Enda behandling

Först tillåts diskussion. Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om en åtgärdsuppmaning till landskapsregeringen. Förslaget ska samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen.

Om det har väckts förslag om en åtgärdsuppmaning bordläggs ärendet efter avslutad diskussion till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Om inget förslag till åtgärdsuppmaning har väckts antecknas landskapsregeringens svar för kännedom.

Under diskussionen kan ärendet bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och efter det en gång om lagtinget så beslutar.

Diskussion. Lagtingsledamoten Wille Valve får först läsa upp spörsmålsklämmen.

Tack, talman!

Med stöd av 37 § lagtingsordningen ställer vi till landskapsregeringen följande spörsmål: ”Vilken är landskapsregeringens plan för att trygga utkomsten för de i Sverige utplacerade klienterna?”

Tack, talman!

Ja, trots att vi har ett av världens mest utvecklade välfärdssystem så händer det ändå att folk kommer i kläm. Det här är allvarligt. Enskilda individer ska aldrig behöva falla mellan stolarna när länder, myndigheter och andra ändrar spelreglerna i samhället.

Jag vill börja med att säga att den handfull klienter som har drabbats av uppehållet i utbetalningen av folkpension har tagits på stort allvar av alla berörda på rikshåll och här på Åland naturligtvis och landskapsregeringen och också kommunernas socialtjänst. KST har bland annat lyft klientavgifterna för alla klienter som har mist sin folkpension. Samtliga boenden avvaktar också med fakturering av klienternas hyra. Dessutom tillhandahålls juridiskt stöd under den här processen. Det här är en situation som har vållat oss alla stort huvudbry.

En liten bakgrund: När Finlands regering och riksdag ändrade folkpensionslagen, gjordes det utan att man beaktade Ålands och enskilda ålänningars situation. Det uppkomna läget är tyvärr ännu ett exempel på att Åland glöms bort eller inte beaktas i frågor som får konsekvenser för ålänningar, och detta trots att grundpelaren i vårt system är att vi måste involveras. Att så inte har skett är en allvarlig brist, vilket vi också har påpekat.

Grundproblematiken vi talar om idag är därför inte ny. Om ni minns för några dagar sedan, har vi några aktuella ärenden i regeringen där vi precis initierar en rättstvist om allt som rör rättspsykiatrisk vård, och vi har markerat vad gäller rättsgrunden för exempelvis akuta tvångsåtgärder. Jag ska inte gå in i detaljer kring det, men det är också en del av en grundproblematik som finns i relationen mellan Åland och riket, och det är ett faktum.

Talman! En fråga som dykt upp är om vi hade upptäckt konsekvenserna om vi hade hanterats som en remissinstans. Det kan jag omöjligen veta. Vi har faktiskt ingen lista på eller uppgifter om placerade ålänningar utomlands som erhöll folkpension innan beslutet fattades. Men jag vet en sak säkert, och det är att vi hade fått chansen att utreda situationen grundligt och ta reda på vad konsekvenserna kunde bli. Nu fick vi istället hantera en akut situation efter att skadan var skedd.

Jag ska tala lite grann om placeringar utomlands, vår roll och lite grann statens roll. När åländska klienter som placeras utanför Åland aktualiserar flera frågor som faller under rikets behörighet och som därmed också ligger utanför vår omedelbara kontroll. Till att börja med finns det ett tidsperspektiv, det vill säga att Ålands landskapsregering har enligt lag det övergripande ansvaret för styrning och utveckling av socialvården, medan ÅMHM sköter den direkta tillsynen över verksamheterna på Åland. Men när vården ges i ett annat land, som Sverige de facto är, och i anläggningar under en annan jurisdiktion, då kan vi inte utföra tillsyn på samma sätt.

Sedan finns socialförsäkringsaspekten. Socialförsäkringsförmåner som folkpension och sjukersättning regleras nämligen av nationella lagar och administreras dessutom av riksmyndigheter som FPA och Försäkringskassan i Sverige. När en person rör sig mellan länder, vilket även gäller inom Norden, måste det avgöras vilket land som är ansvarigt för personens sociala trygghet. Det finns en EU-förordning kring detta; Samordning av de sociala trygghetssystemen. Enligt denna ska en person bara omfattas av ett lands system åt gången, för att undvika att någon står helt utan skydd eller får dubbelt skydd.

I normalfallet är det ganska klart: bor man stadigvarande i ett visst land, så är det det landets system som gäller. Nu pågår dock en process mellan finländska och svenska socialförsäkringsorgan för att reda ut frågan om hemvist och ansvar för just dessa personer. FPA och Försäkringskassan måste i samråd besluta vilket land klienterna ska anses ha sin huvudsakliga hemvist, och därmed också rätt till socialförsäkringsförmåner. FPA har tidigare meddelat att beslut fattas i mars, men vi fick vänta längre än utlovat.

Samtidigt välkomnar vi att JO understryker att både nationell och nordisk lagstiftning förutsätter samarbete mellan länderna i sådana här fall, exempelvis för att avgöra bosättningsland och ansvar för sociala förmåner. Det här är en viktig principiell markering som vi i landskapsregeringen instämmer i.

Frågan som också har ställts ett antal gånger, både i den här församlingen och i andra sammanhang, är: Vad har landskapsregeringen gjort i det här ärendet? Eller har man bara valt att inte reagera alls? Sanningen är att vi redan i januari informerade Ålandsministern om just den här problematiken. Vi har också engagerat riksdagsledamoten Mats Löfström, som lämnade in ett spörsmål till ansvarig minister Sanni Grahn-Laasonen. Vi har dessutom skyndsamt lämnat ett utlåtande till social- och hälsovårdsministeriet och haft intensiv kontakt med ministeriet.

Det här har varit på politisk nivå, men också på tjänstemannanivå. Vi har påpekat hur viktig frågan är och att den kräver en snabb lösning. I april hade jag ett bilateralt möte med Kaisa Juuso i Torneå, specifikt om det här ärendet. Budskapet därifrån var att hemvisten måste avgöras mellan FPA och Försäkringskassan innan andra steget kan tas. Ärendet har också hanterats i Gränshinderrådet och lyfts där via vår representant. Dessutom har vi haft kontakt med svenska Socialdepartementet och socialförsäkringsministern kring den här problembilden. Svaret härifrån har varit att hemvisten och handläggningen sker självständigt i Försäkringskassan och att den prövningen måste göra sitt.

Vidare har vi också tagit kontakt, givetvis till FPA men även till Försäkringskassan som ansvarar för att avgöra hemvistfrågan. Svaret har varit att tilläggskompletteringar görs och att beslut kommer att fattas efter att tilläggsuppgifter kompletteras.

Den senaste utvecklingen i det här ärendet är att ett styrningsbrev till kommunerna kommer att tas fram och skickas till kommunerna. Det här arbetet görs tillsammans med social- och hälsovårdsministeriet, det vill säga mellan vår avdelning och social- och hälsovårdsministeriet, eftersom det finns både åländsk behörighet och finsk riksbehörighet som behöver hanteras.

Talman! Bästa ledamöter! Jag ska vara helt ärlig. Jag vill säga att situationen har varit väldigt frustrerande och även tidskrävande. Men som landskapsregering kan vi inte göra mer än vad lagen och behörighetsfördelningen medger. Det här är ett faktum. Vi har internt undersökt samtliga möjliga stödformer inom vår egen behörighet för att se om vi på Åland kunde täcka upp för bortfallet. Finns det något annat sätt för oss att temporärt ge ett ekonomiskt stöd trots de legala hindren? Kan vi tolka lagstiftningen annorlunda, eller kan vi införa ett tillfälligt bidrag? Eller ska vi ändra lagen med någon form av retroaktiv verkan? Kan vi använda någon modell med PAF-medel?

Alla de här frågorna har stötts och blötts. Tyvärr är svaret inte enkelt. Vi hade precis en debatt om hur krånglig avgiftspolitiken och klientavgifter kan vara. Att hastigt ändra lagbestämmelser är inte okomplicerat, dels eftersom det samverkar med rikets sociallagstiftning, dels eftersom det kan få andra följdverkningar. Det här området är väldigt regeltätt och komplext.

Vi har utrett förändringar i utkomststödet, både det grundläggande och bestämmelser i det förebyggande utkomststödet, men det är ju tänkt som ett sista alternativ. Vi har också övervägt att stifta en ny lag om social kreditgivning, likt det som finns i riket. Det kan man göra, men det tar tid. Vi har undersökt möjligheten till landskapslån, men kommit fram till att det här är ogenomförbart för enskilda individer.

Det kanske viktigaste är att efter en samlad bedömning, efter alla dessa överväganden, när vi har tittat på vad som går att göra lagstiftningsvägen, så har vi konstaterat att de här åtgärderna inte hade löst problematiken för den här gruppen. Så även om vi hade gjort de här förändringarna, så hade det inte löst problematiken. Vi har varit redo att ta till både precisa och trubbiga verktyg som hade varit möjliga att använda oss av, men det hade inte löst situationen.

Jag vet att även ni och jag känner den här frustrationen över den här mycket besvärliga situationen. Samtidigt måste vi acceptera att det är FPA, tillsammans med svenska Försäkringskassan, som i slutändan avgör vilken nationell myndighet som har ansvar för klienternas socialförsäkring.

Talman! I spörsmålssvaret framgår att den allmänna styrningen, planeringen och utvecklingen av socialvården ankommer på landskapsregeringen, och att ÅMHM i sin tur ska övervaka densamma. Men riket har också ansvar för tillsyn inom ramen för sin behörighet. Här har vi ett delat ansvar. Landskapsregeringen konstaterar att KST är en självständig kommunal myndighet, på motsvarande sätt som FPA är en självständig nationell myndighet. KST ska i sin myndighetsutövning följa gällande lag.

Det här innebär bland annat att utkomststöd beviljas först när villkoren är uppfyllda och individer saknar egna medel för att täcka utgifter. KST har gjort mycket bra saker. De har befriat klienter från klientavgifter och i samråd med vårdbolagen pausat hyror och kostnader för boendet. Enligt det svar som vi har fått från KST och vår bedömning utifrån det svaret, så är utkomsten därmed tryggad.

Att gräva ner oss mer i detalj kring just det här förhållandet skulle vara att undanröja uppgifter som kan skada den personliga integriteten, och därför avstår jag från att utveckla just den här delen vidare.

Tack, talman! Jag besvarar gärna de frågor som finns här i lagtinget.

Talman!

Det är ett brett och vitt svar som ministern ger. Men det känns som att hela den här resan, om man kan säga så, har varit utan kompasskurs.

Den 22 januari sa ministern "vi kommer att agera stenhårt" och med "vi" syftade han då på landskapsregeringen. Några dagar senare sade han "vi kommer gemensamt skulle se över hur vi kan arbeta för att säkra en dräglig tillvaro under tiden som eventuella prövningar görs hos FPA." Det var alltså tillsammans med KST. Senare sa ministern att det skulle komma ett besked inom mars.

Det stämmer ju inte riktigt med det som ministern nu säger från talarstolen, i förhållande till det som finns i det här svaret. Det ger ett väldigt instabilt intryck, tycker jag personligen. Hela det här anförandet känns väldigt spretigt.

Tack, talman!

I det här anförandet har jag försökt visa vilka åtgärder vi tittar på och hur vi arbetar. Det finns ingen vecka som vi inte har ägnat oss åt detta. Inom vår behörighetsram kan vi agera snabbt, men vi måste fortfarande hålla oss inom de ramar som vår behörighet medger. Vi har haft vår kompass.

Det jag beskriver här i anförandet visar att vi är många som är involverade, och vi har försökt involvera så många som möjligt. Vi har arbetat parallellt, och jag tror inte att det finns något ärende som har upptagit mer tid än att försöka nå en lösning.

Talman!

Anledningen till att jag inte skrev under på det här spörsmålet är att jag kände sympati för ministern, faktiskt. Ministern är ganska ny på posten, och det mesta arbetet i landskapsregeringen är i grunden "business as usual". Man har duktiga tjänstemän som hjälper till.

Men det kommer alltid ett läge, förr eller senare, när det uppstår mer avancerade problem som kräver erfarenhet, kunskap och kontakter för att kunna lösas. Det jag har saknat är lantrådet vid ministerns sida. Inte en enda gång har jag sett att lantrådet har uttalat sig, stöttat eller hjälpt till. Det har alltid varit ministern som har stått ensam, och det var just detta som gjorde att jag valde att inte skriva under på det här ärendet.

Detta borde diskuteras. Kanske har det redan gjorts, men jag kan bara döma utifrån vad som framkommit i offentligheten. Jag har saknat lantrådets stöd, åtminstone i offentligheten.

Vi har haft en ganska lång resa sedan det här ärendet blev känt, och regeringen har varit aktiv i frågan. Vi har haft överläggningar om detta ett antal gånger. Jag har fått ett stort stöd från den erfarenhet och det kontaktnät som lantrådet har, samt de insatser som hon har gjort. Det var lantrådet som lyfte fram detta i januari tillsammans med Ålandsministern, så det har skett mycket arbete bakom det offentliga. Jag tycker att regeringen har varit mycket angelägen i frågan.

Vi har undersökt alla möjliga vägar och vänt på varje sten för att göra det som har varit möjligt. Men som sagt, vi har vår behörighet och det kommer vi inte ifrån.

Tack, talman!

Jag reagerar på den uppgivna inställning som socialministern har uttryckt. Det verkar som att landskapsregeringen inte kan agera i en sådan omedelbar situation, när den uppstår på det sätt som vi nu har sett. Denna del av åländsk socialpolitik verkar helt vara i händerna på någon annan, nämligen riket och den svenska Försäkringskassan, om vi ska förstå ministern rätt. Det gör mig faktiskt lite beklämd. Är vi verkligen så verktygslösa?

Jag tänkte börja med att ställa en fråga: Står socialministern bakom det som anges i regeringens spörsmålssvar? Eftersom KST har avlyft klientavgifterna och att samtliga boenden nu avvaktar med faktureringen, då bedömer landskapsregeringen att klienternas utkomst är tryggad?

Tack, talman!

Ja, det är klart att jag är uppgiven. Jag har sett att oavsett vad vi har gjort, hur vi har vänt och vridit på det här, så har det varit väldigt, väldigt komplicerat och väldigt svårt.

Hade vi haft en lösning så hade vi absolut använt oss av den. Jag redogjorde för den här listan med de insatser som vi har tittat på.

Ja, det här svaret är ju så skrivet. Det är klart att det är jag som har skrivit på det här svaret, och självklart står jag bakom det.

Jag kan också säga att detta har föregåtts av ett frågebatteri som vi har skickat till KST. Bland de svaren och de svar som vi har fått, är det därifrån vi också har konstaterat att utkomsten är tryggad.

Jag kanske missförstår något här, herr talman, men för mig är inte att trygga en människas utkomst samma sak som att lyfta av kostnader från en person. Att minska kostnaderna för en person och att säkra utkomsten är inte samma sak. Vi kanske får möjlighet att utreda detta vidare.

Här är det också så att ministern och landskapsregeringen, som ministern själv nämner, har ett tillsynsansvar över KST, och det lär vi nog få återkomma till.

I den senaste debatten om detta stod både ministern och partikollegan Fellman här och var bestämda. De menade att det förebyggande utkomststödet inte kunde vara vägen framåt.

Från oppositionen föreslår vi en översyn av lagstiftningen kopplad till detta. Om det var vår egen lagstiftning som låg i vägen på något sätt för att detta ska aktiveras av KST, varför skulle det inte kunna göras? Det är bara ett exempel på verktyg som borde ligga i våra egna händer. Varför har det bedömts som helt hopplöst?

Tack, talman!

Det finns mycket jag skulle kunna säga, men jag vill inte hamna i en situation där jag på något sätt skadar den personliga integriteten för människor.

Jag vill dock säga att vi har tittat på utkomststöd och även på de förebyggande bestämmelserna kring utkomststöd. Vi har kommit fram till att dessa åtgärder inte skulle lösa situationen, och det kan jag garantera.

Jag vill vara tydlig med detta. Vi har verkligen analyserat frågan.

Tack, herr talman!

Tack för de klargöranden som ministern har gett. Jag har en fråga angående tryggandet av utkomststödet. Förstår jag ministern rätt när jag säger att dessa klienter nu har tryggad utkomst?

Om man ska göra en utkomststödsberäkning för dessa klienter, så har de antingen tillgångar eller tillräckliga inkomster för att de ska kunna överstiga tröskeln för utkomststöd. Har man gjort bedömningen att den grundtrygghet som ministern talar om är baserad på de kriterier som vi vanligtvis använder för att beräkna grundtrygghet på Åland och i övriga landet? Det vill säga, om man inte har tillräckliga tillgångar eller inkomster, så har man rätt till en summa i form av utkomststöd från kommunen.

Har denna beräkning gjorts för dessa klienter? De har ju ganska höga kostnader för mediciner och liknande, vilket också bör beaktas i beräkningen. Det är egentligen kärnfrågan för min del.

Tack, talman!

Det är alltid en balansgång vad som kan sägas i den här församlingen. Men enligt min kunskap och den information jag har, så har det åtminstone gjorts någon bedömning. En ansökan har bedömts.

Herr talman!

Det är bra att utgå från den här principen. Människorna ligger utanför systemet och har nu lägre inkomster än vad utkomststödet medger. Därför behöver vi agera. Absolut.

Jag vill återkomma till frågan om avvaktan av hyra, det vill säga att man inte tar ut hyran innan detta är löst. Om vi pratar om privata företag som vill tjäna pengar. Hur länge är de villiga att avvakta med hyran? Har vi några indikationer på att de kan hålla på med detta i ett eller två år?

Jag tror, liksom ministern, att denna fråga till slut kommer att klaras upp mellan FPA och Försäkringskassan i Sverige. Men frågan är om man börjar kräva in dessa hyror, som kan handla om ganska många tusenlappar, allt på en gång innan det är klart.

Jag vet inte. Har ni någon indikation på hur länge man kan vänta?

Just den frågan om hur länge vårdbolagen kommer att vänta med hyran är svår att svara på. Jag vågar inte uttala mig om det, men eftersom detta är en process som så småningom kommer att få ett slut, hoppas vi att vårdbolagen avstår från att fakturera tills situationen är löst. Jag har också uppfattat att man ska avvakta med hyran tills dess att denna situation är löst.

När det gäller det som ledamoten nämner, vet vi att det finns fler kategorier som ibland hamnar i ett vakuum mellan olika länder. Just det här ärendet har dock fått en förlängd handläggningstid, vilket jag anser är väldigt beklagligt.

Talman!

Minister Zekaj, det förefaller finnas juridiska knepigheter här. Ibland försöker jag tänka praktiskt och pragmatiskt. Jag undrar om detta skulle kunna vara en möjlighet. Jag vet att inom sjukvården, om det inte är KST eller socialvården som remitterar en patient för vård i Sverige utan det är ÅHS, så då fortsätter folkpension och sjukpenning att löpa. Dessa klienter borde samtliga kunna ha en diagnos.

Kan man lösa detta rent praktiskt, i avvaktan på att de juridiska knepigheterna blir lösta, att ÅHS kunna remittera dem som sjukvårdsfall?

Tack, talman!

Nej, just det upplägget är inte möjligt. Vi har konstaterat att när det gäller sjukvården och det nordiska samarbetet så fungerar det väl och är väl utbyggt. Det finns goda erfarenheter av detta, och det finns även bra avtal som reglerar situationen.

Men vi ser att vi saknar något. När det gäller socialvården är det tyvärr lite som vilda västern. Det är just den här frågan som jag lyfte med minister Juuso. Vi skulle behöva få till ett bilateralt avtal mellan Sverige och Finland som täcker vissa av de praktiska frågorna, för att undvika att hamna i en sådan här situation.

Tack, talman!

Tackminister Zekaj. Som vi alla vet är gränsen mellan sjukvård och socialvård många gånger flytande. Ibland kan man vara lite pragmatisk och lösa situationen på ett sätt som formellt skulle vara möjligt, i avvaktan. Och utan att känna till de enskilda klienterna, gissar jag att det sannolikt föreligger medicinska diagnoser. Man kan be att ÅHS bistår att lösa den här situationen, men det kanske inte är möjligt. Det var mer ett praktiskt förslag som jag ville framlägga.

Tack, talman!

Tack ledamot Lindén för din kreativitet. Jag tror att vi har nog tittat på många åtgärder som verkligen inte är konventionella. Vi har övervägt allt möjligt. Alla som har varit med på den här resan vet hur mycket vi har kämpat med just dessa frågor, även med lösningar som ligger utanför det vi normalt brukar tillämpa. Men det som ledamoten föreslår är tyvärr inte möjligt.

Tack, talman!

Ministern säger i sitt anförande att man har undersökt alla möjligheter.

Jag skulle vilja gå tillbaka till den skriftliga fråga som vi debatterade här i mars, där ministern meddelade att man under mars månad skulle förhålla sig till alla verktyg man hade. Även om dessa verktyg var trubbiga, var man beredd att vidta åtgärder under mars månad. Vilka var de åtgärderna? Var är de? Är de genomförda? Kan ministern redogöra för detta?

Tack, talman!

Vi har haft en beredskap från dag ett när problemet har varit bekymmersamt, att använda både precisa och trubbiga verktyg – runda och fyrkantiga. Oavsett vilka åtgärder som har varit möjliga har vi varit beredda att ta dem.

När den åtgärdsmotionen och den skriftliga frågan föreslog dök upp, var vi redo. Vi har granskat alla dessa verktyg och har en lista över dem som vi har övervägt. Jag vill nämna de tre huvudsakliga spåren som vi har utrett.

Tyvärr har inget av dessa verktyg, vare sig trubbiga eller precisa, visat sig kunna lösa problematiken. Det skulle innebära att vi inrättar något som inte har någon effekt överhuvudtaget.

Tack, talman!

Vi kan konstatera att när ministern sade att man var beredd att vidta dessa verktyg, så innebar det att man var beredd att utreda frågan. Det fanns alltså inga verktyg att ta till, vilket ministern gav sken av.

Ministern nämnde också att man var beredd att gå vidare med lagstiftningsåtgärder för att säkra den ekonomiska tryggheten. Vi har vid flera tillfällen reviderat lagen om utkomststöd. Varför kommer inga sådana initiativ från landskapsregeringen?

Tack, talman!

Ja, om det hade varit möjligt, som jag nämner här i mitt anförande, att genom en ändring i utkomststödslagen på något sätt möjliggöra detta, ja, då hade vi gissningsvis gjort det.

Men vi har också konstaterat under den här resans gång att oavsett, även om vi skulle ändra specifikt utkomststödslagen och bestämmelserna om förebyggande utkomststöd med mera, så skulle det inte lösa problematiken. Det skulle inte göra det. Och då finns det ingen verkan överhuvudtaget. Jag kan komma med ett initiativ och föreslå en ändring av utkomststödslagen, men det kommer ändå inte att lösa situationen för de här personerna.

Talman!

Detta är ett spörsmål som blickar in i framtiden, vi undrar ”Vilken är landskapsregeringens plan för att trygga utkomsten för de i Sverige utplacerade klienterna?”. Frågan riktar sig till landskapsregeringen, den myndighet som – enligt lag – ansvarar för allmän styrning, planering, utveckling och tillsynen över socialvården på Åland.

Spörsmålet handlar om de åländska klienter som av åländsk myndighet placerats på vård- och omsorgshem i Sverige. Detta har beskrivits utförligt i personliga intervjuer i media, på Svenska YLE, i den nordiska funktionsrättstidningen FUNK. Klienterna och deras familjer har intervjuats och deras berättelser är helt offentliga. Problematiken är välbekant och problemet kvarstår.

Vi är nu intresserade av planen, av framtiden. Vi är ganska ointresserade av gammalt groll eller vems förbiseende det var att situationen uppkom. Landskapsregeringens förtroende prövas inte i det förgångna, det är hur ni kollektivt hanterar uppkomna situationer som dessa som räknas.

Trots att spörsmålet blickar in i framtiden, så har ärendet en historia här i lagtinget, i behandlingen av åtgärdsmotion 8. Säkra den ekonomiska grundtryggheten för placerade klienter. I den motionen yrkade oppositionen på att regeringen snarast skulle vidta åtgärder i stöd av 18 § 13 momentet i självstyrelselagen, socialvårdsbehörigheten. Hit hör t.ex. förebyggande utkomststöd som förra regeringen hastigt införde under pandemin. Landskapsregeringen måste klara av att – på systemnivå – av att redogöra varför detta inte har detta prövats. Varför har det bedömts vara en omöjlig väg? Vad är det för hinder som ligger i vägen? Hur är det möjligt att förra landskapsregeringen klarade av det? Villkoren för utkomststöd har ändrats flera gånger under denna mandatperiod av nuvarande landskapsregering.

Det kom flera besked från regeringen i den debatten, bl.a. att FPA fattar ett beslut inom mars månad. Regeringen lät förstå att detta lär bli ett positivt besked. Vi i oppositionen lät oss lugnas av beskeden, sannolikt också klienterna och deras familjer.

Men tiden går, problemen är olösta och vi har inte sett några av de kraftfulla åtgärder som regeringen utlovat, det är på sin plats att fråga vad är planen?

Det skriftliga svar som regeringen gett på spörsmålet är anmärkningsvärt åtminstone på ett sätt, mest för att det påstås att utkomsten för klienterna tryggad, vilket inte ens intresseorganisationen Funktionsrätt Åland instämmer i. Ta en kort tankepaus och fundera på vad ordet ”utkomst” betyder, om ni slår upp ordet så ser ni att det är något som möjliggör levnadsuppehälle: lön, fiskevatten eller stöd. Det är inte så att utkomsten är tryggad om man avlyfter klientavgifter, lika lite är utkomsten tryggad när en patient slår i högkostnadsskyddet och slipper betala ytterligare sjukkostnader. Om den patienten saknar lön, folkpension eller studiestöd så är inte utkomsten tryggad. Lika lite är utkomsten tryggad när ens hyror läggs på hög och möjligen kan betalas om FPA skulle fatta ett positivt beslut. Om ni nu menar allvar med att klienternas utkomst är tryggad, vad har de för utkomst? Det kan knappast vara en statshemlighet. ”Vår son står nu helt utan inkomst”, berättar pappan till en av klienterna i tidningen FUNK, helt offentligt. Det finns, talman, inte mycket tolkningsmån i den meningen.

Det handlar inte bara om utkomst, detta handlar också om att rättsstatsprincipen ska gälla för alla. Om vi inte klarar av att skapa system som behandlar samhällets mest utsatta anständigt, så är det inte mycket till system och tyvärr inte mycket till samhälle.

Ur ett rättsstatsperspektiv är antalet drabbade irrelevant – det spelar sakligt sett ingen roll om det är 10, 6, 3 eller en enda klient. Det handlar oberoende om människor som inte får sina rättigheter tryggade, som hamnat i en betydligt sämre ställning än medmänniskor.

Anmärkningsvärd är regeringens optimism. Regeringen verkar stark i sin tro på att det kommer ett positivt besked från FPA med retroaktiv verkan, alltmedan klienternas hyror fortsätter läggas på hög.

Jag ser, personligen, lite som talar för att vi får se en generös linje från FPA. Jag ser väldigt mycket som talar för att regeringen borde öppna sin egen verktygsbox enligt självstyrelselagen 18 §, 13 punkt, den verktygsbox som ni redan lovat att öppna.

Och därför är detta med att ha en plan så viktigt. Ni får gärna klargöra planen framåt. Ni har lämnat ett svar där ni både säger att ni inte kan påverka FPA och att ni avser påverka FPA via ett styrningsbrev från social- och hälsoministeriet.

Och i spörsmålets hjärta ligger frågan ”vad gör ni, landskapsregeringen, om detta drar ut på tiden och läget fortsätter vara oförändrat?” Hur länge avser ni sitta still i båten och se klienternas skulder läggs på hög? Och vad gör ni om FPA väljer en ”hård linje” i frågan och det blir ett negativt beslut?

Tack för ordet.

Tack, talman!

Ärendet har engagerat brett på Åland, men också i riket. En motion har lämnats in av ledamot Wille Valve till Folktinget, där förslaget var att den inte skulle avslås utan vidare åtgärd. Jag kan informera om att Folktingets styrelse kommer att samlas idag klockan 15.00, och i paragraf åtta kommer den att behandlas igen i ett nytt förslag.

Folktinget skriver med hänvisning till första paragrafen i lagen om Finlands folkting: Genom sin påverkan arbeta för att de språkliga rättigheterna förverkligas, även för dem som av språkliga skäl har placerats för vård utomlands för att trygga dessa personers rätt till utkomst under samma förutsättningar som för dem vars vård förverkligas i Finland.

Det är en av de frågor som styrelsen kommer att behandla inom någon timme. Därför vill jag bara ge denna information som en del av min replik.

Tack ledamoten Asumaa för den repliken. Den påminner oss om att vi inte är ensamma i världen. Klienten är inte heller ensam; det finns andra klienter, framför allt Finland, som har drabbats av ett liknande öde.

Kanske folktinget ibland kan kännas som ett halvt onödigt organ, men problemen som de tar upp är vida kända. Det kan faktiskt snabba på processen att förlänga en redan befintlig lösning.

När det gäller det här beslutet hoppas vi, åtminstone från Folktingets sida, att vi kan bidra även i denna fråga. Det handlar ju om alla – både ålänningar och alla finländska medborgare.

Jag kan informera om att den ansvariga personen för att handlägga detta är specialsakkunnig Christine Kotzev med rötter på Åland. Så vi får hoppas på det bästa även från deras sida.

Tack, talman!

Jag vill kort konstatera att Folktinget sannerligen inte ska underskattas som påverkanskanal.

Tack, talman!

Jag är helt övertygad om att man i det här ärendet kan konstatera att alla politiska partier, alla myndigheter och alla instanser som varit inblandade har haft som mål att på bästa sätt hantera och lösa situationen. Om det hade funnits enkla lösningar, så hade de redan tagits för länge sedan.

En av de saker som bekymrar mig, och som jag har tagit upp tidigare i debatten, är den problematik som uppstår när vi inte har alla möjligheter och verktyg i socialpolitiken i vår egen hand. Vi hamnar ständigt på efterkälken när det sker förändringar i lagstiftningen.

Jag undrar därför om Moderaterna har en samsyn i den frågan, att vi behöver utveckla vår egen socialpolitik så att den bättre motsvarar våra behov.

Jag ska försöka hålla mig till ämnet här.

Det som gör mig lite oroad i regeringens besked är att det finns en viss motsägelse. Å ena sidan konstaterar man att det inte finns mycket vi kan göra, att vi nu ska sitta still i båten. Å andra sidan säger man att vi bedriver en aktiv intressebevakning.

Personligen skulle jag understöda en aktiv intressebevakning. Läget är sådant att landskapsregeringen bör minimera risken för överraskningar, såsom att klienterna plötsligt bedöms vara svenska medborgare. Deras socialvårdsbehov ska prövas på nytt. De får en ny intressebevakare från Sverige som kan bosätta sig var som helst i landet.

Det är den här typen av risker som bekymrar mig just nu, mer än de allmänna politiska linjerna i framtidens åländska socialpolitik.

Tack, talman!

Jag vet inte om ledamot Valve har missat det faktum att ingen medborgare, varken i Finland eller Sverige, kan förbli oförsäkrad. Alla medborgare kommer, när man har rett ut denna tvist, att vara försäkrade antingen i Finland eller Sverige och ha rätt till sin utkomst och sin pension.

Det är en oerhört olycklig situation vi har hamnat i, och därför kan jag med stolthet säga att Kommunernas socialtjänst har sett till att minimera den plåga som detta innebär under den tid frågan hanteras. Det är helt enkelt inte möjligt för någon människa att vara oförsäkrad i ett land.

Talman!

Så är det. Ingen medborgare kan förbli oförsäkrad i dessa frågor. I spörsmålssvaret på frågan i riksdagen var också att den här situationen inte kan uppkomma, enligt den ansvariga ministern. Men vi har en sådan situation som faktiskt pågår, vilket skapar ett moment 22. Det är just detta som är problemet – vi befinner oss i en situation som inte borde existera, men som ändå fortsätter.

Tack, talman!

Ja, den situationen är väldigt unik och besvärlig.

Jag vill bara nämna styrningsbrevet och planen framåt. Vi kommer tillsammans med social- och hälsovårdsministeriet att skicka ett styrningsbrev där vi informerar om hur den här typen av placeringar kan göras, och om de överhuvudtaget kan genomföras. Det är en fråga som absolut behöver besvaras, och det handlar om knepig juridik.

Samtidigt konstaterar vi att vi gärna vill besvara frågan: Varför kan man inte ändra i utkomststödslagen? Jag försökte här i talarstolen att redogöra någorlunda för det, och om det hade varit möjligt att införa både lätta och svåra lösningar, så hade vi redan gjort det.

Talman!

Det blir både ris och ros i min svarsreplik. När det gäller att landskapsregeringen förbereder ett styrningsbrev till FPA, är det utmärkt. Ministern får gärna ge en preliminär tidtabell om en sådan finns, när ett styrningsbrev kan vara på plats.

Jag måste säga att när det kommer till förebyggande utkomststöd, så känns det tyvärr som att ministern duckar i den frågan. Det är en rimlig förväntan på varje landskapsregering att kunna motivera varför man inför förebyggande utkomststöd eller varför man inte gör det, utan att gå ner på individnivå.

Tack, talman!

Hade det varit möjligt att i den här församlingen inte riskera eller på något sätt skada någons integritet, och varför vi inte kan gå vidare med att ändra bestämmelserna om förebyggande utkomststöd, ja då hade jag gjort det. Men jag konstaterar att så inte är fallet.

När det gäller styrningsbrev så är det inte till FPA. Vi har ingen möjlighet att styra FPA eller Försäkringskassan, eftersom det är en nationell myndighet. Däremot handlar det om ett styrningsbrev till kommunerna och KST. Det är ett sådant styrningsbrev som ska skickas ut, på motsvarande sätt som det gjordes när det gällde placeringar av barn inom barnskyddet.

Jag konstaterar att jag ställer mig starkt frågande till varför landskapsregeringen inte kan motivera införandet av en åtgärd, eller avsaknaden av densamma.

Tack, herr talman!

Jag vill delta i debatten och fokusera mitt anförande på en specifik fråga. Jag har kommit fram till att det finns viktiga aspekter att överväga. Vad skulle landskapet kunna göra i den här situationen? Vi känner till alla detaljer kring Försäkringskassan och FPA, men den grundläggande frågan för mig är: Är det rimligt att landskapet eller kommunen tar på sig den kostnaden?

Den kostnad som avser utbetalning av pensioner som nu hanteras av riket – är det rimligt att landskapet står för den kostnaden fram tills dess att frågan är utredd mellan FPA och Försäkringskassan och de berörda parterna? Skulle landskapet i så fall kunna kräva tillbaka den summa pengar som man har betalat ut? Det skulle i så fall trygga klienternas utkomst på samma grunder som de förmåner de får, som går utöver det som redan tryggar dem.

Jag tror att ledamoten förstår vad jag försöker säga. För mig är det rimligt att landskapet tar det ansvaret, men jag är osäker. Det verkar som att vi inte har (… taltiden slut).

Talman!

Med tanke på just den typen av diskussioner mellan finländska och svenska socialförsäkringsmyndigheter, så är det otroligt viktigt att landskapsregeringen armbågar sig in i det mötesrummet. Det som kan verka rimligt för FPA och det svenska motsvarighet är kanske inte alls rimligt för de enskilda åländska, av myndighet utplacerade, klienter.

Nej, precis. Även om grundtryggheten, lagen om utkomststöd, är att man har rätt till det absolut minsta beloppet enligt åländsk lagstiftning, kan det fortfarande vara så att de pensioner som uteblir, hamnar över den miniminivå som gäller. Det innebär att de kan befinna sig i en utsatt situation.
Så förstår jag problematiken, och det verkar som att man kanske borde ha rätt till lite mer pengar än vad man har idag. Grundtryggheten anses vara uppnådd, men det uttrycks lite vagt.

Om landskapet skulle garantera dessa pensioner fram tills dess att FPA och försäkringskassan har kommit fram till ett klargörande, så skulle man kunna säkerställa att samma villkor gäller, trots att det är en annan betalare, tills man har kommit överens om dessa frågor. Jag ska utveckla detta i mitt anförande.

Jo, jag tror vi kan vara överens om att det är viktigt att landskapsregeringen verkligen prövar varenda redskap som finns i verktygsboxen, eller åtminstone öppnar verktygsboxen. Jag tyckte att det var ett intressant besked. Tidigare i debatten fick vi veta att landskapsregeringen till och med har övervägt en överföring av PAF-medel. Det är ett intressant spår.

Men min utgångspunkt är nog att vi bör hålla oss inom den socialvårdsbehörighet som vi har på Åland.

Talman!

Jag kan garantera att vittnena här i salen kan intyga att socialminister Zekaj inte har sparat på några ansträngningar. Hon har tagit alla möjliga och omöjliga kontakter, både i riket och i Sverige. Ålandsministern har varit inkopplad, liksom rikets socialminister och riksdagsledamot Löfström.

Landskapsregeringen redogör i sitt svar för den information som den har fått från KST. Det handlar om socialvård. Landskapsregeringen har inte insyn i detalj hur och varför beslut fattas i KST. Det är kommunernas ansvar att se till att kommuninvånarna har sin försörjning ordnad.

Det finns tre olika kategorier av utkomststöd, där det förebyggande utkomststödet är en del. Det är min uppfattning att om det är nödvändigt kan man använda gällande lagstiftning när KST gör helhetsbedömningar. Det finns t.ex. förebyggande utkomststödet och vi har en avgränsad grupp som man kan behandla på samma sätt när de ansöker. Jag uppfattar att vi har verktyg i vår verktygslåda som vi kan använda inom den socialvårdslagstiftning vi har. Det är dock KST som gör detta, inte landskapsregeringen.

Är lantrådet således nöjd med sakförhållandena och kan konstatera att utkomsten är tryggad hos klienterna? I sådana fall behövs ju inget göras, och vi kan bara låta allt bestå. Det finns en logisk inkonsekvens i hur regeringen kommunicerar detta. Jag noterade att lantrådet underströk att om det är nödvändigt, så kan gällande lagstiftning användas. Vilken typ av lagstiftning är det som landskapsregeringen använder?

Talman!

Jag motsätter mig att ledamot Valve sätter ord i min mun. Det är helt självklart att ingen överhuvudtaget är nöjd med den uppkomna situationen, där enskilda människor hamnar i kläm mellan två länder och två olika system. Ingen är nöjd med detta.

Jag vill understryka att socialministern har gjort allt han kan för att försöka påskynda processen. Det vi har sagt till lagtinget har varit vår bästa vetskap. Vi trodde att vi skulle få ett besked tidigt under våren, men det har vi inte fått.

Landskapsregeringen har hört sig för med den ansvariga myndigheten. Kommunernas socialtjänst har uppfattat att utkomsten är tryggad för nu. Vi måste dock ha ett tydligt besked när det gäller pensionerna, och jag hoppas att det kommer snabbare än vad vi har råkat ut för hittills och vad vi fick förhandsbesked om.

Vad gäller det sistnämnda konstaterar jag att frågan om huruvida utkomsten är tryggad eller inte har lyfts flera gånger i media, bland annat i tidningen "Funktionsrätt i samhället", där en av klienternas fäder påpekar att hans son saknar inkomst. Vill någon undersöka det verkliga sakförhållandet så är det faktiskt enkelt att ringa någon av familjerna och fråga: "Är er utkomst tryggad?"

Tack, herr talman!

Jag kommer att hålla mig kort.

Det här är en mycket allvarlig situation som har uppstått där åländska medborgare har kommit i kläm efter en lagändring från Finland som stryper deras tillgång till sin folkpension.

När dessa placeringar gjordes innan KST bildades, så gjordes de helt enligt lag och ordning. Det är nu rikslagen som har ändrats, och skapat ännu ett dilemma för Åland som gränsregion mellan två olika länder med olika språk.

I grunden handlar detta om något så grundläggande som att kunna ta emot samhällsservice på sitt eget språk. Grunden för hela vårt självstyrelsesystem och för medborgarnas rätt till jämlik behandling.

Nu sitter vi i en limbo i väntan på FPA:s besked om rättelseyrkandena.

Av den detaljkunskap om ärendet som dels jag och ledamoten Fellman har är det inte mycket som kan yppas i offentligheten. Jag kommer inte att svara på detaljfrågor om de här ärendet. Men det kan sägas att detta ärende har det jobbats intensivt med från både KST och landskapsregeringens sida både internt och externt med boenden och myndigheter på svenska sidan. De berörda personernas leverne är tryggat för tillfället. Detta är för tillfället ingen fråga om ett praktiskt problem utan mer principiellt och politiskt för framtiden, hur dessa personers situation ska stabiliseras och hur vi ska hantera framtida placeringar i Sverige.

Landskapsregeringens svar visar att man har tagit frågan på allvar och agerat inom lagens gränser där det funnits möjlighet att påverka. Det är bra.

Det är också tydligt att det krävs fortsatt dialog med statliga myndigheter – både i Finland och Sverige – för att säkra framtidens svenskspråkig service för denna kategori. Ingen sitter ner i båten, kan jag tillägga. Den som säger det har inte insikt i det arbete som sker.

Vi jobbar internt och inom sekretessens gränser. Vi ska stå upp för människors rätt till service på svenska – i synnerhet i ärenden som rör hälsa och social trygghet.

Liberalerna stöder landskapsregeringens slutledningar i spörsmålssvaret. Tack!

Tack för det, talman och ledamot Påvals.

Finlands beslut att sluta betala folkpension rör ungefär 18 000 personer i Sverige. Jag hittade en skriftlig fråga faktiskt i svenska riksdagen för inte så himla länge sedan, som också handlade om att någon i den finska regeringen hade uttalat sig om att Sverige kommer att kompensera för de här kostnaderna för just de här personerna som tappar sin folkpension. Men svaret på det var också att man väljer faktiskt att avvakta den här processen på något sätt. Det är inte bara så att det är Ålands landskapsregering och lagtinget och de här utsatta ålänningar som sitter fast i det här limbo som ledamoten Påvals antydde om tidigare. Det verkar vara samma problematik både i Sverige och i riket efter det här beslutet att ta bort pensionerna.

Tack, fru talman!

Det är en oerhört olycklig situation där två länder på något sätt använder sin makt för att sätta medborgare i kläm. Jag är ytterst kritisk till detta förfarande, både i Sverige och Finland. Gränsregioner som Åland hamnar i kläm, men även i norra Finland och Sverige hamnar man i kläm.

Med språket på andra sidan nationsgränserna hamnar man i kläm när man behöver få service och grundläggande hjälp på sitt eget språk. Den service som vi inte kan erbjuda i vårt eget land måste man få på andra sidan landsgränsen. Nu sitter vi återigen i en situation där det har hänt flera gånger förut i olika ärenden att vi hamnar i knipa. Vi måste hantera detta vartefter.

Nu gäller det här ärendet och de åländska klienterna som är i kläm, och vi måste hantera dem så gott det går. Men det är klart att vi måste ha ögonen öppna och öronen på skaft för att se hur dessa frågor hanteras även i Sverige.

Nu känner jag ju inte till alla detaljer, men det handlar om 18 000 finska medborgare i Sverige som blir av med sin folkpension. Jag gissar att det också kan finnas andra folkpensionärer som har flyttat från Åland och finska medborgare som berörs av detta på samma sätt. Man inte kan särskilja en viss grupp, eftersom det här inte handlar om ett utkomststöd eller någon slags social service, utan om en folkpension som inte ligger inom landskapets behörighet. Jag tror det är jätteviktigt att man tänker på dessa frågor. Om man gör något slags undantag för en grupp, vad händer då med resten? Vi kanske har 5 000 ålänningar som också drabbas och blir av med sin folkpension. Man måste kunna behandla alla lika och särskilja vilka stöd som hör till vilken nivå.

Det var bara det jag vill förtydliga.

Jag vill avsluta med att påpeka att vi just nu befinner oss på ett minfält, där vi hanterar möjliga prejudikat och situationer som kan bli problematiska. Det är viktigt att vi gör vårt bästa för att säkra dessa tills ett slutligt beslut kommer från FPA. Vi kommer att utgå från det beslutet och agera utifrån det. Det är den bedömning vi gör från Liberalerna i samarbete med landskapsregeringen.

Tack, fru talman!

Jag försökte problematisera den här frågan lite i ett replikskifte, men jag ska försöka förtydliga vad jag menar.

Att diskutera om landskapet Åland, via kommunerna, har möjlighet att ersätta den här uteblivna pensionen fram tills dess att FPA och Försäkringskassan har kommit överens om vem som ska sköta utbetalningen i framtiden, är en viktig fråga. Är det rimligt att vi ska göra det? Det är den frågan som jag tycker att vi borde ta ställning till, istället för att hänvisa till att jag nu tar det här med myndigheterna och att det inte går att göra. Den frågan måste besvaras först: Är det rimligt att vi gör det? Om svaret är ja på den frågan, då måste vi ta till oss de medel som vi har för att uppfylla det, och sedan, som jag ser det, kräva tillbaka de här pengarna när återbetalningen eller utbetalningen sker från FPA eller Försäkringskassan. Jag tycker att det skulle vara rimligt att vi tar det ansvaret. Finland har svikit klienten, och nu tar vi på oss det här ansvaret. Den här processen har pågått ganska länge nu, så den frågan borde man egentligen ha tagit ställning till direkt från början, istället för den diskussion som har blivit.

När vi pratar om det förebyggande utkomststödet förstår jag resonemanget, att det inte är landskapsregeringen som fattar beslut om det, utan en kommunal myndighet som avgör om det kan användas eller inte. Om man uppfattar att KST säger att "det här kan vi inte tillämpa i den här situationen", då har vi möjligheten att förtydliga lagstiftningen för att tillåta det. Det är en möjlighet som vi inte har tagit.

Jag vill också påpeka att kommunen är ytterst ansvarig för sina invånare, och det ansvaret kvarstår när man placerar en klient exempel. Nu pratar vi om ett annat land och frågan blir mer komplex. Men grundprincipen är att kommunen är ansvarig för sina medborgare. Om man placerar en klient någonstans så betalar man för dennes uppehälle också. Den principen tycker jag att vi ska fortsätta ha som ledstjärna. Det är rimligt att detta ansvar också sträcker sig utomlands, även om det idag finns en viss tveksamhet kring vem som ska betala.

När vi diskuterar konflikten mellan FPA och Försäkringskassan om vem som ska ha det slutliga ansvaret, tror jag inte att någon kommer att bli rättslös. Antingen Försäkringskassan eller FPA kommer att ta på sig det här. Det är i alla fall min erfarenhet från tidigare arbeten, där människor reser mycket mellan Finland och Sverige och kanske har olika adresser och i slutändan är det ändå någon av dessa myndigheter som tar ansvar och betalar ut ersättningar retroaktivt, vilket kan bli ganska höga belopp. Så brukar det gå till, och troligtvis kommer det att gå till på samma sätt här också, under förutsättning att man anser att det är rimligt att Finland tar det här ansvaret. Annars blir det väl Sverige som gör det. Men någon måste göra det.

Jag håller med om bedömningen att det inte ska bli någon typ av social dumpning, och att Sverige inte ska gå med på att betala det här rakt av och ta de höga kostnaderna, det har jag svårt att se personligen. Men vi får väl se.

Förebyggande utkomststöd och utkomststödslagstiftningen har vi redan diskuterat. Den som är bekant med landskapet Ålands budget vet att på sida 63 i årets budget, under moment 41010, Övriga sociala uppgifter så finns det ett anslag som är ganska konstigt. Det handlar om utkomstskydd för personer med diagnosen fibromyalgi, en diagnos som är svår att fastställa. Vi avsätter 14 000 euro varje år för detta, och vi har gjort det i ungefär samma grad så länge jag har varit med i politiken. Jag har alltid funderat över detta, för det är inte ett lagstadgat stöd. Så uppenbarligen betalar vi redan idag ut den här typen av stöd som inte är lagstadgade.

Det finns möjligheter att ersätta dessa klienter om man bedömer att det är rimligt. Vi bör återgå till den första frågeställningen: Är det rimligt att landskapet Åland ersätter dessa klienter för de uteblivna inkomsterna som följer av pensionsförändringarna? Om svaret är ja, så finns möjligheten att göra det. Men som jag bedömer debatten och de svar som kommer fram och tillbaka, verkar man ha gjort bedömningen att nej, det är inte rimligt att vi gör detta. Det är rimligare att vi väntar på myndigheterna och låter saken ha sin gång.

Man borde fundera på om det är rimligt att vi gör detta eller inte. Jag tycker att det är rimligt, och vi har verktygen för att hitta vägar där det går att göra det. Tack, fru talman!

Tack, fru talman!

Jag uppskattar att man försöker vara kreativ från talarstolen, men det är just detta vi arbetar med, att hitta vägar att ersätta de berörda personerna. Det arbetet har redan gjorts från första början, både inom landskapsregeringen och inom KST. Det är lagstöd som de söker efter, och det har varit den stora stötestenen.

Jag vill också nämna att jag uppskattar den vinkeln som ledamoten Wikström tog upp, angående att det inte kommer att ske någon form av utförsäkring här. Även om han använder termen "social dumpning", anser jag att den används i ett sammanhang där det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Det var en beskrivning av något som skulle ske, men man tror att det inte kommer att ske, jag håller helt med om det för det kommer inte att ske. Dessa människor kommer inte att hamna i kläm på lång sikt. Detta är en tillfällig situation som har uppstått och den hanteras successivt. Vi är trygga i att detta görs.

Tack, fru talman!

Ja, det låter ju fint det som ledamoten säger. Jag tycker att det finns möjligheter att hantera detta på det sätt som jag beskriver. Det har gått ganska lång tid nu.

Visst finns det möjligheter. Vi har gett exempel här på det icke lagstadgade stöd som vi betalar ut varje år i landskapet till personer med sjukdomen fibromyalgi till exempel. Vi har reviderat utkomststödslagstiftningen flera gånger under denna tid som det här ärendet har pågått, så länge att en lag till och med hunnit träda i kraft. För detta ärende är fortfarande inte avklarat.

Man kan införa en paragraf som helt enkelt är anpassad just för detta ärende. Man kan tidsbestämma den paragrafen också i utkomststöds-lagstiftningen, som vi tidigare har diskuterat här. Jag förstår att kommunerna säger nej, vi kan inte göra det, för det är inte det som det förebyggande utkomststödet är till för. Jag förstår det. Men vi har haft utkomststödslagstiftningen uppe två gånger.

Tack, talman!

Är det rimligt, frågar ledamoten. Ja, jag anser att det är rimligt. Det är rimligt att Åland tar ett ansvar, och jag anser också att vi har tagit ett ansvar och KST tar sitt ansvar.

Vi tar vårt ansvar genom att titta på hur vi kan kanalisera ut medel med de verktyg som vi har här i landskapsregeringen. Vi har kommit fram till att det inte finns något sådant stöd att tillgå.

När det gäller fibromyalgi så stämmer det. Det är inte lagstadgat. Däremot finns det andra regler som anger att när man har fått ett stöd kan man inte återta det på det sättet. Om man gör det, rör man sig inom ramen för vad som är rätt, och det blir juridiskt felaktigt. Detta kommer att försvinna på sikt. Men just nu kan vi inte återta det stödet.

Tack, fru talman!

Inom utkomststödslagstiftningen kan kommunen betala ut belopp och sedan återkräva dem. Det är förstås lite, vad ska man säga, okonventionellt att göra det i ett sådant fall. Men det här ärendet är okonventionellt, och jag är faktiskt helt och hållet övertygad om att om man verkligen hade velat förändra utkomststödslagstiftningen just för dessa klienter, så hade man kunnat tidsbestämma en paragraf och genom de ordinarie möjligheterna som kommunen har att återkräva utkomststöd, hade man kunnat göra det på det här viset. Men man har inte valt den vägen, och jag vet inte varför. Vi har lagstiftningsbehörighet när det gäller utkomststödet. Vi hade kunnat utforma en paragraf som möjliggör detta, inklusive återkrav på ett stöd vilket är något som kommunerna gör regelbundet.

Talman!

Jag har redogjort för anförandet. Vi har tittat på olika vägar att gå, det vill säga både social kreditgivning, landskapslån och till och med PAF-lån och andra lånealternativ. Vi har övervägt dessa lösningar och kommit fram till att det inte är möjligt. Detta beror på att det är så pass regeltätt att det inte faller inom ramen för vår behörighet.

När det gäller prövning på individnivå så kan jag inte uttala mig om det, utan det är något som måste bedömas av den ansvariga myndigheten. Vad jag har förstått har det även skett en prövning där.

Tack, fru talman!

Jag intygar att KST har i sin prövningsrätt. Kan man använda förebyggande utkomststöd? Nej, det kan man inte.

Vi har lagstiftningsbehörighet. Vi skulle kunna ge kommunerna i uppdrag att sköta det här genom att formulera om lagen. Den reglerar hela kommunernas arbete och hur de ska betala ut olika stöd.

Precis som vi har infört en bestämmelse om förebyggande utkomststöd, kan vi också införa en tidsbegränsad bestämmelse om utkomststöd för klienter som hamnar i kläm på grund av detta. Vi har lagstiftningsbehörighet och kan skriva in det där det är möjligt. Men man har inte valt den vägen, och det är det jag vill betona. Det är tråkigt.

Tack, talman!

För Socialdemokraterna är den sociala tryggheten för våra medborgare är en av de allra viktigaste politiska ansvarsområdena. Och när det inte fungerar för de i samhället som mest behöver vårt stöd, så är det ett misslyckande för oss alla.

Vi har försökt se nyktert, konstruktivt och sakligt på den här frågan så att vi kan hitta de pragmatiska lösningarna som lappar ihop systemet, medan det kan sys ihop igen så att det fungerar.

Grundproblemet är förstås den ändrade pensionslagstiftningen, där man utan tillräcklig kunskap om konsekvenserna och utan att ha alla pusselbitarna på plats, beslöt att folkpension inte utbetalas till personer som är bosatta utomlands. Man förstår grundtanken, den har sin grund i europeisk lagstiftning och man samordnar i de europeiska länderna den socialförsäkringen så att man har hand om sina egna, men inte de som är bosatta utomlands. Men det blev inte rätt.

När det gäller gränsöverskridande vård och omsorg så hade man inte allt på plats. Man hade inte kommit överens med Sverige om hur personer placerade där skulle hanteras. Och det berör ju inte bara, som ledamoten Eckerman lyfte, åländska klienter utan också andra.

Precis som ledamoten Valve lyfte tidigare så berör det få människor, men det är ingen ursäkt. Det är heller inte bra att de åländska instanser som kunde ha sagt någonting om det här, inte fick möjlighet att avge remissutlåtanden. I ärlighetens namn så är det kanske ändå så att vi hade missat det här om vi hade fått möjligheten att ge remissutlåtanden, för att det är en av våra stora utmaningar att våra resurser inom social och hälsovårdsområdet är väldigt små och ska räcka till för många komplexa och utmanande frågor, samtidigt som vi ska utveckla vårt eget samhälle. Vi har inte socialpolitiken i våra egna händer, även om vi har en stor del av behörigheten.

I den förra debatten kring åtgärdsmotionen så redogjorde jag för hur kommunernas socialtjänst har hanterat den uppkomna situationen, och det har också sagts i debatten tidigare, så jag kanske inte behöver upprepa så mycket av det.

Men en sak som jag har tänkt på nu under debattens gång är att det här att man har formulerat det både från Kommunernas socialtjänst och landskapsregeringen som att utkomsten är tryggad. Det finns faktiskt fog för den kritiken, att säga att utkomsten inte är tryggad, för dessa klienter har ju de facto ingen utkomst. Däremot är deras grundtrygghet tryggad, deras grundläggande behov är tillgodosedda genom de åtgärder som har vidtagits av Kommunernas socialtjänst när det gäller hyrorna, när det gäller klientavgifterna, när det gäller behovet av rådgivning och så vidare. Så ingen av dessa klienter som berörs kommer att fara illa av det här. De har ingen utkomst och Kommunernas socialtjänst har inte, med gällande lagstiftning, någon möjlighet att betala ut någon utkomst.

Vi har pratat om utkomststödet och det förebyggande utkomststödet och huruvida man kan genom lagändring använda det verktyget. Det är möjligt att man skulle kunna i all hast skriva om lagstiftningen för just precis de här klienterna som det berör. Men lagstiftning ska ju vara generell och den ska vara lika för alla. Det är inte så att det är enkelt gjort att förändra den här frågan.

Ledamoten Valve lyfte i sitt anförande flera gånger en tidningsartikel där en intressebevakare till en av klienterna som berörs säger att min son saknar utkomst. Det är sant eftersom folkpensionen inte finns och genom ett beslut på rikssidan så har personen ingen utkomst. Det som våra myndigheter har kunnat göra trygga boende, trygga mat och trygga placeringen i Sverige.

Möjligheten att de här klienterna på sikt inte skulle vara införsäkrade någonstans finns inte. De kommer att vara införsäkrade antingen i Finland eller i Sverige. Och även om de här kvarnarna mal långsamt, så kommer det så småningom att klarläggas och betalas ut retroaktivt till klienterna, som då får möjligheten att klarera den hyra som vårdbolagen har gått med på att inte ta ut under den tid som den här processen pågår.

Den här situationen som har uppstått och den stora uppmärksamheten kring den, har naturligtvis betytt att KST behöver utvärdera och fundera över rutinerna För sina placeringar i Sverige. Man har varit i kontakt med klienter när man har tittat på deras vårdplaner. Man har tittat på vad det finns för möjligheter till placeringar i Finland, eftersom vi på Åland inte kan tillgodose alla komplexa behov. Men det här är olyckligt för klienterna som i flera år har varit rotade och nöjda med den placeringen de har i Sverige, och därför hoppas vi innerligt att lösningen kommer innan man måste börja vidta några andra åtgärder.

Det är viktigt för Åland att det fortsatt är möjligt att ha en gränsöverskridande omsorg mellan Finland och Sverige, därför att för vissa vårdbehov finns inte placeringarna i Finland på svenska. Om vi inte i framtiden har den möjligheten så är det illa för våra åländska medborgare, naturligtvis med klienternas medverkan och samtycke.

Vi konstaterar för vår del att landskapsregeringen, både politiskt och i förvaltningen, har ägnat oerhört mycket tid åt att hitta en väg framåt för att hantera frågan, lagstiftningsvägen eller någon annan väg. Vi har tvingats konstatera, vilket är tråkigt och ett misslyckande för hela systemet, precis som inom KST, att den långsiktiga lösningen ligger inte i åländska händer. Under den tid som det tar att hitta lösningen så kommer klienternas grundtrygghet att finnas på plats. Tack!

Tack, talman!

Jag tycker det är intressant att ledamoten Fellman ganska tydligt bekräftar att det har funnits och fortfarande finns verktyg i landskapsregeringens verktygslåda som skulle kunna ge tydligare stöd för KST. Men av olika orsaker har man valt att inte använda dessa verktyg. Om jag förstår ledamoten rätt, hänvisar hon till att lagstiftning ska vara allmängiltig, och det håller jag naturligtvis med om.

Samtidigt finns det många lagar som är riktade specifikt till de som berörs. Skulle det alltså vara omöjligt att stifta en lag eller skapa regler som gäller för just den här specifika gruppen, under den tid som det stora systemet, för att använda Fellmans uttryck, sys ihop? Kunde man inte arbeta med dessa verktyg under tiden?

Jag måste ha varit otydlig i mitt anförande. Jag riktar ingen kritik mot landskapsregeringens hantering av den här frågan, eftersom jag vet att de har övervägt alla möjliga vägar framåt för att lösa det som går, både de mer vilda och de mer vanliga.

För den här gruppen har man dock inte lyckats hitta en väg framåt, trots ihärdiga försök. Jag tycker att det är rimligt att utgå från att både landskapsregeringen och de myndighetspersoner som har hanterat dessa frågor har haft en stark önskan att lösa dem. Om inte annat så för att slippa stå här för andra gången.

Tack, talman!

Jag tycker att det blir delikat när vi under den här debatten ser att flera från regeringssidan glider ner till individuell nivå. Det är svårt för oss att ta ställning till det. Jag anser inte heller att lagtingets talarstol är rätt plats för sådana diskussioner. Om ledamoten Fellman säger att de lösningar man tittar på inte skulle hjälpa just de här klienterna, vad ska vi då säga om det?

Det är på systemnivå som diskussionen måste föras. Jag kan konstatera att det står att förebyggande utkomststöd kan beviljas för plötsligt försämrad ekonomi och annat som hjälper dig att klara sig på egen hand. Det har gjorts en bedömning av KST där ledamoten är ordförande och från landskapsregeringen. Vad vi har hört här är att det inte går att använda dessa lösningar av någon anledning. Menar ledamoten alltså helt seriöst att vi inom den åländska verktygslådan har gjort allt för att lappa, medan det sys i den stora rocken?

Det är oerhört svårt att veta var på den här tunna linjen man ska trampa för att kunna ge ett vettigt svar, utan att avslöja saker som man inte bör berätta, eftersom det är så väldigt få människor det berör.

Men om jag bara säger så här: Utkomststöd är något man måste ansöka om, och det finns kriterier som man behöver uppfylla för att kunna beviljas utkomststöd. Det är så systemet ser ut idag.

Talman!

Tack, ledamoten Fellman! Det är precis som ledamoten säger; det är svårt att diskutera ett sådant här ärende när det blir så himla individbaserat.

Under debattens gång har jag faktiskt läst lite mer om hur andra pensionärer, med samma förutsättningar och samma indragning av folkpension, också har lidit stor skada. Många har till exempel tvingats flytta från landet och försöka hitta en annan lösning. Det handlar också om personer som har ganska små och låga inkomster från tidigare.

Jag tycker att det är lite tråkigt att diskussionen nu enbart fokuserar på åländska klienter. Vi har säkert också åländska medborgare som har drabbats av detta på ett annat sätt, som inte tillhör just den här målgruppen och klientgruppen. Jag vill också lyfta fram dessa personer.

Som minister Zekaj lyfte i sitt anförande, så på individnivå kan inte landskapsregeringen, myndigheter eller någon annan veta hur människors ekonomiska situation ser ut förrän de eventuellt söker hjälp. Man kan inte veta hur många som har drabbats eller på vilken nivå. Man kan heller inte styra eller bestämma över vad människor ska göra; de har sin egen agens.

Det är dessa klienter, deras anhöriga och intressebevakare som själva fattar beslut om hur de vill gå vidare. Om de vill söka stöd från samhället, om de vill skriva sig i ett annat land, eller hur de vill fortsätta sina liv. Det är viktigt att komma ihåg att dessa individer inte bara är objekt, utan handlande subjekt.

Det är bra att detta också kommer fram i debatten. Man kan bli lite skrämd av tanken att personer fastnar i ett system där de inte har möjlighet att påverka sin situation. Men det handlar också mycket om individer, familjer, klienter och valfrihet och det är viktigt att se vad som är bäst för en själv och arbeta utifrån det.

Jag tycker att det är jätteviktigt att lyfta fram i debatten att ingen tvingas att bo eller stanna någon annanstans. Allt handlar om valfrihet och att den bästa vården finns tillgänglig där. Man har antagligen gjort noggrant övervägande. Varför? Man har från början valt att bo i Sverige istället för i Finland, på grund av de omständigheter som tidigare har lyfts i debatten.

Just den frågan om samtycke och samarbete med klienter som har placerats i Sverige har varit en av de allra viktigaste utgångspunkterna. Det är i samråd och samförstånd med klienterna som man fattar sina beslut, och det är så det ska vara även i framtiden. Det får inte bli så att en myndighet "dumpar", om man får använda ett uttryck som tidigare har förekommit i något land.

Jag vill understryka igen det jag har sagt tidigare: Kommunernas socialtjänst står ju fortfarande, och kommer att fortsätta stå, för kostnaderna för placeringen, oavsett om den sker i Finland eller Sverige, utifrån den lagstiftning vi har.

Tack, fru talman!

När man är bekant med den här lagstiftningen kan man läsa mellan raderna av det som ledamoten säger. Utkomststödet kan man ju bara söka om man inte har tillgångar i form av bankmedel och så vidare. Om man har sådana tillgångar kan man inte bli beviljad stödet, och man måste själv ansöka om det för att kunna få hjälp.

Om jag förstår ledamoten rätt, så är det i alla fall så att alla klienter som vi pratar om här nu har den minsta oundgängliga utkomsten för att klara av att leva. Om det sedan handlar om sparade privata medel eller om det beror på sänkta avgifter, kan vi låta vara osagt. Men för mig handlar det egentligen inte om det, utan om den grundläggande tryggheten. Det handlar om att man har rätt till en viss utkomst som Finland har nekat nu.

Jag tycker att vi borde göra mera tills dess att det är klart.

Jag kan inte alls kommentera det som ledamoten inledde med.

När det gäller den grundläggande tryggheten är vår bedömning att man har en sådan trygghet med de åtgärder som har vidtagits. Vi anser att man kommer att få sin utkomst, och att den kommer att betalas retroaktivt när den här processen har fullföljts.

Det är inte tillfredsställande. Det är förfärligt att vi har hamnat i en situation där människor far illa och behöver vara oroliga och rädda för vad som ska hända med dem. Men detta är den bedömning som har gjorts.

Jo, jag håller med om det som ledamoten säger, det är inte tillfredsställande. Faktum är att hanteringen av det här är djupt otillfredsställande. Jag menar att man nu har de verktyg som behövs, men man säger att man har gjort allt.

Det är kanske som ledamoten påpekar, att man har gjort bedömningen att man inte vill börja justera eller införa någon specialparagraf i lagstiftningen för att täcka upp för dessa klienter. Det vill man inte göra, eftersom man tar lagstiftningen på större allvar. Jag ska inte sätta ord i ledamotens mun, men det var ungefär den uppfattningen jag fick. Hon ville framföra att det skulle bli för slarvigt att skapa en lagstiftning enbart för dessa klienter.

Åland är ju ganska känt för den här typen av lösningar. När vi stöter på ett problem som är svårt att lösa, hittar vi ofta en annan väg. Vi har diskuterat det här med gräsklipparstödet, vilket är exempel på hur man kringgår etablerade regelverk för att uppfylla något man vill göra. Så nog kan vi göra det.

Ja, allt som ledamot Wikström sade håller jag inte med om, och jag har heller inte sagt någonting i den riktningen.

Min bedömning är att landskapsregeringen har uttömt de vägar som finns för att lösa det här problemet. Jag bedömer också att dessa klienters grundtrygghet finns på plats tills den dag problemet har lösts.

Tack, fru talman!

Jag fastnade inledningsvis på ett tidigare replikskifte här, där ledamoten Eckerman pratade om att man har valt att bli placerad. Jag tror att det är en sanning med grav modifikation. Om man befinner sig i en situation där man är i kontakt med sociala myndigheter, och den sociala myndigheten rekommenderar att "så här ska vi göra för att det blir bäst", så lyssnar man på det. Man väljer inte i samma utsträckning. Jag tyckte det var lite märkligt.

Jag tycker att den här debatten har antagit en märklig blandning som jag inte har varit med om förut i den här salen. Å ena sidan är vi här för att diskutera frågor på systemnivå och stifta lagar och anta regelverk för människor, oavsett om de är två, tre eller 2 000. Samtidigt har debatterna och replikväxlingarna landat i att just dessa människor har en viss situation, och vi vet därför att de åtgärder som föreslås inte skulle hjälpa dem. Det tycker jag är beklämmande, för det innebär att vi, det vill säga inte ledamoten Fellman, minister Zekaj eller någon annan från regeringsblocket som har insyn i de enskilda klienternas tillvaro, kan säga något emot det. Även om jag kan ifrågasätta varför ministern ens har information på individnivå i den här frågan.

När vi behandlade den här åtgärdsmotionen, som jag lämnade in, fru talman, med stöd av den samlade oppositionen för att trygga den ekonomiska grundtryggheten för de klienter som KST har placerat i Sverige, så stod socialministern här och försäkrade att det var under kontroll. Vi har hört det tidigare. Det skulle lösas inom mars månad, och om det inte löstes då skulle ministern vara beredd att komma med lagstiftningsåtgärder. Mars passerade och även april och nu är vi inne i juni, och vi har inte sett något beslut från FPA, och från landskapsregeringen har vi inte sett någon uppföljning i den nuvarande verkligheten.

Vi har fått information om hur man arbetar med ministerkollegor i öster och väster, men inte hur man ska hantera den pågående situationen.

Fru talman! Även om FPA skulle bevilja pension till dessa klienter, hur vet vi att FPA betalar ut pensionen retroaktivt? Ledamoten Fellman stod nyss här och sade att det kommer att ske, men finns det någon garanti? Jaha, det är bra. I en offentlig diskussion om detta har det inte framgått tydligt. Fram tills dess att beslutet fattas tickar den ekonomiska klockan för de klienter som just nu inte har någon utkomst, utan som lever på vad de nu har. Så det byggs en skuld för varje dag som går.

Tillbaka till mars, när socialministern lade fram sina förhoppningar till FPA om att om det inte löste sig, så skulle man vara beredd att återkomma med lagstiftningsåtgärder. Vi pressade på då från salen för att ta reda på vilka lagstiftningsåtgärder som kan komma. Det kom inget tydligt besked om det. Ministern nämnde social kreditlagstiftning, något som han egentligen inte trodde på. Idén hade avfärdats, men man skulle i alla fall titta på den. Det fanns alltså inget klart besked om vilka eventuella lagstiftningsåtgärder som skulle vidtas.

Det är en intressant skiljelinje i den här diskussionen. Vi hör delar av salen som säger att Åland inte har verktyg för att lösa en sådan här omedelbar situation, att vi är tandlösa. Och så finns det en annan del av salen som frågar: "Varför ska det vara så? Varför ska vi vara så handlingsförlamade i den här salen?" Inom ett av våra behörighetsområden plötsligt kan vi inte vidta åtgärder. Det har talats om att lagstiftning ska vara allmängiltig, men det hindrar inte att man kan skapa lagar som gäller för en begränsad grupp människor under en begränsad tid.

Fru talman! Nu, tre månader senare, har vi fått svaret från landskapsregeringen på det här spörsmålet. Vi kan konstatera att utkomststöd är uteslutet. Vi kan också läsa att dessa klienter är KST:s ansvar. Vill man vara elak kan man läsa mellan raderna att det därmed ligger på regeringens bord. Landskapsregeringen har inlett ett samarbete med social- och hälsovårdsministeriet, men i svaret finns ingenting om hur landskapsregeringen har tänkt sig att detta ska spela ut just nu, eller hur lång tid det väntas ta. Vi har inte sett några budgetinitiativ, ingenting om riktlinjer och anvisningar kopplade till just den här klientgruppen och ingenting om vilka verktyg vi har i vår åländska verktygslåda för att säkra utkomsten för de av KST placerade klienterna.

Talman! I förrgår firade vi självstyrelse, och det var festtal om att ålänningarna ska våga vara annorlunda. Men i den här frågan verkar landskapsregeringens linje vara att vi inte kan vara det.

Det kan vara så att vi står här och pratar förbi varandra, att regeringen sitter på annan information än vad oppositionen gör. Jag tycker inte att den här debatten har varit särskilt klargörande. Det har slagits både små och stora kullerbyttor, så det gäller att man måste anstränga sig för att följa med var galoscherna flyger. Tack!

Ja, då ska jag kasta lite flera galoscher. Ska man inte försöka hitta en lösning som har effekt om man ska börja lagstifta, det är min första fråga.

Jag förstår kritiken att diskussionen blir på en väldigt individuell nivå, men det är för att den de facto är väldigt begränsad.

Min andra fråga: är det inte en unik situation som har uppstått nu? Kan människor bli av med sin folkpension flera gånger? Om man redan har lagstiftat en gång om att människor bosatta utanför landet inte kan få folkpension, tror ledamoten att man kommer att kunna göra om samma sak? Det tror jag inte.

När ledamoten pratar om att landskapsregeringen förlitar sig på att någon annan tar hand om problemet, så handlar det om problem med behörigheterna. Vi har inte behörighet när det gäller pensioner.

Tack, talman!

Jag vet att vi inte har behörighet över pensioner. När jag har efterlyst åtgärder har det uttryckligen handlat om den åländska verktygslådan

För att svara på ledamot Fellmans två frågor: Självklart ska vi vidta åtgärder som löser problemet. Jag efterlyser inte åtgärder som inte leder till lösningar, utan jag efterlyser åtgärder som faktiskt kan lösa problemet. Men om jag tolkar svaret rätt från regeringssidan, så finns det inga lösningar på det här problemet och då hoppas vi på FPA och att det ska lösa sig, men det finns en tafatthet i det.

Det andra om ledamoten nämnde är också intressant. Det finns en rädsla för att det ska bli prejudicerande. Det lät så. Om flera personer blir av med sin pension, ska vi vara beredda att lagstifta för dem också? Ja, vi får väl ta det när den frågan dyker upp.

Det jag försökte få sagt när det gäller folkpensionerna är att man nu i riket har lagstiftat på samma sätt som i andra europeiska länder. Det innebär att människor bosatta utanför det egna landet inte kan få folkpension, utan de försäkras i det land där de är fast bosatta.

Den situationen kommer inte att uppstå igen, eftersom det redan har genomförts. Man kan inte ta ifrån folk något två gånger som de inte har, och därför är detta en viktig punkt.

Det här är en väldigt unik situation. Det har aldrig hänt förut, och det kommer förmodligen aldrig att hända igen exakt detta problem och därför är det svårt att hitta en lösning på systemnivå, som ledamoten efterfrågar.

Tack, talman!

Till en viss del kan jag hålla med om att unika situationer kräver unika lösningar, och det är väl det vi har efterlyst här, i just det här fallet.

Tack, talman!

Ja, ledamoten talar om unika situationer som kräver unika lösningar. Det är precis det vi har försökt hitta svar på för att kunna leverera. Och det har vi gjort intensivt.

Sedan nämner ledamoten system. När vi pratar om att hantera en situation på systemnivå, så är systemet sådant att socialförsäkringsfrågor inte faller inom vårt ansvarsområde. Det är en ren och tydlig behörighetsfråga. Vi har inte det ansvaret.

Oaktat detta har vi från landskapsregeringens sida också försökt hitta de unika lösningarna för något som vi egentligen, på systemnivå, inte har ansvar för.

Tack, talman!

Återigen, jag är medveten om att socialförsäkringssystemen inte ligger under lagtingets behörighet.

Däremot köper jag kanske inte riktigt bilden av att vi därmed inte har verktyg, både lagliga och lägliga för att kunna lösa sådana unika situationer på ett unikt sätt. Återigen, självstyrt – våga vara annorlunda och så vidare.

Men med de svar som upprepas från landskapsregeringens sida har man inte lyckats hitta dessa lösningar. Då får man väl sätta sig ner och titta på vad vi egentligen behöver. Kanske kan vi gå över till en lite större och bredare diskussion. Vad behöver vi göra bättre för att vi ska ha någon slags tyngd i ett av våra stora politikområden?

Tack, talman!

Ja, naturligtvis, om vi hade hittat en läglig lösning på det här, då hade det här levererats för länge, länge sedan. Det vill jag intyga ledamoten om. Vi hade inte stått här i dag och diskuterat var gränsen går mellan lagligt och lägligt.

Vi har hanterat situationen och visat att vi kan. Under mandatperioden har vi hanterat situationer där vi har visat att vi har beredskap att ta oss an frågor på ett mer okonventionellt sätt. Hade det varit möjligt, så hade vi också tagit till den typen av lösningar.

Tror ledamoten att vi har struntat i detta i den här situationen för de berörda personerna?

Talman!

Nej, det gör jag inte. Jag tror inte att landskapsregeringen har struntat i det här, och det sade jag också under förra debatten i mars. Jag känner en trygghet i att det inte handlar om illvilja. Däremot kan förhållningssättet se annorlunda ut.

Vi har ju sett politiska lösningar som har varit lagliga och läglig, men som ändå har klapprats ihop med knäna, och som kanske inte har varit de mest briljanta ur alla synvinklar. Trots det har man fått dem att fungera. Jag undrar om det har funnits någon rädsla eller oro från landskapsregeringen, att man inte har vågat tänka så okonventionellt som ministern tänker? Har man varit rädd för att få kritik i någon granskning eller har man låtit det begränsa sig från början? Det är retroperspektiv som vi får ta upp längre fram.

Tack, fru talman!

Jag vill ställa en fråga till ledamoten Röblom, som i sitt anförande nämner en viss klientgrupp. Hur vet ledamoten Röblom att detta verkligen handlar om en specifik klientgrupp? Vilken sorts klientgrupp syftar man på? Är det så att dessa individer alla bor på samma ställe och har samma problematik och levnadsförhållanden? Jag kan inte svara på det.

Jag tycker att det är märkligt att man klumpar ihop enskilda individer till en homogen grupp. Det är inte värdigt, eftersom alla har olika förutsättningar. Dessutom har jag fått kritik för att jag förespråkar att man ska få välja själv. Det finns ingen lagstiftning eller myndighet som tvingar folk att flytta till olika ställen i Finland. Jag vill ta avstånd från anklagelserna mot mitt uttalande och den misstolkning som har skett.

Tack, talman!

Jag kanske var lite slarvig. När jag använder ordet "klientgrupp" syftar jag på de klienter som befinner sig i den här situationen, följt av de händelser som har inträffat.

Jag tycker också att det är bra att ledamoten påpekar att hon inte har någon information på individnivå om dessa klienter. Jag fäste mig vid ett tidigare replikskifte där ledamoten Eckerman betonade att man har valt själv. Juridiskt sett kan ingen tvinga någon att gå någonstans, men jag anser att man kan problematisera det påståendet.

Om man är i kontakt med en social myndighet, oavsett i vilket läge man befinner sig, rekommenderas personen och dess anhöriga att agera på ett visst sätt. Därför tycker jag inte att det är helt korrekt att säga att man alltid väljer själv. Man förlitar sig på att de beslut som fattas är till det bästa för en.

Jag vill inte kommentera just den saken. Jag tyckte att jag uttryckte mig ganska tydligt i det första replikskiftet.

Det handlar också om cirka 18 000 finländska pensionärer som kan bo över hela världen, inklusive de som bor i Sverige, Portugal, Spanien och överallt. Jag läste också att av dessa är det 4 500 personer som har en sjukpension och som också drabbas av detta. Så det är ju inte bara ett individuellt problem på Åland att man blir av med det här.

Om ledamoten Röblom menar att Åland ska ta ansvar för flera personer som drabbas av den indragna sjukpensionen, ska då även dessa personer få utkomststöd eller någon form av särskild individuell behandling? För det här handlar faktiskt om en pension, inte ett annat stöd. Jag vill påpeka att det kan finnas flera åländska medborgare, till exempel i Spanien och Portugal, som blir av med sin pension.

Talman!

Att det skulle finnas flera av sociala myndigheter placerade ålänningar runt om i världen, ja, jag har inte koll på hur många KST har placerat, för det är ju dem vi pratar om och inte om 18 00 finländare med pension. Det handlar istället om de klienter som har placerats av KST genom åren och som har hamnat i den här situationen. Det är dessa personer jag fokuserar på.

Nej, den här situationen ska inte uppstå igen om man får tro regeringens linje på lång sikt, det vill säga, att detta inte ska hända igen. Jag har inga problem att tro att ansträngningar görs.

Talman!

Jag tycker att det blandas ihop äpplen och päron här. Kan vi vara överens om att det är riksbehörighet att handlägga pensioner och att socialförsäkringssystemet är rikets behörighet? Om svaret är ja på det så kan vi konstatera att landskapsregeringen har sökt med ljus och lykta för att hitta ett tillfredsställande sätt att ersätta pensionerna, men vi har inte lyckats med det.

Socialvården är landskapets och kommunernas behörighet, och KST har sagt att klienternas grundtrygghet är tryggad. Om det finns behov av ytterligare utkomst så har vi ett socialvårdssystem. Vi har ett utkomststödsystem som klienterna kan ansöka om, och som prövas enligt gällande lagstiftning och kriterier. Kan vi vara överens om det? Det är så det ligger till.

Tack, talman!

Absolut. Återigen är vi överens om behörighetsfrågan vad gäller pensionerna.

Det som lantrådet nu säger i replik till mig, och som jag också hörde henne nämna tidigare, handlar just om KST:s ansvar i detta. Det är fel forum att diskutera om de vet vad de har gjort och inte gjort, mer än att landskapsregeringen har en övervakande funktion gentemot KST.

Som lantrådet var inne på, KST har verktyg – har de använt sig av dem eller har de inte gjort det?

Till saken hör också att det har förekommit uttalanden i media från KST, som har skapat förvirring kring hur dessa klienter ska hantera sin situation. Men jag vill inte gå in för mycket på det, eftersom vi just nu inte pratar om KST:s hantering på det sättet.

Talman!

Det gör vi väl visst? Det är det som jag tycker att man blandar ihop här i salen. Vad landskapsregeringen har för ansvar och vad kommunerna har för ansvar.

KST är kommunernas myndighet, och jag litar på KST och KST:s styrelse att de gör de erforderliga besluten.

Ledamot Röblom är också kommunalpolitiker, och det är flera av dem som har skrivit under spörsmålet. Om man inte är nöjd med KST eller KST:s styrelse, så får man vidta erforderliga åtgärder.

Tack, talman!

Lagstiftningen som styr kommunerna och KST tas upp här, och jag anser att både i åtgärdsmotionen och i denna debatt har fokus legat på detta till stor del.

Den andra aspekten är att landskapsregeringen har ett ansvar att övervaka verksamheten vid KST. Det har ställts frågor om hur placeringen gick till och så vidare. Det kan finnas anledning för landskapsregeringen att ta ett spadtag där också, särskilt i arbetet med att förbättra situationen framöver.

Men visst, om man vill påverka KST som kommunalförbund, så är det via kommunerna man bör gå tillväga.

Talman!

Jag tycker att det var ett intressant anförande som ledamoten hade. Det vi kan konstatera här är att landskapsregeringen var väldigt senfärdig. Redan i mitten av november var det här känt på rikssidan, och redan i början av december gick FPA ut med information. Men om jag minns rätt var det först när ledamoten Aino Waller lyfte frågan i en frågestund i januari som det kom någon form av agerande från landskapsregeringens sida.

Min bedömning, som jag baserar på det offentliga material som finns, är att landskapsregeringen tog på sig ansvaret. Vi ska agera stenhårt, vi ska fixa det här. Men nu verkar det som att det egentligen är KST:s ansvar, och ministern går själv ut och pratar om social dumpning från rikets sida. Det är inte vackert formulerat.

Tack, talman!

Till historieskrivningen så håller jag med ledamoten Thörnroos om att det under en period förekom lite märkliga utspel. Det är också anmärkningsvärt att landskapsregeringen och ministern skulle försöka påverka FPAs hantering av ärenden. Att få fart på prioriteringen av de åländska fallen, det vill säga åländska klienters ärenden, lät i mina öron väldigt märkligt med tanke på vårt nordiska rättssystem.

Är det verkligen så att vilken minister som helst ska kunna gå in och påverka individuella fall? Jag tror att en orsak till den förvirring som har uppstått i denna fråga är just den hantering som inledningsvis ledamoten nämnde.

Talman!

Jag delar den bedömningen och jag tror faktiskt att landskapsregeringen har felbedömt hela den här situationen från början. Man kom, så att säga, in fel i den här processen. Jag tror inte heller att det skulle ha hjälpt om vi hade gett ett utlåtande. Men det är som det är med det.

Under pandemin så trollade vi med knäna. Det fanns egentligen ingenting som var färdigt; det skulle hela tiden sökas nya lösningar och man skulle tänka utanför boxen. Det gällde verkligen att tänka både högt och lågt.

Jag funderade här, och det är ingen som har sagt någonting, men gick det inte att få in en ändring, till exempel i en budgetlag? Vi har ju ändå ett antal budgetar som har gått igenom här sedan det här uppdagades i november på rikssidan.

Som jag sade tidigare, jag skrev inte på det här personligen, eftersom min bedömning var att minister Zekaj inte hade fått det stöd han behövde i den här situationen.

Tack, talman!

I debatten i mars var ett huvudfokus att diskutera huruvida det finns något som behöver förtydligas i lagstiftningen kring dessa frågor från åländsk sida. Finns det initiativ som kräver lagstöd, så hade budgetlag varit ett bra sätt att få det att snurra, men det har inte gjorts.

Talman!

Med anledning av de omständigheter som framkommit i dagens debatt så har oppositionen enats bakom en åtgärdsuppmaning som nu delas ut på ledamöternas bord, i enlighet med arbetsordningen. Jag vill understryka att hela oppositionen ställer sig bakom denna åtgärdsuppmaning, också de som, av olika omständigheter, inte fysiskt befinner sig i plenisalen.

Och det åligger då mig att läsa upp åtgärdsuppmaningen: "Lagtinget uppmanar landskapsregeringen att, i väntan på att de juridiska frågetecknen är klarlagda, omgående trygga de av åländsk myndighet utplacerade socialvårdsklienternas utkomst genom t.ex. förebyggande utkomststöd och verka för att placering av klienter i annat nordiskt land skall vara möjlig i de fall då det bedöms vara i klientens intresse enligt 4§ landskapslag om socialvård. Om landskapsregeringen bedömer att detta inte är möjligt uppmanar vi landskapsregeringen att omgående initiera en förändring av relevant lagstiftning för att möjliggöra stöd tills dess att situationen är löst."

Tack för ordet.

Talman!

Som jag har sagt några gånger nu så är det KST som avgör om det är möjligt med utkomststöd. Och den möjligheten finns redan idag.

När det gäller bilaterala avtal mellan Finland och Sverige och placeringar på svenska, så är det en sak som jobbas på. Min bedömning är att det kommer inte heller att lösa sig riktigt i rappet, men det är en pågående process.

Talman!

Vi har idag hört också från regeringssidan att utkomsten de facto inte är tryggad, och då är det en rimlig begäran att omgående trygga utkomsten och att landskapsregeringen ser till att KST har de redskap som KST behöver för att göra det.

Herr talman!

Jag ber att få understöda ledamot Valves förslag.

Diskussion är avslutad.

Under diskussionen har lagtingsledamoten Wille Valve, understödd av lagtingsledamoten Alfons Röblom, lagt följande förslag till åtgärdsuppmaning: "Lagtinget uppmanar landskapsregeringen att, i väntan på att de juridiska frågetecknen är klarlagda, omgående trygga de av åländsk myndighet utplacerade socialvårdsklienternas utkomst genom t.ex. förebyggande utkomststöd och verka för att placering av klienter i annat nordiskt land skall vara möjlig i de fall då det bedöms vara i klientens intresse enligt 4 § landskapslag om socialvård. Om landskapsregeringen bedömer att detta inte är möjligt uppmanar vi landskapsregeringen att vidta initiativ för en förändring av relevant lagstiftning för att möjliggöra stöd tills dess att situationen är löst."

Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig.

Enligt 42 § 4 mom. i arbetsordningen ska ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag.

Talmannen föreslår att förslaget till åtgärdsuppmaning bordläggs till plenum 13 juni 2025. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum 13 juni 2025.