Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.

Diskussion.

Tack, talman! Ärade parlament, landskapsregeringen har haft äran att till lagtinget överlämna förslag till ny diskrimineringslagstiftning. Det är ett arbete som har pågått en längre tid. Utgångspunkten är den omfattande beredning som i sin tur har gjorts i Helsingfors med utgångspunkt för det som sedermera blev ett förslag till regeringsproposition i Helsingfors 2014 och framåt.

I dessa tider när de demokratiska grundläggande värderingarna i den Europeiska unionen är starkt ifrågasatta, särskilt inom vissa Öststater, så är det oerhört viktigt att vi, som representerar stater som tror på jämlikhet likabehandling och respekt för konstitutioner, fortsätter vårt arbete trots bakslagen för Europeiska unionens grundtankar.

Det är under denna ledstjärna som landskapsregeringen har fortsatt det arbetet som påbörjades under regeringen Sjögrens period. Nu har landskapsregeringen inte haft anledning att ändra på utgångspunkten i det redan tidiga inledda arbetet med att vi för åländsk del även denna gång bör stifta en så kallad blankettlag.

Orsaken till landskapsregeringens vägval är främst att det är fråga om att vi har en delad tillämpning av diskrimineringsregelverket. Vi måste alla komma ihåg att diskrimineringen som sådan är ju inte ett särskilt rättsområde i självstyrelselagen, utan det är någonting som på basen av Högsta domstolens ställningstagande genom åren har konstaterats att utgående från vilket parlament som har lagstiftningsbehörighet så ska också ansvaret för lagstiftandet ske inom ramen för den behörigheten.

Här har vi en så pass invecklad lagstiftningsbehörighet att Åland omnämns särskilt i den finska riksdagslagen om att åländska myndigheter ska tillämpa de finska författningarna när det handlar om sådant som hör till riksdagens behörighet. Vi nämns faktiskt i den lagstiftningen. Intressant med tanke på att vi inte nämns i den så kallade beredskapslagen som är så aktuell i dessa dagar och som kan rubba hela självstyrelsesystemet. Nog om den saken, talman, i det här skedet. En liten notering gör man förstås med tanke på det vi genomgår just nu på det rättsliga området.

Som sagt, det är ett gediget arbete som ligger till grund för lagförslaget. Jag vill med all rätt rikta beröm till nuvarande diskrimineringsombudsman Johanna Fogelström och ombudsmannamyndigheten i övrigt och på det sätt som man har jobbat fram det grundmaterial som finns nu för er alla att tillgå. Utöver med att gå bekanta er med vad riksdagen och finska regeringen åstadkommit i den här frågan så finns det också ett gediget underlagsmaterial för utskottet att gå närmare in på. Också i framställningen nämns uttryckligen var man hittar det underlaget. I det underlaget kan ni notera att under uppstarten av det här arbetet så har det förekommit två så kallade rundabordssamtal, även i övrigt förs det en ständig dialog med i synnerhet representanter för den tredje sektorn. Där hittar också utskotten naturligtvis möjliga hörande om man vill fördjupa sig i olika delar.

Den här gränsdragningen mellan två behörighetsområden innebär helt enkelt att när det är åländsk behörighet så är det vår egen diskrimineringsombudsman som har rätt att agera. Men så fort man går in på finsk behörighet som när det gäller arbetsavtalslagstiftning så gäller det finska systemet.

Det finns för utskottet en hel del att fundera på i den mån man vill fördjupa sig i olika saker, till exempel ingår gottgörelse i riksdagslagen, dvs. den summa som en människa som diskrimineras av någon myndighet, företag etc. ska ha rätt till. Det är intressant att notera att man faktiskt då i riksdagsbehandlingen tänkte sig att en sådan gottgörelse kunde utdelas av den övervakande tillsynsmyndigheten, diskrimineringsombudssidan i Helsingfors.
Men tyvärr kom man fram till att det krävs ytterligare utredningar innan man kan ge den typen av lättare myndighet - om uttrycket ursäktas - den typen av rätten att utdöma ersättningar. Så tyvärr är det domstolens sak att bestämma det.

I vår egen lagstiftning nämns särskilt vite, det är ju en mildare och ett mer indirekt sätt att nyttja tvångsmedel, dvs. att vår egen DO, på basen av klagomål, kan säga att nu måste ni rätta det här, ni kan inte fortsätta med den här typen av diskriminering. Det kan ju handla om vad som helst i praktiken eftersom själva utgångspunkterna för vad som är diskriminering utvidgas, som ni har sett av lagförslaget.

På basen av att vi aldrig, vad jag känner till, fått information om den här typen vite så har det aldrig varit aktuellt för åländsk del. På basen av det som är riksdagslagstillämpning så finns det viss vägledning att få.

Personligen lägger jag stor tilltro till att ombudsmannamyndigheten, i synnerhet DO, redan på basen av ett klagomål kommer att inleda en dialog med de myndigheter eller företag som utpekas för att de inte tillräckligt respekterar en individs grundläggande rättigheter.

Med det kunnande och framförallt den sociala kompetens som ombudsmannamyndigheten besitter, och som är oerhört central i alla former av tillsyn, så är jag övertygad om att de kommer att kunna spela en avgörande roll för att vi ska kunna få själva implementeringen av lagstiftningen på rätt bog för åländskt vidkommande.

Talman! Det finns mycket att säga om detta och vi får säkert återkomma i utskottsbehandlingen med kompletteringar enligt utskottets önskemål.

Tack, talman! Jag undrar hur minister Jansson ser på ombudsmannamyndighetens resurser? Det här är ju en lagstiftning som på sätt och vis utökar verksamhetsområdet. Som ministern helt riktigt nämnde så har myndigheten jobbat väldigt bra och samvetsgrant med denna fråga, men tillsynsansvaret växer också med den här lagen. Ser ministern att myndigheten har tillräckliga resurser?

Tack, talman! Det är en jättebra frågeställning av ledamot Fellman. När ekonomiska förutsättningar finns för en mer normal åländsk myndighetsverksamhet så får man titta på den frågan. Jag tror att vi alla inser att i det här läget kommer det inte att finnas ekonomiska möjligheter att förstärka ombudsmannamyndigheten under en någorlunda alltför lång tidsram.

Samtidigt så tror jag nog faktiskt också att det inte kommer att ske i någon form av explosion av mängden av klagomål och annat som kommer till följd av den här lagstiftningen. Det är naturligtvis oerhört viktigt att särskilt tredje sektorn är med och för ut den här informationen till alla som till exempel lider av funktionsnedsättning, så att alla vet sina rättigheter.

Det har på finländsk sida visat sig, när man antog den här lagen i Finland, att antalet klagomål och ärenden som kom till myndigheten växte ganska avsevärt. Om utvecklingen här är analog så kommer det ändå att ske en förändring.

Min följdfråga; den här lagen ålägger både skolor och kommuner att göra upp planer för att motverka diskriminering. Ser ministern är att det finns ett behov av att till exempel kommunerna samverkar på det här området för att det inte ska bli olika regelverk som gäller i olika kommuner?

Tack, talman! Även den frågeställningen är synnerligen berättigad. Här sätter jag min tillit till diskrimineringsombudsmannen och ombudsmannamyndigheten som sådan, dvs. att man ser till att det finns anvisningar att tillgå från centralt håll. Och att Ålands kommunförbund och givetvis Mariehamns stad är med i den processen.

Jämfört med de krav som redan åvilar den kommunala sektorn, i och med att man ska uppgöra jämställdhetsplaner etcetera, så ska inte det här förorsaka kommunerna en betungande roll. Man har ju en ganska stor erfarenhet av hur man hanterar den här typen av interna styrdokument. Det viktiga är att det ges en rimlig tid för kommunerna att anpassa sig också till den här delen.

Tack, talman! Nu kom mycket av det som jag hade tänkt fråga upp i det förra replikskiftet.

Mellan diskrimineringslagstiftning och jämställdhetslagstiftning är ju steget inte riktigt långt. Vid en undersökning som gjordes här för några veckor-månader sedan, nu kommer jag inte exakt ihåg men kanske att hälften av alla kommuner och andra myndigheter som enligt jämställdhetslagen skulle ha en jämställdhetsplan så saknade en plan. Nu kommer det en till skyldighet för kommuner och andra myndigheter, dvs. att ha en plan för att förhindra diskriminering. Minister Jansson ser inga problem med det?

Tack, talman! Nej, jag ser inga problem vad gäller just den här specifika tilläggsbördan för kommunerna. Jag ser inte något större problem vad gäller arbetsmängden. Det är nog mera att kommunerna också i det här fallet tar sitt ansvar. Har man tillräckligt goda anvisningar från DO så tror jag också att den här delen går att sköta.

Vad sedan gäller att tillse att man bland annat uppfyller kravet på jämställdhetsplaner så är det landskapsregeringen som tydligen också, vid sidan diskrimineringsombudsmannamyndigheten, måste aktivera den delen för att verkligen understryka att lagstiftningen måste respekteras oavsett vad man anser om själva behovet.

Det som ledamoten tog upp är någonting som jag måste bekanta mig närmare med också. Tack för det.

Talman! Lagförslaget om en ny diskrimineringslag är välkommet och efterlängtat. Huvudsyftet är att stärka jämställdhet och jämlikhet, ett viktigt steg för demokratin. Det är ett arbete som sattes igång under förra mandatperioden och pådrivande var diskrimineringsombudsmannamyndigheten med dess kompetenta chef, Johanna Fogelström, i spetsen.

Gällande lagstiftning innebär idag sämre rättssäkerhet inom berörda diskrimineringsområden och begränsningar i tillämpningsområdena och diskrimineringsgrunder. Dessutom är inte omvänd bevisbörda inskrivet i gällande lagstiftning och funktionsrättskonventionen är inte heller den beaktad. Diskrimineringsbegreppet vidgas. Funktionshinder ersätts med det mer relevanta uttrycket funktionsnedsättning. Till diskrimineringsbegreppet fogas också vägran att göra rimliga anpassningar, t.ex för en arbetsgivare som inte agerar.

Diskrimineringsområdet är delad kompetens, delad behörighet och det skapar och har skapat förvirring och osäkerhet. Det som rör privata sektorn och näringslivet är rikskompetens och det som berör den offentliga sektorn är åländsk kompetens. Det är svårt för enskilda ålänningar att veta vad som gäller.

Nu går vi in för blankettlag vilket vi från liberalerna tycker är både klokt och rationellt. Grundläggande rättigheter bör vara lika oavsett behörighetsområde.

Med en uppdaterad lagstiftning får vi också bättre möjligheter och krav på förebyggande och främjande insatser. Likabehandlingsarbetet kan innebära synergieffekter med jämställdhetsplaneringen hos myndigheter, arbetsplatser och utbildningssamordnare. Tillämpningen underlättas genom praxis och avgöranden från riket samt ökar möjligheterna till samarbete vilket också är positivt.

Jämlikhet, alla människors lika värde är en bärande tanke i all lagstiftning i demokratiska stater. Det genomsyrar lagstiftningen och policydokumenten i allt från barnomsorg- och grundskolelag, ÅHS-lag samt handlingsplan för hbtqia-personers lika villkor i det åländska samhället som togs fram under förra mandatperioden. Icke diskriminering är som sagt ett bärande argument i västliga demokratier.

I framställningen förs ett resonemang kring språket och diskrimineringsgrunder. Hänvisningar finns till förvaltningslagens 23 § och bestämmelser om rätt till tolk och översättning i förvaltningsärenden hos åländska myndigheter. Detta är en sak som borde analyserar lite närmare på i lag- och kulturutskottet.

Tolk bör anlitas om en part inte behärskar svenska och det är myndigheterna tydligen rätt så duktiga på, men det finns en uppenbar brist att beslut tydligen inte översätts. Det talas hundratals språk på Åland idag. Det blir speciellt otillfredsställande och inte rättssäkert när det rör t.ex barnskyddsärenden. Vi behöver förtydliganden i förvaltningslagen.

Jämställdhet, jämlikhet, integration, barn och ungas inflytande och demokratifrågor utgör stabsfunktioner som berör samtliga avdelningar. Det är fortfarande min uppfattning att dessa områden hör hemma på regeringskansliet.

Liberalerna stöder förslaget till ny diskrimineringslagstiftning. Tack.

Tack, herr talman! Jag vill tillägga lite till det som ledamoten Sjögren nämnde kring rubriksättningar och utskick som skulle behöva vara översatta inom barnskyddet och i de ärenden där man skickar hem brev till personer som inte har svenska som modersmål. I praktiken blir det många gånger barnen som översätter de breven. Det kan bli väldigt fel när barn ska behöva agera som översättare. Det finns stor relevans i den saken.

Talman! Jag tror att det här en sak som man borde titta lite närmare på i lag- och kulturutskottet. Det är också min uppfattning att underlydande myndigheter och kommuner är duktiga på att ha direkt kontakt och anlita tolktjänster, men när man fattar skriftliga myndighetsbeslut så är man tydligen ganska dålig på att översätta de besluten. Pratar vi till exempel om barnskyddsärenden så är det stora ingrepp i enskilda individers och familjers liv. Detta är en sak som är föremål för förbättringar tror jag

Tack, herr talman! Konsekvenser av det läget vi har nu när skriftliga utskick kommer på svenska är att barnen får ta rollen som översättare till sina föräldrar. Barnen hamna i en väldigt prekär maktsituation som också strider mot barnkonventionen. Det är av yttersta vikt att det också kan göras skriftliga översättningar i framtiden.

Tack, herr talman! Ingen av oss vill väl diskriminera och framförallt vill ingen av oss bli diskriminerade. Det måste vara en utgångspunkt för vårt sätt att leva i det här samhället. Lika värde för alla.

Den här lagstiftningen som vi nu har framför oss som förslag är väldigt efterlängtad, framförallt från den tredje sektorn. Vi har förvisso en lagstiftning redan idag men det finns många förbättringsförslag som också påpekades här av lagtingsledamot Katrin Sjögren alldeles nyss och jag ids av den anledningen inte upprepade dem.

Att vi nu väljer att gå in för en lagstiftning där vi använder Finlands lag som grund eller vi stöder oss på den är antagligen väldigt, väldigt bra i det här fallet. Där finns utredningsresurser som har legat till grund för deras förslag. Förmodligen i ett sådant här ärende så skiljer vårt synsätt väldigt, väldigt lite - om alls, det kan jag inte uttala mig om.

Men jag är övertygad om att det är bra att vi kan lagstifta på ett så smidigt sätt som möjligt där vi inte - absolut ur åländsk synvinkel - vill framhålla saker och ting som avviker här på Åland naturligtvis. Det kan finnas sådana ibland, kanske inte så mycket i just det här ärendet.

Annars ser man ju av beredningen här att det finns diskrimineringstexter och anvisningar i väldigt många lagar redan, förutom den lag som vi nu kommer att avsluta, landskapslagen om förhindrande av diskriminering. Så ämnet har varit på tapeten länge. Man kan fråga sig om det blir så att det här ställer nya resurskrav. Möjligen, kanske ingen av oss riktigt kan bedöma, men det är ju ingen nyhet utan det är någonting som fortsätter som tidigare.

På ett sätt kunde man tycka att sådan här lagstiftning överhuvudtaget är helt onödig som sådan eftersom vårt sunda förnuft borde kunna vägleda oss tillräckligt i dylika ärenden. Men som bekant sker det inte alltid så.

När det gäller likabehandlingsplaner så gör man likadant här som när det gäller andra planer för företag, det vill säga företag som har mer än 30 eller minst 30 anställda ska göra en likabehandlingsplan. Det är väl bra så. Man kan göra den samtidigt som man gör upp jämställdhetsplanen som man är van att göra i de här företagen. Så det torde inte vara någon stor extra belastning, ska vi tro. Hur många av våra kanske 2 600 företag på Åland som omfattas av det här kravet kan jag inte säga, men kanske 50 eller något i den stilen. Det betyder att det är jättemånga företag som är hyfsat stora för våra förhållanden och som inte behöver göra likabehandlingsplanen. Oavsett om den görs eller inte görs så ska man ju i de här bolagen, stora som små, leva efter samma principer. Så därvidlag blir det ju inga förändringar.

När det gäller likabehandlingsplanen sedan kan man ju fråga sig förstås också om den kommer att följas upp på något sätt. Vad händer med bolag som inte har gjort den? Och hur ska den göras, på vilket sätt? Det där måste man ju fundera på. Är det tre rader på ett papper? Eller är det en lite mera omfattande utredning, eller har man bara kopierat ett annat företag eller vad är det de facto? Får den en betydelse? Detta måste man jobba med.

Jag förlänger inte debatten mer än så. Jag konstaterar bara att vi är från Moderat samling omfattar förslaget om en ny diskrimineringslagstiftning. Tack, herr talman.

Talman! Under den förra mandatperioden så fick jag väldigt ofta frågan; när kommer den nya diskrimineringslagen? Många inom tredje sektorn och inom olika myndigheter frågade efter lagen. Särskilt viktigt är det förstås för de människor som jobbar med människors rättigheter ur olika perspektiv.

Under den förra mandatperioden tillfördes ombudsmannamyndigheten resurser som gjorde det möjligt att faktiskt få fram det material som behövdes för att vi skulle komma vidare lagstiftningen. Det känns riktigt bra att vi nu har nått målet att kunna sätta i kraft rikets diskrimineringslag med de nödvändiga förändringarna.

Att det är en blankettlag vi antar är det enda vettiga med tanke på den delade behörigheten, och att vi har en lagstiftning som redan prövats och befunnits funktionell samt att vi också får in kommande ändringar som görs på finländskt håll per automatik, utan eftersläpning.

På sidan 5 i lagförslaget finns det som jag tycker att egentligen är själva meningen. Att jobba mot diskriminering handlar dels om att se till att allas rätt lika behandling och lika möjligheter tillgodoses, men också, jag citerar: ”Lika-behandling och icke-diskriminering inom alla samhällssektorer kan medföra ett minskat behov att förlita sig på sociala trygghetssystem, stärka individers självkänsla och framåtanda samt minska behövligheten av transfereringar av skattemedel till annars missgynnade grupper. Där är det, på juridiska. Icke-diskriminering är inte bara rätt, det är smart också.

Det finns tre saker jag särskilt vill ta upp:
1. Ombudsmannamyndigheten kommer att behöva mer resurser. Erfarenheten från Finland visar att mängden diskrimineringsfall som kommer till myndigheternas kännedom ökar. Den betyder att arbetsplatser med ett visst antal anställda ska göra upp planer och följa upp lagens krav, vilket skapar ett behov av tillsyn som man kanske inte heller till fullo med dagens lag har levt upp till. Ett möjligt sätt som man kunde fundera på, om flera anställda inom myndigheten känns för tungt, är att utöka möjligheten att ha högskolepraktikanter som utreder olika aspekter av lagstiftningen. Det är naturligtvis inte okomplicerat eftersom också det ställer resurskrav, men kunde åtminstone vara en början.

2. Det andra var jag redan inne på. Detta är en aktiverande lag. Den säger inte bara att myndigheter, arbetsplatser, kommuner och skolor ska vänta på att agera då ett diskrimineringsfall uppstår, dvs. när någon klagar, utan ställer uttryckligen krav på att arbeta mot diskriminering i hur man lägger upp sin verksamhet i skolor och kommuner och att man ska ha planer osv. Myndigheter ska bedöma hur likabehandling uppnås och vidta åtgärder för att undvika att folk blir diskriminerade enligt den gamla lagen på basen av etnicitet, religion, funktionsförmåga, ålder och sexualitet, och nu också, jag måste räkna upp det för det är så vackert; ursprung, nationalitet, språk, åsikt, politisk verksamhet, facklig verksamhet, familjeförhållanden eller hälsa. Det är en stor beställning.

Jag har redan konstaterat att diskriminering inte bara är fel, utan också dyrt. Att undvika att diskriminering uppstår är något man på riktigt behöver börja tänka på, om inte diskrimineringslagen bara ska bli en dekoration utan faktiskt ett verktyg, vilket det kan vara, att göra samhället bättre och rättvisare för flera. Detta är ett område där kommunerna med fördel kunde samarbeta så att planer och styrdokument inte varierar över landskapet. Vi har många exempel på där olika behandling i de åländska kommunerna är olyckligt.

3. Slutligen finns särskilt för utskottet ett behov av att fördjupa sig i vad begreppet ”rimliga anpassningar” betyder. Här kommer förmodligen flera strider att stå i domstol vad man menar mellan dem som upplever sig diskriminerade och de myndigheter och arbetsplatser som ska vidta åtgärder. Vägran att göra rimliga anpassningar utgör en diskrimineringsgrund. Här gäller det att fundera på vilka processer man kan ha för att undvika utdragna och dyra rättsprocesser. Kanske en rimlig anpassning kan nås i dialog, snarare än genom konfrontation. Kanske svaret inte finns i euro och cent på rimligheten, utan att den som ställs inför en diskriminerande utmaning kan höras och kan medverka till en lösning. Här behöver man också komma ihåg att rimligheten i anpassningen, som ska göras av en myndighet eller en skola för att till exempel möjliggöra utbildning för en person med funktionsnedsättning, måste ses över ett helt liv av både livskvalitet, möjlighet till arbete och kostnader för den som hamnar utanför arbetsmarknaden pga. en rimlig anpassning som inte blev gjord.

Jag vill avsluta med att konstatera att den här lagen handlar om något vackert och värdefullt. Alla människor i samhället har mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som avspeglar det helt omstörtande och absoluta att alla människor har samma värde, och att vi som samhälle har uppdraget och ansvaret att se till att våra skolor, arbetsplatser, myndigheter och företag avspeglar detta.

Socialdemokrater stöder med glädje förslaget. Tack, talman.

Tack, fru talman! Jag vill verkligen på landskapsregeringens vägnar betona att det inte kommer att finnas utrymme för några nyanställningar inom åländsk offentlig sektor som hör till lagtinget och landskapsregeringen de kommande åren. Vi står inför en ekonomisk grop som vi aldrig tidigare skådat. Det är oerhört viktigt att vi inte utåt heller kommunicerar från lagtingets sida att det är nyanställningar som löser
våra behov för stunden. I så fall måste vi se på behovet att kunna göra någonting i form av omplaceringar och annat.

Däremot tycker jag att ledamot Fellmans tanke att nyttja högskolepraktikanter absolut är en modell som vi kan nyttja i det här fallet. Det för jag gärna vidare till diskrimineringsombudsmannen. Men i min första replik jag betona att nyanställningar inte kommer att vara aktuellt kommande budgetår.

Tack, talman! Det är självklart landskapsregeringens ansvar och uppgift att fundera över vilka resurser man kan tillföra. Jag kan bara konstatera att utgående ifrån det som man vet om den finländska lagstiftningen och hur det ser ut på Åland så kommer ombudsmannamyndigheten att få mera arbete. Sedan handlar det om hur man hanterar den utökade arbetsbördan och kanske fundera på andra vägar att stärka myndigheten.

Om den här diskrimineringslagen följs, som jag försökte säga att om man undviker diskriminering, så blir det billigare för samhället på lång sikt. Därför är det klokt att tänka på hur man ska göra det bästa möjliga.

Vad gäller det som jag nämnde i själva huvudanförandet om rimlig anpassning, så ser jag inte själv de orosmoln som ledamot Fellman målade upp här om att vi får domstolsprocesser. Jag tror tvärtom, jag är övertygad om att ombudsmannamyndigheten med DO i spetsen, på basen av klagomål, kan inleda en diskussion och i värsta fall också aktivera vitesförläggande för att få någonting till stånd. Jag tror inte att vi behöver oroa oss för att det här också kommer att vara en börda för domstolsväsendet. Här kan sunt förnuft råda. I vissa fall kommer det att vara till fördel för de företag som får ett sådant här klagomål på halsen, att vara med och göra sina lokaler mera lätt tillgängliga än idag. Jag tror att också det här är en lagparagraf som kan handskas med sunt förnuft.

Tack, talman! Jag tror att vi egentligen försöker säga samma sak faktiskt minister Jansson och jag.

Rimlig anpassning tror jag kommer att bli en fråga som kanske leder till både anmälningar och i vissa fall rättsprocesser. Vad jag försökte säga var att sådana processer kanske kan undvikas eller underlättas om kommuner, i skolor och arbetsplatser tänker efter före vilken process man kunde ha för att i godo göra upp om vilka anpassningar som är rimliga, och involvera de som möjligen kan känna sig diskriminerande i att ta fram de lösningarna.

Talman! Alla kan inte blomstra idag. Tänk er att hudfärg, kön, språk eller religion fortfarande, år 2020, kan avgöra hur människor får tillgång till samhället. Ungefär en tredjedel av ålänningarna mellan åldrarna 16-69 har upplevt diskriminering någon gång i livet, enligt senaste ÅSUB-undersökningen. Personer med icke nordiskt modersmål upplever sig mest utsatta av alla.

Ur utvecklings- och hållbarhetsagendan framgår att det inte ska förekomma någon strukturell orättvisa på Åland. Bärkraftvisionen ramas in av fyra internationella hållbarhetsprinciper, där den fjärde principen uttryckligen lyder: "I det hållbara samhället bidrar vi inte till att människor utsätts för strukturella hinder för hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och meningsskapande". Om alla ska ha samma möjligheter i samhället, då ska alla ha rätt till lika behandling. Det är grunden i social hållbarhet.

Hållbart Initiativ välkomnar därför uppdateringen av diskrimineringslagen, som särskilt stärker rättigheterna för personer med funktionsvariation, förtydligar skolans ansvar och utvidgar diskrimineringsgrunderna, med mera.
Visst blir man också lite nyfiken på om man i detta läge har möjlighet att göra ännu mer, när vi ändå är på gång! Hållbart Initiativ har därför tre medskick till utskottet som diskussionsunderlag.

1) Idag finns en standardrubrik i alla lagförslag, nämligen jämställdhetsbedömningen. Ombudsmannamyndigheten skriver att man i och med uppdateringen av diskrimineringslagen också kan passa på att utvidga bedömningen till de övriga diskrimineringsgrunderna. I så fall kunde vi kalla rubriken “Konsekvenser för likabehandling”. Det skulle också innebära ökade utbildningsinsatser i förvaltningen.

2) Enligt lagförslaget har arbetsgivare med minst 30 anställda skyldighet att utarbeta likabehandlingsplaner. Med tanke på att flertalet arbetsplatser på Åland kommit att ha konsulttjänster på regelbunden basis finns det skäl att överväga att inkludera också dessa. Inhyrda konsulter är ofta i alltmer utsatt ställning och säkras inte nödvändigtvis skydd via bemanningsföretaget. Det tycks numera vara internationell praxis att räkna med återkommande konsulter, vilket framgår av Global Reporting Initiatives (GRI) föreskrifter vid hållbarhetsrapportering.

3) Särskilt intressant ur åländskt perspektiv är att språket föreslås bli en ny diskrimineringsgrund. Inflyttade kan många gånger ställas inför utmaningen att inte förstå myndighetsbeslut och informationsbrev, likt ledamot Sjögren anfört redan tidigare. Den åländska diskrimineringsombudsmannen beskriver rätten till tolkning viktig mot bakgrund av sociala, hälsorelaterade och ekonomiska skäl. Det är därför av ganska stor vikt att som konsekvens av denna lagrevidering också titta på den åländska förvaltningslagens bestämmelser om rätt till tolk och översättning.

Talman! Personligen kommer jag ofta på det perfekta svaret långt, långt senare, ofta hemma på kvällen. Svaret på en olämplighet som susar förbi i vardagen. Ett olämpligt skämt, ett smårasistiskt uttalande eller onödig ryktesspridning. Rättvis behandling är en ledarskapsfråga. Det handlar om hur vi människor med makt ger lika förutsättningar för de vi representerar. Allt kan inte göras med lagar. Det handlar om att aktivt och målmedvetet motverka förlegade strukturer, även sådana som nu inte nödvändigtvis omfattas av ifrågavarande lagförslag. Jämställdhet är en sådan självklar aspekt, som regleras i en annan lag.

Det offentliga Åland måste gå i bräschen med ledarskap. Det ser inte alltid ut så idag. Hälften av kommunerna har giltiga jämställdhetsplaner och ingen av de åländska skolorna uppnår dagens lagkrav för dessa planer, enligt Ålands ombudsmannamyndighet.

Inom landskapsregeringens förvaltning och myndigheter tjänar en kvinna genomsnittligt 82 % av en mans lön, enligt ÅSUBs senaste statistik. Ålands handikappförbund har under flera år påtalat behovet av ett tätare samarbete med landskapsregeringen. Ingen diskrimineringsundersökning har för övrigt gjorts under de senaste tio åren. Det börjar bli dags.

Ska vi på allvar förverkliga agendans bärkraftvision krävs helt enkelt mer av oss. Hållbart Initiativ är redo att göra mer, utöver den här lagen!

Lyckas vi, skapar vi friskare arbetsplatser där alla känner sig sedda, framgångsrika företag där alla talanger kommer fram och ett starkare varumärke för Åland som ett ställe dit alla är välkomna. Men framförallt banar vi vägen för ett samhälle där alla kan blomstra. Tack.

Tack fru talman! Jag har ju som representant för Ålands Framtid förmånen att få delta i Centerns lagtingsgruppsmöten. Jag noterar av debatten hittills att vi är ganska samstämmiga i lagtinget.

Diskrimineringslagstiftningen är ett viktigt rättsområde, ett rättsområde som är ägnat att stärka jämställdhet och jämlikhet och är ägnat att stärka funktionsnedsattas möjligheter att få en likvärdig tillgång till samhällsservice, arbete och utbildning. Det är också ägnat till att stärka barn och ungas likvärdiga förutsättningar.

Det är också ägnat att stärka vårt svenska språk, det nämns bra i den här framställningen; skyddet för det svenska språket hör till självstyrelsens rättsgrunder. Man kan väl sammanfattningsvis säga att den här lagstiftningen är ämnad att stärka den åländska demokratin och förstås omfattar vi också från vår sida det här förslaget.

Precis som framkommer av framställningar och som också sades i presentation så är rättsområdet och därmed också tillämpningen delad mellan Åland och Finland. Det gör ju att det automatiskt blir komplicerat. Det är alltid bättre om man har rena rättsområden, där det som hör till Åland kan göras på ett sätt som är anpassat för åländska förhållanden - så enkelt och bra som möjligt - och det som hör till Finland görs på det sätt som man vill göra från finsk sida.

Men alla mynt har två sidor. Nu ska det göras likabehandlingsplaner enligt den här lagstiftningen. Jag pratade med en person i chefsställning som sade att man ska göra jämställdhetsplan, man ska göra arbetsskyddsplan, man ska göra beredskapsplan och utöver det olika typer av arbetsplanering. Är man chef för ett daghem så ska man göra en riskbedömningsplan osv. Vi pratar ju ofta om - och jag är lite förvånad över att det inte nämns i dessa tider - att vi ska motverka mera mer byråkrati och försöka sträva mot mindre byråkrati. Jag har förstått att också små föreningar som ska söka PAF-stöd ska göra upp de här planerna. En förening som har en deltidsverksamhetsledare ska ibland lägga flera dagar på att utarbeta här planerna.

Tittar man på förslagets verkningar så vill man kanske att det skulle framgå någonting om hur den här framställningen påverkar byråkratin och vad det finns för ekonomiska verkningar. Men det finns ingenting under punkt 4. Det hoppas jag att lag- och kulturutskottet kan titta på.

Personligen blev jag rätt förvånad när jag läste formuleringen under förslagets verkningar. Det står så här: "Landskapsregeringen konstaterar att rättsområdets materiella bestämmelser kan fordra grannlaga bedömningar av om brister utgör överträdelse eller inte. Med en blankettlagstiftning enligt detta förslag kan tillämpningen underlättas genom att avgörande och praxis enligt lagen kan vägleda vid de bedömningar som ska göras enligt Ålands lagstiftning och särförhållanden. Jag hoppas att den här formuleringen är ett olycksfall i arbetet, för annars så blir det här någon sorts praxis och vi diskvalificerar hela självstyrelsen.

Avslutningsvis vill jag upprepa det jag sade. Lag- och kulturutskottet, titta vad det här har för konsekvenser byråkratin och vad det har för ekonomiska konsekvenser! Vi är alla redan överens om att det finns mycket gott i den här lagstiftningen, men det är alltid bra om man tittar på alla sidor av ett mynt.

Talman! Det är säkert så att det finns en hel del byråkrati både för myndigheter, kommuner och föreningar. Men en likabehandlingsplan och en jämställdhetsplan innehåller ju samma tänk och det framgår också att man kan få stora synergieffekter. Det gäller att foga till de här diskrimineringsgrunderna och, som sagt var, man tänker på samma sätt.

Sedan finns det modeller för de här planerna. Det är ju inte någonting som vi hittar på själva, utan det finns alldeles utmärkta modeller när det gäller idrottsrörelsen och när det gäller kulturen. Det är faktiskt väldigt nyttigt att göra de här planerna också, för jämställdhet och jämlikhet är ett kunskapsområde. Ofta går man på i gamla vanor som kanske inte är helt adekvata och relevanta.

Det sista som ledamoten Sjögren sade så är ganska intressant. Man går ofta på i gamla vanor. Jag hoppas att utskottet kan titta på de modeller som är färdiga. Tillför de någonting i förlängningen eller blir det ytterligare en plan som ligger någonstans på hyllan? Det viktiga är ändå att man får till stånd en förändring.

Märk väl, jag är inte emot det här. Lagstiftningen är väldigt, väldigt bra. Men jag tror att någon gång kan det vara bra om man stannar upp och tittar, okej här får vi ytterligare en pålaga, vad kan det leda till?

Sedan inledningsvis håller jag helt med ledamoten Sjögren. Jag tänkte själv att det som ska upptas i jämställdhetsplan arbetet, om vi kallar det så, kommer säkert att uppfylla ganska långt det som krävs av likabehandlingsplanen.

Jag hoppas, som sagt var, att man i utskottet kan titta på vad det tillför i praktiken och vad det tillför i byråkrati.

Talman! När det gäller jämställdhet och jämlikhet så är det ju en del av den demokratiska evolutionen. Det som vi tyckte för fem år sedan är inte samma sak som vi tycker idag, även fast det till viss del råder vissa bakslag nu när det gäller både jämställdhet och jämlikhet när man ser på ett globalt plan.

Men faktiskt är det på det viset - jag kan ta ett aktuellt exempel- man skulle ta fram jämställdhets- och jämlikhetsplaner i stadens skolor och då kom det tydliga krav från eleverna. Man tyckte att lärarna behövde uppdatera sin kunskap när det gällde hbtq-frågor. Så det är ingen fast kunskap det här, utan vi utvecklas hela tiden och blir mera demokratiska.

Tack, talman! Jag är inne på samma fråga som ledamot Sjögren. Ledamoten Eriksson sade; "att lägga flera dagar på att utarbeta planer". Det är precis det man inte ska göra, bara skriva en hyllvärmande plan som inte betyder någonting för någon. Det som den här lagen förutsätter är att personal i en myndighet eller i en skola jobbar fram sätt tillsammans så att diskriminering inte uppstår, så att man har kunskap om det och arbetsmetoder och att flera deltar i processen. Om en kommundirektör skriver en jämställdhetsplan så då är den av ringa värde. Är det en process där alla deltar så då är det någonting annat.

Givetvis är det så, jag har ingen avvikande åsikt därvidlag.

Notera att det ända jag sade var; titta på vad det här tillför i utökad byråkrati och vad det tillför i kostnader. Notera att jag har ingenting emot själva lagförslaget som sådant. Jag är nog, en gång för alla, en sådan person som vill veta alla aspekter innan man beslutar något. Debatten hittills har varit lite ensidig. Vi har ju alla varit överens om att det här är en bra framställning, men man behöver också se vilka konsekvenser det tillför i merarbete.

Jag undrar hur ledamoten Eriksson, som också är kommunpolitiker, ser på möjligheterna att istället för att göra upp en plan, att involvera hela kommunen och alla kommunens anställda i ett arbete där man funderar på hur man ska undvika att diskriminera utgående från de diskrimineringsgrunderna. Eller finns det någon annan arbetsmetod som man kunde fundera på?

Som svar på den frågan så tror jag att det är ett mycket bra arbetssätt. För som jag sade i ett tidigare replikskifte så kan det i många fall leda till att en sådan här plan utarbetas, man kan visa att man har den här planen och så sätter man upp den på en hylla och där är den, utan att det tillförs desto mera.

Jag tror att det var ett mycket bra arbetssätt det som ledamoten Nina Fellman nämnde. Men samtidigt måste vi också ha respekt och förståelse för att exempelvis en kommundirektör, som nämndes av ledamoten Fellman tidigare, har enormt mycket arbete redan idag som ska hanteras. Hur man sköter det här på bästa sätt kan jag inte stå här och svara på just nu.

Men jag önskar igen, som jag har sagt flera gånger, att man tittar också på den här biten i utskottet. Jag tror att det är ganska bra att vi alla vet vad lagstiftningen har för konsekvenser.

Tack talman! Ja, allra helst skulle vi inte ha en sådan här lag överhuvudtaget. Allra helst skulle inte diskriminering finnas. Men det finns, det finns ganska mycket. Diskriminering sker ju ofta omedvetet. All forskning tyder på det. Det sker när man ska rekrytera, när man väljer vem som ska bli ledare i arbetsgruppen, hur lönesättning sker och det här vet alla. Därför behöver dessa frågor artikuleras, de behöver verbaliseras, det som sker omedvetet och det görs genom en plan. Det här lagförslaget gör ju det på det sättet mer svårare för dem som arbetar med de här frågorna, i den mån att man måste sätta tid på det, men den tiden är ju också en investering. På det sättet kan man ju se det här lagförslaget som en investering i god byråkrati. Men byråkrati är ju inte alltid dåligt, eller hur?

Den sista frågan vet jag inte om jag så där helt ograverat vill svara ja på. Jag är nog synnerligen tveksam till många former av byråkrati.

Men i grund och botten, som jag sade i inledningen av mitt anförande, så är det här ett viktigt rättsområde, det är inte frågan om annat, och det ska skötas på bästa sätt. Men jag vill bara veta; vad tillför det här i merarbete? Hur kan man eventuellt göra utarbetandet av planen på ett så bra och rationellt sätt som samtidigt tillför någonting i slutändan? Jag tror nog att ledamoten Holmström och jag har ganska samma syn på de här frågorna sist och slutligen.

Talman! Det är en betydelsefull dag och en betydelsefull lag som vi har framför oss; en ny diskrimineringslag. Den är mycket efterlängtad av den tredje sektorn som ett medel att uppfylla FN-konventionen för att kunna skapa verklig likhet inför lagen för alla medborgare i vårt landskap.

Jag tror också att det är det enda exemplet där man kan tala om en folkrörelse för en blankettlag med tanke på hur många gånger frågan har lyfts från så många olika aktörer inom tredje sektorn.

Det läge vi dock befinner oss i väcker förstås frågan om vi kunde göra detta arbete på ett annat sätt. Jag avser det läge som också har beskrivits i media att vi nu har 30 miljoner minus i budgeten. Det kommer att väcka frågan, förr eller senare, om vi kan få ner kostnaderna vid Ålands ombudsmannamyndighet liksom också på annat håll i landskapets förvaltning.

Man kan notera, när man läser ombudsmannamyndighetens verksamhetsberättelse på sidan 6 i verksamhetsberättelsen för 2019, att ärendevolymen idag koncentrerar sig till stor del på patient- och klientombudsmannen.

Gränsen, mellan till exempel vad konsumentombudsmannen gör på Åland och vad konsumentombudsmannen gör i Finland och vad barnombudsmannen gör på Åland och vad barnombudsmannen gör på riksnivå, så den är något flytande. Den är lite som vår geografiska gräns med Finland. Man skulle möjligen kunna tänka sig en modell där den här gränsen görs tydligare, fastare och där vi skulle ha ambitionen att ta en överenskommelseförordning som preciserar vilka uppgifter som hör till Åland och vilka som hör till Finland, och där en del av exempelvis konsumentombudsmannens och barnombudsmannens ärenden kunde handhas med mera samarbete med riket. Detta som färdkost, inte så mycket till utskottet utan mera till regeringskollegorna.

Till utskottet vill jag ge lite färdkost på vägen. Det ena berör det redan tidigare nämnda. Jag skulle vilja uppmärksamma utskottet just på den flytande gränsen och be utskottet att titta på den andel av ärenden som redan idag handhas av rikets motsvarighet. Det är en betydande del av ärendena som tas exempelvis av barnombudsmannen, men också på konsumentsidan.

Det andra som jag vill ta fasta på är det som ledamot Fellman var inne på. Det är en mycket intressant poäng, detta med rimliga anpassningar, dvs. det som har kallats för skäliga anpassningar i Sverige där det verkligen fick den konsekvensen att det blev osannolika domstolsärenden som skulle klargöra innehållet i vad som är skälig anpassning. Till den delen så nickar jag faktiskt instämmande till det som ledamoten Fellman sade. Det kan ske också här. Men det betyder att då har ju lag- och kulturutskottet faktiskt världens möjlighet i den fortsatta behandlingen att ta ställning, fylla med innehåll och ge riktlinjer på vad som kan bedömas vara skälig och rimlig anpassning i ljuset av rådande regelverk. Så här finns ju alla möjligheter att verkligen klargöra., Vi vill ju nog inte ha ett domstolsvälde riktigt på samma sätt som det blev i Sverige när detta antogs och jag tror att en stor del av de församlade här är överens om att vi ska försöka undvika det.

Med den färdkosten så ser jag fram emot en god behandling i lag- och kulturutskottet av detta lagpaket.

Min fråga är uppriktig och inte en del av skådespelet. Jag är inte säker på att jag riktigt uppfattade vad ledamoten Valve menade med att det kan finnas behov av nedskärningar och om det betyder att den frågan redan har diskuterats, och om ledamoten menade att konsumentombudsmannen och barnombudsmannens uppgifter skulle överföras till riksmyndigheten? Är det förslag eller en diskussion?

Det var en uppmaning till landskapsregeringen att tänka inför kommande budgetbehandlingar. Kan denna verksamhet göras på annat sätt? Uppmaningen kommer i ljuset av att gränsen när det gäller barnombudsmannen och konsumentombudsmannen är flytande. Det är mycket lättare med patient- och klientombudsmannen, där har vi helt egen behörighet och det är vårt område. Jag tror också att det finns en efterfrågan från åländska allmänheten på att man ska kunna klaga på sjukvården och socialvården på Åland.

Däremot så blir nog många förvirrade när de tar kontakt med barnombudsmannen och redan idag får höra att de ska prata med rikets barnombudsman. Jag tror att alla medborgare vinner på att vi klargör den här gränsen.

Tack, talman! Att klargöra gränser kan säkert vara bra. Jag blir bara lite bekymrad över det faktum att vår ombudsmannamyndighet redan idag är väldigt liten. Vi har sett upprepade gånger att de riktigt minimala myndigheterna, de som bara består av en person, inte fungerar så bra för man blir för ensam och utan arbetskamrater osv. Att krympa ombudsmannamyndigheten tror jag skulle resultera i att man gör ett sämre jobb på lång sikt och det går kanske lite emot avsikten med lagen som ska stärka det här rättsområdet på Åland.

Kommentaren ska förstås som så att det är ju alltid i vårt intresse att vi har bästa och effektivaste möjliga ärendehantering. Ledamoten Fellman nämnde själv att det skulle finnas ett behov av att utvidga resurserna för Ålands ombudsmannamyndighet. Jag har kanske en annan syn på den frågan. Jag menar att vi måste titta på hur vi kan få ner utgifterna också på Ålands ombudsmannamyndighet. Det är det här perspektivet som måste vara styrande när vi sitter i en situation med 30 miljoner i budgetunderskott. Det är väldigt viktigt att vi vågar ställa den frågan. Kan verksamheten göras på ett annat sätt? Men att gå därifrån till att krympa ombudsmannamyndigheten, det får stå för ledamoten Fellman. För vi ser en ökning av ärendena också. Det kommer att bli en utmaning att hålla verksamheten bara innanför nuvarande ramar, med tanke på att vi både har en ökande befolkning, ökande befogenheter och ökande förväntningar på vad ombudsmannamyndigheten ska göra.

Talman! Jag spinner vidare på det som ledamot Fellman frågade eftersom det inte blev glasklart. Visst är vi med på att diskutera funktioner och arbetsuppgifter, samtidigt som vi konstaterar att rättsområdet är komplicerat på grund av den delade behörigheten.

Min uppfattning är att det blivit en väsentlig uppryckning för diskrimineringsombudsmannamyndigheten och att de spelar en avgörande roll för oss politiker och lagstiftare. Det kommer underlag och rapporter nu som vi har stor nytta av och som har varit ett ett mörkt område. Vi har inte kunnat sätta ljus på det tidigare i det åländska samhället. Här senast kartlade man hur barn och unga med funktionsvariationer upplevde sin service. Jag tycker att man måste nog fundera väldigt nogsamt vad man tänker göra.

Om ledamot Sjögren efterfrågar ett skarpt förslag så överför konsumentombudsmannen och barnombudsmannen till riket och stärk patient- och ombudsman istället på Åland för att kunna hantera en lite större, dels volymmässigt men också områdesmässigt, behörigheter som ligger nära.

Så vitt jag förstår så blir väl Åland redan ersatt när det gäller konsumentombudsmannamyndigheten. Vi får ju, så att säga, medel/pengar för att vi sköter den funktionen trots att det är riksbehörighet.

När det gäller barnombudsmannamyndigheten så är någonting som jag inte omfattar överhuvudtaget i det här läget. Jag tycker att barns och ungas rätt är en sak som, tvärtom, behöver lyftas fram i det åländska samhället. Jag vill ändå understryka att i mitt politiska värv så har jag haft otroligt mycket stöd och hjälp och blivit fortbildad när det gäller barn- och ungdomsfrågor av ombudsmannamyndigheten.

Jo, ledamot Sjögren, vi får redan idag ersättning från riket för att vi hanterar konsumentombudsmannen. Vi hanterar samma lagstiftning som i riket idag, med det här lagförslaget så gör vi det ännu mera i samma lagstiftning som vi har i riket.

Man måste också ställa sig frågan när ett barn på Åland kontaktar barnombudsmannen och får svaret att du ska prata med rikets barnombudsman. Om det händer hela tiden för att vi i praktiken har överfört en så stor del av ärenden dit redan då blir ju faktiskt frågan; hur hanterar vi det här på effektivaste möjliga sätt?

Talman! Andemeningen i ledamot Valves anförande var att skattepengar ska hanteras varsamt. Visst kan jag instämma i det. Det kan säkert de flesta. Syftet med att göra alla de här planerna är ju att arbetet ska minska, att vi ska minska diskriminering och alla följder som det ger i form av missnöje och att inte kunna blomstra i samhället och att inte kunna vara delaktig i samhället. Vi har pratat om 16 kommundirektörer som ska leda 16 kommuners arbete med dessa planer. Ser ledamot Valve någon inbesparingsmöjlighet där?

Nej, inte inbesparingsmöjlighet, men om man läser de senaste årens verksamhetsberättelser från ombudsmannamyndigheten och sedan studerar vilket uppdrag respektive ombudsman har så kan man t.ex. ta barnombudsmannen som exempel där det står att uppgiften är att - kommer inte ihåg exakt formulering - men att politiskt lyfta frågor ur ett barnrättsperspektiv, vilket är väldigt likt en formulering som Rädda Barnen har i sitt påverkansarbete. När man hittar flera sådana formuleringar så börjar åtminstone jag fundera om vi har någon form av överlappning här eller håller vi på att bygga en som inte nödvändigtvis är till fördel heller för de klienter som kontaktar ombudsmannamyndigheten. Det är det som vi hela tiden måste se till att fungerar.

Tack, talman! För att planerna inte ska bli hyllvärmare, som det pratades om tidigare, så ska de ju fyllas med tydliga mål, syften och konkreta åtgärder för hur vi ska nå dit och vem som gör vad och när. Som det är nu så har kommuner och andra myndigheter ett sådant lagkrav på sig att ha jämställdhetsplaner, snart ska de ha likabehandlingsplaner som 16 kommundirektör i 16 kommuner och ännu flera skolor och ännu flera kommunalförbund ska sitta och göra. Ser inte ledamot Wille Valve att det skulle finnas kanske en liten inbesparingsmöjlighet med hjälp av en kommunstrukturreform?

Jo, det gör ledamoten Valve, men nu pratar ledamoten Söderlund och ledamoten Valve om lite olika typer av överlappningar. Om man går in på ombudsmannamyndighetens Facebooksida och studerade ett uttalande från 27 mars så har man där ordagrant återgett vad den finländska diskrimineringsombudsmannen har sagt, och sagt att detta gäller rakt av också på Åland och är relevant för åländska beslutsfattare. Om det kommer mycket sådant så börjar man i något skede fundera; vad har vi egentligen för funktion här på Åland? Vi måste välja väg, antingen så renodlar vi det i en riktning, stärker eller så gör vi mera tillsammans med riket. Jag förordar att vi skulle göra mera tillsammans med riket när det kommer till konsument- och barnombudsmannen men renodla den åländska klient- och patientombudsmannens funktioner.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.