Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.

Talman! Jag hoppas att ni inte tröttnar på mig alltför mycket idag, men det tillhör mitt uppdrag att presentera denna lagframställning och sedan ytterligare en idag.

När det gäller jordförvärvsrätten och jordförvärvstillstånd så är ju den juridiska utgångspunkten någon annan jämfört med det tidigare lagförslaget om näringsrätten. Vi har de facto en befintlig jordförvärvslag, en åländsk sådan som alltså är en kombination ihop med den som finns mellan Helsingfors och Mariehamn via riksdag och lagting, jordförvärvslagen som en del inte brukar blanda ihop med vår egen.

Jordförvärvslagen från 1975, den gemensamma lagen, lägger grunden för hur de arvsrättsliga bitarna i detalj ska hanteras. Men i övrigt så har ju lagtinget fått möjlighet att i lagtingslag reglera jordförvävssidan mer eller mindre fullständigt med beaktande av den övergripande jordförvärvslagen. Här finns alltså de rättsliga prövningarna som gjordes i samband med den nuvarande jordförvärvslagens tillkomst 2003. Det som är lite frapperande för mig som har statsvetarbakgrund är att Högsta domstolen påpekade redan då att det här med förordning kanske inte riktigt var så smart. På Åland tänker man nu reglera medborgarnas rättigheter och skyldigheter via förordning och redan då påtalade Högsta domstolen i samband med lagkontrollen att förordningsinstrumentet var lite märkligt, men ändå har ingenting hänt. Och än märkligare blir det därför att Högsta förvaltningsdomstolen kom 2007 fram till att den åländska förordningen på det här området om jordförvärvstillstånd strider mot själva systematiken och principen om att rättigheter och skyldigheter ska finnas i lag.

Det har nog varit en speciell resa. Det som lite tangerar det som har nämnts från talarstolen idag är just det här med principer, så det här visar väl varför vi då inom ramen för kommande Högsta domstolens prövning av näringsrättslagen kan hänvisa till att det som finns också i principdokument och olika praxis sedan tidigare kan åberopas när det är dags för EU-domstolen att pröva standstill, ifall vi skulle dras inför den rätten. Det är så systemet inom EU fungerar och därför har det här med principer trots allt kunnat fungera, trots att det principiellt inte är korrekt.

Fru talman! Här har vi en situation som leder till att grunderna för enskildas rättigheter och skyldigheter fastställs i lag, alltså i den nya jordförvärvslagen, och det är därför tyvärr som den är så detaljerad.

Ledamoten Fellman uttalade en oro för att vi skulle ägna oss åt principer också i framtiden när det gäller åländskt tillståndsgivande. Här är det nog också ytterst viktigt att det är det här som är grunden. Man kan inte börja avvika varken från näringsrättslagen eller jordförvärvslagen med mindre än att man kommer tillbaks till lagtinget. Det är min fasta utgångspunkt i de här frågorna.

Vad gäller jordförvärvslagen så görs det just mot bakgrund av att det finns en lägre nivå som till stor del reglerar allt idag, dvs. förordningen från 2003. Men man kan väl säga som så att den har egentligen bara varit möjlig att använda utgående från ett positivt givande av tillstånd, inte något negativt, ingenting negativt har kunnat vila på det utan då har man fått hänvisa till själva lagen om jordförvärvsrätt från 2003.

Också här när det gäller jordförvärvslagen så är det tydligare om tillsyn och befogenheter i anslutning till detsamma. Sedan har vi då ett förtydligande med vad som är basservice och hur det ska ge rätt till jordförvärvstillstånd.

Här, talman, vill jag passa på att upplysa om att vi från landskapsregeringens sida, via regeringskansliet, kommer att förelägga lag- och kulturutskottet vissa tekniska förbättringar av förslaget. Det handlar om att för att exakt få de här två lagarna, näringsrätt och jordförvärvsrätt, att harmonisera fullständigt, så måste det göras några tillägg i respektive lag. Dessa är mera av lagtekniskt karaktär och påverkar inte innehållet. Men det behövs några förtydligande.

Men här kommer, som sagt var, regeringskansliet att förse utskottet med färdig lagberedning som utskottet är fri att hantera på vanligt sätt dvs. hur man bedömer landskapsregeringens uppfattning att det behöver nu i efterhand ske en liten justering.

I övrigt är det här lagförslaget oerhört väl förberett. Det är, som sagt, för detaljerat. Men vad ska vi göra? För det här systemet bygger på man prövar en massa olika enskilda ärenden utgående från en massa olika utgångspunkter. Alla som har haft med jordförvärvssidan att göra vet hur oerhört komplicerade situationer som kan uppstå. Förhoppningsvis har man nu en lagstiftning framöver som man kan åberopa.

Jag nöjer mig, talman, med det här och står till förfogande för frågor i stället. Det här finns på plats redan, via tillståndspraxis och via den utveckling av hela rättsområdet här som vi har haft ända sedan 2003 och framåt. Tack, talman!

Talman! Detta är kulmen på ett långt arbete, med många involverade och många tvister på vägen.

År 2009 föreslog en parlamentarisk kommitté att det ska göras ändringar i landskapslagstiftningen om hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Därefter har det antagits ny landskapslagstiftning om hembygdsrätten som trädde i kraft den 1 januari 2016. I april 2022, såsom vicelantrådet beskrev, antog lagtinget en ny landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. Centrala bestämmelser för skyddet av det svenska språket förordnades att förfalla av presidenten och landskapsregeringen beslöt att inte sätta i kraft lagen. Därefter har landskapsregeringen gjort en anmälan till kommissionen för en unionsrättslig bedömning av språkbestämmelserna. Detta lagförslag alltså jordförvärvslagen, har samordnats med det tidigare debatterade lagförslaget om näringsrätt och näringstillstånd.

Därmed finns det egentligen inte så hemskt mycket mer att säga i det här ämnet, annat än att de lagtekniska ändringarna, som vicelantrådet aviserade i sitt anförande, för att ytterligare samordna de två lagförslagen knappast stöter på någon större patrull i lag- och kulturutskottet. Tack för ordet.

Fru talman! Landskapsregeringen framför nu i samband med det reviderade lagförslaget till näringsrätt en modernisering och revidering av landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd.

Lagen utgör tillsammans med självstyrelselagen, lagen om hembygdsrätt och näringsrätt grundpelarna för vår självstyrelse så den lagfästes i självstyrelselag och garantilag 1921, de åtföljande revideringarna 1951 och 1993 och vilka förankrades i EU-anslutningens Ålandsprotokoll.

Vid det seminarium som hölls för lagtinget och landskapsregeringen för någon vecka sedan började Sten Palmgren sitt anförande med ”Land ska med lag byggas”. Uttrycket har många hundra år på nacken och återfinns i flera av Svea rikes landskapslagar som präntades på 1200- och 1300-talet. Meningen har en fortsättning ”och icke med våldsverk”, vilket man kanske kunde saluföra just nu eftersom vår granne är lite våldsverkande, men den senare delen används väldigt sällan.

Lagtinget är ett lagstiftande organ och ska hålla fanan högt för stiftande av lagar och efterlevnad av lagar. Vi ska vara stolta och sträcka på oss idag när vi här har mandat att utöva denna ärevördiga och viktiga lagstiftning som är viktig för vår demokrati, våra rättigheter och våra viktigaste lagar.

Lagen ger en intressant beskrivning och statistik från 2005. Antalet sökande har stadigt ökat från lite över 100 till nästan 200, medan avslagen inte tilltagit i samma mån utan varierar från 4-12 under de presenterade åren och enbart 26. I de flesta fall har landskapsregeringen fått rätt.

Det nu föreliggande lagförslaget är inte avsett att ändra grundstrukturen för jordförvärv och jordförvärvstillstånd. Den avser att skapa större tydlighet, transparens och tidsförankring. Den tidigare lagen var mer allmän och regelverket fanns inpräntat i förordningen och den praxis som under de gångna 20 åren utformats. Jordförvärv hör till sin natur en medborgares grundrättighet. Det är därför inte grundlagsenligt att ha landskapsförordning och praxis som grund för beslut. Därför är detta lagförslags målsättning att stärka medborgarnas rättsskydd.
Det presenterade lagförslaget innehåller kompletterande bestämmelser om villkor för avslag, som inte finns i den tidigare. Det finns också bestämmelser om tillståndsförfarandet och förstärkt tillsyn. Detta kan kanske innebära en ökad arbetsbörda för tjänstemännen. Men en lag som är så grundläggande som denna behövs tillsyn. Eftersom ärendena inte är alltför många till antalet och de flesta är okomplicerade kanske det inte innebär en alltför betungande arbetsbörda. Genom digitalisering kan också procedurerna förenklas för både sökande och tillståndsgivare.

Landskapslagen ska bidra till transparens och tydlighet. Paragraf 14:s många moment med beskrivningar av olika villkor är inte helt lätt att orientera sig i. För en icke lagkunnig person är det inte särskilt lätt att läsa sig till när landskapsregeringen ska bevilja under 4 000, 8 000 eller 6000 kvadratmeter. Jag förstår att alla dessa moment har tillkommit på basis av den praxis som utformats under åren. Det krävs nog en hel del av kommunikationsförmåga för att utåt presentera vilka villkor som gäller så att man inte förirrar sig i lagens labyrinter. Vi vill dels garantera att jordförvärvet inte hamnar i ”fel händer”, men också vara öppna för inflyttning och möjlighet för nya inbyggare att sätta bo på Åland.

En lag som denna kräver ett digert förarbete. För en tid sedan läste jag igenom landskapsnämnds berättelse från 1935 – varför kan vi ta i ett annat sammanhang – och då stötte jag på ordet ”sorgfälligt” som betyder noggrant, synat från alla håll. När det gäller denna framställning kan man säga att ordet sorgfälligt kan vara en god presentation.

Ett tack till alla inblandade är på sin plats. Centerns lagtingsgrupp omfattar lagen och eftersom lagen framtagits i samarbete med en parlamentarisk grupp ska den väl också kunna finna nåd i allas ögon. Tack!

Talman! Den här stillsamma och sakliga debatten så får man väl ta som ett tecken på att det vi har framför oss nu är det som har växt fram och det som var möjligt att göra som lagtinget som helhet kan omfatta.

Under arbetets gång i den parlamentariska referensgruppen så lyftes det några förslag på hur man skulle kunna utvidga denna lagstiftning och ge sig in på nya områden och de sköts ner ganska snabbt, därför att då hade man öppnat en ask som hade lett till att vi faktiskt knappast hade blivit klara med den här reformen under mandatperioden.

Nu blev vi det och nådde enighet i att förtydliga bestämmelserna för jordförvärvstillstånd, att lyfta det till lagnivå och att definiera vad som är basservice för samhällsfunktioner. Man kan säga att vi har reparerat ett trasigt nät, men vi lägger inga nya. Jag tror att det kommer att dröja väldigt länge innan vi nästa gång öppnar den här lagstiftningen som nu ska antas med kvalificerad majoritet. Det är på ett sätt, i den värld vi lever i nu, en trygghet och särskilt i en tid när både vem som äger mark och hur den får användas är mer komplicerat och osäkert än på mycket länge.

Det här är en protektionistisk lag. Den är begränsande och den är konservativ. Den begränsar andras möjligheter, icke ålänningars möjligheter att köpa mark, men den begränsar också våra möjligheter att använda den här resursen som marken är att köpa och sälja så som vi vill. Det är ganska udda i dagens värld där nästan allt går att köpa och sälja för den som har pengar.

Man kan säga att jordförvärvslagen är en begränsning av marknaden. Det är inte marknaden som bestämmer hur åländsk mark får köpas och säljas. För om marknaden bestämde så hade Ålands skärgård och Åland som helhet sett ut som Stockholms skärgård eller som Gotland och det vill vi ju inte, och det tycker jag också låter ganska fint för en socialdemokrat.

Gruppen stöder det här förslaget. Tack, talman!

Talman! Vem ska få äga jord och varför?

I en tid då kampen om sinande naturresurser leder till krig och konflikter är modeller för jordägandet otroligt intressanta i ett internationellt perspektiv. Men sällan används den åländska modellen kring jordförvärv med stolthet ute i världen.

Dags nu! Den är rentav spektakulär ur hållbarhetsperspektiv. I lagförslaget står att inga märkbara konsekvenser för miljön kan förväntas. Kanske det, om man jämför med dagens rättsläge, men absolut inte jämfört med om lagen inte alls fanns.

Och jag ska förklara varför och det kommer att ta lite tid, talman.

Låt oss börja i Ålandsrörelsen i början av 1900-talet för att förstå var den åländska modellen började. Tänk er en ungdomslokal 1915. Bonden Johannes Holmberg står vid ett podium för att hålla ett brandtal om att skydda åländskheten. Han säger följande om de utomstående krafter som ville utnyttja den åländska jorden: “Dessa, som vilja leva flott på andras arbete, på jordens utarmande och skogens skövlande, utgöra samhällets parasiter och deras ‘arbete’ går ut på landets fördärv. Till denna grupp höra förnämligast de egendoms- och skogsspekulanter vilka på senare tider i stort antal uppenbarat sig. Genom att utsuga jorden, skövla skogen, realisera levande och döda inventarier, mången gång även å byggnaderna, för att sist och slutligen till den högstbjudande sälja jorden, utan någon tanke på i vems ägo den kommer, ha dessa jobbare uppdrivit jordpriset till en höjd som betydligt överstiger bruksvärdet.”

Holmberg, som annars ansågs vara en Finlandsvän och senare kom att bli den första oppositionella i den sundblomska eran, menade att faran med att jordpriserna ökade var att ålänningar inte längre skulle äga sin jord. Hur skulle ålänningarna, som då livnärde sig på naturen, annars förtjäna sitt uppehälle?

Rapportskommissionen i Nationernas Förbund höll med 1921. De ansåg att det faktum att mark och vatten används av befolkningen i produktivt syfte ska betraktas som en form av nationalitetsskydd.

Men de lade hellre fokus på de ekonomiska intressen som skulle tänkas bli aktuella och tog upp Ålands belägenhet mitt i Östersjön och de utmärkta hamnarna som en risk för att finnarna skulle komma hit och bygga skeppsbyggnadscentrum.

De skrev "Härav skulle föranledas en tillströmning till landet av finska arbetare, med alla de följder, som ålänningarna frukta.”

Här ser vi också hur rätten till sin egen jord kopplades ihop med det som sedan blev näringsrätten. Den garantilag som gjorde tillägg till den första självstyrelselagen som sedan tillkom, stadgade att personer som bor och har hemvist på Åland skulle ha första tjing på fastigheter som skulle säljas, den så kallade inlösningsrätten i enlighet med Nationernas Förbunds beslut om återköpsrätt.

Talman! Efter många vändor av politiska diskussioner. Med grund i 1951 års självstyrelselag antogs jordförvärvslagen 1975. Inlösningsförfarandet ersattes med ett tillståndsförfarande, och systemet kom att basera sig på en förhandskontroll. En av bakgrunderna var att efterfrågan på fritidsbosättning och vattennära boende hade ökat Simon Påvals kraftigt, varför vissa områden nu ansågs mer värdefulla än andra. Det gällde framförallt attraktiva strandområden samt samfällda vatten- och jordområden med jakt- och fiskerättigheter. Indirekt har denna lagstiftning på det här sättet blivit ett skydd för värdefull biologisk mångfald.

De praktiska bestämmelserna kom att genomgå förändringar som ytterligare tog steg mot samma målsättning. Enligt landskapsförordningen om jordförvärvstillstånd kan fysiska personer som är födda på Åland, alternativt så länge att den aktiva medvetna uppväxttiden infallit medan sökanden bott i landskapet förvärva jord om marken inte utgörs av ett attraktivt eller känsligt strandområde. För en nyinflyttad kan jordförvärvstillstånd ändå beviljas under vissa villkor, men marken får inte gränsa till vatten. Inte heller om personen är gift med en som har åländsk hembygdsrätt får förvärva mark som gränsar till vatten. Möjligheten att via juridisk person, framförallt aktiebolag, köpa attraktivt strandboende var något som en parlamentarisk kommitté fördömde som oförenligt med jordförvärvslagens syfte.

Vidare är kopplingen till möjligheten att förvärva mark på planlagda områden ytterligare en mekanism som indirekt gett ett naturskydd, eftersom plan- och bygglagen, varigenom planeringsinstrumentet regleras, syftar till att också ta naturen i hänsyn. Huruvida detta rent faktiskt har haft en klar betydelse för naturskyddet har dock inte studerats, mig veterligen. Det faktum att Åland saknar strandskyddslagstiftning såsom närregionerna samt att få kommuner till dags dato har uppgjort kommunöversikter skulle tala för att effekterna varit marginella.

Det kan ändå inte frånses hur stor skillnad det är mellan Åbolands och Stockholms skärgårdar och vår. Av det totala markägandet i Pargas kommun stod 40 % för fritidsbruk där stränderna huvudsakligen ägdes av andra än lokalbefolkningen när man tittade på saken 2009. Skulle jordförvärvslagstiftningen försvinna kan det rimligtvis antas att kapitalstarka krafter skulle höja fastighetsvärdet så till den grad, att gemene ålänning ej längre skulle kunna köpa mark och vattenområden. Erfarenheter från Pargas visar att viljan till utländskt kapital inte har kunnat begränsats av regional eller lokal planering, som anses strängare där än på Åland.

Därför har förslaget om att göra lokala begränsningar i jordförvärvslagstiftningen, t.ex. i skärgården, mött på patrull. Naturen kommer att sönderexploateras och driva upp markpriserna så att landskapet ej längre kommer att vara sig likt.

Talman! Min huvudsakliga poäng är att syftet med att skydda det åländska ägandet av åländsk jord inte bara handlade om skydd mot förfinskning, utan dess bakomliggande motiv, att andra skulle roffa åt sig det produktionsvärde som den åländska marken kan skapa. Detta skydd hade redan av Ålandsrörelsen, i alla fall att döma av Johannes Holmberg, motverkat utsugning av jordarna och skövling av skogarna, även om resurserna underställdes ekonomiska intressen.

Jordförvärvsrätten måste därför betraktas som ett skydd mot det lättflyktiga, nyckfulla och ansiktslösa kapitalet som. Vi ska se att det skyddet är helt relevant i dagens samhälle som gjort naturen som en vara för ohämmad spekulativ konsumtionstillväxt snarare än för grunden till lokalt anpassad samexistens.

Talman! Den internationella rättsutvecklingen går idag alltmer mot att bevilja ursprungsbefolkningar och lokalbefolkningar rättigheter över sina jordar i takt med det moderna samhällets hunger för mer och mer. Ett exempel kommer från norra Sverige, nämligen Girjasmålet som avgjordes av Högsta Domstolen 2020. Fallet gäller Girjas sameby som under mer än 10 år önskat jakt- och fiskerättigheter som svenska staten inte beviljat dem. Högsta domstolen dömde till samebyns fördel med hänvisning till sedvanerätt och urminnes hävd. Flera samebyar prövar nu sina rättigheter till markområden.

I bakgrunden skymtar uppfattningen att lokalbefolkningen vet bäst hur naturresurserna ska förvaltas. Gruvdrift och skogsindustrin, menar samerna, hotar deras levnadsvillkor. Ordförande i Girjas Sameby förklarar det enligt följande: “I första hand tänker vi på renen och naturen, sen samebyns medlemmar. Innan 1993 levde flera i samebyn på jakt och fiske, nu kan de återgå till det. Utrymmet som är kvar ska gå till lokala jägare och fiskare.”
Inga konstigheter. Alla traditionella samiska näringsformer är beroende av ekosystem som inte är fragmenterade och instabila.

Stilla havets mikrostater är ett annat exempel. Vanuatu är en föregångare av dessa öststater i arbetet att globalt verka för ambitiöst klimat- och miljöarbete. När jag deltog på Internationella Brottmålsdomstolens årliga partskonferens i december deltog jag i en middag där jag råkade bli satt bredvid Vanuatus honorärkonsul i Nederländerna. Samtalet leddes naturligt in på ösamhällens unika roll i internationellt beslutsfattande. Till vår gemensamma förvåning upptäckte vi att Åland och Vanuatu delade en viktig fråga: Rätten till den egna marken.

Jag blev inbjuden till konsulns residens kvällen därpå för att prata vidare. Jag bläddrade i fotoalbumen och såg den förstörelse som vissa öar har fått genomlida. Vanuatus situation är mycket speciell. När de vann självständighet 1980 blev de utsatta för det som kallas land grabbing, dvs. beslagtagande av mark. Under 30 år leasades ungefär upp till 10 % av landmassan till utomstående. Den ökande exploateringsgraden och jakten på fler turister på den globala marknaden utarmade naturresurserna. Ursprungsbefolkningarna, som till stor del också ännu livnär sig direkt av naturen, fick duktiga problem. Men år 2014 ändrade parlamentet i konstitutionen. Då gjorde man det som ett krav att traditionellt beslutsfattande på öarna involverades i parlamentets och regeringens rätt att fördela land till leasing för nya användningsområden. Tanken var uttryckligen att stärka den hållbara förvaltningen av naturresurserna.

Samekulturen, Stillahavskulturen och Åland är självklart väldigt olika. Vanuatus ursprungsbefolkning måste anpassa sitt leverne till vad naturen ger för avkastning, det behöver varken samerna eller vi. För att upprätthålla den samiska kulturen måste renskötseln ha stora landskap till sitt förfogande.

Vi kan lägga till fler exempel. Färöarna införde så sent som 2021 begränsningar i sin rätt att äga mark. Men vi alla har en gemensam nämnare: Vi har någon form av minoritetsskydd mot det moderna marknadssamhällets baksida. När mark- och vattenresurserna görs fria från allmän styrning, när frihandelsprinciper råder fritt så öppnar vi upp för att offra naturen på den ekonomiska tillväxtens altare.

Den ursprungliga inlösningsrätten med grund 1921 måste därför betraktas som en mycket progressiv rättighet före sin tid för en lokalbefolkning som sedermera kommit att utveckla en utstuderad jordförvärvsrätt.

Talman! Man brukar ofta säga att lokalbefolkningar är bäst på att förvalta de lokala naturresurserna. Så säger åtminstone forskningen. De har ofta vuxit upp i området, är förtrogna med dess ekosystem och har kunskap om traditionella metoder för att vårda och bevara naturen. Lokalbefolkningen har ofta en nära koppling till sitt naturliga område och kan vara mer motiverade att skydda och vårda det på grund av deras personliga och kulturella band till platsen.

Det finns de därför menar att ålänningar är extra duktiga på naturvård, eftersom det gått i arv i flera generationer. Det stämmer till viss del. Men vi har dessvärre tappat mycket av den ursprungliga skärgårdskulturen. Vi är inte alls beroende av självförsörjningen längre. Vi kan få mat från andra sidan jordklotet. Vi kan köpa nytt istället för att reparera. Vi kan bygga nära havet istället för på land, eftersom vi tror att det finns energi i massor. Olikt våra anfäder anpassar den moderna ålänningen exploateringsgraden av naturen till en accelererande nivå av levnadsstandard. Även om de flesta ålänningar har blivit som alla andra västerlänningar i sättet vi lever, menar jag att en jordförvärvslagstiftning också behövs ur miljömässigt hänseende.

För skulle vi luckra upp reglerna som de ser ut idag, hade det rimligtvis lett till ett ökat exploateringstryck och stimulerat en vilda-västern-planering mellan kommuner som skulle tävla om de mest välbärgade sommarålänningarna. På det sättet hade vi tappat ännu mer av den skärgårdskultur som vi faktiskt borde uppmärksamma mycket mer.

Det är också den kultur som Ålandsrörelsen och Johannes Holmberg så ivrigt slog vakt om, under en tid då naturen började bli ett offer för girighet och kortsiktig vinning.

Talman! Det finns gott om utrymme att vara stolt över lagstiftningen om jordförvärv. Den har förmågan att värna om både människor och miljö, och bygger broar mellan igår och imorgon, mellan ekonomi och ekologi. Genom att sätta tydliga gränser för markförvärv skyddar vi inte bara vad som är åländskt, utan ger också röst åt generationer som ännu inte har fått chansen att omfamnas av naturens skönhet i varje vindpust.

Tack, talman! För oss lågutbildade i salen så var det här helt obegripligt. Skulle ledamoten kunna plocka ur de detaljer som har med ärendet att göra och redogöra för dem under en minut här?

Talman! Det låter sig tyvärr inte göras under en minut, men ledamoten Egeland får gärna gå in på inspelningen och lyssna eller på protokollet sedan senare eller så kan jag skriva ett mejl till ledamoten. För jag tycker att det här är värdefullt att ta upp i en sådan här debatt. Varför är det så viktigt att vi har en jordförvärvslagstiftning? Vad var grunderna? Är grunderna lika relevanta idag? Jag menar att de är lika relevanta idag, om inte större, på grund av just de ekologiska konsekvenser som vi ser ske till följd av det ansiktslösa kapitalet. Det var något som man då insåg att man ville skydda sig mot. Och det menar jag att är en väldigt progressiv lagstiftning som man fick till stånd då och som vi ska vara nöjda och stolta över idag.

Tack, talman! Den här produktionen av varmluft som vi nyss fick ta del av här i salen, det måste ju ändå vara definitionen på att skjuta över mål.

Det sättet som ledamoten Egeland föraktfullt beskrev ett genuint intresse att sätta sig in i den åländska självstyrelsen och också bevaka deras intressen i dag, det tar jag avstånd ifrån.

Jag vill i motsats till ledamot Egeland tacka för en jätteintressant och väl genomförd analys av kopplingen mellan jordägande och hållbarhet. Och hur någonting som länge har uppfattats som väldigt konservativt och kanske till och med bakåtsträvande faktiskt kan bli ett verktyg i att bygga upp ett hållbart samhälle där man kombinerar det privata ägandet med omsorg om jord och mark. Jag tycker att det kanske var det som jag försökte säga, men med lite färre ord, att vår jordförvärvslagstiftning är ett motstånd mot en värld där det bara är pengar och marknad som styr. Det begränsar oss, men det kan också bli en styrka.

De länder, talman, och de regioner som har någon typ av begränsande lagstiftning till förmån för vad det nu än kan vara mot kapitalstarka giriga krafter eller för stärkandet av lokalbefolkningarnas hållbara förvaltning av sina egna naturresurser, det har ett jättestort intresse idag på ett globalt plan. Det har intresse på flera olika typer av konferenser som rör miljö, som rör folkrätt och som rör minoriteters rättigheter. Och jag menar att vi borde vara mycket, mycket mer stolta ambassadörer ute när vi är i världen och förklara att det här är ingenting som är mossigt. Det här är någonting som faktiskt har blivit hajpat. Vi ska inte, på det sättet som ledamoten Egeland föraktfullt ser på saken, bygga upp någon typ av bild av att det här bara är teknikaliteter, utan det här är någonting mycket viktigt för Åland.

Jag ser faktiskt intressanta möjligheter till fortsatt forskning kring det här området. Man kanske ska se på det som till exempel Ålands Fredsinstitut jobbar med kring demilitarisering och självstyrelse, att man kopplar jordförvärvslagstiftningen och hållbarhetsarbetet till en ännu större helhet där Åland kanske är ännu mer unikt än vad vi har trott tidigare. Jag hoppas att ledamoten Holmström i sitt nya liv fortsätter med att fördjupa sig i de här frågorna och skriver mera kring dem, kanske så att alla kan förstå.

Talman! Jag är helt övertygad om att också sådana här typer av lösningar i konflikter som handlar om resultat om hur marken ska användas kommer att nå jättestor framgång om man faktiskt kan visa på ett ambassadörsskap, eftersom naturkapitalet sinar och eftersom krig och konflikter uppstår på grund av att det uppstår en större kamp om dessa naturresurser. Så att använda den åländska modellen i fredsbyggande tror jag att skulle vara en nyckel till att också föra ut Ålandsexemplet ute i världen.

Tack, talman! Tack ledamot Holmström. Jag ska också gratulera till Holmströms senaste utnämning. Imponerande!

Jag håller delvis med i ledamot Holmströms anförande, men det finns flera saker som jag definitivt inte håller med om. Det känns på något sätt som att ledamot Holmström ser ett protektionistiskt Åland där vi stänger gränser, vi ska inte har mera inflyttning och man ska inte få bo var man vill. Den privata äganderätten åsidosätts och man har ingen tilltro, alla som äger mark är potentiella bovar och miljötjuvar. Det är en bild som jag inte delar. Jag har nog den här tanken på grön kapitalism. En kapitalist i framtiden är nog en som värnar om både miljö och klimat, annars är det väldigt svårt att vara kapitalist. Skulle det starta upp ett oljeraffinaderi i Hammarland om en svensk skulle få köpa mark i Hammarland? Skulle det starta upp en urangruva i Brändö om en finne skulle få köpa mark i Brändö? Jag tror inte det. Jag tror mer på människan än så.

Talman! Behovet av lagstiftning uppkommer ju när man vill skydda sig mot olika typer av verksamheter och det är därför som vi har en miljöskyddslagstiftning och en vattenlagstiftning för att begränsa att om man ska bedriva verksamhet så ska man göra det under vissa villkor. Jordförvärvslagstiftning är ju en sådan som jag skulle kunna betrakta som välvillig protektionism eftersom den ändå ger en prövningsrätt för olika typer av aktörer att köpa jord- och vattenområden på Åland och bedriva verksamhet. Det här är inget sätt att anklaga den privata äganderätten, utan snarare ett sätt att stärka den åländska privata äganderätten och att den ska tillkomma ålänningarna i första hand och att det är detta som ska skyddas. Annars skulle vi inte ha en jordförvärvslagstiftning överhuvudtaget om det inte fanns något att skydda sig emot som jag menar skulle vara det ansiktslösa kapitalet.

Tack, talman! Jag tycker att ledamot Holmström till viss del, kanske till stor del, motsätter sig hela fundamentet vad EU står för idag. Tänker man på de frihandelsavtal och de handelsavtal som EU bygger upp så är de ju till förmån för både miljö och klimat.

Sedan blir jag ju också lite fundersam för ledamot Holmström har haft möjlighet senast häromdagen att rösta för ett förslag som bygger på att privat äganderätt ska stärka naturskydd. Men det valde ledamot Holmström av någon anledning att rösta emot och det går lite emot hela det anförandet som ledamoten just höll.

Ja, talman, nu ska vi prata om det här lagförslaget.

Eftersom ledamoten Holmberg tog upp frågan om EU så kan vi konstatera i lagframställningen att EU godkänner undantag till den fria rörligheten på ett flertal områden, inte bara på Åland utan också på Malta och i Danmark. Det här är ingenting som jag tar upp bara för att, utan jag ser ju att den här möjligheten till att också skydda sig mot de utomstående krafter som vill roffa åt sig av naturkapitalet på Åland och bedriva verksamhet som inte kommer ålänningarna till gagn, det är en viktig princip att fortsättningsvis hålla fast vid. Så klart att det finns prövningsrätt i jordförvärvslagstiftningen generellt sett och det är ju föremål för diskussion. Hur ska vi se att den här prövningsrätten ska stadgas, på vilken nivå och hur löper den ut? Jag säger inte att det är färdigt på något sätt, utan det är någonting som vi behöver återkomma till.

Tack för ordet, fru talman! Jag var stundtals lite förvånad under den här debatten. Jag tycker att den har varit ganska urvattnad och de stora grupperna har inte ens hållit gruppanförande. Det förvånar mig lite. För som jag sade i mitt förra anförande så är ju det här själva essensen i hela självstyrelsen och det är själva grundorsaken till att vi faktiskt står i den här salen och debatterar saker och ting.

Det har varit flera intressanta anföranden. Ledamot Gyrid Högman tog upp en hel del av det jag tänkte ta upp så jag kan lämna den delen för att spara tid.

Jag noterade också att antalet sökande och de som har beviljats tillstånd har ändrat över tid. Jag noterade också, precis som Högman, att i domstolsprocessen så har regeringen i regel fått rätt när det gäller konflikter mellan markägare och regelverket. Medan när det gäller konflikter med de finska myndigheterna så har vi inte fått rätt och det kan ju också vara värt att notera.

Högman fick ingen replik, det ska man tolka som positivt att alla håller med och så tolkade jag också mitt förra anförande som jag höll för jag fick ingen replik, så det är bra att alla håller med.

Däremot tyckte jag, till skillnad från dem som pikade kollegan Holmström på ett onödigt sätt, att det var ett intressant och historiskt välunderbyggt anförande som Holmström höll. Speciellt uppfattade jag att man faktiskt ger en eloge till de privata för den skonsamma skötseln av våra marker och det tyckte jag att var väldigt värdefullt. Holmström sade också att lokalbefolkningen vet bäst och så är det. Det är klart att man vet bäst jämfört med om det kommer folk från andra sidan världen och börjar exploatera våra marker. Jag valde att ta fasta på det positiva, jag tyckte att det var ett av de bättre anförande Holmström har hållit. Som ni vet så har jag reagerat när jag har hört de här hållbarhetsgruppernas resonemang om hur det privata ägandet skulle vara ett hot mot vår miljö. Så jag tyckte det var bra.

Det kanske förvånar ännu mer att jag håller med ledamoten Nina Fellman när hon nämnde hur Stockholms skärgård ser ut. Jag har tagit upp det exemplet gång på gång på gång. Är det faktiskt så som vi vill ha vår åländska skärgård att se ut? Jag tog upp det speciellt när Socialdemokraterna lanserade att vi ska ha strandskydd här på Åland, det vill säga det som man har på andra sidor så det måste också vi ha. Men den åländska jordförvärvsrätten har varit ett indirekt strandskydd och också där konstaterade jag att Fellman kanske har insett att det är på det sättet.

Det är ju faktiskt så att det är markägarna som förlorar mest på den åländska jordförvärvsrätten. Så är det bara. Det är ganska lätt att tänka sig hur det skulle vara att gå till banken och få säkerheter om vi skulle ha samma marknadspriser som man till exempel har i Pargas som nämndes eller i Stockholms skärgård. Det skulle leda till att vanliga ålänningar inte skulle ha råd att köpa en strandtomt.

Igen, det är många aspekter som man glömmer bort när man pratar om jordförvärvsrätten. Kollegan Holmberg sade i morse att vi brukar tycka 92 procent lika, det kan stämma, men det är så lätt att hitta fel också i jordförvärvsrätten. Men se på de möjligheter som finns!

Jag valde att inte ta hela anförandet. Jag tar det fritt så här i stället, för det blir mycket en upprepning. Jag noterar att det står på första sidan under huvudsakligt innehåll: "Grunderna för erhållande av jordförvärvsrätt med stöd av lag ändras inte". Det har jag tagit fasta på.

Det sägs: "Det åländska nationalitetsskyddet, folkrättsliga ställning har senare bekräftats på internationell nivå" det vill säga i samband med EU-inträdet. Men finns det? Har man gjort någon typ av riskbedömning när det gäller EU-rätten? Kan man faktiskt vara så fantasifull att man från Högsta domstolen också när det gäller jordförvärvsrätten skulle kunna hitta på finurliga formuleringar om att det skulle stå i strid med EU-rätten? Har man försökt analysera vilka grynnor man kan gå på när det gäller det här?

När det gäller EU-rätten och den situation vi har till EU så är jag förvånad över att lantrådet inte svarade på min uttryckliga fråga. Är det faktiskt rimligt att Högsta domstolen så här godtyckligt tar ställning till om åländsk lagstiftning står i strid med EU-rätten när det uttryckligen inte hör till EU-domstolens behörighetsområde?

Det är ofta de små detaljerna som brukar röna det stora intresset men det är inte därför jag väcker den här frågan. Jag vet att det har varit en parlamentarisk grupp som har jobbat med det här. Det har varit ett bra arbete och ganska stor enhällighet har jag förstått. Men när jag gick igenom paragraferna så fastnade jag faktiskt vid paragraf 6 som tar upp relationen makar emellan. Det står i första momentet så här: "Den som har hemort på Åland men saknar åländsk hembygdsrätt har, tillsammans med sin make eller maka om denne har hembygdsrätt, jordförvärvsrätt till ett markområde som underskrider 4 000 kvadratmeter och som är avsatt för makarnas gemensamma fasta boende.

I andra momentet står det: "En make eller maka som saknar åländsk hembygdsrätt har för sitt fasta boende jordförvärvsrätt till ett markområde som underskrider 4 000 kvadrat och som han eller hon tillskiftas vid avyttring efter äktenskapsskillnad. Det andra momentet, det har jag full förståelse för, det kan jag förstå.

Men det känns rätt märkligt om man reser ut i världen och träffar sin hjärtas kär och kommer hem till ett ganska unikt område som man äger, oavsett om det är en han eller hon som man kommer hem, att den här begränsningen också skulle gälla där. Om det är någon på plats från lag- och kulturutskottet så skulle det vara intressant om ni skulle föra ett resonemang. Det känns lite snävt. Andra momentet förstår jag fullt ut, men jag förstår faktiskt inte det första momentet, för det är ju trots allt en ålänning som då äger den här marken.

Jag kortade ner anförandet den här gången. Tack!

Tack, talman! En skälvande minut så var vi eniga och sedan gick det på tok. Jordförvärv är förstås ett skydd. Självklart är det skydd mot yttre faktorer. Men Socialdemokraternas åsikt är klar, vi behöver ett strandskydd, en bättre lagstiftning när det gäller strandskydd och också en bättre planering på både kommunal- och landskapsnivå. Det kanske kan komma som en överraskning men alla ålänningar som äger mark är inte goda eller tar hänsyn till det allmännas intresse som också är viktigt i förhållande till det privata ägandet. Därför behöver vi lagstiftning som strandskydd och planering ger.

Herr talman! Jag blev faktiskt lite orolig jag också och tänkte; är faktiskt ledamot Fellman och jag överens? Men det visade sig alltså att det var ett misstag från Fellmans sida. Hon sade att skulle vi inte ha jordförvärvsrätten så skulle det se ut som i Stockholms skärgård här. Jag har inte något högre att tillföra.

På den punkten är vi eniga, jordförvärvslagstiftningen behövs för att skydda den åländska marken mot en okontrollerad exploatering utifrån. Men lagstiftningen som vi behöver på Åland när det gäller strandskydd och också lagstiftning när det gäller planering, är för att - om man nu vill uttrycka det så - skydda oss mot oss själva. Det vill säga att se till att det allmänna intresset och miljöintressen och så vidare respekteras också av oss som äger jord på Åland.

Som jag har sagt många gånger, jordförvärvsrätten är ett strandskydd långt ut. Ser vi till hur markerna sköts på Åland så är det väldigt lätt för sådana som inte äger någonting att ha synpunkter. Det blir ju i så fall att de obesuttna ska bestämma hur marker ska användas och då hamnar vi ju helt snett. Så jag förstår att det var ett misstag när jag uppfattade att vi tydligen hade någon typ av samsyn.

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson för analysen av lagförslaget. Vad gäller den EU-rättsliga dimensionen här så skulle bli ännu mer uppseendeväckande i den rättsliga utvecklingen av den här frågan om Högsta domstolen också skulle börja fälla här och kalla det för ett uppenbart brott mot EU-rätten. Det skulle vara så exceptionellt så jag hoppas verkligen att inte det existerar. Och som vi redan nämnt, den fjärde artikeln och andra momentet i EU-fördraget om respekt för den nationella karaktären, konstitutionen osv. ja, det skulle vara så exceptionellt så då har vi nog ett tillstånd som är värre. Det är inte bara otillfredsställande utan det kommer att väcka frågor om vad vi gör i en sådan situation. Här har vi trots allt en tidigare lag, vi har ju kunnat leda i bevis att även EU-domstolen accepterar att tidigare använda standarddokument och principer kan åberopas också framöver.

Tack för svaret vicelantrådet. Jovisst kunde det vara exceptionellt, men jag tycker också att det var exceptionellt när det gällde näringsrätten förra gången att man hängde upp det på EU-rätten. Jag tyckte det var otroligt uppseendeväckande.

När man ser på den åländska lagstiftningen så när privatpersoner har kommit med någon typ av invändningar och överklaganden, då har det hållit. Men så fort man ifrån en riksmyndighet har synpunkter, då har det inte hållit. Det tycker jag att är ganska intressant. Det gör ju att man ifrågasätter vilken rättsstat Finland sist och slutligen är. Första gången jag ställde mig den frågan så var så länge sedan som på 90-talet under den här så kallade laxtvisten där man helt klart inte tog hänsyn till vår behörighet och vilka rättigheter vi hade, utan man gick på rikets linje rakt av.

Vad gäller laxkriget 1997 så var det nog exceptionellt, det måste jag nog säga. Det är en liten plump i protokollet i Finlands sätt att agera som rättsstat. Jag håller helt med ledamoten.

Vad gäller det konkreta lagförslaget och 6 § som ledamoten lyfte vad gäller makars ställning så, som sagt var, politiskt var vi överens. Vi förändrar inte själva grunderna. Vill man från lagtinget sida ändra och ge en make/make utan hembygdsrätt rätt till marken så då beslutar lagtinget det. Utgångspunkten har varit att vi rubbar ingenting här och nu vad gäller själva syftet med systemet. Sedan kan vi alla konstatera att i vissa sammanhang så blir det orättvist och komplicerat. Ta till exempel banklån in i bilden och så vidare så förstår vi alla att det finns en mänsklig dimension här som aldrig ska underskattas.

Jag börjar bakifrån. Jag ville, i och med att det är en så viktig lagstiftning, gå igenom paragraferna och jag har aldrig reagerat på det där tidigare, fast jag tycker att jag rätt väl insatt i det. För mig kändes det rätt märkligt om man kommer hem med sin hjärtas kär och man har ett område, till exempel på 1-1,5 hektar, och vill bosätta sig så då ska man helt plötsligt bara få ett litet hörn om man vill äga det tillsammans. Men man får väl göra något konstigt arrangemang i så fall. Men det kändes lite märkligt.

Sedan så noterade jag att vicelantrådet också kommer ihåg laxtvisten. Vi har gång på gång sett hur man de facto inte riktigt håller sig till rättspraxis. Därför har vi från Ålands Framtids sida genomgående, också under den här mandatperioden, uppmanat regeringen att lyfta de här frågorna internationellt, för vi löser dem inte på axeln Mariehamn-Helsingfors.

Talman! Den nya lagstiftningen kring jordförvärv och jordförvärvstillstånd kodifierar praxis. Den tidigare regimen har många liknat vid att det har varit en ost som vi har borrat och borrat hål i och den hänger snart inte ihop för den består bara av en massa hål.

Helt korrekt och riktigt så ska grunderna för individens rättigheter och skyldigheter finnas i lag. Som påpekas i framställningen så är jordförvärvslagstiftningens syfte att syftet består men regelverket uppdateras.

De centrala uppgifterna finns i kapitel tre, speciellt i paragraferna 14 och 16. Jag håller lite med de talare som har sagt att det är ganska komplicerat. Jag vet att vid några tillfällen under min politiska karriär så har jag fått frågor om det här och då har jag behövt gå till lagboken. Det är ju liksom ingenting som man som lagtingspolitiker kan förklara för folk exakt vad som gäller. Inte är det ju riktigt bra det heller. Det är komplicerat och det är ju faktiskt en viktig folklag. Den här lagstiftningen är ju viktig för människor. Men om man ska redogöra för någon som frågar så måste man som lagtingsledamot ta upp lagboken.

Som också påpekas så har det grund i folkrätten, beslut i Nationernas Förbund och det är nu viktigt att vi får sakerna på grej.

Jag tycker också det är viktigt att vi har kommit så här långt. Det är minsta gemensamma nämnare, så är det absolut. Men uppfattningen också bland tjänstemännen har ju varit att det är liksom en tidsfråga innan vi riskerar någon form av domstolsprocess och då har vi ingen kontroll över utvecklingen. Så det är bra att vi täpper till det här nu och att det blir tydligare och klarare.

Slutligen skulle jag vilja ta upp en annan aspekt. Jag tyckte att ledamot Holmströms anförande var väldigt intressant med natur- och miljöresurser kopplade till markägande.

Men en annan sak som har blivit väldigt aktuell de här senaste åren och som inte är så trevlig handlar ju faktiskt om säkerhetspolitik och vem som äger marken. Följer man med i den globala debatten så kan man konstatera att Kina köper upp den mjuka sidenvägen in till Europa, de köper upp hamnar, de annekterar stora delar av Afrika och de är i Grönland. Kina köpte för några år sedan Australiens absolut största lantbruksföretag som består av 7,7 miljoner hektar. Att äga mark har blivit säkerhetspolitik också de senaste åren.

Vi behöver bara gå till Åbolands skärgård för 2018 var fallet med Airiston Helmi, där man började reda ut vad det handlade om. Man häktade personer, man hittat 3 miljoner euro i kontanter och beslagtog dem.

Finland förändrade också sin lagstiftning, staten kan nu ingripa i fastighetsaffärer som kan skada Finland. Man har förköpsrätt, man har inlösningsrätt och man håller mycket noggrannare kontroll på strategiska områden och strategiska farleder.

Även samma sak var det härförleden i Stockholm, i Sverige. Okända bolag köpte strategiska öar intill viktiga strategiska farleder och örlogsbasen i Stockholm. Hela markägandet och vattenägandet har fått helt andra dimensioner på basen av att vi har ett sådant säkerhetspolitiskt läge som vi har i världen. Detta behöver vi också ge akt på.

År 2018 så sade vår president någonting obetalbart egentligen i samband med Airiston Helmi. Han konstaterade på en internationell konferens, att med Ryssland ska man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att "kosacker tar allt som är löst" och vi måste se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst.

Vi har kontroll, vi kan heller inte vara naiva när det gäller Åland och vårt lås är jordförvärvslagstiftningen. Tack!

Tack, herr talman! Bäst lagting, jag tänker inte bli långrandig. Jag får också hänvisa till första delen av vicetalman Sjögrens anförande.

Vi har den andra digra luntan av vicelantrådet Jansson här på vårt bord om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Det är en av hörnpelarna i vår lagstiftning kring nationalitetsskyddet i syfte att skydda det svenska språket, den svenska kulturen och de svenska traditionerna som faktiskt den korrekta översättningen är. Svenskan ska upprepas tre gånger.

Syftet med förslaget är, som vi kan läsa, att det inte ska bli någon förändring utan huvudsakligen ska vi förtydliga regelverket för enskilda personer, företag och ansvariga myndigheter.

Den här lagstiftningen har ju också föregåtts av en arbetsgrupp där jag suttit med hela tiden och fått följa med den här utvecklingen. Det har varit mycket intressant att delta där som medlem och följa med den här processen.

Åländsk Demokrati står bakom det här lagförslaget också i sin helhet. Tack för ordet, herr talman!

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.