Enda behandling

Först tillåts fortsatt diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen. Diskussion.

Herr talman! Bästa alla! I dag, under mandatperiodens sista skälvande timmar, har vi två självstyrelsepolitiska redogörelser på agendan. Dessa två speglar en period på två år, från våren 2021 till våren 2022 och ändå till nu. Vi har två omvälvande år bakom oss med anfallskrig i vår närhet, säkerhetspolitiska vanskligheter och Nato-anslutning. I sanning har mycket hänt.

För oss i Centern och för mig har självstyrelsefrågorna hög dignitet och de två redogörelserna, var och en för sig, vore värda en egen behandling. Nu har, som jag tidigare sade, de två åren varit fyllda av otaliga utmaningar där regeringen konsulterat nämnden. Vi har haft många möten och ibland kallats in med kort varsel. Pandemin, riksdagens behandling av välfärdsområdena och deras inverkan på Åland, Nato-anslutningen och sist men inte minst självstyrelselagsförslaget är exempel på utmaningar.

Vicelantrådet Harry Jansson påpekade att det kanske vore dags att hitta ett annat sätt att meddela eller redogöra för självstyrelsepolitiska beslut och åtgärder för att ligga bättre i tiden. Som det nu är måste man följa lagtingsordningen, men för framtiden kanske man kunde diskutera ett upplägg i linje med vicelantrådets förslag så att lagtingets behandling tidsmässigt kunde vara mer i fas med redogörelsen.

Den historiska tillbakablicken i redogörelsen visar på ett påtagligt sätt att försöken att revidera självstyrelsen verkligen har tagit lång tid i anspråk. Kommittéer har avlöst varandra och politiska intentioner har strandat på juridiska grynnor.

Att vi efter 13 års strävanden fortfarande inte har en ny självstyrelselag är dystert. Att Åland fick ett reviderat ekonomiskt system godkänt 2019 är väl förstås något att glädja sig över. Politiker – ja inte bara politiker utan gemene man - brukar oja sig över onödig byråkrati. Men betänk hur många arbetstimmar som presterats av många högt betalda och kunniga människor – och ännu är vi inte i mål. Att revidera självstyrelselagen är nästan lika, eller t.o.m. svårare än att få tillstånd kärnkraftverket i Olkiluoto. Den nu arbetande arbetsgruppen bestående av tjänstemän från både Åland och Finland med justitierådet Gustav Bygglin som ordförande och det arbetet är ännu inte slutfört och jag tycker mig ha hört att Bygglin ansökt om förlängd tid för arbetsgruppen.

Regeringsprogram efter regeringsprogram innehåller vackra ord, men resultatet har inte blivit vad det borde vara. Jag refererar till ett bibelord: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja. Så det är inte mycket handling.

Landskapsregering efter landskapsregering och landskapstjänstemännen måste beväpna sig med änglars tålamod och ha en bergfast tro på att i sinom tid – när nu detta är – ska vi lyckas ro projektet i hamn. Det gäller att hålla ut och hitta en väg framåt i samarbete med riksmyndigheterna. En tydlig självstyrelselag som är så fri från tolkningar som möjligt, och som kräver mindre ingrepp och konsultationer mellan Åland och Finland skulle vara till fördel, inte bara för Åland utan också för Finland som skulle visa att Finland respekterar sin autonomi.

Vid inträdet till Nato garanterades att Ålands demilitariserade och neutraliserade status skulle bestå. Detta omfattades också av övriga Nato-medlemmar. När jag i mars 2023 kommenterade regeringens inlämnade självstyrelsepolitiska redogörelse här i talarstolen, innan den överlämnades till självstyrelsepolitiska nämnden, sade jag: ”Hur och på vilka sätt Åland tangeras eller påverkas av Nato är svårt att sia om, men att så kommer att ske måste man utgå från.” Och så blev det, snabbare än man kunde ana kom demilitariseringen i mediernas fokus. Det hela utmynnade i att presidenten initierade en utredning som ännu inte offentliggjorts. Detta skulle ske i augusti, men kommer troligen först i november.

Internationella avtal ska hållas – det är kännetecknet för en rättsstat. Att Ålands demilitarisering och neutralisering står fast kan inte nog poängteras. Alla som bor och verkar här på öarna borde värna om vår status, enträget och med emfas. Vi blir dagligen påminda om vilka följder krig, brutna avtal och brott mot folkrätten innebär av elände, lidande och ekonomisk förstörelse. Självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen är en fastknuten enhet. Ministerrådet Anton Nilsson presenterade detta i sin krönika i Ålandstidningen på ett alldeles suveränt och tydligt sätt. Ett tack till Anton!

Ålänningarnas värnpliktsbefrielse och försvarsföreningarnas aktiviteter var också aktuella frågor som tidvis livligt har diskuterats i medierna. Självstyrelsepolitiska nämnden noterar att försvarsministeriet i sin promemoria klargjorde regelverket kring värnplikten, vilket är bra. Min egen historiska erinran är att befrielsen i grunden initierades från rikshåll.

Det har varit synnerligen intressant och lärorikt att få vara medlem av självstyrelsepolitiska nämnden. Jag har lärt mig mycket och fått mina ögon öppnade för sådant som för mig tidigare har varit fördolt. Det har varit goda diskussioner i god anda.

Slutligen vill jag tacka lagtingsdirektör Susanne Eriksson för gedigen och kunnig insats. Hennes erfarenhet och kunskap har varit ovärderlig. Hon har varit en säker lots och hållit stadig kurs i diskussioner och höranden. Därtill har hon på ett distinkt sätt omsatt våra inlägg till ett välskrivet meddelande. Tusen tack!

Centergruppen omfattar det självstyrelsepolitiska meddelandet.

Tack, talman! Ärade lagting. Jag vill börja med att konstatera att den presentation som viceordförande Eriksson gav oss i fredags var väl täckande och lyfte en hel del frågeställningar som jag också kommer att tangera under mitt korta anförande. Ja, kort och kort?

Jag vill konstatera att nämnden har igen gett värdefull vägkost till både sittande och kommande landskapsregering när det gäller flera grundläggande frågor. Det är bara konstatera att vi befinner oss i en brytningstid, i synnerhet när det gäller det självstyrelsepolitiska vägvalet som vi har framför oss.

Det är ofrånkomligt att konstatera nu, talman, att den arbetsgrupp som nu har jobbat med den lilla reformeringen av självstyrelselagen, dvs. det som är kopplat till integritetsfrågor och därmed får kopplingar vidare till läkare och polis, så den gruppen har enligt kommunikation till lantrådet nu anhållit om förlängd tid. Det visar, talman, på hur oerhört komplicerat det är att i modern tid förändra vårt system när till och med en i sammanhanget liten fråga tar exceptionellt med tid. Som bäst funderar man nu på fyra olika överenskommelseförordningar för att försöka få rätsida på en liten del av vårt vårdsystem.

Det här kräver nog, som nämnden också säger och skriver, att förhållandena mellan statsmakten och självstyrelseorganen bör utvecklas i en riktning som ger företräde för politiken framom juridiken. Här får vi sannerligen hoppas att vi får se en liten förändring i den riktningen under den här snart avslutande mandatperioden för oss, men en ny för den finska regeringen.

För sanningen är den att under de senaste tio åren har vi sett en förändring när det gäller det här. Vi har mindre utrymme för politik och mer och mer för juridik. Nämnden påpekar här att det är en stor trygghet för Åland med legalistiskt självstyrelsesystem. Jo, men när vår kära motpart i Helsingfors sitter på allt; från spelplanen, domaren och också bollen. Då kan man ju fråga sig, med tanke på Högsta domstolens och presidentens hantering av nationalitetsskyddet; är det tryggt att vi är helt utlämnade till det som ibland, styggt sagt, kan upplevas som lite politiskt godtycke, istället för att se till självstyrelsens syfte och grunder?

Det här är en fråga som kommande lagting och landskapsregering sannerligen kommer att få återkomma till. För nästa skede är naturligtvis en total reformering av Ålands självstyrelselag. Jag kan konstatera att till 95 % har vi en ny självstyrelselag klar, men de sista 5 %, det är där svårigheterna ligger och inte minst grundlagens fortsatta urholkning av vårt system. Då förstår alla att det här kommer att leda till fortsatta diskussioner. Avslutningsvis till den här delen, ska vi överhuvudtaget lyckas med både den lilla och den stora reformen så måste politiken få företräde i den här frågan i Helsingfors, dvs. att man slutar gömma sig bakom tjänstemännen och istället tar det statsmannamässiga ansvaret som den här typen av frågor kräver.

Nämnden kommer in på demilitariseringen, det är givet med tanke på vad som har hänt och uppmanar också landskapsregeringen att uppdatera demilitariseringspolicyn. Här skulle jag gärna höra direkt nu i replikskifte eller från kommande anföranden - det är flera som har begärt ordet - tanken med skrivningar om vindkraften. Vad är bakgrunden? Var ser nämnden ett problem? Vindmöllor och energiöar för produktion av vätgas, vad är problemet i förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen? Med tanke på det stenografiska protokollet - som lantrådet och jag brukar skoja om, det finns också en historia - så skulle jag vara tacksam att få reda på, vad är det som är problemet? Finns den här typen av installationer innanför tre mils sjögränsen för vår fredade status så finns de, finns de utanför sig så är de utanför. Men varför skulle vi då behöva problematisera resandet av eventuella vindmöllor i framtiden? Har vi tänkt oss notifiera signatärmakterna, att nu är en vindmölla på väg upp igen här någonstans? Ärligt talat, jag får inte grepp om den här frågan. Jag har försökt också konsultera lite runt om i huset på andra sidan väggarna och jag har inte fått någon som hittills har kunnat förklara för mig. Jag är tacksam för ljus, med tanke på att här har vi den här uppdateringen av demilitariseringspolicyn som nämnden efterlyser.

Det står också här att man vill att det ska klargöras flertalet behörighetsfrågor i förhållande till kommunerna. Också där skulle jag vara glad om någon skulle kasta lite ljus över den biten. Vad är det för behörighetsproblematik som finns där? Jag tycker vi har ganska bra gränsdragningar, planläggning, miljölagstiftning och vem som har ansvaret. Jag är tacksam för alla som kan kasta lite ljus, som sagt var, över denna del.

Jag är glad över nämndens markeringar när det gäller försvarsföreningar, reservistföreningar eller vad man kallar dem. Det är viktigt att man markerar den här typen av en ovilja att ta emot vissa inslag i det åländska samhället. Här är det ju en gråzon som jag tycker att nämnden är mån om att markera, här går det en gräns för när den typen av aktivitet ska förekomma på åländsk mark. Jag välkomnar det.

Viceordförande Eriksson tog i sin presentation i fredags upp Färöarna som ett positivt exempel. Jag håller sannerligen med om att de är en liten fyrbåk för oss och har alltid varit det. Viceordförande Eriksson påpekade att Färöarna kan så varför kan inte vi? Då vill jag understryka att det är fråga om två världar. Vi måste komma ihåg att Färöarna behåller alla sina skatter, de har alla sina skatter. Det är ingenting som transfereras till Köpenhamn och de får också ett extra bloktilskud, det brukar uppgå till 600 miljoner DKK till. Det är ju därför som de också har det finansiella ekonomiskpolitiska utrymmet att göra bland den digitaliseringsreform som är så oerhört nödvändig i det moderna samhället. Här är den stora frågan. Sedan vet ju alla att färingarna har en enorm drivkraft.

Avslutningsvis så vill jag säga, i och med att det förefaller vara lagtingets sista plenum, att vi kommer att tappa en åländsk märkesman och då menar jag ledamot Anders Eriksson. Jag vill rikta ett stort tack från mig personligen till de insatser som ledamot Eriksson har gjort för självstyrelsen. Han har fungerat lite som en modern självstyrelsepolitisk kyrkstöt i många frågor och det är viktigt med tanke på alla de frågor som vi har haft. Lycka till i fortsättningen och välkommen tillbaks! Tack!

Tack för de varma orden. Man är ju inte riktigt varmt att höra sådant i det här forumet. Jag kom nästan av mig här i repliken. Men jag ska svara på frågan. Jag sade själv i presentationen: "Samtidigt poängterar nämnden att ett legalistiskt självstyrelsesystem innebär en stor trygghet för Åland." Jag sade i presentationen att det här kan uppfattas som motsägelsefullt till resonemanget om att man byter ut juridiken mot politiken. Jag sade också när det gäller den delen, att tyvärr så har vi inte den parten på andra sidan att man kan ha ett ömsesidigt politiskt förtroende. Tyvärr inte. Men orsaken, åtminstone om jag nu bara säger vad jag tänker personligen, så skulle vi inte ha det starka juridiska självstyrelsesystemet så hade vi varit av med alltihop för länge sedan. Det håller ändå på att ske sakta men säkert. Men vi har fortfarande den juridiska skyddet kvar, så det är mot den bakgrunden som den här meningen ska ses.

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson. Jag förstår mycket väl bakgrunden. Jag ville bara för säkerhets skull markera hur vi istället ser den motsatta utvecklingen. När vi startade revisionsresan, 2008-2009 och framåt, så då var vi nog alla uppfyllda av detta, att nu var det dags att ta det moderna steget i förhållande till Helsingfors. Men tyvärr, utvecklingen är den motsatta. Allas vår Thusse Eriksson skrev ju på 60-talet den här pamfletten "så tillkom Ålands självstyrelse och så försvaras den". Tyvärr är det lite för mycket försvarsarbete som vi inriktar oss på i stället för att ta de här progressiva stegen.

Jag hoppas, med en ny regering och med ny Ålandsminister i Helsingfors, att vi kommer att kunna sätta fart på de arbete på allvar.

Ja, det hoppas jag verkligen också. Jag önskar nästa lagting lycka till!

Jag glömde flera saker. Jag har inte sett mig så gammal, så jag var inte riktigt van med omnämnandet "märkesman" så därför glömde jag flera saker.

Men när det gäller försvarsföreningen så är jag också personligen väldigt tillfreds. Jag sade i presentationen att det är komplicerat i förhållande till demilitariseringen och tyvärr är det många ålänningar som kanske inte riktigt inser det alla gånger. Så skrivningarna, markeringarna från nämndens sida var bra. Vi är helt eniga också därvidlag.

Tack, talman! Ja, ledamot Eriksson, till min glädje har jag noterat att även i Helsingfors, bland ministerierna, så förenade man sig också i vår oro och ser nog lite med bekymmersam blick på den här typen av händelseutveckling. För det här är naturligtvis ett avsteg från en åländsk traditionell politik att försöka hålla sig utanför den där sfären med tanke på hur viktig den statusen är för oss ålänningar.

Det är viktigt att notera att vi har fått tydliga besked. Oavsett vilka föreningar som än grundas, etableras och är verksamma på Åland så kommer de aldrig att få stöd i någon form för att bedriva något som är inom gråzonen för vår fredade status.

Tack, talman! Bästa lagting. Jag samtycker till den här redogörelsen från självstyrelsepolitiska nämnden över de här frågorna som är mycket högaktuella idag. Jag tänker inte orda om dem särskilt mycket, men tänker ta upp en punkt alldeles särskilt.

Innan jag går in på den så vill jag passa på för egen del, i egenskap av ordförande för lag- och kulturutskottet, att tacka lagtingsdirektören för mycket bra undervisning under dessa fyra år kring självstyrelsepolitik, lagstiftningsteknik och historia. Det har varit mycket värdefullt och jag är väldigt glad för att ha fått jobba i lite olika roller parallellt med lagtingsdirektören.

Det är en sak i det här betänkandet som jag vill beröra lite mera djupgående från min egen horisont betraktat.

I somras aktualiserade president Niinistö den här utredningen kring demilitariseringen, men också som en liten parentes det ryska konsulatets ställning på Åland. Jag välkomnar den och ser framemot att få ta del av utredningen här ännu under hösten. Till en början sades det att skulle vara ganska en enkel utredning, lite efter semestrarna så skulle den vara klar och det var den ju inte. Vi förstod ju ganska omgående att det ändå alltid finns lite finstilt och krumbukter som man behöver fördjupa sig i mera grundligt.

Jag noterade att bland höranden så saknar jag några namn, särskilt kring frågan om det ryska konsulatet på Åland och kanske också demilitariseringen rent generellt. Det är ambassadör Hannu Himanen som har figurerat ganska starkt i finska medier under den här tiden, ända sedan sommaren, och vår bekanta gemensamma bekanta Hanna Smith som är forskare och direktör vid Alexanderinstitutet och rådgivare i Wien och bland annat i ETY. De är auktoriteter, så att säga, på det här området.

I en TV-debatt fick Hanna Smith uttryckligen frågor kring ryska konsulatet och då svarade hon att hon för sin del inte tycker att det har något på Åland att skaffa längre. Jag kan med lätthet förena mig i den bedömningen. Den pensionerade ambassadören Hannu Himanen har ju också ifrågasatt det här och det gör jag också.

Jag omfattar, som sagt, denna redogörelse och tycker att skrivningen på sidan 7 är alldeles ypperlig. "Självstyrelsepolitiska nämnden tar kraftigt avstånd från Rysslands brutala anfallskrig gentemot Ukraina. Samtidigt konstaterar nämnden att diplomatiska kontakter i allmänhet utgör en förutsättning för långsiktig fred."

Jag tycker att när finska medier har frågat åländska politiker om åsikter kring exempelvis just ryska konsulatet så har man nog varit lite för flat. Jag minns att lantrådet på en direkt fråga svarade en gång att "det tycker vi ingenting särskilt om, vi har ingen särskild uppfattning om den saken." Då tycker jag att man är ganska flat, lite som lame duck fenomenet. Man tar inte aktiv ställning i en mycket känslig fråga.

Man förfäktar i andra självstyrelsepolitiska frågor som också är viktiga, som till exempel skattegränsen, undantag och så vidare. Men man avstår från att beröra de här obekväma frågorna. Det är lite som att plocka russinen ur kakan, men så lämnar man dem i leverlådan. Russin i leverlåda, ni vet hur de blir, de blir ganska urvattnade till sist och jag tycker att det är tråkigt i en så här viktig sak.

Det var en fotbollsmatch i fjol somras här på Åland. Det var någon supporter på hemväg från matchen som slängde en ölflaska in på ryska konsulatets område. För den åtgärden så skickade Ryssland en not till Finland. Så allvarligt såg alltså Ryssland på den här attacken, så att säga, mot det ryska konsulat.

Men Ryssland slänger dagligen missiler och granater som haglar över civilbefolkning i Ukraina, och vi vågar inte här ta ställning till om ryska konsulatet längre har en uppgift på Åland eller inte. Enligt mitt förmenande så har inte Ryssland längre rätten till det här konsulatet med beaktande av det bestialiska dåd man har gjort gentemot ett broderfolk i Europa.

Jag känner till avtalet mycket väl. Men det hindrar oss inte från att ta ställning till att konsulatet har förverkat sin position på Åland och det måste vi våga uttrycka. Jag tycker att det är dåligt att lantrådet inte på den här direkta frågan kunde vara mera fördömande, utan man intar den här lame duck inställningen. Jag tycker att det är trist.

Som sagt, för tredje gången, så omfattar jag den här redogörelsen. Men jag vill markera att min uppfattning är att det ryska konsulatet inte längre har en rättmätig position på Åland. Tack!

Tack för det. Jag är nog inte van att lantrådet har företräde när det gäller repliker, men tack så väldigt mycket! Jag vill bara säga att det ryska konsulatets vara eller inte vara på Åland är förstås en ganska svår fråga. Dels därför att det hör inte till vårt behörighetsområde, dels för att vi har fört ganska många och långa icke offentliga diskussioner speciellt med utrikesministeriet. Jag tycker att det är ledsamt om jag uppfattas nu då som en "lame duck", en så kallad lam anka, av ledamoten. Min intention har varit att i mån av utsträckning utöva diplomati på allra högsta nivå för att vi från åländsk sida inte ska förvärra en redan svår situation.

Tack, talman! Lantrådet har uppfattat mig korrekt. Jag tycker att ni i den här frågan, inte i andra, men i den här frågan har agerat som en lame duck. Därför frågar jag: Har ni någon personlig åsikt kring den här frågan? Om ni lämnar rollen, vågar ni ta en mera personlig ställning till den saken med beaktande av det som Ryssland har utfört mot ett broderfolk i Europa?

Talman! Så länge jag är lantråd så har jag inga personliga åsikter vad gäller utrikespolitik, vad gäller säkerhetspolitik och vad gäller annan speciellt känslig politik som inte är inom vårt behörighetsområde. Som lantråd företräder jag hela Åland och förväntas också uppföra och tala på ett sådant sätt som inte skadar Ålands anseende. Vad jag sedan tycker privat, det kan vi diskutera vid ett annat tillfälle.

Tack. Jag ser fram emot den diskussionen.

Jag kan ha förståelse för vad kollegan Juslin sade. Jag tror att de flesta ålänningar önskar det ryska konsulatet dit pepparn växer, om jag uttrycker mig lite personligt.

Men när jag talade på nämndens vägnar så valde jag mina ord ganska noga och jag har jobbat ganska mycket med det här anförandet. Jag sade så här: "Enligt 1940 års fördrag tillerkänns Sovjetunionen rätten på Ålandsöarna att upprätthålla ett eget konsulat vars uppgift, förutom sedvanliga konsulatåligganden, är att övervaka Finlands förbindelser angående Ålands demilitarisering och icke befästande att det fullgörs." Så det är en viktig garant för den åländska demilitariseringen också de facto och därför är det lite kryptiskt formulerat. För känslan som Juslin har så har jag stor respekt för, men den förtjänar att tänka två varv till. För som vi avslutar och säger också i nämndens betänkande "att diplomatiska kontakter efter att detta är över så är viktigt i alla sammanhang."

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson. Jag förstår det mycket väl. Det är inget snack om saken att demilitariseringen är "number one", det är det viktigaste vi har och det ska vi förfäkta alltid och i alla väder.

Sen då det gäller den lilla parentesen kring konsulatet så hoppas jag att vi ändå ska kunna ha en diplomatisk förbindelse till Helsingfors där vi kunde mera rakryggat föra fram ålänningarnas åsikter. Jag tror, som ledamot Eriksson, att jag inte är den enda som tycker så här. Jag uttalar mig offentligt, men jag efterlyser också att flera ledamöter i Ålands lagting kunde göra detsamma.

Jag tror inte att Juslin ska vända sig till mig när det gäller den delen. Jag brukar säga ganska klart och tydligt och jag sade det också i presentationen att jag tyckte att landskapets högsta politiska företrädare har varit för försiktiga när det gäller demilitariseringen.

Sedan när det gäller Rysslands konsulat så finns det olika sidor på alla mynt. Jag noterade också att ledamoten Juslin sade att han välkomnar den utredning som utrikesministeriet jobbar med. Personligen har jag en helt annan åsikt. Jag är ganska orolig över vad som kommer fram när man gör en ensidig utredning och till och med i media uttalar sig om att man ska kontakta signatärmakterna om någonting behöver ändras. Visst kan man säga, som vissa företrädare brukar säga, att vi har inte behörighet och vi kan inte göra någonting, men ändå är vi part i målet i högsta grad. Så jag välkomnar inte den här utredningen. Tvärtom, jag är orolig över vad det kommer att leda till.

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson. Jag tror för min egen del att vi inte behöver vara oroliga för demilitariseringens status. Den är nog oförändrad och jag tror inte att man i det här skedet ens kommer att kontakta de här signatärmakterna i det här ärendet. Den här frågan är väldigt starkt befäst och den är nog inte ifrågasatt, som jag ser det.

Talman! Det torde stå fullständigt klart för oss alla att det här lagtinget vid flertalet upprepade gånger har markerat mot det ryska brutala anfallskriget i Ukraina. Det finns till och med ledamöter som har gått ännu längre och till och med arbetar väldigt tätt med Ukraina för att hålla de ansvariga skyldiga, däribland undertecknad. Men det betyder inte att man per automatik vill att det ryska konsulatet på Åland ska stänga sina dörrar eftersom det är en väldigt komplicerad situation. Det finns ett fördrag från 1940 som gör att det här konsulatet inte är som vilket annat konsulat som helst. Problemet blir att om man så starkt vill att konsulatet ska stängas ner så betyder det också att man säger att vi är med i att demontera folkrätten steg för steg och då är vi inte bättre kålsupare än dem som vi förfäras över.

Tack, talman! Tack ledamot Holmström. Jag känner igen den här anklagelsen, jag har blivit anklagad förut av ledamot Holmström för att inte hålla mig till internationella avtal. Det är ju inte det som det handlar om nu. Jag tror att vi drar för stora växlar nu på den här saken. Demilitariseringen är en fråga, den är orubblig. Däremot är konsulatets ställning någonting som är den finska statens behörighet, så det är alldeles riktigt att det inte är vår behörighet. Den finska staten kan aktivera den här frågan. Jag hoppas att utredningen visar på att det kan vara en möjlig väg framåt. Jag tror också att ledamot Holmström tycker som jag att vi måste göra en kraftigare markering med tanke på det ukrainska folket.

Talman! Markeringar, det har vi gjort, det har vi gjort många av och varje dag när den ukrainska flaggan vilar så tryggt här vid vårt parlamentshus.

Att ta steget som ordförande för lag- och kulturutskottet i parlamentet och ta steget att vilja urvattna folkrätten på det sätt som det här de facto är, en del av en demilitariserings- och neutraliseringsregim, att han gör det är anmärkningsvärt.

Tack, talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ledamot Holmström fortfarande anklagar mig för det här i egenskap av lag- och kulturutskottets ordförande. Jag tycker att jag har agerat ganska rakryggat i den här frågan, medan jag samtidigt tycker att ledamot Holmström drar för stora växlar på det här. Jag tycker att det är viktigt att vi som medborgare och medmänniskor gör de här markeringarna och gör dem ordentligt så att de syns och hörs i praktiken och inte bara någonting som är finstilt i de diplomatiska kretsarna.

Talman! Självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar att internationella avtalsbindande verkan är helt avgörande för små staters säkerhet. Därför bör Finland värna om principen att internationella avtal ska följas.

Självstyrelsen bygger på legal grund och internationella avtal. Nu har nämnden poängterat upprepade gånger att demilitariseringen och neutralisering ska stå fast oavsett förändringar i världen. Det är, som sagt var, lagtingets och landskapsregeringens absoluta ståndpunkt.

Trots oroliga tider, demokratierna i världen backar och aggressioner och konflikter ökar så är det viktigt att hålla fast vid det som fungerar, som stabiliserar och som understryker att det också finns en värld där säkerhet och fred råder för alla människor.

Den allmänna uppfattningen är också att Finlands säkerhet har ökat i och med Nato inträdet då också Ålands status klarerades och bekräftades. Men det är viktigt att påminna och förtydliga också i relation till riksdagen och riksregeringen att demilitariseringen och neutraliseringen också är Finlands demilitarisering och neutralisering. Här tycker jag också, likt flera, att vi behöver vara väldigt, väldigt tydliga.

Visst, det är utanför försvarspolitiken. Säkerhetspolitiken är utanför vår behörighet, men vi har också varit väldigt tydliga när vi stadfäste eller när vi diskuterade demilitariseringspolicyn att vi vill väldigt gärna se oss som ett subjekt, inte ett objekt. Därför är det väldigt viktigt att vi också från åländsk sida visar att vi har en tydlig ståndpunkt i frågan om demilitariseringen.

Några ord om självstyrelselagsrevisionen. Som ett stickspår så har vi diskuterat lite kring formerna kring redogörelsen och det externpolitiska meddelandet. Jag tycker också att dessa betänkanden som självstyrelsepolitiska nämnden gör är väldigt viktiga. Jag tycker att det är viktigt det som landskapsregeringen gör för det blir en form av historieskrivning. Jag har själv gått tillbaka och sett på tidigare betänkanden. Det ger en hållfasthet och en riktning för åländska lagtingsledamöter.

Vi ska snart ha val här. Vi vet att många av de garvade och erfarna politikerna slutar sin politiska karriär nu. Därför är de här dokumenten viktigare än man kan tro. Sen kan jag vara helt på det klara med att man kan utveckla hela systemet och kanske göra det smidigare. Jag vet att det är väldigt arbetsdrygt på landskapsregeringens sida. Man kan inte underskatta betydelsen av att vi dokumenterar det vi gör. Betänkanden är lagtingets institutionella minne, jag tycker att det är väldigt viktigt och många med mig.

På tal om minnet, det redogörs väldigt tydligt och pedagogiskt den här smala, krångliga vägen som den nya självstyrelsen vandrar och som är full med hinder och drar väldigt långt ut på tiden. Det är också väldigt viktigt att vi har koll på historien.

Nästa steg är nu då att avvakta Bygglingruppens rapport och sedan får vi ta steg vidare. Man skulle ju verkligen önska att vi kommer i mål med hela självstyrelselagsrevisionen. Det är inte rimligt heller att hålla på så här länge och ta upp så här mycket tid och arbetskraft i anspråk. En from förhoppning är att vi kommer i mål under nästa mandatperiod. Hoppet är väl det sista som dör, eller vad heter det?

Jag skulle vilja ta upp en viktig skrivning ur det externpolitiska meddelandet, som har varit viktigt för Liberalerna och som har varit viktigt alldeles särskilt för mig personligen. Självstyrelsepolitiken fastnar så mycket i lagstiftningen och legala rättigheter. Men man får inte heller glömma att självstyrelsepolitik kan vara väldigt, väldigt praktisk. Till den praktiska självstyrelsepolitiken så tycker jag att barnens rättigheter utgör. Jag tycker också att en ny självstyrelsepolitik kan vara natur- och miljöfrågor. Hur vi utnyttjar självstyrelsen till exempel om man diskuterar förbud av vissa neonikotinoider och sådana saker. Där skulle jag vilja att vi kunde vara lite skarpare.

När det gäller barnens rättigheter så finns det ett helt stycke.

Talmannen: Vi håller på med redogörelsen ännu och inte externpolitiken

Ja, men skulle vi inte sambehandla? Men ursäkta mig, då får jag återkomma.

Jag välkomnar vicetalmannens tydliga markering av att vi måste se till att folkrätten och ingångna internationella avtal respekteras.

För att lite återanknyta till det tidigare, så det är därför jag tror att lantrådet har varit mån om att inte rubba båten. Ska Åland gå i bräschen för att olika avtal sägs upp? Ärr det vi som ska vara först ut på plan och säga nej, det här fredsavtalet, de paragraferna ska inte vara giltiga? Jag välkomnar vicetalmannens tydliga markering till den delen.

Vad gäller kommunikationen mellan regering och lagting så önskar jag att vi hittar en blandning av det system som också vicetalmannen var inne på. Gärna en fortsatt redogörelsemodell, men där lagtinget via nämnder med jämna mellanrum säger att här och nu vill vi ha debatt om den här viktiga självstyrelsepolitiska frågan. Då skulle vi få den här närheten i tid mellan våra åsikter och lagtingets debatt.

Talman! När det gäller ingångna internationella avtal så är det ju förstås helt legitimt att problematisera, samtidigt som det också är en ganska inadekvat åsikt att internationella avtal och konventioner kan vara gamla. Det ska man inte heller förhålla sig så mycket runt, utan det är själva innehållet som har betydelse. Jag tycker definitivt att man kan problematisera vissa saker. Men att börja omförhandla någonting med det Ryssland som vi ser idag så det kan man inte önska sin värsta fiende.

Den sistnämnda delen tror jag både regering och lagting kan vara överens om. Man kan inte förhandla med en stat som i modern tid bryter mot allt vad folkrätten heter. De har gått över normal anständighet för länge sedan, de umgås med andra skurkstater som Iran och Nordkorea. Att hamna in i den kretsen av länder som terroriserar till och med sin egen befolkning, fängslar, mördar och tar bort sådana som är systemkritiska och att umgås med sådana under nuvarande förhållanden är naturligtvis omöjligt. Det finns ingen normalitet kvar, ingen normal anständighet.

Men det finns ju en tid efter allt det här. Det är därför till och med representanter för de mest drabbade åländska familjerna har sagt att ryska konsulatet bör vara kvar, för vi måste ha någon att prata med när vi återgår till någon form av normal situation. Förhoppningsvis ligger det inte alltför långt in i framtiden.

Talman! Om det tillåts så kan jag också ha en personlig reflektion. Jag tror nästan inte att det under min livstid kommer att vara normala förhållanden hos vår östra granne i Ryssland. Det liksom knips åt alltmer. Det är förskräckande det man ser, en fullblodsdiktatur. Så är det.

Det känns som att hela det globala samhället är i något slags avgörande skede. Ska skrämsel, aggressioner och rätt att ta makten gälla? Eller finns det hopp för den liberala demokratin fortsättningsvis? Det känns som om hela världen står på tåspetsarna nu. Vi vet inte vart det tar vägen.

Talman! Nyligen fick jag till mitt 30-årsfirande en present från en nederländsk vän som jag kommit att lära känna från en av mina arbetsresor. Ett häfte med målningar av bland annat den nederländska målaren Johannes Vermeer. Jaha, tänkte jag först, det var väl inget särskilt spännande att få. Men när jag häromdagen av en slump fastnade framför ett TV-program om Vermeers konst stod allt klart för mig. På Vermeers tid var det nämligen de pråliga festerna, noblessen och det flärdfulla livet som var status, det som skulle avbildas. Som kontrast skulle han därför avbilda det som fanns rakt framför våra näbbar, helt vanliga saker som att läsa ett brev vid ett fönster, att sy, att somna vid bordet efter en tuff dag eller en kvinna som har med några helt vanliga örhängen på sig.

Talman! Kusligt nog känner jag igen mig i samma situation som Vermeer konfronterade; vår oförmåga att uppskatta det normala. Även om den moderna människan i vår del av världen mestadels har fungerande liv med god materiell levnadsstandard, är det ändå som att något alltid fattas oss. Och hur mycket vi än konsumerar så känns det aldrig som att det räcker. Vi vill uträtta så mycket under en dag och även fritiden blir för oss en prestation. Den ska dokumenteras på sociala medier där vi triggas av varandra att sprida de allra finaste budskapen. Bilden ska självklart dekoreras minutiöst för att få de högsta antalet interaktionerna.

Under de senaste två århundradena har kapitalismen utvecklats för att möta många grundläggande materiella behov; sanitet, tak över huvudet, livsmedelsförsörjning och sjuk- och hälsovård. Men den senaste tiden har kapitalismen kommit att handla om något helt annat än det. De största och mest framgångsrika företagen har istället börjat tillfredsställa fabricerade behov. Deras reklam försöker nästan alltid sälja saker till oss med en vädjan till våra högre behov, genom att dra nytta av vår längtan efter känslomässig uppfyllelse, goda relationer, karriär och framgång.

Men så här brukar det se ut: Vi blir lovade kärlek och avslutar med ett nytt grillset. I ett nötskal är problemet att vi slösar resurser på oviktiga saker. Och vi är slösaktiga för att vi saknar självkännedom, för att vi använder konsumtion enbart för att avleda eller tysta oro eller ett fåfängt sökande efter status och tillhörighet.

För att vi ska kunna ha metallerna, mineralerna, kemikalierna, bränslen och plasterna för vår konsumtion måste vi lemlästa vår planet. Och när det inte räcker att bryta resurser från jorden, då går vi ner till havets botten istället. Vi tar alltid något nytt område av planeten i anspråk för att stilla våra påhittade begär. För det finns en ständigt växande efterfrågan på varor, något som påhejas av flertalet politiska företrädare. Snart nog måste vi förstå att vi inte kommer att lösa klimat- och miljöutmaningarna genom lite mer ohämmad ekonomisk tillväxt, lite mer av digitalisering, elektrifiering eller någon ny teknisk revolution runt hörnet.

För sist och slutligen handlar det om hur vi ser på oss själva och om vi är redo att ändra våra beteenden. Är vi beredda på att konsumera mindre, arbeta mindre och inte bry oss så mycket om statussymboler och tävla med varandra om vem som fått flest uppåtvända tummar på valfria sociala medier?

Talman! Åland är ett fantastiskt samhälle. Vi har allt vi behöver. Det kommer besökare hit från andra delar av värden, och vi vill gärna stoltsera genom att citera deras lovord till varandra. Men som många andra ställen har också vi kastat ut ormen i paradiset. Också här har psykisk ohälsa kommit att bli så utbredd att det numera är den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukdagpenning.

Det fina med Åland är att vi har extremt goda förutsättningar att göra annorlunda är våra närregioner. Vi har ett självstyre, vi har lokala gemenskaper i kommuner och byar. Vi har korta beslutsvägar. Vi skulle kunna vara snabbfotade i vårt beslutsfattande tillsammans med andra samhällssektorer. Men vi är inte det. Vi har fastnat, i fråga efter fråga.

Tittar vi på den senaste status rapporten från bärkraft nätverket så håller vi på att missa målen för 2030. Vi har svårt att se hela bilden och vi har svårt att tänka långsiktigt för att komma ur den här sitsen.

Vi hade kunnat vara ett blomstrande samhälle med en ekonomi som hjälper människor att förverkliga sin potential istället för att göra dem till kuggar i en ekonomisk karusell. Vi hade kunnat vara föregångare i att lämna ett samhällssystem där vi tar ut naturresurser, producerar varor, överkonsumerar och släpper ut avfall och går in i en modell där vi istället där vi cirkulerar resurser och gör att pengar går från ålänning till ålänning i en lokal ekonomi. Vi hade kunnat vara det där modellsamhället som utnyttjat kapitalismens drivkraft och uppfinningsrikedom för att ta itu med livets högre, djupare problem, dessa allmänmänskliga problem som för närvarande är dåligt förstådda och försummade av den kommersiella världen.

Vi måste börja dra nytta av den åländska självstyrelsen maximalt. Den har alltid handlat om vår rätt att vara annorlunda. Och med det vår rätt att bära ansvar för vår samhällsutveckling. Många gånger har vi hört det skeptiska påståendet: "Vi är så små, vad kan vi göra?" Men jag vill att de som säger så ska fundera ett varv extra, för det är inte alltid storleken som definierar vår förmåga att påverka världen. Tvärtom är det vårt engagemang och vår passion som kan förändra allt.

Världen ropar efter lösningar. Vi har potential att bidra med sådana. Tror vi inte att förändring är möjlig, vad säger det om vår självstyrelse? Vad i jessu namn ska vi ha en ny självstyrelselag till om vi inte gör det bästa med vad vi redan har?

Talman! Det är politiken som ska leda utvecklingen. Det vi säger och gör har en betydelse. Under mina fyra år i lagtinget har jag lärt mig att dialog och samarbete är avgörande för att driva fram hållbara lösningar. Att övertyga andra om vikten av hållbarhet är fortfarande en utmaning, fast det är en som vi inte får ge upp. Jag har sett att politikens hjärta ibland kan vara kallt, men engagemanget i mitt parti har hållit mig varm. Det är ett engagemang som egentligen inte handlar om bara miljö och klimat. Det handlar om hur ett samhälle ska stöpas om för att möta våra innersta behov idag och imorgon. För sist och slutligen är det ett engagemang för människan; en genuin vilja att frigöra henne från samhällets bojor och göra hennes liv bättre. Och det kräver ibland att säga det obekväma - inte ett välpolerat politiskt valbudskap om att allt kommer att bli bra med lite mer av vad vi gjort tidigare.

Nej, talman, vi behöver ett kulturellt uppvaknande. Vi måste börja forma nya normer om vad det är att vara människa. Vi måste berätta för varandra och oss själva är att vi alla duger som vi är. Vi måste inte hålla på att jaga lyckan. För i det perfekta samhället ler inte alla hela tiden. Vi ska inte känna oss misslyckade för att vi inte fått exakt samma sak som vår granne eller skolkompis. För det kommer alltid att vara så i livet.

Vi behöver uppskatta det vi har. Vi behöver hylla de vackra, färgglada landskapen i vår omedelbara närhet som vi tagit alltför givna när vi inte blivit av med vår irritation kring köerna till Rökkarondellen. Vi behöver rofyllt betrakta havet, klipporna och de åländska karga landskapen som våra förfäder så länge njutit av. Vi behöver besöka de opretentiösa dungarna av björk, al, odon och kråkris på de mest besynnerliga ställena. Vi behöver stanna upp i vår vardag och se det fina i de genuint alldagliga och beskedliga hushållssysslorna.

Vi behöver mer av sådana som Vermeer i våra liv. Han som påstod den goda hushållerskan är den riktiga drottningen - inte hon med spiran i handen, utan hon med sopskyffeln. Han som menade att det vardagliga kan rädda oss från att bli evigt åtalade för våra egna förluster, illusioner och ånger.

Nej, vi behöver inga artificiella vågbrytare mot livets vågsvall över våra i grunden karga mänskliga klippor. Vi behöver inga grandiosa livsdrömmar eller statusprylar för att smeka våra själar. Vi behöver snarare omgärda oss med fler påminnelser om den djupa skönheten och glamouren i våra helt vardagliga liv med dess upp- och nedgångar.

Låt oss istället bli som de åländska, röda berghällarna; finslipade av vågor och stormar till underbart vackra sammetslena ytor. Tänk er hur ett sådant ö-samhälle skulle kunna se ut. Tack, talman! Tack för den här tiden!

Detaljbehandlingen börjar. Först föreläggs betänkandets kläm och efter det motiveringen. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

Föreläggs betänkandets kläm för godkännande. Klämmen är godkänd.

Föreläggs betänkandets motivering för godkännande. Motiveringen är godkänd.

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.