Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.

Herr talman! Bästa lagting och talmanskonferensen. Rubriken för åtgärdsmotion nummer 14/2021-2022 är: ”Tydligare regler för temporär befrielse vid sjukdom”. Den korta motiveringen lyder: ”Enligt 10 § lagtingsordningen framgår att ”lagtinget kan på begäran av en lagtingsledamot bevilja denne befrielse från uppdraget som lagtingsledamot för en bestämd tid, om lagtinget anser att det finns en godtagbar orsak till detta. Emellertid finns ingen minimitid angiven i lagtingsordningen vilket kan leda till godtycke från majoriteten i lagtinget. Detta kan även leda till att en ytterligare osäkerhet läggs på en redan sjukskriven lagtingsledamot då denne vill att en ersättare snabbt skall träda in i dennes ställe. Detta kan inte anses lämpligt ur demokratisk synvinkel.”

Herr talman! Jag vill utveckla detta lite. Då jag fick min första sjukskrivning på en månad ansåg jag att ”tillfällig befrielse” inte kändes ändamålsenligt eller av nöden. När läkarna sedan började misstänka en bakomliggande sjukdom och jag förberedde mig för en längre sjukledighet förändrades bilden. Jag levde då i tron att en person kunde beviljas ledighet om tiden var mera än tre månader, då jag kände till att en person hade beviljats tre månaders befrielse för föräldraledighet för månaderna november-januari.

Därför utgick jag ifrån att min ersättare Johan Lindström skulle bli min ersättare snarast möjligt, det vill säga kunna ta min plats i lagtinget i slutet av remissdebatten för budgeten för att sedan inträda i utskottet. En tuff start, ja, men det är ju så vi alla börjar som kommer in och hamnar i finansutskottet. Så var det för mig också när jag kom in 2015.

Herr talman! Men talmanskonferensen tog inget beslut den första måndagen då jag hade min anhållan. Jag kunde läsa i media att tre personer hade anmält om sjukskrivning och jag nåddes av uppgiften att talmanskonferensen ville ”diskutera principerna”. Jag trodde då att alla tre hade begärt befrielse, men så var det inte. De var enbart jag som hade anhållit om befrielse.

Dagarna gick och Åländsk Demokratis stol gapade tom vid varje plenum. Nästa måndag kom och talmanskonferensen kunde inte ta något beslut. Om ni hade stuckit en vass kniv i sidan på mig hade smärtan varit mindre än det som ni åsamkade mig genom att uppskjuta det för mig självklara beslutet.

Sedan nåddes jag så småningom av beskedet att tre månader inte räckte utan det borde vara sex månader. Men, bästa lagting, varför? Det gick att få befrielse om tre månader för föräldraledighet från november till januari, men inte för sjukledighet från november till januari. En föräldraledighet kan man säkert ta under juni-augusti då vi knappt har ett plenum. En sjukdom kommer när den kommer.

Men herr talman, som tur var så låg jag på sjukhus och träffade en läkare varje dag så jag tog upp problemet. Jag förklarade att mitt parlament förvägrade mig den ledighet som jag ville ha för att få en ersättare, men förklarade också att jag hade varit i opposition förra perioden och att jag var i opposition den här perioden, dvs. jag har varit i opposition till samtliga partier här i lagtinget. Det var uppenbarligen deras sätt för att försöka blockera vår närvaro. Så såg jag det då. Så ser jag det nu, och ni har svårt att motbevisa detta.

Men, herr talman, jag fick jag ett sjukintyg på sex månader inom en timme då jag ju faktiskt bodde på sjukhuset. Min läkare visste att jag inte skulle kunna arbeta på sex månader, men hur ofta vet man det i ett inledande skede? Är inte tre månader det normala? Själv vet jag faktiskt inte för detta var första gången någonsin som jag var sjukskriven.

Jag sände ett neutralt intyg utan diagnos till lagtinget och ett med diagnosen till företagsläkaren, som sedan skrev ut ett intyg utan sjukdomens art. Jag inväntade besked och det var negativt än en gång. Ingen hade kunnat hämta intyget som fanns några kvarter bort. Om ni hade stuckit en vass kniv i min sida så hade det gett en mindre smärta än det som ni gav mig då. Hade jag vetat att det inte kunde transporteras så hade jag betalt budservicen själv.

Nu har jag läst sjukintyget, jag gjorde det inte då, jag hade lymfcancer i stadium IVb. IV är det sista stadiet, det finns ännu ett C och jag låg i sjukhussängen för att tjafsa om att få en ersättare i lagtinget. Denna hantering gjorde att min blivande ersättare Johan Lindström missade hela behandlingen av budgeten i finansutskottet. Följande vecka kunde min anhållan äntligen godkännas och sedan behandlas i plenum. Under debatten i plenum så framfördes tanken att jag kanske kunde delta i utskottsarbetet på distans. Så kan man tro om man inte vet.

Herr talman! Jag mår väldigt illa när jag tänker tillbaka på tiden på sjukhuset och hur anhållan behandlades. Jag orkade inte titta på TV eller läsa. Jag orkade inte lyssna på ljudböcker. Jag orkade inte ens lyssna på musik. Det enda jag orkade göra var att ligga och lyssna på min egen andedräkt och vänta på nästa måltid, nästa mellanmål och nästa undersökning och fundera på den behandling som ni gav mig. Min klocka registrerade 130 steg per dag de här dagarna. Där och då bestämde jag mig för att skriva denna åtgärdsmotion så att ingen lagtingsledamot någonsin i framtiden ska behöva utsättas för samma förnedrande behandling som jag utsattes för. Det är inte värdigt en demokrati.

Herr talman! I lagtingsdebatten nämndes en subjektiv rätt för en ledamot att få befrielse och det var exakt vad jag ansåg. I min åtgärdsmotion skrev jag därför: Med anledning av det ovanstående föreslår jag ”att lagtinget uppmanar talmanskonferensen att föreslå ändringar av lagtingets regelverk så att minimitiden för en befrielse enligt 10 § i lagtingsordningen preciseras och samtidigt enligt denna paragraf ge en lagtingsledamot den subjektiva rätten att avgöra när och om denne skall erhålla befrielse.”

Vi har alla här fått ett förtroende av våra väljare att representera dem i lagtinget och jag tror att vi samtidigt har fått ett förtroende att kunna avgöra när och om vi behöver en ersättare. Jag förstår att en eller två månader är en för kort tid. Tre månader kändes lämpligt vilket man också kunde få föräldraledigt för, och vad jag tror att man får i sitt första sjukintyg, tre månader. Men lagtingsledamoten har bättre kunskap om sjukdomen och också den rimliga tiden för den totala sjukskrivningen och även arbetsmängden under denna period, liksom möjligheten att låta andra i gruppen ta över. Är man ensam i gruppen så finns ingen sådan möjlighet.

Bästa lagting! Jag hoppas därför att denna åtgärdsmotion kan behandlas i samband med de förändringar som nu behandlas i talmanskonferensen så att ingen lagtingsledamot någonsin i framtiden ska behöva bli behandlad på samma sätt som jag har blivit behandlad. Tack för ordet herr talman, tillika ordförande i talmanskonferensen.

Jag väljer att ta den här repliken och koncentrera mig på paragraf 10 som går ut på att lagtingsledamöter kan beviljas befrielse från uppdraget för bestämd tid, om det anses att det finns godtagbar orsak.

Ledamot Toivonen nämnde just här att han också vill införa subjektiv rätt, så att man själv kan bestämma om man ska beviljas befrielse och när. Jag undrar då hur ledamot Toivonen tycker att det harmonierar med paragraf 10 i övrigt? Blir det inte så att det kommer att stå två storheter mot varandra?

Tack, herr talman! Tack för frågan. Jag förstod den inte riktigt. Min tanke är att man exempelvis i paragraf 10 kunde räkna upp giltiga orsaker som sjukskrivning, men också precisera när den då exempelvis är tre månader eller längre och att lagtingsledamoten då har en subjektiv rätt. För som jag själv insåg så om sjukskrivningen är i juni, juli och augusti så då inser man ju att vi inte har mycket arbete. Men är den, som nu i det här fallet, i november till januari så då har vi ju faktiskt väldigt mycket arbete. Jag ser inte att det är en kollision där, utan det går att förtydliga.

Tack, herr talman! Det måste kunna hända någon gång att den här befrielsen inte beviljas, om det inte finns godtagbara orsaker. Menar ledamot Toivonen då att det är den subjektiva rätten som ändå tar överhand? Att det i princip alltid ska kunna gå att bestämma vad man vill och om man vill få befrielse, som man ju har ansökt om och kanske inte blir beviljad, och även när, utan att ta hänsyn i övrigt till helheten, till lagtingets verksamhet?

Tack, herr talman! Nu tror jag att jag förstår bättre. Det ska ju inte vara en subjektiv rätt att begära befrielse, utan det måste finnas en grund för det. Jag kom att tänka på när jag blev invald i tiden så sade någon; "ja men det där kan du bli befriad för" och då tog jag reda på reglerna. Jag konstaterade att även fast jag flyttar till månen så blir jag inte befriad. Sitter man i stadsfullmäktige och flyttar till Jomala så blir man befriad. Det var verkligen begränsat. Jag skojade och sade då att jag måste begå mord så att jag hamnar in i fängelse, det var ju ett skämt. Men det är verkligen begränsat. Jag tycker att har man en sjukdom som varar mer än tre månader så anser jag att det är ett giltigt skäl och då ska ledamoten själv, beroende på vad det är för sjukdom, det kan vara en sjukdom där man faktiskt kan delta i utskottet.

Ledamoten Toivonen efterlyste tydligare regler vid sjukskrivning och eventuell befrielse och det har jag respekt och förståelse för. Reglerna kan säkert göras tydligare och det kräver ju en seriös behandling i utskott och så vidare.

Men jag vänder mig emot att ledamoten Toivonen gör det till någon sorts personlig vendetta mot hela lagtinget. Jag har varit med i de beslut som har tagits och jag har inte upplevt att någon på något sätt har lagt några personliga aspekter i detta. Det finns en orsak till att det är svårt att få befrielse, och det är just för att man inte ska kunna ställa upp som någon typ av bulvan och dra röster och sedan ägna sig åt något annat. Med all respekt, jag tycker att det inte är riktigt värdigt ett parlamentet att ta den här personliga vendetta. Med all respekt.

Tack, herr talman! Jag sade uttryckligen att jag uppfattade det på det sättet då och jag uppfattar det nog så fortfarande. Som jag sade, jag visste då att en annan ledamot hade fått tre månaders befrielse för föräldraledighet och den kan man ju faktiskt styra när man ska ta. Man måste inte ta den i november, december och januari. Men då räckte inte en tre månaders sjukskrivning, det var ingen inplanerad operation och en sådan kan ju också styras. Det var en plötslig sjukdom och då räckte inte tre månader utan då skulle det vara sex månader. Jag insåg att det är nog normalt inte så lätt att få en sådan sjukskrivningsperiod. Alla fakta tillsammans gjorde att jag nog då, i det skick som jag var, uppfattade saken på det sättet.

Jag kan förstå att Toivonen kan ha uppfattat det på det sättet. Han sade själv i sitt anförande att han har mått illa och kanske mår illa. Jag förstår att det är ett stort trauma som han har gått igenom och det har jag en stor respekt för.

Men som jag sade, jag har varit med samtliga gånger som det här har diskuterats. Det har varit väldigt svårt att veta vad som skulle gälla. Det har varit mycket hysch hysch runt det här. Men jag kan försäkra ledamoten Toivonen, när han gång på gång sade att det var som en kniv i sidan, att det är ingenting som har riktats mot Toivonen ifrån någon i lagtinget. Det hoppas jag att Toivonen förstår. Som han kanske minns så ringde jag personligen och frågade hur det stod till och hur det var, som man gör kolleger emellan. Jag tror inte att jag var den enda från lagtinget, jag har förstått att också talmannen flera gånger har varit i kontakt.

Igen, jag tycker, med all respekt, att det här är inte värdigt ett parlament. Att vi däremot får tydliga och klara regler för att undvika den här typen av problem, det är jag den första att stöda.

Tack, herr talman! Jo, jag drar mig till minnes, det är sant. Jag drar också mig till minnes nu - jag var ju formellt med så jag fick mailkorrespondensen från talmanskonferensen - att ni var faktiskt en av dem som talade för att man skulle ha den här befrielsen i ett tidigt skede. Det var också en annan person och det minns jag också väldigt bra.

Tack, talman! Det är precis som ledamot Eriksson sade att reglerna kan säkert förtydligas.

Men sedan tycker jag också att det är viktigt att hålla isär begreppen. Sjukledigt är det ju ingen som nekar någon. Men en befrielse för att få in en ersättare, det var där vi i talmanskonferensen fick uppfattningen att det var liksom mera omständigt och svårare att veta hur man ska göra med vårt nya system och sådant. Men det var ingen som tyckte att ledamot Toivonen inte skulle kunna vara borta på grund av sjukdom. Så var det inte.

Tack, herr talman! Jag vet att i det andra fallet, där det gällde föräldraledighet, så då kom det ju också en ersättare. Är man befriad så kommer det automatiskt. När vi blev invalda så har vi en ersättare. Vi har alla en personlig ersättare, den första på listan, som ska träda till i de här mycket speciella och mycket ovanliga situationerna, det medger jag.

Tack, talman! Jag skulle också välkomna tydligare regler gällande till exempel föräldraledighet, men också detta som ledamot Toivonen var inne på, regler för sjukfrånvaro och hur och när man får in en ersättare. Ska man få in ersättare om man är sjuk en vecka eller två veckor? Ett förtydligande är absolut välkommet.

Ledamot Toivonen sade "en föräldraledighet kan man styra". Jag blir faktiskt att fundera lite hur ledamot Toivonen tänker. Ska man styra när man föder barn eller hur tänker Toivonen att kvinnor styr när de tar föräldraledighet?

När det gäller tiden så var jag tydlig med att jag tycker att en månad eller två till och med är en för kort tid. Processen tar tid och det tar tid att komma in. Jag tycker tre månader, vilket redan tidigare hade fungerat och det var en mansperson som fick det. Nu har jag inte barn, men jag tänkte nog på en mansperson, där är det lättare att styra än för en kvinna. Hon väljer sällan heller när hon får barn. Den som kommer i närheten av barnafödandet så den går inte att styra. Jag känner inte exakt till reglerna, men de har nyligen ändrats också och de kommer att ändras. Framförallt den så kallade pappaledigheten, även om jag kallade den för föräldraledighet, går att välja lite bättre, tror jag. Ledamot Valve har bättre erfarenheter av det.

Ledamot Toivonen, jag har förvisso erfarenhet av föräldraledighet, men det var som minister, jag har inte haft föräldraledighet här som lagtingsledamot. Jag känner inte riktigt till det här faller som ledamoten Toivonen beskriver. Men vi kanske får kasta lite ljus över det i ett senare skede.

Nå, det här anförandet är ett brandtal för formalia. Jag tänker nalkas ledamoten Toivonens motion utgående från formalia och avslutar med några för mig öppna frågor kring motionen.

Vad är formalia? Formalia är ju våra besluts- och umgängesregler. Om vi alla känner till formalia; reglerna som styr vårt arbete, skrivna och oskrivna, så om vi har en gemensam uppfattning om dem, om vi har formalia i ryggmärgen då kan vi på sätt och vis strunta i den och fokusera på det som på riktigt är vårt arbete som är att bedriva politik, att vilja saker.

Om vi däremot rundar kanterna på formalia, ringaktar den, gör alla våra regler otydligare och konsekvent nedvärderar formalia, så då dröjer det inte länge innan vi står i den här talarstolen och kallar varandra för skurk, tjuv, ohängd bondläpp, inskränkt pallervant eller värre.

En annan mer praktiskt nackdel är att inget blir gjort för alla blir rädda att göra fel när formalia är otydligt. Ingen vågar föreslå ens en liten fullmakt, den är antagligen fel enligt formalia och då är det tryggast att inte föreslå någonting överhuvudtaget. Så tydliga regler är bra, talman.

Då jag och andra ledamöter engagerade oss för ett bättre samtalsklimat så var det inte bara en appell för anständighet. Det var också en appell för formalia som vi behöver om anständigheten saknas.

Vad säger formalia om föreliggande åtgärdsmotion? Jo, formalia säger att förslag av olika slag inte får tas in i en och samma åtgärdsmotion.

I motionen här föreslås två saker av olika slag. Dels föreslås att minimitiden för befrielse enligt 10 § i lagtingsordningen preciseras, okej, och samtidigt ska lagtingsledamöter få den subjektiva rätten att avgöra när och om denne ska erhålla befrielse.

Vid en första anblick förefaller det mig som att detta är förslag av två olika slag, alltså de är rätt svåra att förena sinsemellan. Antingen har vi en minimigräns för sjukfrånvaro, en definierad sådan, eller så har varje lagtingsledamot den subjektiva rätten att själv avgöra när denne får befrielse. Jag instämmer alltså med ledamoten Bergbos replik om att det är två storheter som står emot varandra.

För det andra så undrar jag om andra parlament, om det alls finns parlamentet där ledamoten själv har subjektiv rätt att avgöra sin sjukfrånvaro? Tillåt mig betvivla det. Min tippning är att detta avgörs av kanslikommissioner, talmanskonferenser på ansökan ungefär såsom föreskrivs i vår lagtingsordning. Hur skulle den subjektiva rätten fungera om ledamoten inte ens är kontaktbar? Det kan förvisso vara så att talmanskonferensen behöver en minimigräns för längre sjukfrånvaro som stöd för sitt beslutsfattande. Det kan vara så att 10 § behöver tydliggöras. För om vi tittar på förarbetena i 10 §, så om vi är riktigt ärliga så ger de inte talmanskonferensen särskilt mycket stöd i det arbetet.

Ledstjärnan bör ju vara att alla ledamöter, också framtida ledamöter, ska behandlas likvärdigt, lika värdigt och bedömas utgående från ett liknande regelverk. Sjukdomsfall och frånvaro är krasst sagt saker som kan hända och det behövs ett bra regelverk som stöder ett rättvist beslutsfattande.

Min hälsning till talmanskonferensen är att fundera på om någon precisering möjligen kunde behövas för att underlätta behandlingen av motsvarande framtida fall. Tack för ordet.

Talman! Jag vet att ledamoten Valve tycker om kuriosa. Jag kan då också informera lagtinget och ledamoten Valve om att Ålandskungen Julius Sundblom 1918 begärde faktiskt om befrielse i den finska lantdagen med ett läkarintyg. Där gick diskussionen huruvida detta var ett politiskt angrepp eller om det var av politiska bevekelsegrunder som Julius Sundblom faktiskt gjorde detta. Nåja, han fick sedan denna anhållan beviljad. Men det här är någonting som senare i historien faktiskt har upprepat sig i många parlament och inte bara i det finländska parlamentet, där man tror ibland ifrågasätter vissa sjukdomar och huruvida sjukdomen faktiskt existerar eller inte. Det är faktiskt också värt att diskutera.

Tack ledamot Holmström. Jag tycker att det var en bra påminnelse. Ledamoten Holmströms replik var också en påminnelse om att allt inte handlar om en enda ledamot. Det handlar om alla framtida och forntida ledamöter.

Tack, herr talman! Tack för ett intressant anförande. Att jag gjorde kopplingen till lagtingsledamoten och föräldraledigheten berodde på att ni var på väg mot talarstolen. Jag vet att ni har varit föräldraledig, även om det var som minister.

Sen talade ni om frånvaro och befrielse. Jag försökte se om jag hade slarvat med det. Frånvaro på grund av sjukdom, det har ju alla rätt till, vi bara klickar in en dag och så är vi borta, utan det gäller ju befrielsen som ju sedan i sin tur leder till att en annan får komma in. Nu är det väl bara om man är dömd till fängelse som man blir befriad. Där tycker jag att sjukdom bör vara en grund. Det bör finnas tydligare regler, exempelvis tre månader, så att det inte blir godtycke av det här. Det kan bli godtycke emellan majoritet och minoritet. Den som fick för tre månader var en majoritetsledamot, utan att nämna namn, vilket jag tycker att inte hör hit.

Jo, det ska ske på lika grunder. Det ska finnas en stadig grund i vårt regelverk. Jag instämmer delvis i det som ledamot Toivonen sade. Det är läge att ta ställning till om reglerna behöver preciseras. Alla ledamöter i den här salen måste känna sig lika behandlade. Det måste också utåt upplevas som så, att vi inte har skilda standarder för skilda ledamöter. Det kan möjligen finnas behov av att föra in en minimigräns, det bestrider jag inte. Jag uppmanar faktiskt alla att fundera på om det skulle vara vettigt, så att vi inte behöver sitta med hårklyverier. Men som jag sade så är jag mycket skeptisk till att införa någon form av subjektiv rätt. Jag har mycket svårt att se hur den skulle fungera i praktiken.

Tack, herr talman! Den subjektiva rätten framfördes faktiskt från denna talarstol av en ledamot här i lagtinget. Det var exakt vad jag hade känt tidigare att så här borde det vara utgående från den situation som jag hade, så därför så lade jag in detta som ett förslag.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.