Remissdebatt

  • Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Anförande | 16:16

    Tack, fru talman! Det gläder mig att kulturministern är på plats inför denna motions presentation. Min motion heter "Klassa den åländska skärgårdskulturen och dess metoder som immateriellt kulturarv".

    Jag ska börja med att redogöra kort varför jag har lagt den här motionen. Det började egentligen mest hos mig själv, vid sidan av mina sociologistudier så studerade jag kulturantropologi och hållbar utveckling. Det som man får med sig i bagaget när man studerar de ämnena så är ett medvetandegörande av sin egen kultur framförallt i jämförelsen med omvärlden.

    Herr talman! När man pratar om kultur så är definitioner ganska viktiga när man ska veta vad vi pratar om. Det gäller att veta att man står på samma fot.

    Den typen av kultur som denna motion gäller är samhällskultur, så kallad kvantitativ kultur. Den är generellt beroende av att kunna leverera praktiska värden i slutändan för att överleva generationsskiften och tidens tand. För att ytterligare precisera definitionen så citerar jag sociologen Anthony Giddens: ”En kultur utgörs av värden dess medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar.” Kultur definieras alltså som ett levnadssätt för hela samhällen.

    Det viktiga i den här definitionen, herr talman, är alltså det praktiska målet med att utövandet bibehålls för att den ska överleva. Nyckelordet här är alltså incitament. Utan mål och funktion så finns det alltså i det långa loppet ingen mening med denna typ av kultur. Utan de basala kunskaperna som krävs för att på ett hållbart sätt nyttja och vårda skärgårdens naturresurser blir framtidens skärgårdskultur enbart ett tomt skal. Detta förlopp är bara en generation bort och det gäller all typ av kvantitetkultur.
    Kulturen lever alltså med människorna och med människorna dör den ifall den inte vidareförmedlas till nästa generation.

    Ett annat nyckelord här är medvetenhet - dessa två nyckelord kommer att vara med genomgående i mitt anförande - det betyder alltså en medveten hantering av vårt kulturarv. Det är en förutsättning för att kunna bevara kunskap för kommande generationers behov under tider då olika typer av uttalanden är förbjudna eller svåra att utföra av olika anledningar.

    Två saker som på Åland kraftigt försvårar människans roll i de naturliga förloppen är för det första; förbudet mot vårfågeljakten och för det andra; de svårigheterna som råder för att bedriva ett småskaligt kustfiske som huvudsyssla eller som bisyssla, både vad gäller byråkratiska bekymmer och skadeverkningar från säl och skarv. Dessa två företeelser ska vara självklara delar av skärgårdskulturen både på Åland och i omkringliggande regioner med liknande förutsättningar. Så har det varit länge och därför har det blivit en kultur.

    Herr talman! Vi har under 1900-talet sett exempel på när viktig metodkunskap ses som självklar allmänkunskap bland de aktiva utövarna, men som likväl försvinner i generationsskiften efter ett förbud. Jag pratar såklart om säljakten som för två-tre generationer sedan var ett självklart inslag i skärgården. Skulle man då ha sagt på den tiden åt säljägarna att vi behöver detaljdokumentera alla skeenden för att kommande generationer inte ska tappa bort kunskapen så tror jag att flera skulle ha skrattat och tyckt att det lät fånigt. Man tog kunskapen som självklar, man visste hur man jagar säl och det var inte konstigt. Man visste hur man lockade på säl, var de låg, vilken säsong och diverse sådana saker. Sälpopulationen minskade sedan kraftigt pga människans utsläpp av miljögifterna DDT och PCB och jakten blev även alltmer begränsad, både av juridiska och naturliga skäl.

    Det finns nu, herr talman, en oro för att samma sak riskerar att hända med vårfågeljakten. Jag själv är en av dem som är uppväxt med denna jakt och med allt som rör dess metoder. Det är allt från tillverkning av fjädervettar, själva vettasättningen, att bygga skåra på rätt plats enligt väder och vind, alla locklätet som man har lärt sig men som man började behärska först efter målbrottet och sedan hela den processen som det omhuldar ända fram till tallriken. På köpet kommer det själsliga lugnet, naturupplevelsen och den mentala hälsan. När jag var yngre så tog jag det för givet, jag bland många. Men jag har insett på senare år, speciellt efter att förbudet kom och efter att det successivt blev svårare att idka denna jakt och att den kunskapen som jag och många andra ålänningar innehaft och ännu innehar är inlärd, att det krävdes att någon annan skulle visa mig hur saker gjordes på rätt sätt i detalj för att man skulle uppnå målet. Målet var att få en stek eller två, annars skulle man inte gjort det arbetet som krävdes eller det som just kallas för vår skärgårdskultur, åtminstone en del av det.

    Återigen handlar det alltså om incitament. Det är här som många argumenterar emot och säger att man måste kunna vistas i skärgården ändå. Det kan man absolut. Men för att bibehålla den typ av kulturella skeenden som detta så måste det finnas ett praktiskt mål i slutändan för att det ska vandra i generationer och överleva.

    Herr talman! Jag var inte ensam om att ta vårfågeljakten för given. I Linn Simonssons rapport "Vårjaktens ständiga relevans i Ålands EU-relation" som hon skrev för fredsinstitutet så kan man läsa: ”Inför utformningen av Ålandsprotokollet, tillsatte landskapsregeringen en referensgrupp där samtliga politiska partier i Ålands lagting fanns representerade. Vid formuleringen av undantagen, föreslogs att vårjakten uttryckligen skulle inkluderas. Däremot vann förslaget aldrig stöd i referensgruppen, vårjakten uteblev således från Ålandsprotokollet och någon officiell förhandling angående vårjakten med EU skedde inte.”
    Resten av historien kan vi vid det här laget.

    Vårfågeljakten är för tillfället förbjuden, enligt min mening på betydligt lösare grunder än vad som gällde sälen. Med vårjaktsförbudet riskerar vi åter igen att för evigt tappa detaljkunskap kring en av våra viktigaste kulturella identitetsmarkörer för den åländska skärgårdskulturen. Med vårfågeljakten försvann också nästan helt människans närvaro kring häckningsområdena på våren. Den försvann ganska direkt eftersom den inte längre hade mål och mening. Inga incitament. Och de förödande effekterna märktes lika snabbt då färre människor höll örn, mink och mårdhund på avstånd.

    Som en motreaktion på detta skapades viltvårdarföreningen Archipelago Pares som med projekten Ådans vänner och Invasiva Rovdjur försöker samla alla krafter som finns för att bedriva viltvård för den lokala faunans väl, och ännu gör och växer.

    Vad gäller sälbeståndet, herr talman, så är det återigen på kraftig uppgång och orsakar i dagens läge kustfisket enorm skada i innerskärgården, medan jägarkåren försöker uppfinna hjulet på nytt och åter lära sig detaljmetoder som gått om intet. Och alla användningsområden som sälprodukterna en gång hade är nästan utraderade ur vårt gemensamma medvetande, något som inte blev bättre av det totala förbudet 2015 mot handel med sälprodukter som har kritiserats starkt både politiskt och från forskarhåll.

    Där har Arkipelago Pares ett projekt vid namn ”Ståtar, Späck och Skrävlor” där man jobbar för att intresset och kunskapen kring säljakten och sälen som resurs ska öka.

    Landskapsregeringen har stora möjligheter att förmedla Ålands syn på ett eventuellt hävande av sälhandelsförbudet tillsammans med Finland och de nordiska länderna. Från svenskt håll har man varit väldigt tydlig på den punkten. På samma sätt ska vi också ständigt arbeta för att återfå vårfågeljakten så snart det bara är möjligt. Om än åtminstone delvis.

    Nog om jakt. Hushålls- och yrkesfisket med olika typer av nät med olika storlek på maskor och andra sorters fiskeredskap beroende på vad man är ute efter att fånga, vilken storlek, på vilket djup och under vilken säsong, det tas av många idag även som en självklarhet. Men, det småskaliga kustfisket stryps långsamt medan överdimensionerade pelagiska trålare dammsuger lokala bestånd av lekströmming och bifångster. Även här krävs politiskt mod för att stå upp för skärgårdskulturens viktigaste kärnfrågor!

    De finns forskare som har fört fram teorier om kopplingen mellan detta industriella rovfiske och andra tydliga obalanser i skärgården och dess näringskedjor som den explosiva ökningen av storspigg, övergödning och örnars ökade predation på häckande sjöfåglar bland annat. Detta är saker som behöver forskas mera på. Sådana saker som människor, som lever och verkar i skärgården, ser och tar nästan som självklar fakta för man vet ju det, men det finns ingen forskning som grund. Samtidigt, herr talman, vill jag vara väldigt tydlig på den punkten; de stora pelagiska trålarna måste bort från lekströmmingens områden! De kommer att ställa till stora bekymmer för hela Östersjön på kort sikt och lång sikt.

    Utöver inhämtandet av naturresurser, herr talman, är tillvaratagandet och beredningen av dessa resurser till mat också en viktig del av vår skärgårdskultur. Däribland också såklart grundläggande jaktetik och fisketik. Vi behöver också öka intresset för den lokala maten, det är ytterst viktigt för att se till att de lokala produkter vi i dag har faktiskt hamnar på tallriken, både vad gäller traditionell matlagning men också nya recept som passar de nya tungorna.

    Då är strömmingen, herr talman, speciellt värd att nämna. Strömmingen har i alla tider och även idag varit en av våra största naturresurser runt våra holmar och skär, men den behandlas tyvärr som skräp och forderfisk. Strömmingen är värd en helt annan status.

    Värt att nämna är också alla vegetariska källor som finns i form av örter, bär och svampar. Allt detta sammantaget, herr talman, handlar om att öka självförsörjningsgraden och vårt samhälles resiliens. Det är helt beroende på att var och en har en grundläggande kunskap vad gäller metoder och tillvaratagande.

    Skärgårdskulturens immateriella kunskapsbas har även en stor bredd utöver inhämtade av näringsresurser. Ett exempel är hur man navigerar i fjärdar och sund, vilket slog mig personligen förra veckan. Vi hade en delegation på besök från samarbetsländerna och en herreman från Lettland berättade hur otroligt svårt det var att navigera i vår labyrint till skärgård jämfört med att ta sig ut från den lettiska kustens vita stränder ut på djupet. Det är också någonting som man i skärgården har lärt sig. Man vet - utöver att kolla sjökortet - att där det finns höga berg finns så det ofta djup utanför, där det finns långa uddar så är det grunt och mitt i fjärden ligger det alltid en grynna och även hur man ska förtöja en båt, iskunskap och hur man rör sig på och kring häckningsholmar under våren.

    Herr talman! Slutligen vill jag säga att jägaren och fiskaren som lever nära naturen kan beskrivas som en naturbonde. Man vårdar det man skördar. Säg den bonde som är beredd att slita hårt med markberedning och sådd utan att få skörda i slutändan. Det är inte människorna i skärgården som jagar och fiskar och lever med och av naturen som är det stora hotet mot den biologiska mångfalden. Utövarna av jakten och fisket är lika mycket offer för det moderna samhällets monetära krafter som de djur och fiskar som man nyttjar. Och de människorna är framförallt en del av lösningen. Detta är något som vi lokala makthavare måste understöda och stå bakom, för vi förstår det här idag , i alla fall de flesta av oss. Just nu lever vi med förbundspålagor från högre ort där syftet går förlorat i verkligheten. Makthavare, okunskap och ensakslobbyister, som själva lever långt ifrån den verklighet som de ger sig själva tolkningsföreträde på, har belagt flera av skärgårdens jakt- och fiskeutövanden i förbundsbojor. Samtidigt låter man pengastarka aktörer våldföra sig på vitala delar av våra näringskedjor.

    Herr talman! Detta är varför glappet i kunskapsöverföringen mellan generationer behöver överbryggas med hjälp av olika typer av kunskapsbas, dels för att finnas till när något kulturellt utövande återupptas, dels för att bevara kunskapen under tiden av förbudspålagor och andra byråkratiska hot.

    Hur ser den lösningen ut? I regeringsprogrammet på sidan 12 finns följande text att läsa: "Till de kulturella uppgifterna hör även värnande om immateriella värden och kulturarv. Landskapsregeringen ser en betydande potential i att den åländska skärgårdskulturen helt eller delvis upptas som kulturarv i UNESCO." Det här är en av de bättre skrivningarna i det här regeringsprogrammet enligt min mening. Om den åländska skärgårdskulturen upptas i Unescos lista över immateriellt kulturarv så kan det bli en bra grund för forskning och dokumentation över den åländska skärgårdskulturens olika traditioner, metoder, seder och bruk som har överförts mellan generationer och utvecklats till det vi känner idag. Ett medvetandegörande även med en tydlig koppling till det materiella kulturarvet som redan är relativt väl dokumenterat på Åland, det kan vi se i flera museer och hembygdsgårdar. En klassning av den åländska skärggårdskulturen som immateriellt kulturarv på Unescos lista har potential att utveckla och skydda den åländska skärgårdskulturens kategorier i framtiden. Tack, herr talman!


  • Tack, talman! Påvals, vi delar synen på att den åländska skärgårdskulturen är viktig. Den är allas vår livsluft mer eller mindre. Det glädjer mig att höra att det finns både engagemang och intresse för de här frågorna i lagtinget, för de här frågorna tar tid och kräver tålamod och resurser.

    Vi kan konstatera att den 9 november 2021 välkomnades Åland som associerad medlem i Unescos generalförsamling i Paris. Det är ett stort historiskt steg och beslut för oss här på Åland.

    Men nomineringar så exempel på sam-nominering är den nordiska klinkbåtstraditionen. Ansökan påbörjades och planerades 2011, år 2014 påbörjades det praktiska arbetet och i december 2021 skrevs traditionen in i Unescos förteckning. Men genom vårt associerade medlemskap kan vi nu utforma vår egen Unescostrategi. Jag tror fortsätter, för nu tar tiden slut. (… taltiden slut).


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:34

    Tack, herr talman! Tack minister Hambrudd för den repliken. Det är ju så att den listningen av de klinkbyggda båtarna så är det en förening som står bakom och det är ofta så som det börjar. Skillnaden där gentemot att klassa ett helt kulturarv är att det är en samhällsfråga på en helt annan nivå. Det innebär att flera delar, det är en helt annan bredd när vi pratar om att klassa vår skärgårdskultur. Det är därför som jag anser att det är landskapsregeringen, den typen av nivå, som ska initiera det här projektet i samarbete med aktörer, exempelvis jakt- och fiskemuseet, men också många andra aktörer som har att göra med mat och hantverk.


  • Tack, talman! Jo, naturligtvis, men jag vill fortsätta med att betona att det kräver tålamod och resurser. Här tror jag att det är viktigt att vi tänker både strategiskt och hur vi mest effektivt kan lyfta fram de här frågorna som skulle passa Åland när vi söker och försöker få med något på världsarvslistan. När jag själv har börjat titta på de här frågorna så är jag mer tilltalad av Unescos biosfärområde som skulle kunna täcka in både natur och kultur. Vår åländska skärgårdskultur skulle kunna upptas som ett biosfärområde inom Unesco. Det är ju faktiskt möjligt nu när vi är associerade medlemmar. Det handlar om hur människan, kulturen och traditioner tillsammans kan utvecklas till det samhälle som vi har idag.


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:35

    Tack, herr talman! Absolut, det är den här typen av kreativitet och tålamod som krävs. Men vi måste också tänka på att vi har enorma resurser i vårt samhälle vad gäller det immateriella kulturarvet. Vi har många personer som fortfarande har använt traditionella metoder, men de generationerna dör sakta bort. Vi behöver se till att vi får inhämta kunskapen av dem. Vi behöver även se till att i de samarbeten vi jobbar så ska det inte vara en part som gör allt arbete, utan inhämtningsprocessen och koordineringen, det är den som jag är ute efter.

    Det är viktigt också, vill jag tillägga till det som minister Hambrudd nämnde och som jag helt håller med, att det första steget att klassa ens egen kultur som ett immateriellt kulturarv är att se till att man själv är medveten om att det finns. För om man själv inte i klassar det så då kommer ingen annan heller att se det. Det är lätt som exempelvis antropolog att se andra kulturer, men det gäller att se sin egen och vad den innebär.


  • Tack, herr talman! Tack till ledamoten Påvals för ett väldigt engagerat initiativ och anförande. Jag tror inte att det är många som har någonting emot det som ledamoten Påvals sade. Tvärtom så är det ett bra initiativ.

    Jag funderar lite grann, det finns ju Unescos Skärgårdshavets biosfärområde i Åboland. Är det här någonting som man kunde ta in där, det åländska kulturarvet gällande skärgårdstraditioner? Det gäller alltifrån båtbyggandet till hur man rör sig på is och all den viktiga kunskap som jag tror att det inte tar många generationer innan vi har tappat det, om man inte vidtar aktiva åtgärder. Kan man kanske se en samverkan med Skärgårdshavets organisation?


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:37

    Tack, herr talman! Det är precis sådana här idéer som ledamoten Gunell nu kommer med som behöver plockas upp. Det finns bra exempel i vår omgivning, precis på samma sätt som snart kommer att visa sig i en skriftlig fråga, men det är inte det som vi pratar om. Man behöver ta exempel från omvärlden och från sin närregion som har liknande och i princip samma förutsättningar. Så det är en jättebra idé. Som vanligt är det så att i den här salen så är vi väldigt ofta överens om målet. Vi vill åt samma håll, det är bara vägen dit som kan se lite olika ut. De är väl därifrån som vi egentligen behöver stöta våra stenar för att veta hur vi ska komma framåt. Det var en väldigt bra idé och jag tackar så mycket för det inlägget.


  • Jag tycker att det lät på ministern som att det här är någonting som man gärna tar tag i från landskapsregeringens sida men manar till tålamod och att det är resurskrävande. Kanske det i den fortsatta debatten går att få klarhet i om landskapsregeringen redan har tagit initiativ i den här riktningen att det är på gång? Eller är det så att det ska klarläggas i samband med ledamoten Påvals motion när den behandlas i utskottet?


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:39

    Tack, herr talman! När min motion behandlas i utskottet, ja det får vi hoppas att den gör.

    Jag skulle önska att man har tydliga mål och uttrycker dem tydligt inom kort från landskapets sida om vad man tänker kring den här frågan. Det står trots allt i regeringsprogrammet. Det är ändå en relativt - jag skulle inte säga präktig, men en bra skrivning som man har i regeringsprogrammet och det avkräver engagemang och handling inom kort. Det finns många, tror jag, inom regeringspartiernas egna led som nog frågar sig själva vad som händer i den här frågan. För den innefattar ju väldigt, väldigt mycket av det som vi har pratat om vad gäller hållbarhet, vad gäller kultur och vad gäller social hållbarhet. Om hela Åland ska leva så måste det ändå vara på de förutsättningar som var och en vill leva på.


  • Tack, talman! Ett fint initiativ av ledamoten Påvals. Jag noterar att vi pratar samma språk, både från regering och opposition, och det är precis som det ska vara när det handlar om skärgårdskultur. Det svåra med kultur och immateriella rättigheter är alltid begripliggörande. Vad ska man med kunskapen till? Vad är den bra för? På vilket sätt kan vi dra nytta av den? Och där tror jag att vi inte ska glömma bort betydelsen av en bra berättelse. För det som ledamoten listade upp från talarstolen var vårjakt, fiske och farledskörning - grundstötning tror jag att ledamoten glömde bort - ganska starka delar av identiteten. De tillsammans gör att vi kan berätta någonting för omvärlden som gör oss mer intressanta. Om vi kan förklara varför de ska komma hit som våra gäster för att vi ska ge dem ett stycke närhistoria (… taltiden slut).


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:41

    Tack, herr talman! Jag håller helt med om att det är lite för korta repliker ibland, speciellt när det är ett intressant ämne. Det som ledamoten Pettersson pratade om här är alltså värdet, att begripliggöra. Det är precis just det värdet och det begripliggörande som vi har ett ansvar för att själva förmedla. För det finns få som kan göra det bättre än vi själva, faktiskt. Men det kräver en typ av insikt och det kräver en typ av perspektiv där man behöver kunna se sin egen roll i relation till omvärlden. Det handlar om historiens koppling till nutid. Det handlar om vad vi baserar vårt nutida liv och vårt nutida leverne på och vad som har tagit oss hit. För det är i slutändan den kulturen vi i dag lever i som ju är levande. Det är den typen av kultur som vi ska se till att bevaras. Kopplingen till historien är väldigt viktig så klart, man måste ju veta var man kommer ifrån för att veta vart man är på väg.

    I slutändan när det handlar om grundstötningar och isvana, då kan det till och med handla om liv och död. Men också kopplingen till besöksnäringen är väldigt viktig.


  • Talman! Ledamoten Påvals nämnde historien och nutiden. Det är ju framtiden som är den viktigaste av alla. För att vi ska komma dit på ett bra sätt så behöver vi paketera det vi varit med om och helst försöka lära ut det till andra. Jag har inte saknat vårjakten lika intensiv som just nu när jag tänker på den och efter en båttur i tidig arla morgonstund idag så blev det nästan smärtsamt. Jag tror att vi faktiskt behöver se över det hela en gång till.

    På Malta, råkar jag känna till, där blev man först av alla förbjudna att jaga fågel på våren. De tog det långt, men de förlorade. Idag så jagar man fågel igen på våren på Malta genom att utnyttja olika finesser inom lagstiftningen. Vi bör nog titta på det vi också, för det här blir mer skada än nytta.


  • Ledamot Simon Påvals (Lib) Repliksvar | 16:43

    Tack, herr talman! Den typen av själslig smärta som ledamoten Pettersson och undertecknad kanske känner den här tiden på året när man är i skärgården, den kan även omfattas bara på en generation till reell skada. Vi tappar hela bitar av vårt egna kulturarv och vår egen kulturidentitet. Det här är allvarliga saker. Det här är något som man behöver medvetandegöra varje dag.

    Precis som ledamoten Pettersson sade så är det ju framtiden vi pratar om, och för framtiden så är nutiden dåtid. Vem hängde med där? Det gjorde jag knappt själv.

    Det handlar om förankring. Det handlar om att förankra idéer och också förankra förbud. Säljaktsförbundet var i slutändan ganska välförankrat. Man förstod varför säljakten begränsades starkt, för det fanns ingen säl i skärgården. Man förstod att det var miljögifter som förstörde sälpopulationen. Det här förstår vi faktiskt inte riktigt, inte när man ser tio gudingar på (… taltiden slut).


  • Ledamot Annette Bergbo Anförande | 16:44

    Talman, ärade åhörare och lagting! Jag önskar att jag kunde kapsla in lite av den iver och entusiasm som vi fick se prov på här just av Simon Påvals, men jag försöker.

    “Kultur lever med människor och med människor dör den ifall den inte vidare förmedlas till nästa generation.” Med den träffsäkra slutsatsen inleder ledamot Simon Påvals sin åtgärdsmotion “Klassa den åländska skärgårdskulturen och dess metoder som immateriellt kulturarv”. Hållbart Initiativ välkomnar motionen.

    I insändare, på sociala medier och även här i talarstolen har nämligen vi i Hållbart Initiativ talat oss varma för att få med den åländska skärgårdskulturen på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Också i denna regerings program nämns bevarandet av skärgårdskulturen som möjligt världsarv. För Hållbart Initiativ är detta en hjärtefråga och det kan inte komma som en överraskning att det var en viktig sak för oss i regeringsförhandlingarna.

    Traditioner, seder och bruk, jakten, fisket, odling, hushåll och djurskötsel - den stora kunskap som bar fram generationer under, många gånger, mycket hårda förutsättningar - riskerar att helt falla i glömska.

    Det var ändå inte alls länge sedan ålänningarna levde enbart med och av naturen. De hade inget val. Ett överutnyttjande som utfiskning och avskogning skulle alltid ha slagit tillbaka på levnadsförhållandena då och gör så även idag. Varje samhälle behövde därför organisera sig på ett sätt som förvaltade naturresurserna klokt och gemensamt - en insikt som också vi behöver men som inte är lika självklar i dag.

    Det handlade om handens intelligens, tålmodigt arbete i långsamhet, estetik och kvalitet, uppfinningsrikedom och flexibilitet, intelligenta lösningar, sällan överflöd utan knappa tillgångar många gånger. Människorna tvingades ständigt att anpassa sig, hitta olika sätt att lösa vardagens sysslor och problem som uppstod. Det gällde helt enkelt konsten att överleva.

    I mötet med människor i arbete vandrade berättelserna, visorna och ordramsorna vidare från generation till generation. Det immateriella kulturarvet ständigt levande och i förändring; i livet, i vardagen som det var en gång.

    Nu är detta något som vi måste ta ansvar för att bevara, lyfta upp på piedestal, återuppta kunskapen och förvalta den vidare. I vår samtid riskerar nämligen skärgårdskulturen att snart falla i total glömska om vi inte ger den välförtjänt hög status.

    Den föränderliga tid som industrialismen och globaliseringen har fört med sig har radikalt påverkat också den åländska samhällsstrukturen. Det småskaliga jordbruket har alltmer övergått till moderna tidens besprutningsmedel, konstgödsel och monokulturer. Skogsbruksmetoderna har industrialiserats, så att avverkningarna mestadels kommit att ske genom kal-huggningar och anläggande av skogsvägar. Kustnära fiske har successivt slagits ut på grund av bland annat övergödning, färjtrafik och industriellt trålfiske. Fritidsbebyggelsen och de nya bostadsområdena med vägdragningar och annan infrastruktur har styckat sönder både gröna och blåa stråk. Vi har mycket att inspireras av från tidigare generationers sätt att leva av och med naturen.

    Talman! Diskussionen om kulturarv har under decennier mest bestått av sporadiska inspel. Ett försök till samling gjordes 2006 under ledning av professor Nils Storå då en parlamentarisk kommitté hade lagt fram förslag på kulturarvspolitiska mål baserat på kulturarvsutredningen 2003. Men någon lagtingsbehandling blev det ändå inte av det hela, inte heller har kulturarvet haft någon särskilt framträdande roll i därpå återkommande kulturhistoriska program.

    Det är dags nu! Kulturen har en central plats under Ålands 100-årsfirande. Nu, om någonsin, är det värt att lyfta det kulturarv som Åland särskilt känner stolthet över och som har präglat historieutvecklingen.

    På samma sätt som bastubadandet har tagits upp, som det första finländska immateriella världsarvet, skulle Åland vara förtjänt av att få vår skärgårdskultur på samma lista.

    Att Åland äntligen är associerad medlem i UNESCO innebär också att vi har fått utökade möjligheter att föra direkt dialog med UNESCO. Tack minister Hambrudd för det!

    Nu gäller det att se till att vi på Åland har kapacitet att göra de nödvändiga utredningar som ett UNESCO-förslag förutsätter. Ett
    alternativ skulle vara att tillsammans med Finland göra gemensam sak. Det vore fint om vi i lag- och kulturutskottet kunde titta särskilt på den möjligheten.

    Talman! Skärgårdsmiljön bär på unika vittnesmål om vår historia som vi har ett ansvar att vårda för kommande generationer.
    Den ger oss också nyttiga perspektiv på vår tillvaro som den ser ut idag. Vi är inte beroende av självförsörjning längre. Vi kan enkelt få mat från andra sidan jordklotet. Vi kan köpa nytt istället för att reparera våra existerande prylar. Vi kan bygga nära havet istället för uppåt land, eftersom vi verkar tro att det finns energi i obegränsade massor.

    Den moderna människan är på kollisionskurs med de planetära gränserna. Den traditionella skärgårdskulturen anpassade sig istället till naturens gränser och visade var gränserna går. Låt oss lära oss av dem som gick före, låt oss bygga ett samhälle där självförsörjning, reparationer och respekt för resurserna råder. Ett samhälle där den moderna människan jobbar inom de planetära gränserna, i stället för emot.

    Denna vår så unika skärgårdskultur bär på många spännande lösningar för dagens utmaningar som vi behöver ta med oss vidare i 2020-talet.

    Hållbart Initiativ välkomnar således åtgärdsmotionen som stöder skrivningen om skärgårdskulturen i regeringsprogrammet. Tack, talman!


  • Tack, herr talman! Jag vill tacka ledamot Bergbo och Hållbart Initiativ för det stödet. Unesco medlemskapet var ju en 100-års present till Åland. Ett erkännande av vår egen skärgårdskultur skulle vara ett ypperligt sätt att omsätta detta medlemskap. Det kan ju leda också till praktiska syften, vi pratar om forskning, vi pratar om att kunna bibehålla traditioner och metoder. Det finns ju färdiga hållbarhetsrecept att ta del av i historien, ta del av och nyttja i dagens läge också. Det är det som menas med att människan även i dag är den huvudsakliga lösningen. Vi politiker måste stå bakom det, att människan som lever på Åland och lever av naturens resurser är en del av den lösningen och det är mycket viktigt. Vad är det som vi ska skydda vår natur mot och vem ska delta i det skyddet?


  • Ledamot Annette Bergbo Repliksvar | 16:53

    Tack, talman! Jag kan ta den här repliken väldigt snabbt. Som alla förstår här så tycker Simon Påvals och jag väldigt lika. Tack Simon!


  • Oavsett vilka politiska gränsdragningar som finns i den här salen så är det som sagt, som tidigare nämndes, målet i slutändan som vi är överens om. Vägen dit kan ju fortfarande bli knölig, fastän det är mycket trevliga ordalag som nämns här. Men det som nämndes tidigare under ett annat replikskifte var ju att det finns ju liknande kulturer runt om oss. Det finns egentligen ett behov av att klassa hela Skärgårdshavet och den svenska skärgården och deras traditioner på samma sätt. Det görs ju, har gjorts och det finns ju egentligen ganska enkla sätt att få till det här. Vi behöver alltså inte uppfinna hjulet på nytt, såsom vi säljägare har behövt göra.


  • Ledamot Annette Bergbo Repliksvar | 16:55

    Tack, talman! Jag refererar till Simon Påvals tidigare som hävdade att först måste man se vad man har. Tycker vi alla lika så kan vi gå framåt. Vi prövar olika vägar och vi kommer att hitta framåt bara vi alla inser - som ledamot Påvals, jag och säkert flera - hur viktigt det är.


  • Tack, talman! Det börjar möjligen bli i senaste laget detta, men precis idag den 18 maj så firar man den internationella kvinnodagen till sjöss. IMO har det som en märkesdag för att lyfta mängden kvinnor som finns till havs och jobbar inom sjöfarten. Detta får mig att minnas - det är möjligen en åsnebrygga - att när det handlar om skärgårdskultur så finns det på Kökar ett Kökar hembygdsmuseum som är alldeles förträffligt och fantastiskt på väldigt många sätt. Där lyfter man jämställdhet på ett rätt coolt vis. Nu går jag möjligen ut på djupt vatten lite. Men där landar man i att det fanns egentligen ingen skillnad mellan könen när det kom till fiske, för där handlade det bara om matematik. Fyra händer är starkare än två och därför behövdes alla. Det kan vi nog lära oss rätt mycket av även idag har jag en känsla av och fortsätter gärna i nästa replik.


  • Ledamot Annette Bergbo Repliksvar | 16:56

    Tack, talman! Tack Jörgen Pettersson. Den bilden tar jag gärna med mig och den tycker jag att känns väldigt klok. Två händer är färre än fyra.


  • Tack, talman! Det som man väcks av just av den utställningen, det finns säkert liknande, men där har man på ett pedagogiskt sätt och begripligt för alla listat upp fördelarna med att man faktiskt ska betrakta alla som lika viktiga. När stormen viner och när man går på grund eller vad man gör och ska vara ute för att bärga maten, då har man inte råd med konstiga teorier om vem som är viktigast. Då är alla plötsligt exakt lika viktiga och det borde vi kanske minnas lite oftare även i vår vardag.

    Tack både till ledamot Bergbo och ledamot Påvals som lyfte den här formen av goda samtal.


  • Ledamot Annette Bergbo Repliksvar | 16:57

    Avslutningsvis vill jag bara konstatera hur tydligt det är med Jörgen Petterssons målande beskrivningar. Jämställdheten var än helt annan sak förr än vad den är nu, så är det.


  • Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.