Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.

Diskussion.

Talman!

Vi motionärer är fullt införstådda i behovet av motion. Vi är också införstådda i de parlamentariska förutsättningarna. Till dessa hör att åtgärdsmotioner från oppositionen oftast läggs underst i högen och sen avförs. Vi vill dock - denna gång – be lag- och kulturutskottet att med omsorg sätta sig in i frågan. Om det skulle vara en prestigefråga att inte behandla saker från oppositionen, så Okej - fördjupar er då i själva sakfrågan som handlar om de krav som kommer att ställas på Ålands 18 frivilliga brandkårer och 500 frivilliga brandkårister.

Frivilligarbete är donation av arbetskraft. Ett mera ”projektbaserat” frivilligarbete brukar kallas talko eller ”talka” på åländska. Skattebyrån gjorde år 2017 ett något misslyckat försök att reglera matförmånerna för talkoarbetare i en särskilt detaljerad anvisning om vilken frivilligarbetarmat som är skattepliktig och inte. Efter att det förslaget inte gick igenom har Finland blivit utnämnt till lyckligaste land 8 år i rad, det har möjligen ett samband – eller så inte.

Lärdomen från försök att detaljstyra frivilligarbete är den samma: Gör det inte. Då tappar folk gnistan, dvs. lusten att frivilligarbeta. Människor som brinner för självstyrelsen känner också till den frivilliga brandkårens roll i bygget av vårt samhälle. Om inte, så ta omgående upp det åländska folkets historia volym 2, bläddra fram till sida 16 och läs om mötet på Ålands folkhögskola den 20 augusti 1917, vars förevändning var - bildandet av brandkårer på Åland. Själv har jag sett brandkårens sociala sida på nära håll. Jag har sett ungdomar som lätt hade kunnat ge ett okonstruktivt bidrag till samhällsbygget – men som i stället fick lära sig rädda liv, klippa upp en kraschad bil och värderingar om gott kamratskap. Allt detta med frivilliga krafter, frivillig planering och frivilligt engagemang.

Med allt detta sagt så är det självklart att det skapar viss osäkerhet då landskapsregeringen den 5 mars upphäver anvisningarna för rökdykare från 2019 och meddelar att 4 anvisningar och planer istället ska börja tillämpas på Åland. De exakta konsekvenserna av dessa beslut är ännu – oklara för oss som har undertecknat. Vi förmodar att de mera exakta kravnivåerna möjligen fastställs senare, kanske i dialog med räddningsväsendet. Det är utmärkt om vi kan få ett klargörande på den punkten.

Talman! Det finns flera frågor vi önskar att utskottet fördjupar sig i: 1) Blir den administrativa bördan rimlig för Ålands frivilliga brandkårer och brandkårister? 2) Blir kostnadsbördan rimlig för den enskilde brandkåristen och då avser vi helhetskostnaden för det årliga fys-besöket, inklusive läkarbesök? 3) Vilka fördelar finns med att använda samma kriterier för rökdykare och höghöjdsarbete som i Finland? 4) Finns allt utbildningsmaterial på svenska som nu tas i bruk på Åland? 5) Vilka blir de nya kraven för frivilliga brandkårister?

Vi hoppas att utskottet verkligen kan ta motionen till behandling, vi ser vissa fördelar med det. Att utskottet tar ställning till detta vägval kan i bästa fall ge minister Zetterman ett tydligare mandat i sitt arbete.

Behandling av brand- och räddningsfrågorna är dessutom lite av en raritet under en mandatperiod, detta är en möjlighet att fördjupa sig i det arbete som görs för att skydda Åland och ålänningarna dygnet runt.

Talman, till sist är arbetarskydd givetvis viktigt. Man kunde förstås försöka hävda att arbetarskydd enbart gäller den som är i ett regelrätt anställningsförhållande, inte den som av fri vilja stiger upp kl. 3 på morgonen för att göra det obekväma jobbet att rädda dig. Men det vore populistiskt och riktigt så enkelt är det inte i verkligheten.

Arbetarskyddslagen, som är riksbehörighet, stipulerar att det inte är någon skillnad på farligt arbete, hit hör t.ex. de specifika kompetenserna rökdykning och arbete på höghöjd, oavsett om de utförs frivilligt eller som avlönat arbete. Sen kan man också tillägga att ett visst arbetarskydd måste omfatta alla som gör uppdrag åt kommunen, också om de specifikt inte omfattar rökdykning och arbete på höghöjd.

Talman, denna fråga är inte svart-vit, den är en gråskala. Men det är avgörande för de frivilliga brandkårsväsendet var någonstans i ”gråskalan” som vi landar – och det är det som vi önskar att utskottet fördjupar sig i. Tack för ordet.

Tack, talman!

Tack till ledamot Valve och den moderata lagtingsgruppen för en viktig motion.

Som ordförande för lag- och kulturutskottet kan jag redan nu säga att detta är en motion som vi faktiskt bör prioritera. Jag vill också informera ledamoten om att vi i morgon kommer att behandla två andra åtgärdsmotioner. Utskottet avser att ta upp de motioner som är tidsmässigt möjliga. Med tanke på den speciella situation vi har i lagtinget vad gäller resurser så måste vi respektera det.

Vad gäller själva motionen tror jag att den är nyttig, särskilt med tanke på kommande behov. Ledamoten ställer sig frågan om vilket system vi bör ha och i vilken omfattning. Detta kan bli en budgetfråga för den kommande Ålandsbudgeten.

Jag tackar ordförande i utskottet för det viktiga besked. Jag ser att ordförande har medhåll från flera av sina utskottskollegor också här i salen. Jag säger rätt och slätt; tack för det!

Vad gäller det konkreta innehållet i motionen, så kom det nog som en överraskning för mig att det kommer att omfatta alla brandkårister. Jag har följt med på distans och har förstått att det är något på gång.

Inledningsvis uppfattade jag att det skulle handla om dem som utför de extremt tunga fysiska uppdragen inom den frivilliga verksamheten, det vill säga rökdykning. Men detta omfattar alla, och därmed innebär det en enorm belastning på hela frivilligarbetet.

Vi måste verkligen värdesätta den frivilliga verksamheten, för faktum är att vi inte har råd att hantera vår dagliga trygghet utan de insatser som de frivilliga gör idag. Så detta är ju en framtida resursfråga, om något.

Tack för motionen, mycket välkommen.

Tack, talman!

Den punkten är för närvarande osäker för undertecknad. Vad som är helt klart är att det innebär ändrade krav för rökdykare och de som arbetar på hög höjd. Jag har ägnat några dagar åt att diskutera med kårchefer runt om på Åland, som är synnerligen oroade över de praktiska konsekvenserna av till exempel ett årligt återkommande fystest för varje brandkårist som förutsätts göra en utryckning.

Jag tror att det är viktigt att få ett klargörande på den punkten. Till syvende och sist kommer det också att hänga på den politiska viljan. Var någonstans i gråskalan vill vi placera detta?

Tack, talman!

Jag utgår ifrån att det är som det alltid har varit, att det finns en bred uppskattning och förståelse för att de frivilliga brandkårerna är nödvändiga för att vi ska kunna upprätthålla vår beredskap och vår säkerhet.

Men jag har aldrig upplevt, och jag kan inte tro att ledamoten Valve heller, i sitt tidigare uppdrag som kansliminister, skulle ha upplevt att förvaltningen eller den minister som är ansvarig för detta inte tar de här frågorna på allvar, eller att de inte ens försöker sköta dem på bästa möjliga sätt.

Jag undrar om det kanske hade funnits något annat sätt att få svar på de frågor som jag antar att ledamoten Valve nu lyfter med den här åtgärdsmotionen, än detta verktyg. Vi har haft en otrolig flod av motioner som bara är frågor, som jag det.

Två saker. För det första vill jag klargöra att jag aldrig har sagt att jag upplever att minister Zetterman inte skulle ta frågan på allvar. Jag utgår ifrån minister Zetterman tar detta på allvar. Jag känner minister Zetterman privat och jag vet att hon tar detta på allvar. Så det handlar inte om det.

Orsaken till varför vi har valt åtgärdsmotion som ett redskap är att de anvisningar som antogs i mars rör en mycket stor och viktig fråga. Det handlar om grundläggande samhällssäkerhet i våra åländska kommuner. Därför vill vi vara fullkomligt säkra på att detta är rätt vägval för Åland.

I klämmen till den här motionen uppmanar man landskapsregeringen att "snarast fastställa rimliga och tydliga grunder för fysiska tester."

Den information som har kommit mig till livs i den här frågan är just det som har varit ambitionen i denna process och de förändringar som har gjorts. Det ska vara rimligt, så obyråkratiskt som möjligt och det ska fortsatt gå att upprätthålla de frivilliga brandkårernas verksamhetsförutsättningar och handlingskraft.

Uppmaningen är att man ska upprätthålla och fastställa rimliga och tydliga grunder. Menar ledamoten att så inte skulle ske?

Talman!

Det där är mer än vad jag vet. Jag har kunnat bilda mig en uppfattning baserat på de beslut som landskapsregeringen har tagit vid enskild föredragning och de bakgrundsdokument som dessa beslut hänvisar till. Det är alltså det som hela denna motion baserar sig på.

Vår förhoppning är att det i slutändan ska leda till ett rimligt resultat för våra frivilliga brandkårer och deras brandkårister. Jag hoppas verkligen att det gör det.

Det som ändå ger mig hopp är att det har kommit till min kännedom att det kommer att hållas möten tillsammans med de frivilliga brandkårerna under de kommande dagarna, för att klargöra både denna fråga och andra.

Talman!

Ledamoten Valve påpekade att det finns en oro bland de frivilliga brandkårerna. På något sätt kan man få intrycket från anförandet att det inte har förekommit någon dialog i det här ärendet. Så är inte fallet. Både räddningsmyndigheten och Ålands brand- och räddningsförbund, som representerar kårerna, har varit delaktiga i framtagandet av dessa anvisningar, vilket resulterade i ett enhälligt betänkande som ligger till grund för beslutet.

Grunden till detta är att räddningsinstitutet har ändrat sina kriterier för att delta i utbildningarna. Att inte gå in för det här så skulle innebära att Åland skulle behöva bygga upp sitt eget utbildningssystem, det är alternativet och det skulle vara mycket resurskrävande. Hur ser Moderaterna på den frågan?

Vår grundinställning är att det vägval som görs bör vara så resurseffektivt som möjligt, och givetvis också beakta de kompetenser som finns på Åland. Det finns dock en del kompetenser som inte finns på Åland, och som vi behöver ta till sig.

Min kritik och vår kritik som motioner, riktar sig inte mot att processen har varit dålig eller att ÅBRF inte har varit involverade. Jag vet att de har varit involverade. Kritiken handlar om att utfallet är väldigt otydligt och vad det exakt innebär för brandkåristerna och de frivilliga brandkårerna.

Talman!

Det är alltså via Räddningsinstitutet och deras utbildningsmaterial som används för att utbilda frivilliga brand- och räddningsarbetare. För dykning och arbete på höga höjder krävs det nu starkare fysiska krav. För de övriga brandkåristerna, med övriga uppgifter så finns det rekommendationer, men inga krav. En del av detta handlar förstås om arbetarskydd, och det är också en fråga om rättsskydd för kommunerna. Kommunerna är formellt sett ansvariga som arbetsgivare.

Det handlar också om rättsskydd för räddningsledare som ska skicka in personal i ett eventuellt brinnande hus. Dessutom handlar det om möjligheten att rädda liv och att ingen människa ska komma till skada.

Talman!

Arbetarskyddet nämnde jag i mitt anförande, och jag beskrev också en del konsekvenser, både direkta och indirekta, av arbetarskyddet.

Vi anser att det är klokt att ha viss försiktighet när man kopierar och klistrar in från riket och sätter anvisningar i kraft, som visserligen är sakkunnigt bearbetade men som ska appliceras på våra 18 frivilliga brandkårer. Det kan finnas skäl för lite extra eftertanke.

Tack, talman!

Tack till ledamoten för en välkommen åtgärdsmotion.

I det här lagförslaget som är på gång så föreslås att brandkårister och yrkesbrandmän likställs inför arbetarskyddslagen. Det är det viktigt att påpeka att ute i brandkårerna så behöver man vara ganska mångkunnig och utbildad inom olika områden, särskilt i händelse av olyckor och incidenter.

När en sådan situation uppstår kan man inte välja vilken personal som ska följa med, utan det är de som är tillgängliga som går ut. Det innebär att många måste vara kunniga, utbildade och kompetenta inom området.

Därför, med tanke på att yrkesmän och brandkårer ska ha samma krav, ställer det också höga krav på frivilligheten framöver. Här har du en viktig poäng.

Talman!

Jag tror att alla håller med om att räddningsväsendet, och framför allt brandkårsväsendet, innehåller en del krävande uppgifter; rök, kemikalier, dykning, ytbärgning och det är alla utmanande områden.

Men precis som ledamoten Mansén säger, ska man inte glömma den stora massan av frivilliga som också deltar i verksamheten för gemenskapens skull. Flera av dem utbildar sig av fri vilja inom olika kompetenser. Det kan handla om allt från att bli ännu bättre på första hjälpen till hydraulik, och det är väldigt viktigt att bibehålla moroten att förbättra sin kompetens.

Så är det. Men vi ska också komma ihåg att utryckningarna och incidenterna ständigt förändras, vilket innebär att kompetenskraven också höjs. Därför finns det ett behov av att höja kraven.

När det gäller arbetarskyddslagen har jag förstått att vi ligger efter. Vi borde ha infört kraven på hälsoundersökningar och läkarundersökningar för länge sedan. Det känns som att vi springer efter och nu springer vi fast.

Det spelar ingen roll om man är frivillig eller yrkesman; faran är lika stor för båda. Därför är det viktigt att vi har samma höga kompetenskrav inom området. Dessa krav är höga, men det finns en anledning till att vi behöver ställa dem.

Jag vill också lägga till att jag tycker det var mycket bra av utskottets ordförande att ta upp den här motionen till behandling. Jag anser att det är en viktig fråga.

Ja, det ligger en del klokskap i det som ledamoten Mansén säger.

När det gäller att vi ligger efter, så finns det en uppenbar risk att när vi försöker komma ikapp och verkställa, så kantrar vi åt andra hållet. Vi spänner bågen för hårt, strängen brister och vi står med 18 tomma brandkårslokaler och behöver anställa folk, och det vill vi absolut undvika.

Därför är det så otroligt viktigt att stanna upp och tänka efter. Är det vettigt?

Talman!

Den här frågan är för viktig för att vi ska schabbla bort den mellan regeringen och oppositionen. Frivilliga brandkåren står för kunskap och trygghet. Jag tror att ingen av oss vågar tänka på vad det skulle kosta om detta skulle finansieras med offentliga medel.

Jag vill uppmana alla inblandade aktörer att sätta sig ner och föra en seriös diskussion om detta, så att den frivilliga verksamheten verkligen kan fortgå.

Det får inte bli en politisk vendetta mellan oss här i lagtinget, för den frivilliga brandkåren är alldeles för viktig för det.

Jag håller med ledamoten Thörnroos. Det här är vårt guld, som man brukar säga. Man brukar säga att tilliten är den nordiska politiska kulturens guld. Men frivilligarbetet är i sådana fall Ålands guld.

Ja, nu är det så att guld är inte allt som glimmar, men det var kanske inte riktigt den bästa tanken. Det blev en liten lapsus där.

Det jag egentligen vill säga är att jag tror att mycket av det här kanske handlar om en kommunikationsmiss. När man inte är informerad, när man inte vet, så blir man orolig.

Däremot tycker jag att det är väldigt bra att Moderat Samling har lyft upp den här frågan, eftersom de frivilliga brandkårerna är så pass viktiga. Jag har själv blivit uppdragen en gång i Kvarnboviken av brandkåren, så jag är skyldig dem ett stort tack.

Talman!

Eftersom ledamoten Thörnroos nämnde det så skärgårdens frivilliga brandkårister har ju ytterligare krav på sig jämfört med de faståländska. Som vi har kunnat notera i media, hamnar de i allt större utsträckning i situationer där de måste ta ansvar för uppgifter som normalt sett inte hör till deras frivilliga brandkårister. Det finns alltså en viss skillnad. Det är klart att även skärgårdens frivilliga brandkårer reagerar på detta.

Tack, fru talman!

Jag ska hålla mig kort. Jag anser att vi bör montera ner den här uppbyggda halmdockan lite grann. Det finns ingen i majoritetsblocket som anser att den frivilliga brandkåren på något sätt är oviktig. Tvärtom. Vi anser att de är oerhört viktiga. Jag kommer från en mindre kommun där många den frivilliga brandkåren har en stor roll i det mesta av räddningsarbetet.

Det är självklart viktigt och frågan hanteras just nu av ministern och av landskapsregeringen. Jag uppfattar att mycket redan har gjorts sedan den här motionen lämnades in. Kontakten har tagits, och man arbetar på att reda ut vad som gäller kring kraven. Jag tror att det är bra att vi lyfter fram den här motionen, att alla får diskutera den och att alla blir medvetna om det arbete som görs av de frivilliga brandkårerna på Åland.

Jag är övertygad om att vi snart kommer att få svar på de frågor som ställs.

Jo, det var ingen avsikt att leverera en halmdocka. De brukar vara ganska eldfängda.

Vi är oroliga för hur dessa krav påverkar frivilliga brandkårister i praktiken. Om det är så som ledamoten Påvals sade i sin replik, att vår motion har fått fart på utvecklingen, så är det mycket bra.

Tack, talman!

Ledamoten har varit med förut i den här salen. Utvecklingen har hållit på ändå. Det är bra att man har motionerat för att lyfta upp frågan på politisk nivå, så att ledamöterna som inte är medvetna om det här så kanske blir det i utskottsbehandlingen och i diskussionen. Men frågan jobbas med nog utöver ledamoten Valves motion.

Talman!

Jag tvivlar inte alls på att det jobbas med frågan. Jag är fullkomligt övertygad om det.

Tack, talman!

Det här är en viktig fråga för Åland och för de frivilliga brandkårerna i landskapet. Det handlar om säkerhet, det handlar om kompetens, och det handlar om att vi ska kunna lita på att våra brandkårer har den utbildning som krävs när det verkligen gäller.

De frivilliga brandkårerna gör ett stort jobb på Åland – ett mycket stort jobb. Jag skulle säga att de är avgörande i vissa fall och i vissa kommuner, speciellt i de mindre kommunerna.

Debatten har varit livlig och det är bra. Men det är också viktigt att vi diskuterar utifrån korrekta fakta. Ålands Brand- och Räddningsförbund har varit delaktiga i landskapsregeringens arbetsgrupp som tagit fram riktlinjer för räddningsbranschen. Gruppen har kommit fram till att den enda realistiska lösningen är att följa det utbildningssystem som används i riket, framtaget av Räddningsinstitutet i Kuopio.

Det har förts fram oro kring vilka fysiska krav som ställs på frivilliga brandkårister. Mig veterligen finns det ingen större anledning till oro. I grunden är kraven på ”vanlig brandsläckning” på en mycket rimlig nivå. Det handlar mera om rekommendationer och det blir inga höjda krav jämfört med tidigare.

Däremot finns det några arbetsuppgifter som kräver högre krav. Det handlar om de som arbetar med ytbärgning, de som arbetar med rökdykning och de som arbetar på höghöjd. På dessa tre arbetsområden krävs det högre fysiska krav och det kan jag ha förståelse för.

I grunden är detta en arbetarskyddsfråga. Arbetsskyddslagen fastställer tydligt arbetsgivarens skyldigheter när det gäller att garantera en trygg arbetsmiljö – och det gäller även våra frivilliga brandkårer. Man behöver som arbetsgivare säkerställa att anställda har förutsättningar att utföra sitt arbete.

Det gäller förstås utrustning och utbildning, men det gäller också fysiska förutsättningar. Kommuner som arbetsgivare, kan under inga omständigheter ge arbetsuppgifter som exempelvis rökdykning till personer som saknar den fysiska förmågan. Det tror jag vi alla kan vara ense om. Därför är det naturligt att vi följer den utbildningsmodell som är anpassad efter högre fysiska krav för dessa uppgifter.

Alternativen då? Motionärerna vågar kanske inte skriva det rakt ut, men alternativet är att vi själva bygger upp ett parallellt system. Det skulle kosta stora summor och ta några år. Under tiden skulle dessutom våra brandkårer stå utan adekvat utbildning. Låt oss vara ärliga med att detta inte är ett realistiskt alternativ.

Moderat Samling har flera gånger lyft att landskapet bör minska årsverken. Nu föreslår man helt ogenerat att vi ska ”fläska på” med en massa tjänster. Har man glömt sina anföranden från de senaste tre månaderna?
Har man ens diskuterat med Ålands Brand- och räddningsförbund som i en insändare stödde det här beslutet och bad debatten att hålla sig till fakta?

Fru talman! I grunden handlar det om ansvar. Ansvar för våra brandkårers säkerhet, ansvar för att vi har en fungerande räddningstjänst och ansvar för att vi inte försätter oss i en situation där vi står utan utbildning under en period. Därför ser vi det här beslutet som det mest rimliga och framförallt det mest ekonomiska alternativet just nu. Tack!

Talman!

Jag måste ta avstånd från den här slängen. Jag tycker att den är lite osaklig. Inte har vi behövt anställa en massa människor i landskapsregeringen när vi har antagit anvisningar för polisväsendet heller. Det är en tjänsteman som antar anvisningar till polisväsendet; ibland kopierar hen anvisningarna rakt av, ibland görs det någon justering och ibland förs anvisningarna upp till överläggning för landskapsregeringen, att vi borde ha en egen åländsk variant av det. Så det är nog inte riktigt så här svartvitt som ledamoten Ekström säger.

Jag vill också ställa en rak fråga: Finns allt utbildningsmaterial på svenska?

På den sista raka frågan tar jag för givet att det finns på svenska, annars så kommer det förstås att finnas på svenska. Det finns inga alternativ för oss.

När det gäller att gå en annan väg. Om vi inte tar det här, så riskerar vi att bli utestängda från de utbildningar som jag har förstått. Då måste vi ordna egna utbildningar, och det kräver att någon tar ansvar för det. Dessutom behöver vi resurser som måste anställas och finnas på plats.

Det är väl inte så konstigt att antalet personer ökar då också. Jag är osäker på exakt hur många det blir, men det kommer att finnas behov av att någon gör det här.

Det är just med tanke på det som ledamoten Ekström nämnde i sin andra replik, inklusive osäkerheterna, som vi ser en stor fördel med att denna åtgärdsmotion förhoppningsvis ska kunna behandlas i utskottet i vederbörlig ordning.

Tack, talman!

Jag håller med ledamot Ekström om att vi definitivt inte ska ha parallella utbildningssystem. Det är inte realistiskt att vi på Åland bygger upp något sådant samtidigt som vi har samma arbetarskyddslagstiftning att följa.

Det sker så mycket utveckling på den här sidan, och det skulle bli ett väldigt dyrt system och helt onödigt att utveckla på egen hand. När det gäller den biten tror jag nog att vi är på rätt väg att fortsätta det samarbete som vi är inne på.

Talman!

Jag vill ta tillfället i akt att kommentera åtgärdsmotionen angående rimliga krav för Ålands avtalsbrandkårer. Det är oemotståndligt för en som liksom jag ägnat trettio år av mitt liv åt frivillig brandkårsverksamhet.

Nyligen har inrikesministeriet uppdaterat sina anvisningar för behörighet inom brand- och räddningsväsendet. Det innebär att kraven på våra frivilliga brandkårister ökar även här på Åland. Det nya kursprogrammet liknar alltmer en yrkesutbildning där genomförda kurser ger studiepoäng. Grundläggande kurser kräver enbart hälsoundersökningar, medan mer avancerade kurser även ställer mer krav på fysiska tester och mer avancerade läkarkontroller.

Det finns en viss oro på fältet inför dessa förändringar. Mycket av den oron kan kopplas till att det rör sig om en förändring av en lång etablerad praxis, men också till att alla detaljer ännu inte är klara eller allmänt kända. Det är naturligt att känna en viss osäkerhet inför nya krav. Här har Ålands brand- och räddningsförbund en viktig roll i att sprida information och tydliggöra vad förändringarna innebär i praktiken.

Det är bra att förbundets ordförande har gått ut i media och betonat vikten av att hålla informationsmöten för att förklara de nya riktlinjerna och vad de mer i detalj innebär för de frivilliga brandkårerna. Ett sådant tillfälle är den i morgon eller den här veckan i varje fall.

Talman, fakta är att alla Ålands frivilliga brandkårer lyder under arbetarskyddslagen. Det innebär att de som utför räddningsarbete ska genomgå regelbundna hälsoundersökningar, precis som andra yrkesgrupper med liknande arbetsmiljökrav.

Det råder ingen tvekan om att både yrkesbrandmän och frivilliga brandmän behöver rätt utbildning och kompetens. Kraven på utbildning och hälsokontroller handlar inte bara om att följa lagstiftning, utan också om att skydda både brandmännen själva och allmänheten.

Särskilt rökdykning är en av de mest riskfyllda uppgifterna inom brand- och räddningstjänsten, och bristande förberedelser kan innebära livsfara både för den enskilda brandmannen och för kollegor under pågående insatser. Genom att ställa tydliga krav på utbildning och fysiska tester så säkerställs att de som rycker ut vid en brand eller olycka har den kunskap och förmåga som krävs när det verkligen gäller.

Samtidigt måste vi komma ihåg att bemanningen av våra brandkårer bygger på frivillighet. De som engagerar sig gör det ideellt, av en vilja att bidra till samhället i nödsituationer. Därför måste vi noggrant väga konsekvenserna av att ställa samma krav på frivilliga brandmän som på yrkesbrandmän. Men, bästa lagting, detta betyder inte att vi kan göra avkall på säkerheten. Tvärtom måste säkerheten alltid komma i första hand. Utmaningen ligger i att hitta en rimlig balans mellan nödvändiga krav och den frivilliga verksamhetens karaktär, så att vi inte skapar kontraproduktiva krav som leder till minskat engagemang.

Lite om administrationen. Det behövs genomtänkta avvägningar för att säkerställa att frivilliga brandmän är tillräckligt förberedda, utan att det medför en oproportionerligt stor administrativ börda för våra kårer. Kraven måste vara rimliga, genomförbara och proportionerliga. Vi ska alltid sträva efter en hög standard, men också vara öppna för lösningar som underlättar för de frivilliga att uppfylla kraven. Här kan digitala verktyg användas för att effektivisera administrationen och förbättra utbildningsstrukturen.

Lite om ekonomi och språkkraven. Vi måste även beakta de ekonomiska och språkliga konsekvenserna av de nya kraven. Utökade tester innebär ökade kostnader för kårerna, inte minst genom de krav som ställs på hälsokontroller och läkarundersökningar. En viktig aspekt är tillgången till svenskspråkig utbildning. Det har påpekats att det finns för få kurser på svenska, särskilt för de som ska bli instruktörer och ansvarsutbildare. Om vi ska kunna genomföra dessa förändringar på ett realistiskt sätt, så måste det säkerställas att utbildning och fortbildning faktiskt finns tillgängliga på svenska.

Talman, jag sammanfattar det hela med att - låt oss arbeta för att våra brandkårer har rätt förutsättningar att upprätthålla en hög säkerhetsnivå, samtidigt som vi värnar den frivilliga insatsen som är så viktig för vårt samhälle. Tack, talman!

Tack, fru talman!

Tack till ledamoten Mansén för ett klargörande, tydligt och bra anförande.

Jag ser på den här frågan, precis som ledamoten, att om man är en person som är med i en frivillig brandkår, så kanske man har ett eget ansvar att hålla sig i gott fysiskt skick. Det är viktigt att man tränar, orkar cykla, gå i trappor och ha en bra grundkondition. Annars gör man kanske inte så stor nytta när en familjs hushåll brinner upp. Detta är en aspekt av frågan.

Jag har också läst igenom dokumentet med de krav som ställs, och jag tycker inte att de är orimligt höga. När man sätter sig in i frågan framstår de som rimliga. Jag anser att ledamotens anförande var bra och sakligt.

Tack för den repliken.

Ja, visst är det så att de kraven har vuxit fram av en orsak. Uppdragen är väldigt krävande, och dessa krav är desamma när det gäller arbetarskydd som i övriga Finland. Det handlar inte om något påhittat eller att skjuta från höften.

Det här är verkligen ett krav som behövs för att man ska ha den fysiska förmågan och kunskapen att agera i olika situationer. På så vis finns det ingen skillnad beroende på var man befinner sig i vårt land.

Angående frågan om svenska språket så vill jag bara lyfta att min uppfattning är att tidigare har räddningsväsendet på Åland, alla samlade, varit väldigt duktiga med att se till att det ska finnas utbildningar och utbildningsmaterial på svenska, och faktiskt varit drivande i den här frågan också på den finska sidan för att säkra den här grejen. Jag har fullt förtroende för att de kommer att fortsätta med sitt goda samarbete igen, och se till att det finns utbildning som också fungerar på svenska för dem som behöver det. Det var ett beröm till dem.

Ja, språkkravet ser jag som väldigt, väldigt viktigt. Vi har ett år på oss att förkovra oss och hålla kurser för att hinna med den här övergången till de nya kraven, och då gäller det också att vi kan försäkra oss om att det finns svenskspråkig utbildning. Här får det inte slira på kopplingen så att säga.

Språkkravet är ytterst viktigt att det fungerar och att man har ansvarsutbildare som i sin tur utbildar följande steg. Ja, språkfrågan ytterst viktig.

Talman!

Tack ledamot Mansén för ett ytterst välformulerat och balanserat anförande. Det enda som harmar lite är att man borde ha kommit via ledamotens bänk och fått en underskrift i motionen innan vi lämnade in den.

Talman!

Ledamoten Mansén håller ett mycket kunnigt och insatt anförande. Det är inte konstigt med tanke på hans historik inom det frivilliga brandkårsväsendet. Jag tycker ändå att det är viktiga poänger som ledamoten lyfter fram, särskilt gällande arbetarskyddet.

Frivilliga brandkårskollegor är med på en olycksplats, och räddningsledaren har ett juridiskt ansvar. Kommunen har det övergripande ansvaret och fungerar som arbetsgivare, även om det handlar om avtalsräddningstjänst och inte om ordinarie räddningstjänst. Det är väldigt viktigt att belysa dessa frågor.

Jag tror att vi alla i den här salen förstår att ytterligare krav kan försvåra frivilligheten till viss del. Samtidigt utvecklas frågor som arbetarskydd hela tiden inom alla sektorer, även inom denna. Varför skulle just denna sektor ställas utanför?

Tack, minister Zetterman.

Helt riktigt, jag håller helt med. Ansvarsfrågan är helt avgörande och säkerheten för våra frivilliga brandmän, men också för yrkesbrandkåren. Vi kan inte tumma på säkerheten här; säkerheten går alltid först.

Inför det här anförandet har jag också pratat med folk som arbetar inom räddningsväsendet, liksom med frivilliga brandkåren, och jag har hört samma sak från alla. Säkerhetsfrågor är helt avgörande, och ansvarsfrågan gör att vi inte kan tumma på detta krav.

Som jag nämnde tidigare, det är hög tid att vi genomför detta.

Talman!

Jag delar också ledamoten Manséns uppfattning. Jag skulle vilja påstå att det som är korrekt är att arbetarskyddsbestämmelser alltid har gällt för räddningstjänsten. Men kanske har det inte alltid uppfattats så i vardagen.

Därtill har jag fått berättat för mig av de som arbetar inom frivilliga brandkåren och avtalsräddningstjänsten att man ständigt förändrar arbetet. Man får ett större säkerhetstänkande. I framtiden kommer man antagligen inte, och definitivt inte lika mycket som tidigare, att rädda materiella ting som byggnader i samma utsträckning som tidigare. Istället kommer fokus att ligga på att rädda människoliv, vilket har fått en helt annan betydelse. Säkerhetsarbetet har kraftigt stärkts.

Talman!

Vid sidan av polis och gränsbevakningsväsendet finns avtalsräddningstjänsten, det som vi till vardags kallar för frivilliga brandkåren och utgör ryggraden i den civila beredskapen. Vi har sett hur man praktiskt har arbetat med dessa frågor och betydelsen av deras insatser, både vid mindre olyckor för enskilda familjer och i större samhällshändelser, som till exempel Alfrida.

Den frivilliga brandkåren på Åland är helt avgörande för att vi här och alla människor där ute ska kunna känna trygghet i vardagen. De gör mycket stora insatser.

Jag delar oron kring två saker; det frivilliga engagemanget och förmågan att rekrytera till denna verksamhet runt om på Åland. Här skulle man kunna se ett ännu större engagemang bland civilbefolkningen.

Den andra delen handlar om att ytterligare krav på verksamheten alltid riskerar att minska det frivilliga engagemanget. Å andra sidan, om man vet att den verksamhet man deltar i har så liten risk som möjligt och är så trygg som möjligt, kan det förstås generera ett större intresse.

Det har också funnits några missförstånd under denna debatt, som har rapporterats i media och på andra håll. Det första är att de frivilliga brandkåristerna nu skulle ha blivit av med sin kompetens i och med det beslut som har fattats av Ålands landskapsregering. Så har aldrig varit avsett. Jag finner det aningen förvånande att enskilda lagtingsledamöter tolkar landskapsregeringens beslut i en så viktig fråga i lokal media, men så har beslutet aldrig varit avsett att utformas.

Eftersom denna oro har skapats, framför allt bland räddningsledarna, kommer vi att förtydliga beslutet. Det ändrar inte materiellt i sak, men det ska klargöras att de tidigare erhållna kompetenserna bibehålls trots att man går över till ett nytt utbildningssystem. Det är det ena missförståndet.

Det andra missförståndet är att det skulle bli skärpta krav för frivilliga brandkårister generellt. Det stämmer inte heller; de strängare kraven i fystester gäller endast dykning och arbete på hög höjd.

Detta är kopplat till två olika frågor. Den ena handlar om arbetarskyddet, vilket innebär att en person måste ha tillräcklig fysisk förmåga för att utföra dessa uppgifter. Jag har nämnt detta tidigare, men för kommunerna som arbetsgivare är det förstås relevant. För räddningsledaren som skickar in en enskild person i en byggnad är det en trygghet att veta att personen har en viss fysisk nivå, och det gäller även för den som går in i ett brinnande hus. Att veta att min kollega, som jag ska arbeta tillsammans med, har en viss fysisk kapacitet, ger en stor trygghet, och det är vad detta handlar om.

Den andra delen är att Räddningsinstitutet har skärpt sina krav på fysiska tester inför utbildningar. Alternativet skulle vara att vi själva skulle ha egna utbildningar, vilket vi måste ha klart för oss. Det finns ingen som har föreslagit att Åland skulle ha sina egna utbildningar. Vi måste komma ihåg att Räddningsinstitutet är en stor organisation. De utför kurser för avtalsbrandkårister, men de har också examensgivande utbildningar och bedriver aktiv forskning. Att ta över en sådan verksamhet är ingen liten uppgift.

Som med all annan utbildning som kommer från riket måste vi tillsammans, framför allt med de frivilliga brandkårerna, lyfta fram frågan om att det finns tillräckligt med utbildningar på Åland. I huvudsak fungerar utbildningarna så att man skickar folk på kurser, så att utbildningarna i huvudsak sköts här på Åland, och då är det förstås på svenska.

Om vi ser på samhällsutvecklingen kan vi konstatera att vi ser en stor suboptimering när det gäller kunskap och specialiteter. Vi ser detta inom hälso- och sjukvården med subspecialiteter för läkare, och inom polisen med kraftigt ökade krav på utbildningar och kurser. Detta innebär alltid ett problem för oss som bor i glesbygden. Det är viktigt att vi, tillsammans med andra områden som är mer glesbygd, arbetar för att få ett system som fungerar i hela länderna. Även om Åland är en egen lagstiftande församling är vi en region med gles bebyggelse, och samma problematik föreligger i de norra delarna av Sverige och Finland samt på andra öar. Här gäller det att hålla ihop och se till att vardagen fungerar även för oss.

När det gäller detta beslut har det funnits en arbetsgrupp där flera parter har varit representerade. Både Räddningsmyndigheten och Ålands brand- och räddningsförbund har varit med i denna arbetsgrupp, för att nämna några. De har lämnat ett betänkande som rekommenderar detta. Innan beslutet fattades deltog jag tillsammans med tjänstemän från landskapsregeringen på ett kårchefsmöte för att förankra de nya bestämmelserna. Det var ett mycket bra och konstruktivt möte. Det visades förstås oro från de frivilliga brandkårerna över de ökade kraven, men jag uppfattade också en stor förståelse för detta.

Som sagt, ett informationsmöte hålls av Räddningsmyndigheten och Ålands brand- och räddningsförbund under denna vecka, så att diskussionerna om att ha en seriös dialog, som ledamoten Thörnroos nämnde, kan fortsätta. Jag uppfattar att vi faktiskt har försökt hålla en sådan dialog och att vi har hållit de frivilliga brandkårerna nära under hela processen. Precis som ledamot Thörnroos också sade så utan de frivilliga brandkårerna skulle vi vara en betydligt mycket mer otrygg plats på Åland. Vi ska alla verka för en trygg plats. Tack, talman!

Tack, talman!

Jag börjar med att tacka ministern för att hon i början av sitt anförande klargjorde vilken betydelse de frivilliga brandkårerna har för beredskapen i samhället och säkerheten hos befolkningen.

Jag uppfattade dock en viss känsla av onödighet från vissa lagtingsledamöter som vill lyfta det här ärendet. Detta bottnar i oro från de utövande frivilliga brandkårerna, som har varit i kontakt med oss och undrat om det verkligen finns oklarheter. Ministern nämnde att man avser att förtydliga det här beslutet för att klargöra eventuella missförstånd.

Jag anser att det är vår roll här att lyfta fram olika frågor som har betydelse för det åländska samhället i stort, och för en så viktig grupp som de frivilliga brandkårerna.

Talman!

Det jag konstaterade var att en lagtingsledamot tog sig rätten i lokalmedia att tolka ett av landskapsregeringens fattade beslut. Det kan man förstås välja att göra, och jag kan inte hindra det. Jag vill bara påpeka att enligt god förvaltningsrätt brukar man hänvisa till den myndighet som har fattat beslutet för att undvika onödig förvirring.

Nu blev det en ord-mot-ord-diskussion i lokaltidningen, vilket kanske ytterligare bidrog till att skapa förvirring i samhället. Jag tycker att det är en viktig sak att lyfta fram i dessa frågor. Vi är alla överens i grunden här; vi vill att det ska gå så bra som möjligt för frivilliga brandkåren. Därför anser jag att det är viktigt att vi också håller ihop i den frågan.

Man kan väl säga så här: kommunikation, kommunikation och åter kommunikation är otroligt viktigt i många sammanhang, men kanske framför allt när det rör verksamheter som bygger på frivilliga krafter.

Jag tror att vi alla, som nämndes i tidigare inlägg, är väldigt glada för det arbete som många lägger ner sin fritid på, till exempel i den här frivilliga brandkåren. De avsätter sin tid för att bidra till ett tryggt samhälle.

Jag håller helt och fullt med om det. Vi alla uppskattar de frivilliga brandkårerna. Ingen kan påstå att den frivilliga brandkåren får för mycket eller att de på något sätt utför ett oviktigt jobb, tvärtom. Det är ett omfattande arbete som utförs inom de frivilliga brandkårerna. Det handlar om mycket mer än bara rökdykning, vilket faktiskt är ganska ovanligt. De gör stora insatser varje dag, och jag anser att det är en av de viktigaste aspekterna. Det är också betydelsefullt att veta att de finns där; det skapar en grundtrygghet i vardagen.

Tack, fru talman!

Jag har lyssnat på den här debatten, och den är intressant.

Det som inte framkommer är skärgårdsperspektivet, särskilt för ytterskärgården, där den frivilliga brandkåren ofta har en mycket bredare roll än på andra platser på Åland.

Ministern nämner att ytterligare krav kan göra det svårare att rekrytera till den frivilliga brandkåren och andra frivilliga organisationer. Detta gäller kanske särskilt när vi pratar om ytterskärgården, där man kan behöva resa hela vägen in till Mariehamn från exempelvis Brändö eller Kökar. Kurserna hålls på kvällen, och man behöver övernatta. Det ställs ganska stora krav på den enskilda individen för att kunna delta i den här typen av verksamhet.

Jag tycker att det är bra att ministern resonerar kring dessa frågor, och jag hoppas att detta perspektiv också beaktas när man fortsätter att fundera på olika typer av krav. Hur ska vi kunna bibehålla en frivillig brandkårsverksamhet även i ytterskärgården?

Talman!

Precis så är det. Vi har en ordinarie räddningstjänst som är stationerad i Mariehamn, och som snabbt kan nå stora delar av fasta Åland samt de två närmaste kommunerna, Föglö och Vårdö.

Som ministern nämner, är avstånden till ytterskärgården betydligt längre än till de andra platserna. Det skapar viss oro, särskilt med tanke på att befolkningen blir äldre och i vissa kommuner även minskar i antal.

Denna oro är befogad, och det är viktigt att vi kommer ihåg detta i sammanhanget. Vi tar upp lagstiftningen gällande detta, men själva utförandet är en kommunal angelägenhet. När jag pratar med kommunala representanter som arbetar i ytterskärgården, lyfts ofta frågan om frivilliga brandkårer. Det är något man försöker stöda och uppmuntra för att främja fortsatt gott samarbete.

Tack, fru talman!

Det är bra att ministern funderar på dessa frågor och kanske inte helt och hållet släpper dem.

Om kommunerna har ett behov av något slags stöd från landskapet i denna fråga, så är det absolut vettigt att erbjuda det. De ansvarar ju för ambulansverksamhet till exempel, samt all annan typ av service.

I kärnan av skärgårdssamhället, särskilt på Brändö, Kökar och Kumlinge, finns den frivilliga brandkåren. Det är bra att ledamoten har med sig detta. Det var det jag ville fråga om.

Talman!

Jag vistas i ytterskärgården mer än bara som besökare, och jag tänker inte på något sätt påstå att jag vet hur vardagen där är. Men jag har några goda vänner som bor och lever där, och de brukar säga att man i skärgården inte klarar sig en dag utan att hjälpas åt. Så är livet.

Jag tror att oavsett vilka stöd landskapsregeringen än skulle kunna lägga till, kommer livsförutsättningarna i ytterskärgården alltid att vara beroende av att man har en stark gemenskap. Det upplever jag också att man har.

Som en passus kan jag nämna det arbete som Kumlinge gör när en ny person flyttar in i kommunen. De går ner med en välkomstkommitté, och den typen av insatser från civilsamhället är något alldeles extraordinärt.

Tack, fru talman!

Minister Zetterman, det finns olika kategorier av frivilliga. Alla är inte frivilliga brandkårister, men enligt lag är alla ändå skyldiga att delta i en räddningsoperation för att förhindra att en olycka sprider sig, exempelvis vid en trafikolycka eller en skogsbrand.

När räddningslagen uppdaterades på Åland under förra mandatperioden kopierades i stort sett rikets lagstiftning, men en viktig mening exkluderades. Denna mening anger att den som deltar i en sådan räddningsoperation har rätt till ersättning för de skador som uppkommer i samband med operationen. Den meningen exkluderades. Avser landskapsregeringen nu att rätta till detta missförhållande?

Talman!

Den arbetsgrupp som nu har arbetat med dessa anvisningar, så ungefär samma arbetsgrupp kommer att fortsätta se över räddningslagen. Just den här paragrafen är ett av uppdragen som de ska se över.

Att bara se över är inte tillräckligt för mig. Jag anser att vi på Åland ska ha samma rättigheter som de har i riket.

Om man enligt lag är skyldig att delta i en operation för att förhindra att en olycka sprider sig eller förvärras, tycker jag att samma rättigheter bör gälla på Åland som i riket. Detta gäller för dem som följer lagen och deltar på frivillig basis i denna operation.

Talman!

Oavsett hur rikets räddningslag är utformad, anser jag, precis som ledamoten Juslin, att det skulle vara en god paragraf på många sätt och vis.

Innan vi har fått någon form av PM eller annat att se över och kan se vilka effekter det får och vad det innebär i övrigt, tänker jag dock inte lova någonting här.

Men till den delen stöder jag ledamoten Juslin att detta är en önskvärd väg att gå framåt. Det är just det jag menar: den här arbetsgruppen har fått i uppdrag att undersöka om det är möjligt att föra in den här paragrafen.

Talman!

Minister Zettermans anförandet var lite av en guppig färd, men huvudinriktningen i minister Zettermans anförande gick mot ökad klarhet. Det gläder mig, för det har varit hela syftet med den här motionen.

Självklart kommer jag att fortsätta kommentera regeringens beslut; allt annat vore konstigt och ännu mer när insatta reagerar på besluten och undrar hur de ska tolkas.

Jag har redan nämnt oron för att kursutbudet inte finns på svenska fullt ut. Jag vill också berätta att det är några som har hört av sig och uttryckt sin oro för att de inte har de ekonomiska eller tidsmässiga resurserna för att upprätthålla och kontrollera sin kondition. Jag är glad att Zetterman genomgående talar om befogad oro, det är positivt.

Talman!

Till det sistnämnda, alltså enskilda medlemmar av avtalsbrandkåren behöver de inte vara ett dugg oroliga för det här, eftersom det ingår i arbetarskyddet. Det är kommunerna som är arbetsgivare, och givetvis är det kommunerna som står för hälsokontrollen. Det är de skyldiga att göra.

I övrigt vill jag säga att jag tycker att detta är den rätta vägen framåt. Men vi måste alla fundera på den oro som frivilliga brandkårister känner över den fortsatta verksamheten. Det handlar inte bara om detta beslut, utan även om intresset och rekryteringsförmågan av nya krafter.

Till sist, talman, jag har inte kritiserat någon för att kommentera landskapsregeringens beslut. Jag har kritiserat att man inför lokalmedia berättar om vad det innebär, istället för att hänvisa till den korrekta myndigheten.

Talman!

Jag tyckte bestämt att jag hörde kritik, att en lagtingsledamot har kommenterat landskapsregeringens beslut. Men jag kan också kontra med att i ena av tidningarna står att vår motion går ut på att vi vill ha egna åländska utbildningar på Åland. Det vet ju alla som har läst vår motion att det inte står något sådant.

Det är sådant som vi politiker får leva med. Ibland skickar man in en rättelse om man tycker att det är viktigt. I det här fallet ville jag inte skriva tidningen på näsan. Jag räknar med att det klarnar i den här debatten som vi har här i dag.

Ja, vi ska väl inte efter en god debatt gå in på semantik kring det här, men jag är ganska säker på att jag sade att man uttolkar beslutet, ett myndighetsbeslut. Det var det jag reagerade på. Om det behöver förtydligas så gjorde jag det nu i detta replikskifte, om inte i det förra.

I övrigt kan jag konstatera att om vi inte går in för den här lösningen, så innebär det att vi ska ha egna åländska utbildningspaket.

Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas?

Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.