Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Talman!

"Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter", det är ett uttryck som brukar tillskrivas den franske teologen Bernhard av Clairvaux, som levde från 1090 till 1153. Ungefär just så kan den situation som Ålands företagare upplever beskrivas. Det känns som något obegripligt och diffust har slagit ett järngrepp runt dem och kräver att de ska betala 3 000 % mera för sitt avfall i vissa fall.

Vi kan ta ett konkret exempel. Ett åländskt företag, företaget A hade betalat 2 013 euro för producentansvaret i Finland, måste på Åland betala 10 083 euro. Det är en skillnad på 8 070 euro, talman. Dessutom är systemet oförutsägbart, vilket lyftes av föregående talare. Systemet förefaller att överlappa sig självt. Ju mer vi har studerat producentansvar, desto mer börjar vi undra om inte något har gått rejält snett, ända från början. Har vi haft en korrekt förståelse av grundläggande begrepp som importör och marknad? Ålands företagare har hittills inte mött mycket tröst. I debatten har det ekat argument som "Jaha, ska vi ta tillbaka Proans" eller "ja, men någon måste betala" och självklart måste någon betala. Frågan är inte om någon måste betala, frågan är hur.

Det är en mycket konkret fråga för våra företagare. Den fråga som våra företagsledare funderar på mest just nu: Ska vi verkligen betala räkningen, eller kommer det en ny?

Vi vill ge regeringen möjlighet att göra ett tydliggörande på den punkten. Ska våra företagare betala den räkning som har sänts ut, eller kommer de en ny? Det är ingen liten fråga. Det är en stor likviditetsfråga för många av våra företagare.

Vi vill påminna om några saker som redan har lyfts i debatten. Rapporteringsskyldigheten förefaller vara bindande enbart på nationell nivå, inte gentemot företagarna. Avgiften kan vara schablonbaserad, utgående från företagets omsättning, och ett visst antal återvinningsstationer på fasta Åland kan ses över. Det är några rent praktiska synpunkter.

Men det måste också sägas, för det är många som behöver höra det: Det nuvarande systemet är fel mot Ålands företagare. Det är grundläggande fel. Det är inte vad ålänningarna har röstat för. Det är inte vad det åländska samhället behöver. Det är också, talman, hög tid att landskapsregeringen vidtar åtgärder. Jag vet att det låter krasst, men om det här systemet förblir oförändrat, då har det ingen betydelse hur många tillväxtmeddelanden som produceras. Det är Game over. Game over!

Om man läser EU:s avfallsdirektiv, antaget 2008 - förändrat 2025, slås man av hur långt vi är från den verkligheten. Jag kan nämna några av målsättningarna: "När medlemsstaterna tillämpar ett utökat producentansvar ska de ta hänsyn till teknisk genomförbarhet och ekonomisk hållbarhet", står det bland annat. Avfallsdirektivet innehåller gott om undantag för att få systemen att fungera i hela den Europeiska unionen; hängslen, livrem och brasklapp för att företagarna inte ska duka under av avfallskostnaderna. Behöver producentansvaret ens ordnas som en takorganisation, kunde den inte ordnas som en sopinsamling, ett flak på Svinryggen dit alla företagare själva kan föra sina paffkartonger?

Talman! Av förekommen anledning har vi också ägnat en del tid åt att studera EU-förordningen av den 19 december 2024 om förpackningar och förpackningsavfall. Jag kallar den härefter för förpackningsförordningen.

Denna förordning anses ha förändrat spelplanen för producentansvaret. Producent är inte längre enbart tillverkare, utan plötsligt även importör, distansförsäljare och varumärkesägare enligt den lokala tillämpningen. Är detta verkligen korrekt? Ordet "ortodox" räcker nog inte till för att beskriva hur producentansvaret hittills har tillämpats. Det påminner mer om ortodoxa gammaltroende på 1700-talet.

Nå, det verkar som att något har gått riktigt snett i verkställigheten av EU:s avfallsregler. Vi tror inte på att skylla på förra regeringen eller förrförra regeringen eller regeringen före det. Orsaken, talman, hittar vi inte i en lag från 2022 eller 2018. Vi måste gå tillbaka till landskapslagen om renhållning, som fick sina första bestämmelser om producentansvar i början av 2000-talet.

Hur vi än vänder och vrider på det här, kommer vi inte ifrån att det är den person som är ansvarig minister som måste lösa detta, tillsammans med övriga regeringen.

Landskapsregeringen behöver politiskt prioritera frågan högt och visa vägen med hela handen. Och apropå händer vill jag också sträcka ut en moderat hand. Om ni vill, så hjälper vi på alla sätt vi kan. Det kan finnas en poäng med att sätta oss ned, regering och opposition, i ett annat forum än i utskottet. Men vi kommer inte ifrån att lösningen på detta enbart kan styras upp av regeringen, politiskt av ministern, möjligen med regeringens partiordförande.

Talman! Vi kommer inte att släppa den här frågan, och två saker är säkra: Vi kan inte ha det som i dag. Det är inte hållbart. Det är verkligen det sista som det åländska näringslivet ska behöva fundera på. Tack för ordet!

Tack, talman!

Tack för anförandet. Jag håller med till stora delar, så tar jag emot den utsträckta handen. Om så önskas kan vi skapa större samarbetsforum än bara utskottet. Vi hade tidigare ett informationstillfälle för hela lagtinget för att utbilda i denna komplexa fråga, som alla kan skriva under på att den är.

Det som skulle vara bra att klargöra, om vi ska kunna påverka företagens prislista för 2026 som alla går och väntar på, är att vi antagligen måste göra lagändringar för att flytta kostnader från företagen tillbaka till kommunerna, Mise och konsumenternas avfallstaxa.

Långsiktigt kan man börja diskutera hur vi samlar in avfallet, men om vi ska påverka nästa prislista så är det detta som är svaret.

Talman!

Jag blir lite bekymrad över det sista. Ska jag tolka det som att de räkningar som har skickats ut för i år ska betalas? Det kommer inga nya räkningar, utan det är möjligen nästa år som det kan bli någon förändring.

2025 års kostnader har redan uppburits, så de går inte att påverka retroaktivt. Det är i praktiken omöjligt.

Inför detta tog landskapsregeringen två beslut, senast i februari, om ett sänkt glaspris. Detta sänkte kostnaderna för näringslivet, men i stället lades kostnaderna på kommunerna och konsumenterna. Så efteråt går det inte att göra något åt det. I så fall är det något stöd som kan bli aktuellt, och vi tittar på den möjligheten. Det är krångligt eftersom EU har principen "polluter pays", och det måste notifieras via en ändringsbudget. Så det är inget som kommer att ske inom de närmaste veckorna, oavsett om det ens är juridiskt möjligt, vilket åtminstone näringsavdelningen är högst tveksamma till.

Men vi tittar på den frågan. Det är dock inget jag kan lova att kommer.

Tack, det var intressant.

Avslutningsvis kan man nog säga att utbildning är bra. Det är bra att höja kunskapen kring olika frågor. Jag uppskattar att ministern har hållit en öppen dörr och också diskuterat med utskottet.

Men det kommer en viss punkt där man måste ställa sig frågan: Ska vi verkligen ha det så här? Det finns en tidpunkt när utbildning och höjning av kunskapsnivån måste omsättas i handling. Det är det vi väntar på.

Jag tycker att ledamot Valve har en bra inriktning på sitt anförande om att vi måste hitta en lösning. Jag tror att vi alla i salen skriver under på det.

Jag vill ställa samma fråga här som jag har ställt tidigare. Det kan hända att när vi går framåt, så landar vi i en omfördelning av kostnaderna. Om företagen får lägre kostnader, kan det innebära att andra får betala mer.
Hur ställer sig Moderaterna till detta? Står ni bakom en sådan omfördelning av kostnaderna?

Innan vi kommer till den frågan har vi en annan fråga som kommer före. Ska vi ha det så här? Ska ha vi ha blankettlagen, den finska avfallslagen i kraft? Ledamoten Ekström lyfter detta i en insändare idag, tillsammans med kollegorna och aviserar att det kanske behövs en lagförändring. Det är den första frågan.

Om vi sedan landar i att denna lag ska vara i kraft, men att vi på något annat sätt kan förändra kostnadsbalansen mellan kommunerna och Mise, så det beror helt på vilka summor och vilka konsekvenser det får. Kommunerna har inte heller hur mycket pengar som helst som de kan klämma ur sig. Därför måste jag nog avvakta med att ge ett svar på den frågan tills vi ser konsekvenserna för det kommunala fältet.

Jag blir lite bestört om den här ivern att göra förändringar inte håller i sig hela vägen. Men det får vi se. Vi vet inte var vi landar nu.

Sedan hade jag en liten fråga, lite historiskt. När den här lagen förbereddes senaste gången, runt 2022-2023, så behandlades den också i utskottet. Där stod det i beredningen att det skulle bli ökade kostnader. Jag vill betona att det verkligen inte var någon som reagerade på detta, i alla fall inte i utskottsbetänkandet. Jag kunde inte heller se i debatten att någon hade lyft den frågan. Har ledamot Valve någon minnesbild av diskussionen kring dessa uppgifter om att kostnaderna skulle öka och hur de skulle hanteras?

Talman!

Denna fråga kopplar jag till en bredare debatt, till exempelvis till översynen av barnomsorgen och den subjektiva rätten. Där fanns också en kostnadsuppskattning, men det visade sig vara något helt annat i verkligheten. Jag tror att det finns en koppling till det här ärendet till den delen.

Men oavsett vilken lagändring vi tittar på så vill jag återknyta igen till det som ledamoten nämnde, lagen 2022-2023. Och går man in på nätet och tittar på producentansvaret så hänvisas det till en lag och en förordnings från 2018. Den som tog fram förordningen 2018 hade inte hela producentansvaret klart för sig. Det är något som har byggts upp bitvis.

Förändringsivern är det inget fel på från Moderat Samling. Vi är beredda att vända upp och ned på producentansvaret och ifrågasätta vedertagna begrepp.

Tack, fru talman!

Avfall är konsumtionens baksida kan man säga. Samtidigt lever vi i en tid där avfall inte ska ses som något man bara gör sig av med, utan som en resurs som ska fortsätta leva.

Jag tycker att den här motionen är viktig och att det är bra att frågan lyfts.

Inledningsvis vill jag konstatera att hela grundtanken med producentansvar är ganska enkel. Den som sätter en produkt och en förpackning på marknaden ska också bära kostnaderna. Det är viktigt att komma ihåg att företagen i sin tur tar in dessa pengar från sina konsumenter. Det är konsumenten som ska vara med och betala för hanteringen av avfallet.

Därför tycker jag att det är ett ganska knöligt resonemang att man nu föreslår att delar av kostnaderna ska överföras till skattebetalarna. Det innebär att även de som inte konsumerar, de som inte köper prylar och skapar förpackningsavfall, är med och betalar för hanteringen av det. Det är en orättvisa.

Detta är en mycket viktig aspekt som utskottet bör ta med sig. Att frigöra kostnaderna för företagen och sätter dem på skattebetalarna innebär att även personer som tant Agda, som jag brukar ta som exempel och som inte konsumerar så mycket, får betala. Det är värt att beakta.

En annan aspekt som ofta nämns i den här diskussionen, och som jag tycker kan vara värt för utskottet att titta närmare på, är rederiernas roll. Vilket ansvar har rederierna med tanke på den mängd avfall som de transporterar hit? Det låter kanske krasst sagt, men de tjänar pengar på att indirekt transportera avfall till ön. Har rederierna något ansvar i finansieringen av detta? Hur ser den kedjan ut? Jag tycker att utskottet bör titta närmare på detta, eftersom det finns många ålänningar och företagare som funderar på frågan. Det är också en rättviseaspekt, naturligtvis.

Den tredje poängen jag vill lyfta fram, som redan har berörts i debatten, handlar om att landskapsregeringen har presenterat uppgifter som visar att 70 % av kostnaderna för detta handlar om insamlingen. Det är en viktig del att analysera. Finns det något i strukturerna som behöver ses över? Kanske hamnar vi i en diskussion om att det ska finnas olika system beroende på vilken kommun man befinner sig i här på Åland. Eller finns det något som vi kan titta närmare på?

När det gäller grundförutsättningarna så är det också viktigt, när man gör jämförelser mellan olika länder och system, att man inte bara tittar på kostnaderna. Man måste också beakta andra aspekter. Vi vet att Finland har fått EU:s kritik för att man inte uppnår målen med sin insamling, vilket kan leda till kostnader i form av böter. Betyder det att vi här på Åland ska försöka hamna på samma linje som Finland? Då betyder det kanske att vi söker oss till ett system som inte fungerar. Det måste man också ha med sig när man tittar på detta.

Fokus måste vara på att få ett system som fungerar både praktiskt och ekonomiskt, men också så att man träffar rätt med målen.

Det var min korta input i detta skede. Jag tycker att utskottet har en viktig uppgift framför sig, och jag ska försöka delta i behandlingen så mycket jag kan från min ersättarbänk. Jag önskar dem lycka till!

Tack, fru talman!

Jag vill bara först korrigera. Det har föreslagits att den här lagstiftningen ska behandlas av social- och miljöutskottet och inte av finans- och näringsutskottet. Du är ersättare där också, ja.

Jag tänkte ta upp frågan om fördelningen av kostnader mellan företag och konsumenter. Det är egentligen en av orsakerna till att man bör revidera detta. Tidigare hade Proans en ganska liten del av de totala kostnaderna som man enligt lag ska ha, vilket framkom när verksamheten tillsynades under förra mandatperioden.

Det finns dock andra problem med den här lagstiftningen, utöver de kostnader som är felaktiga på många sätt. Vi måste också ta hänsyn till små företag. Är det rimligt att ett litet företag som släpper ut väldigt få produkter på marknaden måste skriva ned alla yoghurtförpackningar i detalj och rapportera in det? Eller kan man införa någon typ av schablonlösning för detta?

Tack, talman!

Jag tycker, som sagt, att motionen tar upp intressanta frågeställningar som ledamoten redogjorde för bra. Det är viktigt att vi ser på de möjligheterna.

Frågeställningen väcker en viktig punkt: Är det rimligt att man måste anteckna och skapa byråkrati för varenda yoghurtburk? Nej, det skulle jag säga att det inte är. Vi måste istället hitta ett system som fungerar i praktiken.

Tack, fru talman!

Det är viktigt att diskutera vem som ska nå återvinningsmålen. Avfallslagen innehåller många av dessa målsättningar. Producentansvaret är delansvaret för att uppfylla återvinningsmålen. Men en stor del av ansvaret faller också på kommunerna, vilket är något man inte får glömma bort när man diskuterar helheten av återvinning och återbruk, ett ämne som jag vet att ledamoten är intresserad av.

Men om vi ser på det ur ett större perspektiv: Är det Finland som helhet som ska uppfylla dessa målsättningar, eller ska Åland separat ta ansvar för alla detaljer?

Vi har haft en liknande diskussion när det gäller andelen skyddad natur. Ska Åland uppfylla sin andel av 30 % skyddad natur, eller är det hela landet som ska nå denna målsättning? Jag anser att det finns skäl att föra en liknande debatt om den här frågan också.

Tack, talman!

Det här med nationella planer och att EU enbart ser till nationalstaterna, snarare än regionerna, är en fråga som ofta aktualiseras här i lagtinget.

Vi motsätter oss i andra sammanhang att det enbart ska finnas nationella planer och mål, eftersom vi vill ha möjlighet att organisera detta på vårt eget sätt.

Utskottet får också titta närmare på hur vi ska förhålla oss till dessa frågor.

Talman!

Ledamot Röblom talar om ansvaret för avfallet och nämner även rederierna. Det är mycket bra och intressant att ledamoten lyfter rederiernas roll.

För några helger sedan var jag på en åländsk turismanläggning och vid sopstationen träffade jag ett svenskt par som hade kommit hit över helgen. Vi pratade glatt och jag noterade att de hade en hel korg med glasflaskor med sig.

Stora mängder glas kommer till Åland via rederiernas taxfreeförsäljning och rederierna omfattas inte av producentansvaret. Men de åländska företagen ska betala producentansvar för glaset

Det var mycket bra att ledamot Röblom nämnde rederierna och jag hoppas att ledamoten lyfter detta i utskottet, för här finns en orättvisa.

Tack, fru talman!

Tack för kommentaren. Jag tycker att det här är en väldigt viktig aspekt. Man kan inte undvika den; den dyker upp i diskussioner och berör säkert många företagare. Det skapar lätt en djup irritation. Som sagt, det blir en orättvisa om man ser att någon slipper undan, medan man själv måste ta ansvar.

Vi vet att rederierna gör ett stort och viktigt jobb för Åland, och att många människor kommer hit. Det är avgörande för Åland.

Men den här aspekten av det avfall som indirekt genereras genom den verksamheten, och hur det ska hanteras, är viktig. Finns det verktyg vi kan använda för att jämna ut den orättvisan? Det ska bli intressant att se om utskottet kan titta närmare på detta.

Fru talman!

Ledamoten Röblom nämner att företagen vill föra över kostnaderna på konsumenterna. Om det omfördelas så blir det så. Jag tror inte att en enda företagare vill föra över kostnaderna på konsumenten, eftersom det skulle innebära att varorna blir dyrare och att man säljer mindre.

Vad företagen verkligen vill är att få en effektivare avfallshantering och minska kostnaderna totalt sett, för att därigenom kunna sänka kostnaderna. Är kostnaderna höga så blir det här inte ett så vasst verktyg ur miljöhänseende. När kostnaderna är rimliga kommer alla att kunna ta sitt ansvar, och åländska företag vill och ska ta sitt ansvar.

Det är ingen som ifrågasätter producentansvaret. Men man kan fråga sig varför det ska kosta upp till 3 000 procent mera för våra företag på Åland?

Tack, fru talman!

Rent principiellt redogjorde jag för tanken med producentansvaret. Det innebär att producenterna ska ta kostnaderna för det avfall som deras verksamhet genererar.

Vad brukar man göra som företagare när man får kostnader? Ja, man försöker få täckning via intäkterna och det är ju från konsumenterna. Jag tycker att det är helt okej. För om du som konsument är med och betalar för det avfall som du genererar så är det är logiskt, särskilt jämfört med om man inte konsumerar men ändå betalar för det avfallet. Det är viktigt att ha detta i åtanke.

Med det sagt är vi överens om att vi måste titta på vilka förenklingar som kan göras för att skapa ett så praktiskt och vettigt system som möjligt. Om vi kan sänka kostnaderna är det välkommet.

Tack, talman!

Det blir lite oklart hur detta kan tolkas, men jag anser att företagen inte ska behöva belastas med orimliga kostnader på grund av ineffektiv avfallshantering som de själva inte kan påverka. Det är där incitamenten behöver finnas.

Vi vet att lagen, paragraf fyra som hänvisar till 49b i finska lagen, säger att 80 % av de pengar som företagen betalar in ska återgå till kommunerna. Var finns då incitamentet för kommunerna att göra avfallshanteringen mer effektiv om de alltid får tillbaka 80 %? Om det kostar 750 000 eller 7,5 miljoner då får man 80 % tillbaka. Så det borde finnas incitament, morötter och piskor, åt alla håll.

Den sista som ska drabbas i det här fallet är konsumenterna. Vi har tillräckligt höga priser på Åland och behöver inte några högre pålagor som kan medföra det. Det borde finnas incitament för att också kunna göra avfallshanteringen effektiv på alla nivåer.

Tack, fru talman!

Jag håller med så långt. Jag tycker att det är en intressant aspekt som ledamot Asumaa lyfter fram: det måste också finnas incitament för kommunerna att se över hur effektivt och kostnadseffektivt man kan hantera detta. Jag instämmer helt. Det är en av de saker som jag hoppas att utskottet tittar närmare på.

Men, som sagt, rent principiellt vill jag påminna om att det inte längre får vara så att man ser på det som att det är någon annan, till exempel naturen eller miljön, som ska betala kostnaderna för avfallet. Det måste in i beräkningarna. Någon måste helt enkelt stå för kostnaden. Det var min poäng.

Tack, talman!

Det har sagts en stor del här, men jag tänkte ändå lägga till några ord i den här debatten, i och med att det har varit en ganska stor debatt på sociala medier, kände jag att det var nödvändigt att kommentera det lite.

Hela frågeställningen om det åländska producentansvaret inleddes på 90-talet eller i början av 2000-talet. Vi satte då grunden för att Åland skulle bli ett eget avfallsland, vilket är en del av problematiken och orsaken till många av de problem vi ser i dag.

Sedan dess har det fattats flera beslut om frågan, och olika regeringar har tagit olika beslut. Kraven från EU när det gäller miljö och hållbarhet ökar hela tiden systematiskt.

I dag har vi en avfallslag, där producentansvaret ingår, som stipulerar att kommunerna år 2030 ska återvinna 60 % av sitt avfall och år 2035 65 % av sitt avfall. Det är en del av den här debatten. Producentansvaret är en del av återvinning som samhället ska göra enligt EU-förordningar och direktiv.

Som exempel kan nämnas att Ålands Näringsliv 2011 finansierade en utredning där man ville att landskapet skulle ordna upp producentansvaret. Man skickade en uppmaning till landskapsregeringen och ansåg att "systemet" inte uppnår sitt syfte och är oproportionerligt. Man betonade också gränshinder redan då och problematiken med producentansvaret. Den här frågan är långt ifrån ny.

År 2018 antogs blankettlagen av regeringen Sjögren 1. Genom avfallslagen i riket 62 § stipulerades det att producentsammanslutningarna ska ägas av producenterna. I 107 § anges att det är landskapsregeringen som har tillsynsansvar för det här systemet. Det var det vi gjorde under förra mandatperioden. Vi utövade tillsyn. Egentligen är det så att tillsynsuppgifterna är inget beslut som fattas på enskild föredragning av en minister. Men på grund av att den här frågan är så politiskt känslig så ville tjänstemännen inte riktigt fatta beslut om tillsyn av Proans på egen hand, trots att det är uppgifter som anges i lag. En sådan situation kan vi inte ha på Åland, där vi har en lagstiftning som vi sedan inte följer själva. Det är helt ohållbart. Offentlig sektor måste byggas på lag, och därför utövade vi tillsyn av Proans som sedermera ledde till att Proans lade ner sin verksamhet, och man måste fundera på en laglig producentsammanslutning.

En av dem hade kunnat vara att Åland skulle ha byggt en egen producentsammanslutning. Ett annat alternativ var att ansluta sig till en av rikets producentsammanslutningar, vilket också blev den väg man valde.

Det ska också konstateras att under förra mandatperioden bedrevs det rättsprocesser där just den här frågan betonades. Proans är olagligt, landskapsregeringen bedriver inte det tillsynsansvar som man skulle göra enligt lag. Man kan vänta på att rättsprocessen har sin naturliga gång, men det var uppenbart för alla att så var fallet. Det är klart att vi tillskyndade verksamheten, och för mig är det självklart.

Men följden av lagstiftningen och processen blev att åländska företag anslöt sig till en finsk producentansvarsorganisation. Efter viss fördröjning har vi nått den olyckliga situation som vi ser i dag, där vi betalar för höga avgifter.

Jag vill lyfta fram den här historieskrivningen lite som en motvikt. Jag föredrar själv att diskutera saker här inne i salen och inte så mycket på sociala medier, för det tar helt enkelt väldigt mycket tid att sitta och skriva där. Men det har bedrivits en väldigt förenklad debatt.

Jag tycker att vi i dag har haft en konstruktiv debatt från samtliga parter. Det verkar som att alla tar ansvar för den här frågan, och jag vill också ta ansvar för den. Vi behöver hitta en slags samförståndslösning framåt när det gäller producentansvaret på Åland. Situationen är långt ifrån optimal i dag. Våra företag betalar väldigt höga kostnader. Det är flera generationer av politiker som har lett fram till dagens situation, och det är viktigt att komma ihåg.

Så avslutningsvis, fru talman, vi behöver tillsammans hitta en lösning framåt och inte bara prata om vem som har gjort mest fel i den här frågan. Tack!

Tack, talman!

Tack ledamot Valve för ett statsmannamässigt anförande.

Jag tänkte så här: Det här är i grunden en miljöfråga med starka inslag från ett näringslivsperspektiv. Det visar också eftermiddagens debatt, där det är näringslivets glasögon som dominerar, och det är helt korrekt med tanke på de kostnader som har uppstått.

Jag undrar om det skulle vara möjligt för social- och miljöutskottet att begära ett utlåtande från finans- och näringsutskottet kring detta? På så sätt skulle vi från vårt utskott kunna få en mer nischad bild av näringslivets problemställningar.

Tack, fru talman!

Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé att vi kan samarbeta i den här frågan. Det visar också på ett bredare samarbete i lagtinget om vi kan angripa den här frågan från olika håll, så att säga. Absolut. l

Tack, talman!

Det låter väldigt bra. Tack till utskottsordförande för social- och miljöutskottet, ledamot Wikström. Det är bra, Team Åland, det är det som gäller nuförtiden.

Jag vill bara säga att när det gäller historiebeskrivningen, så tycker jag att det är viktigt att man lyfter fram långsiktigheten. Jag vet själv, när jag blev involverad i frågan från 2013-2014, så var jag väldigt irriterad över att man inte hade valt rätt tio år tidigare. Det var egentligen grunden för det hela.

Om man börjar historiebeskrivningen 2014, så tycker jag att man får en felaktig bild av situationen, vilket jag tycker att ledamoten nu satte rätt.

Jag har inte så mycket att fråga, men jag ville bara nämna att inför utskottsbehandlingen så tror jag att det är ganska viktigt att vi diskuterar strukturen. Vi har pratat mycket om att vi kanske ska ha en annan struktur, och det visar sig att kostnaden är ganska hög lokalt här på Åland. Det handlar inte om att vi får en massa kostnader utifrån på oss, utan de verkar komma lokalt. Jag tror att det skulle vara bra om utskottet tittar på strukturen och överväger om det finns något vi kanske gör för mycket. Det är ett medskick på vägen.

Tack, herr talman!

Absolut, kostnaderna för insamlingen, och det känns spontant ganska konstigt att vi skulle ha så fruktansvärt mycket högre kostnader för hur vi samlar in vårt avfall. Jag vet inte exakt vad som är orsaken.

Man måste också fundera på, när man pratar om kostnader för insamling, hur stor andel ska läggas på konsumenten eller den enskilde avfallskunden, och hur mycket ska läggas på producenterna? Det är hela kärnfrågan egentligen.

Men vi har ju som sagt ett kommunförbund på Åland som har lite striktare krav än andra landsbygdskommuner. Det finns säkert något i den här uppsamlingshistorien som har lett till att vi har höga kostnader. Så mycket kan man vara eniga om. Vi får titta på det i utskottet.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.