Enda behandling

Diskussionen avbröts vid plenum den 22 januari och återupptas idag.

Talman!

Det var en livlig och intressant diskussion senast. För första gången har vi sammanställt en demokratistrategi som fokuserar på landskapsregeringens åtgärder, men som har relevans för hela samhället.

Arbetet med demokratistrategin och den efterföljande remissrundan rönte stort intresse och engagemang. Vi vet att demokratin är under press av olika orsaker, och vi behöver både vara vaksamma och handlingskraftiga.

Positivt nog pågår det ett gräsrotsarbete i samhället. Nätverket Bärkraft anordnar en föreläsning den 11 februari i biblioteket i Mariehamn med professor Martin Rosvall om källkritik, faktaresistens och villfarelser på nätet.

I en tid när desinformation och falska nyheter sprids snabbare än någonsin, är det avgörande att kunna skilja på vad som är sant och falskt.

Under debatten har det påståtts att bärkraftsarbetet är för en klick människor och odemokratiskt. Det är faktiskt precis tvärtom. Det är en av de mest demokratiska arenorna vi har på Åland. I bärkraftsarbetet deltar 37 organisationer från civilsamhället, 32 företag, 16 kommuner och kommunalförbund, 7 myndigheter, 7 övriga aktörer, 6 nätverksgrupper och cirka 100 olika aktörer på organisationsnivå.

I dagens Ålandstidning finns ett annat exempel: ett viktigt reportage om två lärare som arbetar dagligen med källkritik och källtillit. Det handlar om konkreta demokratifrågor. De rustar de unga för en komplex värld. Vi vill att de unga ska skaffa sig tillräcklig kunskap för att kunna ta ställning, så att de inte blir sådana som bara ropar högt utan att egentligen ha koll.

Demokratistrategin innehåller för landskapsregeringens del delmål, indikatorer och direkta åtgärder om bland annat; val, öka kunskap, medborgarportal, lagstiftning och handlingsplaner. Hela demokratistrategin bygger på syftet att stärka den deliberativa demokratin som grundar sig på väl insatta medborgare som opartiskt överväger olika åsikter. Det är en motkraft till polariserande politiska debatter, differentierat deltagande och korruption.

Några kommentarer kring debatten och det som diskuterats. Jämlikhets- och jämställdhetsfrågor är viktiga element när man diskuterar demokratifrågor. Lagtinget är långt ifrån jämställt. Lagtinget arbetar med jämställdhetsfrågor enligt arbetsordningen under ledning av första vicetalmannen, vilket är mycket bra. Jag är övertygad om att jämställda listor i valen ökar möjligheterna betydligt att få ett mer jämställt parlament. Det är partiernas skyldighet att arbeta för att det ska finnas kandidater att välja på, både kvinnor och män. Då ökar chanserna betydligt att parlamentet blir jämställt.

Jag tycker att det var synd att jämställdhetsbonusen skrotades efter endast ett val. Den fick aldrig en ärlig chans. Socialdemokraternas förra lagtingsgrupp får ofta klä skott för att det inte fungerade, vilket jag tycker är orättvist. Utan Socialdemokraternas politiker skulle vi under förra mandatperioden endast haft fem kvinnor i parlamentet. Det går inte att dra långtgående slutsatser i våra små förhållanden efter endast ett val. Jämställda listor ökar chanserna för ett jämställt parlament. Ju fler med olika bakgrund och erfarenhet, desto bättre och mer mångsidiga beslut.

Slutligen några ord om det är odemokratiskt att ha en minister i regeringen som inte ställt upp i val. Det var en direkt och hård kritik mot mig som regeringsbildare. Det är lagtinget som är folkvalt, inte landskapsregeringen. Landskapsregeringen sitter på lagtingets förtroende, och en majoritet måste ge sitt stöd för den nya regeringen. Det är överhuvudtaget inget nytt att det tillsätts ministrar som inte har ställt upp i val. Jag vet åtminstone om både ministrar och infrastrukturministrar som inte varit med i åländska val.

Om Ålandsbankens VD skulle acceptera att bli finansminister eller KST:s direktör social- och hälsovårdsminister, skulle det vara fel och odemokratiskt när man bildar regering? Det är vanligt både i öster och väster om oss att man tar in externa parter i regeringen. Det är ingenting konstigt alls med det.

Obundna hade en oförsonlig ton, och jag tycker att man kastar sten i glashus. Det var svårt att få en infrastrukturminister under förra mandatperioden, precis som det faktiskt också var under denna. Inte heller till finansministerposten var det någon kö.

Det var många som fick förfrågan under förra mandatperioden om de kunde tänka sig att bli inframinister, bland annat ett par liberaler, varav i alla fall en inte hade deltagit i valet.

Valet av finansminister i sittande regering handlar om meritokrati och kompetent styre. Minister Perämaa är en av de politiker som har absolut mest erfarenhet av landskapets ekonomi, kommunernas ekonomi, offentlig förvaltning, pensionsfonden, skattegränsen samt har dessutom goda kontakter med näringslivet och rederierna. Det är inte fy skam. Dessutom har han personliga kontakter och relationer till sittande statsministerparti.

Talman! Jag har och tar stort ansvar för funktionaliteten i landskapsregeringen. Den bedömer jag inte bara som god utan utmärkt. Det finns en tydlig vilja att åstadkomma något, att jobba hårt och att nå resultat, helt enkelt framtidssäkra Åland. Tack!

Jag måste nog drista mig till att påstå att lantrådet kanske inte lyssnade så noga när jag höll Obunden Samlings gruppanförande. Det verkar som om många inte lyssnade särskilt noga.

Det jag kommenterade här var det som står i er demokratistrategi, det vill säga IDEAS demokrati index, det var jag noga med att påpeka.

Det är viktigt att påpeka att det finns en punkt där man väger demokratiindexet mot den valda regeringen, vilket avser i vilken utsträckning regeringen utses genom allmänna val.

Efter det sade jag att Åland inte placerar sig särskilt bra på den punkten. Jag nämnde Perämaa som ett exempel, förlåt, finansminister Perämaa, utan att då nämna honom vid namn. Jag nämnde också minister Christian Wikström som ett exempel. Varför har man helt glömt bort den biten?

Talman!

Jag lyssnade väldigt noga på vad ledamot Egeland sade. Jag uppfattade det som stenhård och benhård kritik.

Det handlar om att det är lagtinget som väljs, sen ger lagtinget stöd till en landskapsregering. På det sättet kan man ha ministrar som inte har varit med i valet, och det är absolut ingenting konstigt med det.

Tack, talman!

Jag sade aldrig att det var konstigt. Jag nämnde att om man tittar på IDEA:s demokratiindex, samt hur de resonerar kring vald regering, så placerar vi oss inte bra där.

Jag påpekade också att ur en meritokratisk synvinkel kan det faktiskt vara något positivt. Det framhöll jag även i mitt anförande.

Sedan valde landskapsregeringen att ignorera detta och strunta helt i den systemkritik som jag framförde. Det får stå för landskapsregeringen, men jag kan inte ta något ansvar för det. Jag framhöll att det meritokratiskt kan vara positivt och nämnde att Obunden Samling har haft en minister som inte kom in på eget mandat.

Däremot kritiserade jag naturligtvis att den sittande ministern har haft samma post tidigare och sedan inte fått förnyat förtroende och nu hamnade där igen.

Talman!

Ledamot Egelands anförande uppfattades som ytterst negativt av väldigt många. Detta kan också ses som ett retoriskt grepp. Ledamot Egeland har nu en mycket försonlig ton, medan ledamot Egeland behärskar till fullo halmdockor, gaslighting och vulgärtolkning.

Talman!

Tack till lantrådet för anförandet. Jag vill gärna föra ett resonemang kring jämställda listor. Jag anser inte att jämställda listor är meriterande. Vi har sett partier med jämställda listor, men vi har inte sett resultatet av ett ökat antal invalda kvinnor i lagtinget.

Utifrån min erfarenhet av att delta i flera val, anser jag att partier har möjlighet att lyfta fram kvinnor och ge dem plats i debatten. Låt dem stå först när man har gemensamma insändare och på så sätt istället premiera dem. Om man verkligen vill främja och få fler kvinnor invalda i lagtinget, borde det handla om dem som väljs in och inte efter om man får tag i folk att sätta upp på en lista.

Talman!

Det finns forskning på det här. Det är på det viset att om det finns kandidater så har väljarna en större möjlighet att göra sina val. Det blir så om man har jämställda listor och får in flera kvinnor eller flera män, då har man gett väljarna ett val.

Men om någon röstar på PRO partiet och det endast kommer in kvinnor, så då straffar man väljarna om man inför ett system med jämställdhetsbonus och drar bort resurser från det parti som de har röstat på. Det är på det viset att jämställda listor ger också en större möjlighet för väljarna.

Talman!

Jag förstår lantrådets resonemang, men jag delar det ändå inte, åtminstone inte fullt ut. Det måste jag säga.

I Sverige, till exempel, har man ett annat system där man ofta strävar efter att ha varannan kvinna på listan. Det är partiets ledning som beslutar om vem som är toppkandidat, vilket ger det en annan betydelse.

Samtidigt undrar jag om lantrådet kan sprida lite ljus och kunskap kring hur det kommer sig att så många kvinnor blir invalda i Finlands riksdag i förhållande till vad vi klarar av här på Åland? Jag tycker att vi borde kunna vara minst lika bra här, utan könskvotering och utan specifika stöd för att rösta på en kvinna.

Talman!

Jag för ett resonemang som är baserat på forskning. Det stämmer inte att kvinnor inte röstar på kvinnor. Det påståendet är helt enkelt felaktigt. Jag tror på att lyfta fram kvinnor.

Låt mig ta mitt eget parti som exempel. Vi har i åratal haft jämställda listor, och det har verkligen burit frukt. Liberalerna hade den första kvinnliga talmannen och det första kvinnliga lantrådet. Nu har vi dock en situation där det finns en stor övervikt av män i vår lagtingsgrupp. Ledamot Listherby och jag har dragit in många män. Det finns väldigt mycket forskningsbaserad kunskap i detta ämne.

Det är viktigt att vi lägger tyckande och känslor åt sidan. Om man vill ha ett mer jämställt parlament finns det alla möjligheter att åstadkomma det genom listor. Det ska bli spännande att se hur det jämställdhetsarbete som nu pågår i lagtinget, under ledning av första vicetalman Måtar, utvecklas.

Tack, talman!

Jag kommer knappt ihåg vad diskussionen handlade om när vi var här senast. Det har hänt mycket sedan dess, men jämställdheten har varit i centrum av diskussionen om demokrati, både här och globalt. Jämställdhetsfrågorna är i brännpunkten för framtiden, och jag tänkte att jag skulle diskutera den här frågan ur en lite mer lättsam och kanske mer personlig synvinkel.

Jag måste börja med en liten bekännelse. Jag är ganska förtjust i karlar. Några av mina bästa vänner är män, och de är snälla, rejäla och kunniga på många sätt. Jag vill dem inget illa, varken som grupp eller som individer. Vi gillar demokrati och vårt politiska system, och vi vill utveckla jämställdhet och jämlikhet. Alla samhällsklasser, alla kön och alla med olika ursprung ska ha lika tillgång till makt.

Jämlikhet handlar inte, vilket man ibland kan få för sig i debatten, om att förbjuda eller förminska någon annan grupp, män eller heteronormen. Jämställdhet handlar inte om att gå åt karlar, utan vi vill se mer lagstiftning som syftar till att bredda och inkludera i samhället, inte att utesluta. Vi vill att alla ska ha likvärdiga möjligheter att delta, att olika samhällsmedborgare ska ha samma och största möjliga potential att bli lyckliga.

Det handlar inte om att någon borde vara på ett visst sätt eller inte vara på ett visst sätt, utan om att öppna för friheten för alla. Om den friheten innebär att det finns kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn under långa perioder av livet, eller leva ett traditionellt familjeliv med en försörjande man, så är det okej. Inget moraliserande från mig. Det är hennes och familjens val. Livet är långt, och kanske kommer hon så småningom att vilja göra något annat. Kanske en man vill stanna hemma, eller kanske en man känner sig mest bekväm med en traditionell mansroll. Det är också bra.

Den goda manlighetens traditionella attribut är ansvarstagande, försörjande, byggande och jagande, och det är inget fel på det. Men det är inte heller fel att varken män eller kvinnor väljer en annan roll eller andra intressen. Det är här jag tycker att vi kör fel hela tiden, när vi tror att den enes frihet är den andres fängelse. Jag tycker inte att någon har rätt att omforma sina förväntningar eller sätta band på någon annan.

Det är ofta det som debatten handlar om. När man säger att man vill att människor ska vara fria, så är det någon annan som säger: "Men betyder det att du tänker stänga in mig?"

Vi har tusentals år av ojämlikhet och förtryck bakom oss, av rasism och klassklyftor och det utraderas inte snabbt. Det är inte så länge sedan i världshistorien som kvinnor inte hade rätt till sin egen kropp, egendom, rösträtt eller politisk möjlighet att påverka politiken.

Det dröjer kvar i våra huvuden och i hur vi organiserar samhället. Vi ser inte vissa saker om man inte pekar på dem om vi inte får mera kunskap om dem. När vi får mer kunskap så ser man ibland att folk blir lite generade och defensiva, även om de inte menar något illa. Men man behöver få den där insikten för att faktiskt inse att man kanske har tänkt eller agerat på ett visst sätt, för att de mönstren fanns.

Jag tänker att livet är förändring och demokrati är en vågrörelse. Det är ingenting att vara rädd för. Man måste omfamna den här förändringen.

Jag är uppvuxen i en österbottnisk småföretagarfamilj där min mamma var hemmafru och min pappa var delägare i ett slakteri. Här är jag. Min kollega Ekeröflickan Jessy Eckerman älskar raggarbilar och att mecka och infrastruktur. Vi har en talman som stod på en teaterscen alldeles nyligen och berättade om sin alkoholism och sitt tillfrisknande och han sitter här. Alla är mer än en sak, alla är mer än det man föddes till. Social rörlighet är också en förutsättning för demokrati. Jag skulle helt uppriktigt önska att när vi pratar om Åland, om demokrati och förändring, så ska vi vara modigare i att öppna upp för sådant.

Demokratin är det organiserade sättet vi har att förändra. Det jämnar ut spelplanen, reglerar vilka rättigheter vi har och styr vårt gemensamma ansvar.

Däremot auktoritära system, fascistiska system, feodala system eller oligarkier är den starkes rätt över den svagare och det vill vi inte ha.

Någon som tror att gamla feministkärringar som jag är farliga, säg vad ni är rädda för då? Jag är inte ute efter någon, och det är faktiskt ingen av oss. Vi vill bara ha samma, lika och inte mer än någon annan, men lika.

När jämställdhet och mångfald hamnar i centrum för attacker, ska vi vara medvetna om att det handlar om mer än det. Det handlar om att ifrågasätta själva grunden för demokratin, för den fungerar bara om alla är med. Om vi erkänner mångfalden av människor, det är ett hot bara om man tror att andras lika rättigheter begränsar ens egna. Tack!

Tack, talman!

För en gångs skull vill jag passa på att tacka ledamot Fellman för ett anförande där jag i stort sett håller med om det mesta. Hon säger att alla ska ha likvärdiga möjligheter, och det står jag helt bakom. Man vill inte ha mer än någon annan, utan man vill bara ha lika mycket. Jag stöder självklart detta.

Om man som kvinna eller man vill stanna hemma, så är ledamot Fellman okej med det, och det står jag också helt bakom. Men det jag måste fråga är: om man nu särbehandlar genom kvoteringar eller jämställdhetsbonusar, då har man ju gått ifrån det likvärdiga.

Samma sak gäller för vem som ska vara hemma och vara föräldraledig. Om man bestämmer att båda föräldrarna måste vara hemma en viss tid och inte får dela upp det, då är man ju inte helt okej med att man själv gör ett val.

Det är där som ledamoten Egeland och jag har en helt olika syner på vilka strukturer och normer som styr hur vi agerar. De metoder som ledamoten tog upp och som vi har diskuterat tidigare finns för att jämna ut spelplanen och för att frigöra oss från de årtusenden av mönster som vi är fångna i.

Om man inte tror att strukturer finns, och om man anser att det inte existerar mönster som påverkar hur människor tänker och vilka livsval de gör, då har vi inte samma åsikt. Jag anser att det är viktigt att politiken strävar efter att lyfta dem som har det tufft, som har sämre tillgång till makten, och att plana ut samhället.

Tack, talman!

Då är ordningen återställd och samsynen var som bortblåst.

Jag anser att man inte kan styra hur människor tänker. De normer vi har existerar eftersom majoriteten av människor har ett visst tankesätt. Till exempel anser många att kärnfamiljen är normen, och det är inget problem om någon vill bryta mot den normen. Vem som helst får bryta normer, och det är inget fel med det.

Men man kan inte påstå att det här är en norm som vi måste motarbeta, eftersom normer skapas av människor, inte av politiker eller en allsmäktig Gud.

En gång i tiden fanns det en oerhört viktig kvinnokamp, när kvinnor inte hade samma rättigheter som idag. Kvinnlig rösträtt är ett utmärkt exempel på detta. Idag har kvinnor samma rättigheter, men det verkar som om det inte räcker och då måste man vara där och pilla i alla fall (… taltiden slut).

Det finns en tydlig ideologisk skillnad. Jag hör till en politisk rörelse som alltid har arbetat för förändring och normer. Arbetarrörelsen har alltid sagt att det är viktigt med förändring.

Om vi ska resonera på det sätt som ledamoten Egeland gör, så hade aldrig något ändrat, för då hade man aldrig sagt att man måste arbeta för en förändring. Det hade aldrig blivit lagstiftning om arbetsrätt eller kvinnlig rösträtt, för man hade varit nöjd med att allt var som det var förut.

Och det är inte vad jag tror på. Jag tror att det är vårt jobb här att arbeta för att förändra samhället till det bättre. Min övertygelse är att det blir bättre om alla har samma möjligheter och samma rättigheter. Så är det inte idag.

Tack, talman!

Jag vill tacka ledamot Fellman för denna påminnelse, som tydligen är välbehövd, om att jämställdhet och jämlikhet inte är ett projekt som blir färdigt. Vi har också väldigt färska påminnelser om detta från USA, när man ser på hur man nu arbetar med abortlagstiftningen, immigranter och så vidare och det projektet har inte blivit färdigt. Det kommer inte att bli färdigt så länge vi har demokratier där människor behandlas olika.

Tack ledamot Waller!

Det är precis den utvecklingen som vi ser i USA och globalt, där rättigheter, framför allt för kvinnor, faktiskt hotas. Man trodde att dessa segrar redan var vunna, som till exempel rätten för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar. Nu ser vi hur denna rättighet ifrågasätts och hur kvinnor förbjuds att fatta beslut om sina liv baserat på olika moraliska eller religiösa grunder. Det tycker jag visar att vi är långt ifrån målet.

Tack, talman!

Som ledamoten nämner måste utbildning i dessa frågor stå i centrum för vårt arbete med jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om att jämna ut skillnader i möjligheterna, inte åsikterna. Som ledamoten påpekar, vet vi att utbildning av kvinnor är det mest effektiva sättet att lyfta till exempel länder i den tredje världen från fattigdom och elände. Man skulle tro att alla arbetar för detta mål.

Absolut, så är det. Som mamma till tre pojkar tycker jag att det som görs i våra skolor, där man utbildar och pratar med pojkar och män om deras relationer till flickor och kvinnor, är minst lika viktigt. Det bidrar till att skapa ett samhälle där könen inte är segregerade, utan där man faktiskt lyssnar på varandra i olika frågor och gör det med respekt.

Talman, ledamöter!

Jag vill klargöra vad som blev lite oklart i mitt gruppanförande på måndag den 20 januari.

Jag vill fokusera på medborgarinflytandet och demokrati mellan valen, utanför de parlamentariska institutionerna.

I onsdagens HBL 22/1 framgår följande: "Finland fortfarande sämst i Norden på att ge anställda plats i styrelser. I Sverige har anställda som sysselsätter minst 25 rätt till två platser i styrelsen, i Norge går gränsen vid 30 anställda och i Danmark vid 35 anställda. I Finland är gränsen 150 anställda. En vicehäradshövding JA har i Finland fått regeringens uppdrag att utreda detta. Hans observation utmynnar att det närmast är ledningsgruppen som är det organ som ligger till hands. Förslaget bygger på 100 anställda. Detta gäller privatsektorn."

I den offentliga sektorn är det miserabelt här i Finland och på Åland gällande personalrepresentation i företags och offentliga verksamheters ledningsorgan.

I Tyskland kräver lagen medbestämmande genom arbetarråd som representerar de anställda. I Sverige har vi MBL medbestämmandelagen. Fackförbunden deltar i förhandlingar och påverkar beslut som rör omorganisering, förändringar och arbetsmiljö. Norge har en stark tradition av medbestämmande. I offentligt ägda sjukhus har de anställda rätt att vara representerade i styrelser.

Här på Åland har personalen inom ÅHS varken närvaro- eller yttranderätt i ledningsgrupp eller styrelse. ÅHS har ungefär 1 000 anställda men kanske 800 tjänster.

Tidigare fanns ett personalråd och de fackliga organisationerna har närvaro- och yttranderätt i styrelsen. Detta upphörde 2005.

De 70 läkarnas insändare i sekreterarfrågan nyligen kan ses som ett uttryck för det bristande inflytandet i processen att ändra sekreterarfunktionen.

Det står i regeringsprogrammet och i budgeten för 2025 att patient- och personalinflytande inom ÅHS bör utvecklas. Frågan är hur? Kommer det att förbli tomma ord?

Idag har vi i ledning som består av åtta personer, HSD, chefsöverläkare, förvaltningsöverläkare, vårdchef, ekonomichef, HR-chef, verksamhetsstrateg och ofta därtill avtals- och lönechefen. Av dessa åtta personer är det endast en person som några timmar i veckan träffar sina gamla patienter. De övriga har ingen koppling till kärnverksamheten och möter ej patienter. Låt det inte bli tomma ord med ökat personalinflytande.

Det förvånar mig när man reviderade ÅHS-styrelse, där tidigare oppositionen var representerad och vilken typ av vetenskaplig kompetens man skulle ha, att man inte ens övervägde någon form av personalrepresentation.

Jag har upprepade gånger lyft fram att man i Ålands gymnasium har lärar- och elevrepresentanter i styrelsen och i Ålands lyceum har man lärar- och elevrepresentanter i sin ledningsgrupp som ett föredömligt exempel. Det är också glädjande att grundskolornas elevrådsordföranden har närvaro- och yttranderätt på Mariehamns bildningsnämndsmöten. Positivt är också att KST:s styrelse har besökt de olika verksamheterna och likaså att Mariehamns stad inbjuder invånarna att delta i en ”medborgarpanel”. Mera sådant!

Inom vården är merparten av de anställda som möter klienter/patienter på golvet i vården kvinnor. Men dessa lågavlönade anställda saknar i praktiken inflytande på sin arbetsplats. Hur formen ska se ut är en öppen fråga men vi måste ta på allvar frågan om medborgar- och personalinflytande.

Kanske politikerföraktet delvis är uttryck för att många känner att ens möjlighet att påverka i samhället är väldigt litet?

Varför fick USA:s nyss tillträdda president, denna misogyna populistiske lögnare och miljardärsson, ett så stort stöd från utsatta grupper som svarta, latinos och arbetare? Kanske det ligger något i det som hävdats – det var den demokratiska eliten som förlorade mer än att det var den republikanska populisterna som vann.

Tyvärr ser vi högerpopulismen stärkas i många europeiska länder. Vi ser även hur socialdemokratin kraftigt har minskat.

Finns det en elitism också på Åland? Känner den åländska medborgaren verkligen att vi politiker i lagtinget är deras röst? Att vi representerar det som brukar kallas ”vanligt folk”. Är politikerförakt och populism enbart skapat av hatare på de sociala medierna? Eller finns det en för stor klyfta mellan den parlamentariska makten och allmänheten?

Lek med tanken att elever i våra skolor tidigt inbjuds i att påverka sin skolmiljö. Att alla lågavlönade kvinnor och anställda i vården, på daghemmen, på sjukhuset skulle inbjudas att aktivt medverka i att utforma och påverka vården. Ledarskap handlar om inkludering och att inbjuda till medinflytande. De som öppnar munnen ska inte blir varnade utan även kritiska röster ska vara välkomna. Ska lojaliteten mer vara med chefen än med verksamheten?

Finns det ett element av toppstyrning i vårt samhälle? Styrelser som i namn av den heliga rambudgeten säger ”vi måste spara, vi är ledsna men tjugo av er sekreterare får lämna era nuvarande jobb”. Vi har styrelser där de i kärnverksamheten på golvet inte är välkomna att delta. Vill man ha en kostnadseffektiv vård är det på golvet den stora kunskapen finns! Det är där vi måste utveckla de demokratiska strukturerna. Ingalunda ska de anställda lära sig att de bör tiga i förhandlingen.

Klyftan synes bli bara större mellan oss, en politisk elit, och den vanliga människan. Hur kan elever, närvårdare, dagispersonal, sjukskötare och sekreterare få mer inflytande i sin vardag?

Kanske ungdomar i våra skolor ska uppmuntras att delta och inkluderas i att utveckla skolverksamheten? Kanske orsaken till att så få kvinnor ställer upp i politiska val inte bara beror på dubbelarbete och utsatthet i sociala medier, utan för att kvinnor och anställda i många låglöneyrken har inget eller marginellt inflytande på sina arbetsplatser.

Genuin demokrati bygger på inkludering av medborgarna och möjlighet att påverka på sina arbetsplatser och i sin närmiljö. Något som manar ÅHS, som är Ålands största arbetsgivare, till efterföljd. Idag finns där ett närmast obefintligt personalinflytande.

Ordet fackförening återfinner jag inte i dokumentet landskapsregeringens ”Demokratistrategi” men jag kan ha läst slarvigt. Fackföreningarna har haft en fullkomligt avgörande betydelse och gett oss åtta timmars arbetsdag, semester och rösträtt osv.

Demokrati handlar i högsta grad om medborgarinflytande i vardagen och inte bara på valdagen.

Jag påminner om ILO:s kärnkonventioner som anses vara förutsättningen för en demokrati. Här finns mycket att göra och det är lite oroande att detta inte tas upp överhuvudtaget. Det är helt och hållet ur det parlamentariska perspektivet. Det tycker jag att är olyckligt. Tack!

Tack så mycket, talman!

Ledamoten lyfte ÅHS och den eventuellt bristande möjligheten till personalinflytande och frågar sig om det bara är tomma ord när man säger att man vill öka möjligheterna, vilket nämns både i regeringsprogrammet och i budgeten. Det här vill jag motsätta mig, i den mån att styrelsen vid det senaste mötet förde en djupgående diskussion kring de möjligheter och kanaler som redan finns idag, både inom ÅHS och inom samarbetsavtalet.

Det finns en uppsjö av möjligheter till inflytande, men vi vet att vi behöver strukturera upp dem. Vi behöver utvärdera dessa kanaler och se på vilka ytterligare möjligheter man ska ges som anställd att kunna påverka med sitt inflytande.

Jag fortsätter sedan.

Talman!

Tack ledamot Listherby. Jag har suttit i flera år i samarbetskommittén, som är strikt begränsad till fackliga frågor. Hela presidiet består av ledningsgruppen, och det är inte alla som har varit med i samarbetskommittén. Jag satt för Akava och representerade 80 läkare. Det är ett proforma organ, och att man kastade ut personalrepresentanter från styrelsen är för mig väldigt svårt att förstå.

Det finns mycket att göra när det gäller samarbetskommittén. När man skrev det här regeringsprogrammet fanns det ju en samarbetskommitté, som har funnits i säkert 15 år. Men den behöver utvecklas, och det är en fråga vi måste ta på största allvar.

Tack så mycket, talman!

I och med att detta har skrivits in i regeringens program och följts upp med skrivningar i budgeten menar jag att vi har uppmärksammat och identifierat att det är en brist att personalen upplever att de inte kan komma med sitt inflytande.

Jag skulle dock vilja nämna några andra möjligheter, utöver samarbetskommittén, där man faktiskt kan påverka idag, även om det kanske inte är helt tydligt hur man gör. Det finns ledarforum, avdelningsskötarmöten, möten med klinikchefer, enhetsmöten och avdelningsmöten. Det finns också tillfällen där frågan är fri, vilket möjliggör för personalen att ställa frågor direkt till ledningen och få svar under samma tillfälle. Dessutom finns det möjlighet att anonymt, eller med avsändare, skicka in synpunkter och få svar på dessa.

Men som sagt, vi vet att detta behöver utvecklas. Det är ett arbete som har inletts och som kommer att fullföljas.

Talman!

Tack ledamot Listherby. Alla klinikchefer är arbetsgivare.

Dessa 70 läkare uttryckte sin solidaritet angående de 20 sekreterarna. På fredagens möte kom ytterligare 30 läkare från hälsocentralen som uttryckte sin stora oro. Detta är ett uttryck för något. Jag skulle gärna ha sett att styrelsen mötte den här gruppen som uttalar sig. Det har man inte gjort.

Det här är den mest artikulerade protesten någonsin inom ÅHS, vad jag kan se efter mina 30 år i branschen. Men vi är eniga. Det här måste utvecklas. Hur? Det vet vi inte riktigt, men den diskussionen får fortgå.

Tack, talman!

Tack ledamot Lindén för ett intressant anförande om vardagsdemokrati mellan valen.

Om man tar ett mer arbetsplatsdemokratiskt grepp om inflytande i sjukhusmiljöer, så ter det sig väldigt naturligt att läkarkåren skulle ha en betydande insyn i hur man till exempel skulle kunna kostnadseffektivisera verksamheten.

Talman!

Ledamot Waller, jo jag tror att det inte bara handlar om läkarkåren, utan om personalen överlag. Det finns en jättestor kunskap här. För ett antal år sedan gick man ut till verksamheterna med frågan: "Hur kan vi spara?" Men jag tror att man skulle kunna utveckla detta mycket mer.

Jag har själv, till exempel, skrivit till alla i styrelsen och framfört att jag har ett antal förslag på inbesparingar som jag gärna vill presentera. Hittills, med undantag för minister Perämaa, har det dock inte funnits något intresse. Det finns möjligheter att spara, och den kunskapen finns ute i verksamheten.

Tack, talman!

Som ledamot Mogens Lindén säger å är det naturligtvis viktigt att hela personalen inkluderas i någon mån.

Sjukhusverksamhet är intressant på det sättet att den inte styrs av samma lagar som andra producerande verksamheter och bolag. Produkten handlar inte om antalet besök eller inläggningar, utan om hälsa.

Det har tidigare nämnts på ett öppet hörande att vi idag inte mäter hur mycket hälsa vi får per euro vi investerar. Det tycks finnas anledning för ÅHS att titta närmare på den aspekten. Det handlar om hur man tar in inflytande från andra och hur man räknar sin egen verksamhets effektivitet.

Talman!

Ledamot Waller, jo, det är väldigt viktigt. De som kan berätta mycket om det här är förstås patienterna. Efter att det har varit nedlagt under många år har man åter inrättat ett patientråd. Men man gjorde det på det sättet att ledningsgruppen går ut i tidningarna och undrar vem som är intresserad, utan att kontakta de tolv patientorganisationer som finns organiserade inom Handicampen.

Nu har det skett viss kontakt med patientrådet, som är frivilliga personer baserat på tidningsannonser. Ordföranden i patientrådet är inte någon av patientorganisationernas representant, utan det är en medlem från ledningsgruppen, verksamhetsstrategen.

Det är väldigt viktigt att personalen känner att de är fullvärdiga och att man är intresserad av deras åsikter.

Jag ser fram emot att det sker en förändring. Det är lite synd här i lagtinget också, att man har en ganska begränsad möjlighet om man inte hör till (… taltiden slut).

Tack, talman!

Ledamot Lindén lyfter en mycket viktig fråga när det gäller personalens inflytande på en så stor arbetsplats som ÅHS. Det är viktigt att denna fråga diskuteras. Precis som i det tidigare replikskiftet vill jag som styrelsemedlem påpeka att bland annat så diskuterades frågan om personalens inflytande och möjligheter till delaktighet. Vi fick en grundlig redogörelse och en lång och bra diskussion i styrelsen. Den som vill ta del av materialet från mötet kan hitta det i styrelsens protokoll från den 24 januari, vilket jag hoppas att ledamot Lindén också kan ta del av om intresse finns.

Där framkommer en lång rad olika sätt där personalen kan ha inflytande. Det finns många kanaler.

Talman!

Tack ledamot Mansén. Jag kan ställa en fråga. Är ledamot Mansén öppen för personalrepresentanter i ledningsgruppen och styrelsen?

Den redogörelse jag har, jag har det protokollet här, var utifrån ledningsgruppens perspektiv. Det var arbetsgivarens perspektiv, det var inte perspektivet från personalen på golvet.

Tack, talman!

Det som styrelsen har diskuterat och fått information om nu är de kanaler som finns för att kommunicera med personalen, personalinflytande och jag tror att det är viktigt att börja där.

Jag vill också passa på att nämna det som kom upp under det tidigare replikskiftet, när det handlar om läkarnas skrivelse. Den var faktiskt riktad till ledningsgruppen, men den har också tagits till kännedom i styrelsen. Jag ville bara klargöra detta i frågan.

Talman!

Tack ledamot Mansén. Jo, jag är medveten om att det handlar om protokoll från samarbetskommittén. De kommer endast för kännedom och är inte avsedda för diskussion, vilket innebär att man inte har möjlighet att utveckla de frågorna.

Det är en milsvid skillnad mellan att ha insyn och att vara med på styrelsemöten och i ledningsgruppen. Som vi vet finns det i Sverige, Norge, Danmark och i Tyskland en sådan möjlighet, och det är på gång i Finland. Jag tror att det är väldigt viktigt.

Av de sju som sitter i ledningsgruppen är det endast en, förvaltningsöverläkaren, som träffar patienter en eftermiddag i veckan. Tidigare hade vi i ledningsgruppen två personer som var aktiva kliniskt i ungefär 30 procent av tiden ute i verksamheten, och det var en stor fördel. Jag hade förmånen att sitta i den positionen i sju år.

Tack, talman!

Jag har noterat under debatten att, precis som förutspått, kommer det att handla en hel del om den kvinnliga representationen i lagtinget, eller snarare om problematiken kring bristen på densamma. Jag berörde min och Obunden Samlings ställning i frågan under gruppanförande, men jag önskar fördjupa mig i ämnet.

Efter en del självrannsakan har jag kommit fram till att jag kanske ibland raljerar en hel del på grund av min personlighet. Därför tänkte jag att jag skulle försöka mana till eftertanke och hålla en annan nivå här.

Vad är det för syn på jämställdheten i det åländska samhället som man vill förmedla när man tar upp dessa frågor? Vilken syn för man fram om kvinnors styrka, ambitioner och möjligheter när man talar på det här viset?

Det ska vara bonusar för att få kvinnor att ställa upp i val. Vi ska driva andra typer av frågor som passar kvinnor, och vi ska lyfta fram kvinnor och inflyttade.

Tidigare sade lantrådet att jämställda listor var en förutsättning för att få ett jämställt utfall. Jag skulle säga att detta inte stämmer. Det finns inget som tyder på det. Jag satt med i en jämställdhetskommitté under förra mandatperioden, och vi hade många hörande där. Jag var tvungen att reservera mig mot kommitténs rapport, just för att ingen av de hörande kunde visa några som helst belägg för att jämställda listor faktiskt påverkade utfallet.

Förstår ni själva vilka signaler detta sänder ut till unga tjejer och minoriteter, och till unga pojkar, för den delen? Det är många här i salen som verkar tro att kvinnor svårligen kan komma dit de vill utan kvoteringar, särbehandling och bonusar. Är det en tankegång som passar i ett fritt samhälle där alla faktiskt har samma rättigheter och skyldigheter?

Enligt mitt sätt att se det kan kvinnor ta sig precis dit de vill på den politiska scenen, precis som män kan och även inflyttande, för annars hade ni sluppit mig i den här salen.

De kvinnor som sitter här i parlamentet nu har med största sannolikhet hamnat här på grund av sitt brinnande intresse och engagemang. Vill ni verkligen tro att det är en ekonomisk bonus eller någon annan faktor som har lyft fram dem till denna framgång? Åland har under de senaste 20 åren enbart haft kvinnliga lantråd, mängder av kvinnliga talmän, och alla tre ordinarie domare i Ålands tingsrätt är kvinnor. Även i Ålands förvaltningsdomstol är båda domarna kvinnor. Merparten av handlarna i city är kvinnor, och högsta chefen inom ÅHS är kvinna osv.

Och här står man och berättar om hur svårt det är för kvinnor att ta sig fram. Varför gör man det? Varför inte lyfta fram hur jämställt Åland faktiskt är och att man kan ta sig dit man vill, oavsett kön? Kan ni förstå mitt resonemang kring att ni själva förminskar kvinnor, minoriteter och inflyttades förmåga när ni talar som ni gör?

Jag håller detta anförande för att jag tycker att det är en mycket viktig fråga, och jag hyser en viss förhoppning om att vi ska försöka förstå det resonemang som jag för. Jag hör på suckandet att ledamot Fellman inte förstod resonemanget i alla fall.

Kvotering i såväl arbetsgrupper, nämnder, styrelser och bolagsstyrelser, det förminskar kvinnor. Hur smickrad blir man när man erbjuds en av dessa poster, inte på grund av sina egenskaper, utan på grund av sitt kön? Vad gör det med synen på kvinnor? Det blir en fullkomligt felaktig bild, om ni frågar mig.

Man talar ofta om polarisering och att man inte ska ställa grupper mot varandra. Men vad gör man då med den här debatten? Man för fram att vissa grupper måste lyftas fram genom särbehandling gentemot den andra gruppen. Man skapar en offer-förtryckare-roll som enbart skapar splittring. Man skapar en bild av att kvinnor inte klarar av att ta sig fram, och man har en mängd olika förklaringar till varför det är så. Jag tror inte på det, och jag tror inte att detta synsätt på könen leder till något positivt.

Kommunicera istället ut att man kan ta sig dit man vill på Åland 2025, så stärker ni kvinnor, flickor, minoriteter och pojkar. Tack för ordet!

Tack, talman!

Ledamot Egeland, jag vill kommentera en sak. Min personliga syn på ledamoten Egeland är att han inte kan representera varken en minoritet eller en utsatt grupp, oavsett hur han försöker framstå här i talarstolen.

Jag baserar detta på mina egna erfarenheter av att träffa människor som tillhör utsatta grupper. Jag möter dagligen individer som utsätts för olika former av diskriminering, som inte får jobb av olika anledningar, eller som blir utfrysta på grund av sina sexuella identiteter. Jag lyssnar på dessa människor. Vi har två öron och en mun, och jag står inte här för att förminska deras livserfarenheter baserat på mina egna.

Talman!

Jag skulle vilja ha en förklaring till varför jag inte kan representera kvinnor eller minoriteter. Ledamoten framhöll att hon träffar utsatta grupper, att hon har pratat med dem och att hon vet hur de känner sig. Men hur kommer det sig att jag inte kan representera dessa grupper?

Det finns personer som går omkring och känner sig utsatta i samhället. Jag syftar inte bara på de som är utsatta på olika sätt, utan på de som jag verkligen värnar om. Det handlar om dem som faktiskt blir diskriminerade på grund av sin sexuella identitet, eller för att de kommer från en annan plats och inte får jobb på Åland på grund av ett annorlunda efternamn.

Det handlar om människor som dagligen får utstå en mängd skällsord, både på insändarsidor och i sociala medier, och som får veta att de inte duger. Om man lyssnar på dem, så vet man precis vad jag pratar om.

Men lyssnar man inte på dem, så då får man stå här i talarstolen och försöka låtsas att man kan representera dem.

Jag tycker att det är väldigt kränkande mot människor när ledamoten i sitt anförande säger att han kan tala för alla möjliga människor. Jag är osäker på om de verkligen är bekväma med det?

Vi kan ta den diskussionen en annan gång, men jag är inte säker på det.

Tack, talman!

Jag måste säga att jag är helt oförstående till det resonemang som ledamot Eckerman framför. Tror ledamot Eckerman verkligen att det bara är hon som har bekanta som tillhör sexuella minoriteter? Är det helt orimligt att hon tror att jag också känner människor som tillhör sexuella minoriteter? För det gör jag.

Det är viktigt att förstå att människor som tillhör ett kön eller en sexuell minoritet inte är en homogen grupp. De har precis lika många olika åsikter och infallsvinklar som alla andra. Jag tror att det är här som våra åsikter skiljer sig åt. Ledamot Eckerman och jag har olika infallsvinklar i den här frågan. Jag tror inte att de är en homogen grupp, det finns inga homogena grupper.

Jag vill lyfta fram till ledamoten Egeland att jämställdhet och jämlikhet inte handlar om att alla ska leva likadana liv, utan om att alla ska ha lika möjligheter.

Jag vill belysa detta genom en liten anekdot om min mamma. När jag var fem år gammal arbetade hon som barnhematolog. Hon sattes på många fler jourer än sina manliga kollegor. Hon var den yngsta läkaren, dessutom den enda kvinnan i sin position och hon var höggravid med min lillebror.

Vid ett tillfälle, när hon var mycket nära förlossningsdatum, bad hon sin chef om att få lite färre nattjourer eftersom hon kände sig oerhört ansträngd. Men hon fick inte färre jourer, hon fick missfall och barnet dog.

Vi vet inte idag om det var just överansträngning som orsakade detta, men det finns en risk att det var därför.

Detta är ett exempel på att hon inte fick samma möjligheter. Eftersom en man aldrig är gravid (… taltiden slut).

Talman!

Jag skulle nog vilja ha ett annat exempel än just det här. Vi kan ju inte gå ner på en anekdot som har hänt någon gång.

Jag har omöjligt en aning om hur det kommer sig att din mor var tvungen att jobba vidare. Det är en fruktansvärd historia, men tyvärr kan jag inte ta parti, och jag har ingen aning om situationen. Vi kan inte gå ner på anekdotisk nivå.

Tack, talman!

Jag ber inte ledamoten Stellan Egeland att ta ställning till den här anekdoten, utan jag ville dela med mig av den för att belysa hur dessa olika möjligheter kan påverka människors liv. Det är viktigt att vi strävar efter att alla ska ha lika möjligheter.

Självklart kan man se ut som man vill och ha de åsikter man önskar, samt sträva efter det man själv vill uppnå. Men i det här fallet är möjligheterna inte lika. Det är ett exempel på detta, och det finns tusentals sådana exempel, om man vill se på dem.

Tack, talman!

Om det finns tusentals sådana här exempel så hade jag gärna sett att ledamoten hade lyft fram ett bättre än just det här exemplet. Vi har ju ingen aning om huruvida hon var tvungen att jobba extra för att hon var kvinna, medan de andra fick vara lediga för att de var män. För det första låter det osannolikt, och för det andra så tillför det faktiskt ingenting.

Talman!

Det har varit stort fokus i debatten om antalet kvinnor i vårt parlament. Jag tänkte att vi skulle lyfta detta lite grann.

Ledamot Egeland och jag var på en information i Alandica när vi kom in här i lagtinget. Vi serverades goda mackor och ÅSUB informerade om valresultatet. En sak som kom fram vid detta tillfälle var att vi kunde ha haft fler kvinnor i lagtinget om inte väljarna hade valt att rösta på en och samma kvinna.

Partierna har också ett stort ansvar när man för fram starka kvinnor. Kanske man kunde ha flera kvinnor på affischerna så att rösterna sprids ut och då kommer det flera kvinnor in i lagtinget.

Jag sitter med i arbetsgruppen för jämställdhet och likabehandling och i vårt arbete ska vi höra ÅSUB. Det är intressant att det finns saker som vi kan göra för att förändra det här.

Tack, talman!

Jag minns mycket väl när vi var på föreläsningen på Alandica. Jag skulle snarare dra slutsatsen att det var slumpen som gjorde att det inte blev så många kvinnor här i lagtinget. Om rösterna hade fallit ut lite annorlunda, och det betyder inte att de enbart hade behövt falla ut till kvinnor. Hade de fallit ut annorlunda, så hade det ganska enkelt kommit in flera kvinnor. Det får man nog ha i bakhuvudet.

Man kan ju också vända på det resonemanget. Vi var ju nära att få in en kvinna tack vare att några av oss drog många röster.

Talman!

Det är ett intressant resonemang. Idag sitter flera kvinnor i regeringen som annars kanske skulle ha suttit här. Man kan vända och vrida på det, men det är ändå väljarna där ute som gör sina val.

Det är klart att vi har ett arbete framför oss för att få fler kvinnor delaktiga i detta. Jag tror att det arbetet till stor del måste börja inom partierna.

Tack, talman!

Om man tänker på hur partierna ska ha ett ansvar i det här - jag glider lite från ämnet nu - så tänker jag på Finland som har en högre representation av kvinnor. Jag undrar om man faktiskt för den här typen av debatt i Finland? Jag undrar om den inte kan vara kontraproduktiv snarare än produktiv, att man hela tiden pratar om hur viktigt det är att få in det här könet i parlamentet. Jag tror inte att det leder till något positivt.

Det är samma sak när vi pratar om kvotering. Jag tror inte att det blir särskilt hedrande att komma in i en bolagsstyrelse bara för att det finns en kvoteringsregel som kräver att en viss mängd kvinnor måste tas in.

En annan nackdel med kvotering är att även om du sitter där som kvinna, är jätteduktig och har kommit in utan kvotering, så kommer det alltid att finnas män som tror att du har kommit in tack vare kvotering. Det hade de inte kunnat tänka om det inte fanns en sådan regel.

Tack, herr talman!

Ledamoten Egeland för en intressant diskussion. Det är bra att vi får prata om det här, reda ut var vi står och hur vi ser på den här saken.

Jag tycker att olika insatser som görs för att bidra till jämställda listor är viktiga, och det handlar ju om ett tidigare skede, kan man säga. Det handlar snarare om att sätta krav på institutionerna. Vi har partier och företag, och dessa insatser görs för att vi ska kunna fånga upp kunskap från båda könen.

Någonting som åtminstone jag, och många med mig, tycker att vi ser, är att det finns strukturer i vårt samhälle som historiskt har gynnat män. Vi har också många strukturer på arbetsplatser och i lagtinget, där gamla strukturer är uppbyggda kring en majoritet av män.

Dessa insatser är gjorda för att fånga upp så mycket kunskap som möjligt från båda könen.

Jag tror snarare att lösningen är det omvända. Sluta prata om det! Sluta tjata om hur viktigt det är att vi får kvinnor i bolagsstyrelser och i parlament!

Istället bör vi behandla kvinnor som, alltså förstår ingen alls mitt resonemang? Det blir nedvärderande för kvinnor att påstå att de måste särbehandlas för att nå samma positioner i samhället som män. Är det ingen som kan förstå det resonemanget överhuvudtaget?

Det handlar inte så mycket om kvinnor. Det handlar snarare om att hitta jämställda listor och ett jämställt deltagande. Vi har även platser och utbildningar där man försöker kvotera in män, eftersom det finns en större andel kvinnor, t.ex. inom skolvärlden.

Jag skulle säga att vi har ett jämställt samhälle idag, jämfört med hur det var för exempelvis 50 år sedan. Denna förändring har inte skett av sig själv; den har kommit genom att vi har pratat om det och lyft frågan om att kvinnor historiskt har vågat ha en röst. Vi har lyft detta på bordet, och jag anser att det är viktigt att fortsätta denna diskussion även idag.

Vad är ett jämställt parlament? Hur uppnår vi det?

År 2003-2007 hade vi elva kvinnor i lagtinget, det var den mandatperioden när vi hade flest kvinnor. Man kan säga att det var den största jämställdheten i lagtinget. Sedan dess har det tyvärr blivit sämre.

Tack, talman! Historiskt har det funnits ett stort problem – ett enormt stort problem. Det var självklart mycket bra att kvinnorörelsen drog igång och kämpade för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män. Nu har man samma rättigheter som män.

Men varför måste vi då fortsätta prata om kvinnor som om de behöver hjälp för att nå samma nivå som män? De behöver inte det. Vill ni, kvinnor som sitter i det här parlamentet, se er själva som om ni kom hit tack vare en jämställdhetsbonus? Eller som om ni kom hit för att någon hjälpte er att lyftas fram?

Eller vill ni tänka att ni kom hit för att ni är ambitiösa, brinner för era frågor och har den kompetens som krävs?

Tack, talman! Bästa kollegor och åhörare.

En grundbult i demokratin är ordning och reda i ekonomin. Det är en bra slogan. När det offentliga har ekonomin under kontroll, skapas goda förutsättningar till att även invånare och företag mår bra. Kärnan i välfärdsproduktionen fungerar och det demokratiska systemet och samhällsstrukturerna kan oljas, prioriteras och utvecklas.

Att ekonomin berör väljare visar om inte annat det nyss avslutade presidentvalet i USA. Människor som borde stå långt från president Trumps politik valde ändå rösta på honom, då hans politik blev ett alternativ till de senaste årens stora kostnadsökningar för många amerikaner. Övriga viktiga frågor kom i skymundan. Det råder knappast något tvivel om att det är fler kvinnor som röstar på män, än tvärtom. Mycket handlar kanske om att manliga kandidater har vallöften som attraherar mer, som just ekonomi. Varför skulle en kvinna vara mindre intresserad av ekonomi än män? De mjuka värdena kanske inte allena har den dragningskraft som många tror. Jag har ingen analys över hur åländska kvinnliga kandidaters vallöften historiskt har sett ut på Åland. Detta kunde vara ett bra examensarbete för en blivande statsvetare.

Den andra grundbulten i demokratin är läskunskapen. Läsandet blir för många alltmer fragmenterat. Att nå ut till den breda massan med fakta och nyheter blir allt tuffare, då många har allt svårare att ta till sig texter och information. Att ta del av en samhällsdebatt blir svårt om inte läskunskapen och uthålligheten räcker till. Det är ett demokratiproblem. Det skapar klyftor och diken och göder populismens enkla budskap.

Den bristande läskunskapen märks mest hos pojkar och män. Det i sin tur påverkar högre studier. Allt fler kvinnor än män söker sig idag till universitet och högskolor. Trenden är tydlig, och för alla de som sett fram emot en omvänd könsbalans i samhället, är väntan snart över. Det är högutbildade kvinnor som tar över inom ett årtionde eller två. Frågan är om det är det ultimata målet? Vi har levt i en tid där män har trumfat kvinnor, ska det råda konsensus över tid genom kvinnlig dominans? Jag tror inte på jämlikhet genom revansch, därför behöver samhällsbygget och politiken mer än någonsin se läskunskapen som en framtida garanti för demokrati, jämlikhet och tillväxt.

AI är lösningen på mycket, men gällande demokratin tror jag riskerna ökar. Frågan är också vad som händer med den politiska miljön och förmågan att tänka rationellt, när vi om några år kanske har ett lagting och landskapsregering som enbart bygger sina anföranden och tyckande på AI genererad politik.

Talman! Slutligen lite kring lagtinget som demokratisk institution. Den bild medierna ger av lagtingsarbetet är nästan uteslutande om en tjafsande grupp vuxna människor som tillbringar två eftermiddagar i veckan här i plenisalen. Det stämmer förvisso, men det finns ändå en djupare bild av politiken som äger rum i slutna utskottsrum. I alla fall i finans- och näringsutskottet förs diskussioner på en hel annan nivå och med helt andra tonlägen än här i salen. Jag vågar säga att det grupparbetet andas konstruktivitet, men det når aldrig ut till allmänheten tyvärr och det är inte medias fel. Att sedan ingen landskapsregering i speciellt hög grad beaktar ett utskotts synpunkter förstärker bilden av ett urholkat parlament.

Lagtinget som funktion urholkas. Kanske ingen håller med mig, men vårt mycket lilla parlament har under åren blivit alltmer kringskuret. Att tänka olika om du tillhör en majoritet är svårt och tärande. Visst, att hålla en gemensam linje är en förutsättning att nå resultat, men samtidigt är enligt mig kollektivismen förödande för nya tankesätt och nya idéer.

Av de säkert tusentals motioner som har hanterats under åren i lagtinget har en knapp handfull godkänts. Är det ett gott tecken på demokrati? Eller är det demokrati när den är som bäst, att en majoritet styr stenhårt? Hur bra en idé från oppositionen än är, är det mesta och bästa i demokratins tecken att förkasta den? Är det bra för ålänningarnas syn på politiken, har detta varit en framgångsrik väg som gynnat valdeltagande, raggandet av nya kandidater eller samhällsutvecklingen? Eller har det förädlat toppstyrning, polariserat och skapat ännu djupare diken mellan konsensus och samförstånd? Har det försvårat reformer och utveckling? Jag tror det, men är säkert rätt ensam om dessa funderingar.

Vart fjärde år är det lagtingsval, då väljs 30 personer in, flera av dessa invalda har suttit i lagtinget sedan tidigare och ca 17-20 av dessa bildar en majoritet, resten får under fyra år samla kraft genom oppositionspolitik. Den oppositionspolitik leder sällan någonstans, för alla idéer och förslag förkastas av majoriteten. Detta skapar en politisk miljö som till delar byter färg vart fjärde år, men där en oproduktiv blockpolitik cementeras allt hårdare och det är knappast vad en väljare eller en ny kandidat önskar se. Här har vi i alla fall ett gott exempel gällande spörsmålet, det vill vi se mera av.

Slutligen talman. På vilket sätt påverkar de allt fler offentliga bolagen demokratin? Lagtingets kontroll beskärs och en lagtingsledamots påverkansmöjligheter minskar alltmer. Makten förskjuts alltmer från lagtinget, och frågan är hur detta påverkar demokratin.

Att rösta i lagtingsvalet, betyder inte per automatik att du stärker det åländska parlamentet, då den reella makten sedan något årtionde alltmer förskjuts utanför denna plenisal. Tack, talman!

Tack för det, talman!

Jag satt och funderade här under den här väldigt långa dagen och långa debatten på om vårt samhälle verkligen är så jämställt så att alla har möjlighet att komma till tals, att alla känner sig inkluderade och att alla har samma möjligheter, rättigheter och förutsättningar – varenda en.

Om det är så, varför finns det då så många intresseorganisationer som bevakar särskilda människogrupper, olika funktionsvariationer och sexuella minoriteter? Varför finns det äldreråd? Varför finns det funktionshinderråd? Om alla har samma möjligheter, varför behövs dessa organisationer? Jag hoppas att ni förstår hur jag resonerar här. Vi har det inte så jämställt. Vi har det inte så bra, och vi inkluderar inte alla.

När vi står här i denna sal så ser vi att det är en viss åldersgrupp av människor som kommer från liknande bakgrunder och har liknande förutsättningar.

Jag undrar också över något som jag har tänkt på sedan första gången jag satte min fot i politiken, för ungefär 15 år sedan i Mariehamns stad. Det hade varit val och vi skulle dela upp olika nämnder. Det fanns ett osynligt poängsystem i politiken där partierna fick olika poäng beroende på hur många kandidater de fick in. Detta poängsystem tyckte jag var konstigt.

Stadsfullmäktiges ordförande ger många poäng. Ordförande i infrastrukturnämnden var en dyr plats, medan socialnämnden var betydligt billigare. Det var en konstig struktur som jag märkte när jag kom dit. Okej, om man är ett litet parti kanske man inte kan ta infrastruktur. Varför är det så? Man märkte redan i poängsättningen värderades vad som var bra och vad som var dåligt. De hårda värdena som infrastruktur var typiskt manligt kodade områden, det hade hög status, medan andra områden inte fick någon plats överhuvudtaget. Jag tyckte att detta var supermärkligt.

Förra perioden var jag den första kvinnan som var ordförande i infrastrukturnämnden, som nu heter stadsmiljönämnden. Jag var inte inkvoterad. Jag var inte där av några andra omständigheter. Jag tänkte: "Varför inte? Någon måste väl vara det?" Det var en av de roligaste och bästa sakerna jag har gjort i hela mitt liv. Det gjorde också att jag tog mig bort från ett område där jag tidigare varit insnöad på; socialpolitik. Jag lärde mig något helt annat.

Med detta vill jag säga att det skulle vara bra för många ledamöter i denna sal, som är insnöade på sina specifika områden, att kanske prova något nytt. Gå med i en socialnämnd, gå med i en omsorgsnämnd – gör något som man inte gör annars! Det är jättebra att utmana sig själv, lära sig något nytt och få ett bredare perspektiv på vardagen. Tack!

Tack, talman!

Jag satt i socialnämnden i Hammarland i åtta år. Det var helt självvalt. Drog jag mitt strå till stacken för att motverka patriarkala strukturer då?

Ja, det här visar ju på vilka jättekonstiga utmaningar vi har i det här parlamentet när man ska försöka föra en seriös debatt.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att inte remittera ärendet till utskottsbehandling omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet antecknas lagtinget till kännedom.