Föredras

Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen för kännedom.

Tack för ordet, herr talman! Nordens dag firades den 23 mars, i onsdags. Jag var inbjuden till finska riksdagens firande. Jag såg också firandet från Sveriges riksdags högtidliga program med kronprinsessan närvarande. Jag har noterat Norden och dess högtidsdag har uppmärksammats mycket mer nu än vad man har gjort tidigare. Det är nog på grund av de erfarenheter vi fick av pandemin. Alltså det som vi alla tog för givet; öppna gränser, möjligheten att studera vad man vill och möjligheter att arbeta var man vill i de nordiska länderna, så fanns inte där. Det var inte så givet när det kom till kritan. Så det är nog orsaken till att man ser en stark fördjupning av det nordiska samarbetet och det är bra.

Tyvärr så har vi för tillfället inte de bästa kommunikationerna till Åland, så den 23 mars befann sig den åländska delegationen på väg hem med tåg, buss och färja. Så jag är mycket tacksam, herr talman, att lagtinget firar i dag i stället. Dagen till ära har jag Kalmar unionens flagga som slips. Jag tycker att det passar.

Ålands delegationens berättelse i Nordiska rådet ligger till grund för den här debatten, men personligen väljer jag att titta framåt och det hoppas jag också att övriga talare vill göra. Norden och det nordiska samarbetet är värt att fira. Vi behöver inte jämföra med Ryssland och Ukraina, utan vi kan egentligen jämföra med vilken region som helst i världen för att inse att Norden är en av de fredligaste regionerna i världen att leva i.

Norden är också, beroende på vilka beräkningsgrunder man har, den tionde till tolfte starkaste ekonomin i världen. Så när Norden samarbetar så är det styrka bakom, och det ser vi som aktivt tar del i Nordiska rådets arbete att det blir ett allt tätare samarbete inom EU, inom säkerhetspolitiken och inom miljöpolitiken.

Jag är personligen övertygad om att det som är bra för Norden så är också bra för Europa, ja kanske rentav hela världen vinner på de nordiska värderingarna.

Nordiska rådets temasession hålls alltid traditionellt i mars, så också i år. Senaste tisdag så var vi på möten nere i Malmö och är förstås fyllda med intryck därifrån. Ett övergripande tema blev Ukraina och det horribla kriget där. Sessionsplenum startade också med en debatt om kriget i Ukraina. Debatten inleddes av Mikailo Voynich som är Ukrainas ambassadör i Danmark. Efter hans anförande så fick han stående applåder. Följande talare var Finlands utrikesminister Pekka Haavisto. Det var en lång rad med engagerande och berörande anförande som starkt fördömde Rysslands agerande och visade solidaritet med Ukraina. Jag hade förmånen att få komma upp ganska tidigt i debatten. Jag framhöll i mitt anförande hur berörd man blir över den enorma förödelse och lidande som det ryska anfallet på Ukraina orsakar. Att se ryska styrkor som skjuter på folk som flyr där ryska styrkor bombar sönder och samman städer som Mariupol är tragiskt och det är skrämmande. Jag sade också att jag förstås inte har den säkerhetspolitiska kompetensen att bedöma vad som är rätt eller fel. Jag förstår nog att man med alla medel gör vad man kan för att inte kriget ska sprida sig. Men det känns ledsamt att se att Ukraina och dess befolkning ska vara tvungna att ensamt militärt ta ett sådant här orättfärdigt övergrepp.

Herr talman! Det har varit en omtumlande mandatperiod i Nordiska rådet. Gränserna har inte varit så här stängda sedan 50-talet faktiskt. Nordiska rådet har fått mycket kritik och jag kan kanske tycka stundtals orättvisa sådan. Nordiska rådet har under åren framställts mycket som en diskussionklubb utan att det händer något. På parlamentarikersidan så var vi ganska snabbt på banan och fick till stånd åtgärdsplaner för hur man ska motverka gränsstängningar och gränshinder. Men problemet var att få regeringarna och ministerier att följa med i takt. Vi minns säkert alla hur svårt det har varit till exempel när det gäller hälso- och sjukvårdsministeriet i Finland och få dem att bara lyssna på de propåer som har kommit från landet och från Åland. Då kanske man inte ska förvänta sig att man lyssnar ännu mera på propåer från andra länder.

Men jag känner att det här kommer att ändra det. Jag känner av en stark fördjupning av det nordiska samarbetet. Jag tror att det alltid kommer något gott ut ur det som har varit dåligt, som man brukar säga.

Nordiska rådet är det viktigaste utrikespolitiska forumet för Åland. Där har Åland möjlighet att direkt till statsministrar och andra ministrar framföra vad som är viktigt för oss. Som exempel kan jag nämna det som tas upp i berättelsen, det vill säga att jag i mitt anförande i statsministerdebatten tog upp det stora gränsproblem som Åland hamnade i under coronakrisen. Jag kommer ihåg att jag sade att målsättningen att Norden ska vara världens mest integrerade region 2030, dvs. om åtta år, kändes väldigt avlägsen. Det här är en viktig trovärdighetsfråga för det nordiska samarbetet. Jag tror att talmannen noterade att bland annat statsminister Sanna Marin lyssnade noga när jag beskrev vad den stängda gränsen mellan Åland och Sverige har inneburit för för familjeumgänge och vad det inneburit för vår sjöfarts- och turistnäring.

Herr talman! Det har uppmärksammats en hel del och det är unikt att Åland innehar två ordförandeskap i de fyra utskotten i Nordiska rådet och till på köpet de två tyngsta. Ledamoten Camilla Gunnel leder som ordförande utskottet för utbildning och kultur. Tyvärr beklagar jag att hon är sjuk och inte har möjlighet att vara här personligen och berätta om arbetet där. Men jag är helt övertygad om att hon sitter och tittar på debatten - så engagerad och intresserad är hon - så jag vill passa på att tacka henne för ett gott samarbete.

Personligen har jag fått förmånen att leda utskottet för tillväxt och utveckling. Utskottet tog ett enhälligt beslut om att verka för att få till stånd ett transportministerråd för transport och digitalisering. Det är jag jätteglad över. Frågan har drivits av Åland hela den här mandatperioden och kanske till och med tidigare än så. Det här är någonting som är viktigt, framförallt för vår sjöfart. När det blir ett tydligt ministerråd med gränsöverskridande ansvar för sjöfarten så är jag helt övertygad om att man också där kommer att kunna dra på ett helt annat sätt åt samma håll än vad man har sett hittills.

Digitaliseringsfrågor får allt större betydelse i de nordiska diskussionerna, bland annat har betänkanden om digitala körkort och gränsöverskridande betalningstjänster med mera behandlats i utskottet för tillväxt.

Även gränshinderfrågor, som faktiskt är en av Nordiska rådets kärnfrågor, ligger också i vårt utskott. Som medlem deltog jag också i gränshindergruppens möten där bland annat frågan om yrkeskvalifikationer blev fastslagen som en av tre övergripande frågor. Det här är en framgång för Åland och en fråga som berör många åländska ungdomar. Det blir ju faktiskt så att en åländsk tjej, som väntade i åtta månader på att få sin legitimation från Valvira, kommer att fungera som ett så kallat "real case"eller som ett fall när gränshinderrådet ska behandla de här frågorna. Fallet kommer att fungera som ett exempel på hur illa det kan fungera när man utbildar sig i ett land och flyttar tillbaka till sitt hemland, har en färdig utbildning och börjar arbeta. På basen av det här fallet så kommer exempel på lösningar att tas fram.

Herr talman! Det är självklart att Åland ska synkronisera sitt arbete i Nordiska rådet med de två andra självstyrande länderna i Norden. I samband med sessionsveckan deltog delegationen i ett möte mellan de självstyrande länderna. Dessa möten hålls traditionsenligt enligt ett samarbetsavtal från 2012. Förutom allmän orientering om aktuell politisk debatt i de olika länderna diskuterades strategier för att få ett ökat inflytande i Nordiska ministerrådet samt möjligheterna till ett utökat samarbete med Storbritannien och speciellt Skottland. Vidare redogörde Färöarna för sitt arbete med att bli en fullvärdig medlem i Nordiska rådet. Redan på måndag kväll träffas de tre samarbetsparterna igen digitalt och det ser jag fram emot. Framförallt är Färöarna en viktig inspirationskälla för Åland.

Den åländska delegationen ställde i juni 2021 en skriftlig fråga till Nordiska rådet om en hållbar sjöfartsnäring och dess återhämtning efter pandemin. Frågeställningarna hade som utgångspunkt att sjöfartsnäringen försvagats kraftigt under pandemin, det gäller speciellt passagerarsjöfarten. De nordiska länderna bör fokusera speciellt på att få till stånd en återhämtning där.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta ett par ord om nordjobb. Jag hade förmånen att tillsammans med Bror Myllykoski och Tina Sjövall få träffa chefen för nordjobb Bo Nylander. Traditionellt har det största problemet för nordjobb varit att rekrytera arbetsgivare till programmet snarare än att få ungdomar att söka till det. Men också det har ändrat. Det största antalet sökande till nordjobb var 10 000, det var en stor sak, men idag är man nere i 4 000 och det här måste vi göra någonting åt för det är jättesynd. Som ungdom, om man far till ett annat nordiskt land, så får man en fantastisk upplevelse som man kommer att komma ihåg resten av sitt liv. Man får lön, pengar, men man får också någonting som man kan föra in i sin CV när man söker jobb framöver. Där borde vi försöka få till stånd något sorts officiellt intyg för nordjobbare. Det är viktigt att det här syns mer och att vi får ut information om nordjobb till ungdomarna. En konkret åtgärd för att öka antalet ansökningar vore ett större samarbete med de nationella arbetsförmedlingarna. På Island har man startat upp ett samarbete där nordjobbsannonser kommer upp direkt i landets platsbank. Där vänder jag mig direkt till ansvarig näringsminister Fredrik Karlström. Jag hoppas att man snabbt kunde ordna dettta så att det också skulle vara på den åländska sidan, ifall det inte redan är så för jag har inte hunnit kontrollera upp det.

Också om vi skulle ha en beskattningsrätt så kunde vi på det sättet som man gör i Danmark till exempel bevilja ett speciellt skatteavdrag åt ungdomar som söker sig dit och jobbar, och det gör man också på Färöarna där det finns ett speciellt skatteavdrag riktad specifikt till nordjobbare.

Så avslutningsvis, vi ligger bra till på Åland. Vi har 70 arbetsplatser som också kommer att fyllas i sommar. Jämför vi detta med resten av Finland, där man enbart har 35 platser, så ligger vi bra till. Men vi är sämre på att få åländska ungdomar att söka sig ut i Norden och där hoppas jag att vi alla kan bli goda ambassadörer. För som jag sade, det ger upplevelser, det ger pengar och det ger någonting viktigt att lägga in i sin CV. Tack för ordet, herr talman!

Talman! Jag vill tacka ledamot Eriksson för den redogörelsen. En sak som inte nämns explicit i den här berättelsen, men som har att göra med gränshinder, är ju en sak som diskuteras i Nordiska rådet och även här i många år, nämligen den gemensamma tidszonen för fastlands Norden i och med att EU avser att avskaffa omställningen mellan vintertid och sommartid. Det skulle vara intressant att få höra hur den diskussionen har gått det här året och vad den åländska delegationens ambition är kring den frågan?

Tack för en mycket bra fråga ledamot Påvals. Situationen är den att den person som var rapportör i EU-parlamentet - det är ju inte vi utan det är EU-parlamentet som disponerar den här frågan - så har blivit utsedd till svensk bostadsminister. Den person som tog över som talesman så skulle vi träffa i mitt utskott, men tyvärr kunde personen ifråga inte vare sig det ena eller det andra språket. Så vi har inte lyckats få till stånd någonting. Situationen, såsom den är nu, står ju stilla i EU-parlament och jag har respekt för det. De har andra stora frågor att ta tag i. Det visade sig att när man skulle slopa detta med sommartid och det skulle bli gemensam tid så fanns det länder som upplevde att man skulle förlora mycket på det jämfört med hur det har varit tidigare. I och med det så har frågan blivit stående. Men jag lovar att vi ska blåsa liv i den så gott vi kan från Nordiska rådets sida, fär det är viktigt för de nordiska länderna.

Tack så mycket, herr talman. Jag tackar för det svaret.

En annan fråga som jag har handlar just om det nordiska samarbetet. Jag väntar mig som sagt inget långt svar på det här. Jag skulle gärna ha det, men det går inte under en minut kanske. Det har att göra med att det nordiska samarbetet som alla vet har försvagats under pandemin av förklarliga orsaker. Det finns ju gränshinderproblematik som vi behöver reda ut mellan de nordiska länderna. Frågan är ju nu i och med kriget i Ukraina om ytterligare de ambitioner man har för att förbättra det nordiska samarbetet, om de förstärkas ytterligare på grund av den samhällskris vi har i och med kriget? Vad kan det innebära för de nordiska ländernas samverkan, både civilt och militärt i framtiden?

Jag ska försöka svara på samtliga frågor, men då får det gå ganska snabbt. Jag börjar bakifrån.

När det gäller det militära samarbetet så var det ju unikt att Nordiska rådet på sin temasession i Folketinget hade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på plats och att man diskuterade en gemensam säkerhetspolitik. Det var något nytt. Det är svar på frågan. Det är absolut på gång.

När det sedan gäller gränshinder så har Nordiska rådet nu fått en riktigt bra organisation på plats. Jag är också där övertygad om att man kommer att lösa de här frågorna på ett bättre sätt än vad man har gjort hittills.

Avslutningsvis, så ironiskt nog så har det ju rapporterats in mycket färre gränshinder under de senaste två åren än tidigare. Men det är väl ganska naturligt för det var väldigt få som slapp över gränsen och det var ju ett enormt gränshinder i sig.

Talman! Bästa kollegor. Jag håller som sagt det här anförandet som spöktalare för Camilla Gunell. Hon drog på sig en nordisk "bobba" under sessionen i Malmö och kan tyvärr inte delta.

Den 23 mars 1962 undertecknade Island, Norge, Sverige, Finland och Danmark Helsingforsavtalet, en sorts grundlag för de nordiska länderna. Då hade förberedelserna pågått redan under ett decennium. Historien om Nordiska rådet börjar där, ungefär där andra världskriget slutar med återuppbyggnad efter kriget och framväxten av Förenta Nationerna år 1945.

Med det nordiska samarbetet så fick Norden som region en större och starkare röst än de enskild staterna för sig.
På initiativ av den danske socialdemokraten Hans Hedtoft inrättades år 1952 Nordiska rådet som ett permanent organ där nordiska parlamentariker kunde träffas regelbundet och diskutera gemensamma nordiska frågor.
Det har nu gått 70 år sen dess. Norden står starkt och enhälligt för fred, stabilitet och demokrati.

Den nordiska välfärdsmodellen, våra länders samhällen med god livskvalitet kulturellt, ekonomiskt och socialt bygger på - kan man tycka självklarheter men i dagens värld ganska ifrågasatta saker - jämlikhet, rättvisa och en stark välfärd. Det har visat sig vara konkurrenskraftigt i omvärlden och robust och stabilt att klara kriser.

De nordiska länderna har de facto klarat coronakrisen bättre än de flesta av världens länder, både när det gäller att skydda sin befolkning från sjukdom och de ekonomiska effekterna av pandemin.

Åland har varit medlem i det nordiska samarbetet sedan 1970. Vårt 50-åriga medlemskap borde kanske ha firats för 1,5 år sedan, men ni vet hur det var då.

Trots att Ålands lagting utser bara två av rådets sammanlagt 87 medlemmar så är Ålands röst där tydlig och vårt inflytande är större än vår storlek. Vi samarbetar via de tre största grupperna i rådet. Socialdemokraterna som idag har fyra statsministrar i Norden – där är Camilla Gunell medlem, i mittengruppen sitter Anders Eriksson med ersättare Simon Holmström och i konservativa gruppen är Wille Valve ersättare. Det är en jättebra strategi från åländsk sida att ha inflytande via flera partigrupper. Just nu har också, som nämnts, Åland två utskottsordföranden; Camilla Gunell leder utskottet för utbildning och kultur och Anders Eriksson leder utskottet för tillväxt. Det är ganska fantastiskt att den minsta delen av Norden har så tunga positioner. Åland har också haft framgång tidigare i Nordiska rådet, Britt Lundberg och Olof Salmén har haft presidentskapet i Nordiska rådet.

Nordiska rådet varit till stor nytta och glädje för Åland genom åren. Förutom det rent politiska arbetet har det gett mycket nya idéer, kontakter och kunskaper. Den nordiska kontexten har utvecklat Åland genom de här kontakterna och har hjälpt oss att utvecklas både parlamentariskt och som välfärdssamhälle.

Efter en splittrad tid under pandemin står Norden starkt och gemensamt inför den nya säkerhetsutmaning som hela Europa och världen nu ställts inför genom Rysslands brutala attack mot Ukraina. På vårsessionen i Malmö stod hela rådet upp i applåder då den ukrainska ambassadören i Danmark höll sitt tal. Norden visar sitt enhälliga stöd med Ukraina, sin sympati och sin vilja att stöda ett utsatt folk. Aldrig tidigare har Finland till exempel skickat vapen till ett folk i krig. Det gör man nu. Också de andra nordiska länderna förser Ukraina och dess grannländer med förnödenheter och ekonomiskt stöd. Alla länder tar emot flyktingar. I alla våra länder är det framförallt civilbefolkningen som ställer upp.

Norden använder sin globala position och sin röst för att stöda en mer demokratisk och fredlig utveckling i världen. Helt tydligt är också att det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet och diskussioner som tidigare nästan var tabu inte är det längre. Nu arbetas det öppet och nära i frågor som berör både civil försvarsberedskap och försvar.

Vi har tre kriser att hantera som bäst: Coronapandemin förde oss isär, det behöver vi lära av. Ukraina för oss åter samman. Och klimatet - den stora, stora utmaningen - måste vi kämpa för gemensamt om vi ska nå framgång.
Varken luft eller vatten känner några gränser.

Världens mest integrerade hållbara integration och den mest framgångsrika och demokratiska delen av världen, där mitt i ligger Åland, minst men aktiv, synlig och med demilitariseringens fana högt så att man i dessa tider av ny-upprustning inte glömmer att det är bara demokrati, social och ekonomisk rättvisa, mänskliga rättigheter och mänskliga friheter som bygger en hållbar fred och stabilitet. Så långt Camilla Gunell, tack för talet!

Jag vill passa på att tacka för det fantastiska uppträdande här tidigare av spoken word poeten Sara Nazari. Jag tyckte att det var otroligt vackert. Hon beskrev med sina ord hur Norden kan vara både en fristad och en plats där framtiden växer. Tack!

Talman! Ensam är inte stark. Tillsammans är vi fler och större och dessutom har vi trevligare när vi förändrar. Detta gäller alldeles särskilt samhällsbyggen där målet är att fler ska känna sig engagerade och vara en del av gemenskapen. Demokrati är tillsammansskap.

I dag hyllar vi Nordiska rådet som i onsdags fyllde 70 år. Så länge har det gått sedan några särdeles framsynta nordister, fortfarande skakade av det andra världskriget, tog sig samman och etablerade ett officiellt nordiskt parlamentariskt samarbetsforum. Jag citerar Nils Herlitz som var ordförande i den svenska delegationen vid det historiska mötet 1952 i Köpenhamn: ”Även om man har klart för sig att det endast är framtiden som kan avgöra vad som har tyngd och betydelse i historien och sålunda säkert bedöma på vad sätt denna dag är historisk, kan man inte undgå att se den i historiskt perspektiv. Vad som göres i dag är ett försök av folkstyrelsen i våra nordiska länder att på ett varaktigt sätt sträcka sig utöver landgränserna, gripa in i Nordens liv.” Om den gode Herlitz hade hade vetat vad som komma skulle hade han inte behövt vara så blygsam, för det Nordiska rådet och det nordiska samarbetet har haft betydelse.

När detta första möte ägde rum stod hela Norden enade, möjligen med ett litet undantag – vårt kära Finland. Finland var såklart välkommet i den nya organisationen men finländarna ville med hänsyn till Ryssland avvakta något. Förhållandet var då, nästan lika hög grad som idag, spänt och Ryssland såg inte med blida ögon på utökade finländska förbindelser till och samarbete med Natoländer. Det skulle dröja tre år till 1955 innan Finland anslöt till den nordiska gemenskapen och efter det har även Grönland, Färöarna och vårt Åland anslutit. Tack och lov! Här visar man att de små bitarna som är svaga sinsemellan bildar en stark helhet.

Nordiska rådet har över tid gjort skillnad och skapat samhörighet och tydligare än så kan inte samarbete och framtid definieras. Inte heller att det ibland kan ta 70 år innan en idé verkligen börjar bli på allvar. Man kan se en liknande tendens inom den Europeiska unionen som nu också till följd av kriser börjar bli tydligare än kanske någonsin förut. Nordiska rådet har blivit en institution där länder möts och människor diskuterar. Ibland är det viktiga frågor, som i dag när Ryssland har inlett krig mot våra närliggande grannar i Ukraina, ibland handlar det om mer triviala saker men oberoende vilket, lever en nordisk tanke över det hela. Sådant är bara möjligt om man väljer att samarbete och samtala.

För Åländsk Centers vidkommande har ett aktivt deltagande i nordiska sammanhang varit en självklarhet från allra första stund. Vi hyllar alla former av samtal och gemensamma lösningar, vi inser vikten av långsiktighet och vi gör allt för att engagera och skapa delaktighet i samhällsbyggen. Nordiska rådet är ett starkt bevis på att diskussioner alltid är viktiga när det handlar om människor och samhällen. Centern vill liksom Nordiska rådet skapa förutsättningar för en trygg vardag överallt. Där vet vi att den åländska demilitariseringen och neutraliseringen kan tjänstgöra som väldigt goda exempel på hur man kan hantera konflikter på ett sätt som är bra för alla.

Vad har då hänt under dessa 70 år? Det är mycket men jag börjar med det viktigaste, ekonomin. 1952 var de nordiska länderna att betrakta som marginella när det handlar om världsekonomin. I dag uppgår den samlade bruttonationalprodukten för Norden till lika mycket som Rysslands men där tar jämförelserna också slut. Norden utgör den elfte starkaste ekonomin i världen - beroende lite på hur man räknar - och antalet varumärken vi producerar är många, trots att vår yta är rätt liten liksom vår befolkning. Norden är ett typiskt exempel på begränsade geografiska förutsättningar men fyllt av människor med djärva ambitioner. Därför har vi gott om filmskapare, musikartister, idrottare, Formel 1-förare, världsmedborgare, kockar och många andra. Den nordiska tanken och gemenskapen skapar trygga människor och sådana gör mer skillnad än de som är rädda. Ur trygghet växer mod.

En annan utomordentligt viktig förändring är den nordiska passunionen som redan 1954 gjorde resandet mellan länderna enklare och skapade förutsättningar för transporter i större skala vilket satte fart på Åland och vårt näringsliv på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig. Det nordiska samarbetet är en del av de åländska framgångarna på ett alldeles konkret vis.

Det nordiska samarbetet har också lagt grund för en gemensam arbetsmarknad, utbildningar, miljömärkningen Svanen, ett nordiskt energisamarbete, Nordgen med frölagret på Svalbard, det nordiska utbildningsprogrammet Nordplus, Nordjobb som ger unga jobb i andra nordiska länder och samarbete inom kultur på ett otal områden. Under dessa år har man även anlagt en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark vilket i grunden förändrat livet och vardagen för alla de som bor i området och utanför. För att nämna något.

Talman! Vid sidan av Nordiska rådet har regeringarnas samarbetsorgan Nordiska ministerrådet också verkat och kämpat för samma frågor och resultatet av alla dessa gemensamma ansträngningarna ska båda organisationer känna stolthet över.

Allt är ännu inte klart, det blir det aldrig när det handlar om samhällsbyggen. Ledamot Anders Eriksson lyfte förtjänstfullt i sitt anförande de olika besvärligheter som drabbar nordiska medborgare och en sådan tänker jag ta mig friheten att lyfta i denna debatt. Vi har fortfarande gränshinder som inte känns nödvändiga och regler som inte gynnar vårt gemensamma bästa. En liten del i helheten i Norden så handlar om sport och idrott och finns det en liten en åländsk volleybollklubb som gått från klarhet till klarhet och nu är redo att ta steget upp till den svenska elitserien. Det är en dröm för oss som gillar just den sporten. I denna elitseriesportens finrum så är det inte så lätt att komma till. Nu tycks man stöta på förhinder då det aktuella förbundet i Sverige inte vill släppa in lag från andra länder i den högsta ligan. Detta är synd och ett tydligt gränshinder som borde kunna hanteras. Vi vet alla att de 87 medlemmarna i Nordiska rådet, inklusive vår två åländska ledamöter, aktivt jobbar med att ta fram lösningar som ska göra vardagen för nordiska invånare ännu bättre, särskilt när det gäller att öka möjligheterna till att verka smidigt över gränserna. Ett åländskt lag i volleyboll en svensk serie skulle vara bra för alla och till skada för ingen. Det skulle vidga vyerna för alla dem som väljer att vara med.

Åländsk Center vill också passa på att applådera beslutet att Nordiska rådet inte bara ägnar sig åt lokala nordiska frågor. Med tyngden av att höra till världens starkaste ekonomier följer också ansvar i form av utrikes- och säkerhetspolitik som sällan diskuterades under Nordiska rådets första decennier. I dag är det annan ton och ett annat självförtroende och rådet lyfter starkt fram demokratiska värderingar och tar också ställning i utrikespolitiska frågor. Med stor tydlighet ska tilläggas i spåren av den nyligen avverkade konferensen i Malmö där Rysslands beslut att starta krig mot Ukraina fördömdes tydligt och enhälligt.

Bland invånarna i Norden finns det fortsatt en stark efterfrågan på nordiskt samarbete. Hela 86 procent av nordborna anser att samarbetet är viktigt. Detta är glädjande men inte oväntat. Folk är kloka och inser att diskussion alltid vinner mot isolation.

Talman! I dag står Norden liksom resten av världen inför en ny utmaning. Rysslands brutala attack mot Ukraina förebådar en ny era i Europa. Kriget är en attack mot demokrati, fred och frihet och berör oss alla. I sådana lägen känns det tryggt att ingå i en gemenskap som i 70 år sett kriser komma och gå men aldrig släppt blicken mot den framtid som alltid måste bli lite bättre än i går.

Från Centern vill vi i sammanhanget tacka ledamöterna Anders Eriksson och Camilla Gunnel tillsammans med ersättarna Simon Holmström och Wille Valve för gedigna insatser under året som gått i arbetet med att lyfta hela Åland i det nordiska samarbetet. Vår historia är stark trots att vi är små. Vi har tidigare sett Olof Salmén leda det Nordiska rådet, liksom Britt Lundberg. Det är sådant som bara fungerar när man sträcker ut handen och säger: "Vi vill vara med. Vi är redo att hjälpa till."

Talman! Med dessa ord så förändrar vi oss i hyllningarna av Nordiska rådet, en organisation som stärker, förenar och gynnar hela Norden och därmed Åland. Tack för ordet!

Först tack för de vänliga orden, ledamoten Pettersson. Jag pekade också på vad tryggheten kan skapa med oss nordbor. Ledamoten Pettersson beskrev det på ett ännu bättre sätt hur det stimulerar kreativitet och framåtanda. Det ligger väldigt mycket i det.

Sedan sade ledamoten Pettersson att det finns gränshinder som inte är alldeles nödvändiga. Det finns ganska få som faktiskt är nödvändiga beroende på från vilket håll man ser det. Jag kan lova här och nu att jag ska ta upp den här frågan i gränshindergruppen, också idrottandet bidrar till det nordiska välbefinnandet. Jag lovar att jag ska ta upp det också som ett direkt case.

Tack talman för ordet! Tack för benägenheten att vilja hjälpa till. Det är ju så med Norden att det kan uppfattas som en stor organisation, men alla som har jobbat i nordiska sammanhang vet att det sist och slutligen är bara människor som är där, och då är det viktigt att arbeta som ledamot Eriksson gör i de här sammanhangen, med hjälp av fötterna och rösten. För det krävs massvis med fotarbete och väldigt, väldigt många möten innan man ser att man kan göra skillnad. Verkligheten i Nordiska rådet har möjligen hjälp av digitala hjälpmedel, men när det kommer till konkreta åtgärder så är det fotarbete som räknas. Man ska vara på plats och det är bra för Åland att alltid vara det.

Talman! Jag vågar påstå att Åland älskar Norden och också att Norden älskar Åland. Vi är en fin familj med mycket, mycket goda syskon som finns där som trygghet och stabilitet för oss. Därför är det otroligt glädjande att få högtidlighålla Nordiska rådets 70-årsdag och det formella arbetet, de institutionella processerna även om vänskapen och syskonbanden har funnits mycket längre än så.

Talman! På Nordiska rådets session senast så diskuterade man Enestamrapporten, en rapport som trycker på ett ytterligare förtätat samarbete inom Nordens gränser. Ett öppet och ett fritt Norden där människor och handel kan röra sig för allas väl och ve. Det här är tankar som Liberalerna å det starkaste understryker. Det är så här vänskapsband byggs. Det är så här frihet byggs.

Enestamrapporten aktualiserades då som en effekt av coronapandemin och dess arbete kunde inte ha varit mer än välkommet i den situation som Europa nu befinner sig i med en regelrätt invasion av Ryssland i Ukraina. I Enenstamrapporten kan man läsa om en stark gemensam krisberedskap, något som Åland har allt att vinna på att delta i ett större sammanhang. Man pratar om tidig varning, gemensamma analyser, olika scenarier och framtagningar. Det är frågor som är svåra för de nordiska länderna att hantera var och en för sig och jag vågar säga till stora delar omöjliga för landskapet Åland att hantera helt ensamt för sig.

Det talas också om kunskapsutbyten. Hur arbetar man i Norden mellan försvarsmakter, mellan civilsamhällen, mellan föreningsliv och andra aktörer? Här finns också mycket att lära. Vi på Åland har unika modeller som säkert också kan bidra till processerna, men också att vi kan få inhämta information från andra för att utveckla oss själva.

Man pratar om gemensam upphandling där man föreslår att man ska börja upphandla vaccin för säsongsinfluensa gemensamt i Europa för att öva på det här. Det är också något som skulle vara väldigt viktigt när vi ser hur små aktörer vi är var och en för sig när det blir större kriser. Att kunna sköta den här typen av frågor gemensamt på den globala marknaden vore en stark trygghet för alla nordbor.

Enestamrapporten lyfter också frågan om infrastrukturen där man sammankopplar tydligt både den digitala och den fysiska infrastrukturen och att bygga upp resilienta system. Också här skulle Åland dra enorm nytta av att ingå i ett sådant perspektiv där man kan inhämta forskningsrapporter, kunskaper och informationsutbyte. Ni hör att jag är ganska tacksam och glad över Enestamrapporten och jag fortsätter där.

En annan viktig poäng som Enestamrapporten lyfter upp gäller kultur, forskning, fritid och ungdomsarbete. Jag hade igår förmånen att få lyssna på information om krisberedskap. Det kunde konstateras att efter varje kris så behöver en befolkning återhämtning och det är precis de här sakerna som det då gäller att bygga upp; kulturella mötesplatser, idrottsaktiviteter och fritidsaktiviteter med tydligt fokus på ungdomar. Nu fick vi aldrig någon återhämtning efter coronapandemin, utan vi gick in i en kanske betydligt värre kris direkt efteråt. Men att bibehålla grundstrukturerna och nu också låta särskilt våra unga delta i en så normal vardag som möjligt, med så mycket utbyten som möjligt efter den isolerade tid som coronapandemin har inneburit, det är helt centralt. Därför understöder jag också ledamoten Erikssons tanke om att vi alla behöver vara ambassadörer för att få ut våra åländska ungdomar också i Norden. Norden behöver vara en minst lika intressant marknad som övriga Europa för ålänningarna.

Slutligen, gällande Enestamrapporten. Det som är av oerhört starkt intresse för Åland specifikt är detta att man pekar på språkkunskaperna och allra särskilt språkkunskaper i skandinaviska. Ett sådant arbete skulle gynna Åland allra, allra särskilt med tanke på att Åland överlag skulle dra nytta av starkare språkkunskaper i skandinaviska i Finland. Jag och Liberalerna anser att Enestamrapporten är något som den liberala delegationen och alla ålänningar som jobbar tillsammans inom nordiska samarbetsformer, oavsett ifall det inom föreningen Norden, på ministerrådet eller inom Nordiska rådet, så borde arbeta för att få arbetet med Enestamrapporten framåt med mycket rask tidtabell.

Talman! Några korta ord om Norden och EU. Enestamrapporten pekar just på att de nordiska länderna var för sig är små och har svårt att bli hörda i större globala sammanhang, men också svårt förstås att inhämta kunskap från övriga världen i samma takt som betydligt större nationer.

Här är en annan sak som vi uppfattar att det nordiska samarbetet borde bli ännu bättre på, nämligen att gemensamt bli en stark aktör inom EU-samarbetet. Vi ser att vi har särskilda förutsättningar inom EU med till exempel vår uppbyggnad av arbetsmarknaden, men också vårt sätt att se på att leva tillsammans med naturen, hur vi nyttjar våra naturresurser och det samspel som vi har som är ganska unikt i Europa - i alla fall annorlunda än i många andra länder. Här finns en stor potential att stärka det nordiska samarbetet för att få lösningar inom EU som är anpassade för den verklighet vi lever i. Vi pratar ofta om att vi från Åland ska behöva arbeta mer för att påverka direktiven i ett tidigt skede. Det tror jag är mycket, mycket svårt, men genom Norden skulle vi bra kunna göra vår röst hörd.

Slutligen talman, en utblick, både en historisk tillbakablick men också en framtidsblick. Vi har nu en brutal invasion från Rysslands sida i Ukraina. Den som ser bakåt i historien kan se ganska stora likheter med den eftergiftspolitik som övriga Europa förde gentemot Tyskland innan andra världskriget och det sätt som Europa nu har hanterat annekteringen av Krim.

Vi kan också se att Versaillesfreden efter första världskriget var en mycket starkt bidragande faktor till andra världskriget och de eftergifter som Tyskland då var tvungna att göra som förlorare i kriget.

Missförstå mig inte talman, jag är för varenda en sanktion som görs mot Ryssland. Men vi behöver veta, känna till och förstå att vi nu skapar ett stort och troligtvis mycket fattigt folk som också är väldigt isolerade från information utifrån. Här har Norden sannerligen ett stort arbete att göra. Norden är experter på demokrati och att exportera demokrati. Vi har många stiftelser, vi har många myndigheter, vi har många fredsorganisationer och till och med här på Åland har vi en välrenommerad fredsorganisation. I det här arbetet måste Norden ta vid för att bibehålla stabiliteten när kriget i Ukraina är över. Här måste Norden föregå med gott exempel för fred, frihet och demokrati. Norden måste också, för att förhindra kommande konflikter, vara kraftiga i sitt biståndsarbete. Vi ser en global svältkris som kommer att drabba stora delar av världen och det kommer att påverka också oss. Här behöver vi visa att vi är världsbäst på demokrati. Vi behöver exportera det som vi vet att fungerar för att skapa stabilitet. Tack, talman!

Jag noterade att ledamoten Zetterman sade i början av sitt anförande att Norden älskar Åland och jag kan intyga att det är faktiskt så. Jag tänkte att det blir en ganska stor fight att få hit utskottet - jag vill ha hit dem redan i sommar - men tvärtom, de flesta sade "jo, vi vill gärna till Åland, vi är nyfikna på Åland". Så det ligger mycket i det.

Sen vill jag tacka för att ledamoten tog upp Enestamrapporten. Jag funderade själv, men jag var redan tillräckligt lång så jag hade inte möjligheter att ta upp det. Så det var en väldigt bra komplettering.

Utöver de tolv punkter som finns i rapporten så var Jan-Erik Enestam på plats i Malmö och lanserade en trettonde punkt, dvs. att man också skulle revidera Helsingforsavtalet på ett sådant sätt att det blir ett djupare samarbete. Det är någonting som är viktigt. Det har reviderats ett par gånger, men det behöver revideras ytterligare. Enestam kommer hit veckan efter midsommar när utskottet är här, så kanske vi kan ordna en information också åt lagtinget på samma gång.

Talman! Det vore tacknämligt ifall lagtinget kunde få möta Enestam så att han kan fördjupa och presentera den här rapporten också för lagtinget.

Precis, Helsingforsavtalet är Nordens gemensamma grundlag, vilket också någon konstaterade här tidigare. Ska man gå in i ett fördjupat samarbete på det sätt som rapporten föreslår, och vilket nu emfaseras med all önskvärd tydlighet med det som händer i Ukraina, så behöver också grundstatuterna för det justeras. Jag håller fullständigt med den analysen. Saker och ting ska vara nere på avtal och inte bara skakas hand om. Det ska vara politiska starka överenskommelser som kommer ner på papper. Det är så vi bygger stabila institutioner.

Ett av problemen med det nordiska samarbetet är ju att det går relativt lätt att komma överens på parlamentarikersidan men när det bara blir i form av en rekommendation, som regeringarna kan behandla lite hur de vill, så blir det inte riktigt alla gånger verkstad, om jag ska vara riktigt ärlig. Där hade den goda Jan-Erik flera bra förslag på hur man skulle ändra Helsingforsavtalet så att man faktiskt tar direkta beställningar till ministerrådet. Det skulle vara viktigt.

Jag tar också den bollen att vi ska försöka sy ihop det så att det ordnas en information åt lagtinget på samma gång.

Talman! Enestamrapporten är formulerad så att det finns en opt in-opt out funktion för länderna, dvs. att man behöver inte delta i en punkt ifall den punkten inte passar en. Det är förstås en svaghet att länder kan stå utanför. Men jag tycker faktiskt att det också är en styrka, att det faktiskt kan bli någonting av Enestamrapporten i någorlunda rask takt. Jag konstaterar, precis som ledamoten Fellman, att kriget i Ukraina har fört oss närmare varandra nu än någonsin. Så låt oss dra nytta av det momentum som finns och förstärka samarbetet i Norden.

Talman! Bästa lagting och övriga åhörare. För Obunden Samlings del så vill vi också bidra till att hedra det här nordiska samarbetet och detta jubileum genom att säga några ord.

Jag kan väl konstatera att den erfarenhet som vi har haft av nordiskt samarbete i det här lagtinget och den erfarenhet som många av oss på ett rent personligt plan har haft så får karaktäriseras som väldigt positivt. Det är alltid lätt att gå tillbaka till sig själv, kanske inte det allra lämpligaste alla gånger, men jag tycker ändå att man kan konstatera att själv har jag fått studera i nästan alla nordiska länder. Det har varit problemfritt att bedriva akademiska studier i de nordiska länderna, trots att man kom från Åland. Det är ett imponerande samarbete.

I dessa tider där det kommer ord som Brexit, Grexit, Fixit och Axit som alltså går ut på att vi egentligen ska lämna olika former av samarbeten som har karaktären av mera hård överstatlighet, så ser man förstås inte riktigt samma diskussion när det gäller det nordiska samarbetet som regel uppfattas som väldigt positivt av folk flest och även av politiker.

När jag lite tittade på vad man skulle säga och vad man ska tänka på när man ska tala på det här sättet så hittade jag en intressant rapport från riksdagens framtidsutskott, alltså riksdagen i Helsingfors. De har ett framtidsutskott där man år 2018 producerade en rapport som heter "Nordens nya relevans". Där finns en rad prominenta författare som sade hur man ser på det nordiska samarbetet och vad man ska tänka på. Det som några lyfter fram, som jag också tycker att är intressant och som vi kan tänka på i dessa tider, är när stora överstatliga samarbeten ibland ifrågasätts medan folk flest ser mera positivt på mera lokala samarbeten. Det vore intressant om vi i framtiden skulle kunna få se en utveckling av det nordiska samarbetet och också i riktningen mot mera bindande beslut och ännu mera samarbeten kring de sociala systemen som idag varierar ganska stort.

Det arbetet som man genom åren har bedrivit för att förhindra så kallade onödiga gränshinder har ju varit jättebra men skulle kunna utvecklas ännu mera, som talare här tidigare har påpekat. Det kan ju hända att ett lite större mått av överstatlighet skulle kunna vara bra. Så att det nordiska samarbetet inte blir att präglas alltför mycket av frivillighet och diskussion, utan kanske i större utsträckning också beslut som verkligen sedan kan användas för att åstadkomma fri rörlighet inom Norden i en ännu större utsträckning och inte bara i teorin utan också i praktiken.

Med de orden tackar jag för Obunden Samlings del. Tack, talman!

Talman! Jag är stolt över att vara Nordbo. Det är en identitet jag gärna bär när jag reser omkring i världen. Det är en av alla nivåer av identitet: Ålänning, finländare, nordbo, europé och världsmedborgare.

Det nordiska ger en särskild tillhörighet. Det handlar om historia, språk och mentalitet. Det handlar om en kulturell samhörighet som går som en tråd genom århundraden. Den danska H C Andersen förtrollar oss med sin berättarkonst med inspiration av fornnordiska sagor. Den finländska Jean Sibelius beskriver de storslagna naturlandskapen med sina symfoniska mästerverk.
Den åländska Anni Blomqvist hyllar människans livsvilja trots karga förhållanden. Den grönländska MÂLIÂRAQ VEBÆK skriver ett urfolks historia från sägnernas tid till våra dagar. Den svenska Carl Michael Bellman fröjdar oss med sina lättsamma, men samtidigt ack så sinnrika budskap. Den färöiske Janus Djurhuus målar med sina banbrytande diktverk upp den så nordiska pessimistiska optimismen. Den norska Edvard Munch ger en inblick i den nordiska anspråkslösa melankolin.

Alla dessa beskriver, på sina sätt, hur det är att vara en nordbo. Den kulturella samhörigheten är stark än till denna dag. Tillsammans utgör folken i Norden en spännande mångfald, tillsammans kan vi njuta av det bästa från varje land, det bästa från varje folk.

Trots krig och fasor länder emellan har det alltid funnits en vetskap långt djupt inom oss att den kulturella enigheten sammanbinder oss också på andra plan.

I kölvattnet av det andra världskriget, såsom ledamot Pettersson redan har anfört, fanns en stor vilja till att utöka denna kulturella enighet för att stärka freden och den ekonomiska integrationen. Norden skulle få ett samarbetsorgan - Nordiska rådet, ett beslut som fattades 1952 av utrikesministrarna i Danmark, Sverige, Norge och Island. År 1955 anslöt sig Finland, som tidigare varit orolig för Sovjetunionens åsikt. Detta var under den tiden ett mycket modigt beslut av Finland.

Kort därpå väcktes frågan om inte också Åland kunde bli en del av samarbetet. Det var först 1967 då dåvarande landstinget anhöll om medlemskap via Finlands regering. Det ledde till en diskussion om också Färöarna skulle kunna vara en självständig medlem eller en del av den danska delegationen. Man kom dock fram till en kompromiss. Ålands och Färöarnas ledamöter skulle åtnjuta samma rättigheter som vilket annat land som helst, men utan att vara fullvärdig medlem. 1970 förblir en viktig milstolpe i det åländska självstyret. Åland intog plats i den första internationella arenan. Det dröjde till 1983 tills också Grönland kom med på tåget. Då togs det fram en ny struktur för de självstyrande områdena, vilken ännu är i kraft idag.

Talman! Det Nordiska samarbetet har varit till stor nytta för alla involverade länder och självstyrande områden. Den nordiska passunionen från 1954 är utan tvekan det viktigaste beslutet. Unionen är något som vi knappt tänker på när vi reser mellan länderna. Sedan 1971 då Nordiska ministerrådet bildades kan vi fröjdas åt Svanmärket, det nordiska energisamarbetet och Nordjobb för att nämna några.

Berlinmurens fall 1989 förändrade den politiska kartan i norra Europa. Norden kunde nu etablera ett större samarbete med de baltiska länderna och BSPC - Baltiska Östersjökonferensen. För att inte tala om den Europeiska unionens framfart, hela Östersjöregionen förutom Ryssland blev medlemmar i EU. Det har lett till att gränshindersfrågorna blivit än mer aktuella, när vissa har behövt anpassa sin lagstiftning enligt EU medan andra inom Norden inte gjort det.

Så kom dolkstöten 2020 då pandemin tog oss alla på sängen. Gränserna blev plötsligt mycket skarpa och begränsningar av den fria rörligheten mycket hårda med stora ekonomiska konsekvenser som följd, särskilt för gränsregioner som Åland. Många familjer har dessutom tvingats bli separerade. Familjer har till och med inte kunnat ta ett sista farväl av sina nära och kära. Pandemihanteringen var en skamfläck för det nordiska samarbetet. Och vi ska vara ärliga: Till viss del har detta varit på grund av Sverige, vars coronastrategi utmärkt sig så radikalt från de övriga nordiska länderna. Det är väl klart att övriga länder har behövt införa gränsrestriktioner eftersom Sverige inte smittspårade, testade och karantänsatte folk enligt någorlunda samma standard och för att betydligt fler människor insjuknade och avled i Covid-19 i Sverige än i de andra nordiska länderna. Coronakommissionen pekade nyligen på att Sverige och Norden skulle ha vunnit fördelar på om Sverige hade varit hårdare i sina inhemska restriktioner och rekommendationer.

Under Nordiska rådets session i Malmö framkom också stark kritik mot det svenska förslaget att införa ID-kontroller för inresa, nu som ett svar på det ökade inflödet av de människor som flyr från Ukraina. I en månads tid har bomberna fallit över det ukrainska folket. Hus plundras, kvinnor blir offer för övergrepp, familjer separeras och människor skadas och dödas. De som flyr för sina liv ska inte mötas med ytterligare ett hinder. De ska mötas med solidaritet. Att Sverige ens har velat gå en annan väg än EU är djupt pinsamt, men igår kom ändå beskedet att ID-kontrollerna får vänta. Nu får vi som nordister hoppas att förslaget för gott kastas i soptunnan.

Talman! Världssituationen kräver ett starkt nordiskt samarbete. Med pandemi, finansiella kriser, en pågående ekologisk kris, demokratins sönderfall under Donald Trump, Brexit-processen, fruktansvärda krig i Syrien och Afghanistan med åtföljande humanitära katastrofer och EU:s oförmåga att hantera flyktingsituationen och till råga på allt Rysslands övergång till ett totalitärt styre, måste vi inse att vi är starkare tillsammans. Våra länder är själva för små för att hantera stora problem på egen hand. Slår vi ihop alla ekonomier får vi ett lika stort BNP som Ryssland. Vi är dessutom varandras största handelspartners. Vi är diplomatiska krafter att räkna med. Våra välfärdssamhällen är väl rustade och internationellt ansedda. Vi har gemensamma avsikter med miljö- och klimatarbetet och har stor potential att hitta systemlösningar gemensamt, inte minst med cirkulär ekonomi.

Norden ska bli världens mest integrerade och hållbara region. Det är den nordiska visionen sedan några år tillbaka. Det finns så stor potential i det, men vi är långt borta från att uppnå visionen. Gränshinderarbetet fick sig som sagt en stor törn med gränsstängningarna. Det kommer att ta en lång tid läka såret så länge de nordiska ministrarna är motvilliga till försoning. Inte heller hållbarhetsarbetet är systematiserat. Hittills har det nordiska hållbarhetsarbetet handlat om att dela med sig av erfarenheter, att ge lite understöd till lovvärda projekt och anta fina deklarationer. Det räcker inte. Vi måste gå från en nationell lapptäckessömnad till ett enat och starkt nordiskt hållbarhetsarbete i alla samhällssektorer.

Som ersättare i den åländska delegationen till Nordiska rådet har jag inte missat en enda session. Jag är lite stolt över det. Alla tillfällen att mötas är en möjlighet att bidra till starkare sammanhållning. Vid varje möte i min partigrupp - Mittengruppen - har jag aktivt drivit på ambitiösa, progressiva förslag för gemensamma målsättningar. Socialdemokrater, konservativa och ytterhögern har aktivt motarbetat de progressiva förslagen som skulle ta Norden till en modern och fräsch region på hållbarhetsområdet. Dessa är de största bromsklossarna idag för ett starkare nordiskt hållbarhetssamarbete. Man röstar nej till slutdatum för användning av fossila bränslen, tackar nej till att erkänna ekocid som ett internationellt brott och försenar arbetet med cirkulär ekonomi. Vi ska komma ihåg att de som bestämmer i nordiskt samarbete är de som faktiskt vill minst. För Nordiska rådet är inte som EU, man fattar inte bindande beslut. Man fattar beslut om rekommendationer.

Men talman, visst är det alltid värt att kämpa för den framtid som måste komma. För ett starkt Norden. För demokrati, fred, medborgerliga fri- och rättigheter, grön omställning och social rättvisa. I en osäker tid är det viktigt att värna om de vänner man har och utveckla vänskapen. Och så klart fira det som man är stolt över tillsammans. Varför inte med en Sibeliushymn eller en Bellman-epistel? Tack!

Tack, talman! Tack ledamot Holmström. När jag tryckte på replikknappen så kom du fram till det som jag tänkte fråga om. Men jag tänkte fråga om klimat- och miljöarbetet. I varje parlament och varje beslutande organ i Norden har ju fokus kanske skiftat från att man har varit väldigt noga med att prata miljö- och klimatpolitik till att sedan prata om pandemin och sedan prata om kriget i Ukraina. Jag vill ha lite mer redogörelse för vilka konkreta frågor som man har diskuterat under den här perioden som har gått. Sådana frågor kan man lyfta upp nu när det börjar bli dags att diskutera dem igen. Jag tycker att just de här frågorna pågår ständigt men det har inte varit något fokus och nästan ingen har talat om dem. Jag är lite orolig över att det här jobbet står stilla på sidan om.

Talman! Det är ju, som ledamot Eckerman sade, alltid en risk med kriser, att man går till ett panikläge där man inte tittar på de långsiktiga konsekvenserna av kortsiktigt agerande. Den risken finns på nationellt plan. Det finns också såklart i Nordiska rådet.

Det är ordförandelandet som ger agendan för vad man ska diskutera på temasessionerna och sessionerna. Det är självklart så att vi ska diskutera de aktuella kriser som pågår som kräver en stark nordisk enighet, i det här fallet Ukraina, Ukrainakriget och Ukrainafrågan. Men med detta så ska också sägas att de långsiktiga kriserna såsom miljö- och klimatkrisen, demokratins sönderfall och det auktoritära Ryssland måste hanteras och de måste hanteras med emfas. Det behöver också finnas gemensamma målsättningar i Norden för detta. Där har Norden väldigt mycket kvar att göra.

En fråga som jag vet att var aktuell när ni tillträdde i den här mandatperioden var ett önskemål från åländsk sida och också från flera andra länder att man ska ha en gemensam strategi för återvinning av plastflaskor och aluminiumburkar. Jag vill passa på att ställa frågan; hur långt har man kommit i det arbetet i Nordiska rådet? Finns det någon öppning för ett gemensamt nordiskt återvinningssystem i framtiden?

Talman! Pantsystem för olika typer av drycker är ett sådant exempel på en fråga som Norden borde ha löst för länge, länge sedan. Den frågan har ju drivits från åländsk sida redan tidigare. Vi gjorde en ny drive här faktiskt förra året där vi från Mittengruppen ställde en skriftlig fråga till Nordiska ministerrådet om varför inte Norden skulle kunna hoppa på det EU-tåget. Europaparlamentet fattade förra året och året före det beslut om att utvidga EU-samarbetet vad gäller just pantsystemen, och också ta lärdom från de nordiska ländernas nationella pantsystem som finns. Vi fick ett svar att det här är inte aktuellt från nordisk sida. Det beror på att de nordiska länderna tycker att deras system är så pass bra så att man behöver inte göra det gemensamt, utan pantstatistiken ser bra ut i övrigt. Det är ett fullständigt galet svar.

Tack, herr talman! Jag tackar ledamot Simon Holmström för det anförandet. Det är inte bara så att Norden och Åland har ett ömsesidigt kärleksförhållande. Norden finns ju på Åland och har funnits i alla tider. Mångfalden som vi har på Åland och har haft i alla tider är möjliggjord genom genom de öppna gränser som finns till våra nordiska grannar och att folk kan ta sig över gränsen hit fritt. Öar i gränsregioner tenderar att bli kulturella smältdeglar på det här sättet som Åland faktiskt är. Både i krig och fred så har Åland ändå haft en väldigt viktig roll, dels gentemot Sverige och Finland, men också historiskt gentemot andra nordiska länder, exempelvis gentemot Danmark där den danske piraten Sören Norby 1507 intog Kastelholms slott. Så
redan den saken fanns även med i diskussionen om Ålands flagga för inte så länge sedan historiskt sett. Vi är i relation till Norden i alla debatter och i alla diskussioner.

Talman! Det stämmer. Norden har varit i krig med varandra och nordiska länder och områden har haft väldigt stor osämja. Det här är ju ändå någonting som man så klart behöver värdera. Vad är det som har funkat, vad är det som inte har funkat? Jag kan ju konstatera att sedan andra världskriget och sedan de fördjupade samarbetsformerna som vi nu har i Norden så är jag helt övertygad om att det har varit en stabiliserande faktor att integrera ekonomier i varandra, att integrera energisamarbete och att integrera arbetet inom arbetsmarknad osv. För varför vill man gå in i ett krig med ett land som man kanske inte riktigt tycker om ibland, men ändå måste ha samarbete med? Så därför betyder de här institutionerna väldigt mycket. Man kan ju bara gå några decennier tillbaka från andra världskriget då försiggick faktiskt konflikter i Norden.

Tack så mycket, herr talman! Jo, den nordeuropeiska modellen är ju intressant där långvariga konflikter i många fall leder till djup vänskap och leder till samarbete på det här sättet. Det är lätt att hitta sitt hem på Åland. Vi har ju verkligen inte varit konfliktlösa här heller. Folk har skjutit varandra för inte ens 100 år sedan.

Den åländska rollen i det nordiska samarbetet möjliggör också att Åland via det kan använda det nordiskt samarbetet som en språngbräda för att få höras i EU. Det är ju en väldigt viktig sak så att vi inte bara blir en fluglort på kartan, utan att vi faktiskt har ett samarbete i en mindre sfär där vi är relativt stora. Genom detta kan vi också bidra med vår röst och få vår röst hörd i de större samarbetena. Men det är intressant ändå, det perspektivet och den modellen ska man ha att man kan faktiskt utvecklas efter en konflikt och bygga relationer efter krig (… taltiden slut).

Jag håller helt med om att Åland har en väldigt, väldigt stor roll att spela i Nordiska rådet. Så klart är det av självstyrelsepolitisk vikt att Åland finns med. Men vi behöver ju utnyttja den plattformen till fullo, och det det upplever jag att den här delegationen verkligen gör, i och med att vi så klart har två stycken utskottsplatser, vilket kanske aldrig har hänt i historien, men också med tanke på att ersättarna, mig inkluderad, är väldigt aktiva och steppar in där det går att steppa in. Vi har ju ett avtal med den finländska delegationen om att åländska ersättare också kan hoppa in för de finska ledamöterna och vi utnyttjar det. Vi utnyttjar det till max och inte på ett sätt som gör det ofördelaktigt för Finland och sätter dem i en annan dager. Det kräver diplomati och förhandlingsförmåga så klart. Vad ska man föra fram för budskap? Oftast är ju också - speciellt under den här tiden - det finländska och det åländska budskapet ganska likartade inom Nordiska rådet. Det har en externpolitisk tyngd. Vi ska använda oss av den (… taltiden slut).

Diskussionen är avslutad. Lagtinget antecknar sig lagtinget berättelsen för kännedom.