Första behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen av de lagförslag som ingår i betänkandet. Diskussion.

Tack, talman!

Jag vill inleda med att säga att utskottet har haft ett bra samarbete när det gäller moderniseringen av jaktlagen. Vi har fördjupat oss ordentligt i frågan, och jag personligen har lärt mig mycket om jakt som jag tidigare inte kände till. Eftersom jag själv inte är jägare idag, har det varit intressant att sätta mig in i den här världen på ett teoretiskt plan.

Jaktlagen för landskapet Åland föreslås nu att ändras för att förtydliga vad som gäller vid jakt på vitsvanshjort, rådjur och älg. Det föreslås gemensamma bestämmelser för dessa arter, inklusive jaktledarens ansvar, uppgifter och krav på att avläggandet av skjut prov, samt omhändertagande av döda eller skadade djur och påföljder för olaglig verksamhet.

Det införs avgiftsbestämmelser som ger jaktvårdsföreningarna, examinatorn vid jägarexamen och den som anordnar kurser i vapenhantering möjlighet att ta ut avgifter för de tjänster som tillhandahålls. Århus konventionen föreslås nu implementeras i jaktlagen för att förtydliga den nuvarande praxisen om vem som har rätt att besvära sig mot beslut som rör jakt på Åland. Det här har förtydligats så att det är lokala miljöorganisationer som har den här rätten. Detta har redan intygats vid en ganska nutida dom om havsörn, det är bra att den nu klargörs.

Det är en omfattande lagstiftningsförändring som föreslås i syfte att modernisera lagstiftningen, och ändringarna är i huvudsak välkomna av samtliga i utskottet. Det finns dock delade meningar, särskilt när det gäller användningen av varselkläder vid rådjursjakt. Jag tror att övriga medlemmar i utskottet kommer att vidare problematisera denna fråga och lyfta fram de aspekter vi har diskuterat.

Utskottet har dock kommit fram till att det är rimligt att tillåta jakt på rådjur utan varselkläder, eftersom detta förfarande länge har tillämpats på Åland. Vi har också erfarit att trenden att inte bära varselkläder vid rådjursjakt har börjat gå ur tiden. Det är min uppfattning baserat på det som framkommit under utskottsbehandlingen. I takt med att yngre generationer kommer in i jakten försvinner användningen av icke-varselkläder.

Den mest uppmärksammade ändringen handlar om att jakt på vitsvanshjort nu omfattas av samma tillståndskrav som idag gäller för rådjur. Vitsvanshjorten är en art som har spridit sig från Finland, vilket är det enda land utanför Nordamerika med en betydande stam av vitsvanshjort. Den sprids fortsatt genom skärgården, främst i norra skärgården.

Det nuvarande förfarandet, där individuella markägare har rätt att skjuta vitsvanshjorten utan att ingå i ett jaktlag, har visat sig att till viss del vara otillfredsställande när det gäller att begränsa artens utbredning. Det finns dock inget som tyder på att det nya förfarandet kommer att göra det lättare att begränsa arten, men vi får mer information om hur många individer som fälls och hur utvecklingen fortskrider.

Det nuvarande förfarandet har skapat friktion mellan markägare och jaktlag, särskilt i norra skärgården. En oavsiktlig konsekvens av det nuvarande förfarandet är att jaktområden delvis blir fragmenterade när enskilda markägare inte ingår i jaktlagen, vilket kan skada bygemenskapen. Hur det kommer att se ut i framtiden och om vitsvanshjorten kommer att sprida sig till fasta Åland i större grad återstår att se. Den nuvarande utvecklingen tyder på att stammen ökar, och vi får se vad som händer.

Vi har fördjupat oss i de positiva och negativa aspekterna av en eventuell spridning. Ett nytt bytesdjur är förstås välkommet bland lokalbefolkningen här på Åland, som får tillgång till en ny typ av kött som idag inte så många kan konsumera. Men det finns också risker, som att den konkurrerar ut andra arter eller att trafikolyckor ökar. Det är ytterst viktigt att vi fortsätter att bevaka denna utveckling för att se vad som händer och parera oavsiktliga konsekvenser av artens spridning.

Skördeskador är också något vi har diskuterat. Idag finns det möjlighet att bedriva skyddsjakt på individer som skadar lantbruks ägor, och vi vill särskilt betona att denna möjlighet ska finnas kvar även i framtiden. Men i sak påverkar inte denna lagstiftning utbredningen av vitsvanshjorten på Åland; det blir en fråga som jaktlagen kommer att ta ställning till. Hur många individer som ska skjutas och så vidare, tills dess att det eventuellt kommer ett påbud från landskapsregeringen, är något framtiden får utvisa.

Det är bra att det finns undantag från regeln om 150 hektar när man ska jaga vitsvanshjort och övrigt vilt. Man behöver ha ett sammanhängande område på 150 hektar, men i skärgården finns möjlighet att få undantag för jakt på mindre öar. Detta är viktigt, eftersom vitsvanshjorten gärna etablerar sig väldigt lokalt i ösamhällen.

Avslutningsvis vill jag säga att det är vanligt på Åland att jaktlagen anordnar jakt som sträcker sig över flera markägares marker, eftersom våra markägare sällan innehar så stora egendomar som överstiger 150 hektar på egen hand. Man måste samarbeta, och så ser vårt samhälle ut. Vi har ett småskaligt samhälle, vilket också begränsar möjligheterna till jaktturism på Åland.

Även om det finns möjligheter för jaktturism på Åland, är det många markägare inblandade, vilket gör det svårt att ta betalt för jakt på vitsvanshjort eller rådjur, till exempel. Pengar och avundsjuka. När individuella markägare upplåter mark i utbyte idag mot kött, går bra. Om vi börjar ordna jakt för pengar blir det mer komplicerat att fördela inkomsterna från jaktturismen mellan olika markägare. Denna problematik finns inte i samma utsträckning i våra grannländer, där det är vanligare med större sammanhängande områden.

Med det sagt vill jag avsluta med att utskottet omfattar detta betänkande med vissa justeringar. Det har varit ett bra arbete, som det brukar vara. Tack!

Tack, herr talman!

Jag deltog till viss del själv som ersättare i den här behandlingen och tyckte att det var en jättebra behandling i utskottet. Det har varit informativt och Liberalerna är glada för att vi har lyckats komma fram till det här och att vi kan ha förvaltning även av vitsvanshjorten av flera skäl. Främsta skälet är det framtida hotet av en överetablering av vitsvanshjort som de även har i östra skärgården. Där behöver vi se till att mota Olle i grind. Det bästa sättet att göra det på, enligt min mening, är att förvalta stammen och se till att man har ordning på var djuren finns, hur mycket det finns och organisera jakten på rätt sätt.

En annan viktig aspekt är undantagsförfarandet som finns med här när det gäller mindre arealer. Vi vet att vitsvanshjorten rör sig på små holmar som är mindre 150 ha, men också för områden där det gör mycket skada på bland annat äppelodlingar. Jag tycker att det var en bra behandling och ett gott resultat i det här betänkandet.

Tack, herr talman!

Precis, man behöver ha reda på hur många individer som skjuts om man har för avsikt att begränsa utbredningen av stammen. Vi har inte diskuterat det så mycket, tror jag, varken här i salen under remissdebatten och inte jätte mycket heller i utskottet. Vad vill man egentligen se? Vill vi se en utbredd vitsvanshjorts stam eller inte? Vill vi se en begränsad stam? Den frågan hänger fortfarande i luften, för den här lagen tar inte ställning till det. Oavsett vad man vill i framtiden eller idag, så är det bra att ta reda på hur många individer som skjuts.

Tack, herr talman!

Som jägare vet jag att det bästa sättet att förvalta vilken viltstam som helst är att ha ordning på var djuren finns, vilka typer av djur som finns och hur mycket vi har. Att man har en förvaltning, en ordnad jakt. Man såg det exempelvis när man har för avsikt att utrota mårdhunden på vissa platser. Att det är organiserad jakt som är det effektivaste sättet att göra det på, där man kan göra det i större sammanhang med team. Vi vet ännu inte i dag egentligen hur mycket vitsvanshjort vi har på Åland. Vi vet inte exakt var vi har dem, enskilda personer vet att de har hemma på sina holmar eller hemma på gården. Det får vi reda på när vi har den här förvaltningen på plats och då kan vi börja räkna på vad det är vi vill med stammen. Ska den förvaltas eller tas bort. Och var ska den finnas? Det är ett bra vilt att ha på ett sätt, men vi behöver mota Olle i grind när det handlar om överetablering.

Talman!

Jag vill tacka utskottet för en mycket bra behandling och även från regeringens sida för en i sin helhet mycket bra lagstiftning. Jag vill också lyfta det här med att förvaltning av viltstammar är bevisligen det mest effektiva sättet. Om vi tittar både på Sverige och Finland, som är mest likt på alla sätt, både ur faunan sett och lagstiftningsmässigt, så är förvaltning det effektivaste sättet för att begränsa en överetablering av vitsvanshjorten. Det ska vi förstås se till. Men jag vill som sagt tacka utskottet för en mycket bra behandling och en lyckad lagstiftning.

Tack, talman!

Det är min fasta övertygelse om att den här förvaltningen kommer att leda till att arten utbreder sig mera, och jag tror att det kommer att få ganska stora negativa effekter för producenter och för trafiksäkerheten. Att tvinga folk att ha sammanhängande jaktområden för att själva ha jakträtt på sin egen jaktmark är en inskränkning av individens frihet, enligt mitt sätt att se det. Jag tycker inte att det här blir bra, men nu är det som det är.

Tack, talman!

I bästa fall så skulle man ju kunna få bägge delar. I de fall där det inte är din egen egendom begränsar jaktlagens möjlighet att jaga. Att de här systemen ska kunna fungera parallellt. Det vore det absolut bästa. Men men så kan vi inte lagstifta. Det här blev väl det som vi landar i, att det är det mest lämpliga just nu. Vi får se hur framtiden ter sig.

Talman!

Utskottet presenterar ett enigt betänkande gällande revideringen av jaktlagen, främst med fokus på vitsvanshjort. Det har varit en lång process, och utskottet har verkligen gjort ett grundligt arbete, vill jag påstå.

Förändringarna innebär att vitsvanshjorten numera föreslås underkastas arealkrav på samma sätt som för rådjursjakt, vilket kräver 150 hektar sammanhängande mark. Utskottet konstaterar att det finns ett uttryckligt önskemål, främst från Kumlinge och Brändö, som har en jaktbar stam av vitsvanshjort, att införa arealkrav så att stammen kan förvaltas och övervakas. Att bedriva jakt på större områden kan leda till en bättre kvalitet på stammen. Erfarenheter visar att avskjutningen ökar när jakten bedrivs mer organiserat.

Samtidigt har utskottet erfarit att det är möjligt att bedriva skyddsjakt på mindre områden där hjortarna orsakar skada, samt att det går att ansöka om undantag för geografiskt avgränsade områden, såsom öar. Det kan vara ändamålsenligt att beskatta stammen på öar för att populationen ska kunna hållas i schack. Rådjursjakten jämställs med jakten på småvilt, precis som det är i riket.

Det finns inga krav på att en utsedd jaktledare ska vara fysiskt närvarande, och detta görs för att förenkla och möjliggöra jakt i områden där det börjar bli problematiskt för privatpersoner, som drabbas i sina trädgårdar och liknande. En del vill också jaga i små grupper, och det förekommer jakt med hundar som jagar många olika viltslag. Man kanske har tänkt jaga räv, men hunden tar upp ett rådjur, då kan man fälla djuret utan att ha gjort något fel. Precis som i riket finns det inget krav på varselkläder. De allra flesta använder ändå varselkläder, och även om det inte står i lagstiftningen kan jaktledaren inom jaktlaget bestämma att alla som ska delta ska ha rätt klädsel, vilket då blir en praxis.

Den liberala lagtingsgruppen anser att man inte ska skapa förbud och påbud som är mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att övervaka, som till exempel krav på varselkläder. För älg och vitsvanshjort är det krav på varselkläder då den jakten sker med kulvapen som är farliga på långa avstånd. Den liberala lagtingsgruppen anser att de åländska jägarna är fullt kapabla att jaga på ett förnuftigt och säkert sätt.

Jaktresor skulle kunna vara ett mycket bra inslag i den åländska turismen och ekonomin, men i praktiken är det svårt när många markägare är inblandade och har starka åsikter. Vi får hoppas att detta är en generationsfråga och att jaktresor kan bli ett naturligt inslag i näringslivet i framtiden, precis som det är i vår omvärld.

Den liberala lagtingsgruppen stöder detta lagförslag.

Tack, talman! Bästa lagting.

Jag vill bara säga att jag också stöder lagförslaget. Jag tycker att det är väl genomarbetat, och betänkandet är också bra. Under remissdebatten framförde jag dock några synpunkter som jag vill lyfta fram i det här skedet, och det är bra att ta upp dem igen.

Jakt är ju om en social företeelse, och jag tycker att det är viktigt att sträva efter större sammanhängande områden där vi kan samarbeta med varandra, även om man inte deltar personligen i gemensamhetsjakten. Här får man hoppas att framtida skribenter på Facebook inte särskriver det här uttrycket. Jag tycker också att det är bra att utskottet inte har gett efter när det gäller arealkravet. Jag minns att det i tidningarna diskuterades att man borde tillåta exempelvis jakt på vitsvanshjort, men också rådjur på mindre arealer. Men det följs av ett ansvar också.

Vi känner ju till att när man har fällt en vitsvanshjort på en liten tomt, så stannar det inte alltid där. Det kan bli eftersök, och då blir det en mer komplicerad fråga när man går in på andra markområden. Jag tycker att det är bra att man kan bevilja undantag, men att man strävar efter sammanhängande arealer.

Jag tänkte också på det här med varselkläder. Ledamot Pettersson tog upp det här redan, och det stämmer förstås. Personligen skulle jag tycka att det vore bra om man i samband med gemensamhetsjakt bar varselkläder. De jägare jag umgås med bär alltid sådana, så för dem har lagen inget syfte. Men det är bra för undervisning och för andra att man syns i skogen. Dels för varandras skull, men också för andra som vistas i skogen. När man ser personer i varselkläder vet man att det är jakt som pågår, och då kanske en svampplockare väljer att gå ut från det området och in på ett annat istället. Det handlar om kommunikation också, och det är en billig livförsäkring.

Jag tycker att resonemanget i betänkandet är lite motsägelsefullt. Man diskuterar älgjakt och jakt på vitsvanshjort där man ska bära dessa kläder, men inte om man deltar i exempelvis rådjursjakt. Det är lite som att man skulle ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt att kräva att folk har säkerhetsbälte i bilen.

Jag tänkte också på ett stycke på sida två, det tredje nedifrån, som handlar om att förebygga viltolyckor. Dessa olyckor blir säkert vanligare, som nämnts i tidigare replikväxlingar, och skadorna är större när det gäller vitsvanshjort. Här skulle jag gärna ha sett att utskottet fört ett resonemang kring ersättning till eftersöksjägare. På Åland talar man om eftersöksjägare, vilket egentligen inte är jakt, utan ett samhällsansvar att ta bort djur som skadats i trafiken. I Finland kallas det storviltsassistans, SRB, samma bokstäver på finska som på svenska, och där konstaterar man att det egentligen inte handlar om jakt, utan om samhällets ansvar att avlägsna skadade djur från vägområden.

Som sagt, jag tycker att utskottets betänkande är alldeles ypperligt och jag stöder det i föreliggande form.

Talman!

Utskottsbehandlingen av den här jaktlagen så har tydligen gett mersmak för jakt och viltvård då jag kan konstatera att flera utskottsmedlemmar uttryckt intresse för att skaffa eget jaktkort. Själv tillhör jag dem som tog mitt jaktkort genast då det var möjligt åldersmässigt, dvs redan vid 12 års ålder.

Lagförslaget har konstaterats vara ett direkt välkommet steg mot en mer samordnad och långsiktigt hållbar förvaltning av våra hjortdjursstammar. Den ökande förekomsten av vitsvanshjort, särskilt i skärgården, har lett till vissa utmaningar som inte längre kan hanteras genom en hittills rätt så oreglerad jakt på vitsvanshjort.

Det är tydligt att behovet av harmoniserade regler är stort. I dagsläget skapar det parallella regelverket för jakt på rådjur, älg och vitsvanshjort en förvirring i praktiken. I många fall bedrivs jakterna samtidigt, men med olika krav och ansvarsförhållanden. Det här är inte hållbart, varken ur ett säkerhetsperspektiv eller när det gäller rättssäkerheten för jägarna.

Vi behöver slå vakt om de gemensamma jaktstrukturerna. Särskilt i skärgården är det avgörande att älgjaktlagen, som utgör grunden för hela jaktstrukturen, kan fortsätta att verka över stora, sammanhängande områden. Dessa strukturer håller bygderna samman och bygger på samarbete och lokal förankring.

När det gäller vitsvanshjorten saknas idag tillförlitlig statistik. Vi vet hur många som skjuts – exempelvis i Brändö fälls det ett 80-tal djur per år – men vi vet inte hur stor populationen faktiskt är på hela Åland. Det i sig är ett argument för en tydligare reglering. Lagförslaget innehåller bestämmelser om rapporteringsskyldighet och jaktledaransvar som bidrar till bättre översikt och möjliggör aktiv förvaltning, vilket är välkommet.

Vad gäller jaktsäkerhet vill jag särskilt lyfta den diskussion vi hade i utskottet kring varselkläder vid gemensamhetsjakt på rådjur. Det är en fråga som engagerade utskottet, och vi förde en grundlig diskussion om hur säkerheten bäst kan garanteras utan att lagstiftningen blir onödigt byråkratisk. Det fanns delvis olika uppfattningar, och i denna lagstiftningsrunda har vi i utskottet valt att inte ta med ett uttryckligt krav i betänkandet. Motivet är att det idag finns en väletablerad säkerhetskultur i många jaktlag, där varselkläder redan används frivilligt, samt att olycksstatistiken inte ger en stark grund för ett tvingande lagkrav – i alla fall inte just nu. Men frågan är fortsatt aktuell, inte minst i takt med att nya jaktmetoder och ammunitions typer får större spridning.

Centerns lagtingsgrupp stöder lagförslaget

Talman!

Det här lagförslaget handlar om något väldigt konkret – hur vi jagar på Åland och hur vi tar ansvar för de djur vi har i våra skogar. Det kan låta tekniskt, men i grunden handlar det om ordning och reda, om säkerhet – och om sunt förnuft.

Jaktlagen är en lagstiftning som i grunden handlar om balansen mellan människa, natur och ansvar. Det är ett område som helt tydligt engagerar och jag har verkligen uppskattat att få lära mig mera kring detta ämne i utskottet. Att detta också är ett område där god förvaltning är helt avgörande det har blivit mycket tydligt för mig under våra höranden.

I det här lagförslaget tar vi ett steg mot en mer sammanhållen och rättssäker reglering av jakt på Åland. Vi inför gemensamma regler för älg, rådjur och vitsvanshjort, med licenssystem, krav på tillstånd och tydligare ansvar för jaktledare, det är bra och det är nog behövligt. Vitsvanshjorten är inte längre en ny art hos oss. Den har funnits i över 50 år, och på vissa håll har den vuxit sig riktigt stark och de märks bland annat i konkurrensen med andra arter.

Men talman, det här handlar inte bara om problem – utan också om möjligheter. För att kunna ta ansvar för en hållbar förvaltning av viltstammarna krävs dock att vi vet vad vi har att förvalta. Och det är just här vi brister i dag.

För idag är det stora problemet att vi inte riktigt vet. Vi saknar statistiken. Vi vet inte exakt hur många vitsvanshjortar som skjuts, och ofta är det oklart vilka djur som varit inblandade i trafikolyckor, därför att man inte vet skillnaden på djuren som man krockat med. Även om jag nu fått lära mig att en vitsvanshjort väger mycket mer än ett rådjur. Ett rådjur ligger väl på 20-30 kg, en vitsvanshjort på åtminstone 70kg men ofta mera. Älgen är dock det allra största av våra hjortdjur och kan väga 3-5 ggr mer än en hjort eller 10-20 ggr mer än ett rådjur. Det spelar alltså roll vilket av djuren du krockar med!

Jag tycker därför att det vore av största vikt att när man planerar och bygger om vägar tar djurens vandringsleder i beaktande men jag hoppas och tror att man försöker i mån av möjlighet att göra just det. De finns, som jag har fått lära mig nu, speciella ställen där djuren gärna passerar. Där borde man lösa det med broar eller tunnlar för dem att passera vägen. En annan sak som jag även vill lyfta är ju viltstängsel. Jag tycker det vore värt att titta närmare på var sådana stängsel kunde göra verklig nytta, särskilt på olycksdrabbade vägavsnitt.

Om vi vill ha ett fungerande licenssystem, om vi vill kunna anpassa jakttider, insatser och stängslingar – då behöver vi också veta hur situationen ser ut i verkligheten. Därför är det bra att lagen ger bättre struktur, men det krävs också konkret uppföljning och digital rapportering för att stärka kunskapsbasen.

Något som även lyftes under våra höranden var vikten av tydliga roller i samband med jakten – vem som bär ansvaret, hur vice jaktledare utses, och vilken skyddsutrustning som behövs. Det är positivt att kravet på varselkläder nu tydliggörs vid gemensamhetsjakt. Men det skulle också vara bra med tydliga informationsinsatser och checklistor för jaktlagen – så att de här reglerna verkligen tillämpas i praktiken.

Talman! Om vi återgår till möjligheter som jag lyfte tidigare, så har vi en unik möjlighet på Åland och i Finland då det endast är här det finns vitsvanshjortar i Europa. Dessutom är bågjakt tillåtet på Åland men inte i Sverige så även här kan det finnas möjligheter att locka jaktturism till Åland. Jakt är verkligen en möjlig utvecklings nisch inom turismen. Det finns några få aktörer på den åländska marknaden men jag är övertygad om att det finns stora möjligheter kring det. Varje jaktdag innebär lokala inkomster – genom boende, måltider, transporter och troféjakt. I vissa länder betalar gäster stora summor för just den typen av upplevelser. Här har vi en potential som vi borde ta vara på, men på ett ansvarsfullt sätt. Problemet är väl kanske det att de finns så få markägare på Åland med större sammanhängande markområden. Det är svårt för jaktlag att komma överens om jaktturism då det är många aktörer som behöver enas kring det.

Talman! Till sist vill jag bara avsluta med att vi inte får glömma att viltförvaltning handlar om mer än jakt. Det handlar om trafiksäkerhet, livsmedelsförsörjning, naturvård och inte minst – framtidstro.

Tack för det, talman!

När man är sist ut får man korta ner sitt anförande ganska mycket, eftersom det mesta redan har sagts. Socialdemokraterna har deltagit i behandlingen av det här lagpaketet, och det är en viktig uppdatering av den nuvarande jaktlagen. Förslaget svarar mot konkreta behov, särskilt när det gäller förvaltningen av vitsvanshjort, en art som nu också är mer etablerad här på Åland.

Det visar att det finns nya verktyg för populationskontroll utan att låsa sig fast vid extra beståndsnivåer, och det främjar samverkan mellan markägare och jägare, vilket är bra för en hållbar viltförvaltning. När vi behandlade detta i utskottet lyfte vi särskilt vikten av säkerhet, bland annat genom tydliga regler om varselkläder och jaktledarens roll. Det var något vi diskuterade mycket inom utskottet, och jag tycker att det var bra. Jag lärde mig också mycket om det.

Det är också positivt att lagstiftningen öppnar upp för ökad flexibilitet, till exempel genom undantag för arealkrav och möjlighet till skyddsjakt. I utskottet ser vi även en framtida potential för jaktturism med tydligare regler för arrangörer och gästjägare.

Personligen är jag dock mer oroad över vitsvanshjortens utbredning på Åland och vad den kan orsaka för skador i folks trädgårdar och i trafiken. Jag tycker att vi redan har tillräckligt med problem med rådjuren. Som det är idag ser jag personligen vissa problem med detta.

Men i alla fall ligger det här lagförslaget till grund för en stabil, säker och lokalt anpassad jaktförvaltning på Åland. Socialdemokraterna stöder utskottets betänkande. Tack!

Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen börjar. I detaljbehandlingen föreläggs lagförslaget i sin helhet.

Föreläggs förslaget till L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Lagförslagets första behandling är avslutad. Ärendets första behandling är avslutad.