Första behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen av det lagförslag som ingår i betänkandet. Diskussion.

Talman!

God morgon kollegor, god morgon ålänningar och övriga åhörare. Utskottet konstaterar att lagförslaget om utvidgning av högkostnadsskydd och avgiftsfria tjänster är utformat för att mildra de ekonomiska effekterna för patienterna och samtidigt öka förutsägbarheten och tydligheten i avgiftssystemet inom Ålands hälso- och sjukvård. Förslaget bygger på en genomgång av nuvarande avgifter och högkostnadsskydd samt på beräkningar som visar hur förändringarna påverkar olika inkomst- och åldersgrupper.

Utskottet anser att förändringarna innebär att tidigare separata och delvis otydliga stödformer samordnas och förenklas. Utskottet konstaterar vidare att förslaget förbättrar avgiftssituationen särskilt för låginkomsttagare, barnfamiljer, unga vuxna samt personer med återkommande vårdbehov. Samtidigt avskaffas det särskilda åldersbaserade högkostnadsskyddet för personer över 75 år, eftersom en majoritet av dessa enligt beräkningarna kommer att omfattas av det utvidgade inkomstrelaterade skyddet.

Utskottet anser det som motiverat att jämföra kostnaderna för det slopade sjukdomskostnadsavdraget med de kompensatoriska åtgärderna, eftersom lagförslaget beskrivs som en kompensatorisk åtgärd. Utskottet noterar att förändringen av högkostnadsskyddet delvis påverkar samma grupper som påverkades i samband med att sjukdomskostnadsavdraget upphörde.

Utskottet betonar att uppgifterna för kostnaderna är preliminära bedömningar eller baserade på tidigare kostnader och ska läsas som riktgivande. Det bör även understrykas att de förlorade intäkterna för kommunerna som förändringarna i LF 32/2022-2023 inte är medräknade i kalkylen eftersom lagförslaget inte har framförts som en kompensatorisk åtgärd i samband med slopandet av sjukdomskostnadsavdraget.

Utskottet anser att skillnaden mellan de uppskattade kostnaderna för sjukdomskostnadsavdraget och de uppskattade kostnaderna för de kompensatoriska åtgärderna är små för samhället i stort. Det bör även understrykas att ändringarna i samband med utvidgat sjukdomskostnadsavdrag främst kommer att påverka patientgrupper som utskottet erfar att inte nyttjade sjukdomskostnadsavdraget i stor utsträckning, det vill säga patienter med ett kontinuerligt behov av offentliga hälso- och sjukvårdstjänster.

I lagförslaget framgår att personer som får utkomststöd ska befrias från patientavgifter. Utskottet konstaterar att dessa personer tidigare har fått ersättning för patientavgifter i samband med sin ansökan om utkomststöd. Enligt utskottet kan den föreslagna förändringen av att patientavgiften helt slopas när ett beslut om utkomststöd uppvisas vara till fördel ur ett patient- och klientperspektiv i och med att färre handlingar behöver delges KST i samband med ansökan om utkomststöd. Utskottet erfar samtidigt att förändringen kan kräva extra administrativa resurser inom ÅHS.

Talman! Utskottet föreslår att lagförslaget antas med några ändringar av teknisk karaktär.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagen helt eller delvis ska träda i kraft i den ordning som föreskrivs i 20 § 3 mom. självstyrelselagen för Åland samt, att lagtinget antar lagförslaget i följande lydelse. Tack, talman!

Talman!

Utskottsordföranden nämnde att det finns delar som uppfattas som otydliga som nu blir tydliga. Jag skulle vilja veta vilka. . Det påverkar samma grupp som kostnadsavdraget, och det är precis samma grupp som drabbas negativt, inte positivt. Det är en viktig aspekt. Jag ser inget resonemang kring hur den gruppen ska kompenseras.

Tack ledamot Holmberg-Jansson. Menar då ledamoten, alltså gruppen plus 75 år som inte kompenseras? Eller vilken grupp är det som ledamoten avser?

Utskottsordförande svarade inte på min fråga. I inledningen av anförandet sade ledamoten att det finns delar som nu har uppfattats som otydliga, men som numera kommer att bli tydligare. Ja, det är samma grupp som drabbas.

Utskottsordförande nämner också att man nu kompenserar en grupp som inte drabbas. Det stämmer ju inte, för de som bor på äldreboenden får numera inte göra avdrag för alla kostnader, uppemot över tiotusentals euro, som de tidigare kunde göra avdrag på.

Jag har konkreta bevis på hur detta gör en skillnad på tusenlappar för dem, som de från och med nästa år inte kommer att kunna få tillbaka.

Det finns inget resonemang kring den gruppen i det här betänkandet, och hur de kompenseras överhuvudtaget. Utskottsordförande kan inte påstå att det inte finns en sådan grupp.

Tack, talman!

I utskottsarbetet kring den här budgetlagen fanns det inga avvikande åsikter till det betänkande som jag framförde. Jag kan inte besvara ledamoten Annette Holmberg-Janssons fråga. Jag känner igen frågeställningen, men jag tror inte att jag är kapabel att svara på den frågan, utan en ansvarig minister från landskapsregeringen.

Talman!

Ur ett offentligt perspektiv, det vill säga för landskapet och kommunerna, är det ingen större skillnad på utgifter och inkomster och hur är man kompenserar, eftersom man har valt att höja grundavdraget. Men att påstå att detta utgör en samlad paketlösning som syftar till att uppväga effekterna av avskaffandet av sjukdomskostnadsavdraget stämmer verkligen inte.

Sjukdomskostnadsavdraget tog faktiskt hänsyn till individens behov – till människan, till ålänningen. Det beaktade ens faktiska behov av läkemedel, glasögon, fotvård och allt, beroende på vilka sjukdomar man har. Denna så kallade kompensation gör inte det. Grundavdraget gynnar alla, oavsett om man är sjuk eller inte.

Talman!

I stora drag handlar det här om kompensatoriska åtgärder som i grunden utgör en omfördelningspolitik. Jag avskyr det ordet. Jag tycker inte om att använda det, och det ligger inte i min natur att använda det. Det får mig att må dåligt. Det är en dålig start på en dag som är så viktig. Men det är detta som det går ut på.

Landskapsregeringens vision har varit hela tiden att de kompensatoriska åtgärderna ska bli mer träffsäkra och nå de målgrupper som verkligen behöver dem. Jag har full förståelse för det som ledamot Thörnroos framförde.

Talman!

Till skillnad från ledamot Holmberg har jag ingen större invändning mot omfördelningspolitiken. Jag anser att det är självklart att samhället ska ta hand om de svagaste. Allt annat är onaturligt i en demokrati, såvitt jag vet. Men det måste också finnas en gräns för hur mycket man ska sponsra.

De vanliga ålänningarna som har jobbat och slitit hela sitt liv, och nu sitter på ett äldreboende med enorma kostnader - tusentals euro för tandläkarbesök, glasögon, fotvård och olika specialbehandlingar - de får ingenting tillbaka.

Självklart ska vi hjälpa de svagaste. Men någon gång, ledamoten, måste också även de som verkligen har arbetat och dragit det åländska samhället framåt få något tillbaka från det offentliga Åland.

Tack, talman!

Jag håller med ledamot Thörnroos om det så kallade "lokomotivet" som håller igång Åland på alla möjliga sätt och vis.

Därför är det bra att det budgetförslag vi ska gå in på här om ett litet tag innehåller åtgärder som faktiskt förbättrar situationen i allas plånböcker med cirka 9 miljoner euro rakt av.

Kanske den här specifika budgetlagen inte föll ledamot Thörnroos på läppen, men jag hoppas att budgetförslaget för 2026 kommer att göra det med de åtgärder som finns där och som plockar upp motorn för Åland, särskilt för medelinkomsttagarna.

Det här lagförslaget om utvidgning av högkostnadsskydd och avgiftsfria tjänster beskrivs som en kompensation för att sjukdomskostnadsavdraget tagits bort. Jag funderar faktiskt fortfarande på vem är det som faktiskt kompenseras, fast de vi pratat för lite kring är de som nu faktiskt kommer att få betala mera.

Det finns absolut delar i förslaget som går i rätt riktning och det var jag redan inne på i remissdebatten. Avgiftsfri receptförnyelse utan besök är ett rimligt steg. Förbättrade villkor för barn och unga är också positivt. Men det stora problemet ligger inte där enligt mig.

Talman! Betänkandet svarar inte på den centrala frågan om vilka äldre som får högre avgifter och hur många de är. Jag saknar nämligen siffror på hur många äldre som tidigare omfattades av ett lägre högkostnadsskydd och som nu riskerar att få betala upp till 450 euro per år i stället för 250 euro. När man ändrar villkoren för en hel åldersgrupp utan att redovisa konsekvenserna, då anser jag inte att utskottet tagit sitt ansvar fullt ut, sorry!

Och detta är viktigt att säga tydligt, också för dem som följer debatten och inte sitter här i salen. Innan den här lagen träder i kraft var låginkomsttagare redan skyddade.

Personer med låga inkomster, sjukpension eller rehabiliteringsstöd hade ett lägre högkostnadsskydd. Och alla som fyllde 75 år omfattades av ett särskilt skydd, oavsett inkomst. Det betyder att den grupp som nu lyfts fram som mottagare av kompensationen inte är densamma som i praktiken påverkades mest när sjukdomskostnadsavdraget togs bort. De som förlorade mest var äldre med vanliga pensioner i mellanskiktet, människor som arbetat ett helt liv och som ligger strax över den nya inkomstgränsen.

Talman! När jag talar om äldre som redan i dag har en tung avgiftsbörda vill jag vara tydlig. Det handlar om äldre som bor hemma och har omfattande behov av hemservice eller hemtjänst. Deras avgifter är inkomstrelaterade och kan bli höga, även om man bor kvar hemma precis som samhället uppmuntrar till.

När behoven sedan ökar ytterligare och man flyttar till långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller till långvarig institutionsvård, då tas 85 procent av inkomsten ut i avgifter. Det betyder att varje extra avgift för vård, resor eller läkemedel som tillkommer slår direkt mot den lilla del av inkomsten som ska räcka till allt annat.

Låt mig ge ett konkret exempel. En person med en pension på omkring 2 200 euro i månaden, alltså precis över inkomstgränsen, bor hemma med omfattande hemservice. Den personen hade tidigare ett lägre högkostnadsskydd. Nu riskerar kostnaderna att öka med ytterligare 200 euro per år. Samtidigt behöver personen regelbundet ta sig till sjukhuset, betala transporter och självrisken på 25 euro per transport som inte omfattas av något gemensamt avgiftstak.

Talman! I Finland har man valt ett system med ett gemensamt avgiftstak för både socialvård och hälso- och sjukvård. På Åland har vi fortfarande separata system. Det betyder att samma person kan nå avgiftstaket i socialvården och samtidigt nå högkostnadsskyddet inom ÅHS, utan att det finns något gemensamt tak som begränsar den totala kostnaden. Det är just denna helhet som varken lagförslaget eller betänkandet på allvar tar hänsyn till.

För mig handlar trygghet i välfärden om att människor ska förstå vad de faktiskt förväntas betala, och att det ska finnas en rimlig gräns för den totala kostnaden när behoven blir stora. De med stora vårdbehov, ska ha råd att leva ett värdigt liv även när hälsan sviktar.

Det här lagförslaget innehåller delar som går i rätt riktning. Men som kompensation för dem som faktiskt påverkades när sjukdomskostnadsavdraget togs bort räcker det inte.

Jag kommer därför fortsätta att driva på för ett system som hänger ihop, där vård och omsorg ses som en helhet och där äldre inte faller mellan olika regelverk. För ingen ska behöva vara orolig för ekonomin för att man blir gammal. Så är det, och med det här förslaget blir det tyvärr inte bättre för just den här gruppen.

Talman!

Jag kan konstatera att utskottsbehandlingen i finans- och näringsutskottet var spännande för undertecknad. Undertecknad och ledamoten Kanborg var ytterst nära att reservera oss mot detta betänkande. Anledningen till att vi valde att stå bakom betänkandet var en specifik mening, där det står: "Utskottet noterar att förändringarna av högkostnadsskyddet delvis påverkar samma grupper som påverkades i samband med att sjukdomskostnadsavdraget upphörde." Därmed fick vi in ärlighet i det här betänkandet.

Landskapsregeringen framställer gärna detta som att man ger lite med ena handen och tar med den andra. Men i själva verket tar man med den ena handen och sedan tar man även med den andra handen. Först tar man bort 10 000 euro i avdrag per år för en ESB-klient, och sedan höjer man högkostnadsskyddet för samma grupp. Det ser inte snyggt ut och den här gruppen behöver sannerligen inte känna någon tacksamhet inför landskapsregeringen.

Tack, herr talman!

Ledamoten var inne på hur många som drabbades när det gäller sjukdomskostnadsavdraget och det var hälften av den äldre befolkningen som drabbades. Hälften av sjukdomskostnadsavdraget gick till den äldre befolkningen, till pensionärerna.

I detta sammanhang påpekar man att det är detta är en omfördelningspolitik där man flyttar avdragskostnaden från de äldre till den yngre befolkningen. Man fokuserar på den yngre befolkningen som inte blir sjuk.

Så till den delen är det inte kompensatoriska åtgärder, utan det är en omfördelningspolitik. Det har vi också fått höra, och jag tror att ministern har sagt detta flera gånger. Det är en tydlig socialdemokratisk politik där man inte gynnar dem som har arbetar under sitt liv, utan man gynnar dem som har det absolut sämst i samhället i alla fall.

Talman!

Det som jag stör mig mest av allt är att man säger att det här är en kompensation för sjukdomskostnadsavdraget.
Jag kan förstå att man tycker att om man är 75 år och har mycket pengar på kontot, så ska man nog betala för sig. Jag kan förstå det på något vis.

Men grejen är att den här gruppen nu som är i mellanskiktet, mellan 2 200 och 3 000 euro i pension. Man kan tycka att det är jättemycket pengar, men du får bara behålla 300 euro i månaden om du är på ett boende. 300 euro! Det ska räcka till allt. Det kostar 25 euro per transport till sjukhuset om du måste dit en gång i månaden. Om du dessutom har lite fotvård och du behöver lite fysioterapi, som läkarna ordinerat dig att du ska ha en gång i månaden eller en gång i veckan, som du står för själv så det betyder att du har inte råd.

Tack, herr talman!

Nej, det är absolut felaktigt att beskriva det som en kompensatorisk åtgärd. Det är det ju inte. Jag vet inte hur länge och hur mycket man behöver betona detta och förklara innan landskapsregeringen börjar beskriva det som en ren omfördelningspolitik, vilket det faktiskt är.

Jag tyckte också om det som ledamoten nämnde, att man behöver se över hur man tillsammans med socialvården och sjukvården räknar avgiftstaken. Det är en väldigt viktig aspekt när vi pratar om exempelvis bostadsbidrag för dem med lägre inkomster. Om man får bostadsbidrag kan man nå upp till ungefär samma inkomsttak, men jag kan inte förklara detta i en replik så här snabbt. Men om man har lägre inkomster och får bidrag kan man i praktiken hamna på en högre nivå än den som enbart har inkomster. Det är just detta som är problemet med avgiftstaken, som ledamoten förtjänstfullt beskrev här.

Talman!

I det tidigare högkostnadstaket, som jag inser har förändrats över tid, och det tydligt att summorna behöver höjas. Det fanns en grupp som hade ett högkostnadstak på mellan 14 000 och 16 000 euro, med ett högkostnadstak på 125 euro. Sedan fanns det en annan grupp som 16 000 euro eller 75 plussare, de hade 250 euro i kostnadstak.

Nu görs det många förändringar på en gång för samma grupp. Man får ett förhöjt högkostnadstak på 200 euro. Man kan tycka att det är en liten summa, och dessutom får man inte längre dra av sina sjukdomskostnader. Under debatten om kostnadsavdraget för ett år sedan fick vi höra att det är så få som faktiskt drar av det. Det ska bli intressant att se hur många som gjorde det i år, efter den debatt vi hade.

Talman!

Jag ser vissa bekymmer i den här diskussionen om vad som räknas som kompensation och vad som inte gör det. Socialpolitiken är en helhet, precis som ekonomin. Vi kan inte diskutera enskilda åtgärder och fördjupa oss i dem utan att ta hänsyn till alla andra pusselbitar som ingår i denna komplexa struktur av olika stödformer.

Det vi gör här är att vi tydligt stöder en större mängd personer som behöver hjälp, och detta baseras inte på ålder utan på behov. Vad ser ledamot Holmberg-Jansson Jansson för bekymmer med det?

Talman!

Bekymret, som jag ser det, är att just den grupp som inte längre får göra avdrag för sina sjukdomskostnader nu får betala mer för att gå till sjukhuset, och de får ingen kompensation för detta. Ja, grundavdraget, men det får alla.

Men just den här gruppen, som har många som är sjuka, väldigt sjuka, och som har höga medicinkostnader samt kostnader för att ta sig till sjukhuset, de drabbas hårt. Det kostar 25 euro per väg om man behöver transport. Om man behöver färdtjänst får man inte använda den till sjukhuset, eftersom sjukhuset ligger i en zon dit färdtjänst inte är tillåten. Det är FPA som har den delen. Detta är något som lyfts fram från äldreboendena, att det är just den transporten som de äldre behöver – färdtjänst till sjukhuset.

Tack, talman!

Jag ser vissa bekymmer i det här. Vi kommer att arbeta med klientavgiftslagen och alla de aspekter som berör den helhet jag lyfte fram i första replikskiftet.

Det jag funderar på, ledamot Holmberg-Jansson, är att detta paket är större och träffar fler personer som faktiskt behöver samhällets stöd. Varför är det så problematiskt? Detta paket är fortsatt större än vad sjukdomskostnadsavdraget genererade totalekonomiskt för ålänningarna. Jag förstår inte det.

Talman!

Problemet är att det slår mot samma grupp. Det handlar om de som har en medelstor pension, de som ligger precis över gränsen på ungefär 2 200 euro. Den gruppen drabbas nu på flera sätt. De var de som hade nytta av sjukkostnadsavdraget, det sade ni i alla fall under förra debatten.

De med låga pensioner och låga inkomster drabbades inte överhuvudtaget när sjukkostnadsavdraget togs bort. Nu är det just den gruppen ni kompenserar, de med låga inkomster, för att kostnadsavdraget togs bort.

Så vad är det som inte går ihop här? Nej, det går inte ihop för mig. Man kompenserar den grupp som inte blev drabbad av att kostnadsavdraget togs bort genom att ändra på högkostnadstaket, sorry.

Jag tänker förtydliga en sak.

Ledamot Holmberg-Jansson sade ju att det är svårt att hänga med som åskådare. Vad är det som egentligen görs här? Jag vill förtydliga. Vi hade först en remissdebatt, och sedan har vi haft en behandling i utskottet, och nu kommer det tillbaka.

När man ser på behandlingen i utskottet finns det ju alla möjligheter att föra fram den här typen av frågor som nu tas upp här. Jag ska inte gå in på detaljerna om hur det har varit, men jag har inte uppfattat att det har funnits en sådan diskussion.

Om man tittar på ärendet och den avgörande behandlingen står det att Wille Valve och Andreas Kanborg från oppositionen deltog, och som nu säger de att var på vippen att reservera sig. Det hade funnits en ganska bra möjlighet att komma med reservationer i den här frågan om det verkligen var en stor sak för partiet, som det har lyfts nu.

Jag tycker att det blir lite konstigt när man säger att det här är en stor diskussion, men man har missat det i utskottet, och det har inte ens kommit en reservation från den egna partiet.

Talman!

Jag var väldigt tydlig i salen, utskottsordförande sitter här i salen, och det var flera av oss här i salen som betonade denna punkt.

Ledamöterna från oppositionen i finans- och näringsutskottet lyckades få in en mening i betänkandet som gjorde att regeringssidan insåg att det är samma grupp som dubbelkompenseras på ett negativt sätt.

Som ledamot i oppositionen har jag all rätt att tycka att detta inte är tillräckligt, och jag anser verkligen att det inte är tillräckligt.

Eftersom det inte kom någon reservation så kanske de andra tyckte att det var tillräckligt, det är väl lite det som indirekt påtalas.

Det jag också ville säga var att det nämndes att man hamnar i en grupp som gör att man behöver betala ungefär 200 euro mer per år. Det stämmer ju att om man är över 75 år kan man hamna i den gruppen om man har för höga inkomster. Samtidigt är detta en del av de kompensatoriska åtgärder som man talar om. Den nuvarande regeringen har också höjt hur mycket enskilda får behålla, från 250 euro till 300 euro. Den skillnaden är ju 600 euro. Det har blivit en större skillnad där, nu får man behålla 600 euro mera per år. Vissa av de här personerna kommer att få betala 200 euro mera i år, men netto har ju ändå blivit att man har fått behålla mer, så att säga.

Talman!

Indexjusteringen hade ju inneburit att höjningen ändå skulle ha varit 25-30 euro per månad, som man skulle få behålla, om jag inte minns helt fel. Ja, man höjde det till 300 euro. Men indexjusteringen hade ändå höjt beloppet till en viss del.

Man sade för ungefär ett och ett halvt år sedan att klientavgiftslagen steg 3 snart skulle komma. Den har fortfarande inte kommit. Justeringarna skulle göras på grund av det dåliga utfall som blev kring klientavgiftslagen, där en viss grupp blev hårt drabbad. Jag är den första att erkänna att ingen såg det komma under själva lagstiftningsprocessen och när lagen stiftades. Man behöver kompensera denna grupp, det är samma grupp.

Jag skulle vilja ställa en fråga, men jag hinner inte nu.

Talman!

Det tidigare systemet hade en stor brist, enligt min uppfattning. Nämligen att när du var 74 år gammal, skulle du betala 450 euro om du hade en lägre inkomst. Om du dessutom var sjuk vid 74 års ålder, hade du fortfarande 450 euro i högkostnadsskydd. När du sedan fyllde 75 år fick du låga avgifter, oavsett om du var mycket sjuk när du var 70 år eller om din sjukdom fortsatte eller inte.

Nu har vi infört en lägre högkostnadsskyddsnivå för alla, men med de lägre inkomsterna. Det som ledamoten Holmberg-Jansson framför, att detta skulle drabba låginkomsttagare, delar jag inte. Den nivån på 26 000 euro i året, uppfattar jag som en medel pension, inte en låg pension.

Talman!

När man blir äldre så blir man oftast sjukare. Vi hoppas att folkhälsostrategin gör att man kan hålla sig frisk väldigt länge. Men när man är 80 år och väldigt sjuk, så kommer du att få betala 450 euro om du ligger precis ovanför gränsen. På tal om gränsen, om du är 74 eller 75 år. Om du nu ligger precis ovanför gränsen, så kommer du att gå på knäna. Hur ska du klara av de kostnaderna, och speciellt om du dessutom får behålla 300 euro i månaden? Det är det jag vill veta. När ska vi se den gruppen?

Talman!

Min poäng är att om vi tittar på medelpensionerna på Åland så säger Pensionsutskottscentralen att de ligger på 2 235 euro per månad. Om vi multiplicerar det med tolv kommer vi fram till en summa strax under 27 000 euro per år. Detta träffar det nya högkostnadsskyddet, som gäller för inkomster upp till drygt 26 000 euro per år.

Det innebär att stora grupper av medelinkomsttagare nu påverkas, även de som är yngre och blir sjuka. Vi vet ju att om man till exempel blir sjuk när man får hemvårdsstöd eller föräldrapenning så kan det bli otroligt tufft. Det kan också bli mycket svårt om man är sjuk och har omfattande sjukdomsproblem när man är 73 eller 74 år gammal.

Det tidigare systemet har varit ologiskt. Ledamoten borde påpeka att höja inkomstgränsen, så att den blir högre. Det är väl det som ledamoten borde säga.

Talman!

Tidigare har det funnits en gräns på 16 000 euro, oavsett. Att säga att det inte funnits något skydd för den äldre gruppen eller för låginkomsttagare, det håller jag inte med om. Vi vet att allt fler nu kommer att få arbetspension, vilket är positivt.

Kommunerna kommer att få mer pengar när de får in sina äldreboenden. De äldre drabbas hårt av att de nu dessutom måste betala 450 euro istället för 250 euro av de 300 euro som de har kvar i månaden. Det är ett pussel som inte går ihop.

Talman!

Det är lätt att man i en replik vill svara på vad andra har sagt, men jag ska försöka hålla mig till ledamotens huvudanförande, som var väldigt klart, tydligt och helt faktabaserat.

Precis som ledamoten säger, var sjukdomskostnadsavdraget rättvist för den som är sjuk, medan grundavdraget är rättvist för den som är frisk. Vi vet också att en stor del av ålänningarna, särskilt kvinnor som lever längre, får svårare i samband med detta.

Sedan en helt personlig reflektion. Det här med 74 år, 75 år och 70 år är det faktiskt något som ska finnas i lag längre? Det finns 70-åringar och 80-åringar som är betydligt piggare än vad jag är, som är född på 60-talet.

Talman!

Det som man behöver ha med sig är att när man tar fram olika lagar, så tittar man på de andra pusselbitarna som finns. När klientavgiftslagen togs fram så beaktades sjukdomskostnadsavdraget och högkostnadstaket. Man visste att den här gruppen skulle skyddas på något sätt.

Nu plockar man bort sjukkostnadsavdraget och ändrar högkostnadstaket rejält. Det drabbar samma grupp – de som har en medelpension och de som har en medelinkomst, eftersom man nu inte ska ha skillnad på vilken ålder man är. Men vi vet att de äldre blir sjukare snabbare och har ett stort behov av transportmedel, och det är transportmedel som man inte får använda färdtjänst till.

Talman!

Det är egentligen ganska märkligt. Varför skulle man inte kunna använda färdtjänst när man åker till en institution för vård? Men det är väl ett regelverk som ligger utanför vår behörighet här.

Jag såg i veckan en svensk undersökning som presenterades i morgonsoffan i TV4. Det var Röda Korset som hade hört med andra frivilligorganisationer om hur de ser på hjälpbehovet. De frågade om de anser att behoven har ökat och i så fall inom vilka grupper. Det som lyftes fram ganska tydligt, om jag uppfattade presentationen rätt, var pensionärer. Vi vet att ensamstående med barn har det kämpigt. Men det finns också en ny kategori som växer, nämligen äldre. Det är inte det samhälle som jag vill vara med och bygga vidare på.

Vi ska ha respekt för de äldre, och vi ska göra vad vi kan. Vi har ekonomiska möjligheter att hjälpa till.

Talman!

Den grupp som har yrkesarbetet och gjort rätt för sig är den grupp som nu drabbas. De får högre avgifter, och idag får du inte använda färdtjänst till sjukhuset. Det är väl FPA som har regler för detta.

Men när man pratar med dem som jobbar på äldreboenden så äger de "Agda behöver en transport per månad till sjukhuset, annars använder hon inte sin färdtjänst överhuvudtaget." Men den får hon inte använda, utan hon får betala 25 euro dit och 25 euro hem, och sedan måste hon söka pengar. Det blir helt orimligt att hantera det på det sättet.

Jag vill också göra en uppmaning till ministern att titta på rehabilitering och fotvård. Är det något man kan inkludera i ESB? De som bor på effektiverat serviceboende får betala för varje tjänst, medan de som bor på institution (… taltiden slut).

Talman, ledamöter och åhörare!

Socialdemokraterna stöder finans- och näringsutskottets betänkande och det lagförslag som nu ligger till grund för en utvidgning av högkostnadsskyddet och avgiftsfria tjänster inom vår gemensamma hälso- och sjukvård.

Det vi gör nu är ett tydligt uttryck för omfördelningsprincipen. Genom att sänka den generella gränsen för högkostnadsskydd, samtidigt som vi höjer inkomstgränsen för det inkomstrelaterade skyddet till 21 000 euro, ser vi till att fler låg- och medelinkomsttagare omfattas. Det handlar om att stärka social trygghet, alltså att de som har det svårt ska få bättre möjlighet att få vård utan att riskera att ekonomin knäcks.

Det är särskilt viktigt i ljuset av att vi tidigare beslutat att avskaffa sjukdomskostnadsavdraget, en ändring vi delvis kompenserar via denna paketlösning med höjt grundavdrag, höjt minimibelopp för serviceboende och nu ett moderniserat högkostnadsskydd. Den sociala ansvarstagande linjen vinner därmed i tydlighet. Det är rätt att stöda de svagaste, men också att göra stödet enkelt, förutsägbart och nåbart.

För oss socialdemokrater är det viktigt att tänka på unga vuxna, en grupp som ofta har osäkra inkomster, tillfälliga anställningar och begränsad ekonomisk buffert. Det nya inkomstrelaterade högkostnadsskyddet träffar dem särskilt väl med en inkomstgräns som gör att många unga vuxna får reellt skydd. Det är en investering i jämlikhet och framtid. Unga som kanske studerar eller precis kommit ut i arbetslivet ska inte behöva avstå vård därför att de har låg inkomst. Det ska ingen ålänning behöva göra.

Samtidigt bibehålls och utökas barn- och ungdomars villkor. Åldersgränsen för avgiftsfrihet i primärvård höjs till 21 år, och avgiftsfrihet inom tandvård höjs från 19 till 21 år. Föräldrarna får därmed ett betydande ekonomiskt andrum. Det är ett konkret steg mot större rättvisa för barnfamiljer.

Tandvård har länge varit en prioritet för oss socialdemokrater, vi ser tänderna som en del av den allmänna hälsan. Det är glädjande att förslaget täcker avgiftsfrihet för barn, ungdomar och unga vuxna. Men vi behöver sikta högre, socialdemokratins mål bör vara att tandvård successivt inkluderas fullt ut i samma högkostnadsskydd som övrig sjukvård, för det är fråga om hälsa och inte kosmetik.

Samtidigt måste det här lösas på ett sätt som gör att privata tandläkare fortsatt har möjlighet att verka, vi ska stå för allmän vård och social trygghet, utan att urholka valfrihet eller privat verksamhet. Det är en balans som kräver noggrannhet, men det är fullt möjligt och nödvändigt.

Det här initiativet, att samordna stöden, göra dem tydligare och rikta dem till dem som behöver dem mest är kärnan av vad socialdemokratisk politik står för; rättvisa, solidaritet och folkets bästa. Vi tar ansvar. Vi vet att vård inte är en lyx utan en rättighet, och att tryggheten i samhället ska finnas för alla oavsett ålder, inkomst eller livssituation.

Att stärka det sociala skyddsnätet, rikta stöd mot unga och utsatta, underlätta för barnfamiljer och göra vård tillgänglig för alla, det är inte bara god politik, det är moral. Och det är särskilt viktigt nu när många känner trycket av höjda levnadskostnader och osäkerhet. Tack!

Tack, talman!

Förslaget om högkostnadsskydd så är det en konsekvens av den uppslitande debatten om sjukdomskostnadsavdraget från ifjol. Det hade förstås varit bättre om vi haft detta förslag på bordet i samband med det förslaget då, men nu är vi sent omsider här med de efterfrågade kompensatoriska åtgärderna, eller delar av dem.

Förslaget har beskrivits, men jag upprepar att man nu går från flera olika slags högkostnadsskydd till tre. Vi har ett högkostnadsskydd A som sänks till 450 euro per år. Det innebär en förbättring generellt sett på Åland. Ett högkostnadsskydd B som blir 125 euro har en inkomstgräns på 21 000 euro, och det är då med avdrag, vilket betyder att fler personer omfattas av detta skydd än tidigare. Man höjer nivån något. Högkostnadsskydd C är 100 euro per år och går på ålder. Det som precis har beskrivits är att man omfattas av det här skyddet upp till det kalenderår man fyller 21 år.

Det som blir tydligt är att några nivåer som har varit lite komplicerade försvinner. Den här 250 euro-nivån, där man ska ha en viss spann på inkomsterna som behövde redas ut av myndigheterna, försvinner. De som omfattas av den här nivå B, så de borde alltså få det bättre.

Sedan har vi den andra nivån, som också är en 250 euro-nivå, men när man har fyllt 75 år och har en pension som överstiger 26 300 euro per år, då hamnar man i en högre nivå med en högre avgift. Men om man har en lägre pension än så kommer man att hamna i skydd B, vilket innebär en lägre avgift. Det här riktar sig, som har sagts tidigare, mot dem som har lägre inkomster, och det är väl där det bör göras.

Generellt sett innebär det här en liten förenkling av regelverket. Fortsättningsvis behöver framförallt ÅHS få ytterligare inkomstuppgifter för att reda ut högkostnadsskydd B. Det blir ändå lite enklare hantering, för nu är det den nivå man ska vara under och man behöver inte fundera på intervallen. Så den här arbetsbördan borde väl ändå vara ganska neutral.

Ser man till effekterna av det här, i ljuset av avskaffandet av sjukdomskostnadsavdraget så är det svårt att reda ut de exakta summorna. Inom finans- och näringsutskottet har vi begärt en uppskattning av de ekonomiska effekterna, och det visade sig att nettoeffekten av åtgärderna är ganska neutral. Från början var siktet inställt på en större besparing, men nu har vi landat i en ganska neutral effekt på budgetarna i offentlig sektor.

Jag vill ändå uttrycka min förhoppning om att avdelningen och förvaltningen inom några år gör en uppföljning där man utreder konsekvenserna av det här. Det kommer ju i viss mån automatiskt, eftersom landskapet indirekt, via ÅHS, kommer att se hur det här utvecklas över tid. När vi ska fastslå budgeten för kommande år blir det här indirekt en faktor som vi kommer att överväga.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera att det här är en del av de kompensatoriska åtgärderna, och de är efterlängtade. Jag hoppas att lagtinget kan ta dem i mål. Tack!

Talman!

Vet ledamoten om det nya vårdinformationssystemet kommer att klara av att hantera de nya nivåerna? Och vem kommer att hjälpa de äldre att lämna in sina uppgifter kring inkomsterna som de nu har? Tidigare har det ju varit så att när man är 75 år har man inte behövt göra något, utan systemet har klarat av det automatiskt. När inkomsterna har nått en viss nivå har det automatiskt blivit en lägre nivå. Är detta något som man har tagit i beaktande? Ledamoten sitter i ÅHS styrelse, så kanske har ledamoten insikt i detta. Vem ska hjälpa alla äldre att nu lämna in sina uppgifter? Eller är det något som systemet kommer att sköta automatiskt?

De exakta detaljerna hur det här ska fungera har jag inte stenkoll på, ska jag säga. Den här lagen har inte börjat gälla än, men jag tar för givet att vårdinformationssystemet kommer att hantera de olika nivåerna. Det är ju det som det behöver göra när man ska skicka ut fakturor och hålla koll på vad som har betalats och vad man har fakturerat tidigare för respektive person. Så det blir ett grundkrav i det.

När det gäller inkomstuppgifterna är jag inte heller helt insatt i hur det har fungerat tidigare eller hur det ska fungera framöver. Det som har hänt de senaste åren är att vi har fått inkomstregistret. En myndighet eller en betrodd institution får ta uppgifter ur inkomstregistret och då kommer det per automatik. Alla förutsättningar finns för en enklare hantering.

Talman!

Detta är oerhört viktigt, för det fick vi höra i samband med debatten om sjukdomskostnadsavdraget. Vem hjälper alla äldre? Ingen äldre klarar av att lämna in alla papper som krävs. Nu ska man på något sätt bevisa att man kommer under den här nivån för att få en lägre nivå av högkostnadsskyddet.

Det är otroligt viktigt att vi har detta på plats. Lagen ska träda i kraft efter årsskiftet, och det är avgörande att den fungerar för alla äldre som går till sjukhuset. De ska inte behöva komma ihåg att lämna in dessa papper. Det här måste göras automatiskt för våra äldre. Många av äldre klarar inte av sådana här saker.

Tidigare har det varit sjukhuset som har tagit hand om detta. När man är 75 år har man haft en lägre nivå än 250, oavsett. Man behövde inte göra någonting, och det har fungerat exemplariskt.

Det är lite som att ledamoten börjar inse att det kanske blir en ganska bra förändring ändå. Som jag nämnde tidigare, genom inkomstregistret kommer det att bli en förenkling i processen, förutsatt att man kommer in där. Jag tar för givet att ÅHS får göra det.

Då behöver inte enskilda klienter längre lämna in något, utan med tillstånd, fullmakt och lagstöd kan ÅHS helt enkelt plocka ut uppgifterna på det sättet.

Problemet tidigare var att det inte räckte med att bara lämna in inkomstuppgifter; man var också tvungen att samla sina räkningar och fakturor för att kunna lämna in dem till skatteförvaltningen och göra de nödvändiga avdragen. Hela den processen är ju borta nu.

Så jag skulle säga att ur klientens synvinkel har det nog blivit enklare, och det tycker jag är ganska tydligt.

Tack, talman!

I det här lagförslaget beskrivs grundavdraget som en kompensationsåtgärd. Grundavdraget är en skattesänkning för alla människor med något lägre inkomster, men det har också ett ganska högt tak, upp till 40 000 euro i månaden. Här pratar vi om avgiftstak och kompensatoriska åtgärder.

Visserligen nämner man att vi har kompenserat sjukdomskostnadsavdraget, men det avdraget var riktat mot de som var sjuka. Här beskriver man att över hälften av de kompensationsåtgärderna är ett allmänt skatteavdrag. Det väcker frågor om resonemanget bakom detta. Hur kan man jämföra ett allmänt skatteavdrag med ett skatteavdrag riktat mot sjuka människor, som om de skulle vara lika på något sätt?

När man tittar på det här avdraget som gjordes, så fick du alltså ett sjukdomskostnadsavdrag. Man måste väl ändå på något sätt säga att du är sjuk för att kunna göra det, eftersom du då har haft kostnader för någon sorts sjukdom. Men det finns ju grader av sjukdom också.

Till exempel gjorde du avdrag för glasögon och för tandläkarbesök. Du gjorde avdrag för mycket annat som jag tror att många ålänningar på Åland också gjorde. Det kanske inte bara var de som hade väldigt höga medicinkostnader och som var mycket sjuka, eller de som bodde på särskilda boenden, som gjorde den typen av avdrag.

Jag tycker därför att det finns en poäng i att göra en större jämförelse med Åland som helhet, istället för att bara rikta in sig på de allra sjukaste ur det perspektivet. Så jag anser att jämförelsen här är välgjord. Det finns också annat i den här jämförelsen som, som sagt, är en del av de kompensatoriska åtgärderna under replik.

Den absolut största delen av de här kompensationsåtgärderna är ett skatteavdrag som riktar sig till människor med låga inkomster. Så är det. Det handlar om grundavdraget, och ledamoten själv har stått här och pratat om avskaffandet, vilket är problematiskt eftersom det gör det svårt för dem med lägst inkomster att nyttja det.

Nu har man alltså en kompensationsåtgärd som riktar sig till de med lägst inkomster, samtidigt som man har tagit bort ett avdrag som främst gynnar medelinkomsttagare, som jag ser det. Det är absolut inte en kompensation på något sätt. Det skulle vara bra om man kunde få det deklarerat.

Det har inte lämnats in en reservation, men man behöver beskriva det för vad det verkligen är. Det handlar om omfördelningspolitik.

Man kan inte blanda ihop alla begrepp hela tiden, som ledamot Wikström gör.

Högkostnadsskydd B, där det finns en maximal gräns på 21 000 euro, vilket innebär att du betalar högst 125 euro.

I det tidigare systemet med sjukdomskostnadsavdrag var det annorlunda. Då var du tvungen att först ligga ute med pengar för att sedan få göra avdraget och få tillbaka en del av kostnaden. Jag minns inte exakt beräkningen, men jag har för mig att om du hade sjukvårdskostnader på ungefär 2000 euro, så fick du tillbaka något i stil med 200-300 euro.

I det här fallet har du ändå ett högkostnadsskydd som anger maxbeloppet för vad du får betala. Du behöver inte ligga ute med pengarna längre, vilket är en stor fördel för låginkomsttagare. Så man kan inte bortse från att detta är bra för låginkomsttagare.

Tack, talman!

"Landskapsregeringens avsikt är att skapa ett äldrevänligt samhälle. I takt med att befolkningen åldras behöver vi skapa förutsättningar för att möjligheten att kunna bo hemma." Citatet är taget ur landskapsregeringens regeringsprogram Sjögren 2. Det finns ingenting i det här lagförslaget som nu ligger på vårt bord som uppmuntrar till detta.

Det var en rejäl tabbe av landskapsregeringen när man tog bort sjukdomskostnadsavdraget utan att ha riktiga kompensationsåtgärder på gång.

Det som sägs nu är att man gör en samlad paketlösning som syftar till att uppväga effekterna av att sjukdomskostnadsavdraget avskaffas. De flesta av oss som är läs- och räknekunniga vet att detta är en sanning med modifikation.

Man sänker gränsen för högkostnadsskyddet från 475 euro till 450 euro, alltså en sänkning med 25 euro på årsbasis. Vad kostar ett par nya glasögon? Bästa ledamöter, de flesta av oss har ju det, även om vi väljer den allra billigaste bågen och de tjockaste glasen. Det kan kosta mellan 400 och 800 euro direkt.

Vad kostar det när du åker till hörselvården för att kontrollera din hörapparat? Ja, det kostar 25 euro bara för att komma dit. Men det är klart, du sparar ju in 25 euro på högkostnadsskyddet, så varför klaga?

Vad kostar det när du går till tandläkaren? De flesta av oss, eller jag vågar nästan tro att alla av oss, går till tandläkaren någon gång. Ja, det är inte riktigt billigt. De brukar gräva ett rejält hål, och det handlar inte bara om karies, utan också om ett hål i plånboken.

Så jag förstår om landskapsregeringen vill göra det här. Jag kan acceptera det. Det är den här politiken som Centern, Liberalerna och Socialdemokraterna vill driva. Fine! Det är de som sitter i regeringsbänken. De har rätt att göra det. Men kom inte och säg att detta är kompensation för att man har avslutat sjukdomskostnadsavdraget. Tack!

Talman!

Jag tycker att det var bra, det var tydligt och klart. Det jag försökte beskriva med väldigt många ord tog ledamoten ganska konkret och kort. Det är bra.

Man vill att personer ska kunna bo kvar hemma längre. Låt säga att du har Parkinson. Det är en sjukdom där du ofta faller, och varje gång du ramlar behöver du dessutom oroa dig för att glasögonen går sönder. Du behöver gå på fysioterapi med jämna mellanrum, vilket läkaren har ordinerat. Du bor hemma och betalar hyra, samt 35 % i avgift för olika tjänster. Du behöver hjälp 5-6 gånger per dag. Du får hål i tänderna, som ledamoten var inne på, och du får inte åka med färdtjänsten som du är berättigad till. Du måste betala det själv. Det säger sig självt att om du har arbetat lite grann kan du hamna precis ovanför gränsen för ekonomiskt stöd. Vi drabbar dem som har arbetat.

Talman!

Vi gör samma analys där. Det här om fördelningspolitiken gör att jag i och för sig kan stöda den också, att den som har haft det svårast får mer.

Men jag tycker inte om när det sker på bekostnad av det så kallade mellanskiktet. De som faktiskt kanske inte har haft 150 000 i årsinkomst och stått med på listan över de som har förtjänat mest, utan de som har varit vanliga arbetare, medelklass. Det är de som drabbas av det här. Tittar man statistiskt på det så är det faktiskt mest kvinnor som påverkas, och det är riktigt sorgligt.

Talman!

Vi är överens om att det blir väldigt tokigt när man säger att detta är en kompensation för att man tar bort ett sjukdomskostnadsavdrag för en grupp som man tidigare har sagt att de inte har någon nytta av sjukdomskostnadsavdraget, alltså låginkomsttagarna.

Nu kompenserar man dem med lägre avgifter som en ersättning för att man tar bort sjukdomskostnadsavdraget. Det håller inte.

Jag är glad att vi är överens om att detta inte är ett sätt att kompensera.

Tack, talman!

Tack ledamot Thörnroos. Som socialdemokrat blir jag glad över att höra att det finns ett stort stöd för en utökad allmän tandvård som omfattar olika och utökade grupper. Jag hoppas att detta är något vi kan arbeta tillsammans för i framtiden, eftersom det verkligen behövs.

Talman!

Med all respekt för ledamot Jessy Eckerman kan jag faktiskt inte erinra mig att jag på något sätt skulle ha talat om tandvården i mitt huvudanförande.

Bästa lagting och åhörare!

För ett antal år sedan, när jag satt som finansminister, var detta också en fråga: Ska vi behålla sjukdomskostnadsavdraget eller ska vi inte? Vi förstod då att om vi skulle slopa dem, behövde vi samtidigt komma med kompensatoriska åtgärder som en del av ett paket. Jag tror att vi alla i den här salen är överens om att tajmingen för detta inte var optimal. Efter en ganska lång tid kom man med kompensatoriska åtgärder, men så är det. Huvudsaken är att de kommer.

Nu har vi ett betänkande som stöder det här lagförslaget, och det är bra.

Vi kan konstatera att dessa förändringar gäller tidigare separata och delvis otydliga stödformer, samt en förenkling av ålderskriterierna som har diskuterats. Framförallt handlar det om det omak som det var med sjukdomskostnadsavdraget, hur det träffade och vilka som har rätt att använda sig av det. Detta kan ses som en kompensatorisk åtgärd till det slopade avdraget.

Jag vill också nämna att det är en typ av hybrid. Det är inte direkt en ett till ett kompensatorisk åtgärd eftersom det handlar om grundavdraget. Höjningen av detta slår på ett annat sätt än sjukdomskostnadsavdraget. Vi kommer aldrig att få ett system som alltid träffar rätt. Kanske den dagen vi tänker oss att vi kan ladda hela systemet med ett antal miljoner till, men de pengarna har vi inte. Så detta är väl det bästa vi kan åstadkomma nu.

Jag är inte heller främmande för att detta lagförslag, precis som alla andra lagförslag, behöver ses över med jämna mellanrum och att man kanske behöver justera det som på något sätt inte blev optimalt. Tack!

Tack, talman!

Ledamoten är tillräckligt bevandrad i siffror för att inse att det här inte handlar om kompensationsåtgärder, utan om omfördelningspolitik. Den socialdemokratiska ministern har påpekat att det huvudsakligen handlar om omfördelningspolitik, ren och skär omfördelningspolitik, som stöds av Centern.

Man kunde också ha valt en annan väg. Det fanns missnöje med sjukdomskostnadsavdraget som hade sina brister. I en annan situation hade man kunnat tänka sig en annan lösning. När den här regeringen sitter i sin nuvarande konstellation, hade man kunnat välja att reformera sjukdomskostnadsavdraget för att förbättra situationen.

Men nu har vi den här situationen. Det kanske är för mycket att begära av ledamoten, men om han hade fått tänka på det här själv, skulle han ha valt den här vägen eller hade han istället försökt reformera sjukdomskostnadsavdraget?

.

Det blir en hypotetisk fråga, och den är svår att svara på.

Som sjukdomskostnadsavdraget såg ut, jag hade också under min tid diskussioner med skatteförvaltningen vid olika träffar. Man tyckte att det här främmande avdraget gärna skulle kunna avskaffas, vilket man har gjort på den finska sidan för länge sedan.

På det viset var jag helt inne på att det här avdraget inte fungerar optimalt i sin nuvarande utformning. Om man skulle reformera det eller inte, det vågar jag inte svara på. Jag tror på något sätt att den linje man har valt att gå är helt okej.

Tack, talman!

Man kan välja väg. Det här med att Finland gör på ett visst sätt, medan vi gör på ett annat, har blivit en stor fråga på senare tid. Det verkar som att Finland gör något, och då ska vi också göra det på samma sätt. Vi resonerar så i nästan alla lagförslag. Nu är det också så att på grund av att Finland har gjort på ett visst sätt, så borde vi också göra det.

Vi måste klara av att tänka själva här på Åland och forma vår egen socialpolitik. Vi kan skapa en socialpolitik som baserar sig på skatteavdrag i högre utsträckning än vad man gör i Finland. Det har bland annat lett till att förra regeringen genomförde en reform av grundavdraget.

Jag vill bara säga att den här typen av politik, där man väljer ut grupper som är sårbara och sedan stöder dem, leder till att nya sårbara grupper dyker upp som också behöver stöd. Det tar aldrig slut. Så jag tycker att det är bättre att arbeta med skatteavdrag och försöka få dem att fungera bra, istället för att ständigt mixtra med olika lösningar.

Vi har en samsyn kring det som är kopplat till självstyrelsen och den rätt vi har att gå vår egen väg, vilket vi gör ibland.

Orsaken till det jag nämnde tidigare diskussioner med skatteförvaltningen på den tiden med skatteförvaltningen var inte att vi ska följa samma linje som man har gjort på den finska sidan, utan istället lyssna på vad de har gjort och varför. Det är alltid förknippat med en kostnad för de avvikelser vi har. Men ibland måste man helt enkelt ta de kostnaderna för att vi själva vill, och då ska vi göra det.

Tack, talman!

Ledamoten var inne på att detta diskuterades när han var finansminister.

Jag tar mig friheten att påminna om hur det gick till när sjukdomskostnadsavdraget avskaffades. Minns ledamoten hur det gick till? I själva verket var det klart och meddelat till Skatteverket redan i maj. Vi fattade sedan beslut om att debattera detta någon gång under hösten. Det skulle vara intressant att veta hur diskussionerna gick där och vem som egentligen bestämde detta från början när det meddelades till Skatteverket

Var det kanske finansministern, även om det inte var ledamoten, men vår sittande finansminister, eller vem bestämde egentligen?

Det är ju så att den enda som kan svara på det är finansministern. Så är det.

Däremot ska alltid lagtinget ta besluten. Det är viktigt. Jag vet att man ibland behöver förhandsmeddela och avisera om vad som kan vara på gång, men det är bara finansministern som kan svara på det.

Tack, talman!

Ja, som sagt, det var lite speciellt eftersom Skatteverket meddelade oss i oppositionen hur det hade gått till. Det var klart och meddelat redan i maj, om jag inte minns fel. Men jag tar det ur minnet, och det är ju lite speciellt. Kanske ledamoten inte vill gå djupare in på det.

För övrigt är det bra att ledamoten själv nämner i sitt anförande att det handlar om en delvis kompensation, på sin höjd, så att säga.

Tack, talman!

Jag måste säga att jag uppskattar att ledamoten Höglund är ärlig när han i sitt anförande påpekar att detta inte handlar om en ett till ett kompensation.

I utskottets betänkande kan vi också se att vi faktiskt kommer upp i någonstans runt 90 procent kompensation. Men att kalla det kompensation, jag skulle också vilja höra ledamot Höglunds definition av, eftersom detta berör en annan grupp än de som fick sjukdomskostnadsavdraget.

Det vill säga, om jag tar 100 euro från ledamoten Höglund och ger 90 euro till ledamot Måtar, är det verkligen en kompensation för de pengar som togs från ledamoten Höglund?

Nej, jag nämnde att det här är en hybrid, vi ska vara så pass ärliga och säga att det är inte en ett till ett kompensation eftersom grundavdraget träffar en annan grupp som kanske hade varit i åtnjutande av sjukdomskostnadsavdraget.

Tack, talman!

Precis så är det, och det gäller även högkostnadsskyddet, vilket är tydligt angivet. Det träffar inte heller riktigt rätt för dem som nyttjar sjukdomskostnadsavdraget. Vi har alltså inte kompenserat dem, och därför är det helt fel att hävda att detta är en kompensatorisk åtgärd.

Jo, det är det ju en kompensatorisk åtgärd, men inte till hundra procent.

Däremot vill jag försvara grundavdraget, eftersom det har varit en del diskussioner kring det. Även om det inte påverkar på samma sätt som sjukdomskostnadsavdraget så är det en bra åtgärd från landskapsregeringen att höja det, eftersom det träffar den målgrupp som har störst behov av ett litet tillskott.

Talman!

Vi vet, både ledamoten och jag, att det under förra mandatperioden fanns ett förslag och en diskussion om att förändra högkostnadstaket, vilket vi valde att inte göra.

Jag kan känna så här: med tanke på att vi har en relativt ny klientavgiftslag med en ny uppbyggnad, där man nu, istället för att tidigare betala avgiften i flera olika delar, i dag betalar en total summa som motsvarar 85 procent av nettoinkomsten, så har vi ingen aning om utfallet förrän nu. Nu borde väl alla siffror komma på bordet.

Jag vet av erfarenhet från personer jag har hjälpt med deklarationen att summan för avgifter som du kan dra av för långvårdsavgifter, som vi aldrig pratar om här, har höjts från 8 000 till 18 000 på ett år. Det betyder att det faktiskt gör en skillnad i deklarationen.

Jag beundrar ledamotens engagemang och kunskap i den här frågan.

Jag känner inte till de här siffrorna förstås. Jag kan väl upprepa det jag sade i mitt anförande att vi vet ju förstås att avdrag och kompensationer inte alltid träffar rätt i alla fall.

Talman!

Det som förvånar mig är att jag vet hur ledamoten respekterar och värdesätter att man arbetar och gör rätt för sig. Ledamoten ser väl att det är just den gruppen som nu drabbas av den här lagstiftningen. De kommer att få 200 euro mer per år att betala för att gå till sjukhuset. Dessutom får de ingen kompensation för långvårdsavgiftsavdraget som har tagits bort, och det har man inte längre.

Jag väntar verkligen på att ledamoten, som en del av regeringspartierna, ska se till att hitta någon form av kompensation för detta. Det har vi inte sett ännu. När det diskuterades var det väldigt lite fokus på frågan. Det var bara jag som lyfte upp den avgiften under debatten för ett år sedan. Alla andra verkar tycka att det inte är så stor skillnad, men det är en betydande skillnad att den avgiften togs bort, och vi diskuterar den överhuvudtaget inte.

Jag skulle kunna säga att ingenting någonsin är klart, och vi kommer säkert att ta upp det som ledamoten säger på nytt.

Tack, talman!

Det är inte lätt att vara sist när det kommer till replikskiften, det mesta har redan sagts.

Men jag tänker på det som ledamoten sa, att man kan se det som en kompensatorisk åtgärd. Jag har svårt att se det på det sättet när man kompenserar dem som inte drabbades. Det blir inte på något sätt en kompensatorisk åtgärd.

Ledamoten säger också att man inte kan få ett system som träffar rätt. Men det enklaste sättet att få ett system att träffa rätt, eller träffa så lite fel som möjligt, är ju inte det socialistiska systemet. Det här är ju baserat på det socialistiska systemet. Det ni har gjort är att ni har höjt skatten. För det är ju det man har gjort när ni har tagit bort sjukdomskostnadsavdraget. Ni har ni höjt skatten för en grupp, tagit de pengarna och nu ger ni dem till en annan grupp.

Som jag har varit inne på tidigare så handlar det inte om ett likamedtecken här. Sjukdomskostnadsavdraget träffade inte alltid rätt heller. De med låga löner och låga pensioner betalade varken skatt eller hade möjlighet till avdrag. Dessutom fanns det de som hade möjlighet att göra ett avdrag, men av olika anledningar inte gjorde det. Kanske för att de inte kände till det eller inte hade sparat kvitton, och så vidare.

Det där blir ett väldigt konstigt resonemang. För de människor som har varit strävsamma, betalat mycket skatt och gjort rätt för sig genom livet, då träffar det inte rätt för att de får dra av när de utnyttjar sjukvården eller köper ett par glasögon.

Det blir också ett konstigt resonemang när man skyller på att de inte träffar rätt för att folk slarvar bort sina kvitton. Men det är ju deras problem. Det är inte en anledning till att ta bort avdraget, att folk inte vet att de kan använda det.

Så är det, alla har ett eget ansvar.

Det jag vill peka på här är att det här avdraget inte fungerade optimalt vid alla tillfällen, av olika anledningar. Ofta berodde det på att det inte fanns skatter att göra avdrag emot. Om man dessutom inte håller reda på sina kvitton, och är slarvig, får man skylla sig själv.

Däremot kan det hända att man, på grund av ålder eller andra omständigheter, har svårt med det administrativa och inte får hjälp av någon. Då är det synd.

Talman!

Ledamöter, jag tänkte kanske möjligen vara lite provocerande.

Först vill jag säga att ur min synvinkel är tandvård munnens hälsa, precis som vilket annat organs hälsa som helst. Vi har en befolkning som åldras. Det fanns en tid när man fick dubbelproteser som 30-årspresent. Låt oss hoppas att vi inte får en sådan tid på nytt. Implantat kostar flera tusen euro, det är fruktansvärt dyrt särskilt när det gäller tandvård. När man efterlyser tandvård inom ÅHS, då avser man nog varken implantat eller kronor, utan det handlar bara om en genomgång av munnens hälsa. Det här har nu försvunnit.

Jag tänker ta upp vad detta egentligen handlar om. Det finns faktiskt en koppling till nästa punkt, ändringar i kommunalskattelagen. Handlar detta inte i hög grad om att avdrag i kommunalbeskattningen som är speciella på Åland renderar en faktura till landskapet från skattemyndigheten? Man aviserade tidigt till skattemyndigheten "jo, det här kommer vi att ändra. Vi kommer att ta bort sjukdomskostnadsavdraget." Det samma gäller avdraget för fackavgiften. Motivet är helt enkelt att man inte vill betala för dessa avdrag. Sedan är det här med utjämning av kompensation en politisk retorik där man försöker kamouflera vad det egentligen handlar om.

Låt oss hypotetiskt leka med tanken att vi inte skulle få någon faktura från skattemyndigheten. Skulle vi då ha tagit bort sjukdomskostnadsavdraget? Nej, knappast. Det skulle ha funnits kvar. Det finns politiska skiljelinjer med fackavgiften och precis samma sak gäller här. Man skulle inte ha tagit ta bort det, utan det är helt enkelt för att slippa krångel med skattemyndigheterna och för att undvika att få en faktura. Jag tror att det är bakgrunden till detta.

Om jag uppfattar det rätt, ledamot Måtar var inne på det, så hade man aviserat detta till skattemyndigheten innan diskussionen skedde i plenum. Det blir ju lite fel, för först måste man diskutera hur vi ställer oss till ett avdrag, och sedan tar man kontakt med myndigheterna. Men här var beslutet fattat innan. Ledamot Höglund kunde inte riktigt svara på detta, utan det skulle vi fråga finansministern om.

Det är något jag mer och mer inser, finansministern, de finansiella aspekter och rambudgeten bestämmer oerhört mycket hur vi agerar politiskt. Det ska vi vara medvetna om. Man kan förstå det men det har också sina problem.

Detta var egentligen vad jag ville säga. Det här slår fel, framförallt när det gäller tandvården, men även när det gäller optiker som inte inryms i den offentliga sjukvården. Man kan vara blind och tandlös om man inte har pengar att betala för det, och så ska det ju egentligen inte vara.

Jag har inte gått in i detaljer. Det är bra och vällovligt att man försöker kompensera detta, och det tycker jag är positivt i sig. Men när det gäller de här två områdena, tandvård och optiker, att det skulle kompenseras, det stämmer inte såvitt jag kan förstå. Tack!

Talman!

Under förra mandatperioden öppnade vi upp och ändrade så att personer som bor på effektiviserat serviceboende får tillgång till ÅHS tandvård. Tidigare var det endast personer som bodde på institutionsvård som hade denna möjlighet. Anledningen till förändringen var att vi insåg att de som bor på effektiviserat serviceboende faktiskt har ett behov av tandvård, eftersom de har sina egna tänder och behöver gå till en tandläkare.
Det är också värt att nämna att vissa av tandvårdskostnaderna ingår i högkostnadsskyddet, men mycket av kostnaderna täcks fortfarande inte. Det innebär att man får ändå betala.

Vad anser ledamoten att vi borde göra? Det finns fortfarande en stor grupp som bor hemma, och jag tänker särskilt på de äldre som har egna tänder men som behöver tandvård och har en begränsad ekonomi. Har ledamoten några idéer om hur vi skulle kunna göra?

Tack ledamot Holmberg-Jansson. Det är viktiga frågor som ledamoten tar upp.

Om jag som läkare har en patient som jag ska remittera för hjärtkirurgi, då kan jag remittera den för åtgärder. Vi vet att munnens hälsa hänger samman med hjärt- och kärlhälsa. Det är nog den vägen man får gå. Det ska vara glasklart att om det finns en medicinsk indikation, så remitterar man patienten för vederbörliga åtgärder. Det är så jag tror att man kan lösa det.

Talman!

Så är det. Det finns en lång lista på diagnoser som ger rätt till tandvård på ÅHS. Men oavsett om man behöver en protesreparation eller en helprotes så ligger kostnaderna på mellan 150 och 185 euro, vilket är en summa som många inte har råd med. Det är väldigt dyrt och ingenting som täcks av högkostnadstak.

Tänderna är viktiga. Det ska bli spännande att se vilka initiativ den här landskapsregeringen, där Socialdemokraterna sitter, kommer att presentera för att stärka tandvården för våra äldre, bland annat.

Tack ledamot Holmberg-Jansson. Jag tror att vi är ganska eniga här.

Man kan tänka sig en framtid där man, istället för att läsa lokaltidningarnas skattetabeller, går på torget och ber folk att öppna käften för att på så sätt kunna avgöra vilken inkomst de har. Så lär man ha köpt hästar förr, man tittade på hästarnas tandstatus. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.

Naturligtvis ska tandhälsan vara ett organ som alla andra, och det ska må bra. Jag tror att vi är eniga där.

Talman!

Jag tänkte kommentera det faktum att vissa skatteavdrag måste aviseras ganska tidigt. Jag kommer ihåg den här diskussionen, där det påstods att allt var klappat, klart och bestämt. Men det var en tydlig uppmaning till skatteförvaltningen att detta kunde ske, förutsatt att det godkändes i lagtinget. Så var det klara beskedet till skatteförvaltningen – ingenting annat.

Det var för övrigt skatteförvaltningen som påpekade orättvisan i sjukdomskostnadsavdraget och som ville ha en ändring. Man insåg att det var byråkratiskt och att det slog snett. De med de lägsta inkomsterna kunde inte göra avdrag, medan det visade sig att det var de högre inkomstklasserna som i allt större utsträckning utnyttjade sjukdomskostnadsavdraget.

Jag kan stå upp när som helst i den här salen och försvara att man ger hjälp åt de som har minst inkomster i samhället. Det handlar om solidaritet, och det kan man också ha, även om man är en mitten- eller högerpolitiker.

Jag tackar lantrådet Sjögren för inlägget. Jag var inte med på den tiden när frågan först kom upp, och självfallet är det inte ett lagbrott. Men det är en kronologi som är lite olycklig.

Jag ställer en retorisk fråga till lantrådet. Om det inte skulle rendera en faktura från skatteförvaltningen, skulle vi då ha sjukdomskostnadsavdraget kvar?

Talman!

Det tror jag inte, eftersom den sammantagna analysen av sjukdomskostnadsavdraget var att man kunde dra för bröstimplantat, solglasögon med styrka och det var lite av vilda västern, och det påpekades att det var orättvist.

Det var också tydligt från skatteförvaltningens sida att om vi ska ha kvar sjukdomskostnaderna, så måste avdraget skärpas. Då hade det antagligen blivit den här diskussionen om inkomstnivåer och att man ska ha ett väldigt spetsigt sjukdomskostnadsavdrag.

Nu har vi försökt göra kompensatoriska åtgärder. Vi har höjt medlen som man får ha kvar när man är på institutionsboende. Vi har sänkt skatten. Vi ändrar avgifterna på ÅHS och har sett över klientavgiftslagen. Vi försöker göra saker som är mera spetsiga och riktade till dem som behöver det. Skatteavdraget och grundavdraget träffar brett.

Vi ska också diskutera det vi har gjort med kapitaliseringen, eller att man kan betala av Finlands kabel, vilket också slår brett. Landskapsregeringen försöker arbeta med ett brett perspektiv.

Jag tackar lantrådet. Ja, att det var vilda västern, det kan jag säkert hålla med om. Det var ju absurt.

Men det hindrar ju inte att man kan ha ett regelverk som är betydligt bättre. Man kan säkert lösa det på ett annat sätt än genom ett sjukdomskostnadsavdrag. Tandvården är den springande punkten, tandvården och optikerna är viktiga områden.

Det finns också en stor grupp patienter som har ett antal mediciner som inte omfattas av FPA:s högkostnadsskydd, men som de måste ta. Det handlar om de mediciner som har en moms på 14 %, vilket gör att man kan nå upp till högkostnadsskyddet.

Min erfarenhet är att när man kommunicerar med patienter som har kroniska sjukdomar och som har sparat sina kvitton, så fick de en viss lättnad, även om det bara är en liten tröst i det allmänna elände de är drabbade av.

Tack, herr talman!

Så var det absolut. Det var en ganska bra beskrivning där på slutet av ledamoten. Det var ett avdrag som, i vissa delar, inte var helt perfekt, men det fungerade till många delar.

Jag tänker faktiskt komma in på det här med den frampressade politiken, som ledamoten nämnde. Vi ser många exempel på detta. När det gäller sjukdomskostnadsavdraget så skulle det vara inrapporterat i september. Hade vi inte fattat beslut just den dagen vi gjorde, så hade det inte varit möjligt att genomföra det under det året.

Jag tycker att ledamoten berör en ganska viktig punkt här när det gäller skatteavdragen. Dessa ska vara inrapporterade i september. För att lagtinget ska ha mandat att fatta besluten så behöver skatteavdragen egentligen diskuteras ett år i förväg innan de genomförs.

Tack ledamot Wikström. Det här har varit lärorikt för mig. Jag har förstått hur det fungerar och har lärt mig mycket om skatteavdrag och att skattemyndigheten skickar en faktura.

Ofta är det så här i plenum att beslut, som inte alltid är optimala, betingas av deadlines och att det är bråttom. Det är bråttom, bråttom, bråttom. Vi måste besluta om det nu. Det kan handla om 340 miljoner eller 52 miljoner. Alltid när det är bråttom, då osäkrar jag min revolver och tar fram min bandagerade vänster.

Tack, herr talman!

Vi kan alla vara överens om att vi ständigt hör tal om stressade skatteåtgärder. Idag har vi flera ärenden som vi ska diskutera senare. Andra dagen under budgetdebatten så kom man hit med budgetlagar som egentligen redan är beslutade.

Som alltid, när det är bråttom, är det viktigt att stanna upp och tänka efter. Om ni säger att det är bråttom, då är det inte bråttom. Man behöver tänka på det här sättet, för det används hela tiden som ett argument för att tvinga igenom beslut.

Jag håller med ledamoten på den punkten.

Tack, ledamot Wikström. Det här med bråttom gäller inte bara lagtinget, utan även alla de bedrägerier som förekommer. När någon utger sig för att vara från banken och säger till exempel att nu måste fru Gustafsson, som är 93 år gammal, omedelbart måste ge sina bankkoder, annars riskerar hon att förlora sina pengar, då ska man vara väldigt försiktig.

Allt som verkar bråttom är kanske en anledning att titta närmare på situationen. Det är min åsikt.

Tack, talman!

Jag hade egentligen inte tänkt hålla något anförande idag, men efter diskussionen här och hur den har pågått, tyckte jag att det var skäl att hålla ett anförande.

Vi diskuterar kompensationsåtgärder för sjukdomskostnadsavdraget, men det handlar egentligen om ren och skär omfördelningspolitik. Det är det som det här handlar om.

När vi pratar om omfördelningspolitik och att vi ska träffa rätt grupper, så är det alltid extremt svårt. Hur ska man skapa ett perfekt rättvist samhälle med den här typen av åtgärder, där man väljer ut vissa grupper som ska få stöd, medan andra inte ska få det? I praktiken är det en omöjlig uppgift. Vi har flera exempel som har lyfts fram här idag, 75-åringar och till exempel gränsen för inkomst. Var ska inkomstgränsen gå? Hur mycket beskattningsbara inkomster ska man ha för att få rätt till ett lägre högkostnadsskydd? Det går i princip aldrig att bli klar med det här.

Något som vår socialdemokratiska minister brukar säga är att det här arbetet aldrig tar slut. Det är något han ofta säger, att vi alltid ska fortsätta arbeta med det här. Det är precis det som är syftet med den socialdemokratiska politiken, att arbetet aldrig ska ta slut. Vi hittar alltid nya grupper som vi ska tycka synd om och som vi måste rikta våra åtgärder mot. När vi tar bort något från en grupp, så hittar vi en ny grupp som behöver mer stöd eller hjälp. Det tar aldrig slut. Det har han helt rätt i. Det är precis det som är problemet. Det skapas alltid nya offer som politiken ska kunna rädda, och på så sätt kan man värva röster.

Vi tycker att istället för att arbeta på det här sättet, som man nu har gjort med slopandet av sjukdomskostnadsavdraget och hitta olika trösklar för att betala lägre avgifter till sjukvården, så borde man reformera sjukdomskostnadsavdraget som inte var optimalt. Vi håller med om det.

Men vi följer ständigt den finska vägen, vilket vi har hört. Sjukdomskostnadsavdraget slopades i Finland och nu är det dags för oss, vi är lite sena på bollen här, och nu ska vi slopa det här på Åland också. Varför kan vi inte tänka annorlunda här på Åland? Vi skulle fokusera på att jobba mera med skatteavdrag istället för med avgifter och skyddsnivåer? Vi kan välja en annan väg än Finland.

Vi hade en regering under förra mandatperioden som jag anser att var betydligt mer inriktad på den arbetande individen. Vi reformerade grundavdraget så att fler arbetande människor fick ett skatteavdrag. De som inte hade de högsta inkomsterna, men som ändå hade inkomst genom arbete, fick högre skatteavdrag. Jag är glad och stolt över den reformen som vi gjorde. Det är bra att den nuvarande regeringen behållit den. Men varför kan vi inte fortsätta på den vägen och arbeta med skatteavdrag? Vi pratar om att ge pengar till människorna. Det handlar om att skapa en situation där det lönar sig att arbeta.

Den stödpolitik vi ser mer och mer av är främmande för oss.

Jag skulle kunna gå in på detaljer, men jag har egentligen inte tänkt göra det, eftersom det har diskuteras väldigt mycket här idag. Vi har redan sagt att det inte handlar om kompensation, utan om omfördelningspolitik. Även om det inte är tydligt i betänkandet, så tycker jag att ministern har varit tydlig med att det handlar om omfördelningspolitik, och det ska han ha all heder för. Han står upp för sin politik och hur han vill se samhället utformas.

Men om vi fortsätter på den här linjen, drar det till sin spets och hela tiden hittar nya grupper som vi ska stöda, så leder det till att vi måste höja skatterna för att finansiera allt detta. Om vi fortsätter med det här socialdemokratiska experimentet, så slutar det med att vi alla blir lika fattiga. Det leder till ett jämnt och fint samhälle, men det är inte det samhälle jag vill leva i. Tack!

Tack, talman!

Vi är helt överens om att det handlar om omfördelningspolitik. Så har vi gjort. Det är vår nordiska modell. Det är den omfördelningspolitik som har skapat den trygghet vi har i vårt samhälle.

Jag reagerade på några saker i den här debatten, för jag begriper faktiskt inte, ärligt talat, hur ett trubbigt sjukdomskostnadsavdrag kan framstå som någon sorts räddning för vissa. Om ett sådant här sjukdomskostnadsavdrag vore lösningen på alla bekymmer, då kanske vi borde montera ner alla andra stödsystem och göra hela välfärden baserad på olika typer av sjukdomskostnadsavdrag och andra typer av avdrag. Det fattar vi väl alla att det här inte är trovärdigt.

Men ledamoten pratar om att det här inte är kompensation. Vad säger du då till alla människor där ute som får mer pengar?

Tack, herr talman!

Sverige har valt en väg där man arbetar mycket med skatteavdrag. Den nordiska modellen, som ledamoten hänvisar till, ser väldigt annorlunda ut i de olika nordiska länderna, särskilt på senare tid. Finland har valt en mycket kraftig vänsterpolitik där man fokuserar på stöd och bidrag. Just den här socialdemokratiska linjen borde ministern uppskatta.

Här på Åland följer vi nästan alltid hur man gör i Finland, vilket innebär att vi per automatik får ett mer och mer finskt samhälle ju mer vi agerar på det här sättet. Vi måste kunna tänka på ett annat sätt. Även om det innebär mer arbete, måste vi fundera på hur den åländska modellen ska se ut. Om vi fortsätter på det här sättet kommer vi bara att bli mer och mer lik Finland.

Jag vill också nämna något om grundavdraget. Det är inte en kompensation. Jag berörde detta i mitt anförande också. Grundavdraget träffar många människor som arbetar, och inte bara sjuka människor.

Tack, talman!

Jag kan nämna ett antal åtgärder där vi faktiskt har valt att göra annorlunda än Finland. Det finns en röd linje i den nordiska modellen. Nej, allt ser inte likadant ut i hela Norden, och jag håller med dig om det. Vi har gjort många avvikelser och infört flera stopplagar och andra åtgärder där Finland har fattat beslut, men där vi har valt en annan väg.

Det handlar om att anpassa vår socialpolitik efter våra specifika förhållanden. Vi kommer att fortsätta detta arbete eftersom vi ser att vi behöver äga hela kedjan. Om vi inte kan äga den, måste vi åtminstone kunna påverka den tillräckligt så att den passar åländska förhållanden. Jag har varit mycket tydlig med detta. Det pågår ett arbete kring socialpolitiken.

Tack, talman!

Det som är intressant nu i Finland är att vi faktiskt har en högerregering som agerar annorlunda än vad som har gjorts historiskt. Därför har vi dessa skattesänkningar som ni gärna vill ta äran åt er för, men det är ju finska skattesänkningar i grunden. De är väl bra.

Just nu har Finland en annan politik än vad man historiskt sett har haft. Dessa stopplagar som ministern hänvisar till syftar till att bevara den finska modellen. När man pratar om stopplagar handlar det om att stoppa de förändringar som sker i Finland. På det viset har han ju rätt; vi bevarar den finska stödmodellen, eller vi vill behålla den här på Åland. Så tror jag att det är.

Jag hoppas att vi kan ha en diskussion – en större och bredare diskussion – om socialpolitikens framtid på Åland, särskilt med tanke på att det senaste tillfället blev inställt. Jag hoppas att ministern kan ordna detta.

Talman!

Jag tycker att det här är en intressant diskussion som på något sätt delar salen. Vi som ser ett problem med att den grupp som har arbetat lite grann i praktiken blir negativt påverkad av förändringen i högkostnadstaket. Den grupp som menar att man kompenserar för ett sjukkostnadsavdrag är en grupp med väldigt låga inkomster som inte hade någon nytta av ett kostnadsavdrag.

Jag tycker att det är intressant. Jag skulle gärna vilja höra ledamotens resonemang kring detta också.

Tack, talman!

Det diskuteras här att detta inte är kompensationsåtgärder utan det är en omfördelningspolitik, som ministern också var inne på. Sjukdomskostnadsavdraget är ett skatteavdraget och man måste betala skatt för att kunna gynnas av det. Jag tror att ledamoten Lindén nämnde att även de som inte betalar så jättemycket skatt så får ändå tillbaka en del pengar på skatten, vilket gynnade människor brett. Det var inte perfekt, men istället för att helt slopa sjukdomskostnadsavdraget så borde vi ha reformerat det och funderat på hur vi kan göra det bättre.

Att börja på politisk väg bestämma vilka grupper som vi ska stöda blir alltid fel. Det kommer alltid att uppstå nya grupper, och när vi utvärderar detta kommer vi att konstatera att vi inte når fram till vissa av dem. Resultatet blir att vi måste ställa om och inkludera dessa grupper också. Det är det som blir slutresultatet av denna process.

Talman!

Problemet är att man tar bort sjukdomskostnadsavdraget och kommer nu med kompensationer bitvis.

När man tog fram hela klientavgiftslagen hade man högkostnadstaket och sjukdomskostnadsavdraget som delar i hela paketet. Men man ändrar ingenting i klientavgiftslagen, annat än att man höjer den här summan som ändå hade höjts. Jag borde ha kollat upp det, men med indexjusteringar handlar det kanske ändå om 25 euro. Den kommer ju att fortsätta höjas. Jag säger inte att det var dåligt att man höjde till 300, men när man gör sådana här borttagningar ad hoc, utan att se på den helhet som fanns i grunden när man tog en lagstiftning, så blir det fel.

Det ska bli intressant att se - jag hoppas att vi kan ha en diskussion om det - hur många det var (… taltiden slut).

Tack, talman!

Ledamoten har helt rätt. Att slopa sjukdomsavdraget var också väldigt framstressat. Vi satt här och det var panik, för om vi inte fick det klart så kunde det inte ens träda i kraft om vi inte hann slutföra debatten. Det var en pressad situation, och det fanns ingen analys på hur detta skulle påverka de drabbade. Vem påverkades egentligen?

Om jag inte minns fel, så var även tjänstemännen inne på att ni borde titta närmare på detta innan ni tar bort det. Men det struntade man helt och hållet i, som vanligt. Istället skulle det genomföras, det skulle slopas, och pengarna skulle användas till annat. Nu ser vi också vad pengarna ska användas till; detaljer. Man ska gå in och styra exakt vilka grupper som ska gynnas och hur de ska gynnas.

Nej, vi anser att det är bättre att arbeta med skatteavdrag. Det är vår linje. Det är mer bättra att jobba med skatteavdrag än att hålla på med dessa detaljjusteringar, för de tar aldrig slut.

Tack vicetalman!

Tack ledamot Wikström. Delar av det som ledamot Wikström framför i sitt anförande håller jag med om till hundra procent. Jag har tidigare deltagit i replikskiften om denna arbetslinje. Det ska löna sig att arbeta och att det finns ett intresse för skatteavdrag.

Under mandatperioden 2015-2019, när även finansminister Mats Perämaa var på posten, infördes ett arbets- och pensionsinkomstavdrag som laddades med ett par miljoner euro, om jag minns rätt. Efter en tid fylldes det på med ytterligare någon miljon. Effekten var dock inte så stor just då. Jag minns att det kom ganska hånfulla repliker när lagförslaget togs här, det sades att det knappt skulle räcka till ett frisörbesök.

Men modellen var klockren. Den var i stora drag en kopia från Sverige, och den lyckades. Jobbskatteavdraget kunde laddas på år efter år med ännu mer pengar, vilket över tid bidrog till att skapa denna arbetslinje.

Tack, herr talman!

Jag tror att det som skiljer mig och ledamoten åt är vår syn på arbetslinjen. Arbetslinjen bygger på att det alltid ska löna sig att arbeta. Ledamoten får gärna säga emot mig, men det handlar också om att de lägst betalda arbetena, heltidsarbeten i samhället, och att det aldrig ska vara mera lönsamt att lyfta stöd än att utföra det arbetet. Det missar vi när vi diskuterar här. Det är roligt att prata om skattesänkningar, men när vi börjar diskutera att stöden är för höga, då är Liberalerna alltid med och säger att stöden ska vara som de är, eller helst högre. Det har vi diskuterat flera gånger här i salen. Jag har pratat om just stöden, de är för höga och det gör att det i flera fall lönar sig att gå på stöd istället för att arbeta. Och då är man inte intresserad mera.

Jag hoppas att vi i framtiden kan nå en konsensus här om arbetslinjen. Det handlar både om att stöden måste vara på en rimlig nivå och att skatterna också ska vara på en rimlig nivå.

Tack vicetalman!

Det som sker i Finland nu är ett eko av det som Sverige gjorde för ungefär 25 år sedan: få igång ett jobbskatteavdrag. Det ska löna sig att arbeta, vi behöver se över bidragen och harmonisera saker och ting så att det hela tiden ska löna sig att arbeta. Jag håller helt med om detta.

Det var synd att den förra landskapsregeringen tog bort jobb- och pensionsinkomstskatteavdraget och istället satsade fullt ut på grundavdraget. Jag tycker, och jag tror att jag har stöd av flera av mina kollegor, att jobb- och pensionsinkomstskatteavdraget var klockrent för Åland. Hade man haft det hållbart över tid och kunnat ladda med de pengar man har möjlighet att ladda, då hade vi haft en tydlig väg framåt där det lönar sig att arbeta. Detta skulle även kunna omfatta de lägre inkomstklasserna.

Tack, herr talman!

Jag har inte läst på om det här gamla arbets- och pensionsinkomstavdraget på ett bra tag, men om jag inte missminner mig så fanns det en inkomstgräns för när man kunde lyfta det, och det är ett problem. Det är ett problem med de faktiska inkomstgränserna. Det är samma typ av problem som vi har i den här lagstiftningen när vi pratar om hur mycket pengar man får tjäna för att betala en lägre avgift.

Grundavdraget är bättre, det är regressivt. Det är samma sak som med jobbskatteavdraget i Sverige; det finns ingen fast inkomstgräns. Istället får man lyfta det och sedan efter en viss nivå, när du tjänat tillräckligt mycket pengar, då slutar du få det på nästa tjänade krona. Det är så som skatteavdrag ska utformas, enligt mig. Det ska inte vara fasta inkomstgränser. Det är därför jag kanske inte tyckte att det var helt optimalt. De fasta inkomstgränserna måste bort.

Tack, talman!

Vi har hört i den här debatten, och även i tidigare debatter, att sjukdomskostnadsavdraget inte var perfekt. Det träffade fel. Det enda problemet som jag kan se - eller jag har svårt att se det som ett problem - är att avdraget gjorde så att personer med normal eller god inkomst fick en lägre skatt när de behövde vård eller någon form av hjälpmedel för att klara vardagen. Vad är det som är fel med det?

Att se det som ett problem att en människa som behöver ett hjälpmedel eller vård, men som ändå har en tillräckligt god inkomst, det är ju klassisk socialistisk missunnsamhet. De här pengarna borde vi ta. Den här personen har råd. Vi tar de här pengarna och ger dem till någon annan istället.

Tack, talman!

Jag håller helt och hållet med i det resonemanget, vilket kanske inte är så konstigt.

Men det fanns ett problem med sjukdomskostnadsavdraget också. Vi hade också en inkomstgräns som var väldigt hård, de som översteg den gränsen fick ett avdrag på endast 50 %. Det skapar problem när man har den här typen av inkomstgränser. Om man ligger under gränsen får man fullt avdrag, medan man över gränsen antingen inte får något alls eller bara hälften.

Det är bättre med skatteavdrag som liknar grundavdrag, alltså ett regressivt avdrag. Eller för den delen ett jobbskatteavdrag, jag vet inte hur många gånger de har infört det i Sverige, men den typen av skatteavdrag är mycket bättre anpassade.

Jag hoppas att vi i framtiden kan fokusera på den typen av avdrag när vi diskuterar skatteavdrag här i salen, samt andra typer av skyddstjänster. Vi bör undvika fasta inkomstgränser som alltid slår fel.

Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen börjar. I detaljbehandlingen föreläggs lagförslaget i sin helhet.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Lagförslagets första behandling är avslutad. Ärendets första behandling är avslutad.