Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden i enlighet med 36 § i arbetsordningen. Diskussion.

Tack, talman! Ärade lagtingsledamöter. Landskapsregeringen har alltså äran att för lagtinget presentera redogörelsen för självstyrelsepolitiska händelser under det senaste året, som vi får välja att kalla det, fram till datumet för avgivande av denna redogörelse, 8 april 2021. Det är på alla sätt ett speciellt redogörelseår som vi lämnar till lagtinget, speciellt även på det sättet att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd redan i samband med hanteringen av den förra redogörelsen då valde att mycket långt kommentera pandemiårets verkningar för självstyrelsesystemet.

Talman! Vi kan från landskapsregeringens sida konstatera att självstyrelsen har varit utsatt för påfrestningar ända sedan tiden i början av mars 2020 när Finlands regering valde att inleda diskussioner om undantagstillstånd tillsammans med Finlands president Niinistö.

För att göra en lång historia kort så har vi valt från landskapsregeringens sida, trots nämndens redan nämnda gedigna hantering av frågan, att ganska långtgående beskriva effekterna av Covid-19 pandemin på självstyrelsesystemet. Här finns det naturligtvis många enskilda bitar som är värda uppmärksamhet, liksom redogörelsen i övrigt. Det blir naturligtvis för nämnden att se vilka delar som man särskilt vill lägga vikt vid i sin fortsatta hanteringen av redogörelsen.

Landskapsregeringen har sett sig föranledd att vid upprepade tillfällen påtala att man i Helsingfors, inom de beredande organen, inte i tillräcklig mån har hunnit bereda Ålands särställning inom ramen för de föreslagna åtgärderna. Det här har varit en ständig plåga också för landskapsregeringen att med korta tidsintervaller kunna leverera tillräckligt gott underlag för oftast också en i riksdagen mycket brådskande hantering av pandemiåtgärder.

Bästa lagting! Vi skulle inte ha klarat det här utan ett gott samspel med Helsingfors, såväl politiskt som via tjänstemannakretsarna. Jag kan väl redan nu säga att när pandemin är över så har vi anledning att faktiskt fundera på sådana som i Helsingfors är värda självstyrelsens minnesmedalj. För utan deras insatser helt i det dolda, utan någon form av egen vinning, så har man dragit ett enormt lass för att Ålandsfrågorna i alla fall ska hamna så gott som de bara har varit möjliga under resans gång. Ingen nämnd och ingen glömd. Men det är sannerligen i alla fall något som lantrådet, jag och övriga ministrar måste fundera på när pandemin är över, för utan de här insatserna så skulle vår situation ha varit betydligt värre än vad som redan framgått ur föreliggande redogörelse.

Vi har från landskapsregeringens sida bemödat oss om att visa förståelse för den, också för regeringen Marin i Helsingfors, okända terräng som man har tvingats att hantera till följd av pandemin, lika om vi tvingas till att helt enkelt hitta på nya lösningar under en mycket brådskande tidtabell. Vi har ständigt nya utmaningar utgående från folkhälsan, utgående från ekonomin och utgående från de begränsningar som följer när man då till och med väljer att utfärda undantagstillstånd. Det mest exceptionella som man kan vidta vid sidan av ett direkt krigstillståndet i ett land.

Sammantaget, talman, så har vi nu försökt att hantera det här så gott som möjligt. Vi har naturligtvis inom landskapsregeringen noterat att nämnden i sitt betänkande från 12 december 2020 kom med vissa synpunkter om att landskapsregeringen kanske inte till alla delar har utnyttjat den behörighet som man trots allt har under en tid där beredskapslag och andra exceptionella åtgärder har vidtagits från Helsingfors sida. Men vi har i första hand, under lantrådets mycket noggranna ledning, försökt hantera pandemin utgående från en enda sak; det bästa för ålänningar i varje stund med också särskild vikt på att överhuvudtaget ha en fungerande ekonomi när pandemiåret är över.

Det finns, som sagt var, otroligt många detaljer som jag väljer att överlåta till ledamöterna i salen att fråga och sedan då inför nämndens kommande hantering så kan vi återkomma.

EU-problematiken har också här under pandemiåret visat på hur svårt det är för ett autonomt område att hitta ett existensberättigande. Det är naturligtvis frågan om hur EU-kommissionen har svårt att acceptera att det inom unionen existerar något annat än just uttryckligen medlemsländer, de 28 som har haft möjlighet att själva göra sin stämma hörd.

Vi har haft problem med kommissionen. Till vår glädje har Finlands representation i Bryssel valt att backa upp landskapsregeringen till fullo. Vi kan inte vara annat än nöjda över de åtgärder som Finlands EU-ambassadör och representationen i övrigt har vidtagit för att faktiskt för EU-kommissionen understryka att det finns ett område som heter Åland som har en särställning och att kommissionen bör respektera att det finns en inomstatlig lösning som styr hur reglerna bör utgå ifrån.

Och när vi ändå är inne på EU-ärenden, talman, så kunde vi ju inte låta bli att när det gäller just EU-ärenden konstatera att Högsta domstolen har valt att fälla en lagtingslag genom att jämföra ett företag med en förvaltningsmyndighet och därmed anse att lagtinget har stiftat en lag som innebär ett uppenbart brott mot EU-rätten. Det här är exceptionellt och visar hur långt Högsta domstolen har valt att egentligen utveckla den självpåtagna rollen som EU-domstol. Det här är olyckligt. Det är, som alla vet, någonting som vi har försökt hantera inom ramen för vår pågående självstyrelserevision.

Innan jag kort övergår till självstyrelserevisionen så har vi, inom det område som jag delvis ansvarig är för, frågor om näringsrätt och jordförvärvsrätt som avancerat gott under pandemiåret trots alla övriga svårigheter. Vi hoppas från landskapsregeringens sida att den politiska referensgruppen här inom april kommer att kunna presentera ett förslag till ny näringsrättslag. Det är ett välkommet framsteg för vårt nationalitetsskydd och dess effekter.

Talman! På senare tid har det dykt upp en ny utmaning för oss i form av de så kallade välfärdsområdena som Finlands regering har drivit. Utgående från en ny sote 2 modell, om vi kallar det så, ersätts den tidigare landskaps- och hälsovårdsreformen. Här visar det sig att ambitionerna att påföra de åländska kommunerna uppgifter som inte hör hemma längre på den finska kommunala sidan är ett problem för oss både vad gäller uppgifternas art och finansiering. Detta är något för oss också här att ta fasta på inför den fortsatta självstyrelserevisionen.

Till sist, talman, självstyrelserevisionen pågår. Det börjar bli hög tid för oss alla tillsammans, alla politiskt ansvariga på dagens Åland, att formulera våra slutliga ställningstaganden i förhållande till föreliggande regeringspropositions utkast. Tack, talman.

Tack för ordet herr talman! Vi ska förstås invänta behandlingen i nämnden och vi kommer tillbaka med ett utlåtande, betänkande om det här så småningom.

Första stycket, relationerna Finland-Åland, punkt 1.3 är väldigt väl formulerat. Det lyder så här: "Goda relationer mellan Åland och riksmyndigheterna, möjligheten till svenskspråkig dialog samt att Åland kopplas in i tillräckligt tidigt skede av en process så att det finns faktiska möjligheter att agera då riksmyndigheterna begär yttranden över ärenden är grundförutsättningar för att självstyrelsesystemet ska fungera på ett tillfredsställande sätt". Det vet ju alla att så här är det inte och så här har det inte varit. Det är en viktig fråga för oss i nämnden att funderar på. Vad ska vi göra åt det?

Landskapsregeringen har en väldigt bra beskrivning som vicelantrådet var inne ganska långt på när det gäller problemställningar med anledning av Covid-19 pandemin. Här har självstyrelsepolitiska nämnden haft en väldigt bra dialog med landskapsregeringen under det år som har gått. Det sägs här att "förutom att det förekommit brister gällande det språkliga har de samtidigt ett flertal gånger varit ytterst korta svarstider från det att landskapsregeringen mottagit en begäran om utlåtande tills det att utlåtandet ska lämnas in". Det har varit orimligt korta behandlingstider. Jag tror att vicelantrådet nämnde orden "en ständig plåga" och så har det säkert varit för regeringen. Även jag har förståelse för att man har haft bråttom, att det har varit en exceptionell situation i Helsingfors. Men man får inte ha så bråttom så att man bryter mot lag och Kenin utredningen konstaterar ju att man har brutit mot självstyrelselagen flera gånger.

Herr talman! "Högt ska det klinga vårt svenska språk, tala med manande stämma, lysa vår väg som en flammande båk, visa vad vi äro hemma" Det är fjärde versen i Ålänningens säng. Men nog måste vi börja ställa oss frågan; hur länge ska den här båken flamma? Här är jag lite förvånad över att de första tre styckena tar upp den finska nationalspråksstrategin. Den har förstås betydelse för Åland, men man måste ju ändå från riksmyndigheterna respektera att Åland har självstyrelse, och självstyrelsen är i grunden ett språkskydd för det enspråkigt svenska Åland. Finland är bundet genom internationell rätt ifråga om Ålands särställning, precis som det sägs här.

Man nämner också språkrådet som jag tycker att tog lång tid innan det blev tillsatt. Jag hoppas att man i nämnden kan ta en förutsättningslös diskussion om hur vi riktigt ska agera framöver så att vi ska kunna fortsätta som svenskspråkigt landskap. Hur ska vi kunna få kommunikationerna att fungera med riksmyndigheterna när det blir allt svårare att ha kommunikationer på svenska? Här tror jag att det behöver tas ett betydligt större grepp. Jag skulle personligen vilja flagga för att de mycket förtjänstfulla utredningar som Gunilla Sanders gjorde så borde dammas av igen.

Herr talman! När det gäller näringspolitik så har jag noterat flera gånger att det har efterlysts också i dag att man skulle ha en näringslivsstrategi, en näringslivsdebatt. Jag tror att det är nödvändigt att vi också här kunde samlas runt åtgärder för sjöfarten, åtgärder för att få fart på turismen så fort som möjligt och åtgärder för att öppna gränserna. Så stycket näringspolitik är inte så väldigt utförligt. Vi skulle behöva ta en diskussion, kanske i talmanskonferensen eller någonstans och se hur vi skulle gå tillväga så att man på bästa sätt skulle få en bra och framåtsyftande debatt. Jag tror den är viktig för det åländska samhället och den är viktig för att få tillbaka framtidstron inom framförallt en väldigt sargad besöksnäring. Det om det.

Jag vill, avslutningsvis, med ett par ord beröra fiskeripolitiken. Det här är ett av de tydligaste exemplen på hur tokigt det blir när man har delad behörighet, dvs. det är alltid den starka parten som bestämmer allt. Tar vi till exempel laxfisket så när laxfisket var som mest intensivt på Åland så hade man över 50 procent, och det är ganska naturligt för ett skärgårdssamhälle, av den kvot som drogs upp i Finland. År 1999 råkar jag komma ihåg väldigt väl och då hade man 24 procent av kvoten och idag ligger vi ungefär på 8 procent och då har jag förstått att man till och med har kommit upp lite jämfört med kvoten ifjol. Det blir ju så här när den starka parten bestämmer, även om vi har behörighet för styrning av fiskerinäringen som det heter i självstyrelselagen. När man inte har den totala behörigheten så mals även det lilla som vi har ner sakta, sakta men säkert. Så när det gäller fiskerinäringen så skulle det vara viktigt att få till stånd en stabilitet och en utveckling. Det är besynnerligt att ett skärgårdssamhälle som Åland inte ska kunna ha en fungerande fiskerinäring.

Jag tänkte prata lite om jordbrukspolitiken, men jag ser att det är en lång talarlistan så jag sätter punkt här och säger beträffande jordbrukspolitiken att jag kommer att stöda allt som ledamoten Liz Mattsson säger. Tack!

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson. Jag håller helt med ledamot Eriksson om näringspolitiken. Jag hoppas att ledamot Eriksson kan nyttja sin del i majoritetsblocket och verkligen föra fram behovet av att vi börjar diskutera de frågorna. Det är en bred fråga. Det handlar inte bara om besöksnäringen som är en viktig del, det handlar om skattebehörigheten och hur vi ska utnyttja våra möjligheter. Jag hoppas att det kanske utmynnar i någon synlighet i den kommande omställningsbudgeten, att frågan verkligen aktualiseras brett och den behöver komma från landskapsregeringen, inte via en åtgärdsmotion.

När det gäller fiskeriet så håller jag med. Jag hoppas att det för ledamot i Erikssons också ingår fiskodlingar för där tår vi också och stampar. Jag tycker att minister Karlström i frågestunden besvarade den frågan väldigt bra, men jag hoppas att ledamot Eriksson håller fanan högt även för den grenen inom fiskeindustrin.

Om jag börjar bakifrån, så är det. Flera av de starka skägårdssamhällen vi har så skulle inte ens existera utan fiskerinäringen, det är vi medvetna om. Jag håller helt och hållet med det som näringsminister Karlströms sade.

Man behöver ta ett helhetsgrepp. Det är ju lätt att kritisera att det inte händer någonting och så vidare, men det har varit ett väldigt, väldigt omtumlande år. Men det får inte tumla på hur länge som helst, utan nu nu måste vi börja få lite struktur på det här och få en exit och få en uppstart. Jag hade förmånen senast igår att sitta fem timmar med Nordiska rådets tillväxtutskottet och resonemangen går på det här sättet runt i hela Norden. Men vi måste också se till att vi har en tydlig färdplan, att vi kommer igång så fort som möjligt och det krävs lite tankemöda till det.

Det har blivit något missförstånd också, tycker jag, det kanske är den senaste diskussionen kring JO och JK som har utmynnat i det också. Jag ser inte att det finns en splittring här i salen när det gäller speciellt näringspolitik och Ålands väg ut från pandemin. Absolut inte. Jag hoppas verkligen att vi gemensamt kan titta på det här och att ledamot i Eriksson, som alltid brinner för de här frågorna, tar lite styrpinnen. Det är bra att ledamot i Eriksson nämnde det i sitt anförande så jag hoppas att det blir verkstad av det.

Verkstaden har nog varit öppen hela tiden, det är inte frågan om annat. Jag vill ta fasta på det som ledamoten Holmberg sade, jag har inte heller upplevt att det finns någon splittring i lagtinget och det ska man ta fasta på. Det är ju en gång för alla - det måste vi vara ärlig med att säga - regeringens uppgifter att presentera underlag för en bra debatt och det ser vi fram emot. Jag ska försöka bidra så gott jag kan till det.

Tack, talman! Tack till ledamot Eriksson, tillika viceordförande för självstyrelsepolitiska nämnden. Jag ser fram emot nämndens behandling.

Vad gäller den eviga språkfrågan så har ju då landskapsregeringen givetvis påtalat alla de brister vi har kunnat identifiera och naturligtvis att vi då i vissa fall inte ens haft en rimlig tid att hantera handlingar på svenska innan det är dags att ge svar till Helsingfors. Men vi vet ju alla också vilken verklighet man har haft att brottas med i Helsingfors under pandemin så att man måste visa förståelse och respekt för att det finns många som ändå gör mer än vad som man mänskligt kan begära under dessa tider. Men det är helt klart som ledamoten antyder att det finns en gräns för när också det exceptionella måste ta ett slut också till den här delen.

Det allvarliga på lång sikt vad gäller språket är nog diskrepansen mellan de finsk- och svenskspråkiga versionerna av de publicerade lagarna. Här har vi nog ett ett bekymmer som är stort med tanke på individens fri- och grundläggande (… taltiden slut).

Jag noterade att landskapsregeringen skriver att den språkliga utvecklingen i Finland är fortsättningsvis bekymmersam, och så är det ju förstås och den kommer inte att bli mindre bekymmersam. Svenskan befinner sig på ett väldigt sluttande plan. Det som gör det här än mer allvarligt när det gäller Åland så är ju att det egentligen är hela grunden för självstyrelsen som krackelerar den dag vi inte mera överhuvudtaget kan föra en konstruktiv dialog på vårt svenska modersmål med de finska myndigheterna. Personligen är jag rädd för att det inte dröjer så där alldeles länge innan vi är där. Det är också en framtidsfråga som vi måste börja diskutera ganska snabbt.

Jo, de är sant. Det var väl inte konstigt att tidigare riksdagsledamot med mera Gunnar Jansson, rikdagsråd, för rätt länge sedan börja diskutera engelskan som umgängesspråket mellan Åland och Finland. Det visade redan då för drygt 20 år sedan att man såg vart tendensen var på väg.

När det gäller språken så har vi ju valt att vara med i det finländska nationalspråksstrategiarbetet. Är det någonting vi kan göra så är det faktiskt att ge svenska språket en livlina. Vi får utgå ifrån att Sanna Marin regeringens goda regeringsdeklaration till den här delen faktiskt kommer att leda till konkreta förbättringar. Så där kan vi bara hoppas på att man vill omsätta ord till verklighet till den delen. Och här är vi aktivt med och ser om vi hela tiden kan ge ett bidrag till den delen också.

Jag har inga invändningar mot det och jag säger absolut inte att vi inte ska vara med. Men det kändes märkligt för mig när jag började läsa den här rubriken och de första tre styckena tog upp den finska nationalspråksstrategin. Jag vill ju gärna att man tar avstamp i det fundament som vi har, men därmed inte sagt att man inte ska vara med förstås, det var inte det jag menade. Jag tror att vi också här behöver gå lite mera på djupet. Hur ska vi klara av vårt språk framöver och hur ska vi klara av hela självstyrelsen framöver? Vi kommer att vara där snabbare än vad vi tror.

Talman! Nya, mångfacetterade hotbilder och krigsretorik präglar den internationella stormaktspolitiken i vår närmiljö. Ryssland ökar trycket mot sina grannar nyligen och alliansen Nato installerar sig i Östersjöområdet. Det finns allt större anledning att diskutera betydelsen av Åland som fredens öar. Alltsedan Ålandsservitutet från 1856, Ålandskonventionen från 1921, det bilaterala fördraget mellan Finland och Sovjetunionen 1940 och i fredsfördraget i Paris 1947 har debatten gått het om Ålands ställning som neutraliserad och demilitariserad region mitt i Östersjön. Artikel 8 i 1921-års konvention är mycket tydlig. Konventionens bestämmelser förblir i kraft, vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön.

Talman! Vi hör alltjämt utspel som går ut på att inte ta demilitariseringen på allvar. Det kan vara presidentkandidater, riksdagspolitiker, ungdomsförbund och opinionsbildare. Vissa talar mer diplomatiskt om att det kan vara angeläget med viss militär aktivitet i territorialvattnet. Andra är mer rättfram. Den finska flottans tidigare kommendör Sakari Visa var en av dem och argumenterade 1992, i kölvattnet av Sovjetunionens fall, för att ålänningarna nu behövde ett mer militaristiskt tänkande. Han menade att det skulle stå fullständigt klart att finsk militärmakt var redo att försvara Åland vid hot om väpnad konflikt och att åländsk värnplikt bör diskuteras.

Det finns bara visst stöd i folkrätten för undantag. En finländsk väpnad styrka får uppehålla sig på Åland under en kortare tid enbart för att upprätthålla ordningen under "utomordentligt speciella omständigheter”. Vidare stadgas att “Finland skall vidtaga nödiga åtgärder för att uppehålla eller tillbakavisa angriparen tills det att fördragsparterna ingripit”. Vi har också tidigare brigadkommendör Anders Gardberg som ondgjorde sig över kostnaderna för omvägarna som militärens farkoster behöver ta på grund av den demilitariserade zonen. Dessa utspel som insinuerar att Åland enbart är en kostnad för Finland, är inte särskilt angenäma.

Denna militära och logistiska analys syns i det praktiska genomförandet. Ur tidigare riksdagsmannen Jukka Tarkkas bok från förra året framgår att militärmakter flertalet gånger har planerat besätta Ålandsöarna. Flertalet är också exemplen när flyg, fartyg och manskap kränkt demilitariseringen.

Talman! Om den åländska friheten från värnplikt stadgas i 12 § i självstyrelselagen. Den lyder: “Den som har hembygdsrätt har rätt att i stället för att fullgöra värnplikt tjänstgöra på motsvarande sätt vid lots- och fyrinrättningen eller i någon annan civilförvaltning.” Denna rättighet tolkar åtminstone jag så, att alternativet till värnplikt är frivilligt. En rättighet kan nyttjas eller inte. Det är alltså ingen skyldighet. Det står vidare i den här bestämmelsen att “om tjänstgöringen i annan civilförvaltning stadgas i rikslag med lagtingets bifall. Tills sådan tjänstgöring som avses här har ordnats är de invånare i landskapet som avses i 1 mom. befriade från att fullgöra värnplikt.”

Märkväl att man nu i lagtexten mitt i allt övergått att betrakta värnplikten eller dess alternativ, till en skyldighet. Ordet “befrias” ska inte användas i andra sammanhang än om någon åläggs göra något i annat fall. Man kan befrias från ett uppdrag, ett åliggande, en skyldighet. Men man kan inte befrias från en rättighet. Bryter det ut krig i Finland är det i min mening motiverat att ålänningar så klart bistår med civila uppgifter om så är möjligt. Men vad ska vi göra? Kommer det att bygga på frivillighet? Vi får hoppas på att självstyrelselagens revision klarlägger denna fråga en gång för alla.

Talman! Punkt slut för alla förlöjliganden och förminskanden av fredens öar. Om giltigheten hos den ur folkrätten sprungna neutraliseringen och demilitariseringen ska råda inget tvivel. Den ska vid alla tillfällen värnas och berättas, och i de fall som krävs, förtydligas. Vi måste komma ifrån tanken om Åland som en säkerhetsrisk. I själva verket har vår särskilda status ökat stabiliteten för hela Östersjöområdet. Det torde inge en trygghet för omkringliggande regioner att Åland inte används för väpnade konflikter.

För världen har verkligen ett stort behov av goda exempel som visar på alternativ till upprustning och eskalering. Förtroendebyggande, utbildning, diplomati och samarbete är resurskrävande och fordrar en annan energinivå än de enkla lösningarnas taktik.

Att värna vår fredliga status handlar ju inte bara om att som Gandalf utropa “Du skall inte passera!” för alla kränkningar som görs. Nej det handlar om att berätta en story. Att hålla liv i ett samtal. Jag ser fram emot fredssamtalen under Ålands 100-årsfirande. Tack, talman.

Tack, talman! Jag tycker att det är väldigt trevligt att ledamot Holmström tog upp den demilitariseringen som en så viktig del av det som är vårt Ålandsexempel. Men jag tycker att det var tråkigt att det mest handlade om alla möjliga kränkningar som man från finskt håll har gjort till -92, eller när det nu började.

Jag tycker att det intressanta i den här frågan är att tala om; vad kan vi själva göra för att använda demilitariseringen mera aktivt? Det finns ett stort outnyttjat handlingsutrymme utgående från demilitariseringen där vi på Åland skulle kunna stärka det folkrättsliga systemet, det internationella regelsystem som de facto är en garant för att demilitarisering fortgår. Hur ser ledamoten Holmström på de möjligheterna?

Tack, talman! Garant för självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen i det här fallet är ju signatärmakterna, de som skrivit på fördragen. Det är ju dem som vi behöver upplysa också när olika typer av avsteg görs. Åland kan ju inte själv upprätthålla en sedvanerätt på det sättet. Men vi behöver använda det här exemplet som vi har på bästa sätt och vid olika typer av högtidliga firanden som Åland 100-årsfirande, vid olika typer av internationella sammanhang som Nordiska rådet, Östersjöns parlamentariska konferens och lyfta upp den här statusen och påminna om och utbilda och samtala. Jag var lite inne på det i mitt anförande i slutet att det handlar mycket om förtroendebyggande, åtgärder, utbildning, diplomati och samarbete. Det är någonting helt annat än vad just eskaleringen i vår omvärld nu vittnar om.

Tack, talman! Det är ju så att vi på Åland är en väldigt liten del av en internationell ordning där man respekterar ingångna avtal och där också stora stormakterna agerar i enlighet med överenskommelser, snarare än att man med den starkes rätt gör som man vill. Jag uppfattar att det finns för oss, också som parlamentariker och inte bara på regeringsnivå, en möjlighet att utvidga diskussionen om vad fred och säkerhet är genom att lyfta fram inte bara någon slags antikt exempel utan den faktiska verkligheten som vi lever i. Det är där som jag tycker att vi i lagtinget faktiskt skulle kunna ta en mycket aktivare roll.

Tack, talman! Jag instämmer så klart i det som ledamoten Fellman sade. Landskapsregeringen har ju sedan några år tillbaka en strategi för just demilitariseringen, neutraliseringen och andra självstyrelsepolitiska frågor och hanteringen av olika typer av frågor, alltifrån kungafamiljens besök i bestyckade örlogsfartyg och så vidare. Men det är ju en sak i sig.

Det som ledamoten Fellman var inne på är någonting annat; det här samtalet, det här väckande av intresse hos andra. Jag tror också att vi har en ganska stor potential att utnyttja det. Vi kan ju absolut titta över den strategin. Är den fortfarande aktuell? Men vad ska då lagtinget göra? Det är ju landskapsregeringens strategi.

Jag hoppas verkligen att vi på något sätt kan föra upp den här frågan också parlamentariskt för att, som ledamoten var inne på, väcka intresse och väcka liv. Vad är egentligen fredens öar för oss?

Talman! Det finns många viktiga och komplexa frågor på den självstyrelsepolitiska agendan för tillfället och de har vi upprepat otaliga gånger, alltifrån självstyrelselagsrevisionen, tullkodexen till PAF:s verksamhetsförutsättningar. Mycket av den viktiga politiska diskussionen kretsar och måste kretsa kring ekonomin och krisen i den offentliga ekonomin. Det är värt att påminna om att vi har två ekonomiska system som nu hakar i varandra. Därför har vi en puckel beträffande inkomster eftersom det gamla systemet ger medel i efterskott och det nya som trädde i kraft i år ger medel i förskott. Så landskapets underskott är inte 20 miljoner utan 40. Det finns ett stort, omfattande och inte helt lätt politiskt arbete att göra.

Talman! Det är bra att landskapsregeringen tar kontaktgruppsarbetet vidare. En av orsakerna till att självstyrelserevisionen, Ålandskommitténs ursprungsbetänkande, gick på grund var just motståndet hos ministerierna. Det mångåriga arbetet inom kontaktgruppen med utrikesministeriet till förra mandatperiodens nystartade kontaktgrupp med försvarsministeriet till en under bildning varande kontaktgrupp med inrikesministeriet, är en bra och rätt väg framåt. Det skulle också vara bra att stärka våra positioner om förslaget om en tjänsteman med ansvar över Ålandsärenden vid statsrådet fullföljs.

Liberalerna anser också att det är bra att landskapsregeringen aktiverar 51 § i självstyrelselagen, trots att det initialt fans ett motstånd.

Pandemin har blottat hål och oklarheter i lagstiftningen. Det behövs förtydliganden och reglering om vad som gäller när både beredskaps- och smittskyddslag ska tillämpas så att de lagstiftningsluckor som finns klargörs och täpps till inför framtiden.
Att det finns luckor i lagstiftningen och att undantagstillstånd inte har känt till de problem och komplikationer en pandemi förorsakar går att ha förståelsen för. Men det är svårt att acceptera att det inte har gått att få relevant material på svenska så att självstyrelsemyndigheterna, trots den enorma brådskan, hade kunnat göra ett så relevant arbete som möjligt.

Det är värdefullt att Åland deltar i utarbetandet av en ny nationalspråksstrategi och att vi därmed kan tydliggöra problemen för oss men också för andra svenskspråkiga i riket. Under förra mandatperioden diskuterade vi att vi borde bokföra och sammanställa internt inom förvaltningen och underlydande myndigheter när servicen inte fungerade på svenska på samma vis som vi redogör marinens fartygsbesök i åländska vatten. Det är alltid värdefullt med statistik och möjligheten att se trender.

Det är tråkigt att landskapsregeringen inte hördes när riksdagens säkerhetspolitiska redogörelse togs fram. Det kanske också har sin förklaring i pandemin och att det är svårt att träffas, men under förra mandatperioden så hördes landskapsregeringen just i den frågan.

Riksreformerna fortsätter att skapa problem och merarbete. Nu går man på rikshåll in för en nygammal vård- och landskapsreform som medför att frågetecknen hopar sig igen. Bara att hantera beskattningsfrågorna och socialvården kräver sin egen mässa. Det finns mycket oklarheter och frågetecken som behöver redas ut.

Ett motiv som framfördes och har framförts otaliga gånger är att det faktiskt inte bara är Åland som har nytta av ökad behörighet och utökad självstyrelse. Det står inte minst sagt klart när man ser hur riket vill reformera sina egna landskap och sin egen vård, då stöter man på patrull.

Det är också besvärligt att läsa om svårigheterna för psykologer att få praktik och utbildning av allmänläkare. Minister Holmberg-Jansson kommer att hålla anförande så då får vi säkert en fördjupad diskussion. Detta om något torde definieras som ett gränshinder. Vi vet alla om Nordiska rådets storslagna ambition att Norden ska vara den mest integrerade zonen i världen och det rimmar ju lite illa om man har gränshinder för unga människor som studerar.

Det är positivt ändå, som landskapsregeringen redogör för, att man faktiskt hittade lösningar när det gällde restaurangstängningarna, att man har fått genklang när det gäller EU:s förordning och där man fick bistånd av den finska representation i Bryssel när det gäller förnyande av körkort. Det är också positivt med näringspolitiken och att Åland, som har blivit så hårt drabbat av pandemin med ett BNP-tapp på 16 %, har haft möjlighet att ge ett tvåstödssystem; dels har vi fått ta del av rikets stödsystem och sedan har landskapsregeringen utformat ett eget.

Dessutom kan vi läsa att landskapsregeringen är nöjd med jordbrukspolitiken och den gemensamma arbetsgruppen. Man har fått genomslag också för självstyrelsepolitiska frågor till den delen. Jag och Liberalerna tycker att det skulle vara väldigt intressant om vi kunde får en redogörelse av landskapsregeringen till lagtinget angående hur man ser på den nya programperioden och vad som händer inom jordbrukspolitiken, vad som är aktuellt.

Redogörelsen är en sammanfattning av året som gick, men det är också viktigt att se framåt och diskutera angelägna saker vidare.

JO:s och JK:s verksamhet har varit i fokus på ett negativt sätt. Vi liberaler skulle gärna fördjupa oss i frågan, helt tänket blicka framåt och dra upp de stora linjedragningarna. Vi skulle gärna se att självstyrelsepolitiska nämnden tar ett avstamp och orienterar sig i frågan. Vi noterar också att de språkpolitiska problem som landskapsregeringen har identifierat i rikslagstiftningen och där väntar man också på ett utlåtande och ett svar från JK.

Vi ser fram emot behandlingen i självstyrelsepolitiska nämnden. Tack.

Tack, talman! Tack vicetalman Sjögren. Vad gäller jordbrukspolitiska frågorna så absolut, det är en bra tanke. Faktum är ju då att jag redan på näringsminister Karlströms vägnar kan lova att det blir en presentation för där finns det, som vicetalmannen pekade på, en del positiva omständigheter som man kan redogöra för. Här är det intressant att se hur olika strukturella reformer på EU-nivå leder till något positivt inom en del av vårt åländska näringsliv.

Vad gäller JO- och JK-frågan så välkomnar jag absolut också det att vi tillsammans fördjupar oss till den delen. Där kan jag inte låta bli att anknyta till tidigare debatter där vi borde ställa oss frågan; ska det vara JK som har en roll inom vårt system eller borde det vara justitieombudsmannen med tanke på att det är på riksdagens mandat den institutionen utövar tillsynen? Så den typen av frågeställning skulle vara intressant att diskutera.

Talman! Det är ju landskapsregeringen som förstås har den operativa makten, men jag ser inget fel i om det finns ett intresse i lagtinget att fördjupa sig i de där frågorna. Jordbrukspolitiken är en stor och viktig del och EU:s nya programperiod likaså. Jag tror också att det finns ett stort intresse, inte bara i finans- och näringsutskott utan i lagtinget som helhet.

När det gäller JO:s och JK:s roll så har jag ingen bestämd uppfattning om vem som ska handlägga våra ärenden. Men jag sympatiserar med den tanken att JK eller JO specialiserar sig. Det var ju det, vad jag kan förstå, som arbetsgruppen kom fram till, att Åland har sin egen lagstiftning, Åland har sin autonomi och man såg vinningar i att man specialiserar sig.

Jo, till den delen är vi helt eniga vicetalman Sjögren, det är viktigt att en av institutionerna faktiskt har Åland som sitt specialområde.

Men när det gäller just åländsk förvaltningsbehörighet, just med tanke på JK:s starka koppling till statsrådet och såsom vi nu har sett under senare tid hur vansklig den positionen är, så skulle det nog vara bra om det är justitieombudsmannen som en gång för alla tar sig den rollen.

Tidigare Finlands JO, Jacob Söderman talade ju starkt för att Åland skulle ha en egen justitieombudsman uttryckligen. Jag tolkade det lite på det viset att han tog intryck av den diskussion som började föras på Åland runt 2000-talet och framåt, att ha en egen. Men i och med att vi nu tillsammans antagligen har valt det eller vi har inte råd att bygga upp institutioner som blir enormt dyra i förhållande till nyttan så har vi väl alla landat i att det är bra att ha en tillsynsmyndighet i alla fall.

Talman! Utan att jag fullständigt hat fördjupat mig i den här frågan så tror jag också att det skulle bli ett väldigt sårbart system om vi skulle ha en egen ombudsmannamyndighet i de här frågeställningarna, eftersom de är så komplexa. Man behöver ha erfarenhet och JO är ju inte bara en enda ombudsman. Där jobbar 10-12 personer som handlägger de här ärendena. Jag tycker att det är skäl att att diskutera den frågan.

Den här arbetsgruppen, lagtinget och också att landskapsregeringen verkar som ett subjekt, inte ett objekt, så kanske också JO i riksdagen skulle kunna vara tydligare med sina uppgifter för Ålands del. Kanske också det som har föreslagits av professor Suksi, att man skulle ha en verksamhetsberättelse och man skulle också tillställa den till lagtinget (… taltiden slut).

Talman! Inledningsvis ett kort påpekande vad gäller självstyrelselagsrevisionen, som nu går in på slutrakan. Som landskapsregeringen skriver i sin redogörelse är det i slutet av processen som de knutar ska lösas som man inte i beredningen har kunnat komma överens om i alla de utredningar, kommissioner och tjänstemannagrupper som har jobbat med frågan. Så har skett i alla tidigare revisioner också och så skedde när det nya ekonomiska systemet roddes i hamn och löftet om 0,47 i avräkningsgrund gavs. Då var det lantrådet Sjögren, finansminister Perämaa och vicelantrådet Gunell som med gemensamma krafter och gemensamma kontakter fick en lyckosam lösning på den processen.

Hur mycket man än jobbar med juridiken och formuleringarna så kommer det en stund när det krävs politiska kontakter, diplomati och fingertoppskänsla och när tjänster och gentjänster ska växlas ut i goda beslut. Jag hoppas att sittande regering har tillräckligt på det kontot för att ro iland en bra självstyrelselag i den där sista armbrytningen som kommer.

En liten men för en språknörd mycket roande detalj är att landskapsregeringen i stycket 1.3 skriver att man skickat ett infinitiv till regeringen om att tillsätta en tjänsteman vid statsrådets kansli. Jag antar att man menar initiativ, men en verbform är väl heller aldrig fel.

Så till det som jag vill säga lite mer om, nämligen Ålands demilitarisering och dess oerhört viktiga roll som beståndsdel i Ålandsexemplet.Vi tenderar, både när det gäller självstyrelsen och demilitariseringen, att fila så mycket på ramen att vi glömmer själva innehållet. Självstyrelsen är, som jag ser det, ett verktyg för att skapa ett gott liv för ålänningarna och demilitariseringen är ett sätt att säkra freden.

Landskapsregeringen konstaterar mycket riktigt att säkerhetsläget i vår omvärld är mindre stabilt än på länge, och att det regelbaserade internationella systemet och folkrätten har försvagats. Det är illa för Åland, vars särställning bygger på och stärks av folkrätten. De små far alltid illa när de stora spelar sina maktintressen snarare än enligt internationella regler. I detta har Finland och Åland inte olika intressen. Finland är en mycket liten aktör på den internationella arenan med en ganska instabil stormakt bakom en lång landgräns.

I det seminarium som hölls av fredsinstitutet kring cybersäkerhet kunde vi lära oss att en säkerhetspolitik idag kan bedrivas på nya arenor, och att en av de viktigaste är att stärka demokratin och civilsamhället på de digitala arenorna, och att fundera på vart demilitariseringen tar vägen i den digitala rymden. Här finns, som jag sade tidigare, ett outnyttjat handlingsutrymme för självstyrelsen, för lagtinget, för regeringen och för enskilda parlamentariker som vill engagera sig med Ålands demilitarisering som grund. Det finns ett otal samarbeten, kring kärnvapen, kring cybersäkerhet, kring nedrustning, kring olika säkerhetsskapande åtgärder som vi kunde engagera oss i om vi lyfter blicken. Det kunde vara ett ansvar för var och en av oss.

Här finns, som ledamot Jörgen Pettersson brukar prata om, en berättelse om ett samhälle med minoritetsskydd, självstyre och en internationellt garanterad demilitarisering som vi var och en borde missionera om.

När pandemin lättar och Åland 100 ska firas hoppas jag att vi med Ålandsexemplet som språngbräda mera aktivt kunde ge oss ut i världen och hjälpa till, på vårt vis, att stabilisera en världsordning som bygger på regelverk, överenskommelser och demokrati, snarare än den starkes rätt. Vi borde helt enkelt mera aktivt jobba med att stärka och reparera det internationella system där Ålands självstyrelse och demilitarisering är en självklar del av en helhet, snarare än att sedan ropa på hjälp i ett system som är trasigt.

Även om detta är landskapsregeringens redogörelse så finns det anledning också för lagtinget att reflektera över vad man som institution kunde göra mera aktivt för att bidra till fred och stabilitet. Det skulle stärka både Åland och Finland.

Slutligen så vill jag lyfta revisionen av näringsrätts- och jordförvärvslagstiftning som också tas upp i den här redogörelsen. Vi befinner oss just nu i en ganska bra och saklig och konstruktiv process för att revidera både näringsrätts- och jordförvärvslagstiftningen. Det finns en parlamentarisk referensgrupp där de här viktiga frågorna förankras och det tycker jag att är väldigt bra.

Det som är oroande är att det finns ett sidospår där landskapsregeringen genom beslut på en lägre nivå föregår de här lagändringarna. Även om det sker i linje med de förslag som diskuteras i beredningen och i referensgruppen så menar jag att det är en risk att fatta sådana beslut innan man vet att man har en politisk enighet in i det sista för sådana viktiga ändringar och att den lagstiftning som vi kommit fram till klarar alla de laggranskningshinder som finns på vägen. Så där tycker jag att man kanske borde sansa sig och vänta på att lagstiftningen ska vara klar. Tack, talman.

Talman! På mitt bord har det funnits två frågor som framförallt behövt mer fokus om vi förbiser allt med Covid-19 relaterat, förstås. Den ena frågan låg på mitt bord när jag tillträdde och det var PTP, praktisk tjänstgöring för psykologer. Tidigare minister Valve hade redan kommit i kontakt med frågan och inledningsvis var tanken att jag skulle ha ett ministermöte med socialminister Kiuru i början på våren. Men tyvärr hanns inte det med när ministern var fullt upptagen med sote och sedermera med Covid-19. Så frågan kunde inte tas tag i på riktigt förrän nu i början av det här året.

Psykologutbildningen ges idag vid elva lärosäten i Sverige. Grundutbildningen är fem år på heltid och motsvarar 300 högskolepoäng och leder fram till psykologexamen. Efter examen ska man genomföra ett års praktisk tjänstgöring under kontinuerlig handledning, PTP. Personen som fullgör PTP kan i Sverige kalla sig psykolog. Efter en godkänd PTP beviljar Socialstyrelsen legitimationen och personen kan titulera sig legitimerad psykolog. Psykolog i Sverige är en skyddad yrkestitel. PTP kan genomföras under handledning av en psykolog som är behörig att utöva yrket i tjänstgöringslandet, dvs. en legitimerad psykolog i Finland. Handledaren ska ha minst tre års erfarenhet av psykologyrket. Handledaren ska vid utförandet av sitt uppdrag uppfylla de krav som anges närmare i föreskrifterna och handledningen ska omfatta minst en timme per vecka.

Med andra ord, psykologen ska vid ansökan om legitimation ha gett intyg om den praktiska tjänstgöringen som utfärdas av handledaren i tjänstgöringslandet, det vill säga handledaren på Åland. Med andra ord kan man enligt Socialstyrelsens gällande föreskrifterna om PTP genomföra det på Åland under en period av åtta till tolv månader om villkoren i föreskrifterna uppfylls. Enligt tjänstemän på Socialstyrelsen är det vanligt att man delar praktikperiodens tolv månader på två-tre olika placeringsställen.

Men, talman, enligt behörighetslagstiftningen kan psykologer som genomgått yrkesutbildning i Finland, där praktik ingår i utbildningen, liksom psykologer som erhåller sin legitimering i andra EU-länder och EES-länder, beviljas legitimering och rätt till att självständigt utöva yrket. De som studerar till psykologer kan tillfälligt sköta en psykologs uppgifter på villkor som närmare regleras. Men det är det här som ställer till det.

För en person som i Sverige har tagit sin psykologexamen och har för avsikt att göra sin PTP är inte en person som studerar till yrket enligt den behörighetslagstiftning som gäller på Åland och inte heller legitimerad psykolog.

I Finland gör man sin praktik under utbildningen, medan man i Sverige gör den när utbildningen är klar, i praktiken efter. Det här godkänner inte Valvira. Det möjliggör därför inte att personen beviljas tillfällig rätt att sköta en legitimerad yrkespersons uppgifter under ledning av legitimerad yrkesutbildad person. Så det är alltså inte möjligt enligt gällande behörighetslagstiftning i Finland och därmed på Åland att göra PTP på Åland.

Under mötet så lyfte jag upp att det här handlar om väldigt få personer, att våra ungdomar studerar i Sverige och att det är ett problem nu att Valvira inte godkänner de svenska psykologerna som vill göra sin praktik här under handledning av en psykolog på ÅHS. Jag påtalade också att under den förra mandatperioden så hittade man en lösning på AT-problematiken via en politisk överenskommelse mellan ministern Wille Valve och Rehula den 16 juni 2017. Jag var noga med det också för de hade väldigt mycket farhågor om att man inte kunde göra det för ett specifikt land. Men jag sade att för oss är det bara Sverige som är aktuellt för vi behöver svenskspråkig personal. Någon kö från Finland på psykologer som talar svenska och vill göra sin praktik här har inte vi sett i alla fall, men att vi bjöd förstås in om det finns en lång kö så är vi mer än villiga att ta emot dem. Vi sade också att lagstiftningen bör främja tillgång av yrkespersonal och inte hindra den. Vi föreslog att man skriver in i den nationella lagstiftningen att man tar ett ansvar för att trygga tillgången på svenskspråkig yrkespersonal i hela landet.

Och om man nu har hittat en lösning som fungerar för AT-läkare så borde man kunna använda sig av samma paragrafer och utöka detta med psykologstuderande, enkelt sätt. Det handlar här om politisk vilja och en vilja att hitta lösningar. Tjänstemännen var emot när man skulle hitta en lösning för AT-problematiken och tjänstemännen är stenhårt emot nu. Men jag och landskapsregeringen kommer inte att släppa den här frågan, utan vi kommer att fortsätta att försöka hitta lösningar på den.

Sedan har jag en annan punkt också i den här redogörelsen och det gäller svenskspråkig läkarutbildning i Finland. Primärvården utgör stommen i hälso- och sjukvården. För en välfungerande och tillgänglig primärvård behövs kompetens bland annat i form av läkarresurser som kan svara mot befolkningens hälso- och sjukvårds behov. Åländska läkare har av tradition gjort sin specialiseringsutbildning i allmänmedicin vid Helsingfors universitet.
Den praktiska utbildningen har genom utbildningsavtal gjorts inom Ålands hälso- och sjukvård. Även om specialiseringsutbildningen vid Helsingfors universitet är finskspråkig har det fram till nu varit möjligt att genomföra utbildningen även för helt svenskspråkiga läkare. Men nu har utbildningen lagts om och språkkraven att behärska finska har blivit striktare och det räcker inte längre med goda kunskaper i svenska för att bli antagen till utbildningen. Inlämningsuppgifterna och aktiviteterna i samband med startseminarium är på finska vilket är en förutsättning för att kunna bedriva studierna. Startseminarierna förutsätter kunskaper i finska. I övrigt är det, som konstaterats, att allmänmedicin är en av de få specialiteter där man kan utföra den praktiska delen helt på svenska på Åland.

Den här utvecklingen är problematisk med tanke på tillgången av svenskspråkiga läkare som specialiserar sig inom allmänmedicin på Åland. På sikt riskerar den åländska primärvårdens kompetens att urholkas och attraktionskraften för primärvården att minska på ett sådant sätt så att det kan äventyra fullföljandet av primärvårdens uppdrag.

Läkarutbildningen i Sverige görs om. Den så kallade allmän tjänstgöringen, AT, upphör och den nödvändiga praktiktiden inkluderas istället i grundutbildningen. Lagstiftningen sköts upp, men nu kommer den att träda i kraft den 1 juli 2021 och får därmed effekter för den åländska hälso- och sjukvården från och med hösten 2027.

Inom Ålands hälso- och sjukvård har man sedan många år tillbaka ett etablerat utbildningssamarbete med Uppsala Akademiska sjukhus som möjliggjort att en svensk AT-tjänstgöring kan genomföras på Åland. Utbildningen har varit en viktig rekryteringsbas. Då den svenska läkarutbildningen görs om så kommer all specialiseringsutbildning att inledas med ett så kallat basår på cirka 12 månader. Bastjänstgöringen kommer på Åland att vara möjlig på likvärdiga villkor som om den genomfördes i Sverige. Rekryteringsbasen för svenskspråkiga läkare kommer dock att krympa. Här har vi fått vissa positiva signaler om att man nu från social- och hälsovårdsministeriet tittar på frågan tillsammans med Helsingfors universitet och försöker hitta en lösning på det. Men som ni förstår så är det här någonting som oroar, för tidigare har det varit så att de som har kommit hit och gjort sin AT-tjänstgöring har sett en möjlighet som svenskspråkig läkare att kunna göra sin specialistutbildning via Helsingfors universitet på Åland. Det här var en viktig rekryteringsbas. Det har varit en viktig del i det här pusslet.

Jag tror att jag slutar här för jag har redan gått över tiden, talman.

Talman! Det låter nog frustrerande det där. Det låter ju som att man bara inte vill göra sig omaket. Jag kan inte förstå varför man liksom inte kan ordna det på samma vis för psykologerna som när det gäller A-läkarna? Dessutom så är det ju värdefullt om man har en färdig utbildning i bagaget och sedan gör sin praktik. En form av AT-tjänst som psykolog också, istället för att du gör praktik under din studietid. Frågan är om lagtinget kan göra någonting? Kan riksdagsledamoten göra någonting? Kan riksdagsledamoten göra en lagmotion eller vad det heter i riksdagen? Kan lagtinget göra en hemställan till riksdagen? För det här är ju en svår fråga för oss som är i vårt utsatta läge. Det är svårt att rekrytera båda yrkeskategorier till Åland ändå.

Tack, talman! Vi behöver tillsammans titta hur vi kan stärka det. Jag har lyft frågan med riksdagsledamoten så han är medveten om den här frågan och den här problematiken. Det är precis som som vicetalman Sjögren sade att den politiska viljan kanske inte riktigt finns, tyvärr. Vi brukar prata om det här goda kontaktskapandet, goda värdskapet, att kunna bjuda hit, visa sjukhuset och visa upp Åland och den möjligheten har tyvärr inte funnits, men jag hoppas att den kommer snart. För det tror jag att är oerhört viktigt för att en socialminister i Finland ska få en bild av vad Åland egentligen är. Jag tror att det är viktigt.

Talman! Det är absolut viktigt. Det var på det viset att dåvarande socialminister Rehula var till Åland och besökte dåvarande socialminister Valve och då löstes många knutar upp. Jag tycker ändå att tjänstemännen på ministeriet känner ju till Ålands situation. Vi får helt enkelt också fundera i samråd med landskapsregeringen, under ledning av talmannen i självstyrelsepolitiska nämnden, om vi från lagtingets sida kan göra någonting och vad som i så fall skulle vara klokt att göra. Det här försätter oss i ett ännu mera utsatt utsatt läge när det gäller de här viktiga yrkeskategorierna.

Tack, talman! Jag tackar för det stödet. Jag hoppas att vi kan jobba med den här frågan konstruktivt tillsammans.

Talman! Ministern ska visst kunna lita på ett gott samarbete i den frågan och också i den andra frågan som jag tänkte lyfta nu i mitt replikskifte också gällande språket och vården, det vill säga översättningsarbetena. Ministern och jag har jobbat både i ÅHS-styrelse tillsammans med de frågorna och också i folktinget på ett mycket aktivt sätt. Nu har ju också nya frågor seglat upp med medicinska anvisningar men också de gamla frågorna ligger, vad jag kan förstå kvar, när det gäller till exempel företagshälsovårdsfrågorna och Pharmaca Fennica vet jag inte om är helt löst nu. Hur fortskrider de här frågorna?

Tack, talman! Tack ledamot Zetterman för frågan. När det gäller bland annat medicinsk praxis så i går, tisdag, så tog jag beslut på enskild föredragning om ett brev som skulle skickas till social- och hälsoministeriet med en vädjan eller att vi emotser att man kommer att budgetera pengar för att fortsättningsvis göra de översättningar som krävs till svenska. Men ibland kan det nog kännas till viss del hopplöst, men det gäller att fortsätta kämpa och där är ju folktinget en väldigt viktig pusselbit. Ni ska snart ha möte, så det är bra om ni lyfter frågan där också.

Så är det och det är det som är problemet här på Åland där vi är helt svenskspråkiga. För det som har visat sig i tidigare översättningar, i alla fall när det gäller socialvårdslagstiftningen, är ju att det har varit oliklydande översättningar, precis som också vicelantrådet tidigare nämnde i ett replikskifte. I de medicinska frågorna får det inte vara så, alltså det måste vara korrekt översatt, vilket jag antar att en del i detta är att det är väldigt svårt att få de här översättningarna på plats. Men det kunde också vara en sak för folktinget. Jag hoppas att ministern tar upp detta också med dem från majoriteten, alltså att folktingets översättningsbyrå kanske också skulle kunna bidra i medicinska frågor.

Tack, talman! Vi får jobba vidare med frågan. Man läser om att man gör upprop från Vasa, att man har svårt att få tag på psykologer som pratar svenska och man ser från andra svenskspråkiga områden en stor oro för att det finns för få läkare som talar svenska, så vi kan inte bara släppa det här. Det är ju viktigt att vi hittar lösningar, så jag tackar för stödet. Tack!

Tack, talman! Det självstyrelsepolitiska meddelandet berör många viktiga politikområden och ger grund för en allmänpolitisk debatt. Jag vill ta tillfället i akt att uppmärksamma förlängningen av landsbygdsutvecklingsprogrammet genom några korta kommentarer.

Jag är väldigt glad över att programmet fortskrider i den ordning det gör med en förlängning under 2021 och 2022. Det är så oerhört viktigt med kontinuiteten inom programmet om vi ska uppnå strävan mot en mer hållbar matproduktion på Åland.

Inom landsbygdsprogrammet finansieras åtgärder inom många områden väsentliga för hållbar livsmedelsproduktion och landsbygd. Här är ett axplock:

- Biologisk mångfald, där vi kan se åtgärder för naturbeten, vattenvård etc.
- Lokal ledd utveckling genom Leader
- Investeringar i energieffektivitet
- Ekonomisk- och miljömässig rådgivning till lantbrukare
- Startstöd till unga odlare

Någonting som vi ålänningar ska vara mycket glada över är att programmet 2021-2022 också innehåller extra återhämtningspengar som nu kommer från EU till Åland. Finland, som i detta fall också förhandlade för Åland, kan man konstatera att gjorde ett bra jobb här. En viss del av återhämtningspengarna, cirka 1,8 miljoner extra, fördelas nu via LBU-programmet och förstärker det ytterligare. Dessa återhämtningspengar är prioriterade till åtgärder för miljö- och klimat, innovation, digitalisering och socioekonomisk hållbarhet på landsbygden. Åtgärderna går i linje med EU:s gröna giv och den s.k. “Jord till bord strategin” för en hållbar matproduktion. Värt att notera i detta fall är också att ingen nationell motfinansiering kommer att användas varvid EU:s finansieringsandelen gällande återhämtningspengarna är 100 %.

Jag upplever själv, jag är mycket ute på den åländska landsbygden och pratar med många producenter, att de åländska producenterna och livsmedelsföretagen redan är på mycket god väg vad gäller utveckling mot en mer hållbar livsmedelsproduktion och dessa medel som vi fick nu stärker arbetet ytterligare. Jag fick bekräftat senast igår att det är många investeringar på gång vad gäller t.ex. vattenförsörjning för specialodling. Det har gjorts ett flertal generationsväxlingar och jag upplever att det faktiskt finns en stor framtidstro hos många unga livsmedelsproducenter idag och investeringsviljan finns. Även transportstödet som vi hade med i tilläggsbudgeten har också gjort att det finns en framtidstro.

Åland är i framkant inom området och håller vi tempot uppe så kommer vi stolta kunna visa upp ett mångfald av goda åtgärder för hållbar livsmedelsproduktion som går i linje med de strategier som EU har. Åland till ytan är verkligen inte stort men producerar en betydande mängd livsmedelsprodukter. Ju fler projekt vi har på vår lilla yta och ju fler investeringar som görs i riktning med EU:s strategier för en hållbar livsmedelsproduktion så desto mer har vi att visa upp, även för besöksnäringen.

På Åland är vi nettoproducenter av en hel del livsmedel och vi har en hög självförsörjningsgrad. Vi har en mångsidig produktion av baslivsmedel och möjlighet till modern lagring av råvaror. Konsekvenserna av coronapandemin och en ökad befolkning på vår jord bevisar att ett livskraftigt jordbruk och välfungerande livsmedelsproduktion är lika viktigt i en globaliserad värld som det var för 100 år sedan. I alla utmaningar som vi har varit med om under det här året med pandemin så tycker jag förlängningen av LBU-programmet, inkluderat de återhämtningspengarna på 1,8 miljoner som Åland har fått tillgå, är mycket positivt och därför ville jag ta chansen att lyfta fram det här idag. Det är kanske bra att jag får avsluta dagens debatt med de orden, för det här är riktigt, riktigt roligt.

Sammanfattningsvis så innebär beslutet om en övergångsperiod 2021-2022 att Åland strategiskt kan fortsätta jobba i rätt riktning för en hållbar matproduktion och stötta producenter, företag och föreningar med arbetet för en levande landsbygd. Tack för det. Tack, talman.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden omfattas? Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.