egna lagar, så kallade fulltextlagar och var ska vi då istället anamma den finska varianten och därmed ha en egen lag som enbart ger avvikelser? I det här speciella fallet så ärvde vi ett ganska omfattande arbete som redan hade gjorts av bl.a. Ålands Ombudsmannamyndighet och den linjedragning som där hade gjorts då, också tillsammans med regeringsbyggnaden. Konklusionen där var att man skulle frångå fulltextlagen från 2005 i och med att rättsutvecklingen har sprungit ifrån den gamla lagen. Vi har inte hängt med varken i förhållande till EU-rätten eller till den internationella traktatsidan. Detta har också lag- och kulturutskottet och därmed lagtinget sedan omfattat i maj 2020.

Talman! Jag uppfattade det nästan som att vicelantrådet undvek frågan kring hur landskapsregeringen ser på frågan kring blankettlagstiftning. Jag uppfattade nämligen att vicelantrådet när han under förra mandatperioden satt i opposition var mycket kritisk, tillsammans med flera andra, till att nyttja blankettlagstiftning, medan det nu har varit väldigt vanligt förekommande. Jag uppfattar att vicelantrådet tidigare har framfört åsikten om att om vi har självstyrelse så måste den nyttjas för att den ska kunna utvecklas och visa att den är nödvändig. Men nu verkar man ha en annan position i regeringsställning. Jag skulle gärna vilja höra om landskapsregeringens generella ställningstagande till blankettlag i nuläget och hur man ser på behovet av att ta egen lagstiftning eller använda den finländska.

Om vi återgår till själva huvudfrågan från ledamot Zetterman så är svaret mycket enkelt. Ja, vi borde naturligtvis enbart ha åländska lagar till hundra procent, om vi hade en lagberedning som bestod av minst 50 lagberedare som vi skulle behöva jämfört med de 10 som i dag är verksamma inom regeringsbyggnaden. Den dag ledamot Zetterman ordnar resurser för det så ska vi nog se till att vi levererar rakt igenom. Ledamoten har ju då uttryckt en sådan förhoppning och även om julen är över för den här gången så närmar den sig igen. Skämt åsido, det är hela tiden en ständig avvägning, som ledamoten förstår, var man ska välja att lägga resurserna. Vi har ibland konstaterat att från regeringskansliets sida så ockuperar vi redan i dag mer än hälften av lagberedningens resurser till följd av jobbet med nationalitetsskyddet. Jag skulle inte heller ha mage att begära mera för vår del.

Tack, fru talman! Till den delen att det här är en blankettlag eller en åländsk tillämpningslag på rikets lagstiftning så där tycker vi att det är rätt beslut att gå vidare på det här sättet. Vi får hoppas nu att den också går igenom granskningens alla nålsögon.

Däremot hade jag gärna velat att ministern kunde ha utvecklat lite grann kring själva diskrimineringsfrågorna. Vi har en väldigt, väldigt liten myndighet som har det här uppdraget idag. Hur ser ministern på myndighetens roll och på Åland? Är deras resurser tillräckliga och vilka följdlagstiftningar är man ändå tvungen att gå vidare med sedan på basen av att vi har den här? Vilka åtgärder blir konsekvenserna av att den här lagen sedan träder i kraft på Åland?

Nja, orsaken till att jag inte tog upp diskrimineringsfrågorna var för att jag hänvisade till lag- och kulturutskottets betänkande. Jag tycker att betänkandet verkligen på ett bra sätt belyser dels hur den tilltänkta lagstiftningen, som nu återfinns i i princip i det nya förslaget, ska tolkas och hur den då aktualiserar övriga frågeställningar. Jag kan bara rekommendera att ta del av den biten.

Däremot den resursfråga som ledamoten väckte så minns jag att det också var upp när vi diskuterade det här våren 2020, och hittills har vi inte kunnat konstatera att ombudsmannamyndigheten skulle behöva en förstärkning. Däremot har vi naturligtvis med myndigheten fört en diskussion om att t.ex. med hjälp av sommarpraktikanter och annat kunde man temporärt se till att eventuella anvisningar och annat som behövs till följd av den här lagstiftningen skulle ses över. Det är ett koncept som vi använder i andra delar förvaltningen och varför inte inom ombudsmannamyndigheten till den här delen.

Till den delen kanske jag inte riktigt delar ministerns synpunkt. Jag ser ju hur de kämpar med många, många uppgifter. Samma personer har många skyltar runt halsen som man ska sköta på en hög nivå och det är nästan ett omöjligt uppdrag. Men de gör så gott de kan förstås.

Det som skulle vara lite intressant så är ändå att få lite klargörande kring när den lagen träder i kraft och vilka effekter det då får på andra lagstiftningar, till exempel funktionsrättskonventionens realisering i vår åländska möjligen socialvårdslag eller annan lagstiftning. Ser ministern några åtgärder som kommer att komma i kölvattnet av att den här lagen biträds av Ålands lagting?

Till den delen så pågår det ju ständigt inom socialvårdsbyrån en diskussion om behovet av lagstiftning och det är beaktas nog i det stora paket som är på gång till den här delen. Det som ledamoten var inne på, FN konventionen om rättigheter för de som har funktionshinder, så det är en del av det arbetet som pågår. Men det får vi återkomma till i ett annat sammanhang.

Men i stort har vi inte kunnat identifiera att här och nu, när den här lagen ska träda i kraft, att det utöver nämnda områden skulle finnas omedelbart behov. Det kommer, som också framgår av utskottets betänkande från maj 2020, att finnas ett behov för bl.a. kommuner och andra större företag att se över att de har de interna program och annat som kravet på likabehandling förutsätter.

Talman! Man kan konstatera att i självstyrelsepolitisk bemärkelse så är det ju ett verkligt intressant lagförslag. Om man zoomar in, om man hade en inzoomningsfunktion och skulle zooma in och titta på hur vi har använt begreppen här, så ja, det är stod tillsynsmyndighet i stället för Åland Ombudsmannamyndighet. Det gör att man kanske skulle tycka att HFD och presidenten har agerat rimligt här, man bör kunna kräva en större nivå av exakthet. Men när man zoomar ut och jämför lagstiftning och den lagstiftning som riksdagen har klubbat, så inställer sig verkligen frågan: Kanske till och med riksdagens lagar skulle må bra av lite retroaktiv kvalitetsgranskning?

Ja, det är exakt det som vi i Ålandskommittén också försökte lyfta. Att man kanske i samband med att riksdagslagarna tar form, och särskilt när de börjar bli klara, faktiskt skulle göra en analys också i förhållande till Ålands självstyrelsesystem, utan att för den skull föregripa högsta domstolens och presidentens rätt att slutligen fastställa var gränserna går.

Men ändå som man delvis har gjort i det stora sote2-paket, med 109 lagar, så där nämns faktiskt, särskilt i vissa fall, att denna lag är icke tillämplig på Åland. Så det finns en lite blandad hantering av Åland i dag på statlig nivå. Men i princip så håller jag helt med ledamoten. Det borde nog, med tanke på grundlagsproblematiken, faktiskt avgränsas. För ålänningarnas rättssäkerhet är inte optimalt nu, alltså på samma grunder som man nu har fällt det förra förslaget.

Talman! Det känns som det var alldeles nyligen vi behandlade förslaget om ny diskrimineringslagstiftning, men det är snart två år sedan som vi äntligen fick ett förslag om en modern diskrimineringslag på våra bord. Och vi var alla taggade på en ny diskrimineringslag, och vi var faktiskt ganska eniga! Bara det! En sån sak...

Arbetet med ny diskrimineringslag inleddes redan under regeringen Sjögren, men eftersom nu Finlands president har konstaterat att lagen överskrider vår lagstiftningsbehörighet och därför förfaller så blir frågan nu att handla mera om självstyrelsepolitik än att handla om diskriminering och diskrimineringsgrunder. Vi såg behovet av ny diskrimineringslag och vi ville för mycket.

Rättsområdet innefattar både internationell rätt och unionsrätt och den delade behörigheten innebär därför en juridisk balansgång då lagstiftningsbehörigheten dessutom är invecklad. Här har utskottet ett komplicerat, men viktigt arbete framför sig.

Och kanske även självstyrelsepolitiska nämnden närmare borde analysera just behörighetsöverskridningen? Den frågan är intressant för oss alla i lagtinget.

Det liggande förslaget är, då som nu, en blankettlag. Den liberala lagtingsgruppen konstaterar, att det är många blankettlagar nu, men vi väljer att se fördelarna med att uppdateringar och ändringar kommer per automatik och utan eftersläpningar.

Den liberala lagtingsgruppen vill även passa på att påminna regeringen om att den nya lagen kommer att kräva upplysnings- och informationsinsatser till befolkningen. För vi vill ju ha ett samhälle där människor men även myndigheter och företag är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter. Alla behöver ha kännedom om sina juridiska skyldigheter så att de kan undvika problem där det är möjligt och lösa oundvikliga tvister på ett tidigt stadium eller helst förhindra att tvister uppstår.

Jag upplever ibland att ålänningarna tycker att det är svårt att veta inom vilka områden som vi här på Åland har egna lagar, och när vi följer rikets eller kanske till och med EU-lagar. Det här borde kanske kommuniceras tydligare, vem som bestämmer vad och när. Det finns en gränsdragningsproblematik även i det här lagförslaget, tydlighet är alltid bra för det är inte heller alltid så lätt för en politiker att veta alla gånger.

Talman! All lagstiftning måste givetvis respekteras. Hur ska vi få andra att respektera och följa våra lagar, när vi inte ens gör det själva? Jag tänker på jämställdhetslagen och dess krav på jämställd representation i olika grupper, jag tänker även på kravet på jämställdhetsplaner och lönekartläggningar. Jag tror att knappt hälften av de myndigheter som berörs av den lagen hade jämställdhetsplaner vid en genomgång, och jag tror jag vågar säga att ingen uppfyller kravet på lönekartläggningar som finns i vår jämställdhetslag.

Jag tänker även på ÅMHM:s ganska nyligen genomförda granskning av äldrelagen och kravet på egenkontrollplaner som visade på stora brister, samt på ÅHS och deras regler för vem som får fertilitetsvård, som har ett par JO-anmälningar på sig eftersom de inte följer lag.

Här i diskrimineringslagen får nu myndigheterna ytterligare ett krav på sig. I remissdebatten för två år sedan kom frågan om hur mycket resurser den nya lagen och likabehandlingsplanerna ska och får ta. Den debatten och just den frågan fick ett ganska stort utrymme.

Vi måste bli bättre på att följa de lagar som vi själva stiftar, vare sig det är blankettlagar eller inte.

Vad som inte heller är bra är att ålänningarna upplever diskriminering. ÅSUB:s rapport från förra året visar att alltför många ålänningar upplever diskriminering och ofta på sina arbetsplatser. Därför är det viktigt att vi nu får lagstiftningen på plats, så att vi kan bekämpa och förebygga strukturell diskriminering. Samma undersökning visar att kännedomen om vart man kan vända sig kan bli bättre. Det är viktigt att föra ut informationen för alla borde faktiskt veta vart man vänder sig i en situation av upplevd diskriminering. Det här är en fråga som vi kommer att följa med mycket noggrant.

Liberalerna ser fram emot att få en ny, modern och uppdaterad diskrimineringslag på plats. Sedan när den är på plats så behöver den tydligt kommuniceras och informeras om. Det behöver både Åland och ålänningarna. Tack, talman!

Talman! Framför oss har vi diskrimineringslagstiftning 2.0. Lagtinget beslöt om förnyad diskrimineringslagstiftning den 25 maj 2020, emedan republikens president den 2 oktober samma år konstaterade att landskapslagen innebar ett överskridande av lagstiftningsbehörigheten och att lagförslaget förordnades att förfalla. Detta har vi redan fått beskrivet i denna debatt.

Motiveringen är då att det ursprungliga lagförslaget hade ett för inexakt språkbruk som gjorde tillämpningen otydlig och behörigheten oklar. Bland annat står det till exempel "tillsynsmyndighet" istället för "Ålands Ombudsmannamyndighet".

Kritik har flera gånger uttryckts ifrån den här talarstolen eftersom laggranskningen ofta kan upplevas som att det hela tiden nafsas små, små bitar av vår självstyrelses behörighet.

Om vi zoomar in på detaljnivå så förefaller det som om HFD och presidenten kan ha en väsentlig poäng. I diskrimineringssammanhang är det otroligt viktigt att medborgaren, klaganden, vet exakt vart och till vem klagan ska riktas. Det ska vara glasklart, särskilt då det finns en rik fauna av diskrimineringsmyndigheter, de finns både här och de finns på rikshåll. Det är inte alltid glasklart för medborgaren vem man ska rikta sig till. Detta förnyade lagförslag stärker den klarheten och är som sådant välkommet.

Men om vi zoomar ut och jämför med riksdagens lagstiftning så kan man konstatera att kanske också riksdagens lagar i sådana fall skulle må bra av lite retroaktiv granskning. Det finns ju nog flera trender som talar för det. Det numera elektroniska och försnabbade lagstiftningsarbetet är en annan trend där den kraftigt tilltagna detaljrikedomen i all lagstiftning förstås också ökar risken för diverse snedtänk.

Moderat Samling har i övrigt inget att invända mot detta lagförslag, men välkomnar att lag- och kulturutskottet tar ställning till om den nya nivån av exakthet är tillräcklig för medborgarna. Tack för ordet!

Talman! Så här sterilt har det nog aldrig varit i det här rummet förut.

Det här lagförslaget är, som vi ser det, en snurr som vi ofta hamnar i när vi lagstiftar på områden där gränserna för vår behörighet är snåriga. När det gäller diskrimineringsområdet har den delade behörigheten tyvärr lett till att det är svårt, till och med för den som skriver lagar, att hålla tungan rätt i mun. Ännu värre är det och kommer att bli för åländska medborgare att hålla styr på vilka instanser som kan hjälpa vid olika former av diskriminering och vilken lagstiftning som gäller.

Nu får man hoppas att de tekniska justeringar och preciseringar som nu är på bordet är tillräckliga för att denna nya och länge efterlängtade diskrimineringslag ska passera Högsta domstolens nålsöga. Vi har det system vi har och många goda lagar har fallit på den här tröskeln.

Som tidigare har sagts så med den nya lagen får vi tydlighet, modernisering och bättre och mer heltäckande diskrimineringsgrunder. Genom att det är en blankettlag får vi också stöd och hjälp i arbetet med att förverkliga lagen som man redan har gjort i Finland. Vi socialdemokrater stöder lagförslaget.

Vi vill dock påminna om det som vi tog upp också när denna lags föregångare debatterades förra gången, nämligen att det utökade och bredare ansvaret som lagen ger och de rättigheter lagen ger medborgarna också måste motsvaras i resurser för att hantera diskrimineringsärenden och information om vad som är medborgarnas rättigheter.

I dagsläget har vi på Åland fantastiskt effektiv men minimal ombudsmannamyndighet med en person som ska agera barnombudsman, hantera jämställdhetsfrågor, hantera ny offentlighetslagstiftning, remisser, utlåtande och administration för att inte glömma allt det viktiga förebyggande och utåtriktade arbetet. Där finns också en person ska hantera alla patient- och klientärenden. Vill vi slippa diskriminering i det åländska samhället utgående från den här lagstiftningen så vore det viktigt att inte bara jobba reaktivt när något har gått på tok, utan att alla ålänningar ska vara medvetna om sina rättigheter, medvetna om vad diskriminering är och vart man kan vända sig om något har gått fel.

I media har man kunnat läsa om en persons svårigheter att få fertilitetsbehandling för att hen är ensamstående. Med den nya lagen är det en diskrimineringsgrund att förvägra någon en möjlighet pga. familjeförhållanden. Man måste alltså på många nivåer i samhället räkna med att den här lagstiftningen inte bara är någon allmän snällhetslag som inte betyder något, utan att myndigheter och offentliga inrättningar faktiskt måste ändra sin praxis och sina regelverk för att leva upp till lagen. Det här tycker jag att bl.a. ÅHS omedelbar behöver se till.

Ett annat område där diskrimineringslagen kan ge effekt är inom funktionsrättsområdet där nya diskrimineringsgrunder, utgående från FN:s funktionsrättskonvention, kommer att väcka krav på anpassningar till exempel i skolor, inom barnomsorg och inom annan kommunal verksamhet.

Detta är en länge efterlängtad lagstiftning som förhoppningsvis går igenom denna gång. Vårt budskap till regeringen är dock: Se till att resurserna räcker till för att leva upp till lagen! Den är inte bara en kuliss utan ett verkligt verktyg som förpliktar. Att främja likabehandling på alla områden, att arbeta mot diskriminering och att inse att detta handlar också om att bygga ett åländskt varumärke. Ingen vill jobba eller flytta till ett samhället där man upplever att det finns diskriminering eller ojämlikhet. Man kunde säga att det är ett näringslivspolitiskt instrument att se till att det inte förekommer diskriminering. Det är också ett viktigt mål i vår hållbarhetsagenda att se till att vi uppnår en social hållbarhet. Tack, talman!

Talman! Jag tänkte bara reflektera lite över ledamot Fellmans anförande. Jag håller med i väldigt mycket av det som ledamoten sade.

Jag tänkte bara berätta en sak som information också för lagtinget. Vi väntar nu på att social- och hälsovårdsministeriet ska lämna en ny funktionshinderslag till riksdagen inom januari, som de har sagt. Sedan när det väl sker - vi får se om det händer nästa vecka eller inte - så kommer vi att påbörja arbetet här med att ta fram en ny funktionshinderslag. Det är jätteviktigt att vi gör det för att kunna hålla det som FN-konventionen säger när det gäller det.

Tack, talman! Det var glädjande nyheter. Det visar ju precis på det som jag anförde, att lagstiftning som gäller människors rättigheter och samhällets skyldigheter att arbeta förebyggande och att arbeta för att tillgodose människors rättigheter, de hänger ihop. Och när den här lagstiftningen antas så är den på riktigt någonting som kan förändra.

Tack, talman! Tack till ledamot Fellman. Det var ett bra anförande från den socialdemokratiska gruppens vägnar. Jag hoppas ju personligen att när vi gör det här nya försöket, som vi också försökte kommunicera för nästan två år sedan, så ska saker och ting blir tydligare. Åländska tjänstemän och arbetstagare kommer att kunna förlita sig på en och samma lagstiftning, och inte som i dag att det är uppdelat beroende på vilken kategori man hör till, för att ta ett exempel.

Sedan tror jag väl ändå, som o sades i en replikväxling med ledamot Gunell, att den här anvisningsbiten blir nog central. Jag tror faktiskt att det kommer att vara som så att det ligger faktiskt i myndigheternas egna intressen att se till att det inte blir fråga om gottgörelsekrav från dem som känner sig trakasserade och misshandlade, om vi säger så, inte fysiskt utan rent hanteringsmässigt. Även detta vitesförfarande som ombudsmannamyndigheten kan lägga in i systemet, så det finns nog all anledning för alla aktörer inom arbetsmarknaden att vara varsamma.

Jo, så är det säkert. Min poäng var ju mera det att för att den här kunskapen ska finnas brett i samhället och för alla frågor - arbetslivsfrågor regleras ju inte egentligen i den här lagstiftning - så är det viktigt att alla känner till sina rättigheter. Att människor som jobbar inom olika myndigheter vet vad som är både skyldigheter och medborgarnas rättigheter. Och för det behövs ombudsmannamyndigheten både för rådgivning och en utåtriktad verksamhet och det har man inte resurser till idag.

Till den sistnämnda delen så hoppas jag att lag- och kulturutskottet i samband med hörandet tar del av ombudsmannamyndighetens synpunkt i fråga om detta, med tanke på att det är drygt två år sedan som vi senast förde en diskussion just om resursfrågan, som vi sedan kommunicerade mot lagtinget då våren 2020. Jag hoppas att de som representerar lagtinget i lag- och kulturutskottet faktiskt tar en diskussion och ser vad som behövs. Även utskottet kan ha synpunkter på om det i så fall behövs i alla fall temporära resursförstärkningar för att klara av den här biten. Men informationsansvar kommer det utan vidare att finns, det måste ju även landskapsregeringen som övergripande myndighet hjälpa till med.

Jag utgår förstås från att utskottet hör ombudsmannamyndigheten också, men det är ju ingalunda bara myndighetens ansvar. Vi som lagstiftare och regeringen som verkställande organ måste se till att alla delar av vår offentliga sektor har de resurser man behöver.

Tack, fru talman! Diskrimineringsfrågorna är väldigt viktiga. En fråga som jag vill lyfta idag, med tanke på utskottsbehandlingen och även skicka med till utskottet att titta lite närmare på, är frågan om de äldre och de äldres rättigheter i samhället. Jag tog upp den här frågan tidigare här i lagtinget i samband med att man i riket instiftade en äldreombudsman. Den här myndigheten, äldreombudsmannen, fanns med i regeringen Marins regeringsprogram. Det var justitieminister Anna-Maja Henriksson som väldigt aktivt gick ut i media och talade om hur viktig den här funktionen är.

Man man väl säga att antalet äldre ökar. Det betyder rimligen också att diskriminering på grund av ålder blir allt vanligare och förmodligen så finns den mekanismen också på Åland.

Jag skulle gärna se att man i utskottet funderade lite grann på vem som ombesörjer och tar hand om åldersdiskrimineringsfall. Vem är det som bevakar deras rättigheter som en samhällelig fråga?

Rikets äldreombudsman heter Päivi Topo. Hon arbetar i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå. Det här är någonting nytt som nu finns i riket. Men vem har då ansvar för de åländska äldre om de drabbas av diskriminering? Vem ska då ombesörja deras fall? Kan också ålänningarna vända sig till denna äldreombudsman i riket ifall det finns diskrimineringsärenden?

Det här hoppas jag att utskottet tar med sig i sin behandling och kommer tillbaka hit så vi får ett bra svar på vad som gäller.

Jag tror ju att en bra utveckling kunde vara att söka ett samarbete med äldreombudsmannen i riket. Det kunde också vara skäl att utveckla ett samarbete med pensionärsföreningarna på Åland, kanske med äldreråden som finns i kommunerna och där det finns medborgare som på olika sätt engagerar sig i den äldre befolkningens rättigheter. Tack, fru talman!

Det enda jag kan säga vad gäller problemen att träffa rätt med den typen av anmälningar och klagomål är att vi alltid måste komma ihåg att utgångspunkten, om en myndighet får en klagan i någon form, så är att det finns en skyldighet i lagstiftningen att man måste se till att det klagomålet kommer till rätt instans. Då får vi vänta dels på utfallet av den här lagstiftningen som vi nu diskuterar och utfallet i övrigt när vi tittar över just den äldreomsorgsproblematik som ledamoten lyfte, viktigt sådant. Vi får se om vi behöver förtydliga till den delen också att alla förstår sitt ansvar. Man ska se till att klagomålen styrs på rätt. Där får ju trots allt ombudsmannamyndigheten nog en nyckelroll också att upplysa vem som tar hand om vad.

Det är nog väldigt bra om det här förtydligas. Det är ett otroligt snårigt idag, vem som har rätt att vända sig vart och i vilket ärende. Som enskild medborgare får man vända sig till den ena i det ena sammanhanget och är man i privata sektorn eller om man är offentligt anställd så gäller olika regler. All diskriminering inom arbetslivet så ska väl riktas helt och hållet till riksmyndigheter. Så det här är nog en snårskog och det är väldigt svårt för den enskilda medborgaren som drabbas av diskriminering att kunna bläddra sig fram till vem man ska gå till. Det är jättebra om det här utvecklas. Det är jättebra också om man i utskottets utredning, och när man tittar på den här lagen, kan titta närmare på de äldres diskrimineringsfrågor.

Diskussionen är avslutad.Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas?Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.