Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Diskussion.

Talman, vi har en uppdatering av jaktlagen på bordet.

I huvudsak handlar det om att införa vitsvanshjorten med liknande villkor och upplägg som för rådjur med syfte att få en bättre förvaltning och jakt av arten. Vitsvanshjorten är ingen naturlig art på Åland utan härstammar från Nordamerika men har funnits här sedan 70-talet och populationen verkar öka för varje år. Jakt på vitsvanshjort har blivit lika vanlig eller till och med vanligare än både rådjursjakt och älgjakt i vissa delar av Åland, framförallt i skärgården och det är där man i huvudsak efterfrågat denna ändring. Idag är jakten på vitsvanshjort nämligen mer eller mindre okontrollerad och ingen förvaltning finns. Det finns också skäl, liksom som med rådjur, att hålla ner populationen. Dels för att minska antalet skador på åländska odlingar, minska risken för smittsamma sjukdomar och minska trycket på andra arter som t.ex. älgen som tyvärr istället minskar för varje år.

Ytterligare föreslås en utökning av skjutprovet. Vid jakt på vitsvanshjort använder man i huvudsak kulgevär vilket ställer högre krav på hantering och säkerhet än t.ex. hagelgevär. Idag har man krav på avklarat skjutprov vid älgjakt som då tyvärr alltmer minskar och nu föreslår man att skjutprov gäller vid användning av kulgevär i all gemensamhetsjakt av klövvilt.

De här ändringarna tycker i princip alla 17 som gett remissvar att är något positivt och nödvändigt. Något som däremot alla jaktvårdsföreningar motsatte sig var förslaget om att ha krav på jaktledare vid rådjursjakt - vilket man har vid älgjakt och nu då även vid jakt på vitsvanshjort.

Anledningen att man motsatte sig det kan sammanfattas med följande utdrag från ett av svaren som jag tänker citera rakt av:
“Undantag för rådjursjakt behövs för att bibehålla traditionen av småskalig jakt i mindre jaktlag som bedrivs av lokala jägare på mindre marker, därför anser vi att rådjursjakt bör undantas från krav på jaktledaransvar samt varselfärger. Denna jaktform sker ofta i små grupper och är vanligtvis inte förknippad med samma säkerhets utmaningar som jakt i större jaktlag. Att införa jaktledaransvar för denna typ av jakt riskerar att komplicera och byråkratisera en i grunden enkel jaktform, utan att i motsvarande grad öka säkerheten eller bidra till bättre viltvård.”
Det är goda skäl och därför har vi ändrat förslaget så att det fortsätter som idag; alltså inget krav på jaktledare eller varsel kläder vid rådjursjakt. Rådjursjakt räknas i Finland som småviltsjakt och liksom vid harjakt finns inte några krav på jaktledare.

Bakgrunden till att man föreslog att införa det från början ligger dels i att flera jaktlag lyft behovet av att tydliggöra jaktledarrollen samt ge dem lagstöd eftersom det är flera som har jaktledare även vid rådjursjakt. För att också gå dem till mötes står det därför nu istället att man KAN utse en jaktledare, samt tydliggjort rollen. Men det är inget krav. Jägarna får själva bestämma.

Då vi väl öppnar lagen passar vi på att lägga in en paragraf om Århuskonventionen som lagtinget gett sitt bifall till 2003 - som alltså gäller på Åland oavsett om det står i någon lag eller inte. Århuskonventionen innebär att regionala natur- och miljö sammanslutningar har rätt att besvära sig över beslut i ärenden som gäller undantag från fredningsbestämmelser. Det här aktualiserades i samband med skyddsjakt på havsörn som tyvärr besvärades 2023 och igen 2024 vilket då även stoppades. Då fanns en del otydligheter kring det här och en av anledningarna att vi känner nytta med att lyfta in det i jaktlagen är att tydliggöra att det endast är åländska sammanslutningar som kan besvära sig, och inte finska.

Slutligen. Något som också var väldigt samstämmigt i remissvaren var att man önskar en sänkning av jaktvårdsavgiften för minderåriga. Det är inget som bestäms i lagen utan inför nästa jaktsäsong och det är något vi kommer ta i beaktande och försöka genomföra. Jakt och viltvård är en viktig åländsk tradition vi måste värna om och då behöver vi ha så låga trösklar som möjligt för få nya våra unga att börja jaga.

Tack, talman! Tack minister Josefson! Jag vill börja med att gratulera er. Det är fantastiskt fint att ni har kommit i hamn med den här lagstiftningen, särskilt förvaltningen av vitsvanshjortstammarna som vi har efterlyst från jägarhåll under kanske 20 år. Mycket bra. Jag skulle dock vilja fråga, ni var inne på det här med klädesplagg med varselfärg och att det fanns ett visst motstånd för det. Jag skulle gärna höra vilka är nackdelarna med att bära klädesplagg med varselfärg oberoende av vilken jakt man bedriver? Att hantera vapen oberoende om det är kulvapen eller hagelgevär är mycket starkt förenat med säkerhetsarrangemang varav den här klädseln är en mycket viktig del av det.

Tack talman! Min uppfattning är att det finns inga nackdelar med att ha det och det används i väldigt stor utsträckning. Jag tror motståndet varför man ifrågasätter det är nog mer att kontrollen från offentligheten att bestämma vad man ska ha för kläder på sig. Jag har haft jägare som hört av sig och berättat om exempel där det är väldigt småskaligt. Man går ut en eftermiddag, kanske två personer, det blir närapå fånigt att bestämma vad folk ska ha på sig för kläder. I dagens läge fungerar det också, man kommer väldigt långt med sunt förnuft och det utgår jag ifrån att jägarna har. Det är inget problem i dagens läge heller så jag ser inga problem med att inte heller lagstifta om det.

Tack, talman! Nej, det är nog faktiskt inget problem. Det är nog så gott som 100% av jägarna som bär dessa signalfärger därför är jag lite förvånad att man frångick det ändå. Jag tycker att det finns fördelar med att jägarna har den här signalfärgen, särskilt i rött, vilket det skall vara förstås. Det här ger också transparent, folk som rör sig i naturen såsom bärplockare ser den här färgen på håll och då vet man att man håller sig därifrån. Jag tycker att det är bra för synligheten att man skulle ha haft det med också i lagstiftningen. Men i praktiken så är det ju så att de jaktkläder man köper idag, de har redan färdiga signalfärger. Så det här är nog egentligen inget stort problem. Och skulle inte heller varit ett problem i lagstiftningen.

Nej, som sagt, jag uppfattar inte att det är något problem och tycker inte heller att vi ska byråkratisera i onödan om det är något som fungerar väl som det är redan gör.

Tack, talman! Får tacka ministern för allt gott och gediget arbete med att harmonisera jaktlagen att den också gäller också vitsvanshjort. Det är ju ett lite större vilt än ett rådjur. Den här ändringen att man inte kräver jaktledare på rådjur tycker vi är positivt. Det känns som att det var mer att överbyråkratisera en jaktform som ändå har ganska vida gränser vad gäller jakt. Det viktigaste är väl att vi kan hålla rådjurs stammen nere. Som det känns nu så är det bara färre och färre personer som jagar rådjur och då är det viktigare att det kan vara lättare och mindre byråkratiskt att jaga för att faktiskt hålla ner stammen. Den ska väl inte växa större än vad den är idag. Snarare tvärtom.

Tack! Jag instämmer att det är bara positivt om vi lyckas hålla ner rådjursstammen. Vi behöver också fler aktiva jägare. Man ser en liten uppsving, framför allt under pandemin, det är något positivt. Men då är det viktigt att vi inte ska göra det onödigt krångligt att jaga och bedriva vad många har som sitt främsta fritidsintresse.

Talman! Jag menar att alla som jagar så följer man ju jaktetik, inte håller man på med någon vilda västern där ute i skogen. Alla kan ta sitt ansvar som jägare. Här nämndes kläder och annat, jag tror nog att jaktetiken finns med, alla som jagar har respekt för viltet. Även utan att överbyråkratisera och göra det alltför krångligt för att framför allt jaga rådjur, så den ändringen är bra.

Så är det. Jag uppfattar att jägare är oftast de också som värnar och bryr sig om miljön och naturen väldigt långt. Många som gör aktiva miljöåtgärder och ofta de som också snappar upp olika förändringar som sker i naturen. Det är också som jag ser det, viktigt att värna traditionen att ha jägare också ur ett för miljöhänseende.

Tack, Herr talman! Ministern resonerar om förvaltningsplaner, att vi ska upprätta dem och att vi ska ha beståndet under kontroll, om jag förstår det rätt. Jag undrar lite på sikt här, som vi vet nu finns i huvudsak vitsvanshjort i ytterskärgården där en stor del skjuts bort. Men är den långsiktiga tanken att vi ska få en ökad population också på fasta Åland, via förvaltningsplaner. Jag tyckte att ministern resonerar som så var inte fallet utan mer om kontroll. Men är tanken att vi i framtiden skall ha en population på Åland som flera ålänningar kan njuta av? Kan ministern förtydliga lite på den här punkten?

Tack för frågan. Jag har egentligen ingen personlig åsikt i den här frågan, eller som vi har diskuterar desto djupare i detta skede. Såsom jag uppfattar det, också risken med att den här arten sprider ut sig alltför mycket är att den slänger ut andra arter som till exempel rådjur men framförallt älgen. Därav finns det skäl att hålla ner populationen. Men jag kan inte ta ställning till själv i vilken grad vi ska göra det, utan det är något jag tycker att vi ska diskutera tillsammans med jägare, men framför allt med förvaltningen. Det är svårt att diskutera när vi inte har något att utgå ifrån. Vi har en uppfattning att arten ökar, men vi har ingen som sagt förvaltning eller särskilt mycket statistik att utgå ifrån.

Tack, herr talman! Jag tror att det är en fråga som många funderar på. Hur kommer populationen se ut i framtiden på fasta Åland och vad får det för konsekvenser. Det är väl någonting som vi i utskottet får fördjupa oss i, vad det här kan få för konsekvenser. Det var bara intressant att höra någon slags reflektion om det. En annan fråga som jag funderat på det handlar om den här ha gränsen på 150 ha. I Finland är det 500 ha till följd av att man har mycket större ytor. Men vet ministern, var kommer just den här gränsen 150 ha ifrån? Är det skälig storlek på områden eller bör den vara mindre?

Tack talman! Jag vet faktiskt inte var den kommer från början. Det är ju något man har i dag på rådjur och det fungerar väldigt väl. Det är min uppfattning och många har framfört att det är också det man har önskat gällande vitsvanshjort. Gällande den ändring som görs nu är att man för in 150 ha gällande vitsvanshjorten, är kopplat till rådjursjakten. Sedan finns det också att undantag kan ges eftersom vitsvanshjorten oftast är ute på en holme eller liknande och då kan man få undantag om området understiger de 150 ha. Men man ändå sett att de här 150 ha främjar samarbete och effektiviteten i jakten. Jag kan inte säga exakt hur det just är 150 och inte 160 eller 140 för den delen.

Talman! Tack för presentationen. Jag har en kort fråga till ministern som jag inte fått riktigt grepp om. Om ett jaktlag i skärgården disponerar ett sammanhängande markområde om 350 hektar mark. Får man då jaga vitsvanshjort?

Ja, det får inte understiga 150 ha. Det finns undantag som sagt, men ett sammanhängande område på minst 150 ha.

Talman! Tack för den informationen. Kan ministern sedan berätta lite hur landskapsregeringen resonerat när man gått inför gränsen 150 ha för rådjursjakten. Har man inte funderat på att minska arealen så att fler jägare skulle ha möjlighet att jaga rådjur på sina egna marker. Hur har man resonerat, har man gått helt på remissvaren eller har man haft en tanke på att ändra lite?

Det är inget som vi har resonerat i samband med det här. Som sagt, jag uppfattar att det fungerar väl och jag har inte hört personligen någon som skulle vilja ha någon annan siffra på det så att säga. Det är absolut något vi kan diskutera i utskottet lite djupare När vi också har förvaltningen och utskottet hör säkert också olika jaktvårdsföreningar och annat, så det är en intressant fråga. Men det är inget vi resonerade om just i det här lagförslaget.

Talman!
Idag debatterar vi ett lagförslag som handlar om att anpassa regelverket för vitsvanshjorten till dess nuvarande status och utveckling på Åland. Samtidigt passar man på att göra lite preciseringar och justeringar av rådjursjakten. Behovet av detta lagförslag har särskilt lyfts av jaktvårdsföreningarna i Kumlinge och Brändö, där vitsvanshjorten är starkt etablerad sedan länge. Den första vitsvanshjorten fälldes faktiskt i Kumlinge för över 50 år sedan. Vitsvanshjorten ansågs då vara en invasiv art och följaktligen fredlös med tillåten jakt året om. Etableringen skedde trots detta och till slut blev det nödvändigt att införa en mer jägarmässig jakttid på vitsvanshjorten.

Lagförslaget ger möjligheter att välja hur vi ska förvalta den växande hjortstammen. Vi kan antingen försöka fördröja dess spridning eller se den som en värdefull naturresurs och förvalta den jägarmässigt. Lagförslaget ger jaktvårdsföreningarna lokal möjlighet att välja väg, vill man förvalta stammen eller försöka fördröja etableringen. Jag väljer ordet fördröja för vitsvanshjorten har visat sig vara extremt livskraftig.

I dagsläget finns inget krav på rapportering av fällda hjortar, vilket försvårar jaktförvaltningens arbete med att bedöma arttäthet och utveckling. Det är heller inte förenligt med god viltförvaltning att det saknas ett arealkrav för jakt på vitsvanshjort. Just nu är det möjligt att lagligt fälla en hjort på sin egen lilla markplätt, utan att ingå i ett jaktlag eller jakträttsområde. Att jämställa arealkravet för jakt på vitsvanshjort med de krav som gäller för rådjur är därför ett välkommet och logiskt steg. Det handlar således om 150 ha sammanhängande mark som krävs för både vitsvanshjort och rådjur.

En viktig förändring är att tillståndsinnehavare får större frihet att själva bedöma lämplig avskjutning för sitt område, samtidigt som krav på rapportering av jaktresultat införs. Man söker inte licenser för rådjursjakt längre utan rätt att bedriva rådjursjakt på ett specificerat område. Vitsvanshjorten föreslås hanteras enligt samma förfarande. Detta är en sund balans mellan flexibilitet och kontroll. Jägarna får större ansvar, medan landskapsregeringen får bättre data för att följa viltstammarnas utveckling.

För min egen del är det avgörande att behålla den lilla spillran av frihet som jakten på Åland ännu erbjuder. Möjligheten att ensam eller i liten grupp bedriva jakt under enkla och okomplicerade former är viktig, och detta lagförslag möjliggör fortsatt frihet på ett sätt som möter jaktvårdsföreningarnas önskemål.
Några viktiga förändringar i lagförslaget är:
• Jakt med kulvapen på alla klövvilt kommer att kräva skjutprov och varselkläder. Detta höjer säkerheten, eftersom kulvapen är farliga på långa avstånd och kräver både träning och gott omdöme.
• Vakjakt med kulgevär från jakttorn kan fortsätta utan skjutprov, eftersom riskerna med denna jaktform bedöms som hanterbara. Detta har fungerat väl sedan rådjursjakt infördes. Alla vill inte bedriva gemensamhetsjakt och detta tillåter ensamjägaren att fortsätta såsom tidigare utan ytterligare krav.
• Rådjursjakt med enbart hagelvapen jämställs med övrig småviltjakt och kräver ingen särskild klädsel.
Det kan tyckas vara en petitess angående klädseln men en ung jägare kan i de första åren klara sig med en omgång jaktkläder för att vara väl kamouflerad i vettaskåran såväl som att stå på pass för rådjur med hagelgeväret. Alla som är föräldrar vet hur snabbt ungar växer ur kläder och alla familjer har inte guldsked i näven. Säkerheten kan också höjas om så önskas för en jaktledare är i sin fulla rätt att införa strängare krav än lagen kräver.

Lagförslaget ger också utrymme för spontana mindre jakter under okomplicerade former. En jaktledare kan utses för enskilda jakter utan krav på närvaro av ordinarie jaktledare när det gäller rådjur. Detta gynnar den flexibilitet och frihet som jägare värdesätter högt. Jakt i små sällskap kan snabbt ändra karaktär. Intentionen var kanske jakt på räv men med hundar som jagar många typer av vilt kan det snabbt bli jakt på rådjur i stället. Lagförslaget gör detta fortsatt möjligt.

En särskild förändring som möter unga jägare är förslaget att göra det första jaktåret avgiftsfritt från jaktvårdsavgiften. Detta är en liten gest för att uppmuntra återväxt inom jägarkåren och ge nya jägare en bra start.

Jag vill vördsamt och ödmjukt betona vikten av att tillämpa paragraf 33b med förnuft och respekt för lokala förhållanden. För älgförvaltning är det avgörande att lyssna på lokala jaktvårdsföreningar, som har stor kunskap om sina områden. En sund balans mellan generella behov av förvaltning kontra lokala anpassningar är särskilt viktig på skärgårdsöar och andra geografiskt väl avgränsade områden.

På Åland löser över 3000 personer jaktkort årligen, vilket visar vilken betydelse jakten har som fritidsintresse. Men jakten är inte bara ett fritidsintresse utan många jägare utför ett omfattande frivilligt och oavlönat arbete. De hanterar eftersök av trafikskadat vilt, bedriver viltvård och bidrar till att reglera rovdjursstammar. Det är rimligt att möta deras behov av en fungerande lagstiftning som möjliggör fortsatt jakt med rimliga villkor.
Med detta lagförslag tar vi ett viktigt steg mot en modern, hållbar och rättvis förvaltning av våra hjortdjur. Samtidigt värnar vi jaktens frihet och tradition på Åland, och skapar en bra balans mellan säkerhet, flexibilitet och förvaltning. Den liberala lagtingsgruppen stöder lagförslaget och ser framemot den fortsatta behandlingen. Slutligen vill vi tacka minister Josefsson för bra presentation, varit lyhörd för våra önskemål från första början.

Tack, talman! Tack ledamot Pettersson för ett mycket bra anförande. Helt i min smak, jag kunde omfatta det till mycket stora delar. Lyfte fram viktiga saker såsom med skjutprov och med säkerhet. Det som jag skulle vilja fråga om är hur ni ser på den areal gränsen på 150 ha. Om jag uppfattat det rätt så förespråkar ni den, vilket jag också gör. Men vi hör röster och vi hör också jägare som tycker att det har varit ganska tacksamt som det har varit nu, att man från en stugtomt på 3000 m2 har kunnat fälla en hjort. Men jag skulle vilja höra hur Liberalerna resonerar här.

Talman! Förändringen kommer säkert att kännas eller upplevas lite förhindrade i början, men vi har ju varit vana med det vad gäller rådjuren så jag tror att man ganska snabbt vänjer sig med den här gränsen på 150 ha och åtminstone i östra skärgården så är det ofta samma jaktlag som jagar både rådjur och vitsvanshjort. Det har egentligen idag också till vissa delar fungerat så. Sen finns det ju vissa som har haft bara sin egen lilla mark och av olika orsaker och inte velat varit med i ett jaktlag. Nu får man i stället liksom söka lite mer gemenskap, lite mer enighet och då blir det också lättare att förvalta stammen på ett förnuftigt sätt.

Tack, talman! Är det första gången i lagstiftningen som man använder ordet gemensamhetsjakt? Jag har inte stött på det förut, men det är intressant för att jakt är faktiskt en social företeelse i många fall. I ert anförande så nämnde det här med risk för att vitsvanshjorten överetablerar sig, vilket den har gjort bland annat på andra sidan skiftet. Ni ser gärna att man fördröjer den här explosionen med genom att kunna förvalta stammen. Vi har kunnat konstatera det, åtminstone i den skärgård där jag har rört mig, att älgen har trängts undan på grund av en överetablering av rådjur och vitsvanshjorten kommer därefter. Jag tror nog att jag kan skriva under det att vår uppgift som jägare blir att lite grann fördröja den här överetableringen.

Tack, talman! Det kanske inte framkommer riktigt min personliga åsikt, men jag vill inte fördröja vitsvansetableringen för jag finner det vara ett trevligt vilt att jaga och en fin naturresurs. Men jag vet att på vissa områden på fasta Åland där man ännu inte har riktigt fått vitsvanshjorten på samma sätt. Där finns det en diskussion om vi skall ha den eller inte. Med det här lagförslaget så kan man ta ställning. Vad vill man? Vill man fördröja det så långt det går så finns det jakttekniska metoder man kan ta till att man skjuter avskjutningen på ett sådant sätt att det tar längre innan de blir etablerade. Men för min del så är jag nöjd med att jakten på vitsvanshjort och trivs bra med den.

Jag vill börja med att tacka ledamot Pettersson för ett mycket bra anförande, pedagogiskt och jag omfattar det till fullo.

Talman!
Jag vill inleda med att tacka landskapsregeringen för ett genomarbetat lagförslag som hanterar några av de centrala utmaningarna inom viltförvaltningen på Åland. De förändringar som föreslås i jaktlagen syftar till att skapa en tydligare, mer enhetlig och hållbar reglering av jakten på vitsvanshjort, rådjur och älg, den innehåller många positiva aspekter.

Ett av de viktigaste inslagen är avskaffandet av licenssystemet för rådjur, som ersätts med ett tillståndssystem. Samma modell föreslås även för jakten på vitsvanshjort. Detta är ett steg framåt som underlättar jakten och samtidigt uppmuntrar till jakt som bedrivs i jaktlag. Denna modell är en beprövad och framgångsrik metod som bidrar till hållbar viltvård, ökad säkerhet och en balanserad förvaltning av viltstammarna.

Lagförslaget stärker också de gemensamma kraven på jägare, exempelvis skjutprov, tydliga ansvarsområden för jaktledare samt hantering av skadat eller dött vilt. Dessa åtgärder är nödvändiga för att jakten ska kunna bedrivas på ett etiskt, säkert och rättssäkert sätt.

Det är också viktigt att dessa förändringar bidrar till det övergripande målet; att våra viltbestånd förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt. Det handlar om att säkra balansen i viltstammarna och samtidigt bevara tillgången till jakt som en viktig del av vår kultur och vårt arbete med viltvård.

De nya avgiftsbestämmelserna för jaktvårdsföreningar och andra aktörer, exempelvis vid jägarexamen och vapenhanteringskurser, är ett rimligt steg som säkerställer att dessa tjänster håller hög kvalitet. Samtidigt är det av stor vikt att avgifterna hålls på en rimlig nivå så att de inte avskräcker unga eller nya jägare från att delta.

Lagförslaget innefattar också förslaget om att ge miljö- och naturvårdsorganisationer en lagstadgad besvärsrätt. Detta är ett välkommet inslag som stärker transparensen i beslutsprocesserna och bidrar till en förvaltning som inkluderar fler perspektiv. Detta är viktigt för trovärdigheten i besluten.

Det är också angeläget att landskapsregeringen följer upp effekterna av dessa lagändringar, särskilt hur samarbetet inom jaktlagen utvecklas och hur viltstammarna påverkas. Detta ger möjlighet till kontinuerliga förbättringar och säkerställer att jakten fortsätter att vara både hållbar och en meningsfull del av den åländska kulturen.

Jag vill slutligen lyfta en punkt som är av stor betydelse för jägarnas säkerhet. Enligt lagförslaget ska varselfärgade kläder användas vid gemensamhetsjakt på älg och vitsvanshjort. Dock noteras att samma krav inte gäller vid gemensamhetsjakt på rådjur. Här förlitar man sig på jägarkårens ansvarstagande och sunda förnuft. Samtidigt är det viktigt att påminna om att de nya reglerna för blyfri ammunition som trädde i kraft 2023 innebär att den nya hagelammunitionen kan ha längre räckvidd än tidigare blyhagel. Detta ökar behovet av att använda varselkläder vid gemensamhetsjakt på rådjur för att öka säkerheten, särskilt i tät terräng. Erfarenheter från fältet visar att jägarkåren har tagit detta egna ansvar och hanterar dessa aspekter på ett ansvarsfullt sätt. Man kan säga att användandet av varselkläder redan är en norm.

Centerns lagtingsgrupp stöder detta lagförslag som är ett viktigt steg mot att harmonisera reglerna för jakt på vitsvanshjort, rådjur och älg. Lagförslaget är en god grund för en långsiktig och ansvarsfull viltförvaltning på Åland.

Talman! Ledamot Mansén nämner att ansöka om att slopa licens på rådjursjakt är en bra sak och säkert också på vitsvanshjort. Men jag tänkte fråga om att avskaffa den här ansökan på licens, att det blir mera friare, vad tror ledamot Mansén om det? År 2023 sköt man 4883 rådjur och det har varit upp till 6000. Kan det påverka att avskjutningen blir större, eller på vilket vis kan det gynna att man slopar ansökan? Eller blir det bara byråkratiskt lättare?

Tack, talman! Att avbyråkratisera på det här området är nog att föredra, definitivt. Det blir lättare och förhoppningsvis kommer det att gynna avskjutningen. Jag varit med inom rådjursjakten sen 80-talet har sett de här pikarna då det varit mycket, mycket mer avskjutning. Jag tror det varit upp mot 6000 djur som mest, sen har det gått ner. Men trots det har vi också sett en ökande mängd rådjur och rådjursolyckor. Så det är oerhört viktigt att vi håller igång den här jakten, att den är intressant och den sker på ett ansvarsfullt sätt. Så som svar på din fråga, det är viktigt att avbyråkratisera och förenkla hanteringen helt enkelt.

Tack, talman! Då har jag inget annat att tillägga än att vi tänker lika.

Tack talman! Då har vi till slut fått ett lagförslag som splittrar Obunden Samlings lagtingsgrupp. Jag får tala för majoriteten av Obunden Samlings lagtingsgrupp samt styrelsen. Johan Lindström kommer att föra fram sina synpunkter i ett separat anförande. Vi har givetvis respekt för både hans och förvaltningens kunnande i frågan, men jag ska försöka fatta mig kort.

Till stora delar anser jag att lagförslaget är bra. Det som skaver är just den delen om förvaltningen av vitsvanshjort då detta är en invasiv art och den ställer till med mycket oreda när den etablerar sig, vilket förefaller vara fallet i Åbolands skärgård. Stammen påverkar såväl skogs och jordbruk negativt i form av skador och detta kommer troligen leda till att mer stöd för skador behöver ersättas. Det har ju alltid genom historien visat sig vara en ganska dålig idé att införa främmande arter i där de inte hör hemma, så att säga.

Hjortdjurs olyckorna i Finland kostar årligen strax under 100 miljoner euro och vitsvanshjorten står för 60 % av dessa olyckor. Det är ju enbart en ekonomisk konsekvens som jag nämner där, men det handlar ju även om olyckorna, de blir ju naturligtvis farligare för människor ju större djuren är. Större djur - större skador.

Gällande den ekonomiska konsekvensen så får man väl förvisso erkänna att det även går att tjäna pengar på den här stammen i form av jaktturism och dylikt. Gällande det sammanhängande jaktområdets storlek så anser vi att det är ett begränsande av individens frihet som i detta fall inte är befogat. Landskapsregeringen kan ge undantag enligt lagförslaget. Vi skulle hellre se att begränsningen inte fanns. Man uppger även från förvaltningen att man är väldigt restriktiv med dessa undantag man har haft inom rådjurs jakten tidigare. Man arbetar i stället alltid för lösningar inom jaktlagen och naturligtvis har man ju goda intentioner med det. Vi vet dock att det finns situationer där man inte lyckas nå en lösning. Då anser vi att man som markägare ska få jaga den här arten på sin egen mark även om man inte har 150 ha som man upplåter åt ett jaktlag.

Den här förvaltningen måste man väl säga ändå, att så mycket måste vi kunna konstatera att det är ganska uppenbart vad man vill uppnå. Det är ju inte att decimera den här stammen, vilket vi snarare skulle se. Trots att merparten av oss i Obunden Samlings lagtingsgrupp själva är jägare så kan vi se andra negativa konsekvenser för samhället. Med tanke på det som jag sa om att det är ganska uppenbart vad man vill uppnå så kan man se historiskt att till en början så var arten helt fredlös. 2003 kom vissa begränsningar på jakttider och 2020 så blev det ännu mera begränsningar på jakttider och det borde ju vara synnerligen uppenbart att det finns större möjligheter att skjuta fler djur ju mer tid på året man har på sig. Men kort sagt, vi är positiva till lagförslaget till största delen, men negativt inställda till den invasiva artens etablering och vi vill se så få begränsningar av jakt på den arten som möjligt.

Tack, talman! Tack för det perspektivet, Stellan Egeland och Obunden Samling. Såsom jag uppfattar det från jägarkåren och framför allt från skärgården, är det här att främja för att hålla ner populationen. Att vi kan se till exempel om vi tar in invasiva arter som mårdhund. Det som har varit effektivt är ju när man har samarbetat över stora ytor och gjort det mer strategiskt. Men som jag sa i repliker tidigare, personligen så har jag inte resonerat kring artens spridning i sig, men jag tar gärna den diskussionen också i utskottet. Kan bara konstatera att det är bra att det finns olika åsikter i den här frågan. Jag tror inte att det är så svart eller vitt heller från de som jagar den här arten väldigt aktivt. Jag tror ju att man också vill hålla kontroll på populationen, att den inte sprider sig alltför mycket.

Tack talman! Tack minister Josefsson! Som jag sa så hyser jag stor respekt för tjänstemännens kunnande, de som har varit med och arbetat fram det här. Och naturligtvis så finns det ju ett enormt kunnande inom jägarkåren också. Dock svårt att se att en begränsning av arealen skulle leda till en större avskjutning och jag tror heller inte att det är en större avskjutning och en större begränsning av spridningen av stammen som är målet. Det här är vad jag tror. Jag kan inte ta gift på det så klart, men vi anser väl att det ena behöver inte utesluta det andra. Och det finns ju situationer där man kanske av skäl som vi inte behöver gå in på här, inte vill upplåta sin mark åt ett jaktlag och då borde man ändå få jaga själv på sin egen mark. Det är ju som sagt individens frihet.

Som tidigare nämnts från politiskt håll, från landskapsregeringens håll, har vi ingen baktanke med att utöka populationen eller minska i detta fall, utan mer hålla den under kontroll. Det finns ju också i lagframställningen att det är ju problematiskt om den sprider sig alltför mycket av flera olika skäl, inte minst att den tränger ut till exempel älgen, men också att den kan föra med sig smittor och ökar skador på odlingar och medför risker i trafiken med mera. Det är också en anledning att man vill hålla nere även rådjurs populationen.

Tack, herr talman! Jag delar i grunden tankegångar från ledamoten Egeland kring vitsvanshjorten som invasiv art och har varit det ända sedan krigstiden. Efter kriget så introducerades den i Finland och har etablerat sig som ett allt mer naturligt inslag i vår fauna. Sen tror jag ändå att det i praktiken är bättre att ha någon typ av förvaltning på en art som ändå jaktbart vilt, för att dels kunna kontrollera beståndet och dels kunna göra gemensamma insatser geografiskt på Åland och veta hur mycket som skjuts, hur mycket som finns, var de sköts. Jag tror att vi har större chans att i praktiken kunna hantera stammen på det sättet än som det nu görs och ett djur skall inte heller vara helt laglöst. Därför tycker jag att det är bättre att man har förvaltning på det.

Tack talman! Jo, jag hör det som ledamot Påvals säger men jag tänker att en förvaltning kräver ju inte att man har det här arealkravet som man har i det här lagförslaget.

Tack så mycket! Det som framkom från jaktlag och från de remissinstanser som har tillfrågats är att man önskar att det ska finnas ett arealkrav. Just för att det i praktiken gör jakten effektivare och gör att man kan ha bättre ordning på det. Jag tycker att det nästan hör till när man har ett vilt som vitsvanshjorten som är som ändå är jaktbart, det är matkött och den finns här. Vi behöver ändå tycker jag av etiska skäl ha någon typ av arealkrav för att för att säkerställa att jakten går till på rätt sätt. Jag tycker att när det är en jakt som bedrivs med kulgevär, behöver det finnas någon typ av regelverk. Då passar det ganska bra att det är 150 ha och med de här undantagen som görs för att vitsvanshjorten har ganska speciella rörelsemönster som skiljer sig, det är kan vara lite lokala.

Tack talman! Jag kan inte hålla med ledamot Påvals om att arealkravet på något sätt skulle ha samband med en etisk jakt. Om vi nu ska prata jaktetik så är kanske den mest etiska jakten i så fall vakjakt. Där skulle det inte behövas speciellt mycket areal för att bedriva vakjakt. Det är mindre risk för skadskjutningar under vakjakt än vad det kan vara under en drevjakt. Jag ser inte alls den kopplingen där emellan, men jag vet också att det finns argument för det här arealkravet och jag respekterar den åsikten men står inte bakom den.

Talman! Jag är inte alls säker på att kravet på 150 ha kommer att medföra mindre antal fällda vitsvanshjortar. För även jägare som inte har någon mark över huvud taget, kan ansluta sig till ett jaktlag och på det viset få tillgång till andras mark att jaga på. Jag ser inte att man kan göra den kopplingen så enkelt som ledamoten framställer det.

Tack talman! Jag förstår vad ledamot Pettersson säger här. Men återigen så håller jag inte riktigt med. Det är mycket möjligt att det stämmer det som han säger att inte avskjutningen kommer påverkas av arealkravet. Det kan jag inte svära på. Men de som inte har jaktmarker idag kommer ju fortfarande kunna ansluta sig till ett jaktlag. För många jägare så är ju gemensamhetsjakten det intressanta. Det är ju det som är den sociala biten. Så det kommer fortfarande finnas stora jaktlag som har tillgång till stora marker. Vi pratar ju ofta om det här, att om inte behovet finns så ska man inte lagstifta om det. Och om det är så att en markägare vill jaga på sin egen mark men inte vill upplåta den marken till ett jaktlag så tycker vi att den möjligheten borde finnas.

Tack, talman! Jag hör vad ledamoten säger och vi kan enas om att vi är oeniga. Men om man följer ledamotens resonemang så kan det också finnas markägare som inte vill ha varken rådjur och älg på sin mark. Ska man då också släppa på arealkrav även för dem? Så kan alla göra lite som man tänker själv.

Tack, talman! Nu var det ju primärt vitsvanshjort som jag pratade om när jag pratade om arealkraven. Älgjakten, jag måste erkänna att jag är lite dåligt insatt, men jag kan tänka mig att älgjakten är väldigt beroende av ganska stora arealer på grund av sättet som den bedrivs på. Däremot rådjursjakt skulle jag nog faktiskt kunna föra samma resonemang kring arealkravet som jag gör kring hjortjakten. Att om en markägare vill jaga rådjur på sin egen mark så tycker jag att han borde få göra.

Tack, talman! Tack ledamot Egeland! Ni pratar om varmt för den här rätten till sin egen mark och att den här förändringen kan uppfattas som en inskränkning av den individuella rätten. Samtidigt säger ni att man kan förvalta en stam på mindre areal och då undrar jag hur kan man förvalta en vitsvanshjortstam på exempelvis en stugtomt på 3500 m2? Den som har varit med på den här typen av jakt vet för det första också att ett djur kan gå ganska långt efter ett lungskott och då kan det lilla stugtomten inte räcker till där djuret då faller. Men framför allt, hur kan man förvalta en stam på 3500 m2 ?

Tack talman! Tack ledamot Juslin! Säkert blir inte förvaltningen lika enkel att genomföra, naturligtvis. Eller rättare sagt, felmarginalen blir väl större. Men den lilla markägaren måste ju fortfarande anmäla antalet fällda djur så till den delen blir ingen större skillnad. Det blir även en felmarginal när vi har stora jaktområden, även om den blir mindre naturligtvis.

Tack, talman! Tack ledamot Egeland. Är det då inte vettigare att den här markägaren går med i det här jaktlaget men beslutar själv att endast jaga på sin egen mark? Man behöver inte delta i gemensamhetsjakten, men man ska vara med som en del i den här större förvaltningsplanen. Sen nämnde ni skogsskador. Jag hade förmånen att jaga vitsvanshjort på fastlandet i helgen och att pratade med markägare där. Där uppfattar man inte vitsvanshjorten som en stor skadegörare på skogen. Det är älgen under vintern som när den stannar i planteringar, horn som bryter av talltoppar, och fejningsskador förstås. Men i regel uppfattade man inte vitsvanshjorten som en stor skadegörare och annat än i några enskilda fall precis som med rådjur. De gör inte heller någon stor skada i skogen.

Tack, talman! Det kan absolut anses vettigare att den här markägaren som vill jaga enbart på sin egen mark, går med i jaktlaget och sedan bestämmer sig för att inte vara med på gemensamhetsjakten. Men det är i den bästa av världar. Det finns ju också situationer när en markägare av privata skäl. Det kan till exempel vara osämja. Det kan vara att jakt kanske inte skötts på det sättet som markägaren är speciellt bekväm i och av de skälen inte vill ha med sina marker i jaktlaget. Då tycker jag fortfarande att han borde få jaga på sin egen mark. Naturligtvis så är det optimala att han skulle vara med i jaktlaget och alla skulle få tillgång till hans marker. Men det är ju inte riktigt alltid så det fungerar, jakt och vägar, det vi är bra på att bråka om. Nu blev det inte mycket tid för lövskogen där, men...

Tack, talman! Ärade ledamöter.
Landskapsregeringen föreslår nu ändringar i jaktlagen för Åland. Syftet är att harmonisera och tydliggöra regelverket för jakt på vitsvanshjort, rådjur och älg. Lagen innefattar gemensamma bestämmelser som reglerar jaktledarens ansvar, krav på skjutprov, omhändertagande av skadat eller dött vilt och också påföljder för lagstridigt agerande.

Enligt förslaget ska jakt på vitsvanshjort omfattas av samma tillståndskrav som rådjursjakten. Dessa förändringar gör reglerna enklare och mer enhetliga för jägarna, samtidigt som de stärker jakten som en hållbar förvaltningsåtgärd.
För att ytterligare stödja jakten kommer nya avgiftsbestämmelser som gör det möjligt för jaktvårdsföreningar, jägarexamensexaminatorer och kursanordnare att ta ut avgifter för sina tjänster. Lagen innebär också miljö- och naturvårdsorganisationernas rätt att överklaga beslut om undantag från fridlysningsbestämmelser, vilket stärker den demokratiska insynen.

Talman, Vitsvanshjorten introducerades till Finland på 1930-talet och har sedan dess spridit sig kraftigt. Precis som med rådjuret har arten högst antagligen inplanterats här och är alltså inte en del av den naturliga faunan, den kan ju har tagit sig över isen. På Åland observerades den först på 1970-talet, och den första hjorten fälldes i Kumlinge 1979. Redan då befarades att den växande stammen kunde orsaka skador på odlingar och öka risken för sjukdomar, vilket ledde till att jakt tilläts året runt.
Trots detta har stammen fortsatt växa och det är väl ett vanligt problem när människor försöker mixtra med naturen. År 2003 infördes en biologiskt anpassad jakttid, och 2020 förlängdes jakttiden till perioden 1 september–31 januari för att möjliggöra bättre förvaltning av den snabbt växande populationen.
De föreslagna lagändringarna är en viktig del i att hantera både de utmaningar och möjligheter som jakten på våra klövviltarter innebär. Harmoniseringen av reglerna skapar tydlighet för jägarna, stärker hållbarheten och bidrar till att balansera naturens behov med samhällets.

Jag vill även ta upp samma fråga som ledamot Juslin, gällande varselkläder. Jag vill gärna att utskottet diskuterar frågan gällande om man skall bära varselkläder då man är på jakt. Precis som ledamoten Juslin påpekade så vistas människor i skogen utan att vara jägare och de kan uppfattas obehagligt att stöta på personer med vapen utan att veta om det är jägare eller inte. Är man ute i skogen och plockar bär och svamp har man en svampkorg, men om man går där med ett vapen vet jag inte om man är där för att skjuta rådjur eller någonting annat. Jag funderar även på om detta att det inte finns några bestämmelser, minister Josefsson, kan detta innebära att det blir en slappare syn på att man skall meddela att jakt pågår, följa jaktregler, hur man signalerar till allmänheten att man bedriver jakt?

Socialdemokraterna hoppas att lagtinget stöder detta förslag , som är en viktig åtgärd för att säkerställa att jakten på Åland även i framtiden bedrivs på ett etiskt, rättssäkert och hållbart sätt.
Tack.

Tack talman! Tack ledamot Eckerman! Jag vill bara passa på att tacka för stödet kring mitt resonemang och jag kommer att utveckla det ytterligare i mitt anförande.

Ja, tack! Det finns ju också andra. Hur ska jag säga? Lagstiftningar vi har diskuterat i olika utskott i lagtinget där vissa personers intressen har gått före, liksom den stora allmännyttan, man ändrar på olika regler men man kanske inte alltid har tänkt på konsekvensen. Jag tycker att skog och natur och vilt och mark ska vara till för alla medborgare. Man ska kunna röra sig på ett tryggt och säkert sätt och ha koll på vad som sker runt omkring.

Tack, herr talman! Den här lagen skulle jag väl säga att är ganska praktiskt, den har också ett syfte till att stammarna hålls friska och hålls nere, att man har kontroll på stammarna på Åland. Speciellt vitsvanshjort för att det är en invasiv art från början och den visar sig kunna spridas ganska hårt. De här åtgärderna man gör, man ser även på rådjursstammen, det gå fort för rådjursstammen att explodera när det vill sig. Efter Alfrida bar det iväg och lokalt kan det bli överpopulation. Åtgärderna som man gör här, den här med varselkläder vill jag speciellt poängtera. Det är ju för att dels möjliggöra att ett intresse finns från unga år, att man uppfostrar nya jägare. Men exempelvis på Åland är det vanligt att man far ut till holmar och jagar, kanske två stycken bara och då känns ett skallkrav inte relevant. Sen vet jag att de flesta jägare idag ändå alltid har de här kläderna på sig.

Tack! Ja, men det är lite samma sak som en trafiklagstiftning vi hade tidigare när man diskuterade att man inte skulle behöva ha på sig hjälm när man kör en fyrhjuling, om man är ute på en holme någonstans och då ska ingen behöva ha en hjälm på sig. Jag tycker att sådana här personcentrerade saker ska väl inte visa, vi visar väl normen framåt. Det finns jaktkläder med varselfärger av en anledning, för att det sker olyckor och olyckor kan också ske på Åland. Det är ingen som vet om du är ensam ute med din kompis och skjuter på en holme om någon kommer dit eller inte. Jag vet inte, blir det här en för stor diskussion egentligen. Är det de här personernas frihet att klä sig hur de vill som är viktigare än samhällets säkerhet? Bara en filosofisk fråga.

Tack, herr talman! Jag skall inte utveckla resonemanget mer men om det inte är ett bekymmer så anser jag att det inte behöver vara skallkrav och lagstiftning på det. Däremot så vet jag att normen finns där bland jägarkåren, att man ska ha varselkläder på sig. Men jag tycker inte det behövs lagstiftas stenhårt om de sakerna i de små sällskapen som är ute i de mindre sammanslutningarna. Det handlar också om att sänka tröskeln så mycket som möjligt för att få nya jägare med på banan och kunna genomföra de här insatserna som görs ibland när det faktiskt behöver tas ner populationer lokalt. Vi har lite olika syn på det där. Jag tycker inte att man behöver lagstifta för sakens skull om det är et problem kan man göra det. Vi får se hur det kommer att gå i framtiden, men just anser jag att det inte är det. Vi får se hur det går i framtiden.

Jag ser att vi ser på saken på ett annat sätt. Det är mycket lagstiftningar som har kommit till i brådskande ordning när någonting hemskt faktiskt har hänt. Jag ser inte varför folk inte skulle gå med och jaga, för att man behöver ha på sig en sorts kläder som signalerar att man är ute på jakt. Det är också en säkerhetsåtgärd både för den som jagar och för alla andra. Jag ser inte varför det här skulle vara en så himla stor fråga, jag tycker att den har fått en ganska orimligt stor proportion i hela den här grejen. Det är ju antagligen några som har varit väldigt duktiga på att lyfta upp den här frågan och vill prata för sin egen sak. Men jag är här i lagtinget och försöker se till hela samhället och säkerhetens bästa. Vems ansvar är det om det händer en olycka? Om folk inte följer liksom signalkläder och varning för jakt och så vidare. Det är en mycket större och viktigare fråga tycker jag när olyckan är framme.

Talman! Med risk att jag inte helt svarar på ledamotens fråga eftersom det kom en Brändöbo och störde mig, så kan du återupprepa frågan på nytt... Men gällande varselkläder, som sagt, det är inget problem i dagens läge. Det är inte heller något man avbyråkratiserar, det är så här det är i dagens läge. Grund förslaget var att man skulle införa det, vi väljer att inte införa det utan att det fortsätter som i dag. Vilket fungerar bra. Det är väl en politisk fråga av politiska principer också, på vilken nivå och på vilken detaljnivå ska samhället detaljstyra? Det är en säkerhetsfråga förstås, men det fungerar och det är också säkerhet för jägaren själv. Visa att den finns för sina kamrater som håller i ett vapen och i väldigt stor utsträckning så har man ju sådana här kläder, det är i unika fall där det kanske inte är nödvändigt.

Tack. Eller ministern svara nästan på min fråga, men det jag tänkte på är att när man gör såna här, ska vi säga undantag. Man säger att ja, men det här är inte så viktigt för att ingenting har hänt. Sänker man inte då liksom synen och gardet i samhälle på att varför saker finns. Varför man över huvud taget har utvecklat skyddsbestämmelser, varför man har skyltar om att jakt pågår, varför folk ska meddela när de skjuter rådjur, har vissa kläder så att man ser skillnad på det här. Det var det jag menar att jag tror att lagtinget och landskapsregeringen har en ganska viktig fana att hålla. Vad som visar att det ska finnas en viss nivå, en viss standard. Kanske inte att några enskilda människor som är ute och skjuter på en ö, jag menar inte illa om de här människorna, men det är kanske inte deras agenda som ska gå före säkerhet och praxis när man är ute och jagar. Förstår ministern hur jag tänker?

Jag förstår hur du tänker, men som sagt, det är inga problem när det väl behövs så finns det sunda förnuftet där att ha sådana kläder. Jag tycker det är lite som att säga att man måste ha reflexväst om man är ensam på en holme bara för att det är mörkt, ifall det mot all förmodan kommer någon bil. Det är lite samma fråga. Ska man alltid har reflexväst när det är mörkt? Jag tycker som sagt det är en principfråga. Hur mycket ska samhället detaljstyra? I mitt fall så tror jag långt på det sunda förnuftet när det fungerar och i det här fallet så fungerar det väldigt väl och har gjort det i över hundra år i alla fall.

Tack. Jag ser att minister Josefsson och jag har olika tankar här också. Vi drar ett annat exempel om man är ute och går på en, vad man tror, är en upplyst väg där man syns jätte bra. Ingen bilist ser dig, du blir påkörd och du hade inte på dig din väst. Visst är det ditt eget ansvar, men det är också så att du invigs i en falsk säkerhet att du syns mycket bättre än vad du gör. Då har ju landskapet också olika kampanjer där man visar på hur nära du syns när du är ute och går om du inte har reflexer på dig, vilken form av reflexer? Och det är ett upplysande arbete som också landskapsregeringen behöver göra. Men slutdiskuterat. Jag tänker att jag har gett mina synpunkter till utskottets fortsatta behandling i frågan och vill också påstå att jag inte menar något illa mot folk som sköter någon jakt eller någonting, men att jag tänker på det lite bredare perspektivet och faktiskt på alla medborgares säkerhet.

Tack, talman! Bästa lagting och åhörare. Det finns ett talesätt "Ta gärna och avlägg jägarexamen och träffa dina vänner i skogen", det är ju naturligtvis humoristiskt avsett, men det är kring den här biten jag tänkte uppehålla mig. Alltså säkerheten kring jakten.

Jakten är nog väldigt säker idag. Vi har byggt upp ett regelverk som tryggar jakten på många, många sätt. Men naturligtvis så finns det alltid tillfällen som gör att en olycka kan vara framme. Vi har ju tillexempel till en början det här med jägarexamen, alltså att man ska avlägga jägarexamen. Dels för att man ska vara artkunnig och ska veta vilka arter som förekommer i naturen och att man kan skilja på dem och vet vilka som är jaktbara.

Sedan har vi också det här med skjutprov som vi på det här sättet nu inför också då det gäller vitsvanshjort. Det är ju mycket bra, men man avhåller från att kräva bevis på skjutprov när man idkar vakjakt. Vilket är också helt motiverat eftersom det oftast är stillastående djur. Men då det gäller i övrigt jakt på vitsvanshjort med kul vapen, rör rörliga hjortar i terräng där den här kulan kan gå tre kilometer. Det gäller alltså att ha kulfång, vilket kan vara lite svårt. Inte omöjligt, men på en 3500 m2 tomt förstås. Men det är förstås möjligt.

Särskilt när det gäller vapenhantering, jag tycker att det är en jätteviktig bit i sammanhanget. Eftersom vi då jagar vitsvanshjort och älg med kulvapen och rådjur med hagel. I helgen inträffade en olycka i Somero där en jägare blev allvarligt skadad av ett kulvapen. Det var i samband med en jakt på rådjur och vitsvanshjort. Det här kunde vi läsa om i Helsingin Sanomat. Och den olyckan inträffade inte i ett jaktsammanhang, utan när jägarna samlades vid sina bilar så var det en jägare som hade glömt att tömma sitt vapen. Ett skott avlossades och det träffade då en jaktkamrat med mycket allvarliga följder. Sånt här borde inte få inträffa. Därför är den här vapenhanteringen mycket viktig. Den är lika viktig då det gäller hagelgevär, på korta avstånd är det också dödligt.

Jag har sett ett finskt tv program. Tyvärr ser man också i det tv programmet osund vapenhantering. Jag noterade till exempel en man och en kvinna som var på andjakt och när de gick ifrån jakten så gick de med obrutna gevär. Alltså en utomstående kunde inte försäkra sig om att de här personerna inte hade skott i vapnet. Man ska alltid naturligtvis bära ett hagelgevär, om du har möjlighet att bryta det, så att folk ser att det här är oladdat. Sådana här saker måste man lära ut tydligen, eftersom kunskaperna inte ärvs från generation till generation längre.

Jag hade inte sett någon problematik i kravet på att jägarna skulle bära röd signal färg på sina jaktkläder. Jag såg inga nackdelar i det. Jag förstår resonemanget att när man går och jagar, två, tre personer så kanske de kommer att tycka, ordet overkill är inte riktigt så lämpligt i sammanhanget, men det är för mycket krävt så att säga. Men jag har inte sett några nackdelar i det. Jag tror inte att jag har det jaktkläder som saknar den här signal färgen. Jag har ganska många jaktdagar på ett år eftersom jag också har en egen jakthund. Den här signal färgen, den här röda signalfärgen är faktiskt en billig livförsäkring trots allt.

Det är ju inte den här neongröna färgen som man ska ha i skogen utan det är explicit den här röda färgen för att den blir ett djurs ögon brun medan den neongröna färgen blir vit, ungefär som en akterspegel på ett rådjur eller svansen på en vitsvanshjort. Ni som är jägare, det är den röda signalfärgen som gäller som alltså blir brun. Det är ju rörelserna som djuren iakttar. Inte om du står stilla i skogen. Det är ju så att djuren har ett utvecklat mörkerseende oftast och då har man mera stavar på näthinnan än tappar som man använder för färgseendet.

Det här med att jägarna bär den här signalfärgen är nog bra. Jag träffade en person, en ickejägare, i stan som tyckte att det var bra att jägarna hade de här signalfärgerna för då visste man att jägarna rör sig i det där området. Då väljer man ett annat stråk när man strövar på vandringslederna. Samma sak för trafikanter, när man kör på vägen så ser man att det finns en signalfärgklädd jägare en bit in i skogen, då saktar man in helt enkelt. Det finns fördelar med det. Personligen så såg jag inga nackdelar i det, men jag tycker inte att det heller komplicerar jakten. Men det här är en kulturfråga och jag tror inte att det faktiskt finns så många jägare längre som inte har de här signalfärgade jaktkläder eftersom de finns på marknaden.

Avslutningsvis vill jag säga att jakt är ett sunt sätt att röra sig i naturen. Man tar vara på en förnyelsebar naturresurs och man tar vara på en mycket hälsosam råvara. Jag rekommenderar jakt varmt.

Tack ledamot Juslin. Jag vill varmt understöda. Jag har jagat sedan jag var 15 år gammal i det här med signalfärger och röd färg i skogen. Jag ser inga som helst nackdelar och googlar man på jaktolyckor i Finland och Sverige så är det förskräckande många som kommer fram. Vi hade den här som ledamoten nämnde i Somero i helgen och det är inga ovanligheter. Under min tid i skogen har jag varit med om två väldigt nära på situationer som skulle ha kunnat drabba jaktkamrater, så jag understöder och tycker att det ska beaktas i utskotts behandlingen.

Tack, talman! Tack ledamot Lindén. Jag känner mycket väl till ni har varit en aktiv jägare i Åbolands skärgård sen tidig ålder. Det förekommer ca 500 jakt relaterade olyckor i Sverige per år. De flesta nog med kniv eller med yxa, men också alltför många med vapen och tyvärr flera med dödlig utgång. Så jag talar varmt för den här kursen i vapenhantering och även om man är hur rutinerad som helst så måste det sitta i benmärgen hur man kontrollerar att inga sådana tillbud kan inträffa.

Talman! Jag kan understöda mycket av det som ledamot Juslin för fram just gällande säkerhet. Jag har egentligen en fråga, anser Rainer Juslin att man borda utöka varselfärgs kravet till att gälla all sorts jakt. Nu pratar vi bara om rådjursjakt, skulle det också gäller till exempel småvilt som hare, räv och liknande?

Tack, talman! Tack minister Josefsson. Som redan nämndes här tidigare så innehåller i princip alla nya jaktkläder de här signalfärgerna redan så det är inget stort problem. Inte är det någon liten hinder i samband med rävjakten att man har signalfärgad klädsel. Inte stör det den här rävjakten på något sätt. En traditionsfråga kanske , man är van att jaga i små grupper, lite mindre organiserat och att man inte ställer de här kraven på klädseln då heller.

Tack! Nej, det här är egentligen ingen jättestor fråga för mig heller, utan som sagt, det är mer en principfråga. Hur mycket ska man detaljstyra över något som fungerar? Jag hade en nära bekant som skrev till mig när vi skrev att vi gör den här ändringen att om han missförstår något, har inte alla redan varselkläder vid rådjursjakt. Så är det i de allra, allra flesta fall. Speciellt när man jagar tillsammans. Det är de här unika situationer där man kanske inte har det. Som sagt, det fungerar väl och jag tycker inte att man ska detaljstyra och byråkratisera i onödan för sådant som fungerar bra.

Talman! Jag vill börja med att säga att jag trots att jag inte är lastgammal har jag haft jaktkort i 37 år redan. Jag tog det när jag var åtta år. Varit aktiv jägare i hela mitt liv kommer från en jägarfamilj och är fortfarande väldigt aktiv här, både som hundförare och jaktledare.

Jag ska prata lite om den här regleringen på vitsvanshjort och jag vill börja med att säga att ett bra lagförslag som jag understöder. Speciellt kudos skall minister Josefsson ha som har lyssnat på konstruktiv kritik från kunniga jägare och remissvaren från jaktvårdsföreningar, speciellt angående rådjursjakten.

Vitsvanshjorten har blivit en etablerad del av Ålands fauna och det innebär ett ansvar för oss som förvaltare av både naturen och det samhälle där viltet lever. En reglerad och kontrollerad jakt på vitsvanshjorten är inte bara en fråga om att säkerställa balans i våra ekosystem, utan också en möjlighet att nyttja en resurs som kan bidra till Ålands landsbygd och ekonomi.

Jag vill särskilt betona att stammen nu är så pass etablerad, speciellt i skärgården, att den bör förvaltas. Erfarenheter från fastlandet visar tydligt på hur viktigt det är att myndigheter har effektiva verktyg för att styra jakten och på så sätt påverka utvecklingen av stammen. Vi kan titta lite på erfarenheter från Finland. I Finland har vi sett vad som händer när jakten inte regleras. Rådjurs stammen sköt snabbt i höjden när licenskravet avskaffades, vilket resulterade i en ojämn och kraftig ökning av populationen. Samtidigt har vitsvanshjortens population målmedvetet kunnat minskas där det behövts tack vare möjligheten att styra jakten.

Oreglerad jakt har däremot lett till en ojämn men stadig ökning av stammar, något vi vill undvika. Vitsvanshjorten är en invasiv men inte nödvändigtvis skadlig art. Det är också viktigt att påpeka att vitsvanshjorten är en invasiv art, men inte nödvändigtvis enbart en skadlig sådan. Djuren själva har vandrat in till Åland och rent djuretiskt bör de därför beskattas enligt principen om hållbart nyttjande. Precis som allt annat vilt. Jämför det med rådjuret så kunde det kanske ses som en mer invasiv art då det är inplanterat på Åland. Dock har tusentals jägare i många år kunnat samlas och glädjas av den jaktformen.

En hållbar förvaltning säkerställer att stammen inte växer okontrollerat, vilket skulle kunna leda till konflikter med både jordbruk och trafik. Det står ju lagförslaget att likaså är den hjortdjursavgift som uppbärs för ett 3-årigt tillstånd bedöms vara tillräckligt för att täcka de kostnader som är relaterade i hjortdjursförvaltningen och hjortdjursskador. Det framgår tydligt att hjortdjursmedlen ska användas till att ersätta skador i jordbruk och skogsbruk. Stöda arbete som förebygger skador av hjortdjur och bedriva vetenskapliga studier om hjortdjur eller för att stöda jaktvårdsföreningarnas skötseln av förvaltningsuppgifter som rör hjortdjur.

Problemet med vitsvanshjorten skall inte negligeras men inte stirras blint på. Tittar man på trafikolyckor i Finland så enligt försäkringsbolagens egen statistik uppgick det till nästan 100 miljoner euro, enligt Naturresursinstitutet egna siffror. Skogsskador, speciellt i ungskog, är enligt Riksskogstaxeringen så fanns det skador som sänkte beståndets värde på över 536 000 ha. Jordbruksskador finns också, skördeskador, dock mest koncentrerade till sydvästra Finland. Men man har noterat enligt experter att det har varit främst special odlingar och att de är väldigt lokala.

Hjortdjursjakten bidrar avsevärt till den finländska ekonomin. Den årliga avskjutningen ger nästan 10 miljoner kilo kött per år. Enligt Finlands viltcentral kan hjortdjursjaktens totala värde uppgår till cirka 200 miljoner per år.

En reglerad vitsvanshjortstam är inte bara en fråga om att minimera ett problem. Det handlar också om att skapa möjligheter. Vitsvanshjorten har potential att bli en viktig resurs för jaktturism till Åland. Närheten till Danmark och Sverige en stor fördel. Särskilt eftersom jakt med pilbåge är förbjuden i Sverige och intresset för denna jaktform är stort. Åland kan bli en attraktiv destination för internationella jägare som söker unika upplevelser. Här får man jaga med pilbågar. Det är också värt att notera att rådjur finns i alla nordiska och europeiska länder, men att vitsvanshjorten endast finns i Finland, på Åland, små områden i Tjeckien och Slovakien. Finland är dessutom det enda landet i Europa där det är möjligt att jaga frilevande vitsvanshjort, vilket ytterligare förstärker Ålands potential som en unik jakt region. En reglerad förvaltning av stammen kan därmed bidra till att stärka landsbygden genom att locka jaktturister och skapa nya intäktskällor.

En reglering av jakten på vitsvanshjort är inte bara nödvändigt, det är en investering i Ålands framtid. Det ger oss möjligheter att kontrollera stammen, skydda våra ekosystem, minimera konflikter och samtidigt nyttja en värdefull resurs på ett hållbart sätt. Låt oss ta lärdom av andra länders erfarenhet och införa denna förvaltning som är långsiktig ansvarsfull och ekonomiskt hållbar. Det är en fråga om balans mellan natur, samhälle och ekonomi. Jag uppmanar alla ledamöter att stödja detta förslag.

Tack, talman! Tack ledamot Lindström! Jag vill gratulera er för ett mycket lyckat anförande. Ni nämner att vitsvanshjorten enbart finns i Finland huvudsakligen. Men vi har ju andra hjortdjur förstås i Sverige som förekommer i stora flockar och gör mycket större skada i både skog och på jordbruk. Ni nämnde också trafikolyckorna och det där är nog ett stort samhällsekonomiskt problem eftersom försäkringsbolagen tvingas ersätta de skadade bilarna. Det blir rätt omfattande plåtskador, men också ibland personskador och här är det viktigt att jägarna håller efter den här stammen och där kommer förvaltningsbiten in i bilden som jag tyckte att ni berörde också på ett mycket bra sätt alltså. Vi ska också se möjligheterna i det här.

Tackar ledamot Juslin för de fina orden. Jo, jag håller ju med och jag negligerar ju absolut inte de här skadorna som kommer med vitsvanshjorten och allt vilt egentligen. Både älg och rådjur också. Det är samma sak. Men jag håller med om att den här förvaltningen är ett viktigt steg. Varför ska vi förvalta av de här 150 ha som vi har diskuterat här och som jag inte ens hade med i mitt anförande. Så jag skulle säga att gemensamhetsjakt är nästan ett måste för att aktivt förvalta en stam. Så arealkravet på 150 ha tycker jag att är en rimlig gräns som manar till effektivt samarbete. Likaså kräver vitsvansjakten en jaktledare som ser till att inrapportering sker. Då får vi också en statistik att utgå ifrån för myndigheterna att jobba med.

Tack, talman! Tack ledamot Lindström. Jag läste i en finsk jakttidning att det effektivaste sättet att jaga vitsvanshjort är nog vid de här foderstationerna. Den här vakjakten, då lyckas man bättre. Med hundjakten lyckas man inte alla gånger lika väl. Och jag tror att det stämmer, så här kommer förvaltningsbiten in i bilden. Vilket man kanske också borde tillämpa i Mariehamns stad i större utsträckning då det gäller rådjuren. Att man inför vakjakt för att decimera mer aktivt och selektivt de här stammarna.

Jo, jag håller med ledamot Juslin. Dock ska man komma ihåg att det är ju stor skillnad på var man jagar, en avgränsad 200 ha skärgårdsö så där är hundjakten betydligt effektivare där inte många gånger foderstationer finns. Men jag håller med dig i sak.

Talman! Det är ett inspirerande anförande som påvisar saker som en ickejägare som jag, inte tänkt så mycket på. Men man märker att ledamoten noga har tänkt på vid framförandet här i salen. Ledamoten lyfter upp möjligheten till jaktturism och det tycker jag låter intressant. Allting som vi kan göra så vi får flera människor att komma hit och uppleva Åland. Men skulle ledamoten kunna utveckla det lite mer så att en sån som inte är så hemskt jakt intresserad förstår vad det skulle kunna innebära?

Tack för de fina orden. Jo, om vi tänker att idag bara på rådjursjakt som egentligen finns i både Finland och Sverige så har vi ju ca tusen människor som kommer och löser ett åländskt jaktkort, ett gäst jaktkort för att jaga rådjur här. Bara det säger en hel del. Ska vi då kanske ha exklusivt vilt som vitsvanshjorten som nästan inte finns någon annanstans i än Finland, Nordamerika och små populationer i inhägnader i Tjeckien och Slovakien. Jag tror att det här skulle kunna bli en boom, vi skulle kunna trippla den här summan och det betyder uthyrning av stugbyar. Det betyder jaktvårdsavgifter, det betyder mat och dryck och allt vad det innebär. Det är väl lite som man brukar säga när det gäller golfturism, jakt behöver jakt, man räknar inte riktigt på vad det kostar utan det är en livsstil. .

Talman! Jag har vänner som tycker om att jaga, som gärna åker till många olika ställen för att jaga alla möjliga konstiga djur. Men jag är ganska nöjd med svaret och det låter som att det här är någonting som kan ge Åland en massa mer. Som jag har förstått nu så är också vitsvanshjortsköttet väldigt gott och bara det gör ju att man kan bli lite intresserad av att det kan bli lite lättare att få tag på. För jag har aldrig smakat på vitsvanshjort så det skulle vara intressant att veta hur det smakar. Men kanske det här skulle ge möjlighet att man skulle kunna få tag på det också.

Då ska jag se till att du ska få smaka på det, för det är ett delikat kött. Ett av de få viltslagen som har insprängt fett i köttet. Så att grilla och röka det är utmärkt. Så har vi gjort lite reklam för det också, Tack!

Talman! Ledamot Lindström hade ett sakkunnigt anförande och jag kan inte annat än hålla med om vad gäller jakt turismen. Redan 1999 då jag var anställd på Visit Åland som hette nåt annat då så skulle man satsa på jaktturism. Det fanns en liten, liten mapp i hyllan, det var det enda. Efter det känns det som att inte så mycket har hänt och där finns enorm potential. Jag ser det personligen också i Lemland. På ett ställe där jag är lite verksam, att under hösten kommer det mycket jägare och vi pratar mycket om att förlänga säsongen. På något vis känns det som att jaktturismen helt glöms bort i det här sammanhanget. Vi pratar om rådjursjakt, det kommer jägare hit och jagar rådjur. Man kommer inte hit och jagar älg. Det kanske vi gör och åker till Österbotten och jagar och till Sverige för att jaga vildsvin. Men rådjur kommer man och jagar så det är en ypperlig förlägningschans.

Ja, tack för det. Jag håller med där, precis som du säger att jaktturismen har blivit lite negligerad och det är en perfekt säsongsförlängare eftersom det är sker under de månader där det inte händer så mycket annat på Åland. Som du sa att folk kommer hit för att jaga rådjur fast de har rådjur och då ska man tänka om man skulle ha vitsvanshjort på Åland, speciellt då för bågskyttar från Sverige, Danmark och från Norge som skulle komma hit. De åker idag till Finland och jagar och jakt turismen i Finland är stor och de skulle ju helt klart hellre komma hit, det närmare språket, gästfrihet, möjlighet till boenden. Vi har infrastrukturen för att ta emot de här människorna, så varför inte använda det på ett vettigt sätt?

Talman! Absolut, det känns som att det ändå är en turistgrupp som är hyfsat köpstark. Det är lite som med trollingfiskarna. Jag tror också att det är lite sådana som kanske spenderar en och annan euro när de är här. Vilket det är bra, framför allt på hösten när ingenting annat finns. Alla ställen är stängda, alla caféer och andra men skogarna öppna. Det enda kanske som man kan vara lite kritisk till när att man pratar om att förlänga säsongen. Att här får vi jaga rådjur av 31 januari medan man på fastlandet får jaga till 15 februari. Varav den här begränsningen, här tappade vi ju förstås lite om vi pratar om att förlänga säsongen på höst och vårvinter, så där kanske man borde fundera på att varför här 31 januari när det på fastlandet är 15 februari? En liten fråga kanske för utskottet att fundera på.

Jo, jag håller med, jag anser att vi ska ha så långa jaktsäsonger som möjligt, speciellt på sådana här arter som vi aktivt vill förvalta och hålla ner. Vi har ju förlängt rådjurs säsongen redan ganska nyligen. Jag tycker att vi skulle kunna förlänga den till det som Finland har, 15 februari. Så länge det liksom inte stör ekosystemet och reproduktionstiden så ser jag inga hinder för det. Det är väl någonting vi får ta upp.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.