Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Talman!

Producentansvaret har varit en politisk fråga under långa tider, och låt mig börja med en snabb tillbakablick.

Den lagstiftning om producentansvar som vi diskuterar i dag infördes med goda intentioner. Det var rätt intentioner, men även med rätt intention kan saker gå snett och resultatet är den situation vi har idag.

Obunden Samling har varit med och tagit fram lagstiftningen. Men nu har verkligheten visat att man inte såg hela bilden av hur systemet skulle fungera i praktiken när lagen antogs. Det är något måste vi kunna säga öppet. Alltså, vi gjorde något oklokt. Men politiskt ansvar handlar inte bara om att fatta beslut, det handlar också om att ändra dem när konsekvenserna visar sig vara andra än man trodde när de fattades. Men – nämnas skall att lagstiftningen togs enhälligt. Ansvaret är alltså gemensamt.

Därför talman, är det med ödmjukhet vi har lagt den här motionen. Vi vill ha en debatt, och efterföljande behandling som syftar till att göra om och göra rätt. Att reda upp efter ett otyg vi bidragit till att skapa.

Det system vi har i dag är mer tungrott än vad EU kräver och mer administrativt än vad våra små företag rimligen ska behöva bära.

Våra små åländska företag som bygger vårt samhälles välfärd ska väga, kategorisera och rapportera i detalj och det är inte rimligt. Inte blir heller miljön bättre av sådana krav.

När vi kommer till att ta fram en ny lagstiftning måste vi ställa oss några frågor: Hjälper detta miljön? Skjuter vi över det utsatta målet? Har vi gjort vårt yttersta för att minska byråkratin och kostnaderna?

Producentansvar ska handla om ansvar för de förpackningar som släpps ut på marknaden, inte om byråkrati som leder till att våra företagare ska behöva bli sopadministratörer på deltid. Det är därför vi nu föreslår två viktiga spår att titta närmare på.

För det första: Skapa en lag som tillämpar schablonavgift istället för ansvar ner till minsta gram av youghurtlock. Ett företag som hanterar små volymer ska kunna betala en rimlig fast avgift och veta att producentansvaret är uppfyllt. Enligt min tolkning kräver EU att producenterna bär kostnaderna, men hur berättar man inte. Detta borde alltså vara fullt möjligt att genomföra, men bör utredas närmare.

För det andra: I samband med schablonavgift bör man lagstifta om att detaljerade rapporteringen endast skall gälla den aktuella producentansvarsorganisationen. Vid tillämpning av schablonavgift finns inte längre behov av detaljrapportering från varenda en lanthandlare eller matvarubutik.

I stället för att hundratals företag lämnar små fragment av information kan producentorganisationen, som redan ansvarar för insamling och återvinning, rapportera totalsiffrorna en gång per år, utan underliggande rapport från sina företag. Det krav EU ställer uppfylls ändå, för så vitt jag kan förstå är kravet lagt på nationell nivå – inte på enskild företagare.

Dessa två förslag skulle göra producentansvaret enklare och billigare för den stora majoriteten samtidigt som det uppfyller de EU:s grundläggande krav.

Men, talman, det räcker det inte att bara se över bara dessa två detaljer. Vi måste också våga se över hela strukturen kring återvinningen på Åland.

I dag ställs omfattande krav på återvinningsstationer och på hur de ska placeras och organiseras. De kraven har också vuxit fram över tid, och troligen med goda intentioner, men utan att vi ställt den enkla frågan om strukturen är den mest effektiva och kostnadseffektiva för ett litet samhälle som Åland.

Det betyder inte att återvinningen ska försvagas, men vi måste fundera på om det är rimligt med återvinningsstationer i varje faståländsk kommun. Skärgården är en separat historia. Avstånden på Åland är korta, besök till dessa stationer är inget gemene man gör dagligen. Kan vi då hitta en struktur där antalet minskar, placeringen blir effektivare och kostnaden minskar för våra företagare?

Vidare, något som inte kräver lagstiftning, men en aktiv dialog. Kunde våra lokala företag ha en del i återvinningen? Notera att vi har åländska företag som köper, eller tar emot metall helt gratis eller till och med mot ersättning. Den diskussionen bör tas med producentsammanslutningen. Och detsamma gäller även lastpallar. Hur mycket kunde man minska kostnaden om man nyttjar lokala aktörer istället för att frakta bort från Åland själv? Dessutom skulle det kunna bidra till den lokala ekonomin på ett positivt vis.

Miljöpolitik måste alltid ha två perspektiv samtidigt. Den ska skydda miljön, men den måste också fungera i verkligheten för såväl ålänningen som för de som ska upprätthålla systemet. Här ingår också näringsperspektivet och ekonomisk hållbarhet.

Om reglerna blir så komplexa att de skapar onödig administration och kostnader riskerar vi att förlora något viktigt, och det är att utarma vårt näringsliv och därmed vår välfärd. Och utan vårt näringsliv finns inget Åland kvar. Det är företagen som skapar arbetsplatser, skatteintäkter och en stor del av Ålands attraktionskraft, och dem har vi inte råd att förlora.

Det vi föreslår i dag är egentligen inget dramatiskt. Vi uppfyller producentansvaret enligt EU:s krav och vi behåller ändå miljöambitionerna. Men lagstiftningen kunde bli enklare, mer proportionerlig och bättre anpassad till åländska förhållanden. Och vi gör det samtidigt som vi öppet erkänner att den lagstiftning vi själva varit med och tagit fram inte fungerade såsom vi hade tänkt. Det är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på verkligt ansvarstagande i politiken. Nu gör vi om och så gör vi rätt. Tack, talman!

Talman!

Ett utmärkt initiativ av Obunden Samling och Moderat Samling att lyfta fram och förenkla producentansvaret. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag tycker att landskapsregeringen har varit lite senfärdig, med tanke på att det här problemet har varit känt i flera månader.

Jag undrar hur ledamoten ser på det som näringsministern tidigare har lyft fram, nämligen att man borde överföra mer av dessa kostnader till kommunerna. Personligen anser jag inte att det är rätt väg att gå, utan jag förespråkar mer av det som ledamoten tar upp i sitt anförande: att förenkla systemet med schablonavdrag och liknande.

Tack, talman!

Jag delar ledamoten Thörnroos syn. Att flytta kostnaderna till kommunerna löser inte problematiken överhuvudtaget. Vi måste ta en ordentlig helhetsbild nu, och vi ska se till att detta inte rusas igenom, även om situationen är akut. Vi har inte råd att göra fel ytterligare en gång.

Talman!

Det är helt korrekt. Vi har inte råd. Med "vi" menar jag företagen. Det är faktiskt väldigt märkligt. Jag pratade med en företagare i morse som kunde visa mig den räkning hon får när hon importerar från fastlandet. Hon har redan betalat en gång i Finland för producentansvaret och för avfallet. Den summan syns på fakturan.

Sedan måste hon ytterligare fundera över hur mycket som går till kommunerna av förpackningen som säljs, och hur mycket som blir kvar i butiken. Det säger ju sunt förnuft att det här systemet verkligen är dåligt. Det är bra att det nu lyfts fram. Jag stöder också att vi gör om och gör rätt den här gången.

Tack, talman!

Från Centerns sida vill vi tacka för den här motionen. Samtidigt är vi medvetna om att näringsministern och landskapsregeringen arbetar intensivt med frågorna kring det olyckliga producentansvaret, som är ett resultat av tidigare politik. Vi från Centerns sida har också varit delaktiga, tillsammans med Obunden Samling, i att ta fram den här förordningen och lagstiftningen.

Det är otroligt olyckligt att småföretagen får betala så mycket extra avgifter. Vi kan inte tillåta att det åländska samhället monteras ned på det här sättet. Jag känner mig trygg i att landskapsregeringen och näringsministern gör sitt yttersta för att se över lagstiftningen och vad vi verkligen kan göra.

Tack, talman!

Det är ganska betryggande att höra ledamoten Mattsson när hon uttrycker sig så här, och jag vet också att landskapsregeringen arbetar med den här frågan.

Den här motionen handlar inte om att smälla någon på fingrarna, utan om att försöka få fram idéer. Jag har framfört några förslag, och det är väldigt positivt att vi diskuterar dem. Detta är ett politiskt faktum, och det visar också att ålänningarna ser att vi tar deras problematik på allvar. Det är jätteviktigt.

Jag hoppas på en både seriös och omfattande utskottsbehandling av detta, som också kan bli ett stöd för landskapsregeringen i det framtida arbetet.

Det är mycket riktigt, och det här är ett otroligt aktuellt ämne. Det är bra att det lyfts på det här sättet så att vi får debattera det i salen.

Det är också ett exempel på hur EU:s förordningar sätter käppar i hjulet för vår åländska självstyrelse. Det påminner om andra frågor vi diskuterar, till exempel inom jordbruket eller skattegränsproblematiken. Det här är ett liknande exempel, och det är mycket bra att vi för en dialog.

Nu ska vi göra om och göra rätt, och vi ska sträva efter det bästa. Jag hoppas att det blir en god utskottsbehandling där konstruktiva förslag kommer fram till ministrarna att ta vidare.

Tack, talman!

Tack, ledamot Kanborg. Jag tycker att det här är en otroligt viktig fråga. Den slår direkt mot småföretag.

Det var en väldigt bra insändare i dagens Ålandstidning, där man lyfte fram att man ville ha en egen lösning på Åland redan 2005. Det visar hur självstyrelsepolitiken ibland kan bita sig själv i svansen.

Min fråga, eftersom jag ser att minister Josefsson är här på talarlistan, är: Finns det någon möjlighet att vrida klockan tillbaka och göra om och göra rätt, istället för att bygga upp nya system som är ganska komplicerade? Kan vi inte försöka samordna oss med Finland så långt det går? Det misstag som gjordes 2005 kan vi väl korrigera nu 2026.

Det var min fråga. Tack för initiativet.

Talman!

Ledamot Lindén, med risk för att göra dig besviken så kommer minister Josefsson inte att besvara din fråga, som du riktade till honom. Istället kanske du får ta upp den vid ett annat tillfälle. Nu är det ledamot Kanborg som står nu i talarstolen.

Tack ledamot Kanborg. Då riktar jag samma fråga till ledamoten Kanborg. Finns det, enligt ledamoten Kanborgs uppfattning, möjlighet att vrida tillbaka klockan och välja den lösning man kunde ha gjort 2005? Vad är ledamotens uppfattning?

Talman!

Det vore förstås ett drömscenario om vi skulle kunna vrida tillbaka allting. Men baserat på det jag känner till idag, är Åland idag att betrakta som ett eget avfallsland. Så länge vi betraktas som ett eget avfallsland kan vi tyvärr inte vrida tillbaka klockan och helt uppgå i rikets system, tyvärr.

Tack, herr talman!

Jag tycker att ledamoten Kanborg resonerar bra, och jag uppskattar särskilt att ledamoten inleder med att påminna om grundidén. Grundidén är att producenterna ska stå för kostnaderna för avfallet. Tanken är att producenterna ska ha ett incitament för att minska avfallsmängden och på det sättet minska kostnaderna. Det hör till deras produkt att ta ansvar även för förpackningarna. Jag tycker att det är bra. Vi måste komma ihåg det i den vidare behandlingen också.

Jag stöder naturligtvis också att man kikar på hur strukturerna ser ut och vad som kan förenklas, så länge man kommer ihåg att inte ge avkall på den nytta man vill ha, det vill säga en fungerande återvinning och en fungerande avfallshantering. Det ska inte finnas sopor i klassisk mening. Det handlar om att det handlar om resurser som vi ska kunna använda igen.

Tack, talman!

Ledamoten Röblom och jag är helt överens. Vi ska inte ge avkall på själva grundtanken. Det är klart att om vi kan återvinna material, så ska vi göra det. Den här motionen och mitt anförande syftar inte på något sätt till att demontera den grundtanken, utan att göra om inom ramen för våra möjligheter.

Samtidigt som vi behåller nyttan, vill vi se till att minimera de negativa effekterna som detta har medfört, och som vi inte helt enkelt såg när lagstiftningen antogs.

Tack, talman!

Jag tror också att det är viktigt, och jag ser fram emot utskottsbehandlingen. När man tittar på kostnaderna är det också viktigt att jämföra kostnaderna i Finland med kostnaderna i Sverige och på Åland.

Det är viktigt att komma ihåg hur systemen fungerar i de olika länderna. Man kan kanske inte bara jämföra kostnaderna rakt av. Vi vet till exempel att Finland har dragits inför skranket, så att säga, i ett överträdelseförfarande för att man inte har uppnått målen.

Här på Åland bör vi inte bara jämföra oss med de finska kostnaderna, utan också hela tiden ha i åtanke hur den verkliga sorteringen ser ut och vilken sorteringsgrad som är bra. Det är viktigt att det material som kommer ut från vår hantering är av god kvalitet.

Jag vill också ge stöd till att vi inte automatiskt för över kostnaderna på skattebetalarna. Det är producenterna som ska stå för sin del.

Tack, talman!

Jag vill passa på att ge ledamoten Röblom en kommentar och uppmana utskottet att inte bara fokusera på Finland och Sverige. Det finns andra regioner som har helt andra tillämpningar, bland annat Estland, som många gånger har varit ett föregångsland när det kommer till producentansvar. Jag anser att deras lösningar är extremt intressanta att titta på.

Jag vill tacka ledamot Kanborg för ett väldigt konstruktivt och ärligt anförande som verkligen sätter fingret på de saker vi behöver fokusera på just nu.

Det är förstås lätt att säga att vi på lång sikt ska ändra strukturer, men vi vet ju båda att det ofta tar längre tid att förändra strukturer, särskilt inom offentlig sektor. Det kan vara lätt att tro att det borde gå snabbare, men verkligheten är ofta en annan.

Om vi nu ska ändra fördelningen av kostnaderna mellan producenter och andra som i princip är konsumenter, kan det hända att det blir en omfördelning. Om vi minskar kostnaderna för företagen så kan det leda till att konsumenternas del ökar.

Skulle Obunden Samling vara med på en sådan förändring, så att vi helt enkelt gör om allokeringen och fördelningen av kostnaderna?

Tack, talman!

Jag tycker att utskottet bör fördjupa sig i alla alternativ för att ta reda på den kloka vägen framåt. Vi måste komma ihåg att det är producenterna som ska bära kostnaden enligt den förordning som finns från Bryssel. Det är en viktig punkt att ha i åtanke.

Man specificerar dock inte exakt hur avgiften ska uppbäras. Därför, för att uppnå en proportionalitet, anser jag att de här schablonavgifterna är extremt intressanta.

Men i det här läget ska vi inte låsa oss i någon riktning överhuvudtaget. Nu måste vi ha öppna ögon åt precis alla håll för att faktiskt lösa problemet.

Det var ett bra politikersvar, men jag uppfattar ändå en liten öppning.

När jag ser fram emot utskottsbehandlingen, hoppas jag att man kommer att titta på de olika alternativ som kommer. Jag tror också, precis som ledamoten Kanborg själv nämnde, att det är viktigt att tittat på närregioner och andra aktörer som kan öppna för nya förslag.

Tack, talman!

Man behöver vara öppen. Vi ska trots allt konstatera att den första framställningen till lagtinget kom 2005 och antogs 2006. Det har nu gått 20 år som man egentligen har varit medveten om alla problem men inte lyckats hitta en förnuftig lösning. Det påminner lite om skattegränsen, som tyvärr har en ännu längre historik. Vi har en tendens att fastna i gamla spår och inte komma framåt.

Men nu måste vi börja ta steg framåt med dessa frågor, annars riskerar vi att begrava vårt näringsliv. Det vore en katastrof.

Tack, talman!

Tack delvis för motionen. Jag håller helt med. Vi måste förenkla producentansvaret. Tack för anförandet; det var överraskande bra.

Jag trodde att det skulle vara lätt att kasta paj och skylla på någon i denna fråga, som skapar så mycket irritation ute i samhället och bland företagarna. Men jag är oerhört tacksam för att lagtinget istället fokuserar på att hitta lösningar.

Kanborg lyfte skattegränsen. Det är i grund och botten samma problematik även här. Precis som med skattegränsen vill vi hellre fokusera på att lösa de faktiska problemen vi har nu, istället för att kasta paj. Det tackar jag för.

Vi ska göra vårt bästa och förhoppningsvis komma med en lösning rätt snart.

Tack, talman!

Jag vill också passa på att sträcka ut en hand till näringsminister Josefsson och säga var jag har hittat belägg för det jag presenterar i mitt anförande. Vill ministern veta mera så står jag till förfogande. I EU:s lagstiftning finns det information tillgänglig.

Nu måste vi komma framåt i den här frågan, och för att göra det behöver vi glömma partifärgerna och istället koncentrera oss på att hitta lösningar.

Prislistan kom för ganska exakt en månad sedan och det kom även som en chock för landskapsregeringen att skillnaden var så pass stor. Sedan dess har miljöbyrån gått igenom och jämfört vad skillnaden beror på. Vi har också tittat på juridiken och vilka möjligheter vi har. Det är lite snårigt med EU-förordningar och olika direktiv som har implementerats via den finska blankettlagen, men vi börjar få en klarare bild av våra möjligheter.

Om vi ska göra det billigare för näringslivet handlar det om att flytta kostnaderna. Tidigare låg kostnaderna helt och hållet på konsumenterna, men nu har en stor del flyttats över till företagen. Min målsättning, som jag hoppas att lagtinget kan enas om, är att hitta en bättre balans än vad vi har idag. Det kommer att sluta med att vissa delar av kostnaderna måste flyttas tillbaka, helt enkelt.

Tack, talman!

Jag konstaterar att näringsminister Josefsson och jag har lite olika syn på saken. Delar av kostnaden måste flyttas tillbaka, säger ministern. Men att minska antalet återvinningspunkter flyttar inte kostnaden någonstans. Det minskar däremot kostnaden för att föra en dialog med producentsammanslutningen om de eventuellt kan se till att sälja metallen de samlar in lokalt på Åland.

Det handlar också om intäkter; det ökar inte kostnaderna för någon. Tvärtom minskar det kostnaderna för trämaterial och så vidare. Så vi är inte helt överens i den frågan.

Tack, herr talman!

Rättvisa och konkurrenskraft är avgörande nu och i framtiden för det åländska näringslivet, för våra arbetsplatser och i förlängningen för hela den åländska ekonomin. Det är i ljuset av den nu uppkomna situationen kring producentansvaret som det slår snett. De avgifter som åländska företagare nu möter är både geografiskt diskriminerande, djupt orättvisa och snedvrider konkurrensen. I vissa fall handlar det om kostnader som är 400 % till över 3 000 % högre än motsvarande företag i riket.

Åländska företag vill och ska kunna ta sitt ansvar för miljön, men producentansvaret, så som det fungerar i dag, riskerar att bli ett hinder snarare än ett verktyg. Resultatet blir att producentansvaret i praktiken blir en ekonomisk börda snarare än ett effektivt miljöverktyg. Principen med producentansvar är god; den som sätter en produkt på marknaden ska också ta ansvar för dess miljöpåverkan. Problemet är att systemet i stor utsträckning är byggt för stora marknader, inte för vårt lilla ö-samhälle mitt i Östersjön. Det ser vi nu tydligt och klart med de avgifter som fakturerats våra åländska företag.

Åländska företag ska inte straffas ekonomiskt för att de råkar vara verksamma just här på Åland. Men åländska företag tvingas nu bära kostnader som är flera tusen procent högre än sina konkurrenters, exempelvis i riket. Medan våra lokala företag får bära alla dessa kostnader växer konkurrensen runt omkring oss. Lokala företag får högre kostnader än större aktörer på fastlandet eller internationella e-handelsföretag som säljer till åländska kunder, utan att i samma utsträckning bära de lokala kostnaderna för producentansvar. Detta snedvrider konkurrensen och försvagar det åländska näringslivet.

Resultatet blir att producentansvaret, som var tänkt att driva hållbar utveckling, i stället hämmar investeringar, innovation och tillväxt.

Talman! Producentansvaret är i dag inte längre bara en miljöfråga. Avfallet samlas in, transporteras och återvinns redan. Det här är i högsta grad en näringslivsfråga. Många åländska företag upplever att vi gång på gång gör det svårare för dem att verka här genom nya pålagor och kostnader. Utan starka företag skapas inga nya arbetsplatser, utan arbetsplatser finns inga skatteintäkter och utan skatteintäkter finns ingen tillväxt eller välfärd. Så här skapar vi ingen framtidstro.

Talman! Vi vet att en stor del av kostnaderna för producentansvaret uppstår lokalt. Ungefär 75 % av kostnaderna finns i själva insamlingen på Åland, medan transport och sluthantering står för cirka 25 %. Kostnaderna för producentansvaret på Åland år 2025 uppgick till 750 000 euro. Alla dessa kostnader har nu fakturerats de 300 företagen som är anslutna till FFP och Rinki. Då insamlingen är betydligt dyrare här än i övriga Finland får det naturligtvis stora konsekvenser för våra företag. Åländska företag kan inte belastas med orimliga kostnader på grund av ineffektiv avfallshantering.

Samtidigt har kommunerna skrivit ett avtal med FFV och Rinki, där det enligt avtalet och lagen får tillbaka 80 % av dessa pengar som det åländska företagen nu tvingas betala in till Rink.

Talman! I dag debatterar vi här i lagtinget en åtgärdsmotion om producentansvar. Grunden till varför vi gör det vet vi alla beror främst på den åländska avfallslagen som antogs här i lagtinget 2023. Det är klädsamt att oppositionen nu i sin åtgärdsmotion vill att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att initiera en lagstiftningsförändring. Jag uppskattar att man erkänner att lagen man förde fram och som sedan antogs av sittande lagting blev helt fel.

Men i denna nu uppkomna situation hjälper eller räddar inte en åtgärdsmotion för att snabbt rätta till dessa orimliga krav och kostnader för producentansvar för de åländska företagen.

Det positiva är att vi här i dag i lagtinget har möjlighet att debattera producentansvaret, men tyvärr löser vi inte problemen för våra företag där ute. Jag är rätt säker på att vi alla här tänker lika, åtminstone ganska lika, att den åländska avfallslagen måste ses över och revideras. Lagen fungerar helt uppenbart inte som tänkt i våra åländska förhållanden.

Vi vet att lagstiftningsmaskineriet maler långsamt. Därför behöver vi också andra åtgärder som vidtas och sättas in för att få kvarnarna att mala snabbare och effektivare.

Förslag på vad landskapsregeringen kunde göra är att agera målmedvetet och i nära dialog med kommunerna och näringslivet. Jag vet att det redan görs, men ärendet behöver nu ägas och prioriteras högt av framförallt näringsavdelningen. Här behövs näringspolitiska insatser, som till exempel ett tillfälligt stöd för att dämpa producentansvarsavgiften för 2025. För det andra behöver avgifterna för 2026 fastställas så snart som möjligt och till en rimlig nivå. Företag måste kunna förutse sina kostnader. För det tredje behövs en grundlig och transparent utredning om hur dessa orimliga kostnader har uppstått. Åland är litet men inte 3 000 % mindre effektivt. Därför måste systemet granskas och se hur det faktiskt fungerar.

Talman! En sak är klar: Dagens situation och system är inte hållbart. Åländska företag ska inte tvingas bära kostnader som är flera gånger högre än för deras konkurrenter i riket. Producentansvaret ska bidra till ett fungerande miljöarbete, inte skapa geografisk diskriminering och slå undan benen för våra lokala företag. Nu krävs både politiskt mod här i lagtinget och i landskapsregeringen samt praktiska lösningar ute i kommunerna för att snabbt få ned kostnaderna och återställa rättvisa konkurrensvillkor för våra företag.

Åländska företag ska kunna ta sitt ansvar och kunna bära sitt ansvar för miljön utan att straffas ekonomiskt för var de råkar vara verksamma. De som driver företag på Åland gör det inte bara för att sälja varor eller tjänster. De gör det för att skapa livskraft, för att hålla Åland levande och för att ge unga människor en framtid här. Om producentansvaret ska bli en framgång på Åland krävs mod att tänka nytt, förståelse för företagens verklighet och vardag, mod att anpassa lösningar till vår lokala marknad och mod att lyssna på näringslivet. Producentansvaret handlar i slutändan inte bara om avfall. Det handlar om framtidstro.

Om vi gör rätt kan vi visa att ett litet ö-samhälle kan gå före, inte genom att lägga tyngre bördor på våra företag, utan genom att skapa förutsättningar för dem att lyckas. Producentansvaret ska stärka miljön, inte slå ut våra åländska företag. Tack, herr talman!

Tack, talman!

Tack för ett bra anförande. Jag har funderat på producentansvar och backar tillbaka så långt som till Ålands författningssamling från 2018, nr 92, som definierar landskapsförordning om producentansvar. I paragraf tre står: "Med producent avses i denna förordning de som tillverkar eller yrkesmässigt importerar eller yrkesmässigt för in och på marknaden släpper ut."

Jag tror att det har skett en missuppfattning när man definierar till exempel frisörsalonger på Åland som producenter. Enligt min mening är det exempelvis företag som ÅCA som tillverkar mjölkförpackningar som verkligen bör klassas som producenter. Att dra alla åländska företag över en kam och kalla dem alla för producenter är inte korrekt. Någonting har gått fel i den grundläggande tolkningen.

Tack, herr talman!

Jag har försökt läsa lagen och tolka den, även om jag inte är jurist. I avfallslagen definieras producent i paragraf fyra, och jag kan väl hålla med om att tolkningen har blivit vidare än på fastlandet.

Jag hoppas nu att vi alla är överens om att vi kan se över lagstiftningen, revidera den och få en samsyn kring vem som är vem och vem som gör vad.

Tack, talman!

Jag tror att den här motionen kan ha den nyttan att finans- och näringsutskottet kan hjälpas åt. Det verkar som om det inte riktigt finns en tydlig uppdelning mellan opposition och regering i denna fråga. Vi är alla oroliga för det åländska näringslivet och de problem som producentansvaret medför, särskilt i form av fakturor och andra kostnader som företagarna har att hantera.

Jag ifrågasätter även begreppet "import". Kan man verkligen importera en produkt inom samma land? Enligt vad jag vet, i EU-lagstiftningen, så känner EU till medlemsländer. Om ett företag i Helsingfors skickar en vara till Tammerfors, Åbo eller Mariehamn, så förstår jag inte varför det i ett av fallen skulle klassas som import, eftersom det ändå handlar om samma land.

Vi hörde tidigare i replikskiftet att till och med producentansvarsavgifterna betalas av den som skickar varan från Helsingfors.

Jag hoppas att alla kan bidra till att lösa dessa frågor.

Tack, herr talman!

Alla är ganska eniga i den här frågan: vi behöver se över detta och göra något för att säkerställa ett levande samhälle och ett välfungerande företag. Jag tror att det är bra om motionen behandlas grundligt i finans- och näringsutskottet. Jag är säker på att alla är överens om problemställningen. Man kan säkert reda ut både lagstiftningsbehörighet och andra aspekter, samt vad som gäller för import och export. Vi vet att det ibland pratas lite slarvigt om att vi exporterar till riket, vilket kan ha lett till en förvirring kring terminologin. Men det får väl utskottet reda ut och klargöra vad som gäller.

Tack, talman!

Vi ska titta närmare på den här frågan, som är väldigt omfattande. Den började på 90-talet, och det var då grundproblemen började uppstå när vi ville ha ett eget producentansvar på Åland. Producentansvaret har utvecklats över tid, vilket har lett till sina egna problem. Det var någonstans där vi började definieras som ett eget avfallsland.

Sedan dess har olika regeringar fattat beslut om olika typer av lagstiftning. År 2018 antog den förra regeringen, Sjögren 1, avfallslagen som blankettlag, vilket gjorde Proans som organisationen olaglig. En producentsammanslutning ska ägas av producenterna och inte av kommunerna. Det finns en lång historia bakom detta.

Den senaste delen av historien såg vi under förra mandatperioden, så på den punkten har ledamoten rätt. Men vi uppskattar en mer nyanserad beskrivning av verkligheten.

Tack, herr talman!

Jag försökte inte nyansera eller beskylla någon, utan konstatera att det var då som den lagen antogs, och den lagen ligger till grund för detta producentansvar och avgifterna.

Vi vet att historien är lång, och vi har också en insändare i dagens tidning som berättar mera om detta och det går tillbaka till 2005.

Vi löser inga problem genom att beskylla varandra. Det är vi helt säkra på.

Problemet är uppenbart. Vi måste tillsammans hitta lösningar på detta. Det är målsättningen. Det är bra att vi kan debattera frågan och att vi strävar efter en gemensam väg framåt. Det är det viktigaste. Vi löser inga problem för företagen genom att debattera här idag; det behövs också vidare åtgärder.

Tack, talman!

Det stämmer att vi inte löser problem genom att bråka om den här frågan och skylla ansvaret hit och dit. Men ledamoten själv är högst delaktig i just detta. I och med att man själv är föremål för diskussionen är det svårt att inte reagera på det.

Jag lyssnar på vad ledamoten säger och jag håller med om det. Vi måste försöka hitta en väg framåt där producentansvaret blir bra för företagen, kommunerna och konsumenterna på Åland. För någonstans handlar det om en kompromiss om vem som ska ta kostnaderna. Hur stor andel av kostnaderna ska konsumenterna ta och hur stor andel ska producenterna ta? Det är kärnfrågan i producentansvaret.

Tack, talman!

Det är viktigt att vi kan enas och komma framåt i frågan.

Det är klart att vi inte kan ha ett system där vi pratar om avgifter som är 3 000 procent högre än företag lite längre österut. Det håller inte. Vi blir inte riktigt attraktiva som plats att grunda och driva företag på, och det är inte heller så bra.

Det är bra att vi kan debattera detta sakligt här idag. Finansutskottet får sedan borra sig djupare in i ärendet.

Tack, talman!

Ledamot Asumaa säger att vi inte löser några problem idag. I sak är det helt rätt. Men tack vare motionen så får vi ett forum för att dryfta olika synsätt och eventuellt hitta olika vägar framåt med konkreta idéer. Finessen blir att utskottet aktivt börjar arbeta med den här frågan. Det ger också ett stöd till landskapsregeringen när en bredare massa blir involverad i arbetet för att faktiskt hitta lösningar.

Vi har redan konstaterat att alla politiska partier är lika stora kålsupare i den här frågan, och därför måste vi också arbeta gemensamt för att lösa den. Nej, vi löser inte problemet här idag, men jag upplever att motionens syfte är att sätta större krut på den här frågan, vilket är det absolut viktigaste.

Tack, talman!

Det är helt riktigt att det är bra med åtgärdsmotionen så att vi kan debattera. Jag nämnde i mitt anförande att det positiva är att vi här i dag i lagtinget har möjlighet att debattera producentansvaret. Vi anser att det är positivt att man lyfter det i lagtinget. Det är något vi alla måste ta ansvar för framöver. Det hjälper inte att titta i backspegeln; det är bättre att se framåt genom framrutan.

Talman!

Det var ett bra anförande från ledamoten Asumaa. Företagen måste kunna förutse sina kostnader, och det håller jag helt med om.

Nu har flera åländska företag fått fakturor från Suomen Pakkauskierrätys RINKI Oy. Här har vi en faktura från ett åländskt företag. Fakturorna har 30 dagars betalningstid, annars tillkommer en ränta på 10,5 %.

Hur ser landskapsregeringen och Liberalerna på möjligheten till en tilläggsbudget för att kunna kompensera de åländska företagarna för den orättvisa som har uppstått? Vi löser inte företagarnas problem och betalningstiden tickar dag för dag. Det här kanske handlar om en något mindre faktura, men jag har hört talas om företag som har enorma fakturor. Det tär på likviditeten, för inte är det bara Suomen Pakkauskierrätys RINKI Oy som skickar fakturor den här årstiden.

Herr talman!

Det är det här vi liberaler har lyft fram sedan tre veckor tillbaka. En fredag publicerades en lista, man brukar man tala om Black Friday, men det var en Black Friday i en annan mening när listan kom ut. Vi reagerade på att detta kan ställa till likviditetsproblem för små och medelstora företag den här tiden på året.

Som jag nämnde i mitt anförande, har vi försökt föreslå att näringspolitiska insatser bör införas för att dämpa avgifterna för 2025. De avgifter är för 2025 och det kommer nya avgifter det här året, så vi lär få se fler faktorer.

Det skulle vara bra om man kunde hitta någon åtgärd som skulle fungera som en stötdämpare i dessa svåra tider. Det skulle dessutom vara lättare om fakturorna kom i juli.

Talman!

På hemsidan har de uppdaterat uppgifterna om man är försenad med rapporteringen. Det är ingen trevlig läsning. Jag uppfattar det som ett rent hot, med massor av förseningsavgifter och liknande. Det går inte att arbeta på det här viset.

Först vet företagarna inte vad det ska kosta, och sedan kommer kostnaderna som är 3 000 procent högre än i Finland. Det här är inget företagsklimat som vi kan ha.

Just likviditetsfrågan, som faktiskt kan vara aktuell för vissa företag, är jätteviktig. Därför vore det otroligt bra om finans- och näringsutskottet tar detta på högsta allvar, och att även regeringen kommer med åtgärder. Annars kommer det här att bli tufft. Det är inte en bra företagspolitik.

Tack, herr talman!

Liberalerna har försökt reda ut situationen och hitta lösningar. Det är klart att det finns EU-regler och statsstödsregler att ta hänsyn till. Men man borde också pröva olika stödsystem, och det ska självklart notifieras. Om man inte prövar något, vet man inte heller vad som fungerar.

Sverige har transportstöd från norra Sverige, på grund av miljömässiga skäl och för att inte snedvrida konkurrensen. Jag tycker att man borde vara modig. Som jag sa i mitt anförande: vi måste vara modiga och pröva. Vad har vi att förlora? Ingenting.

Finns det stöddämpande åtgärder som kan tillämpas för företagen i den uppkomna situationen, medan vi har tid att rätta till det för det här året och kommande år?

Talman!

"Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter", det är ett uttryck som brukar tillskrivas den franske teologen Bernhard av Clairvaux, som levde från 1090 till 1153. Ungefär just så kan den situation som Ålands företagare upplever beskrivas. Det känns som något obegripligt och diffust har slagit ett järngrepp runt dem och kräver att de ska betala 3 000 % mera för sitt avfall i vissa fall.

Vi kan ta ett konkret exempel. Ett åländskt företag, företaget A hade betalat 2 013 euro för producentansvaret i Finland, måste på Åland betala 10 083 euro. Det är en skillnad på 8 070 euro, talman. Dessutom är systemet oförutsägbart, vilket lyftes av föregående talare. Systemet förefaller att överlappa sig självt. Ju mer vi har studerat producentansvar, desto mer börjar vi undra om inte något har gått rejält snett, ända från början. Har vi haft en korrekt förståelse av grundläggande begrepp som importör och marknad? Ålands företagare har hittills inte mött mycket tröst. I debatten har det ekat argument som "Jaha, ska vi ta tillbaka Proans" eller "ja, men någon måste betala" och självklart måste någon betala. Frågan är inte om någon måste betala, frågan är hur.

Det är en mycket konkret fråga för våra företagare. Den fråga som våra företagsledare funderar på mest just nu: Ska vi verkligen betala räkningen, eller kommer det en ny?

Vi vill ge regeringen möjlighet att göra ett tydliggörande på den punkten. Ska våra företagare betala den räkning som har sänts ut, eller kommer de en ny? Det är ingen liten fråga. Det är en stor likviditetsfråga för många av våra företagare.

Vi vill påminna om några saker som redan har lyfts i debatten. Rapporteringsskyldigheten förefaller vara bindande enbart på nationell nivå, inte gentemot företagarna. Avgiften kan vara schablonbaserad, utgående från företagets omsättning, och ett visst antal återvinningsstationer på fasta Åland kan ses över. Det är några rent praktiska synpunkter.

Men det måste också sägas, för det är många som behöver höra det: Det nuvarande systemet är fel mot Ålands företagare. Det är grundläggande fel. Det är inte vad ålänningarna har röstat för. Det är inte vad det åländska samhället behöver. Det är också, talman, hög tid att landskapsregeringen vidtar åtgärder. Jag vet att det låter krasst, men om det här systemet förblir oförändrat, då har det ingen betydelse hur många tillväxtmeddelanden som produceras. Det är Game over. Game over!

Om man läser EU:s avfallsdirektiv, antaget 2008 - förändrat 2025, slås man av hur långt vi är från den verkligheten. Jag kan nämna några av målsättningarna: "När medlemsstaterna tillämpar ett utökat producentansvar ska de ta hänsyn till teknisk genomförbarhet och ekonomisk hållbarhet", står det bland annat. Avfallsdirektivet innehåller gott om undantag för att få systemen att fungera i hela den Europeiska unionen; hängslen, livrem och brasklapp för att företagarna inte ska duka under av avfallskostnaderna. Behöver producentansvaret ens ordnas som en takorganisation, kunde den inte ordnas som en sopinsamling, ett flak på Svinryggen dit alla företagare själva kan föra sina paffkartonger?

Talman! Av förekommen anledning har vi också ägnat en del tid åt att studera EU-förordningen av den 19 december 2024 om förpackningar och förpackningsavfall. Jag kallar den härefter för förpackningsförordningen.

Denna förordning anses ha förändrat spelplanen för producentansvaret. Producent är inte längre enbart tillverkare, utan plötsligt även importör, distansförsäljare och varumärkesägare enligt den lokala tillämpningen. Är detta verkligen korrekt? Ordet "ortodox" räcker nog inte till för att beskriva hur producentansvaret hittills har tillämpats. Det påminner mer om ortodoxa gammaltroende på 1700-talet.

Nå, det verkar som att något har gått riktigt snett i verkställigheten av EU:s avfallsregler. Vi tror inte på att skylla på förra regeringen eller förrförra regeringen eller regeringen före det. Orsaken, talman, hittar vi inte i en lag från 2022 eller 2018. Vi måste gå tillbaka till landskapslagen om renhållning, som fick sina första bestämmelser om producentansvar i början av 2000-talet.

Hur vi än vänder och vrider på det här, kommer vi inte ifrån att det är den person som är ansvarig minister som måste lösa detta, tillsammans med övriga regeringen.

Landskapsregeringen behöver politiskt prioritera frågan högt och visa vägen med hela handen. Och apropå händer vill jag också sträcka ut en moderat hand. Om ni vill, så hjälper vi på alla sätt vi kan. Det kan finnas en poäng med att sätta oss ned, regering och opposition, i ett annat forum än i utskottet. Men vi kommer inte ifrån att lösningen på detta enbart kan styras upp av regeringen, politiskt av ministern, möjligen med regeringens partiordförande.

Talman! Vi kommer inte att släppa den här frågan, och två saker är säkra: Vi kan inte ha det som i dag. Det är inte hållbart. Det är verkligen det sista som det åländska näringslivet ska behöva fundera på. Tack för ordet!

Tack, talman!

Tack för anförandet. Jag håller med till stora delar, så tar jag emot den utsträckta handen. Om så önskas kan vi skapa större samarbetsforum än bara utskottet. Vi hade tidigare ett informationstillfälle för hela lagtinget för att utbilda i denna komplexa fråga, som alla kan skriva under på att den är.

Det som skulle vara bra att klargöra, om vi ska kunna påverka företagens prislista för 2026 som alla går och väntar på, är att vi antagligen måste göra lagändringar för att flytta kostnader från företagen tillbaka till kommunerna, Mise och konsumenternas avfallstaxa.

Långsiktigt kan man börja diskutera hur vi samlar in avfallet, men om vi ska påverka nästa prislista så är det detta som är svaret.

Talman!

Jag blir lite bekymrad över det sista. Ska jag tolka det som att de räkningar som har skickats ut för i år ska betalas? Det kommer inga nya räkningar, utan det är möjligen nästa år som det kan bli någon förändring.

2025 års kostnader har redan uppburits, så de går inte att påverka retroaktivt. Det är i praktiken omöjligt.

Inför detta tog landskapsregeringen två beslut, senast i februari, om ett sänkt glaspris. Detta sänkte kostnaderna för näringslivet, men i stället lades kostnaderna på kommunerna och konsumenterna. Så efteråt går det inte att göra något åt det. I så fall är det något stöd som kan bli aktuellt, och vi tittar på den möjligheten. Det är krångligt eftersom EU har principen "polluter pays", och det måste notifieras via en ändringsbudget. Så det är inget som kommer att ske inom de närmaste veckorna, oavsett om det ens är juridiskt möjligt, vilket åtminstone näringsavdelningen är högst tveksamma till.

Men vi tittar på den frågan. Det är dock inget jag kan lova att kommer.

Tack, det var intressant.

Avslutningsvis kan man nog säga att utbildning är bra. Det är bra att höja kunskapen kring olika frågor. Jag uppskattar att ministern har hållit en öppen dörr och också diskuterat med utskottet.

Men det kommer en viss punkt där man måste ställa sig frågan: Ska vi verkligen ha det så här? Det finns en tidpunkt när utbildning och höjning av kunskapsnivån måste omsättas i handling. Det är det vi väntar på.

Jag tycker att ledamot Valve har en bra inriktning på sitt anförande om att vi måste hitta en lösning. Jag tror att vi alla i salen skriver under på det.

Jag vill ställa samma fråga här som jag har ställt tidigare. Det kan hända att när vi går framåt, så landar vi i en omfördelning av kostnaderna. Om företagen får lägre kostnader, kan det innebära att andra får betala mer.
Hur ställer sig Moderaterna till detta? Står ni bakom en sådan omfördelning av kostnaderna?

Innan vi kommer till den frågan har vi en annan fråga som kommer före. Ska vi ha det så här? Ska ha vi ha blankettlagen, den finska avfallslagen i kraft? Ledamoten Ekström lyfter detta i en insändare idag, tillsammans med kollegorna och aviserar att det kanske behövs en lagförändring. Det är den första frågan.

Om vi sedan landar i att denna lag ska vara i kraft, men att vi på något annat sätt kan förändra kostnadsbalansen mellan kommunerna och Mise, så det beror helt på vilka summor och vilka konsekvenser det får. Kommunerna har inte heller hur mycket pengar som helst som de kan klämma ur sig. Därför måste jag nog avvakta med att ge ett svar på den frågan tills vi ser konsekvenserna för det kommunala fältet.

Jag blir lite bestört om den här ivern att göra förändringar inte håller i sig hela vägen. Men det får vi se. Vi vet inte var vi landar nu.

Sedan hade jag en liten fråga, lite historiskt. När den här lagen förbereddes senaste gången, runt 2022-2023, så behandlades den också i utskottet. Där stod det i beredningen att det skulle bli ökade kostnader. Jag vill betona att det verkligen inte var någon som reagerade på detta, i alla fall inte i utskottsbetänkandet. Jag kunde inte heller se i debatten att någon hade lyft den frågan. Har ledamot Valve någon minnesbild av diskussionen kring dessa uppgifter om att kostnaderna skulle öka och hur de skulle hanteras?

Talman!

Denna fråga kopplar jag till en bredare debatt, till exempelvis till översynen av barnomsorgen och den subjektiva rätten. Där fanns också en kostnadsuppskattning, men det visade sig vara något helt annat i verkligheten. Jag tror att det finns en koppling till det här ärendet till den delen.

Men oavsett vilken lagändring vi tittar på så vill jag återknyta igen till det som ledamoten nämnde, lagen 2022-2023. Och går man in på nätet och tittar på producentansvaret så hänvisas det till en lag och en förordnings från 2018. Den som tog fram förordningen 2018 hade inte hela producentansvaret klart för sig. Det är något som har byggts upp bitvis.

Förändringsivern är det inget fel på från Moderat Samling. Vi är beredda att vända upp och ned på producentansvaret och ifrågasätta vedertagna begrepp.

Tack, fru talman!

Avfall är konsumtionens baksida kan man säga. Samtidigt lever vi i en tid där avfall inte ska ses som något man bara gör sig av med, utan som en resurs som ska fortsätta leva.

Jag tycker att den här motionen är viktig och att det är bra att frågan lyfts.

Inledningsvis vill jag konstatera att hela grundtanken med producentansvar är ganska enkel. Den som sätter en produkt och en förpackning på marknaden ska också bära kostnaderna. Det är viktigt att komma ihåg att företagen i sin tur tar in dessa pengar från sina konsumenter. Det är konsumenten som ska vara med och betala för hanteringen av avfallet.

Därför tycker jag att det är ett ganska knöligt resonemang att man nu föreslår att delar av kostnaderna ska överföras till skattebetalarna. Det innebär att även de som inte konsumerar, de som inte köper prylar och skapar förpackningsavfall, är med och betalar för hanteringen av det. Det är en orättvisa.

Detta är en mycket viktig aspekt som utskottet bör ta med sig. Att frigöra kostnaderna för företagen och sätter dem på skattebetalarna innebär att även personer som tant Agda, som jag brukar ta som exempel och som inte konsumerar så mycket, får betala. Det är värt att beakta.

En annan aspekt som ofta nämns i den här diskussionen, och som jag tycker kan vara värt för utskottet att titta närmare på, är rederiernas roll. Vilket ansvar har rederierna med tanke på den mängd avfall som de transporterar hit? Det låter kanske krasst sagt, men de tjänar pengar på att indirekt transportera avfall till ön. Har rederierna något ansvar i finansieringen av detta? Hur ser den kedjan ut? Jag tycker att utskottet bör titta närmare på detta, eftersom det finns många ålänningar och företagare som funderar på frågan. Det är också en rättviseaspekt, naturligtvis.

Den tredje poängen jag vill lyfta fram, som redan har berörts i debatten, handlar om att landskapsregeringen har presenterat uppgifter som visar att 70 % av kostnaderna för detta handlar om insamlingen. Det är en viktig del att analysera. Finns det något i strukturerna som behöver ses över? Kanske hamnar vi i en diskussion om att det ska finnas olika system beroende på vilken kommun man befinner sig i här på Åland. Eller finns det något som vi kan titta närmare på?

När det gäller grundförutsättningarna så är det också viktigt, när man gör jämförelser mellan olika länder och system, att man inte bara tittar på kostnaderna. Man måste också beakta andra aspekter. Vi vet att Finland har fått EU:s kritik för att man inte uppnår målen med sin insamling, vilket kan leda till kostnader i form av böter. Betyder det att vi här på Åland ska försöka hamna på samma linje som Finland? Då betyder det kanske att vi söker oss till ett system som inte fungerar. Det måste man också ha med sig när man tittar på detta.

Fokus måste vara på att få ett system som fungerar både praktiskt och ekonomiskt, men också så att man träffar rätt med målen.

Det var min korta input i detta skede. Jag tycker att utskottet har en viktig uppgift framför sig, och jag ska försöka delta i behandlingen så mycket jag kan från min ersättarbänk. Jag önskar dem lycka till!

Tack, fru talman!

Jag vill bara först korrigera. Det har föreslagits att den här lagstiftningen ska behandlas av social- och miljöutskottet och inte av finans- och näringsutskottet. Du är ersättare där också, ja.

Jag tänkte ta upp frågan om fördelningen av kostnader mellan företag och konsumenter. Det är egentligen en av orsakerna till att man bör revidera detta. Tidigare hade Proans en ganska liten del av de totala kostnaderna som man enligt lag ska ha, vilket framkom när verksamheten tillsynades under förra mandatperioden.

Det finns dock andra problem med den här lagstiftningen, utöver de kostnader som är felaktiga på många sätt. Vi måste också ta hänsyn till små företag. Är det rimligt att ett litet företag som släpper ut väldigt få produkter på marknaden måste skriva ned alla yoghurtförpackningar i detalj och rapportera in det? Eller kan man införa någon typ av schablonlösning för detta?

Tack, talman!

Jag tycker, som sagt, att motionen tar upp intressanta frågeställningar som ledamoten redogjorde för bra. Det är viktigt att vi ser på de möjligheterna.

Frågeställningen väcker en viktig punkt: Är det rimligt att man måste anteckna och skapa byråkrati för varenda yoghurtburk? Nej, det skulle jag säga att det inte är. Vi måste istället hitta ett system som fungerar i praktiken.

Tack, fru talman!

Det är viktigt att diskutera vem som ska nå återvinningsmålen. Avfallslagen innehåller många av dessa målsättningar. Producentansvaret är delansvaret för att uppfylla återvinningsmålen. Men en stor del av ansvaret faller också på kommunerna, vilket är något man inte får glömma bort när man diskuterar helheten av återvinning och återbruk, ett ämne som jag vet att ledamoten är intresserad av.

Men om vi ser på det ur ett större perspektiv: Är det Finland som helhet som ska uppfylla dessa målsättningar, eller ska Åland separat ta ansvar för alla detaljer?

Vi har haft en liknande diskussion när det gäller andelen skyddad natur. Ska Åland uppfylla sin andel av 30 % skyddad natur, eller är det hela landet som ska nå denna målsättning? Jag anser att det finns skäl att föra en liknande debatt om den här frågan också.

Tack, talman!

Det här med nationella planer och att EU enbart ser till nationalstaterna, snarare än regionerna, är en fråga som ofta aktualiseras här i lagtinget.

Vi motsätter oss i andra sammanhang att det enbart ska finnas nationella planer och mål, eftersom vi vill ha möjlighet att organisera detta på vårt eget sätt.

Utskottet får också titta närmare på hur vi ska förhålla oss till dessa frågor.

Talman!

Ledamot Röblom talar om ansvaret för avfallet och nämner även rederierna. Det är mycket bra och intressant att ledamoten lyfter rederiernas roll.

För några helger sedan var jag på en åländsk turismanläggning och vid sopstationen träffade jag ett svenskt par som hade kommit hit över helgen. Vi pratade glatt och jag noterade att de hade en hel korg med glasflaskor med sig.

Stora mängder glas kommer till Åland via rederiernas taxfreeförsäljning och rederierna omfattas inte av producentansvaret. Men de åländska företagen ska betala producentansvar för glaset

Det var mycket bra att ledamot Röblom nämnde rederierna och jag hoppas att ledamoten lyfter detta i utskottet, för här finns en orättvisa.

Tack, fru talman!

Tack för kommentaren. Jag tycker att det här är en väldigt viktig aspekt. Man kan inte undvika den; den dyker upp i diskussioner och berör säkert många företagare. Det skapar lätt en djup irritation. Som sagt, det blir en orättvisa om man ser att någon slipper undan, medan man själv måste ta ansvar.

Vi vet att rederierna gör ett stort och viktigt jobb för Åland, och att många människor kommer hit. Det är avgörande för Åland.

Men den här aspekten av det avfall som indirekt genereras genom den verksamheten, och hur det ska hanteras, är viktig. Finns det verktyg vi kan använda för att jämna ut den orättvisan? Det ska bli intressant att se om utskottet kan titta närmare på detta.

Fru talman!

Ledamoten Röblom nämner att företagen vill föra över kostnaderna på konsumenterna. Om det omfördelas så blir det så. Jag tror inte att en enda företagare vill föra över kostnaderna på konsumenten, eftersom det skulle innebära att varorna blir dyrare och att man säljer mindre.

Vad företagen verkligen vill är att få en effektivare avfallshantering och minska kostnaderna totalt sett, för att därigenom kunna sänka kostnaderna. Är kostnaderna höga så blir det här inte ett så vasst verktyg ur miljöhänseende. När kostnaderna är rimliga kommer alla att kunna ta sitt ansvar, och åländska företag vill och ska ta sitt ansvar.

Det är ingen som ifrågasätter producentansvaret. Men man kan fråga sig varför det ska kosta upp till 3 000 procent mera för våra företag på Åland?

Tack, fru talman!

Rent principiellt redogjorde jag för tanken med producentansvaret. Det innebär att producenterna ska ta kostnaderna för det avfall som deras verksamhet genererar.

Vad brukar man göra som företagare när man får kostnader? Ja, man försöker få täckning via intäkterna och det är ju från konsumenterna. Jag tycker att det är helt okej. För om du som konsument är med och betalar för det avfall som du genererar så är det är logiskt, särskilt jämfört med om man inte konsumerar men ändå betalar för det avfallet. Det är viktigt att ha detta i åtanke.

Med det sagt är vi överens om att vi måste titta på vilka förenklingar som kan göras för att skapa ett så praktiskt och vettigt system som möjligt. Om vi kan sänka kostnaderna är det välkommet.

Tack, talman!

Det blir lite oklart hur detta kan tolkas, men jag anser att företagen inte ska behöva belastas med orimliga kostnader på grund av ineffektiv avfallshantering som de själva inte kan påverka. Det är där incitamenten behöver finnas.

Vi vet att lagen, paragraf fyra som hänvisar till 49b i finska lagen, säger att 80 % av de pengar som företagen betalar in ska återgå till kommunerna. Var finns då incitamentet för kommunerna att göra avfallshanteringen mer effektiv om de alltid får tillbaka 80 %? Om det kostar 750 000 eller 7,5 miljoner då får man 80 % tillbaka. Så det borde finnas incitament, morötter och piskor, åt alla håll.

Den sista som ska drabbas i det här fallet är konsumenterna. Vi har tillräckligt höga priser på Åland och behöver inte några högre pålagor som kan medföra det. Det borde finnas incitament för att också kunna göra avfallshanteringen effektiv på alla nivåer.

Tack, fru talman!

Jag håller med så långt. Jag tycker att det är en intressant aspekt som ledamot Asumaa lyfter fram: det måste också finnas incitament för kommunerna att se över hur effektivt och kostnadseffektivt man kan hantera detta. Jag instämmer helt. Det är en av de saker som jag hoppas att utskottet tittar närmare på.

Men, som sagt, rent principiellt vill jag påminna om att det inte längre får vara så att man ser på det som att det är någon annan, till exempel naturen eller miljön, som ska betala kostnaderna för avfallet. Det måste in i beräkningarna. Någon måste helt enkelt stå för kostnaden. Det var min poäng.

Tack, talman!

Det är inte så vanligt att man tar anföranden på oppositionens åtgärdsmotioner, men den här frågan om producentansvaret är så viktig att jag vill lyfta att vi inom regeringsblocket arbetar ganska hårt med frågan, även om vi inte alltid skriver motioner om det.

Åtgärdsmotionen lyfter upp frågan på bordet, det är bra. I sig säger den dock inte så mycket mer. Att förenkla en implementering sammanfattar nog vad precis alla i den här salen tycker. Problemet är ju att göra sådant i efterhand. Det var förstås enklare att göra det när man införde lagen. Att ändra befintliga lagar är en process som tar något eller ganska många år i anspråk.

Historiken började dock inte förra mandatperioden, utan långt innan. Redan i början av 2000-talet tog man de första stegen när Åland valde att utveckla egna system för förpackningsavfall istället för att ansluta Åland till rikets system.

När det gäller andra saker inom producentansvaret så valde man att ansluta sig direkt till organisationerna och det har fungerar bra i alla år. Men gällande förpackningar så ville man agera själv.

Vi behöver också vara ärliga med att all fakta inte var på bordet under förra mandatperioden. Jag tror ingen riktigt hade förstått att Åland har ett ganska dyrt insamlingssystem i jämförelse med riket och i jämförelse med övriga nordiska länder. Även om det i beredningen står ganska tydligt om att kostnaderna totalt sett kan öka med ca 250 % så verkar det inte som någon reagerade på det. Ingen från vårt parti, Liberalerna och inte heller någon av de andra partierna verkar ha reagerat fast man satt med i utskottsbehandlingen.

Nu har vi fått prislistorna på bordet och det är inte vackert ur ett företagarperspektiv. Att åländska företag ska betala 400-3 000 % högre avgifter än konkurrenter i riket är naturligtvis inte rimligt. Det tror jag alla partier i salen har uttryckt.

Problemet är som bekant att kostnaderna för företagen skiljer oerhört från nivåerna i riket och övriga norden. Det tar inte många minuter att konstatera.

Orsakerna till den här situationen är däremot svårare att reda ut. Det finns flera frågeställningar som inte är helt klarlagda för min egen del.

Uppenbarligen är insamlingen på Åland kostsam. Hur kommer det sig att Åland har byggt en kostsam avfallshantering? Vi har inte jättestora avfallsmängder per hushåll men vi betalar furstligt för dem.

Systemet är byggt så att producenter ska bekosta 80 % av avfallshanteringen från producentförpackningar. Totalt har Åland ca 54 000 ton avfall per år och producentavfallet för explicit förpackningar uppgår till ca 1 500 ton. Det motsvarar ungefär 3 % av vårt totala avfall. En fråga jag inte har klart för mig är exakt hur stor andel av avfallskostnaden som finansieras av företagen? Slår lagens krav om 80 % orimligt hårt i det här läget?

Det är inte bara inom Finland som Åland sticker ut. Även i ett nordiskt perspektiv är skillnaderna ganska stora. Det ska sägas direkt att systemen skiljer sig mellan länderna, men man behöver ändå leta bland fraktionerna för att hitta någon som har högre kostnader än Åland. Träförpackningar i Sverige är exempelvis väsentligt dyrare men i stort sett alla andra fraktioner har lägre eller väsentligt lägre kostnader för företagen. Ser man bara till prislistorna verkar det som att åländska företag har en ganska väsentlig konkurrensnackdel i Norden när det gäller kostnader för producentansvaret.

För mig är det oklart om kraven i övrigt är liknande i de nordiska länderna. Finns det således naturliga förklaringar till skillnaderna i prisnivåer, men som sedan kompenseras av andra faktorer? Detta bör klargöras.

Frågan på bordet nu är hur vi löser det här? Lagtinget ska förstås ha en politisk debatt där vi kan anklaga varandra för vem som gjort vad, men inget parti kan se sig i spegeln med äran i behåll. Nu är situationen konstaterad och nu har vi inom regeringsblocket ansvaret att reda ut det här.

Det första vi behöver göra att förstå situationen i grunden. Jag har lagt ner mycket tid på att förstå orsakerna men jag har fortfarande en hel del frågor om upplägget. Dessa frågor behöver redas ut. Det går inte att föreslå förändringar innan situationen är fullständigt glasklar för oss.

När man ser på alternativ finns det också utmaningar. På kort sikt har det naturligtvis diskuterats stöd och då är EU:s statsstödsregler alltid närvarande, och det går inte att bara ge stöd till utvalda företag. Beroende på vilken stödordning man väljer har vi branscher som hamnar utanför. Företag som redan fått stöd kan redan ha nått maximitaket och därför kan de inte få stöd för detta ändå. Har man ett företag som går dåligt, då får man inte heller stöd från EU.

Vi har också en grundläggande fråga – var tar vi pengarna ifrån? Enligt det finanspolitiska ramverket ska varje åtgärd finansieras. Föreslår man ett stöd ska det finansieras för att kostnadstaket ska hålla, så vilken budgetpost minskar vi?

Här tar oppositionens åtgärdsmotion inte ställning överhuvudtaget och det är förståeligt. Det här är en jättesvår fråga och slipper man ta ansvar så är det naturligtvis enklast att låta bli.

På längre sikt kan vi i lagtinget ändra lagar och regelverk för att ändra systemet. Ska vi då ändra på lagens krav om 80 % finansiering? Det betyder att någon annan ska betala mer. Finns det ens en sådan vilja inom oppositionen? Inte heller här tar åtgärdsmotion ställning utan lämnar över ansvaret med varm hand till regeringen.

Det behöver också understrykas att avfall är en kommunal fråga. Lagtinget kan lagstifta men att organisera avfallshanteringen sker på kommunal nivå. Vi i lagtinget kan säga att vi vill ha lägre kostnader men den diskussionen behöver ske tillsammans med kommunerna. Tyvärr har vi en struktur som gör den här diskussionen något komplicerad. Det finns ingen samlad kommunal avfallshantering på hela Åland.

Talman, avslutningsvis vill jag säga att den här frågan har hög prioritet inom regeringsblocket. Det är bra att den lyfts och vi får diskutera den. Vi är bestörta över de orimliga skillnaderna, men det finns flera saker som bakbinder oss när vi ska hitta en kortsiktig lösning. På sikt kan vi göra något, men hur vi än vänder oss kommer någon att bli upprörd.

Det är många som pekar på problemet, och vi får se om oppositionen också är med oss när politiker ska ta ansvar för lösningen. Det hoppas jag och det har låtit så idag.

Den här åtgärdsmotionen har lett till en bra diskussion. Jag hoppas att social- och miljöutskottet har en bra diskussion och får ett bra betänkande. Tack!

Talman!

Jag tänkte inte ge mig in i den här debatten, för jag har kollegor här som är väldigt insatta och tycker att det här är mer intressant än vad jag tycker. Men nu har jag en chans att fördjupa mig i frågan, eftersom jag kommer att delta i social- och miljöutskottet.

Det jag reagerar på är att det är bra att Liberalerna arbetar med frågan. Men jag tycker att den kommentar som ledamoten gav var onödig. Ni säger att ni arbetar med den här frågan utan att skriva en motion. Jo, det förstår jag. Ni sitter i regeringsblocket, medan vi sitter i opposition och det här är faktiskt ett av sätten som oppositionen kan lyfta frågor som vi tycker är intressanta att diskutera.

En mycket bra poäng från ledamot Holmberg-Jansson. Det är precis så det ligger till. Det är så man agerar i opposition och lyfter fram viktiga frågor.

Det jag ville säga är att vi har fått frågor om varför regeringen inte gör något. Det jag egentligen ville uttrycka är att vi faktiskt gör saker, men att det kanske inte syns så mycket officiellt.

Tack, talman!

Jag kommer ihåg när den här avfallslagen behandlades under förra mandatperioden. Då diskuterade vi mest hur avfallshanteringen skulle gå till på kommunal nivå, och inte så mycket om producentansvar, vilket ledamoten påpekade att det är konstigt att vi inte diskuterade kostnaderna. Varför gjorde vi inte det? Kanske är en del av orsaken att när vi genomförde tillsyn på Proans insåg vi att allt avfall inte var inkluderat. Samtidigt togs omsättningsgränsen bort som en följd av den här regeringens avfallslagstiftning som antogs 2018.

Det blir en hel palett av frågor, men kontentan var nog att man var medveten om att det skulle bli dyrare för det åländska samhället som helhet, kanske framförallt när flera företag är involverade och ska betala producentansvar. Det är en del av förklaringen, men det borde förstås ha dryftats. Hur mycket blir det?

Jag har förstått idag att vi idag har ungefär 300 företag som omfattas av det här, och om jag har förstått det rätt så var det på den tiden tiotals företag. Jag är osäker på om det var 20 eller 40 eller hur många det var, men det var betydligt färre i alla fall.

Man kan tycka att så här många fler företag borde kompensera för en sådan här avgiftshöjning. Men jag antar att det var de största företagen som var med då, och som också idag har de största fakturorna. Det finns många små företag som nu kommer med på listan, men de kanske inte påverkar helheten så mycket. Där har vi säkert en förklaring.

Det här är kanske en fråga som utskottet också kan se på. Jag tycker att det har lyfts flera frågor på det här temat. Vilka företag ska omfattas av detta och vilka ska inte? Vi måste ändå komma ihåg en sak: om vi har färre företag som omfattas, så blir det mer för dem som är kvar. Det är också en viktig diskussion i sammanhanget.

Tack, fru talman!

Precis så är det. Jag tror snarare att man behöver fundera på förenklingar för de minsta företagen. Även ett litet företag förstår vitsen med detta. Varför ska ett litet företag helt undantas från att betala någon form av producentansvar? Sedan får man diskutera nivåerna och administrationen. Det är väl en del av huvudsyftet med den här motionen.

När ledamoten talar om varför det är så dyrt på Åland, tycker jag att det är en fråga som bör ställas. Ligger vi på miniminivån när det gäller de här återvinningskraven? Det är en större helhet. Men avfallslagen handlar inte bara om producentansvaret; den handlar också mycket om kommunernas skyldigheter. Ligger vi på miniminivån?

Sen en fråga som diskuterades för ett tag sedan. Vi transporterar bort allt avfall, eller en stor del av avfallet från Åland. Det har funnits biogasanläggningar och liknande, men personligen är jag väldigt intresserad av om vi inte skulle kunna elda upp en del av avfallet här på Åland och öka beredskapen på det viset. Kanske skulle det bli billigare? Jag vet inte.

Jag tror att när det gäller miniminivåer så är jag säker på att utskottet kommer att titta på det.

När det sedan gäller hur fördelningen ska ske, så tror jag att den fördelningen är något man behöver titta på i utskottet också, för att se hur den ligger till.

Det som är klart är att transporterna bort från Åland utgör en lägre andel av den totala kostnaden. Det verkar som att insamlingen här är den stora puckeln, och jag tror att man behöver titta på det på något sätt. Jag vet inte om utskottet bara kan göra det, men det verkar som att det är där som problemet ligger. Det kan ha att göra med våra egna beslut och vad vi har valt.

Jag vet att det till exempel var mycket diskussioner när insamlingen infördes en gång i tiden, särskilt i glesbygden, om hur mycket man skulle ha där och så vidare. Det kan hända att det har en bäring på den här kostnadsnivån också.

Talman!

Jag uppfattar ledamotens anförande, liksom de andra, som att det finns en bred samsyn i denna sal om att detta är ett problem som behöver åtgärdas. Vi har dock olika ingångsvinklar och diskussioner om vem som har gjort vad och sagt vad.

Ibland tycker jag att det saknas sunt förnuft i politiken. Det sunda förnuftet måste ändå säga att det inte kan vara 3 000 % dyrare att ta hand om producentförpackningar på Åland än någon annanstans. Det är uppenbart att det är en extrem situation. Andra har det billigare.

Det som jag har funderat på är att eftersom det redan på fakturorna, av de som importerar varor till Åland från Finland, redan finns en avgift som är betalad till Rinki, varför ska den då betalas igen?

Det sunda förnuftet, det låter ibland lite enkelt, men varför har vi inte det då? Men det finns en verklighet och en ekonomisk verklighet. Kostnaderna finns ju där, oavsett om vi tycker att fakturorna är för höga. Om vi ska införa en ny prislista så kopierar vi den som gäller för ett företag i Åbo för att göra det enkelt för oss. Men kostnaderna är ändå där, och de ska betalas. Om det kommer in för lite måste det täckas av någon. Men vem är "någon"?

På något sätt måste vi ändå göra om systemet i grunden för att kunna korrigera prislistan. Det är väl det som är det svåra i den här diskussionen. Symptomen har vi alla sett, och vi är medvetna om att de är orimliga. Men det handlar om orsakerna. Hur kommer vi åt dem? Vad kan vi göra åt det?

Talman!

Jag hör snart till inventarierna här. År 2003 var jag med om att behandla ett lagförslag i det dåvarande social- och miljöutskottet som berörde producentansvar. Det var oerhört komplicerat. Jag kan ärligt säga att jag aldrig förstod det då, och det är knepigt att förstå det nu också.

Däremot är det ohemult att flytta över kostnaderna på kommuninvånarna, som näringsministern har föreslagit. Det går ju inte. Jag hörde att det var en kommun, till exempel Lemland, som hade fått tillbaka 40 000, tror jag. Det berodde på att de hade tagit emot så mycket avfall, medan företagen skulle betala.

Så vi har i alla fall en samsyn kring att det här är svårt med en snabb lösning. Det krävs noggranna utredningar. Det är också bra att oppositionen kan bistå. Men ansvaret är naturligtvis regeringens.

Ledamoten Thörnroos är oerhört tydlig med det som alla har sagt flera gånger här idag, att vi måste göra någonting. Det blir för dyrt och helt orimligt att småföretag ska behöva betala så stora prisskillnader och så vidare.

Men när man börjar närma sig orsakerna och lösningarna kommer man fram till att någonstans måste kostnaderna betalas. Jag tror att det kommer att bli en diskussion om hur man fördelar detta på något sätt. Det måste också vara rimligt och rättvist. Jag tror att alla företag vill ta sitt ansvar, men det måste ändå finnas en sorts rimlighet i detta. Det som är viktigt är att det måste finnas liknande villkor som man har i riket.

Jag tror tyvärr inte att man kan undvika att denna fördelning av kostnaderna behöver allokeras om på något sätt. Jag säger inte vem som ska bli denna "någon".

Talman!

Tack, ledamot Ekström. Den här diskussionen illustrerar det som jag tycker är så absurt. Lagtinget är landskapsregeringens uppdragsgivare, och kloka förslag borde rimligen antas.

Den här motionen säger kort och gott att producentansvaret ska förenklas, och lagtinget uppmanar landskapsregeringen att initiera en lagstiftningsförändring som förenklar detta.

Men den politiska logiken är att en motion blir liggande till utskottet för beredning och hörande. Ändå kommer den knappast att antas genom en omröstning.

Vi är alla eniga om vad som står i motionen. Den anger inte alls hur det ska göras, men vi är överens om att det är väldigt komplext och att det måste göras. Det är det vi alla är eniga om. Det borde inte vara något problem. Det är just detta som är det absurda.

Jag håller delvis med ledamoten där, men delvis inte. När man tittar på den här typen av motioner kan man ställa sig frågan: Vad skulle bli bättre av att anta den här motionen?

Det är ju så att alla är ense om inriktningen på motionen; det stöds av alla. Alla vill ju förenkla, och det finns inget snack om den saken. Men det hjälper fortfarande inte företagarna som är ute i dag, med de stora prisskillnaderna som finns. Det behövs en lösning, antingen på kort sikt eller ett förslag till förändringar i upplägget som på lång sikt kan göra skillnad.

Att anta den här motionen i sig kommer inte att förändra någonting, vare sig positivt eller negativt. Det som kan förändra däremot är om det kommer förslag från den här regeringen, som jag stöder, där man kan titta på att göra förändringar i upplägget, producentansvaret och kanske framförallt i insamlingen. Det skulle kunna leda till en verklig förändring. Så jag tycker att det blir absurt om man antar (… taltiden slut).

Tack ledamot Ekström. Det handlar om hur. Det är landskapsregeringens uppdrag, vilket nämns i motionen. Alla är överens om att det är landskapsregeringen som måste titta på detta och arbeta fram en lösning. Det är det enda som motionen säger.

Det essentiella är att lagtinget ger detta i uppdrag. Landskapsregeringen är då skyldig att agera och kan inte komma ifrån denna skyldighet. Så enkelt är det i min värld.

Jag kan garantera ledamoten Lindén att landskapsregeringen har detta uppdrag och arbetar med det. Vi behöver komma fram till en lösning.

Tack, fru talman!

Jag noterar att ledamoten Ekström var inne på frågan om fördelningen och vem som ska betala. Jag håller helt med ledamoten Ekström om att någon måste stå för kostnaderna.

Problemet, som jag ser det, och som jag tycker är viktigt att ha med i tankearbetet kring detta, är till exempel tant Agda, som konsumerar väldigt lite, så har vi å andra coola Klara, som konsumerar mycket. Om notan för avfallshanteringen hamnar på kommuninvånarna, så är Agda med och betalar för Klaras konsumtion. Hur ser ledamoten på den bilden?

Om jag förstod rätt så jämför du två konsumenter med varandra, en som hade lite och en som hade mycket. Det vi diskuterar här idag påverkar kanske inte så mycket, eftersom de ändå är med och finansierar sin del.

Den stora förändringen blir tydlig om man ser på ett litet företag som importerar en viss del, men som nu har fått en ganska hög faktura för något de kanske inte var beredda på och de hade förväntat sig något annat. Dessutom, om det visar sig att företaget är registrerat på andra sidan Skiftet, så skulle den fakturan vara betydligt lägre. Då blir det orimligt. Det är ju den fördelningen som skulle påverka dem på det sättet.

Producenter är villiga och ska ta sitt ansvar, men det måste också finnas en rimlighet i det. När vi jämför oss med riket och med övriga Norden tycker jag inte att den rimligheten finns.

Det blir lite som i ditt exempel: de som konsumerar mycket, släpper ut mycket och producerar mycket, de kommer också att betala mer.

Den andra saken som jag tog fasta på i ledamoten Ekströms anförande är just det här med strukturen. Jag var inne på det själv i mitt anförande.

När man tittar på vad som orsakar kostnaderna och om man kan få ned kostnaderna för avfallshanteringen och förpackningshanteringen, så kan det vara en aspekt att avfallshanteringen på Åland är splittrad.

Tror ledamoten Ekström, när vi ser på den här frågan, att det kommer att leda till tankar om hur avfallshanteringens organisering ser ut i stort? Är det så nära besläktat med den frågan att vi kanske måste lyfta på locket till den lilla puttrande grytan?

Jag tror att det är så att om 70 % av kostnaderna är den lokala insamlingen på Åland, så blir det väldigt svårt att diskutera den här frågan utan att beröra just den aspekten av hur det är organiserat här på Åland. Det kommer helt enkelt att bli en ganska naturlig konsekvens av den diskussionen. Jag tycker att man behöver vara öppen för den diskussionen, och så får vi se vart det tar vägen.

Det är lätt att säga att någon borde göra det billigare, men det här är frågor som jag har försökt visa att vi inte riktigt har svar på idag. Jag kan inte säga här och nu exakt varför allting verkar vara så mycket dyrare på Åland än vad det är på annat håll.

Men det är helt uppenbart att om det kostar 70 % att samla in det, och sedan kostar det 15 % att köra bort det och ta hand om det och slutbehandla det i riket, så känns det som att det är någonting som inte stämmer i den här ekvationen.

Fru talman!

Tidigare lyfte jag frågan med liberalernas Asumaa om landskapsregeringen var redo att ta producentansvaret till en tilläggsbudget för att kunna kompensera de åländska företagen.

Jag ställer följande fråga till ledamot Ekström: Har landskapsregeringen sett på möjligheterna att gå in och betala hälften eller en stor av de kostnader som har uppstått på Åland till Suomen Pakkauskierrätys Rinki Oy?

Ska vi be dem skicka en faktura hit till landskapsregeringen? Så betalar vi bort det här och landskapsregeringen tar ansvar för detta beslut som är fel politiskt och vilket jag inte har varit med om att ta beslut om.

För om det nu finns en vilja hos landskapsregeringen och även hos oppositionen i den här frågan, så ska väl inte de åländska företagen behöva betala alla dessa extra euro i den här uppkomna situationen. Det känns fel.

Ja, ledamot Holmberg, jag tycker att vi ska akta oss för att bli för populistiska i våra förslag. Det är viktigt att vi också har förslag som går att genomföra. Det kan mycket väl hända att vi kan hitta en stödordning som täcker en del företags fakturor och så vidare, men i slutändan är det väldigt svårt för landskapsregeringen att bara säga att vi täcker allting. Det har inte visat sig vara så enkelt, oavsett hur man ser på det.

Dessutom anser jag att detta problem får en ytterligare aspekt, eftersom det i grunden handlar om ett avtalsförhållande mellan två parter, där prislistan är väldigt hög. Det blir en svår situation. Det är som om ledamot Holmberg skulle få en mycket hög faktura från en stor leverantör och förväntade sig att landskapet skulle stå för den. Så fungerar det inte. Vi måste hitta lösningar som är gångbara.

Fru talman!

Det var en dålig jämförelse, faktiskt. Vi kan ta ett företag som exempel. De har betalat 18 000 euro tidigare, men nu hamnar man på 43 000 euro. Det är en enorm ökning. Som invald företagare här i Ålands lagting är det min uppgift att stå upp för alla dessa väljare och företagare, nu när vi har kastas in i förpliktelserna med producentansvaret.

Flera företagare har kontaktat mig och frågat: Vad ska vi göra med fakturorna? Ska vi betala de här? Jag håller med om att det är orättvist. Vi behöver se över detta, och vi har haft en debatt idag. Det här är viktigt.

Men akuta åtgärder krävs för vissa företag som nu har kastats in i detta ansvar. Vi måste vara ärliga här i salen. Det här har gått på tok, nu måste vi reda upp det och det räcker inte att tillsätta utredningar i all oändlighet.

Du lyfte ett exempel som är hårresande och det finns säkert flera exempel, även om de kanske inte handlar om samma summor. Det är tydligt att kostnaderna ökar ganska mycket.

Vi måste ändå komma ihåg att vi måste följa det regelverk som finns. Vi kan försöka göra saker, men det skulle vara en katastrof om vi hjälpte företagen att betala och sen visar det sig att nej, det fick vi inte göra. I så fall måste vi komma med återkrav på det, plus eventuellt någon form av förseningsränta. Jag tror inte heller att det skulle sluta särskilt bra.

När vi gör det här behöver vi verkligen vara säkra på att det går att genomföra. Det är den typen av lösningar som man tittar på och diskuterar.

Sedan är det ändå så att när det gäller fakturor och liknande, särskilt i ett avtalsförhållande, är det viktigt att agera korrekt. Jag hoppas verkligen att Moderaterna inte gör något annat än att rekommendera alla att betala sina fakturor. Att säga att man inte ska göra det och att någon annan ska fixa det, är inte rätt väg att gå.

Tack, talman!

Det har sagts en stor del här, men jag tänkte ändå lägga till några ord i den här debatten, i och med att det har varit en ganska stor debatt på sociala medier, kände jag att det var nödvändigt att kommentera det lite.

Hela frågeställningen om det åländska producentansvaret inleddes på 90-talet eller i början av 2000-talet. Vi satte då grunden för att Åland skulle bli ett eget avfallsland, vilket är en del av problematiken och orsaken till många av de problem vi ser i dag.

Sedan dess har det fattats flera beslut om frågan, och olika regeringar har tagit olika beslut. Kraven från EU när det gäller miljö och hållbarhet ökar hela tiden systematiskt.

I dag har vi en avfallslag, där producentansvaret ingår, som stipulerar att kommunerna år 2030 ska återvinna 60 % av sitt avfall och år 2035 65 % av sitt avfall. Det är en del av den här debatten. Producentansvaret är en del av återvinning som samhället ska göra enligt EU-förordningar och direktiv.

Som exempel kan nämnas att Ålands Näringsliv 2011 finansierade en utredning där man ville att landskapet skulle ordna upp producentansvaret. Man skickade en uppmaning till landskapsregeringen och ansåg att "systemet" inte uppnår sitt syfte och är oproportionerligt. Man betonade också gränshinder redan då och problematiken med producentansvaret. Den här frågan är långt ifrån ny.

År 2018 antogs blankettlagen av regeringen Sjögren 1. Genom avfallslagen i riket 62 § stipulerades det att producentsammanslutningarna ska ägas av producenterna. I 107 § anges att det är landskapsregeringen som har tillsynsansvar för det här systemet. Det var det vi gjorde under förra mandatperioden. Vi utövade tillsyn. Egentligen är det så att tillsynsuppgifterna är inget beslut som fattas på enskild föredragning av en minister. Men på grund av att den här frågan är så politiskt känslig så ville tjänstemännen inte riktigt fatta beslut om tillsyn av Proans på egen hand, trots att det är uppgifter som anges i lag. En sådan situation kan vi inte ha på Åland, där vi har en lagstiftning som vi sedan inte följer själva. Det är helt ohållbart. Offentlig sektor måste byggas på lag, och därför utövade vi tillsyn av Proans som sedermera ledde till att Proans lade ner sin verksamhet, och man måste fundera på en laglig producentsammanslutning.

En av dem hade kunnat vara att Åland skulle ha byggt en egen producentsammanslutning. Ett annat alternativ var att ansluta sig till en av rikets producentsammanslutningar, vilket också blev den väg man valde.

Det ska också konstateras att under förra mandatperioden bedrevs det rättsprocesser där just den här frågan betonades. Proans är olagligt, landskapsregeringen bedriver inte det tillsynsansvar som man skulle göra enligt lag. Man kan vänta på att rättsprocessen har sin naturliga gång, men det var uppenbart för alla att så var fallet. Det är klart att vi tillskyndade verksamheten, och för mig är det självklart.

Men följden av lagstiftningen och processen blev att åländska företag anslöt sig till en finsk producentansvarsorganisation. Efter viss fördröjning har vi nått den olyckliga situation som vi ser i dag, där vi betalar för höga avgifter.

Jag vill lyfta fram den här historieskrivningen lite som en motvikt. Jag föredrar själv att diskutera saker här inne i salen och inte så mycket på sociala medier, för det tar helt enkelt väldigt mycket tid att sitta och skriva där. Men det har bedrivits en väldigt förenklad debatt.

Jag tycker att vi i dag har haft en konstruktiv debatt från samtliga parter. Det verkar som att alla tar ansvar för den här frågan, och jag vill också ta ansvar för den. Vi behöver hitta en slags samförståndslösning framåt när det gäller producentansvaret på Åland. Situationen är långt ifrån optimal i dag. Våra företag betalar väldigt höga kostnader. Det är flera generationer av politiker som har lett fram till dagens situation, och det är viktigt att komma ihåg.

Så avslutningsvis, fru talman, vi behöver tillsammans hitta en lösning framåt och inte bara prata om vem som har gjort mest fel i den här frågan. Tack!

Tack, talman!

Tack ledamot Valve för ett statsmannamässigt anförande.

Jag tänkte så här: Det här är i grunden en miljöfråga med starka inslag från ett näringslivsperspektiv. Det visar också eftermiddagens debatt, där det är näringslivets glasögon som dominerar, och det är helt korrekt med tanke på de kostnader som har uppstått.

Jag undrar om det skulle vara möjligt för social- och miljöutskottet att begära ett utlåtande från finans- och näringsutskottet kring detta? På så sätt skulle vi från vårt utskott kunna få en mer nischad bild av näringslivets problemställningar.

Tack, fru talman!

Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé att vi kan samarbeta i den här frågan. Det visar också på ett bredare samarbete i lagtinget om vi kan angripa den här frågan från olika håll, så att säga. Absolut. l

Tack, talman!

Det låter väldigt bra. Tack till utskottsordförande för social- och miljöutskottet, ledamot Wikström. Det är bra, Team Åland, det är det som gäller nuförtiden.

Jag vill bara säga att när det gäller historiebeskrivningen, så tycker jag att det är viktigt att man lyfter fram långsiktigheten. Jag vet själv, när jag blev involverad i frågan från 2013-2014, så var jag väldigt irriterad över att man inte hade valt rätt tio år tidigare. Det var egentligen grunden för det hela.

Om man börjar historiebeskrivningen 2014, så tycker jag att man får en felaktig bild av situationen, vilket jag tycker att ledamoten nu satte rätt.

Jag har inte så mycket att fråga, men jag ville bara nämna att inför utskottsbehandlingen så tror jag att det är ganska viktigt att vi diskuterar strukturen. Vi har pratat mycket om att vi kanske ska ha en annan struktur, och det visar sig att kostnaden är ganska hög lokalt här på Åland. Det handlar inte om att vi får en massa kostnader utifrån på oss, utan de verkar komma lokalt. Jag tror att det skulle vara bra om utskottet tittar på strukturen och överväger om det finns något vi kanske gör för mycket. Det är ett medskick på vägen.

Tack, herr talman!

Absolut, kostnaderna för insamlingen, och det känns spontant ganska konstigt att vi skulle ha så fruktansvärt mycket högre kostnader för hur vi samlar in vårt avfall. Jag vet inte exakt vad som är orsaken.

Man måste också fundera på, när man pratar om kostnader för insamling, hur stor andel ska läggas på konsumenten eller den enskilde avfallskunden, och hur mycket ska läggas på producenterna? Det är hela kärnfrågan egentligen.

Men vi har ju som sagt ett kommunförbund på Åland som har lite striktare krav än andra landsbygdskommuner. Det finns säkert något i den här uppsamlingshistorien som har lett till att vi har höga kostnader. Så mycket kan man vara eniga om. Vi får titta på det i utskottet.

Talman!

Bästa lagting och övriga åhörare! Jag tänkte säga några ord i det här ämnet. Obunden Samlings åsikt har redan kommit fram ganska bra, men jag vill gå lite närmare in på detaljer och fundera över dem.

Inledningsvis vill jag påpeka att det är viktigt att man sätter sig in ordentligt i frågan innan man skriver insändare, som några av er har gjort, där ni beskyller och pekar ut vissa partier. Det är verkligen oklädsamt, och jag skulle önska att vi slipper sådant i framtiden.

När vi går in på själva saken, så handlar det om att hela grunden till detta problem lades 2018 när den finska avfallslagen antogs. Det är roten till allt ont, alltså den finska avtalslagen, det skulle vara bättre om vi hade valt den svenska eller den estniska lagen, till exempel. Allt detta är baserat på EU-direktiv, och dessa direktiv kräver inte något nationellt monopol på producentansvarsorganisationer. De kräver inte heller att det ska finnas producentansvarsorganisationer. Svenskarna har löst det så att insamlingen sköts via kommunerna.

Vi har hört idag att det samlas in 700 000 euro eller liknande från företagarna. Ungefär 80 % av dessa medel kommer tillbaka till kommunerna, medan 20 % försvinner bort från Åland eftersom vi har valt att ha detta system. Vi har i praktiken bara en organisation att välja på, ett monopol, och här tror jag att vi borde vara lite mer modiga och återgå till en egen renhållningslag. Vi hade en egen renhållningslag tidigare, och vi klarade av det. Vi klarar av att reda upp våra egna sopor, vi har gjort det under alla år och vi kommer att göra det nu också.

Det fanns tidigare en regel som försvann, nämligen 1 miljon euros omsättningsregeln som försvann ur den finska lagen och därmed från oss. När vi hade en debatt om avfallslagen förra gången nämnde jag att det är problematiskt med finska lagar som blankettlagar. Det står att ändringar som träder i kraft i den underliggande finska lagen automatiskt träder i kraft på Åland. Det är inget bra. Sådant ska vi inte ha. Vi ska ha så att lagarna kommer hit, att förändringarna godkänns här, och att vi vet vad vi tar så att säga. Nu blir det automatiska ändringar som bara ankommer på oss.

Vi borde bra kunna stifta en renhållningslag som säger att producenter av en viss storlek inte ska omfattas. Vi kunde också kunna stifta en lag som säger att detta sköts av kommunerna, vilket i och för sig det bolag som är aktuellt på Åland, de har ett avtal med kommunerna och sköter insamlingen, och producenterna ska finansiera detta. Den grundläggande principen är att producenterna finansierar, och det är något vi måste titta på och ta bättre kontroll över.

Det är också så att vi har ett i grunden dyrt insamlingssystem. Det beror på att vi har 10 000 människor i Mariehamn och 20 000 människor utspridda över hela Åland. Det blir dyrt när vi ska hålla på och samla in i den omfattning som vi har bestämt i avfallslag och förordning. Vi måste se över detta och inte vara lika noga.

Faktum är att när det gäller denna diskussion så blir den faktiskt lite släkt, i alla fall kusin, med den här diskussionen om vad vi ska göra åt klimatet. Vissa av er tycker att man ska sälja hus och hem för klimatets skull, medan andra av oss anser att vi måste se mer praktiskt på saken. Det innebär till exempel att vi kanske måste säga goodbye och adjö till den överdrivna insamlingen som vi ser på Åland. Vi måste titta på hela systemet i grunden om vi ska få ner kostnaderna. Annars har vi det här grundproblemet.

De kostnadsmedvetna, penningmedvetna små kommunerna kan inte vara med i den stora organisationen som Jomala och Mariehamn är med i. Vi får ett väldigt dyrt system som inte är ändamålsenligt.

Tittar man snabbt på EU-direktiven ser vi att små företag kan undantas. I Finland är de inte undantagna; nästan alla företag omfattas och anses vara producenter. Vi har köpt det fast vi kunde välja en annan lösning.

När det gäller insamling har vi detaljkrav i den finska lagen. EU ställer inga detaljkrav på insamlingspunkter.

När det gäller kommunal insamling så säger man ingenting om det. Finland har förstås ett krav på att producenterna ska betala för den kommunala insamlingen.

När det gäller administrationen har inte EU heller lika mycket krav som Finland har infört i sin lag.

När det gäller producentdefinitionen är EU:s definition mycket mer flexibel än den vi har via den finska lagen.

När det gäller organisationen är det valfritt, medan vi i Finland har ett oligopol eller nästan monopol på producentorganisationerna. Det blir inte bra.

Vi ska vara lite modiga och fundera. Vi har inte så mycket att lära oss av Finland när det gäller företagsvänlighet. Jag tror att vi skulle kunna lära oss mera åt Finland när det gäller företagsvänlighet och entreprenörsanda.

Jag skulle säga att vi bör fundera på detta med en egen lag, eller åtminstone ett helt eget kapitel som säger att när det gäller producentansvar så ska ni inte ni läsa den finska lagen, utan då har vi egen. Så borde vi göra. Tack, talman!

Jag tyckte att vi hade en ganska bra diskussion. Men det kändes som lite utpekande. Jag tycker att partiledamöter från Obunden Samling har pekat ut regeringen och undrat vad man håller på med? Jag tycker att det har varit åt båda hållen. Men vi kanske ska lämna det.

Min fråga är att de här sakerna som du beskriver på lång sikt, absolut går att genomföra, men det kommer ändå att ta några år, oavsett vilken väg man väljer.

På kort sikt handlar det väl ändå om att titta på en omfördelning av kostnader. Jag ställer samma fråga till dig som jag har gjort till andra: Om man nu skulle hamna i den situationen att man behöver fördela om kostnaderna från företag till någon annan, skulle Obunden Samling vara med på det? Eller är det bra som det är? Kostnaderna finns ju.

Tack, talman!

Låt oss börja med att klargöra vem som har gjort vad. Den 13 december 2024 fick Finlands förpackningscentral tillstånd att verka på Åland. Vid den tidpunkten visste vi nog vad som skulle hända, och det kan vi lägga på minnet.

När det kommer till kostnaderna är det solklart att vi är bundna av EU-regler som säger att producenterna ska vara med och betala. Hittills har det visat sig att producenterna har betalat betydligt mindre än vad de borde på Åland. Det är faktiskt så.

Det innebär att det nu kanske har blivit oproportionerligt mycket på en gång, eftersom vi har valt att anlita en finsk monopolorganisation för att lösa detta åt oss. Vi förstod inte riktigt hur det skulle gå till. Men det går att räkna bakvägen vad det kan bli.

Som det ser ut nu verkar det som att även väldigt små företag drabbas på ett oproportionerligt sätt. Man borde överväga att låta kostnaden förbli hos kommunerna, där den är idag, och kanske minska belastningen på företagen.

Det tycker jag var ett väldigt tydligt svar. Jag uppskattar också de konstruktiva idéer som vicetalmannen för fram här.

Jag anser att det finns flera saker som man kan titta vidare på i utskottet och i framtida behandlingar, och säkert också sådant som man kan arbeta med inom näringsavdelningen. För på lång sikt känns det som att väldigt mycket är möjligt.

Det korta perspektivet är dock mer utmanande. Vad kan vi åstadkomma här och nu, inom en vecka? Där är vi ganska bakbundna på många håll.

Tack, herr talman!

Jag reagerade lite på det som ledamoten Måtar sa om den överdrivna insamlingen. Jag skulle vilja veta mer om vad han menar med det. Menar han att det finns visst avfall som inte ska samlas in? Eller handlar det om att visst avfall ska gå ner i samma tunna som förr? Vad är hans tankar kring den överdrivna insamlingen?

Tack, talman!

Ett väldigt konkret tips är den bioavfallsinsamling som man pallrar med, på ren åländska. Jag misstänker att man inte ens har fått deponera det hos någon riktig bioavfallsmottagare här på sistone, så har fåglarna viskat i mina öron, i alla fall. Det skulle man kunna sluta med omedelbart. Det är ett konkret exempel. Jag kan säkert ge fler exempel, men jag har inte tid.

Tack, talman!

Andra frågan som jag är lite nyfiken - om jag förstår vicetalman Måtar rätt- så ska inte alla producenter vara med och betala. Är det vissa producenter som ska stå för kostnaderna för resten av producenterna?

Sedan att kommuninvånarna i så fall, via kommunerna, får betala en större del av kostnaderna. Ser vicetalman Måtar den problematik som jag har försökt lyfta? Om kommuninvånarna generellt ska vara med och betala en större del av detta, så gör de det inte utifrån sin egen konsumtion – det vill säga hur mycket de själva konsumerar och hur många förpackningar de använder. Istället betalar de för grannens konsumtion. Är det rättvist?

Tack, talman!

Precis som det är ordnat i hela samhället, finns det en mängd olika företag och vissa företag betalar mycket mer än andra. Det är en verklighet vi redan känner till.

Företag med en mer omfattande verksamhet har en betydande betalningsförmåga. Därför kan det vara helt rimligt att skapa ett system där de stora företagen betalar mera. Detta skulle kunna bidra till att slippa ett tungrott administrativt system med många små aktörer som måste hanteras administrativt, vilket blir onödigt dyrt.

Vi har också levt med detta i Finland och på Åland, där företag med en omsättning under 1 miljon var undantagna. Vi bör absolut återgå till den modellen.

Talman!

Tack vicetalman Måtar som är jurist. Vi är alla eniga om att det måste göras något och att det ska göras. Sedan är frågan hur detta ska gå till. Har jag förstått det rätt att det är ganska komplext.

Man gör ju ofta jämförelser med Finland, och då är det 500 eller 800 procent dyrare här jämfört med motsvarande verksamhet. Kan vicetalman Måtar berätta om det finns en juridisk möjlighet för oss att ansluta oss till det system som de har i Finland? En enkel väg vore att vi skulle ligga på samma nivå i taxorna som de har i Finland.

Tack, talman!

För det första ska vi komma ihåg att det finska systemet är anpassat och designat för ett land med 5,5 miljoner invånare där de flesta bor i Nyland lite förenklat och man kan även inkludera Egentliga Finland.

Att samla in och uppnå återvinningsmålen är enklare där, och det finns vissa stordriftsfördelar som vi absolut inte uppnår här på Åland. På Åland måste den här förpackningsorganisationen ingå avtal med alla åländska aktörer, det vill säga kommuner och kommunförbund, och det är de som utför arbetet. Detta blir tydligen dyrt.

Dessutom har vi transporterna att ta hänsyn till. Det mesta av soporna måste fraktas bort härifrån, vilket också bidrar till kostnaderna. Så är det inte i Finland, så det går inte riktigt.

Tack vicetalman Måtar. Jag förstår inte varför det inte skulle gå. Beror det på att vi har valt att avfallshanteringen är en åländsk behörighet? Men om vi skulle ansluta oss till det finska systemet?

Jo, jag förstår att vi är många olika öar med mer eller mindre befolkningsunderlag. Men i Åbolands skärgård är det inga problem om du har en liten butik i Korpo. Det finns många färjor, det är avsides och glesbebyggt.

Så på något sätt får jag intrycket att hela det här problemet uppkommit på grund av lite självstyrelsepolitisk envishet, vilket har lett oss till att vilja gå en egen väg. Därför har vi hamnat i den här situationen. Som jag sa tidigare, ibland biter sig självstyrelseambitionerna i svansen och leder till negativa konsekvenser.

Tack, talman!

Vi är nog på lite olika linjer. Lagtingsledamot Lindén ibland är lite pessimistisk och kanske också tror på Finland. Jag skulle påstå att den här lagen, som vi har valt att ha som blankettlag, är en ganska socialistisk produkt. Den beaktar inte alls näringslivets behov och kostnader, särskilt inte när den ska tillämpas på Åland.

Att hantera sopor och förpackningsavfall, om man skickar det härifrån till en mottagningsanläggning, ska man då skicka det till Finland eller till Sverige? Jag tror att det är billigare att skicka det till Sverige, åtminstone om man ser på fraktkostnaderna. Det är billigare. Kanske mottagningsavgifterna är jämförbara. Men det här är detaljer som också måste redas ut och som inte är helt klara för mig i praktiken.

Tack, talman!

Jag instämmer i problematiken med att vi har en finsk blankettlag. Det är i själva verket grunden till de svårigheter vi står inför nu. Omsättningsgränsen trädde i kraft automatiskt och det konstaterades att Proans var olagligt och plötsligt hade vi en situation med nya lagkrav, utan att det finns någon producentsammanslutning.

Dessutom påverkar hela processen med vitesbelopp och hur den hanteras enligt den finska blankettlagen situationen ytterligare.

Nu när vi också försöker hitta förenklingar är det ingen i huset som känner till de paragrafer och tolkningar som finns i den finska lagen. Ingen har skrivit dem, vilket gör det svårt att avvika från dem och att hitta åländska anpassningar utan att förstöra helheten. Det gör det hela mer komplicerat, och jag håller med om att det ställer till det.

Tack, talman!

Minister Josefsson, det är nästan ljuv musik för mina öron att höra det där. Jag hoppas att ni kommer att komma fram med ett vettigt förslag. Jag tror absolut att vi kan göra det enklare än vad Finland har gjort. Vi ska ha självförtroendet att vi kan stifta lagar här som är bättre för oss. Det är därför som detta är mervärde för självstyrelsen.

En sak som jag har längtat efter att få säga flera gånger nu, och som jag nästan glömde bort, är att vi steg på fel tåg. När man stiger på fel tåg, vad gör man då ? Jo, man stiger av på närmaste perrong. Man tar tåget tillbaka och ändrar riktning. Det är precis det vi måste göra här och nu. Vi ska ta tåget tillbaka och försöka reda upp det här.

Till den här delen kan utskottet gärna fördjupa sig lite. Att ta fram en helt ny åländsk avfallslag, det gör man inte i en handvändning, utan det kräver ganska mycket arbete. Det är förstås inget vi kommer att hinna med på så här kort varsel, att försöka sänka näringslivets kostnader och minska byråkratin.

Inledningsvis kommer vi att försöka gå in i den lagstiftning vi har och hitta de förenklingar vi kan. Men mer långsiktigt kan man absolut överväga en åländsk lagstiftning på det här området. Samtidigt bör vi se över vårt insamlingssystem på Åland.

Det är slutligen landskapsregeringen som handhar lagstiftningen, medan kommunerna har behörighet att bestämma över vilken sorts insamling de har.

Tack, talman!

Bra, minister Josefsson. Jag skulle vilja ge ett medskick. Ungefär så här borde man göra: Man borde samla in det som är ganska ordnat. Allt farligt avfall måste samlas in. Man bör också samla in glas och metall. Sedan därutöver skulle man nästan sätt allt i samma och köra samma väg det till Sverige, ungefär så. På det sättet har man gjort väldigt länge.

När 30 000 ålänningar, eller kanske bara 20 000 som bor på landsbygden, gör på det viset så blir det betydligt effektivare och billigare. Det är bara att titta på hur man gör i resten av världen.

Tack, talman!

Tack för en bra debatt! Jag ska försöka förtydliga vissa saker och sammanfatta annat.

Låt oss börja med att definiera vad producentansvar är. Hur kommer det sig att det finns så många åländska företag i förhållande till finska företag - om vi ser på per capitanivå - som råkar ut för den här byråkratin?

Enligt EU:s regelverk: Den som först tillhandahåller en förpackad produkt på hemmamarknaden bär ansvaret för den förpackningen. Om du köper in en produkt på Åland från ett annat land, så är Finland ett annat land i detta sammanhang, Åland betraktas som ett eget land. När man köper in något från Sverige, Finland eller Kina så är jag som första mottagare av produkten ansvarig och betalar producentansvaret. Om jag i min tur säljer produkten vidare till en matbutik, är det fortfarande jag som betalar producentansvaret. Matbutiken betalar inget producentansvar för just den varan. Däremot, om matbutiken importerar direkt från en svensk konkurrent, är det matbutiken som betalar producentansvaret. Om jag exporterar från Åland, är det den som tar emot varan i det landet som betalar producentansvaret.

Den konkurrensnackdel som finns kanske inte är så stor som man tror, eftersom man inte betalar för det man exporterar, och även konkurrenter som importerar till Åland har samma producentansvar. Det blir dock en viss konkurrensnackdel eftersom de högre kostnaderna tas ut här. Om man importerar råvaror som kommer förpackade, måste man också betala för dessa förpackningar.

Några korta ord om historien. Ledamoten Måtar tog upp en hel del, och det har varit en långdragen fråga i det åländska samhället. Det har aldrig fungerat som det ska. Det som hände nyligen var att Proans lade ned 2023, samtidigt som EU införde en förordning som skärpte producentansvaret, vilket konstaterades vara en kopia av den finska blankettlagen. Finland införde de nya kraven, vilket automatiskt ledde till att samma krav gällde på Åland. Mitt i allt detta, 2024, fanns ingen producentsammanslutning, och alla företag skulle plötsligt gå med i en producentsammanslutning och betala producentansvar. Tidigare var det bara företag med en omsättning om 1 miljon och uppåt som omfattades av detta.

Det var hela situationen och nutidens strul medförde att företagare blev intvingade i systemet utan att veta vad det skulle kosta. Det var en beklaglig situation, men så uppkom det. Näringslivet valde då, jag tror det var 2023, att man ville få hit en finsk producentsammanslutning. Det var också näringslivet som sedan åtminstone 2011 ville ha en finsk blankettlag. Man hade ett möte på Ålands Näringsliv där 40-50 företag var representerade, och man beslutade att man ville ha hit det som blev FFP som de facto hanterar av 90 % av de finska företagens producentansvar.

I samband med att de etablerade sig på Åland upptäcktes en hel del brister. Vi hade den finska lagstiftningen, som var utformad av det finska samhället, och därför behövde vi ändra vissa delar på förordningsnivå. Det gick snabbt att göra, och vi kunde sänka kostnaderna med åtminstone 200 000 euro för näringslivet. Det innebar att det inte fanns något producentansvar 2024, och företagen betalade noll i avgift det året. Dessa kostnader togs istället ut via ålänningarnas avfallstaxa eller kommunerna och MISE, vilket är anledningen till att de är upprörda i denna situation. Det är tacksam lagstiftning att vara ansvarig över, alla är riktigt förbannande.

Några ord om kostnaderna. De är exakt 734 202 euro som läggs på näringslivet. Ungefär 15 % av detta går till administration, 15 % hänför sig till transporter och Svinryggen och 70 % går till att täcka kommunernas och Mises insamlingsenheter. Dessa kostnader har alltid funnits, förutom administrationskostnaderna som antagligen var lägre tidigare. Det som har hänt är att dessa kostnader har tagits ut från ålänningarnas avfallstaxa. 80 % av kostnaderna flyttas från ålänningarnas avfallstaxa till näringslivets nota och slutligen till produkterna som de säljer. Teoretiskt sett kommer vi att se en liten inflation på matpriserna pga detta. Som sagt, kostnaderna har förflyttas bara. Det är inga nya kostnader.

Vissa kan tycka att detta är bra, men personligen anser jag att det är ett dåligt system, eftersom det tar bort incitamenten för kommuner och Mise att göra det kostnadseffektivt. Nu plötsligt betalar företagen en stor del av kostnaderna, vilket kan leda till att man utökar servicen, till exempel från 4 till 8 fack, eftersom det är billigt. Någon kommun kanske öppnar en ny återvinningsstation, vilket inte kostar så mycket. Men kostnaderna måste fortfarande bäras av någon, och det blir företagen som får betala, utan att egentligen ha något att säga till om. För befolkningen innebär det högre service och troligen en bättre återvinningsgrad, vilket är positivt. Det är tanken med producentansvaret.

På andra ställen har producenterna varit med och byggt upp återvinningssystemet. Här kommer det bakvägen in i ett redan rätt välfungerande system på Åland, vilket blir väldigt konstigt. Vi behöver hitta en balans.

Om vi ska sänka kostnaderna för näringslivet, måste vi antingen sänka kommunernas insamlingssätt, sänka servicegraden, ta bort någon återvinningsstation, göra hämtningar mer sällan eller annat. Men om vi ska göra detta kortsiktigt och påverka nästa prislista, som borde ha kommit ut redan, så handlar det om att förflytta kostnaderna. Dessa kostnader har länge funnits här, och jag tror inte att det kommer att hända, speciellt nu när incitamentet för dem som ansvarar för kostnaderna mer eller mindre är borta.

Inledningsvis behöver vi absolut hitta en balans mellan kostnaderna och långsiktigt arbeta för att sänka de totala kostnaderna för samhället i stort. Men det är inget vi löser i en handvändning.

Ett sista ord om småföretag. Om vi lyckas undanta småföretagen från denna byråkrati, vilket är regeringens målsättning, kommer deras kostnader, som de står för nu, att behöva belastas av dem som är kvar i systemet. Det tycker jag inte är rättvist. Man ska inte betala för mer avfall än vad man faktiskt producerar. Det var det vi tog beslut om gällande glas. Men kostnaden försvinner inte bara för att vi lagstiftar om det. Dessa kostnader kommer att bäras av medborgarnas avfallstaxa, som de i princip alltid har gjort. Oavsett om vi pratar om att flytta kostnader från näringslivet tillbaka till kommuner, Mise och medborgarnas avfallstaxa så kommer avgifterna att vara lägre än vad de någonsin har varit. I princip har man uppburit nästan 100 % av avgifterna även på Proans tid. Det handlar helt enkelt om att hitta en balans, och det är målsättningen på kort varsel.

Jag sätter punkt där så att vi kan gå vidare med några repliker. Tack för mig!

Tack, talman!

När vi pratar om de kostnader och de extra pengar som kommunerna får, så försökte jag ta upp en viktig fråga.

Producentansvaret, som är en del av hela avfallslagen, så de mål som ställs upp är minimikrav. Om jag inte minns fel, ska kommunerna återvinna 60 % av sitt avfall senast år 2030, och 65 % senast år 2035.

Jag är osäker på hur det ser ut idag när det gäller den faktiska återvinningsgraden, men det är tydligt att kommunerna måste arbeta för att nå dessa mål. Det är något vi har lagstiftat om. Om kommunerna inte uppfyller dessa krav, kommer det att komma pekpinnar och krav från högre instanser.

Det är också viktigt att se producentansvaret i ljuset av avfallslagen och EU-direktiven, i ett större perspektiv. Det handlar inte bara om att bibehålla avfallshanteringen som den ser ut idag, utan vi har också EU-krav som ställer högre krav på oss år 2030 och 2035.

Så är det. Vi har implementerat EU:s målsättningar på miniminivå, kan vi tillägga. Jag gissar att den breda politiska åsikten är att vi ska ha en bra återvinning. Man vill det. Frågan är vem som ska betala för det.

Historiskt sett har befolkningen inte varit nöjd med sina avfallstaxor. Det har aldrig varit så. Jag tar tillbaka det jag sa tidigare; det har funkat helt okej fram tills nu, men det tål att fundera på. Jag tror att det är svårt, och jag tror inte att det är en jättebra bild av Åland att frångå de målsättningarna. Men det är min personliga åsikt.

Vi får se hur det utvecklar sig med kommunernas återvinningsansvar. De extra pengarna borde hjälpa till med det i alla fall.

Ministern pratar här om hur avfallssystemet är uppbyggt på Åland. Det är viktigt att komma ihåg att stora delar av Åland inte kan välja en avfallshantering som återspeglar deras faktiska behov. Vi har ett kommunalförbund som bestämmer vad den minsta hämtningen ska vara, och de som bor ensamma, som pensionärer, hamnar ofta med en högre kostnad trots att deras behov är mindre. Det är verkligheten för en stor del av ålänningarna.

Avfallslagen kan reglera många saker. Vi Obunden Samling vill ta bort det här, så att man ska ha rätt att köpa avfallstjänster som motsvarar ens behov. Avfallslagen är komplex och mångfacetterad.

Den är minst sagt komplex. I grunden är det ganska valfritt för kommunerna hur de sköter avfallshanteringen, och jag tillhör en kommun som inte är med i Mise som exempel. Det ser olika ut på Åland, och det är fritt fram för kommunerna att välja den lösningen eller inte.

Jag anser att vi härifrån detta rum inte ska bestämma vad kommunerna får vara med i och inte. Det är upp till kommunerna själva.

Tack, talman!

Tack minister Josefsson för redogörelsen. Vad gäller det ministern säger om att det inte finns några incitament för kommunerna att hålla kostnaderna i schack, så har han helt rätt. Det var delvis därför jag lyfte i mitt anförande att man måste titta på den här aspekten och lindra kravbilden för kommunerna när det gäller vad de ska upprätthålla. Det handlar om att minska antalet återvinningscentraler på fasta Åland och göra det möjligt.

Detsamma gäller också för företagarna. Det måste vara väldigt tydligt när man tar fram en ny lagstiftning att företagarna aldrig ska behöva bekosta någon del av fastighetsnära hämtning. Det är extremt viktigt att tydliggöra.

Det finns både ett långsiktigt och ett kortsiktigt perspektiv. Just nu har vi fokus på det kortsiktiga. Vi börjar få ett mycket bra underlag hos landskapsregeringen. Vad består kostnaderna av? Hur kan vi påverka dem? Det är något som utskottet gärna får titta på och ge medskick till den långsiktiga biten.

Frågan är väldigt komplex, och det är inget vi kommer att lösa, knappast under den här mandatperioden. Men vi kanske kan påbörja arbetet åtminstone.

Talman!

Vi närmar oss ju snart turistsäsongen. Näringsministern nämner småföretagarna. Landskapsregeringen gick tidigare ut och sade att man omvärderat definitionen av förpackningsproducenter, vilket innebär att de minsta företagen inte längre omfattas av producentansvaret.

Med anledning av det har jag en fråga inför sommaren till näringsminister Josefsson. Hur är det med glasskiosker och andra sommar plopp upp verksamheter som säljer för 21 000, alltså mer än 20 000 euro som är gränsen. Omfattas dessa företagare av producentansvaret?

Enligt EU:s regelverk, den finska och vår lagstiftning så står att reglerna endast gäller professionella aktörer. De som inte är momspliktiga räknas inte som en professionell aktör, utan snarare som hobbyföretagande, just för att de inte ska belastas av detta. Den tolkningen gjorde landskapsregeringen.

Men om man är momspliktig, gäller det här såsom lagstiftningen ser ut nu. Det är något vi förhoppningsvis kan undanta för dem som har få förpackningar. Det är målsättningen.

Talman!

Det är ett viktigt budskap. Det finns en hel del sommarverksamheter som är momspliktiga, och här kan det bli problematiskt. Om man börjar nå en försäljning på 20 000 euro så kanske man ska stanna vid 19 980 för att slippa omfattas av producentansvar. Då pratar vi verkligen om att det inte blir tillväxt.

Jag har ställt frågan tidigare i debatten och tänkte ta den till ministern också. Det handlar om huruvida landskapsregeringen har övervägt möjligheterna att komma med en tilläggsbudget för att kunna kompensera de åländska företagen för den orättvisa som jag anser har uppstått.

Fråga två är om man har övervägt möjligheten att gå in och betala en stor del av de kostnader som har uppstått för producentansvaret.

Landskapsregeringen kan inte gå in och betala för det. Det är rent av olagligt att betala fakturor på det sättet.

Däremot finns det möjligheter till stöd, och det är något vi tittar på. Det är dock inte lätt. EU har en "polluter pays"-princip, vilket gör det svårt att ge stöd för detta. Dessutom blir det inte heller rättvist, eftersom vissa företag inte kommer att kunna ta del av stödet beroende på deras storlek, om de är primärnäringar och tidigare erfarenheter.

Dessutom leder det till mer byråkrati om vi bygger upp systemet för att ersätta via stöd. Vi har dock inte uteslutit det. Vi undersöker möjligheterna, men de ser begränsade ut, och det är inget som kan lösas snabbt. Man måste notifiera i EU. Det kan ske i höst, så att man i så fall kan börja ansöka om det.

Talman!

Jag ifrågasätter om vi är ett eget land. Varje gång vi diskuterar EU-frågor här i salen - vi kan ta upphovsrätten som exempel - så hörs det eka att EU ser enbart nationalstater. Vad är det som gör att vi är ett eget land här enligt ministern? Skulle det vara så att vi är ett eget land, då tycker jag att vi ska börja agera som ett eget land och upplysa kommissionen och EU:s institutioner om hur detta drabbar vårt land.

Vi har behörighet på området och klassas som ett eget land.

Vi har förstås lyft problematiken med producentsammanslutningen. I de fall där vi kan gå in på Finlands taxa, så går det inte, och de är inte heller intresserade av det. Det skulle bli en sorts subventionering från finska företag till åländska företag i så fall. Det är inget av intresse för dem att göra det, även om vi inte skulle ha den här behörigheten.

Talman!

Min poäng är att då får vi börja lyfta det med EU på ett helt annat sätt, om vi är ett land.

Jag vill tillägga en sak till ministerns anförande. Om jag uppfattar ministerns budskap rätt så betraktar han detta som ett slags nollsummespel mellan å ena sidan kommunerna och å andra sidan producentansvaret, såsom det förverkligas gentemot företagarna just nu. Det vill säga, det enda vi kan göra är att flytta kostnadsbördan över till kommunerna, och inte så mycket mer.

Svar ja, på kort sikt. Sen kan man förstås utforma insamlingen av avfall för att ta vara på resurser och tjäna pengar på det, vilket i sin tur kan sänka kostnaderna. Men på kort sikt handlar det också om att flytta kostnaderna, att flytta tillbaka dem. En stor del av kostnaderna har flyttats från kommunernas avfallstaxa till näringslivet. Vi ser på ett sätt att flytta tillbaka en del av dessa kostnader, men inte allt. Det kommer oavsett att bli billigare för ålänningarna.

Men som sagt, det handlar inte om några nya kostnader. Man har debatterat och varit arg på avfallstaxor under många decennier på Åland. Det är inte lätt. Det är inte enkelt att sänka kostnaderna, annars skulle de redan vara låga.

Tack, talman!

Åland är litet, men vi är knappast 3 000 % mindre effektiva. Därför är det viktigt att vi vågar granska det här systemet och se hur det fungerar. Vi bör också titta på hur fördelningen ser ut, precis som ministern nämnde i sitt anförande.

Jag tänkte på att företagarna betalar allt, och sedan får kommunerna, enligt avtal med Rinki eller FFP, tillbaka 80 %. Ministern nämnde att kommunernas totala kostnader är 70 %. Är det då så att kommunerna tjänar 10 % genom att de får 80 % tillbaka, men har 70 % av kostnaderna?

Jag vågar inte säga exakta siffror, men 70 % av den totala kakan för näringslivet ersätter kommunernas insamling. Det finns en skillnad mellan konsumentförpackningar och företagsförpackningar. Företagsförpackningar är billigare och täcker direkt till svinryggen.

Jag vågar dock inte slänga mig med siffror, eftersom det blir för komplicerat. Det finns tio olika priser för alla dessa fraktioner, och vi får gå igenom det mer detaljerat i utskottet.

Talman!

Men jag vågar slänga mig med siffror. Jag påstår att 70 % av kostnaderna är kommunernas, men enligt avtal får de tillbaka 80 %.

Det är viktigt att titta på paragraf fyra, som hänvisar till rikets 49B, där det står inskrivet 80 %. Är siffran 80 % rätt? Om vi undersöker var kostnaderna ligger och hur de fördelar sig, kan det visa sig att 80 % faktiskt är fel. Man kanske antog, när man tog den här lagen, att det ska vara 80 %. Men om det framkommer att kostnaderna är betydligt lägre när man börjar gräva i det, borde det vara ganska enkelt att ändra paragraf fyra så att procenttalet motsvarar de faktiska kostnaderna. Det ska inte vara så att kommunerna får mera än vad det kostar för dem.

Tack, talman!

Jag förstår frågan. Det verkar som att det har uppstått ett missförstånd. Det handlar om 80 % av kommunernas kostnader plus en del av transporterna. Av den totala kakan utgör kommunerna 70 % och det är 80 % av de 70 % så att säga. Blev det tydligare?

Men det är inte så att kommunerna tjänar på det här, och vi kan inte heller sänka kravet på 80% eftersom det är EU:s miniminivå. Däremot kan vi höja det om vi vill, men jag tror inte att vi vill det. Det handlar om 80 % av kostnaderna, och vi kan redogöra för kostnadsbilden. De betalar inte för mycket på systemnivå, anser vi.

Vi anser dock att kostnaderna är för höga för näringslivet.

Tack, herr talman!

Ministern höll ett bra anförande, informativt. Ministern tar tag i den här saken. Man jobbar med den här frågan på allvar och genomlyser problematiken.

Det finns många alternativ till lösningar och vi har fått en hel del förslag här idag. Det lät på ministern som att man tar detta på allvar. Det är mycket bra att man jobbar med det här. Det är viktigt för hela lagtinget och landskapsregeringen att vi löser den här frågan, så att vi får en rättvisa i det här systemet.

Jag håller med. Det har varit en bra debatt med konkreta förslag. Det här är exakt så som jag vill att lagtinget ska fungera.

Det har varit en bra dag, även om jag kände en viss oro för producentansvaret i lagtinget. Problemen kvarstår, men vi kommer att arbeta hårt med dem, och de har hög prioritet. Så är det.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.