Enda behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen. Diskussion.

Det är en stor ära för mig när talmannen säger att jag visar omdöme, så jag tackar för det. Jag vill också tacka lagtinget för det förtroende vi just fick.

Det är ju inte så där alldeles enkelt för mig att ge en initierad redogörelse för den här berättelsen. För den delegation som just blev omvald så valdes första gången den 18 december. Den här berättelsen behandlar Ålandsdelegation i Nordiska rådets berättelse för tiden 1.1-31.12.2019. Jag ska ändå försöka ge en presentation på basen av det här dokumentet.

Jag vill först berätta för lagtinget hur Nordiska rådet i stora drag arbetar. I månadsskiftet oktober-november har man en stor session, år 2019 var den i Stockholm och där slås nästa års politik fast. Det nya ordförandeprogrammet presenteras i regel och debatteras. Det är också ett stort toppmöte med statsministrarna som en startpunkt för den här sessionen. Jag ska återkomma till den mera.

Följande hållpunkt är i slutet av januari då utskotten träffas och partigrupperna. Vi har olika partigrupper och det är egentligen partigrupperna som driver det politiska arbetet i Nordiska rådet. Det är inte jag som ålänning utan det är jag som styrelsemedlem i mittengruppen som agerar när Nordiska rådet sammanträder. Det är givetvis så att en ålänning alltid är en ålänning och man ser ju till att framföra de åländska intressena. Då var vi i januari och följande hållpunkt är i slutet på mars då det i regel är en minisession, det pågår igen utskottsgruppmöten och det är ofta också en temadebatt. Följande hållpunkt är veckorna runt midsommar då det är sommarmöten både i utskotten och i partigrupperna. I slutet av september är det den sista utskottsmötsrundan och även partigrupperna har sina möten. Sedan börjar det om igen och nya tag i månadsskiftet oktober-november när den stora sessionen tar avstamp.

Jag vill tillägga att där emellan så är det ju mycket digitalt arbete, medlemsförslag mejlas fram och tillbaka, styrelseprotokoll, dokument och utredningar och så vidare. Som ni alla förstår så har det inte varit bara mycket digitalt det här sista året utan det har nästan uteslutande varit digitalt på gott och ont.

Ni som har handlingarna framför er så på sidan 5 i berättelsen så finns det ett urval av aktuella frågor under året. När det gäller den nya visionen så antog den nordiska statsministrarna, den 20 augusti 2019, en vision om Norden som världens mest integrerade hållbara region 2013. Jag får väl lov att säga att när man tog den målsättningen så hade man nog inte riktigt någon större aning om kommande pandemi. Är det någonting som har motarbetat den här regionen till att vara världens mest integrerade region så är det nog just coronapandemi, men det ska jag också återkomma till.

Följande punkt som tas upp i den här berättelsen är tidsomställningen i de nordiska länderna. Den frågan lever fortfarande kvar i högsta grad. Man kan väl tycka att så är det ofta med frågor inom Nordiska rådet att de lever för evigt, ärenden kommer upp om och om igen. Men orsaken till att den här tidsomställningen har gått i stå så finner vi inte i Nordiska rådet, utan det finner vi i EU-parlamentet där frågan inte har varit prioriterad. Skulle det ha gått enligt Europaparlamentets ursprungliga tankar så skulle vi redan 2018 ha haft en gemensam sommarvintertid. Man skulle inte ha växlat från sommartid till vintertid mera. Vi från åländsk sida har drivit på mycket att Skandinavien, Finland och de baltiska länderna skulle få en gemensam tidszon, hela Norden exklusive, tyvärr får jag lov att säga, våra vänner ute i Atlanten som av tekniska orsaker inte kan ingå i samma tidszon. Den här frågan lever. Tillväxtutskottet som jag sitter i så hörde EU:s rapportör om den här frågan. Det finns olika åsikter i Mellaneuropa till vilken zon man ska höra om man ska välja vintersommartid, och även här får man väl lov att säga så är det coronapandemin som har satt käppar i hjulet. Tyskland skulle driva den här frågan mera kraftfullt, men som ni alla förstår så har man fått mycket annat att tänka på.

Nu går ordförandeskapet i EU-parlamentet över till Portugal och tyvärr är tidsomställningen en icke fråga för Portugal. Frågan lever, men den har gått i stå i EU-parlamentet.

Följande rubrik är "Demokrati och jämställdhet". I och med att jag har varit med många år i Nordiska rådet så vet jag att det traditionellt är ett väldigt starkt politikområde. Så är det också med följande rubrik; "Klimat och biodiversitet". Toppmöten som jag sade att man har i samband med att sessionerna började, så vid toppmötet i Sveriges riksdag den 28-31 oktober, för lite över ett år sedan, så hade man som rubrik:"Hur kan det nordiska samhällsmodellen utvecklas och bidra till en hållbar omställning?". På den sessionen hade man även en aktualitetsdebatt om klimatet. Jag var inte själv med av naturliga orsaker på den sessionen, men jag har förstått att klimatfrågorna och miljöfrågorna var absolut nummer ett.

Jag vill väl för min personliga del säga att jag noterar redan nu, av naturliga orsaker, att det blir en omställning av politiken, mera att se hur man kan undvika de gränshinder som har uppstått och hur man mera kan agera gemensamt på nordiskt plan när det gäller att hantera pandemier av det slag vi fortfarande befinner oss i. Jag hoppas att det inte ska leda till att klimat- och miljöfrågorna faller alltför långt tillbaka. Men så som den åländska delegationen ser ut så är jag helt övertygad om att det finns krafter, vi kommer gemensamt att jobba för att miljöfrågorna ska hållas vid liv och det finns också i vår policy som jag ska återkomma till.

En rubrik är "Transport" och som ni säkert förstår, speciellt nu, så de svårigheter som sjöfarten befinner sig i så är just transportfrågorna kanske ett av de viktigaste politikområden för Åland. Man har diskuterat under 2019, som den här berättelsen handlar om, mycket ökad elektrifiering av fartygsflottan och överhuvudtaget hur man kan minska utsläppen. Det är viktigt. Men det är också viktigt att man igen får till stånd ett transportpolitiskt ministerråd där kanske någon från regeringens sida vet vet hur man agerar från den åländska regeringens sida. Jag hann i brådskan inte informera mig om det. Det finns en formulering längst ner under detta stycke som säger - när detta ursprungligen skrevs tror jag faktiskt var före pandemin trädde i kraft - "icke fungerande kommunikationer och transporter över gränsen är i sig ett hinder för mobilitet och gränsöverskridande interaktion". Är det någon som vet att det är på det sättet idag så är det väl vi här på Åland. Vi har drivit på mycket för att man ska få till stånd ett transportministerråd igen. Det vore viktigt.

De två sista punkterna är "Byggnadsstandarder och gränshinderarbete". Man kan kanske undra, varför lyfter den tidigare delegationen upp byggnadsstandarder som en viktig fråga? Det är en fråga som har varit med länge och som har varit svår att lösa, men det finns mycket när det gäller den nordiska kärnan i den här rubriken. För det första, att man kan jobba i vilket land som helst om man har harmoniserade byggnadsstandarder. Man kan beställa en byggnad från vilket land som helst inom Norden, harmonisering av byggreglerna och harmonisering av digitaliseringen runt byggreglerna. Det finns enormt mycket att vinna vinna här för Nordens befolkning.

Den sista rubriken är "Gränshinderarbetet" och det är ju en fråga som har fått högsta prioritet igen och har haft det väldigt länge. Jag tror inte jag ska bli alltför långrandig, men jag vill bara säga att det finns ju en policy som är antagen för delegationen för Ålands Nordiska råd. Den policyn har vi avstämt med självstyrelsepolitiska nämnden. Jag hoppas att det kan finnas tillfälle att debattera, om man vill nu så är jag beredd, men annars kan man kanske ta en skild debatt om den frågan.

Jag vill avsluta med ett par ord om pandemin. Som jag sade så har pandemin satt det mesta ur spel när det gäller målsättningen att Norden ska bli världens mest integrerade region. Jag har noterat att riksdagsledamöter från Danmark, Sverige och Norge har varit väldigt väl informerade om hur situationen har varit mellan Norge och Sverige på grund av att det har varit rätt konfliktartat där stundtals. Men okunskapen om vad den stängda gränsen mellan Sverige och Åland har inneburit för det åländska samhället har varit ganska okänd. Jag hoppas och tror att mina kolleger har gjort allt de har kunnat för att informera om den här biten, åtminstone har jag gjort det.

Det har kommit en hel del kritik mot Nordiska rådet, att det är en stor papperskvarn, att det inte har bidragit med någonting när det gäller att motverka de negativa effekterna av pandemin och allt det där är helt sant. Det är jag den första att hålla med om. Under den sessionsvecka vi hade digitalt sista veckan så den största utmaningen för Nordiska rådet nu är att återupprätta förtroendet hos den nordiska befolkningen och det nordiska näringslivet att Nordiska rådet faktiskt kan åstadkomma någonting. Jag tror jag sätter punkt där, herr talman.

Tack, talman! Tack till ledamot Anders Eriksson både för insatserna i Nordiska rådet under det avslutade året och också för insatser under den senaste sessionen som utspelade sig digitalt. I och med att ledamoten är ordförande för den nordiska delegationen på Åland och avslutade med en dagsaktuell fråga är min frågeställning till ledamoten: Är det som så att Nordiska rådet i dag präglas av att det nordiska samarbetet, representerade av parlamentarikerna, befinner sig avsevärt längre fram i drömmen om ett nordiskt samarbete rörande pandemifrågor, medan ministrarna tenderar att ha en helt annan inställning om att det vi har nu räcker för att hantera den hemska situation vi har genomgått och genomlider?

Tack vicelantrådet Jansson för en mycket bra fråga. Jag skulle vilja svara kort på den fråga; både och, men jag vill motivera det lite. Från mittengruppen, där jag sitter med i styrelsen, har vi lagt ett medlemsförslag om att man måste höja ambitionsnivån avsevärt inom Nordiska rådet. Förslaget tar egentligen sikte på att man ska inrätta en kommission på absolut högsta politiska nivå, dvs. statsministrarna, för att få ett underlag. Vad var det som gick snett? Vad kan vi göra för att det inte går snett igen? I tillväxtutskottet, där jag också sitter med, så behandlades det här medlemsförslaget. Förslaget gick igenom enhälligt. Men däremot presidiet - som är det ledande organet och som blev tvungen att tala för alla medlemmars vägnar - tog upp den här debatten med statsministrarna och två av statsministrarna ville inte att en sådan här kommission skulle tillsättas. (… taltiden slut).

Tack för den inledande kommentaren ledamot Eriksson. Det avspeglar nog ledamotens uppfattning och det som föregicks även på ministernivå. Ministrarna tenderar att vara mera försiktiga i sin hållning. Från åländsk sida lyfte vi bland annat att Hagasamarbetet, som har sitt ursprung från 2009, kunde bli en naturlig utgångspunkt för att i alla fall säkerställa att man har övningar och annat på samma nivå och har nödvändiga nätverk som behövs när det uppstår extrema situationer. Det behöver inte vara pandemier utan det kan också vara bränder etcetera.

Här kan jag bara önska ledamot Eriksson och hela den åländska delegationen i Nordiska rådet lycka till. Det är ett oerhört centralt ämne ni har att jobba med här. Hur förbättra det hela? Vi får vara glada över att det nu blir en nordisk president, Bertel Haarder, som sannerligen brinner för det nordiska. Det är väl bara att gratulera det Nordiska rådet till det valet.

När det gäller det sista så skickade jag ett mejl och gratulerade min god vän Bertel Haarder till att Danmark nuförtiden har både drottning och president. Så det är nog rätt man på rätt plats.

Hagadeklarationen är absolut en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner. Vi har drivit på inte bara att man skulle ha räddningsövningar och sådant utan att man också skulle ha en gemensam strategi när det gäller smittskyddet. För vi om någon vet ju att smittan känner inga landsgränser. Vi kommer att driva på de här frågorna så mycket vi kan även i fortsättningen.

När man pratar så här på tu man hand så är det svårt med digitala möten, men jag har begärt att få medverka via facetime och jag har via olika medier pratat med vissa som jag vet att har stort inflytande. Jag har noterat att det finns en enorm frustration inom Norden framförallt emellan Norge och Sverige, man pratar om (… taltiden slut).

Talman! Ålands delegationens i Nordiska rådets berättelse över väsentliga frågor är som alltid en bredd av olika frågor som direkt och indirekt berör Åland och ålänningarna.

Det mesta är satt på paus under verksamhetsåret 2020 och det som är själva Nordiska rådets essens att träffas, bygga kontakter och nätverk när själva beslutsgångarna upplevs som långsamma och byråkratiska fungerar inte överhuvudtaget.

Angelägna frågor som berättelsen tar upp har inte blivit mindre aktuella. En sådan är frågan om vintertiden och tidsomställningen där tidigare lagtingsledamoten Mikael Staffas varit mycket aktiv. Den måste lösas på ett för oss ändamålsenligt sätt. Där sätter vi vår tilltro till hela det nordiska samarbetet att vi inte får absurda tidsförskjutningar när man väl fattar beslut.

Inte heller har behovet minskat när det gäller att driva en offensiv politik, när det gäller att minimera gränshinder, bekämpa klimathot och förlusten av biodiversitet eller att sätta fokus på jämställdheten med en könsuppdelad arbetsmarknad, jämställda löner och våld i nära relationer som varit på agendan vid de senaste sessionerna.

Stick i stäv med vad som slogs fast i visionen 2019, att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region, har pandemin drivit isär de nordiska länderna. Vi har väl aldrig haft så många och svåra gränshinder som just nu. Det har ställt till stora svårigheter för människor både socialt men också ekonomiskt. För många människor i Norden har det varit stora svårigheter att sköta sitt jobb om man bor och verkar i en pendlingsregion. Frågan är om det går och i så fall hur snabbt vi kan återgå till det som kan betraktas normalt.

I oktober skrev Jonny Andersen, liberal med många nordiska identiteter, en insändare som fångade saken på ett mycket beskrivande sätt. Han frågade sig vart Norden och vår nordiska samhörighet och samarbete tagit vägen. När den värsta krisen på väldigt, väldigt länge slog till borde det ha fått oss att arbeta tillsammans och inte mot varandra. Det har pekats finger åt väldigt många håll. Landsgränserna har fått styra istället för sunt förnuft. Andersen frågade sig vad det är som säger att ett virus inte kan antas spridas inom våra respektive länder men däremot antas sprida sig katastrofalt mellan länderna. Den som bor i Norrtälje, där det finns få fall, kan resa obehindrat till delar av Sverige med många fall. Norrtäljebon kan däremot inte ta färjan över till Åland där vi har haft väldigt få fall. Även på andra ställen har linjerna i kartboken avgjort hur människor ska röra sig, leva sina liv och bedriva sina verksamheter. Man har alltid upplevt synergi med varandra i gränstrakterna oavsett vilket pass man haft. Nordens passunion och Nordens identitet har gått sönder, avslutar Andersen.

Detta var skrivet i oktober och saker har som vi alla vet avancerat. Man börjar nu inse och förstå att regionala skillnader kan vara viktigare än landsgränser. Jag som är varm nordist hoppas att det som gått sönder faktiskt går att laga. Där behöver Åland driva på.

När det gäller det sistnämnda så precis som jag sade i mitt anförande, vicetalman Sjögren, så kommer vi absolut att göra allt vi kan.

Om jag först tar de stängda gränserna så får vi se hur långt tiden räcker till. Som jag också sade i mitt anförande så har mattan slagits undan helt och hållet för det nordiska arbetet. Det som är viktigt för oss i alla sammanhang är att lyfta fram att Åland troligtvis, åtminstone i ekonomiskt hänseende, är den region som har drabbats värst av stängda gränser. Jag har sagt det till och med åt finska riksdagsledamöter att när man inte har någon respekt eller någon förståelse för Ålands situation i Helsingfors så gör det den kris vi befinner oss i mycket, mycket djupare. Så där måste vi jobba på alla plan.

När det gäller tidsomställningen så var det bra att ledamoten nämnde Mikael Staffas. Han har gjort ett bra jobb. När vi fick reda på att det i värsta fall kan bli två timmars skillnad mellan Sverige och Finland så har vi också drivit den här frågan. (… taltiden slut).

Talman! Ja, jag för min del hoppas ju också att man tillsätter den här kommissionen. Om man mot förmodan inte gör det så så behöver man arbeta på flera olika sätt. Det har nämnts här i replikväxlingarna att det kan komma nya svårigheter som kanske inte direkt är en pandemi. Vi behöver fundera på hur vi kan agera som en region. Det skulle vi ha mycket att vinna på.

Jag vet faktiskt inte varför man från två regeringars sida inte vill ta fram en gemensam strategi. Det har jag inte lyckats få reda på. Men jag har inte träffat någon från något land på parlamentarikersidan som inte ser nyttan
med det här. Det gäller för oss alla, när vi har kontakter till olika regeringar runt om i Norden, att vi driver på.

Så fungerar ju den nordiska demokratin, regeringarna sitter på parlamentarikernas förtroende, så det ska väl lösa sig.

Talman! Sällan har väl visionen om Norden som världens mest integrerade och hållbara region klingat så falskt som i dag. Den fina visionen som beskrivs motsvarar inte alls det som vanliga medborgare ser varken i verkligheten eller i den känsla som uppstår av att överskrida nordisk gräns år 2020. Det är restriktioner, gränskontroller och kanske krav på negativa Covid-19 test i framtiden. Detta blev också tämligen tydligt i det gemensamma mötet med Färöarna och Grönland, två autonomier som ofta blir en slags referenspunkt för Åland i Norden.

Jag vill i det här anförandet besvara två frågor. 1) Hur kan vi stärka den åländska rösten i det nordiska samarbetet? 2) Hur kan vi förbättra ålänningarnas vardag genom det nordiska samarbetet? På fråga 1 har jag två svar. Hur kan vi stärka den åländska rösten i det nordiska samarbetet? Svar 1: Fortsätt att stödja visionen om ministerrådets strategiska prioriteringar fram till år 2024. Visionen må klinga falskt i dag men målet är som sådant fortsättningsvis eftersträvansvärt och vi har allt att vinna på att nå närmare det målet. Svar 2: Arbeta för ett starkt nordiskt samarbete och i all synnerhet ett starkt nordiskt ministerråd. Vi är en liten aktör också i det nordiska och den politiska erfarenheten visar att vårt inflytande blir som störst och starkast också när det Nordiska ministerrådet är starkt. Vårt inflytande och våra påverkansmöjligheter tenderar däremot att försvagas i lägen då vi går mot mera informella samarbetsformer och strukturer. Det här skulle jag vilja hävda att är rent av en slags tumregel i våra internationella relationer, med möjligt undantag för vår specialmedarbetare i Bryssel där man med fog kunde säga att våra lagtingspartier har ett informellt samarbete som ger ett visst inflytande. Då starkare institutioner betyder mera inflytande så är det följdriktigt och helt logiskt att vi stöder återupprättande av ett nordiskt transportministerråd. Alltså ett ministerråd för transport- och infrastrukturfrågor, vilket jag i likhet med föregående talare å det kraftigaste understött i min politiska grupp och hoppas att också andra har gjort på sina håll. Alltså stöd visionen och arbeta för ett starkt ministerråd!

Den andra viktiga frågan; hur kan vi förbättra ålänningarnas vardag genom det nordiska samarbetet? Här vill jag lyfta fokus på två frågor, väldigt olika ämnesområden; å ena sidan byggstandarder, å andra sidan placering av barn inom Norden. Gällande byggstandarder, som nämns i redogörelsen, vill jag hävda att vi på Åland har erfarenheter som kan vara intressanta också för andra i Norden genom att inkorporera två olika vitt skilda standardsystem. Ett bra mål kunde vara att bjuda hit antingen gränshindersgruppen eller det utskott som uttryckligen arbetar med byggstandarder.

Gällande placering av barn vill jag lyfta en utmaning som många familjer på Åland har tampats med och tampas med. Möjligen kan detta ingå mer utförligt i nästa redogörelse om vår verksamhet i Nordiska rådet. För exakt ett år sedan rapporterade tidningen Åland om barnskyddsärendet Helena. Barnskyddet bedömde att Helena akut måste placeras. Hon kunde inte placeras i Finland eller på Lagmansgården eftersom platserna var slut och därför var det enda alternativet att placeras frivilligt i Sverige på ett HVB, hem för vård och boende. Barnskyddsmyndigheternas och föräldrarnas bedömning var att inget annat än en icke frivillig placering kunde hjälpa för att komma till rätta med problemen. Men det enda som fanns att tillgå var just en frivillig placering.

Jag har idag bekantat mig med ytterligare ett fall där en person placerades på åtta olika HVB:n i Sverige och rymde. Ja, det är ju fråga om en frivillig placering. Personen i fråga kunde sina rättigheter. Hur stort är det här problemet på ett samhälleligt plan på Åland? Enligt de siffror jag har fått ta del av i dag är det i snitt 30 fall per år 2017-2019 där barn placeras på institution och många tvingas vänta i brist på plats. Flera föräldrar kan vittna om att det inte bara är en ohållbar situation utan också något som kan göra en hel familjs liv till ett enda inferno.

I samband med fallet Helena lovade jag att lyfta frågan på nordisk nivå, vilket jag har gjort och fått igång en beredning inom min politiska grupp som nu har att ta ställning till om detta kan bli ett nordiskt initiativ eller om detta är mer av en bilateral fråga mellan Åland och Sverige. Vilka är då de konkreta hindren som skulle ligga i vägen för en placering av åländska barn i Sverige? Nå, som alltid behörigheten. Administrativa ingrepp finns som en del av barnskyddet och administrativt tvingande åtgärder är idag riksbehörighet i sin helhet. Ansvarigt ministerium konstaterar att det är möjligt att göra det men man avråder från det. Det andra hindret som ligger i vägen är en bestämmelse i svenska socialvårdslagen som omöjliggör en icke frivillig placering över nationsgränser. Talman, detta är ingen quick fix! Det är en svår, laddad och komplicerad fråga som kräver beredning och eftertanke. En uppenbar fördel vore om Åland övertog hela barnskyddsområdet inklusive administrativt tvingande åtgärder till den delen för att möjliggöra åländska lösningar för åländska barn. Tack för ordet!

Vart är Norden på väg? Är det en papperskvarn? Är det en diskussionsklubb? Eller är det en PR-byrå? De frågorna har man faktiskt ställt sig under den senaste tiden.

Visionen, som som nu alltså finns, ställer faktiskt nya krav på alla inte bara i Nordiska rådet utan också på regeringarna. Och inte bara vad gäller målsättningen om en integrerad region utan också målsättningarna om att Norden ska vara världens mest hållbara region. Där krävs det av alla att Norden ska gå i spetsen för den här omställningen. Det kräver konkretisering som ledamot Valve redan var inne på. Då räcker inte bara lite kunskapshöjande insatser. Man behöver gå ner till den nivån som faktiskt innebär konkret hur vi gör det här gemensamt på klimatområdet, på miljöområdet och så vidare.

Tack, talman! Den repliken tarvar egentligen två svar, det ena är detta med Nordiska rådet som en kaffeklubb eller papperskvarn. Jag vill hävda att Nordiska rådet, och i viss mån också Nordiska ministerrådet, snarare är som en sparringpartner som sporrar oss att bli bättre politiker. Många andra branscher och yrkeskategorier har alltifrån vidareutbildning och kompetensåtgärder och så vidare. Vi har egentligen Almedalen och Nordiska rådet där vi kan vässa oss att bli bättre.

Vad gäller ledamotens reaktion, som jag uppfattar att nog handlar om initiativet för ett fossilfritt Norden, så ska jag nog bara säga; låt oss inte förtröttas! Det här initiativet från ledamoten Holmström har fått i gång en motreaktion inne i Nordiska rådet som åtminstone undertecknad betraktar som konstruktivt i det långa loppet.

Tack, talman! Min erfarenhet under det år som jag nu har suttit i delegationen har delvis präglats såklart av den frustration som ledamot Valve lite beskrev här. Det går så pass sakta, det är ett kvarnande och de som vill minst få också igenom saker.

Därför var jag väldigt glad av just det konkreta exemplet, medlemsförslaget, om slutanvändning av fossila bränslen som vi faktiskt skickade till till grupperna och till Nordiska rådet nu här under den senaste sessionen. Och om detta inte tas vidare för beredning så uppmuntrar man till liknande förslag som faktiskt stärker den nordiska planeringen av ett fossilfritt Norden helt enkelt. Och att vi går ifrån den här lapptäckesplaneringen över suveräna nationalstater till någonting gemensamt. Jag tror också faktiskt att det här var ett gott förslag som har lett till något gott.

Där tangerar egentligen ledamoten Holmström det andra värdet med Nordiska rådet och det nordiska samarbetet, nämligen att vi tenderar att få igång processer som inte bara blir ett självspelande piano i den Nordiska rådet utan de börjar också leva i de nationella riksdagarna och andra samarbetsinstitutioner som Åland är med i. På så sätt vill jag hävda att det nordiska samarbetet är värdefullt för att få igång processer av olika slag. Bara som ett resultat av ledamotens initiativ så finns det människor i hela Norden som nu tvingas tänka till och säga; "nej det här var ett dåligt initiativ". Men varför är det dåligt? Fram med argumentet på bordet och berätta varför! Och det är värdefullt.

Herr talman! Bästa lagting. Jag instämmer i tidigare talare och tackar också ordförande Anders Eriksson för en välutförd presentation av det här dokumentet, som den nya delegationen inte till alla delar förstås är ansvarig för men tar stafettpinnen med stort allvar också framöver.

Om man ser på denna Covid-situation som på alla sätt nu har präglat det nordiska samarbetet så är kanske en gemensam iakttagelse, i alla fall som jag upplever bland de nordiska kontakterna, att man saknar varandra. Man tycker att de stängda gränserna verkligen har varit bekymmersamma. Det finns en gemensam besvikelse över att länderna initialt i den akuta fasen av Covid-19 inte hade en plan för ett gemensamt agerande. Vi har också hört här att små länder och regioner som Åland blev väldigt drabbade.

Det finns ändå en ganska bred samsyn kring att det här inte är ett ultimat sätt. Det här är inte ett sätt att agera för en integrerad region för vi är ju integrerade på väldigt många sätt. Hela vår ekonomi vilar på rörlighet och öppenhet. Att kunna röra sig över gränserna ligger i det åländska DNA:et. Vi har svårt att orientera oss överhuvudtaget i en tillvaro där gränserna är stängda.

Det vi kan göra är att verkligen ligga på för att det här samarbetet kan fungera nu i nästa fas av Covid-19 som går över i något som kanske kan vara lite mera planerat och strategiskt.

Vi har också noterat, efter att nu ha jobbat bara via Teams eller olika virtuella redskap, att den nordiska gemenskapen ligger väldigt, väldigt mycket i relationerna och i de privata kontakterna. De informella samtalen är kanske oljan i det nordiska maskineriet. De horisontella samtalen och diskussionerna utanför de formella ärendena har också varit väldigt värdefullt.

Jag har under alla år som jag varit aktiv i Norden hört de här diskussionerna, lite nedlåtande kanske, kring det nordiska samarbetet som trögt och långsamt och det är det ju på många sätt precis som demokrati är i övrigt och att det är klubbar för både det ena och det andra. Men jag skulle ändå vilja, med den här Covid-erfarenheten i ryggen och det torftiga samarbete vi har idag jämfört med vad det brukar vara, konstatera att jag tror att vi på Åland skulle ha väldigt svårt att tänka oss överhuvudtaget en politisk arena där det nordiska samarbetet inte fanns. Det skulle göra det betydligt mera ointressant. Det här är ändå en kontaktyta där man får lite mera internationell input. Alla de utredningar och frågor där man först kanske går i bräschen i det nordiska sammanhanget så har vi också haft mycket nytta av under många år i det åländska samhället. Det är definitivt också en bra plattform där självstyrelsen får finnas med, inte alla gånger på lika villkor, men vi strävar mot mer och mer gemensamma och lika villkor för varje år.

När det gäller språket så tycker jag att det nordiska samarbetet är väldigt viktigt också när man ser på Finlands agerande. Om man kan motivera svenskans roll i landet med den nordiska gemenskapen så är det ett bättre argument. Det biter på i alla fall. Man vill inte förlora sin plats att också kunna umgås på skandinaviska språk i det nordiska samhälle. Men jag tycker att man behöver vara uppmärksam på att flera länder ändå blir mer och mer bekväma med att också den nordiska gemenskapen ska fungera på engelska. På Island pratar man väldigt mycket engelska, det gör man faktiskt också i Finland och många politiker är vana att förhandla i olika internationella sammanhang på engelska och har mycket lättare att ta till det redskapet. Så tröskeln sänks hela tiden för engelskan som gemensamt språk och med nya generationer blir det säkert ännu mera i den riktningen. Så där tycker jag att man behöver vara lite uppmärksam på att Norden ändå ska fungera på de nordiska språken.

Pengar är alltid en politisk fråga. För att förverkliga den gröna visionen i Norden så måste den finansieras. Därför har man föreslagit att man ska ta medel från kultur- och utbildningssektorn för att lägga dem på den gröna omställningen. Tanken är god på många sätt, men man måste ändå minnas att det måste också finnas medel för kultur och utbildning. Det är väldigt mycket hjärta i det nordiska samarbetet och kulturen är väl hela grunden och skälet, kulturen och språket, till att vi har detta samarbete.

Bara kort ännu till slut om den nordiska modellen. Som vi alltid framhåller i det nordiska samarbetet så är den nordiska välfärdsmodellen fortfarande den bästa i världen. Jag tänker på USA som idag väntar på sitt valresultat eller hela världen väntar väl på ett valresultat, och där den sociala mobiliteten inte längre fungerar eller egentligen har stannat av sedan 70-talet. Det som tidigare var drömmarnas land, dit man kunde åka och bli vad man vill, så det stämmer inte längre. Om det ska finnas några länder i världen där man faktiskt kan byta socialklass, där du kan röra dig framåt och där nästa generation ska få det bättre än den tidigare så är det i de nordiska länderna. Det är fortfarande någonting som är väldigt viktigt. Den här välfärdsmodellen har också ett mycket starkt stöd bland medborgarna i Norden och det är någonting som är viktigt att värna. Tack, herr talman.

Jag tycker att det är en bra debatt som vi har. Det var ett väldigt bra anförande. Jag har inga avvikande åsikter alls.

Jag vill bara lite att spinna vidare på det som ledamot Gunell tog upp om språksituationen. Jag vet själv när jag kom in på ministerrådssidan, så länge sedan som 1991, så talade alla finska ledande politiker och absolut alla ledande tjänstemän en mycket bra svenska. Det var en finsk politiker som inte kunde svenska och det var lite genant och lite pinsamt tyckte man. Islänningarna var lysande på skandinaviska. Jag tror mig veta varför man ifrån isländsk sida har backat. Det är den gamla hatkärleken till Danmark, man vill hellre agera på engelska. Från Finland så har man ju också någon sorts, jag vet inte om man ska prata om kärlek och kanske inte hat heller, men man anser att svenskan inte riktigt är det främsta språket. Det fungerar ju i och med att allt simultantolkas. De här informella möten som ledamoten Gunnel (… taltiden slut).

Även jag har noterat detta. Trots min ringa ålder så har jag fått ganska lång erfarenhet av det nordiska samarbetet. Jag har varit i sex eller sju ministerråd under årens lopp plus statsministersamarbetet. Det är riktigt det som ledamoten Eriksson säger. Man kan notera att länder som Island men också Färöarna och Grönland har mer och mer tagit för sig på den internationella arenan och därmed har engelskan också kommit starkare in i deras politiska språk.

Det är riktigt. När det gäller den internationella arenan så också där har vi ju massor att lära från Färöarna. De har ju gått i bräschen när det gäller det. Men i min värld så behöver ju inte detta att man jobbar internationellt och att man kan göra sig förstådd på engelska utesluta att man pratar de skandinaviska språken. Jag märker ju själv att finska kolleger tycker att det är lite jobbigt och att det är svårt när man inte riktigt kan uttrycka sig. Det där slutar ju i den problematiken för oss att när man överhuvudtaget inte kan uttrycka sig på svenska vare sig muntligt eller skriftligt i Finland, vem ska vi då kommunicera med?. Vi har hela vårt samhällsskick uppbyggt på att kommunikationen ska ske på svenska, men det kanske inte hör till den här debatten men det är viktigt att tänka på.

Ja, vi kanske kommer långt ifrån ämnet. Min poäng var att det informella samtalets betydelse är olja för hela det här systemet, liksom för hela det nordiska samarbetet och många gånger också mellan Åland och riket. Därför att de informella diskussionerna med ministrarna uteblir nu i den här situationen. Där har man en regelbunden kontaktyta att alltid kunna stämma av. Man må raljera hur mycket man vill med den nordiska arenan, men den är viktig för oss.

Detaljbehandlingen börjar. Först föreläggs betänkandets kläm och efter det motiveringen. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.! Föreläggs betänkandets kläm för godkännande. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering för godkännande. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.