Enda behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen. Diskussion.

Tack, talman!

Jag börjar med att säga att vi är ett enigt utskott som har antagit det här betänkandet och förkastar motionen som sådan med följande vägkost som jag ska gå in på här. Innan jag börjar med det vill jag ändå säga till lagtinget att Åland är ett litet samhälle, och de klienter vi pratar om kan man kanske känna. Men vi måste försöka hålla oss från att diskutera enskilda exempel när vi tar upp de här frågorna i dag.

För att den som lyssnar ska hänga med lite i det här, så börjar jag med en kort historiebeskrivning. Den här motionen handlar om ekonomisk grundtrygghet för ett antal klienter som har varit placerade i Sverige under lång tid. Motionen handlar i huvudsak om möjligheten att använda utkomststödet för att trygga den ekonomiska tryggheten för de placerade klienterna, eller att göra om lagen om utkomststöd för att säkerställa deras ekonomi.

I utskottet har vi tagit ett bredare grepp om den här frågan för att förstå vad som faktiskt har hänt här, vad som är grundproblemet, vad som är lagtingets fråga och vad som är kommunernas ansvar. Vi har också identifierat vilka problem som kvarstår och vilka som delvis har lösts vid dagens datum.

Jag vill också nämna att sedan det här betänkandet skrevs har Justitiekanslern kommit med ett utlåtande i frågan. Det här betänkandet bör därför betraktas i ljuset av att vi saknade kännedom om det svaret när betänkandet skrevs.

Frågan handlar om de klienter som placerades i Sverige innan 2025 och som blev av med sin folkpension från Finland i samband med pensionsreformen i Finland, vilket ledde till att pensionsbetalningar för personer bosatta utomlands upphörde. De blev helt enkelt av med sin pension, vilket resulterade i en ekonomisk knipa. Klienterna hade placerats i Sverige på grund av att det saknades den här typen av boendeplatser i Finland, på svenska eller på Åland för den delen, för just den specifika typen av vård som vi diskuterar här.

Grundproblemet kvarstår, eller man kan säga att det har blivit värre nu, i och med att det inte längre är möjligt att placera människor i Sverige. Det är en besvärlig fråga för oss här på Åland, där många pratar svenska, och även för Österbotten till viss del.

Det mest beklämmande i frågan är vilket land som ansvarar för en persons socialförsäkring och därmed deras pensioner. Under den tid som det var oklart mellan Finland och Sverige uppstod en rättslös situation där inget land hade det socialrättsliga ansvaret för de placerade klienterna. Vem ska betala pensionerna? Försäkringskassan och FPA hade inte kommunicerat med varandra, och den här situationen kom som en blixt från klar himmel. Klienterna hade i praktiken ingen socialrättslig hemvist och därmed ingen pension i varken Finland eller Sverige. Enligt EU måste en person ha en socialrättslig hemvist, vilket skapar en rättslöshet i hela situationen.

Den socialrättsliga hemvisten avgörs i praktiken genom ett samarbete, i det här fallet mellan Pensionsmyndigheten, som avgör var en placerad klient har sin rättsliga hemvist. Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och FPA har tagit god tid på sig att avgöra den här frågan. Det finns inget generellt avgörande i den här frågan, utan den avgörs när en person som är bosatt i Sverige söker pension därifrån. Då måste dessa frågor klargöras innan beslutet fattas, innan det avgörs inte frågan, den avgörs på individbasis. Utskottet har ändå erfarenhet av att den här frågan är klarerad mellan Pensionsmyndigheterna, men det kräver att man ansöker om pension. Man måste aktivt söka en social förmån för att frågan ska klargöras.

På så sätt är frågan om hur man ska få sin pension i framtiden löst, under förutsättning att man söker pension. Men det kräver en aktiv handling från den enskilda klienten eller dess intressebevakare för att det ska hända.

När det gäller frågan om utkomststöd för att stöda klienterna, så var det just det här glappet mellan när en klient inte hade pension från varken Sverige eller Finland som ledde till en situation där man saknade inkomster. Det var det glappet som vi hade kunnat korrigera genom att ändra lagen om utkomststöd och tillåta förebyggande utkomststöd för att kompensera den här pensionen under tiden som Försäkringskassan och FPA kom överens om var den socialrättsliga hemvisten skulle vara.

Vi har erfarit i utskottet att man har kommit överens och att frågan är löst, under förutsättning att man söker pension. Således är frågan om utkomststöd för att trygga klienternas ekonomiska situation löst.

Enligt min egen erfarenhet, när det uppstår ett glapp där man inte erhåller pension, så måste man alltid ha en socialrättslig hemvist någonstans. Om det då uppstår ett glapp, som i det här fallet, kommer pensionsmyndigheten att retroaktivt avgöra var pensionsansvaret har legat.

Om en person saknar socialrättslig hemvist och pension i varken Sverige eller Finland i tio år, och man efter fem år anser sig tillhöra Finland eller Sverige och fem år i det andra landet, kommer man retroaktivt att få ut de fem åren i pension, eftersom man har rätt till det. Man har alltid rätt till pension om man har en viss socialrättslig hemvist. Jag tror också att det här fallet löses för de enskilda klienterna, under förutsättning att de söker pension, alltså socialrättsliga förmåner. Men det kräver en individuell handling.

Jag skulle tro att även om man flyttar hem till Åland och sedan söker pension från Sverige under den tid man var bosatt i Sverige och saknade finsk pension, kommer man att få det retroaktivt.

En sista sak att nämna, en uppenbar problematik handlar också om frivilligheten i dessa placeringar, som vi har diskuterat ingående i utskottet. Är det en frivillig placering eller inte? Om man växer upp på Åland och har bott hemma med föräldrarna, så kan situationen bli ohållbar. Man begär hjälp från de sociala myndigheterna, som i praktiken bara har ett val: att placera personen i Sverige. Är det då en frivillig placering? Ja, det är det. Det är inte en tvångsplacering. Det kräver att intressebevakaren accepterar placeringen, och därför är den inte frivillig. Men i ett bredare perspektiv kan man se det som ett tvång, eftersom personen inte har något val och måste bo någonstans.

Vi har ändå tagit ställning och sagt att det här handlar inte om frivillighet, utan det är en typ av tvångsplacering. Det beror lite på hur man tolkar det, men vi bedömer att det är så.

Detta är ett långt anförande och ett omfattande ärende, och det är svårt att få med allt. Men vi bedömer att den information vi har fått gör att det socialrättsliga hemvisten är klarlagd och därmed anser jag att motionen om förebyggande utkomststöd är förlegad. Lagtingets ansvar för den här frågan, när det gäller de här punkterna, är därför avslutat.

De kvarvarande frågeställningarna handlar mycket om kommunerna. Var ska dessa klienter placeras? Hur ska KST agera i dessa frågor? Ska man fortsätta att betala även om den socialrättsliga hemvisten är i Sverige, exempelvis? Vi har också kvar problemet med var vi ska placera den här typen av klienter i framtiden, när vi inte längre kan placera dem i Sverige. Vi saknar placeringsalternativ i Finland.

Inledningsvis, när vi diskuterade den här frågan, var motionen aktuell och man hade möjligheten att täcka upp för det här glappet via ändringar i lagstiftningen. Jag tror fortfarande att man hade den möjligheten, men nu har det gått så mycket tid så att när jag pratar i dag, så är den förlegad. Tack, talman!

Tack, herr talman!

Det är tiden som har arbetat för det här ärendet, inte landskapsregeringen. Jag tycker att utskottet är ganska tydligt här. Utskottet understryker "att landskapsregeringen har ett handlingsutrymme i form av utkomststöd, där lagen kan revideras för att möjliggöra utbetalningar till personer med hemvist utanför Åland."

Observera att det inte handlar om ett vanligt utkomststöd som kräver att någon är utblottad, utan om förebyggande utkomststöd.

Detta visar att utskottet tar fasta på att regeringen hade verktyg som man åtminstone kunde ha informerat om, här har vi, om det behövs. Ni är inte lämnade i osäkerhet i detta nu, i detta glapp.

Tack, talman!

Det är också min uppfattning att det fanns verktyg för att kunna ändra lagen. Den debatten hade vi. Jag tror att både ledamoten och jag sa att det går att revidera den här lagen under en begränsad tidsperiod för att täcka upp det glapp som uppstår när klienterna saknar socialrättslig hemvist.

Då hade man kunnat införa en återbetalningsskyldighet i själva beslutet om utkomststöd när pensionen retroaktivt utbetalas. På så sätt skulle kommunerna få tillbaka pengarna, och det skulle inte ha blivit extra kostnader på det viset. Däremot skulle vi kunna trygga en ekonomiskt osäker situation för dessa klienter.

Tack, talman!

Det kommer säkert att ske något slags politiskt ansvarsutkrävande med tanke på den handfallenhet som präglar de inledande månaderna.

Jag har en följdfråga. Utskottsordföranden nämner retroaktiviteten. När beslutet nu är fattat om att man tillhör ett system, och det har gått en tid sedan man lämnade det tidigare systemet, hur säker är utskottsordföranden på att retroaktiviteten gäller? Det skulle i så fall vara ett mycket viktigt besked till de drabbade, att de får pengar i efterhand.

Tack, talman!

Jag har personligen hanterat liknande ärenden som handlar just om detta, att den socialrättsliga hemvisten är oklar. I de fallen har man hanterat det på det här sättet. Det är ganska logiskt när man tänker på det; man måste ha en socialrättslig hemvist. När man har en socialrättslig hemvist någonstans, har man också rätt till de förmåner som den rättsliga hemvisten ger upphov till.

Om man i efterhand bestämmer att de under den här tiden hade Sverige den sociala hemvisten, bör man också få pensioner för den tiden när man söker förmåner för den period då man bedöms tillhöra Sverige. Det är logiskt, och jag tror att det skulle sluta så i de här fallen också.

Men man ska komma ihåg att alla dessa fall är enskilda. Vi kan inte dra en slentrianmässig slutsats här i lagtinget att så här kommer det att bli för alla. Men så tror jag.

Utskottsordförande Wikström, jo, det här med klientens rätt till sociala förmåner och utkomststöd torde vara klargjort.

Under utskottsbehandlingen blev det dock lite oklart för mig. Det handlar om att det måste vara glasklart att när KST, en åländsk kommun, väljer att placera en klient i Sverige, så måste betalningsåtagandet kvarstå. Annars finns det en påtaglig risk att svenska kommuner vägrar att ta emot åländska klienter helt enkelt.

Som vi vet finns det inga alternativ, vare sig på Åland eller i Finland, på svenska. Resonera gärna lite kring hur detta ser ut. Kan vi vara säkra på att kommunen som har valt att placera klienten i Sverige (… taltiden slut).

Tack, talman!

Jag skulle säga att det är en fråga för kommunerna hur man väljer att agera i varje enskilt fall. Vi har hört i offentligheten att det inte är aktuellt att placera klienter i Sverige framöver. På så sätt kan den frågan vara relevant för dem som fortfarande är kvar i Sverige, oavsett hur många det handlar om.

Om den socialrättsliga hemvisten är Sverige på papperet, så har kommunen fortsatt betalningsansvar om den sociala hemvisten byter från Finland till Sverige. Det är också en fråga som är något oklar, och kommunerna måste ta ställning till hur de hanterar dessa fall separat. Jag kan inte säga hur det ska vara.

Tack, ledamoten Wikström.

Jag håller med om att det här är en liten gråzon.

De svenska socialförsäkringarna går från en nationell svensk myndighet, i de här fallen men annars fall ligger ansvaret på den enskilda kommunen. Kommunerna kan uppfatta det som en form av social dumpning, där vissa typer av klienter "dumpas" i Sverige, vilket innebär att den enskilda svenska kommunen får stå för kostnaderna.

Denna gråzon tror jag att vi behöver klargöra ytterligare. Om KST väljer att placera en klient i Sverige, så medför det ett fortsatt betalningsansvar. Det tycker jag vore det rimliga.

Tack, talman!

Jag försökte lyfta fram skillnaden mellan tvångsplacering och frivillig placering, och hur detta hänger ihop med vem som har betalningsansvaret. Vid en tvångsplacering är det tydligt att det är den placerade enheten som har betalningsansvaret. Men vad händer i en situation där det handlar om en frivillig placering, om man inte har några alternativ? Man blir då indirekt tvingad att acceptera placeringen.

Jag kan inte svara på frågan om vem som i praktiken har betalningsansvaret, men jag har förstått att man inte planerar att placera klienter i framtiden i Sverige. Hur man hanterar de kvarvarande klienterna är inte en fråga som vi kan ta ställning till här i lagtinget, eftersom vi inte är behörig myndighet i denna fråga.

Tack, talman!

Tack till utskottets ordförande! Jag vet att ni har gjort ett gediget arbete.

Först var jag ganska nöjd med det som presenterades, men sedan började jag fundera över de inlägg som har gjorts om att landskapsregeringen har negligerat detta. Så är inte fallet, och jag blir nästan lite irriterad över det. Många har lagt ner många timmar på detta arbete.

De expertråd vi har fått här i huset, från KST, och det i beslut som har fattats, som faktiskt JK även konstaterar, att utkomststöd följer territorialprincipen. Vad stöder sig ledamoten och ordföranden för utskottet på när de säger att utkomststöd skulle kunna användas som ett verktyg, när alla andra experter säger att så inte är fallet?

Tack, talman!

Vi har egen lagstiftningsbehörighet i dessa frågor, vilket innebär att vi kan göra ändringar. Vi har alla möjligheter att justera lagstiftningen, och vi skulle kunna införa en separat paragraf som gäller specifikt för dessa klienter, tidsbegränsade och så vidare.

Det är inte alls konstigt att Justitiekanslern inte diskuterar dessa frågor. Vi har egen lagstiftningsbehörighet på Åland och kan anpassa lagen efter våra behov. Inom utkomststödet har vi fullständig behörighet. Vi hade möjligheten att göra förändringar, men valde att inte göra det. Nu är frågan klarerad.

Jag förstår att KST inte anser att detta är lämpligt. De är vana vid att arbeta med den nuvarande utkomststödslagstiftningen och föredrar att inte införa separata paragrafer för olika enskilda fall. Jag har full förståelse för deras synpunkt, om jag skulle vara inom en myndighet så skulle jag kanske resonera på liknande sätt, men det är inte vår roll här i lagtinget.

Tack, talman!

Det påståendet är inte korrekt; att vi hade kunnat göra det. Jag tycker att det är felinformerat. Det finns absolut ingen substans i att vi skulle kunna göra en sådan ändring på det sätt som påstås här.

Oavsett så följer utkomstödet territorialprincipen, och där finns både EU-regler och nationell lagstiftning. Åland har inte haft den möjligheten, så att sprida den typen av felinformation är inte korrekt. Det är inte värdigt.

Tack, talman!

Jag kan säga så här: när det gäller självstyrelsens gränser är det helt uppenbart att vi har olika syn på frågan om vad vi kan använda vår egen behörighet till. Vi har olika uppfattningar. Jag anser att vi har en mer vidlyftig behörighet i den här frågan än vad ministern anser. Jag har själv arbetat med dessa frågor. Vi kan ändra och justera så att vi kan betala ut ett utkomststöd genom det förebyggande eller genom en ny paragraf. Vi har alla möjligheter att göra det.

Jag håller absolut inte med de påståenden som ministern framför. Jag skulle säga att dessa påståenden mest handlar om att skydda sin egen rygg och ingenting annat. Det är också ganska respektlöst mot självstyrelsen som sådan.

Tack, talman!

Jag vill också tacka utskottsordförande för behandlingen av detta ärende. Det har verkligen illustrerat hur gränsöverskridande socialvård kan ge upphov till mycket komplicerade frågor om ansvarsfördelning. Genom behandlingen som jag har försökt följa och varit delaktig i, även i utskottet, har jag förstått att rättsläget nu är kartlagt. Det är i detta fall det som är huvudsaken – att det blir rätt för de berörda människorna.

Som utskottet noterar kvarstår dock de strukturella utmaningarna, särskilt bristen på svenskspråkig institutionsvård och boendeservice. Det är ett fortsatt problem som vi måste hantera framöver. Men den här frågan i sig, som utskottsordföranden påpekar, är nu klarlagd och tiden har även hjälpt till.

Tack, talman!

De strukturella frågorna kring vad vi ska göra med den här typen av placeringar och vård på svenska i Finland är de stora utmaningarna framåt. Det är uppenbart att det fortfarande finns berörda klienter som är mycket negativt drabbade av den här situationen, och de kan komma att vara det under lång tid framöver.

När vi ser framåt är det just den här frågan som ledamoten lyfter: Hur ska vi hantera de placerade klienterna i framtiden? Ska vi bygga upp något eget här på Åland? Knappast, eftersom det skulle bli en väldigt specifik vård. Det behövs ett större samarbete. Jag vet inte vad svaret är.

Tack, talman!

Jag vet inte heller exakt vad svaret är.

Jag vill bara konstatera, genom utskottsbehandlingen också, att sådana här ärenden kan vara oerhört komplicerade, trots att de kan verka enkla vid första anblicken. När man börjar gräva djupare i frågorna, särskilt när det gäller det gränsöverskridande samarbetet med Åland, inser man att vi befinner oss i en komplicerad situation. Hela lagtinget kommer att möta dessa frågor igen är jag rädd för.

Talman!

Jag vill tacka för det gedigna arbete som det samlade utskottet står bakom. Jag delar utskottets bedömning att det fanns möjligheter om man ville. Jag minns själv under pandemin, när ledamoten Wikström var minister, att vi fick tänka utanför boxen vid flera tillfällen.

Det är viktigt att påpeka att denna fråga aktualiserades redan senhösten 2003, vilket innebär att det nog har funnits tid att fundera på hur man ska lösa detta.

Det sorgliga i ärendet är att det berör en eller flera individer, men det förutsätter också att det finns en familj med ekonomisk möjlighet att stöda och hjälpa till.

Jag tycker att ni har gjort ett gediget arbete i utskottet, men det är tråkigt att se den attityd som minister Zekaj har.

Tack, talman!

Vi har reviderat lagarna två gånger under den här perioden. Om jag inte minns fel har vi lyft fram dessa frågor vid båda tillfällena. Det har funnits alla möjligheter att ta itu med detta.

Den syn på självstyrelsen som tydligt framgår från regeringens håll är inte bra. Om vi har den synen och fortsätter att ha den synen på självstyrelsen så underminerar vi vår egen beslutanderätt, och det är inte därför vi sitter här i lagtinget. Vi är här för att kunna använda självstyrelsen på ett sätt som gynnar alla som bor på Åland. Jag håller med om att de synpunkter som kommer fram från regeringsbänken är mycket beklagliga.

Talman!

Finns det en vilja så finns det en väg. Uppenbarligen finns det ingen vilja. Gör man en politisk analys av detta är det ganska intressant att den som säger nej, nu med myndig stämma, är den socialdemokratiska ministern. Samtidigt hör styrningen av KST till den socialdemokratiska ledningen. Medan Obunden Samling, som ju inte alltid hyllas för sitt sociala engagemang, är nu den som säger att visst hade det gått att göra det här.

Det är därför vi sitter här i Ålands lagting – för att skapa möjligheter för ålänningarna när det uppstår svårigheter eller problem inom den lagstiftningsbehörighet som vi har. Stort tack till det samlade utskottet!

Tack, talman!

För mig handlar inte den här frågan om stödnivåer eller exakt hur stöden ska utformas. Det handlar helt enkelt om rättsprinciper och vad man som individ ska ha rätt till i samhället.

Man har blivit kringskuren, i samband med pensionsreformen har ett antal åländska medborgare hamnat i en svår situation. Det är en principiell fråga. Var är den socialrättsliga hemvisten? Du har rätt att ha en socialrättslig hemvist. Om vi har medborgare på Åland som hamnar i kläm så är det vår plikt och skyldighet att göra allt vi kan för att dessa principer ska upprätthållas. Så anser jag.

Tack, talman!

Tack till utskottets ordförande, Wikström, för ett bra arbete i utskottet tillsammans med övriga medlemmar. Jag delar i stor utsträckning de synpunkter som har framförts.

Jag är bekymrad över det du lyfter gällande var dessa individer nu ska kunna placeras. Tidigare har vi haft externa vårdalternativ som ÅHS köper, men dessa tjänster finns inte längre tillgängliga. Även om KST förbättrar resurserna på hemmaplan, är det fortfarande omöjligt att skapa alla resurser. Därför tror jag att det också kommer att bli omöjligt för KST att lösa detta på lång sikt.

Den här frågan är en av de mest besvärliga: Hur ska man hantera den här typen av klienter? Ofta har man vuxit upp med sina föräldrar, som gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn, trots att de kan ha olika typer av besvär. Men någonstans längs vägen blir föräldrarna gamla, och orken räcker helt enkelt inte till för att sköta om allt.

Då kommer det samhälleliga ansvaret in i bilden; det måste finnas en lösning. Hur ska vi hantera detta? Ska vi fortsätta att placera i Sverige? Då är det viktigt att informera om alla de omständigheter som uppkommer i samband med detta. Om vi nu ska fortsätta att placera i Sverige, till exempel, då måste vi börja prata om social dumpning på riktigt, på grund av det oklara läget kring vem som har betalningsansvar för placeringarna.

Tack, talman!

Jag har tillåtelse av både mina föräldrar och min syster att nämna henne i det här sammanhanget. Hon har varit placerad både i Sverige och i Finland, och det har inte handlat om någon form av social dumpning. Anledningen till placeringarna är att det inte har funnits möjlighet att hjälpa henne här på Åland. Därför har Ålands omsorgsförbund, på den tiden, köpt platser för att hon ska få den vård hon behöver.

Det är viktigt att detta fortsätter, för i rimlighetens namn kommer vi inte att klara av att bygga upp den vård som behövs för de olika problem som kan uppstå i framtiden på Åland. Vi har helt enkelt inte råd med det.

Tack, talman!

Jag håller med om det, för klienterna har väldigt olika problematik som kräver olika typer av insatser i praktiken. Specialistboenden som fokuserar på vissa typer av problematik är något vi har brist på. Om vi tittar på Finland ser vi att det finns en brist på svenskspråkig service. Det bästa skulle vara att hitta något slags samarbete, åtminstone för majoriteten av den här typen av klienter, tillsammans med den svenskspråkiga delen av Finland.

Men vi är inte behörig myndighet för just dessa frågor; det är KST som ska hantera dem. Jag får önska KST lycka till i det fortsatta arbetet med detta, för det är inte lätt.

Talman!

Motionen beträffande KST:s klienter har gett oss i social- och miljöutskottet anledning att fördjupa oss i en komplex och viktig fråga. Den handlar om de ålänningar som placerats i Sverige och som till följd av det har förlorat sin folkpension. Jag kan konstatera att vi har lärt oss mycket tack vare den här motionen.

Motionen har synliggjort gränsdragningar och de utmaningar som annars lätt hade förblivit otydliga. Under arbetets gång har utskottet, med värdefull hjälp av utskottssekreteraren, hanterat flera nivåer av lagstiftning – från landskapslagstiftning till rikslagstiftning, nordiska överenskommelser och även EU-regelverk. Vi har rört oss mellan olika länder där frågor om bosättning, hemkommun och ansvarsfördelning blir avgörande för en enskild människas rätt till stöd, vård och service. Det har visat sig tydligt att vi har att göra med ett område där regelverken är omfattande och ofta även svåröverskådliga.

För den enskilde klienten blir konsekvenserna mycket konkreta eftersom det handlar om deras tillgång till vård, social trygghet men också att kunna ha en fungerande vardag.

Det handlar också om hur svårt det är för myndigheter att hantera ärenden som är gränsöverskridande och dessutom relativt ovanliga. Tjänsteinnehavarna ska ha, och har, god kännedom om de lagar de arbetar med dagligen – ofta utan att ens reflektera över det.

Men hur ska man kunna ha samma beredskap i frågor som uppstår mer sällan? Det handlar inte om att hitta syndabockar här, utan om att säkerställa att hela verktygslådan används och vid behov utvecklas. Vi behöver fokus på den enskilde klienten, på rättssäkerhet och på att ansvarsfördelningen mellan olika aktörer är klar och fungerar smidigt. Det ska inte vara oklart vilket system som gäller, eller vem som bär ansvaret. En viktig fråga framåt vill jag också lyfta: hur säkerställer vi att förändrad och ny lagstiftning fångas upp i tid?

Med tanke på att framtida klienter förmodligen inte längre kommer att kunna erbjudas vård på boenden i Sverige eller i andra länder, måste vi ställa oss frågan: vad blir nästa steg? Hur säkerställer vi att våra lagar fungerar i praktiken – inte bara på papper? Det här är förstås i första hand en utmaning för KST.

Men jag menar att vi behöver tänka större än så och längre. Det här är inte enbart en fråga om en organisation, utan om hela vår struktur för vård och omsorg. Vi vet att det finns planer på ett nytt sjukhus. Samtidigt står vi inför en situation där befintliga byggnader inte längre lämpar sig för modern sjukvård. Då behöver vi våga tänka nytt: kan dessa utrymmen i stället användas för socialvården – för äldreomsorg och eller för KST:s klienter? Här finns en möjlighet, om vi är beredda att ta den. Men det kräver att vi ser helheten och inte fastnar i stuprör mellan olika verksamheter och huvudmän.

Jag tror att vi behöver sträva efter breda överenskommelser där målet är tydligt: att skapa hållbara lösningar för dem som är i behov av vård och omsorg, oavsett organisatoriska gränser.

Det innebär också att vi kan behöva se över hur ansvaret är fördelat framöver. Vad ska kommunerna fortsättningsvis ansvara för? Och vad kräver en större samordning, kanske på landskapsnivå? Det här är inga enkla frågor. Men det är nödvändiga frågor. Det är vårt ansvar att ta ett helhetsgrepp för att säkerställa att framtidens system inte bara är juridiskt korrekt, utan också fungerar i människors vardag. Ett tydligt ansvar för klienterna måste stå i centrum.

Det här betänkandet är ett viktigt steg, men det är också en påminnelse om att arbetet måste fortsätta. Vi behöver följa upp, förtydliga och vid behov utveckla regelverk så att det bättre svarar mot verkligheten. Ingen ska falla mellan stolarna. Vi behöver säkerställa att de med behov av specialiserad socialvård, med olika problematik och diagnoser, får den vård de behöver och att den ges på svenska. Socialpolitiken är svår och juridiken måste gå hand i hand med den.

Jag vill passa på att uppmana alla ledamöter och andra intresserade att ta del av den utredning som gjorts av biträdande justitieombudsmannen Sakslin. Det är en viktig och klargörande genomgång av hur Kommunernas socialtjänst har hanterat placeringar av åländska klienter i Sverige och vilka rättssäkerhetsfrågor som uppstår i sådana situationer. Den visar att även om mycket har gjorts med goda intentioner, så finns det betydande utmaningar när det gäller ansvarsfördelning, tillsyn, rådgivning och klienternas rättigheter i praktiken. För den som vill förstå komplexiteten i dessa gränsöverskridande ärenden så är det här en mycket viktig läsning.

Sammanfattningsvis vill jag tacka för en mycket viktig motion och ett konstruktivt arbete i utskottet. Men framförallt vill jag understryka behovet av fortsatt arbete för att säkerställa att de personer det handlar om får det stöd och den trygghet de behöver och har rätt till. I det arbetet måste klienternas vilja och behov alltid vara vägledande. Tack, talman!

Tack, herr talman!

Jag tycker att vicetalman Söderlund för ett bra resonemang om att klienten ska vara i centrum. Det är viktigt att komma ihåg att andemeningen i sociallagstiftningen alltid är att klienten ska vara i centrum. Sociallagstiftning är inte till för att man ska fastna i paragrafer och uppleva hinder, utan syftet är att klienten ska få den hjälp som behövs.

Här har vi en utmaning framöver. Problem, som rör de gränsöverskridande behoven vi har, är inte lösta. Vad säger vicetalmannen om nästa steg? Vad behöver landskapsregeringen göra för att komma åt det här problemet?

Tack, talman!

Tack ledamot Röblom för kommentaren. Jag ser att landskapsregeringen redan har insett att något behöver göras. Men vilket verktyg man sedan väljer att ta ur verktygslådan, det är fortfarande oklart.

Jag vill lyfta fram det arbete som ofta beskrivs som att vi jobbar i stuprör. Hur ska vi se till att människan står i centrum och att stuprören anpassar sig efter hur vi arbetar framåt? Det här är ingenting vi löser den här veckan och inte heller den här våren, utan det är ett långsiktigt arbete.

Jag hoppas att vi kan ha ett samtal mellan partierna helt förutsättningslöst, för det här är en situation som vi alla måste lösa.

Det hänvisades förra våren, när vi debatterade detta senast, till hur svårt det är med socialpolitik och hur allt hänger ihop. Det är verkligen en utmaning.

Som ett litet medskick till vicetalmannen och regeringen vill jag påpeka att i det fortsatta arbetet med sådana här frågor kanske man inte bara ska säga att det är svårt och att vi jobbar på. Det finns en kommunikativ utmaning i att tydliggöra för lagtinget och för medborgarna hur allt hänger ihop.
Det är viktigt att förklara: "Det här kan vi göra, det här försöker vi göra, och så här påverkas ni i olika skeden av ert liv."

Talman!

Tack till ledamoten Röblom för en konstruktiv kommentar. Det som lite komplicerar situationen är att mycket är rikslagstiftning. Vi äger inte hela frågan.

Men jag vill absolut understryka att regeringen måste se över våra organisatoriska gränser och hur vi ska arbeta framöver. Vad ska kommunerna ansvara för, och vad ska andra aktörer ta ansvar för? I detta arbete och i diskussionerna så hoppas jag att alla är med, som jag nämnde tidigare.

Talman!

Vi behandlar det betänkande som social- och miljöutskottet enats om kring en motion som ställdes i lagtinget. Den ställdes för att det då fanns många frågor och många obesvarade sådana. Svaren lovades komma först inom en månad, sedan om någon månad. Tiden dröjde och dröjde, och det hände mycket lite. En del av den frustrationen kan man läsa mellan raderna i detta betänkande. Frustrationen över hur detta kunde hända finns där.

Det handlade om ett fåtal personer, och den gemensamma nämnaren var att de placerats i Sverige för omsorg, då liknande omsorgsboenden inte fanns i Finland, i alla fall inte på svenska.

Utan att veta tror jag inte att alla klienter själva har varit med och tagit besluten, då vi pratar om en utsatt grupp som inte alltid kan föra sin egen talan. Vi måste även väga in att det just då var det alternativet som fanns, och som då inte sammankopplades med någon speciell oro. Allt fungerade, och alla var någorlunda nöjda tills det skedde förändringar i lagstiftningen som innebar att finländare och ålänningar som vistas utanför Finland inte längre skulle erhålla ålders- eller sjukpension från och med den 1 februari 2025.

Jag förstår att man missar och inte tänker på alla olika möjligheter som kan uppkomma när man lagstiftar. Men om man gör ett fel eller misstag måste man ta ansvar och rätta till det, eller lösa problemet tills det är löst.

I betänkandet står det att utskottet vill särskilt framhålla vikten av att konsekvenserna för klienternas ekonomiska trygghet och rättssäkerhet beaktas när lagstiftningen ändras eller när beslut om gränsöverskridande vård fattas. Jag håller verkligen med om dessa ord. Man låter inte personer falla mellan stolarna så länge som de har gjort.

Jag anser fortfarande att något konkret kunde ha gjorts från landskapsregeringens sida, och utskottet har även med ett sådant resonemang i sitt betänkande. Det som sägs i betänkandet är att utkomststödet är lagtingets lagstiftningsbehörighet och styrs inte av riksmyndigheter eller EU-rätt. Hade man inte för en kort tid kunnat göra en temporär lagändring för att åtgärda den uppkomna situationen?

Talman! Jag förstår vad ministern menar med territorialprincipen, att lagstiftning gäller inom ett lands gränser. Men det är just därför vi har ett ansvar här. Det är vi på Åland som har fattat beslut om att placera personer utanför landet, och då kan vi inte samtidigt säga att konsekvenserna ligger utanför vårt ansvar. Territorialprincipen förklarar problemet, men den löser inte problemet.

Talman! Till sist, denna fråga lyftes i Nordiska rådet, direkt med ministrar under session, men även under utskottsdiskussioner samt med den finska delegationen inom Nordiska rådet. Jag tycker att vi från lagtinget borde föra den här frågan tillbaka till Nordiska rådet och till Gränshindergruppen, för att där diskutera hur situationer som denna inte får uppkomma igen. Människor ska inte fara illa för att myndigheter inte är snabba i sin behandling, och där det uppkommer situationer som ingen har tänkt på. Då borde det finnas ett snabbspår för att lösa problemen.

Jag tror inte att någon här i salen vill att ärenden av den här sorten ska hända igen. Vi måste ta hand om våra medmänniskor på ett humant och värdigt sätt. Tyvärr anser jag att det inte riktigt har gjorts på det sättet. Tack, talman!

Tack, talman!

Jag vidhåller fortfarande det konstaterande som framgår i det här betänkandet. Vilket stöd har ni funnit i utskottet för den slutsatsen? En samlad expertkår i det här huset har utrett ärendet och konstaterat att det är territorialprincipen, och att det inte är möjligt att lagstifta på det sättet. Jag blir så förvånad, eftersom jag hade utgått ifrån att utskottet hade blivit klokare av alla de höranden som vi har försökt att vara tillgängliga för.

Talman!

Det jag hör är att den ansvariga ministern ifrågasätter ett enigt betänkande, där även socialdemokratiska ledamöter har varit delaktiga i. Han ifrågasätter den kunskap som vår sekreterare i gruppen besitter. Eller vad är det jag hör från ministern?

Vi har ett enigt betänkande som alla partier står bakom, och som var på plats. Det har framkommit att vi har dessa möjligheter. Vi har en självstyrelse och har placerat dessa personer utanför vår ö. Därför har vi ett ansvar för dem, oavsett territorialprincipen.

Tack, talman!

Jag ifrågasätter inte kompetensen. Däremot är jag angelägen att veta vilket stöd ni har för att påstå att självstyrelsens räckvidd plötsligt skulle vara helt annorlunda än vad våra experter säger. Det här är inte möjligt.

Tror ledamoten att vi har struntat i frågan? Vi har noggrant övervägt möjligheten att ändra utkomststödet flera gånger. Vi har utrett detta på många sätt, både med lagberedningen och andra, inklusive min avdelning, och vi har kommit fram till att det inte är möjligt.

Talman!

Vi har haft flera olika höranden i utskottet där ministern inte har varit närvarande, och jag kan därför inte uttala mig om dessa.

Vi har dock tagit fram ett enigt betänkande i utskottet. Vi får helt enkelt vara överens om att vi inte är överens. Jag anser att självstyrelsen och vår egen lagstiftningsbehörighet ger oss denna möjlighet.

Herr talman!

Det har gått ett och ett halvt år sedan det uppdagades att åländska klienter, som kommunernas socialtjänster placerat i Sverige, blev av med sin finländska pension. Det uppstod tidigt oro över dessa utsatta klienters ekonomiska situation. I ett sådant läge är det naturligt här på Åland att blickarna riktas mot landskapsregeringen. Om det uppstår ett administrativt glapp som drabbar redan utsatta ålänningar och deras familjer, så är förhoppningen att självstyrelsen ska finnas till hands.

Tyvärr präglades hanteringen inledningsvis från regeringens håll av märkliga besked. Socialministern gav löften om FPA:s handläggningstid, hur han nu tyckte att han kunde lova något sådant. Ministern uppgav dessutom att han hade varit i kontakt med FPA för att påskynda ärendet, vilket konstitutionellt är mycket märkligt. I det här landet ska ingen politiker kunna lägga sig i enskilda fall på det sättet.

Den samlade oppositionen uppmanade landskapsregeringen vid upprepade tillfällen att vidta åtgärder, eller åtminstone påvisa att det fanns åtgärder att vidta om så behövdes. Beskeden från regeringen var högst oklara.

Redan tidigt i debatten förde oppositionen fram idén om att möjliggöra förebyggande utkomststöd, ett temporärt sådant. Detta ska inte blandas ihop med vanligt utkomststöd som kräver att personen är ekonomiskt utblottad. Förebyggande utkomststöd kan användas mer flexibelt av kommunerna. Jag nämner det eftersom det i debatten för ett år sedan uppstod förvirring kring detta. Detta sågs som ett möjligt verktyg för att, mot ansökan och vid behov, hjälpa klienterna, åtminstone under den tid som det ekonomiska läget för klienterna klarnade.

Svaret då var att det inte gick att använda förebyggande utkomststöd, eftersom lagen kräver att den som får stödet bor på Åland. Detta upprepades nyligen i en insändare av KST:s styrelseordförande Nina Fellman och förbundsdirektör Katarina Dahlman.

Till den här delen uppstår lite samma rundgång som vi såg för ett år sedan. Det är landskapsregeringen och lagtinget, med bland andra Nina Fellman och minister Zekaj som har makten att ändra i vår lagstiftning. Nu menar ministern igen att det inte är möjligt av andra orsaker, såsom territorialprinciper och att man inte kan exportera den sortens stöd.
Där blir min fråga: Vem skulle dra Åland inför skranket för att vi trots allt skulle fatta en temporär sådan lag? Vem skulle höja på ögonbrynen? Det skulle tvärtom bli ett intressant läge där de möjligheterna reds ut. Jag tror inte att någon, vare sig här på Åland eller utanför Åland, skulle vara så pass upprörd över det.

Jag nämner det redan nu därför att det här är lite av nyckeln i resonemanget. Jag tror jag hörde det också från ledamoten Annette Holmberg-Jansson, att kritiken som kommer från oppositionen i det här är att man verkar ha stannat vid minsta motstånd från juridisk expertis. Det här går inte att göra. Det är värt i det här fallet att ifrågasätta det

Även om inte förebyggande utkomststöd skulle ha löst alla problem så hade det åtminstone varit någon form av politisk respons här på Åland. Jag vet att landskapsregeringen lyfte frågan med ministrar i Sverige och Finland och på nordisk nivå. Men det som skulle ha behövts är en känsla av att här finns hjälp att få.

I social- och miljöutskottets betänkande konstaterar utskottet, som redan nämnts, att landskapsregeringen har ett handlingsutrymme i form av utkomststöd, där lagen kan revideras för att möjliggöra utbetalningar till personer med hemvist utanför Åland. Det är utskottsspråk för att säga; tittade ni tillräckligt på det här verktyget?

Det uppstod ett administrativt glapp där de åländska KST-placerade klienterna blev hängande. Måhända hade ett förebyggande utkomststöd kunnat spela roll under förra året.

Talman! Frågan blir: Var det lagen som hindrade politiker? Eller var det politiken som valde att inte använda lagen? Det här är intressant eftersom det berättar hur självstyrelsen användes eller inte användes i den situation som uppstod.

Talman! Sedan utskottet avslutade sitt arbete har Justitieombudsmannen kommit med sin rapport över KST:s agerande. Där framgår att nödvändiga kontakter med svenska myndigheter inte tagits i samband med placeringarna, något som anses viktigt för att trygga klienternas rättigheter. Detta är värt att stanna upp vid lite grann också här i salen. Det räcker inte att hänvisa till att besluten om placeringarna fattades före KST:s bildande, eftersom KST har varit tydliga med att ansvaret i dag ligger på KST att följa upp och hantera konsekvenserna av avtalen. Det ligger på dagens organisation.

Det väcker en större fråga: Vem utövar tillsyn över KST? Tillsynen är tredelad. Vi har den del som hör till rikets behörighet, vi har ÅMHM och så har vi landskapsregeringen. När det gäller frågor som till exempel de placerade klienterna så är det landskapsregeringen som har tillsynsansvaret. Enligt uppgift finns det ingen i huset här bredvid som har det på sitt bord. Det här är någonting som landskapsregeringen måste ta tag i. Vi kan inte ha ett kommunalförbund med de avigsidor som det har av demokratisk karaktär, långt bort från beslutsfattande där fullmäktige tillsätter och så vidare, ett kommunalförbund som styrs på det viset utan att ha en fullgod tillsyn.

Herr talman! Avslutningsvis lämnar det här ärendet en obekväm känsla av handfallenhet och förvirring, som jag hoppas att vi kan lära oss av. Som konstateras av utskottet och som har nämnts i debatten, kvarstår de strukturella utmaningarna. Det finns ett bristande utbud av svenskspråkig institutions- och boendeservice i Finland. Åländska klienter kommer även i fortsättningen att behöva vård på svenska, och, som utskottet konstaterar, har dessa framtida vårdbehov och dess finansiering ingen långsiktig lösning.

Tack, talman!

Jag får uppfattningen av ledamoten Röbloms anförande att han tror att politiken valde att inte använda lagen, eller att KST valde att inte göra allt som stod i KST:s makt. Eller att det skulle ha funnits någon som inte ville bry sig om de här klienterna och inte ville göra det bästa möjliga för det som är KST:s ansvar och som är landskapsregeringens ansvar.

Under debatten, spörsmålsdebatterna och de diskussioner som har ägt rum under tiden har jag hört många påståenden; "att det är klart att ni kan". Men det mesta som har sagts med väldigt tvärsäkra argument har visat sig vara fel.

Det som KST inledningsvis konstaterade i sitt första brev till klienterna var precis så som det har visat sig vara. Jag tycker att det skulle vara anständigt att åtminstone medge att så är fallet.

Herr talman!

Jag har inte ifrågasatt någons vilja att göra det bästa för de här klienterna. Det jag ifrågasätter är hur man har använt, eller inte använt, självstyrelsens verktyg, och om man har tappat bort sig i de juridiska resonemangen.

Min följdfråga till ledamoten Nina Fellman är: Vad skulle den stora risken ha varit med att införa en temporär lag om förebyggande utkomststöd till klienter av socialtjänsten placerade utanför Åland? Var skulle riskerna ha funnits? Vem skulle ha blivit dragen inför skranket?

Den här situationen är oerhört olycklig för de klienter som har drabbats. Den myndighet som har ansvaret för frågan, KST, har anklagats för allt från social dumpning till att inte bry sig om klienterna. Nu har man i debatten mer eller mindre lämnat den biten och konstaterar istället att landskapsregeringen borde ha gjort något som man inte riktigt kan definiera.

Ministern har sagt upprepade gånger att de som arbetar på lagberedningen, samt sakkunniga inom relevanta byråer inom landskapsregeringen, säger att det inte går att göra som man här i salen påstår med absolut säkerhet. Är ledamoten säker på att det där tvärsäkra påståendet är korrekt, ledamot Röblom?

Herr talman!

Jag är inte i debatt med KST. Jag utövar inte någon dom över KST:s verksamhet. Jag ifrågasätter landskapsregeringens hantering av detta.

Tvärsäkerheten, ja men ledamot ledamoten Fellman kan inte heller svara på frågan om vad risken skulle ha varit med att införa en sådan här lagstiftning, där man aktivt visar med självstyrelsens verktyg att vi gör konkreta insatser för att vara beredda att hjälpa er om det skulle behövas.

Jag tycker att det är det som delvis den här debatten handlar om. Vid vilka tillfällen ska man våga göra det som kanske inte stöds av någon tjänsteman?

Tack, talman!

Jag vill bara säga att, för min del, handlar det inte så mycket om KST:s agerande. Det är självklart att de inte vill använda förebyggande utkomststöd så som lagen ser ut nu.

Sedan har vi diskussionen om territorialprincipen. Vi betalar ut stöd, t.ex. studiestöd betalar vi ut till människor som är bosatta utanför Åland. Jag vet inte, kanske jag missade något, men det står inte uttryckligen något förbud i utkomststödslagen som säger att man absolut inte får betala ut det till någon som inte är bosatt på Åland.

I så fall kan vi, med tanke på att vi har egen behörighet över detta lagstiftningspaket, formulera en paragraf som möjliggör detta. Det talas om territorialprincipen, men det hänger inte ihop. Då får ministern i så fall gå upp och förklara exakt vad han menar med att det inte hänger ihop, och inte bara dra saker och kasta upp dem under debatten och säga att vi har fel. Berätta varför? Varsågod!

Tack, herr talman!

Jag håller med ledamoten Wikström. Jag tror att nyckelordet här är "temporär". Jag kan förstå att det finns en territoriell problematik. Men om vi skulle fatta ett beslut att lagstifta om något stöd som ska fortgå i oändlighet i ett annat land, det kan jag tänka mig utan att vara expert. att det skulle vara problematiskt, även utan att vara expert.

Men ordet "temporär" så när självstyrelsen står inför situationer där medborgare hamnar i kläm mellan flera system, kan det vara nödvändigt att våga använda ett verktyg som innebär temporär lagstiftning för att kunna hjälpa dessa människor ekonomiskt. Jag ser inte att det skulle vara farligt. Och var finns risken?

Tack, talman!

Som ledamoten nämnde, skulle det vara mycket intressant att pröva detta ur ett självstyrelsepolitiskt perspektiv. Hur utvecklar vi självstyrelsen? Vi kan göra det genom självstyrelselagen, men också genom att utforska var gränserna går. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att göra just detta.

Även om den tidsperiod innan lagstiftningen träder ikraft kan kännas lång, är det viktigt att notera att den kanske inte har varit i bruk så länge, men ändå säkert hjälpt en del. Men ur ett längre perspektiv, och särskilt ur ett självstyrelseperspektiv, hade det varit oerhört intressant att pröva detta.

Vi bör ställa oss frågan: Var går gränsen för vår sociala behörighet? Vad kan vi göra, och vilka egna lagar kan vi stifta? Det är inte alltid en glasklar fråga, utan snarare en gråzon.

Tack, herr talman!

Ingen skugga ska falla över tjänstemännen. De har sitt ansvar att meddela och informera utifrån den aktuella situationen. Om ministern fattar ett beslut som går emot tjänstemannens synpunkt så kan man reservera sig.

Jag tycker att det är viktigt att, vid sidan av den självstyrelsepolitiska aspekten, också komma ihåg att andemeningen med sociallagstiftningen är att hjälpa klienterna. Syftet med sociallagstiftning är inte att skapa paragrafer för att stoppa eller försvåra något, utan att stöda klienten. Det beror lite på hur man ser på saken.

Tack, talman!

Jag måste säga att jag är ganska förvånad. Vi har gett tillgång till socialvårdsbyråns resurser, och ledamoten har haft god tillgång till dessa. Tjänstemännen har gått igenom ärendet grundligt med ledamoten, och ändå verkar det som om ledamoten har dragit andra slutsatser, vilket förvånar mig.

På något sätt upplever jag att det har uppstått ett missförstånd i hanteringen och bedömningen av vad som är möjligt att göra enligt självstyrelsen och de regler som styr våra möjligheter att agera.

Men en sak är jag väldigt säker på: hade jag negligerat detta på något sätt, skulle jag självmant ha gått hem. Vi har gjort allt vi kan för att hantera det här ärendet. Allt.

Jag tycker att det är bra om ministern tar tillfället i akt och redogör tydligt för den juridiska bakgrunden till varför vi inte skulle kunna stifta en lag om temporärt förebyggande utkomststöd till kommunal socialtjänst placerade klienter utanför Åland.

Om det är så tydligt som regeringsblocket menar, borde det väl inte vara något problem att pedagogiskt och klart förklara detta här?

Tack, talman!

Det är just detta som gör juridiken inom det här området oerhört svår och komplicerad. Att tydligt stå här under ett replikskifte och beskriva det är en stor utmaning. Jag är dock mycket förvånad över att ledamoten har haft tillgång till all den kunskapsbank och alla våra experter inom detta område, och ändå hamnar i den här slutsatsen. Det är verkligen svårt för mig att förstå.

Tack, talman!

Jag är medveten om att juridiken är besvärlig och komplicerad. Men vi har också politiken. Det är just det svar och det resonemang som kommer från regeringens sida som får en att ställa frågan: Fastnar regeringen i juridiken? Var det lagen som hindrar politiken, istället för att politiken använder lagen?

Herr talman!

För tydlighetens skull vill jag säga att ingen skugga må falla över tjänstemännen. Precis som ledamoten säger, har de sin roll. De ska kunna säga: "Det här är möjligt. Det här kan vara i gråzonen. Det här rekommenderar vi inte." Om en tjänsteman inte kan stå bakom ett beslut, får man reservera sig. Så enkelt är det.

Nu har vi ett enigt utskott som har fört ett djupt resonemang kring detta, med den expertis som har funnits, både i form av sekreterartjänster och annat. Politiken har fått gå före juridiken, eftersom social- och miljöutskottet har satt människan i centrum. Vad är möjligt att vi kan göra för att hjälpa till här, åtminstone temporärt? Det tycker jag att vi andra i salen ska lyfta på hatten för. Bra jobbat!

Tack, herr talman!

Jag vill återigen understryka att ingen skugga ska falla över tjänstemännen. Jag vill också betona att jag inte förespråkar ett laglöst samhälle eller en vilda västern-situation, där man bara rycker i trådar.

Men jag är väldigt nyfiken på vilken roll politiken kunde spela i det här sammanhanget, hur man tolkar situationen och, framför allt, vilka risker som fanns. Vad skulle risken ha varit för Åland att ta en sådan här lag? Skulle vi ha blivit bli dragna inför skranket någonstans? Skulle det ha ställt till med problem på andra håll? Riskbedömningen är oklar.

Talman!

Jag håller helt med det som ledamoten säger. Alla beslut vi fattar ska inte bara vara lägliga, de ska också vara lagliga. Här fanns det en möjlighet att testa var gränsen gick.

Det som gör mig bekymrad, precis som ledamoten, är att vi har verktyg i vår verktygslåda, men vi använder dem inte, trots att det är därför vi sitter här. Det är därför vi har en egen landskapsregering – för att vi ska värna om Åland och för att vi ska hjälpa ålänningarna så gott vi kan.

Jag skulle också se fram emot att minister Zekaj nu kunde komma fram och förklara varför det samlade utskottet har missförstått allting så otroligt mycket, som ni uppenbarligen har gjort.

Herr talman!

Det här är ett ämne som nog gör mig beklämd. Det handlar inte om ett teoretiskt problem, utan om den lilla enskilda människans tillit till det offentliga Åland. Det handlar om människor som har ett behov av särskilt krävande socialvård, ibland dygnet runt, och som har placerats i Sverige av åländska myndigheter. Namnen och ansiktena är kända för oss, då flera av dem öppet har framträtt i media och berättat om sin situation och om att de saknar utkomst.

Trots det vi vet har vi här i salen fått höra några gånger att utkomsten är tryggad. Det utskottsbetänkande som vi har framför oss idag känns som en delvis upprättelse.

Utskottet slår fast att det föreliggande rättsläget är klarlagt. Men det står också att det, trots att EU:s regelverk om samordning av de sociala trygghetssystemen finns, kan det i praktiken uppstå situationer där enskilda tillfälligt saknar socialförsäkringsskydd. Det som tidigare sades vara omöjligt kan alltså hända. Det kan uppstå en så kallad mellanperiod då den enskilda människan saknar tillgång till förmåner.

På Ålands Radios sida kan vi läsa om den smärtsamma resan tillbaka hem till Åland efter 20 års placering i Sverige. Den som är intresserad kan läsa artikeln under rubriken "Kaos: Karins barn tvingades flytta tillbaka efter 20 år i Sverige". Artikeln handlar kort sagt om en person som har behov av omsorg dygnet runt, vilket var anledningen till att hen för över 20 år sedan placerades i Sverige.

Vi måste zooma ut lite och konstatera att detta är ett misslyckande för det nordiska samarbetet. Vi ska inte vara nöjda med detta. Det ska vara möjligt att placera nordbor över landsgränserna, både frivilligt och genom myndighetssamverkan. Det ska gå att hitta arrangemang där avsändarstatens kommun betalar, till exempel för särskilt krävande socialvård. Det är för detta ändamål som vi har en nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Det ska vara möjligt för ålänningar, tornedalsfinnar och kväner. Men, talman, mycket arbete återstår innan Norden är världens mest integrerade region.

Talman! Jag tycker att det är värt att betänka att när Åland nu får bättre möjligheter att påverka i Norden, både bilateralt och multilateralt, bör en av våra högsta prioriteringar vara att bekämpa denna typ av välfärdsprotektionism.

Våra språkliga rättigheter är inte tryggare om dörren till Sverige stängs. Här har självstyrelsens myndigheter och lagtinget en mycket viktig uppgift.

Därför har vi lagt en kläm till utskottets betänkande som lyder så här: "Att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att arbeta för att placering av socialvårdsklienter i annat nordiskt land skall vara möjlig."

Talman! Jag har uppfattat idag att det finns stöd för att arbeta för att placeringar i annat nordiskt land ska vara möjliga, vilket har framkommit i flera av de anföranden och repliker som har hållits av företrädare för regeringsblocket.

Det pågår dessutom nordiska samarbeten för att främja en mer sammanhållen vård och omsorg över gränserna.

Vi ska inte vara nöjda över att rättsläget är klarlagt. Vi ska inte gilla läget. Vi ska förändra det. Tack för ordet!

Fru talman!

Tack, ledamoten Valve. Jag har en fråga om klämförslaget, att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att arbeta för att placering av socialvårdsklienter i annat nordiskt land ska vara möjlig.

Det är möjligt, men man förlorar sina utkomststöd och socialförsäkringar i det avseendet. Vad vill man uppnå? Det går ju att placera klienter, men de kan drabbas negativt.

Utveckla gärna detta så att jag förstår vad som avses i klämmen.

Gärna det, ledamoten Lindén. Det häranknyter till den nordiska kontexten, till det Nordiska rådet och till Nordiska ministerrådet, där vi har representation. Vi kommer också högst sannolikt snart att se en förstärkning av Ålands ställning i Nordiska rådet.

När vi går in i detta nya sammanhang är det viktigt att vi har tydliga politiska prioriteringar. Vad vill vi förändra i Norden? Vad vill vi att ska vara möjligt i det som sägs vara världens mest integrerade region?

Den här klämmen syftar på att placeringar inom socialvård ska vara möjliga i Norden, inte bara i teorin utan också i praktiken. Det ska inte vara så krångligt som det har varit i det här fallet.

Tack ledamot Valve. Men ändå, det är ju möjligt idag. Vad är det som bör förbättras? Det vore bra om det klargjordes i klämmen avseende socialförsäkringar, eller om den avsändande kommunen ska stå för kostnaderna. Det blir lite väl öppet vad man egentligen vill förändra. Jag skulle gärna vilja höra några ord om detta.

Talman!

Klämmen är avsiktligt lämnad öppen. Jag vill inte skriva landskapsregeringen på näsan och specificera exakt vilka åtgärder som behövs eller vilken ny artikel som bör införas i den nordiska konventionen om socialvård och socialt bistånd. Det handlar istället om en politisk prioritet; det bör vara möjligt, och det ligger i Ålands intresse att arbeta för att detta ska vara möjligt.

Talman!

Det är bra att ärendet med anledning av klämmen bordläggs. Jag hade tänkt föreslå att man skulle göra det ändå, för att ge minister Zekaj möjlighet att komma och förklara för lagtinget hur man har resonerat och vilka grunder som finns för det svar han har gett angående möjligheten att lagstifta om förebyggande utkomststöd. Tydligen har utskottet inte helt förstått eller tagit till sig det som har sagts i denna fråga, och därför tycker jag att det är bra om ministern kan ge ett uttömmande svar.

Det har varit en lång och utmanande process med en alldeles speciell dramaturgi. Den inleddes på ett väldigt högljutt, känslostyrt och dramatiskt sätt, där det har funnits många politiska poänger att plocka. Det har påståtts saker som sedan har visat sig inte stämma. Tydligen fortsätter man att skörda, av den här debatten att döma.

Utgångspunkten var något mycket sorgligt och ledsamt. Det fanns klienter som drabbades hårt och negativt av en lagändring som vi på Åland inte hade kontroll över. Det är den största sorgen att det blev så.

Det förvånar mig lite att man inte i denna debatt, trots att det klargörs i betänkandet, riktar kritiken dit den hör hemma. Riksregeringen lagstiftade på ett sätt som gjorde att människor hamnade i en så utsatt position, utan att det fanns någon beredskap för det.

Ledamoten Valve har lagt fram en kläm. Jag tycker att det är bra om landskapsregeringen fortsätter att arbeta med denna fråga. Men de facto fanns verktygen redan från början. Det finns ett krav på länderna att om man gör förändringar där det behövs, så borde man avtala mellan länderna i Norden kring dessa frågor innan lagen träder i kraft. Man gjorde inte det, och det har varit ett av de stora misstagen. Men verktygen finns redan där.
Om Åland nu kan arbeta för att ytterligare trycka på att man arbetar med denna fråga, tycker jag att det är jättebra.

Jag anser att utskottet till största del har gjort ett gott arbete med att reda ut helheten i denna fråga. Det är intressant att de svar som utskottet nu, sent omsider, kommer fram till är exakt desamma som vi initialt konstaterade i debatten, bland annat inom Kommunernas socialtjänst men också inom landskapsregeringen. Till exempel vistelseorten, den styr rätten till utkomststöd och rätten till förebyggande utkomststöd.

Jag vet att det sägs att det går att göra på något annat sätt eller att man borde förändra lagstiftningen och att det visst hade gått, men jag försäkrar att även de möjligheterna har utretts, både framifrån och bakifrån. Man har kommit till den slutsats man har kommit till.

Det har klarlagts, precis som utskottsordföranden Wikström sa inledningsvis, att alla rätt till sin sociala trygghet. Rättsläget har klarlagts. Det är precis så att alla har rätt till det, och det styrs av vilket land man bor i.

KST gick snabbt ut med information om att klienterna har möjlighet att söka sin sociala trygghet och sin pension i Sverige, och att beslut kommer att fattas retroaktivt.

KST har alltså inte dumpat någon, vilket också har sagts vid ett flertal tillfällen. Snarare är det så att KST och dess tjänstemän har lagt orimliga mängder tid på att försöka göra sitt bästa i denna situation. Utgångspunkten från KST:s styrelse, den politiskt tillsatta styrelsen, var att göra allt som går att göra. Sträck er så långt som möjligt!

I framtiden - som jag egentligen ville prata om - förutsatt att det inte går att genom ett mirakel förändra regelverket i Norden, vilket jag hoppas att det ska göra, så måste vi antingen skapa nya boendeplatser på Åland. Då räcker det inte bara med hus och rum; vi måste också klara av att bemanna sådana boenden med kompetent personal för mycket specifika behov, där det i dagsläget inte finns tillgång till sådan personal. Eller så måste vi klargöra hur vi rättssäkert kan placera i Sverige eller hitta placeringar i Finland på svenska. Ingen av dessa vägar är lätta.

Ska vi bygga upp sådana boenden på Åland så krävs det en enighet kring kostnaderna för kommunerna. Kommunerna måste då acceptera högre kostnader för Kommunernas socialtjänst än vad vi har idag.

Det är lätt att påstå att det går att göra saker, och lätt att säga att den och den socialdemokraten inte har gjort det som den borde ha gjort. Men det är att plocka väldigt billiga politiska poänger.

Jag tycker att det minsta man kan konstatera är att alla här, utifrån vad jag förstår, vill att klienterna ska få det stöd och de rättigheter de har. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar om paket; det handlar om människor som har sin egen vilja och sin egen agens att själva, eller genom sina biträden, bestämma.

Så det var väl ungefär vad jag ville säga. Jag föreslår att ärendet bordläggs till nästa plenum för att ge minister Zekaj möjlighet att svara på de frågor som har ställts.

Tack, herr talman!

Först och främst tycker jag inte att det är att plocka politiska poäng att engagera sig i en sådan här fråga, eller att man inte nöjer sig med de svar som kom från regeringen förra våren, det vill säga att socialpolitik är svårt, vi jobbar på det. Om det är det svar man ger, så är det klart att vi här i lagtinget inte nöjer oss med det.

Det är bra att ministern tar tillfället i akt att komma hit, och att detta möjliggörs via den här bordläggningen. Det är viktigt att svara på de frågor som fortfarande tydligen finns.

Ledamoten Fellman säger med stor självsäkerhet att det inte går att göra den här lagstiftningen kring förebyggande utkomststöd. Då borde det vara ganska enkelt att svara på: Varför kan man inte göra det?

Det är min uppfattning att man inom landskapsregeringen, byrån och lagberedningen har undersökt den här frågan och konstaterat att det inte är möjligt på det sätt som ledamoten Röblom har föreslagit.

Jag har inte alla detaljer i huvudet. Därför tycker jag att det är bra att ministern ges en möjlighet att komma hit efter att ha konsulterat de experter som har arbetat med frågan och kan ge de svar som efterfrågas.

Tack, herr talman!

Jag håller med om att det är bra att få detta förtydligat.

Hur ser ledamoten Fellman på det resonemang som jag tog upp i mitt anförande? Jag menar att det kan finnas situationer där juridiken ger vissa riktlinjer men lämnar utrymme för tolkningar, där andemeningen är att ta hand om klienterna.

I sådana fall skulle politiken kunna gå in och vidta åtgärder för att senare få det bekräftat eller avfärdat om det var rätt eller fel. Finns det utrymme, som ledamoten ser det, att politiken kunde ha gjort mer och inte varit så passiv i den här snåriga socialpolitiken?

Min uppfattning är inte att man har varit passiv, utan att man har sökt alla tänkbara vägar för att lösa problemet. Jag kan tänka mig att man kan prioritera politiken före juridiken, vilket är möjligt i enskilda beslut. Man kan konstatera att lagen eller regelverket säger så, men vi tar det politiska ansvaret för att fatta ett felaktigt beslut, och sedan får tjänstemännen reservera sig mot beslutet. Det förekommer ibland.

Men att ministern skulle ge order till lagberedningen att skriva en lag eller införa en paragraf i lagen, som de säger att detta kan vi inte göra, är en annan sak.

Tack, talman!

Jag behöver gå tillbaka med slutsatserna i det här betänkandet, särskilt när det gäller utkomststödet och frågan om det kan betalas utomlands eller inte. Jag vill gärna förklara de juridiska grunderna för detta, och det kommer att krävas ett längre anförande, eftersom det handlar om komplicerad juridik. Jag tror att flera här är medvetna om detta.

Om det visar sig att sakförhållanden och slutsatser i betänkandet är inkorrekta, är min förhoppning att lagtinget överväger en återremiss för att granska frågan igen.

Tack, talman!

Min avsikt med bordläggningen är att ge ministern möjlighet att framlägga sakförhållandena i denna fråga. Därefter får lagtinget ta ställning till om man vill ändra i betänkandet.

Tack för ordet, talman!

Jag vill stöda ledamoten Nina Fellmans förslag till bordläggning av ärendet till nästa plenum. Tack.

Lagtingsledamot Nina Fellman, understödd av lagtingsledamot Jessy Eckerman, har föreslagit att ärendet ska bordläggs. Det betyder att ärendet bordläggs till nästa plenum, om ingen uttalar sig om något annat datum.

Lagtingsledamoten Wille Valve har föreslagit en ändring i klämmen och det förslaget är också bordlagt.

Ärendet är bordlagt till nästa plenum den 27 april 2026.