Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Fortsatt diskussion.

Talman!

Ja, från revisionsrapporter till palliativ vård.

Den palliativa vården finns till för människor i livets kanske mest utsatta skede. Därför behöver den präglas av trygghet, värdighet, kontinuitet och rätt kompetens. Jag förstår den oro som finns i samhället, och jag tycker att den ska tas på allvar.

Men som ni i salen vet; min egen yrkeskompetens ligger egentligen i andra änden av livet. Men jag vet hur viktigt det är att vården är anpassad efter människans situation och behov. Och livets början och livets slut har någonting gemensamt, det är skeden i livet där människor är särskilt beroende av att vården fungerar.

Talman! I tidernas begynnelse arbetade jag extra som sjukhusbiträde på ÅHS. Då fanns en lungavdelning, ovanpå den en geriatrisk avdelning och tills för några år sedan hade vi även en demensavdelning.

Vården utvecklas, vårdtider blir kortare och därför har antalet vårdplatser minskat över tid. Det är alltså inte något nytt att verksamheter förändras eller att vårdplatser organiseras på andra sätt när vården utvecklas.

Den som är lungsjuk får vård trots att vi inte längre har en lungavdelning. Personer med demenssjukdom får vård i sin kommun. Att bedriva sjukvård på en ö är, och kommer alltid att vara utmanande. Vi har inte patientunderlag för att ha separata avdelningar för varje diagnos eller medicinsk specialitet.

BB, gynekologi och förlossning är till exempel organiserade som en och samma avdelning. Vi har ingen egen infektionsavdelning eller neonatalavdelning, som man har på större sjukhus. I stället har vi samvårdsavdelningar där patienter med olika diagnoser och vårdbehov vårdas tillsammans. Det är en del av att bedriva sjukvård på ett litet ställe och behöver inte i sig vara något negativt.

Men det ställer krav på flera saker. Det behövs en tillräcklig volym patienter för att upprätthålla kompetens och erfarenhet inom olika områden. Små avdelningar, mottagningar och enheter kan också bli mer sårbara ur bemanningssynpunkt. Större enheter ger större möjlighet till det som man kan kalla redundans, alltså en viss reservkapacitet och möjlighet att täcka upp vid frånvaro, arbetstoppar eller andra störningar. Det betyder att vi hela tiden behöver väga specialisering mot robusthet.

Vårt sjukhus har en relativt låg beläggning, men på grund av vårt insulära läge behöver vi ha en viss reservkapacitet för att kunna hantera variationer. Vi är ju ett akutsjukhus. Dessutom säger beläggningsgraden inte hela sanningen om den faktiska kapaciteten. En patient som behöver isolering kan till exempel innebära att ett rum med flera vårdplatser i praktiken bara kan användas för en patient. Även vårdtyngden påverkar hur mycket kapacitet som faktiskt finns. Hur ofta det förekommer överbeläggningar vet jag inte. Jag tycker däremot att det är fullt möjligt att ha en reserv av vårdplatser utan att ha full bemanning för varje plats varje dag. Bemanningen behöver naturligtvis anpassas efter den faktiska beläggningen, men också efter vårdtyngd.

Vid tillfälliga toppar kan man sedan behöva olika sätt att förstärka bemanningen – till exempel poolpersonal, timvikarier, personal som kan omfördelas, tar extra arbetspass eller andra former av flexibel bemanning.

Givetvis behöver man se till vårdtyngd och att personaldimensioneringen blir rimlig. Antalet platser säger inte allt, utan vårdtyngd, kompetensbehov och faktisk bemanning behöver vägas in. Och personalen behöver ha en rimlig arbetsbelastning även när beläggningen ökar.

Men till motionen, som handlar om den framtida organiseringen av den palliativa vården. Ett argument är att dessa patienter i större utsträckning skulle kunna vårdas i eller närmare hemmet, eller inom kommunal omsorg, när de inte behöver specialiserad sjukvård under hela sin vårdtid. Alla patienter behöver inte samma vårdnivå, och vård i hemmet kan vara en mycket bra lösning för många. Men en vårdform passar inte alla.

Det har sagts att de flesta människor vill dö hemma. För en del är hemmet självklart den plats där de vill vara. För andra kan tryggheten i att ha vårdpersonal nära, särskilt när smärta, oro eller ångest tilltar, väga tyngre. Alla har inte heller anhöriga som kan finnas nära. Därför måste vi se till hela vårdkedjan.

Vi kan ha olika uppfattningar om hur många vårdplatser den palliativa vården behöver. Men antalet sängar är bara en del av bilden. Vårdtyngd, personaldimensionering och kompetens är minst lika viktiga.

Vården ska och behöver utvecklas hela tiden. Men hur ska den palliativa vården se ut i framtiden? Och var och av vem ska den ges? I debatten har flera begrepp använts: palliativa team, hemsjukvård, hemsjukhus, sjukhusansluten hemsjukvård och avancerad sjukvård i hemmet. Innan vi förändrar vården behöver vi veta vilken vård vi vill bygga upp och vilka förutsättningar som krävs för den. Om mer vård ska ske i hemmet behöver hemsjukvården ha tillräcklig bemanning och beredskap. Kommunernas hemvård och äldreomsorg behöver också ha möjlighet att möta de människor som kommer att finnas där. Tjänsteutbudet och möjligheten till olika insatser kan skilja sig mellan boenden och kommuner, och alla kommuner har inte heller hemtjänst dygnet runt.

Det ska finnas trygghet i att människor får rätt vård, på rätt nivå och med rätt kompetens när de befinner sig i livets slutskede. Men frågan är hur alla får den vård de behöver – den vård som är adekvat för deras situation?

Därför behöver vi också höja och säkra kompetensen hos alla som vårdar svårt sjuka och döende patienter, oavsett var vården ges.

Talman! Det måste naturligtvis finnas utrymme att framföra oro och lyfta patientsäkerhetsrisker. Det leder till en annan fråga som landskapsregeringen kan titta vidare på. Inom socialvården finns en tydlig skyldighet att anmäla missförhållanden. Motsvarande bestämmelse är inte utformad på samma sätt inom hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Jag tycker att vi bör se över om även personal inom ÅHS ska ha ännu tydligare möjligheter, och vid behov även skyldigheter, att lyfta missförhållanden och patientsäkerhetsrisker. Det här är inte en fråga om att misstänkliggöra personal eller verksamhetsledning. Det är precis tvärtom. Det handlar om att bygga system där det är möjligt att upptäcka problem tidigt och åtgärda dem innan de leder till skada.

Samarbete och samverkan är någonting som vi alla säger att vi vill ha. Ändå vet vi att det ibland är svårt att få till i praktiken. Därför tycker jag att den här motionen ger utskottet en möjlighet att fördjupa sig i några viktiga frågor.

Hur ser det framtida behovet av palliativ vård ut? Hur ser våra prognoser ut? Vilka patienter behöver specialiserad palliativ vård och vilka kan få sin vård på annan vårdnivå? Vilken bemanning och kompetens krävs på respektive vårdnivå? Hur säkerställs vården dygnet runt i kommunerna?

Hur ser vi till att förändringar som påverkar människor som skriver på livets sista kapitel att de är väl underbyggda, och att patientsäkerhet, kompetens och personalens erfarenheter finns med i beslutsunderlaget.

Talman! Vi ska utveckla vården. Och jag är övertygad om att det är genom ett envist, långsiktigt arbete som vi bäst tryggar hälso- och sjukvården på Åland också framåt. Men vi ska också ta vara på det som fungerar. Vi behöver se människorna bakom vårdplatsen, organisationen och budgetposten.

Till sist vill jag rikta ett stort tack till all personal som dagligen – och också på nätterna – levererar sjukvård till ålänningarna. Jag vet att många har det tufft just nu. Jag vet också att vissa änglar har inte vingar, de har vita kläder, namnbrickor och hjärtan av guld. Tack, talman!

Talman!

Tack, ledamoten Söderlund. Man märker att ledamoten har jobbat inom sjukvården och har många kloka allmänna reflexionerna.

Men nu handlar det om något väldigt konkret. Många i personalen, liksom patienter och anhöriga, undrar vad som kommer att hända med den palliativa avdelningen. Anser ledamoten att man ska flytta verksamheten från de nuvarande, välfungerande lokalerna till Gullåsen, trots att det eventuellt kommer att rivas? Anser ledamoten att det är rimligt att halvera antalet patientplatser?

Talman!

Tack, ledamoten Lindén, för frågan. Det är just de konsekvenserna som vi har efterlyst, och jag tycker att det har lovats här från talarstolen att det ska komma, vi ska få konsekvenser. Jag hoppas att man tar med alla konsekvenser för alla avdelningar.

Vad gäller Gullåsen, så jobbade jag där en sommar för länge sedan. Jag reagerade lite när jag hörde att det inte fanns möjlighet för personalen att tvätta händerna. Det trodde jag var ett obligatoriskt krav i ett vårdrum, inte bara av patienthygieniska skäl utan också för personalens hygien. Men jag vet inte om det stämmer. Det är sådant som har florerat i tidningar och på sociala medier.

Tack, ledamot Söderlund. Jag uppfattar det som att ledamoten anser att det är olämpligt att halvera antalet patientplatser och att flytta till Gullåsen innan en noggrann konsekvensutredning har genomförts, i samråd med ledningen och berörd personal för denna verksamhet.

Som det står i samarbetsavtalet ska förändringar hanteras i samarbete och i dialog med berörd personal, absolut.

Beläggningsgraden, antalet patienter och antalet behov av vårdplatser är också viktiga aspekter. Det är något som jag hoppas kommer att framgå tydligare i den här konsekvensutredningen, som jag ser fram emot att få ta del av så småningom.

Tack, talman!

Ledamoten talar om personal och hur viktigt det är. Det är svårt att anställa sjukvårdspersonal idag, framförallt läkare. Vi har en utmaning med att anställa fler läkare, särskilt med tanke på att många går i pension de kommande åren. Just nu har vi inte någon konkret plan för hur vi ska få dessa tjänster besatta, om jag förstår det rätt.

Man måste betrakta allt som händer nu med ÅHS, inklusive förändringar med VIS-system och de nedskärningar som föreslås. Det är viktigt att se detta i en helhet. Hur påverkar dessa förändringar organisationen som helhet när man gör så många saker samtidigt?

Detta var något jag själv lyfte fram när vi diskuterade systemet i samband med nedskärningarna. Jag befarar att det kommer att leda till kaos inom vården och skapa problem. Det är något man måste ha i åtanke när man genomför förändringar. Även om man anser att förändringen är bra, måste man ta hänsyn till att en så komplex organisation som ÅHS behöver hantera förändringar stegvis. Jag tycker att man har missat detta.

Talman!

Jag håller med om bedömningen och beskrivningen att det är svårt att rekrytera personal.
I det förra ärendet lyftes också frågan om kostnader för hyrpersonal. Vilka alternativa kostnader får vi för sjukskrivningar och övertidstimmar, hyrpersonal och, vård i Åbo om man gör många förändringar på en gång?

En del sjukhus i Sverige, och kanske även i välfärdsområden i Finland, så har jag infört ett hyrstopp, man hyr inte in personal. Det ser jag som omöjligt här. Men det skulle vara intressant att se siffror på hur mycket det skulle ha kostat om vi hade anställt personer istället för att hyra in.

Tack, talman!

Det är en bra beskrivning. Det får konsekvenser. Man säger att "okej, nu sparar vi så många euro på att göra det här." Men vart flyttar man kostnaderna? De kanske inte uppstår på exakt samma budgetpost, men har flyttats någon annanstans.

Då tycker jag att det är viktigt att man beaktar inte bara palliativa avdelningen, utan också hur hemvården påverkas. Hur påverkas hemsjukvårdens budget av det här? Jag vet att det inte finns några extra resurser som ska flyttas mer till hemsjukvården när man ska vårdas i hemmet. Men jag vet också att det inte finns någon direkt plan för hur det ska gå till och hur mycket resurser som ska tillföras i så fall.

Precis som ledamoten säger, flyttas kostnaderna till andra ställen. Jag funderar också på, om man nu inte har en klar plan för hemsjukvården och inte tillför mer resurser dit, hur stor andel av dessa kostnader kommer indirekt att flyttas till kommunerna via hemvården, som ledamoten tacksamt också tog upp?

Man pratar om vård i hemmet och att dö i hemmet. Det är kostnader som förflyttas. Då sparar vi inga pengar, utan kostnaderna förflyttas och sprids ut på andra delar av den offentliga sektorn.

Talman!

Absolut, det är också frågor som en konsekvensanalys behöver besvara.

Jag tänkte på det här med att flytta kostnader. Nu pratar vi om den palliativa vården, som är en del av medicinkliniken och som fysiskt flyttar in till rehabiliteringsavdelningen.

Jag upplever dock att medicinavdelningen också kommer att få färre vårdplatser. Där vårdas många som väntar på en plats i kommunen, men kommunen har inte platser att anvisa. Ibland beror det på platsbrist, ibland på personalbrist, vilket gör att vissa vårdaktörer och avdelningar tillfälligt behöver minska sina vårdplatser.

Tack, talman!

Tack, talman Söderlund! Jag tycker att det var ett bra och nyanserat anförande.

Vicetalmannen pratar om framtidens sjukvård och hur man ska uppnå ett sömlöst bemötande, så att patienter inte ska behöva bollas runt. Jag har en bekant som har skrivit till mig om sina förklimakteriebesvär. Hon har under flera år blivit skickad mellan psykiatrin och hjärtmottagningen, samt till många andra ställen. Ingen har tagit ansvar eller förstått att detta handlar om ett helt vanligt förklimakterie.

Jag tror att vi kan spara många människor från lidande om vi ser till att de inte behöver flyttas runt mellan olika avdelningar och enheter. Vi måste se människan bakom diagnoserna och inte bara gränserna mellan olika vårdområden.

Talman!

Precis som man brukar säga: rätt vård i rätt tid, på rätt plats. Det sparar massor inom vården. Här behöver man göra en större analys av vem som får vård och vem som inte får det för sina besvär, sjukdomar eller vad man nu har.

Om jag minns rätt har ledamoten Eckerman viss erfarenhet som anhörig, särskilt när det gäller patienter som bollas mellan vårdaktörer och vårdnivåer. Det är i sig en patientsäkerhetsrisk när patienter förflyttas. Det är ofta där som de här missarna sker inom vården, och det är något vi givetvis ska förhindra.

Det stämmer. Oavsett om alla enskilda människor som arbetar inom de här fem, kanske sju, olika instanserna som har ett gemensamt ansvar för en av mina anhöriga, så innebär det att hela vårdkedjan – allt från inskrivning på akuten till utskrivning till äldreboende eller hem – inte har fungerat bra. Det har aldrig funnits någon som har haft det övergripande ansvaret. Någon säger bara att nu är personen färdig här, och så får någon annan ta över. Resultatet blir att man skickas runt, runt.

Det är detta som gör att anhöriga blir helt utbrända och att situationen blir oerhört jobbig för den drabbade. Istället för att någon från början skulle ha haft ansvar för att allt skulle gå så smidigt som möjligt, och att rätt stöd skulle finnas på rätt nivå. Men det är tydligen att ha stuprör och sju olika instanser som ansvarar för bara en pytteliten del av människan.

Tack, talman!

Ja, tanken med det nya vårdinformationssystemet var att överflyttningarna skulle gå mer sömlöst. Vi har även Kanta, en koppling på gång för socialvården. Jag hoppas och tror att sådana här överflyttningar kommer att bli smidigare framöver.

Tack, herr talman!

I klämmen i den motion som vi lämnade in står det att "inga förändringar som påverkar den palliativa vårdens kapacitet, kvalitet eller tillgänglighet genomförs innan en dokumenterad behovs- och konsekvensbedömning har gjorts i nära dialog med personalen." När motionen skrevs fanns det ingen aviserad konsekvensbedömning. Men det jag hör nu här i salen är att regeringsblocket hänvisar till en sådan titt som tätt. Det är väldigt bra, då kanske den här motionen har spelat en roll.

Vicetalmannen säger till exempel att innan vi gör förändringar i vården måste vi vara trygga i att vi har förberett oss för dessa förändringar. Som jag bedömer det är en del av den oro som finns att dessa förberedelser inte är gjorda. Känner sig vicetalmannen trygg i den process som nu pågår?

Tack, talman!

Jag vet inte vad som har diskuterats i ÅHS styrelse, vad nästa steg är och vad som är på gång.

Min uppfattning är att man nu stoppar den här flytten. De kommer inte att flytta, enligt min bedömning. Men jag kan ha fel, eftersom situationen verkar vara lite otydlig med olika budskap.

Jag kan absolut hålla med om att kommunerna inte verkar vara beredda på det här. Det är jag överens om.

Då är det, herr talman, återigen väldigt viktigt att det som har framkommit flera gånger i den här debatten betonas. När man gör förändringar, precis som vicetalmannen själv sade, i de verksamheter som möter oss medborgare när vi är i vårt mest utsatta och känsliga läge, så måste dessa förändringar göras först efter att man har genomfört en ordentlig konsekvensanalys.

Det som nu har pågått med otydlig kommunikation hit och dit, samt bollande mellan styrelse och minister, rambudget och det ena med det andra, är inte ett sätt att genomföra förändringar inom känsliga verksamheter.

Talman!

Jag kan hålla med om att den här frågan har bollats lite för mycket hit och dit. Men nu tar man fram en konsekvensbedömning, en konsekvensanalys. Jag tror och hoppas att vi också på något sätt kan ta del av detta här i salen.

Tack, talman!

Tack, vicetalman Söderlund, för ett bra och nyanserat anförande! Ledamoten lyfter fram vikten av att anpassa vården efter den faktiska beläggningen och vårdtyngden. Det är just sådana aspekter som är viktiga att belysa, eftersom de påverkar hela den här processen. Det handlar om flexibel bemanning, personaldimensionering och så vidare.

Ledamoten tar också upp det som är styrande i sammanhanget: rätt vård, rätt nivå, rätt tid och på rätt plats. Allt detta påverkar hela vårdkedjan. Arbetet pågår kring planeringen av den palliativa vårdens framtid och utveckling i ett pilotprojekt. Jag vill betona att det är ett pilotprojekt där man undersöker konsekvenserna före. Det är också viktigt att följa upp pilotprojektet, så att man verkligen gör de förändringar som behövs när man ser att det är nödvändigt. (… taltiden slut).

Talman!

Jag tycker att det är bra att ledamoten Mansén ger mig ett till tillfälle att prata om vikten av att mäta vårdtyngd. En patient är inte alltid en patient. Det finns en skillnad mellan en patient i förlossningsarbete och en i intensivvård; de är, som man säger, vårdtunga och kräver mycket personal.

Om man har en vårdtyngdsmätning på plats kan man enkelt räkna ut och fastställa vilken grundbemanning som behövs. Då vet man hur mycket personal som krävs. Det kan man beräkna med hänsyn till semestrar och andra ledigheter.

Absolut, det är ett pilotprojekt. Men jag anser att det skulle vara värdefullt att höja kompetensen inom palliativ vård och palliativ sjukvård genom hela kedjan.

Flexibiliteten, vårdtyngden och andra viktiga aspekter är centrala för att förstå komplexiteten i den här frågan, särskilt när det gäller palliativ vård. Jag håller helt med om detta.

Jag vet också att verksamheten och styrelsen diskuterar dessa frågor och att de har begärt in konsekvensanalyser och utredningar som ska presenteras på ett kommande styrelsemöte. Det är viktigt att dessa frågor tas upp och diskuteras.

Denna fråga är högaktuell, och det är självklart för styrelsen att följa upp den. Verksamheten arbetar aktivt med att utveckla den palliativa vården, vilket är mycket positivt. Tack för ett bra anförande och en viktig diskussion.

Tack, ledamot Mansén. Det är viktigt att vi ser på den här frågan ur många, eller helst alla, perspektiv. Det behövs verkligen. Jag tror att mycket av oron bland personalen beror på att de är en sammansvetsad grupp. De har skaffat sig utbildning, erfarenhet och kunskaper inom palliativ vård, och de vill verkligen arbeta med detta.

Självklart kan inte alla arbeta exakt med det de önskar, men det krävs en viss typ av engagemang. Jag kanske uttrycker mig klumpigt, men man behöver ha en speciell inställning för att arbeta med den här patientgruppen. Det är inte en uppgift som passar alla.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.