Remissdebatt

Remissdebatten avbröts vid måndagens plenum och återupptas nu. Ordet ges först till ledamoten Veronica Thörnroos.

Talmannens förslag är fortsatt att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

Tack, talman!

Bästa ledamöter. Vi har egentligen tre plattformar utanför Åland där vi kan driva vår politik: Nordiska rådet, i Helsingfors och i Bryssel.

Ur ett självstyrelsepolitiskt perspektiv är den nordiska arenan den där vi har störst respekt och möjlighet att påverka diskussionerna. Det faktiska utfallet är kanske inte alltid det skarpaste, men det har ett stort mervärde att vara med i det nordiska samarbetet.

Tittar man rent realpolitiskt på var vi har störst möjlighet till framgång, så är det i första hand Helsingfors och i andra hand Bryssel.

Det handlar om vad man väljer att prioritera: Är det självstyrelsens utvecklingsmöjligheter och dialogen inom det nordiska samarbetet, eller är det realpolitiska? Landskapsregeringen har helt enkelt valt att inte prioritera någonting, åtminstone inte i den text som presenterats. Man konstaterar till exempel att vi har en person i Bryssel medan Färöarna har tre, och sedan stoppar man där. I det nordiska samarbetet ser man eventuellt en förstärkning.

Rent substantiellt kring det externpolitiska meddelandet konstaterar man att det säkerhetspolitiska läget, den globala ekonomin och det regelbaserade internationella samarbetet sätts dagligen på prov. För ett litet, självstyrt och demilitariserat samhälle som Åland är externpolitiken inte en bisak; den är en nödvändighet.

Ålands möjligheter att påverka i framtiden avgörs i allt högre grad utanför våra egna gränser, både inom EU och inte minst inom det nordiska samarbetet och Nordiska ministerrådet. Där formas politik inom områden som beredskap, energi, klimat, arbetsmarknad och fri rörlighet – områden som är direkt avgörande för Ålands utveckling.

Men inflytande uppstår inte av sig själv. Inflytande kräver närvaro, och närvaro kräver resurser. Idag är Ålands personella resurser för externpolitik mycket begränsade möjligheter i förhållande till uppgifternas omfattning. Kraven på deltagande, uppföljning och påverkansarbete har ökat kraftigt, samtidigt som våra resurser i stort sett stått stilla. Det är inte hållbart. Om vi menar allvar med att Åland ska vara en aktiv och trovärdig aktör internationellt, då måste vi också ge förvaltningen de verktyg som krävs. Det är en investering i självstyrelsens framtid.

Mot denna bakgrund vill jag särskilt lyfta fram Ålands roll i det nordiska samarbetet. Idag deltar Åland, Färöarna och Grönland i det Nordiska ministerrådet, men inte på fullt jämbördiga villkor. Samtidigt ser vi hur Färöarna tydligt driver frågan om fullvärdigt medlemskap. Åland behöver vara tydligare med sina ambitioner och sin vilja att ta ansvar för att bli en fullvärdig medlem i det nordiska samarbetet. Ålands självstyrelse, demokratiska mandat och långvariga engagemang i Norden motiverar ingenting annat. Ett fullvärdigt medlemskap skulle stärka vår möjlighet att påverka beslut som direkt berör oss och samtidigt tydliggöra Åland som en ansvarstagande och nordisk aktör.

I detta sammanhang är det också värt att kort beröra situationen kring ordförandeskapet. År 2026 delas ordförandeskapet mellan Danmark och Färöarna, medan Grönland står utanför denna ordning. Det är ett medvetet aktivt val som Grönland har gjort, vilket tydligt visar att det nordiska samarbetet fortfarande brottas med frågor om jämlikhet och representation för de självstyrande områdena.

Det är också intressant att notera att Grönlands statsminister och Danmarks statsminister nu gemensamt befinner sig i Paris för att diskutera den uppkomna situationen med hot om köp och övertagande av Grönland, som USA har visat intresse för.

Jag har några frågor som jag tänkte ställa till landskapsregeringen, som nu finns på plats. Den första rör frågan om en nationell plan, en myndighet, som har varit på tapeten ett flertal gånger. Vi ser direkta bekymmer ur självstyrelsepolitiskt perspektiv när EU kräver att det bara finns en kontaktpunkt i landet. Åland tvingas då in i den finländska kontaktpunkten. Jag undrar hur planerna har avancerat där?

Den andra frågan rör EU:s facilitet för återhämtning och resiliens, som nämns på sidan 45. Det står väldigt lite i löptexten om VIS-projektet; det nämns bara att det är en av de tre som ingår, och det kanske skulle vara läge för en kort uppdatering där också, från landskapsregeringens sida.

Sedan har jag en liten kuriositet. På sidan 55 under rubriken "Miljö" står det att ELV-förordningen ska vara anpassad till mindre marknader med små aktörer, och att entusiastfordon inte ska påverkas negativt av den nya förordningen. Först var jag osäker på vad ett entusiastfordon var, men det visade sig vara en veteranbil, så det löste sig ganska enkelt. Men min fråga till landskapsregeringen är: Vad är problemet med denna ELV-förordning som ni nu avser att bevaka?

Avslutningsvis ett kort tips: Jag tror att det externpolitiska meddelandet skulle vinna på att man funderade på en något tydligare layout. Nu flyter det mesta ihop, och det känns inte riktigt användarvänligt, om jag ska säga som det är. Så det är bara ett tips från coachen. Tack för att ni har lyssnat!

Tack, herr talman!

Jag tror att om man ser på vilken region, stad eller delstat som helst inom EU, så har de en större representation i Bryssel än vad Åland har. Jag tror att detta gäller för varenda en av dem. Jag har inget vetenskapligt belägg för detta, men om man går in på vilken region i Sverige som helst och söka på regionens representation i Bryssel, så ser man att det finns ett antal personer som arbetar där.

Jag instämmer med ledamoten i att vår representation i Bryssel är för liten och att vi bör se över den. Det är viktigt att vi utökar vår representation, eftersom gränsen mellan vad som är externpolitik och vad som är inrikespolitik när det kommer till EU är otydlig. Vi måste vara på plats, och vårt eminenta ministerråd visar att det går att åstadkomma mycket med en enda person. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi var lite flera.

Talman!

Det är helt korrekt.

Som en liten kuriositet måste jag säga att jag tycker att det är ganska häftigt att två av de lagtingsledamöter som sitter i Ålands lagting nu har arbetat i Europaparlamentet. Det är nog inte så vanligt att man får in den kompetensen helt innanför väggarna.

När det sedan gäller behovet av förstärkning, så ja, det behövs i Bryssel. Ja, det behöver förstärkas i Norden. Ja, det behöver förstärkas i Helsingfors. Samtidigt vet vi att de finansiella musklerna inte finns. Därför vore det bra om landskapsregeringen kunde komma med en prioriteringslista och tala om var de vill förstärka. Eller varför inte säga: Nej, vi har inte de ekonomiska musklerna nu.

Tack, herr talman!

Jag hör till dem som har arbetat i Europaparlamentet, och det man inser då, vilket också ministerrådet brukar upprepa, är att EU ibland framstår som en slags maskin, ett självspelande piano. Men det består ju av människor, och vill man påverka denna "maskin" måste man träffa människorna och föra fram sin sak. Därför anses det viktigt att vara på plats i Bryssel.

När det gäller frågan om ekonomiska resurser, och med tanke på att vi har ett bra samarbete med Utrikesministeriet, anser jag inte att de finansiella resurserna ska stå i vägen för att utöka Ålands representation i Bryssel. Med tanke på hur många frågor som hanteras där tror jag att det är en prioritering som åtminstone jag är beredd att stöda om vi skulle behöva göra en utökning.

Talman!

Jo, så är det. Men jag tycker ändå att det är landskapsregeringen som har de bästa möjligheterna. Om man vill förstärka den utrikespolitiska sfären så är det ändå landskapsregeringen som har, eller åtminstone borde ha, den bästa helhetsbilden över vad man vill börja. Det kan handla om att inleda samarbeten inom det nordiska samarbetet, i Helsingfors eller i Bryssel.

Tack, talman!

Tack ledamoten. Jag tycker att det var oerhört positivt att ledamoten just lyfte fram att det ur ett självstyrelsepolitiskt perspektiv är självklart att Åland ska bli fullvärdiga medlemmar, precis som Färöarna och Grönland. Något annat alternativ har inte landskapsregeringen heller.

Det är Nordiska rådet som har lämnat in den här rekommendationen att man ska se över Helsingforsavtalet som kan ses som den nordiska grundlagen. Det finns dessutom många andra aspekter, förutom fullvärdigt medlemskap, som understryker vikten av att ändra Helsingforsavtalet. Det handlar t.ex. om att det nordiska samarbetet skulle kunna arbeta bättre med implementeringen av EU-lagstiftning, så att flexibiliteten mellan länderna ökar. Det är ju det som det handlar om.

Jag fortsätter gärna i nästa replik om ledamoten vill.

Talman!

Det är lite så med det nordiska samarbetet att det är svårt att mäta resultaten av den tid som ministrar, tjänstemän och även lagtingsledamöter lägger ner. Vi kan se hur mycket tid och resurser som investeras, men vad får vi tillbaka? Hur värderar man en personlig vänskap och att man har ett telefonnummer till en minister i Sverige eller Norge inom motsvarande politikområden? Hur värderar man det när det inte finns färdiga siffror som är mycket enklare att ta till sig?

Jag hoppas att vicelantrådet, även nordisk samarbetsminister, tar diskussionerna vidare i landskapsregeringen. Jag ser gärna att det så småningom kommer en prioriteringslista över vad man vill satsa på. Om man bedömer att man inte har de ekonomiska musklerna, var tydlig med det också.

Tack, talman!

Det är precis som ledamoten säger: det är svårt att visa på vad det nordiska samarbetet verkligen innebär. Nyttan av detta samarbete är betydligt mer betydelsefull än vad jag tror att det åländska samhället överlag inser. Många ser det kanske som ett enkelt kafferep, men det stämmer absolut inte. Samarbetet har utvecklats oerhört mycket.

Just nu har samarbetsministrarna begärt en juridisk utredning som enbart handlar om vilka möjligheter vi har. Vår utgångspunkt är att vi alla, inklusive Åland, ska ha möjlighet att vara fullvärdiga medlemmar.

Det var också det som diskuterades i måndags: vad vi vill få ut av detta och hur vi har råd och praktisk möjlighet att genomföra det? Det är just detta jag tycker är centralt i kommissionens arbete: hur vi utformar det?

Talman!

Vi är helt eniga. Jag har till lagtingets kansli idag lämnat in en åtgärdsmotion som endast finns i digitalt format ännu. Den lyfter fram behovet av en självstyrelsekommission, och jag anser att detta är en viktig del av självstyrelsepolitiken. Jag ska inte gå in på detaljerna om vad som står i den om kommissionen just nu, men jag tror att det är också ett verktyg som landskapsregeringen skulle kunna använda i det fortsatta arbetet.

Vi pratar mycket om självstyrelsen och hur bra den är, men vi kanske behöver bli mer konkreta gentemot allmänheten. Hur kan vi dra ännu större nytta av självstyrelsen än vad vi redan gör idag?

Talman!

Om man får frågan om vad som är det bästa med det nordiska samarbetet, så skulle jag säga kontaktskapande utan att ens tveka. Att få kontakter med alla olika parlament och regeringar runt om i Norden, att bli vän med dem och kunna ta kontakt, är helt avgörande i vissa frågor. Speciellt när man sitter i regeringen och det uppstår en pandemi eller liknande situationer. Det är helt avgörande. Att kunna ta del av den enorma kunskap och de resurser som finns, samtidigt som vi kan bidra med vårt lilla perspektiv från Åland. Att få dem att lyssna på hur vi gör saker är det som verkligen utmärker det nordiska samarbetet.

Jag tror nästan att det var det jag också kunde läsa av när jag lyssnade på ledamoten.

Talman!

Det är en helt korrekt analys som ledamot Holmberg-Jansson gör. Jag har själv varit nordisk samarbetsminister i sex år, och jag förvånades i början många gånger över hur likartade våra problemställningar faktiskt är. Speciellt vad gäller Färöarna och delvis Grönland, men också i de större länderna som hanterar EU-direktiv och EU-förordningar. Man för ett resonemang kring hur de andra har tänkt, och det är ytterst värdefullt.

Det är lite så med det nordiska arbetet, att om man jämför det med ett isberg, så den information som kommer ut till allmänheten och ålänningarna är det som syns ovanför vattenytan. Allt det andra, som handlar om kontaktskapande, går inte att värdera eller mäta och det är det som finns där under ytan.

Talman!

Vi är små. Men som minister i de nordiska sammanhangen så är det ingen skillnad när vi sitter runt ett bord, jag tittar på ministrarna nu. Det är ju ingen skillnad. Man har precis lika mycket att säga till om.

Vi kan föra diskussioner. Och var någonstans annars har vi möjligheten att ta lärdom?

Men som ledamoten säger, vi måste bli lite bättre på att våga synas, våga ta för oss och våga ställa krav, precis som Färöarna och Grönland gör.

Vi kan ligga i bakvattnet, precis som man gör när man rider på vågorna efter en stor färja. Vi ska ta den chansen, för nu har vi den.

Tack, talman!

Vi är helt eniga om betydelsen av arbete i det nordiska rådet, och det tycker jag är väldigt glädjande.

Talman!

Först vill jag kommentera inledningen av ledamotens anförande. Min uppfattning är att man i korridorerna i kommissionen och i parlamentet verkligen blir tagen på allvar som minister, även i EU-sammanhang. Jag ser ingen bild av att en minister från ett självstyrt område skulle bli degraderad på något sätt.

Jag vill återkomma till frågan om en gemensam plan. Det är en fråga som vi har varit tidigt ute med och det var något jag diskuterade tillsammans med kommissionär Virkkunen. Man kan konstatera att kommissionens beslut var att man skulle ta hänsyn till och möjliggöra konstitutionella skillnader. Hur detta sedan utformas ser aningen problematiskt ut. Det är en fråga där vi har arbetar tillsammans med olika EU-parlamentariker. Jag vet att flera här i lagtinget har jobbat med den frågan. Jesper Josefsson har också, som näringsminister, arbetat med detta i riksregeringen.

Tack, talman!

Jag misstänkte att ledamoten inte skulle få någon replik från regeringshåll angående det här ELV-förslaget, men det är glädjande att de nämner det och att de håller ögonen på det.

Det handlar om ett förslag från EU-kommissionen som rör "end of life vehicles", där byråkrater i Bryssel ska avgöra när livet är över för ett fordon. I det ursprungliga förslaget var det så att om man hade ett fordon som inte uppfyllde kriterierna för att kunna repareras, skulle det kunna leda till att fordonet beslagtas utan ersättning till ägarna. Dessa kriterier var naturligtvis löjliga; det kunde till exempel handla om en skada på ramen. Om man bedömde att livet var över för det här fordonet, skulle det alltså beslagtas.

Talman!

Anledningen till att jag fastnade för del två, beror på att det kom upp under miljö, och jag tänkte: "Jaha, det här handlar om miljöfrågor." Kanske det.

För det andra har jag ÅLAND 1 i färsk minnet, liksom diskussionerna och debatten kring den. Jag såg förresten att den står i garaget här nere i Självstyrelsegården, fint inpackad. Den är väl på väg till Geta, om jag har rätt information.

Men utveckla gärna resonemanget kring själva ELV-förordningen. Jag förstår inte riktigt vad problemet är.

Tack, talman!

Problemet var att det står gamla skrotbilar som man vill bli av med, både för att skydda naturen och för att återvinna material från dem. Det exporterades även skrotbilar som man ville komma åt.

Men det här ELV-fördraget var så grovt utformat att alla former av entusiastfordon som befann sig i ett renoveringsskede, eller som väntade på renovering, skulle beslagtas. Det var helt absurt.

Detta har väckt mycket strider om detta, särskilt från Motorhistoriska föreningen. Nu närmar man sig en lösning som ser vettig ut, men det kvarstår fortfarande ett ganska stort hot. Därför är det bra att landskapsregeringen har koll på vad som händer i frågan.

Talman!

Jag tackar för den sakkunniga repliken och delar av analysen som ledamot Egeland har. Det är bra att landskapsregeringen har detta under lupp.

Talman!

Ledamöter. Det här är då ett lite filosofiskt anförande kring landskapsregeringens externpolitik och vilka prioriteringar man har.

Dokumentet handlar ju mest om kanaler, det är väldigt översiktligt, men man tar egentligen upp väldigt få av de frågor som finns i vår värld.

Vi lever i en värld där vi har en fullkomligt dramatisk omställning av verkligheten. Vi har en kraftigt ökad krigsrisk. Vi har en upprustning. Vi har gått med i Nato. Vi har gått med DCA-avtalet. Vi har lämnat Ottawa-avtalet mot landminor. Och nu hörs även röster som anser att vi i Norden borde ha kärnvapen.

Man kan ju ställa sig frågan; skulle det bli tryggare om Åland har egna kärnvapen? Det säger ju sig själv att så inte är fallet.

Jag tänker beröra ett antal av de konflikter som finns i världen, som man egentligen inte på något sätt kommenterar och berör. Och handlar det om prioriteringar inför 2026 så tycker jag att man kanske ändå bör reflektera över dessa.

Vi kan alla vara otroligt stolta över det fantastiska engagemang som många ålänningar visa i solidaritet med Ukraina. Vilka fantastiska insatser! Jag kunde räkna upp ett antal namn, men så gör vi ju inte det här i plenum.

Den stora PAF-donationen som väckte viss diskussion om procedurfrågor. Rika Åland kan gärna använda de lite etiska PAF- medlen till solidaritet och välgörenhet. Vi alla skulle gärna se en utvärdering också av utfallet med tanke på framtida liknande understöd.

Men hur kan vi på fredens öar agera och påverka i alla dessa förfärliga krig? Åland är underställd Finland gällande utrikespolitik, men det innebär ju inte att vi saknar möjlighet att påverka. Vi har en egen riksdagsman. Vi deltar, såvitt jag kan förstå, i beredningen av den finländska linjen gällande positioner i EU-ärenden enligt paragraf 59 i självstyrelselagen. Vi får rösta i valet till EU-parlamentet.

Idag pågår ett förfärligt krig i Iran med närmast en slakt av befolkningen. Det har nämnts att ungefär 30 000 är döda och som vi alla vet så har vi väldigt många människor på Åland med rötter i Iran. Kan Ålands fredsinstitut göra något att uppmärksamma detta förfärliga som pågår just nu i Iran?

I Israel fortsätter Netanyahu med sin systematiska apartheid på Västbanken med ständiga trakasserier av palestinierna och fortsatt uppbyggnad av bosättningarna, I Gaza fortgår dödandet, även efter det så kallade fredsavtalet så tror jag att det har varit 350 som har dödats, totalt i Gaza har 65 000 och 100 000 dödats, varav 18 000 är barn.

Den israeliska regeringen har förbjudit ett 30-tal hjälporganisationer, Läkare utan gränser, UNWRA och många, många fler. Ingen journalistisk bevakning sker i Gaza för där släpps ingen journalist in. Det finns ingen oberoende journalistik. Men vi måste minnas att Netanyahu regimen inte är synonymt med israeler i Gemen, och ännu mindre med judar överlag. Det har förekommit antisemitism i namn av Palestina.

Palestinierna är naturligtvis inte synonyma med terrorgruppen Hamas. Att reducera palestinier som i generationer bott och odlat sin mark till entiteten araber är mycket, mycket tveksamt.

Sanningen är att Hamas och Netanyahu regimen haft samma mål. Ingen fredlig samlevnad, ingen tvåstatslösning. Både Hamas ledningen, Netanyahu och för övrigt också Putin borde ställas inför krigs domstolen i Haag.

Men vad kan vi göra här på Fredens öar? Vi diskuterar i inflytelsekanaler, men vi diskuterar aldrig de här frågorna, det som pågår i vår omvärld. Är det acceptabelt att Finland bedriver vapenhandel med Israel? Är det rimligt just nu att EU har ett frihandelsavtal med Israel? Vi lever inte i en värld med en internationell rättsordning. Och vad det här så kallade värdebaserad realism egentligen innebär är mycket oklart. Knappast kan man väl säga att det är värdebaserad realism, det krypande som Natos generalsekreterare Rutte uppvisat gentemot Trump.

Kan vi agera? Kan man på Åland formulera en åsikt?

För en vecka sedan sjösatte Trump i Davos ett bisarrt fredsråd där han skulle vara ordförande med vetorätt. Många ser det som ett organ som ska detronisera FN. Hittills har bland annat Ungern, Turkiet, Indonesien, Saudi, Qatar, Azerbajdzjan och Israel gått med och även Putin har fått en inbjudan.

Italien, Frankrike, Sverige, Norge, Tyskland och Polen har inte gått med i detta märkliga råd.

Frankrikes utrikesminister Barrot säger nej till en organisation som uppenbarligen syftar till att ersätta FN. Notera att Trump skulle vara ordförande med vetorätt. Det här är anmärkningsvärt.

Det kan också noteras att FN:s tjänsteman och specialrapportör för de ockuperade territorierna Franseca Albanese får inget visum till USA mera. Hon kan inte komma till generalförsamlingen och rapportera.

Vi lever i en ny värld. Den starkare bestämmer och de små nationerna förväntas anpassa sig.

Grönlands debacle illustrerar tydligt detta, precis som angreppskriget i Ukraina.

Jo, Åland är en ö rent fysiskt, men i verkligheten är vi förstås en del av en värld där en oerhörd förändring pågår. Vi är mycket, mycket fjärran från en internationell rättsordning. Man kan nog konstatera att Trump och Putin i hög grad talar samma språk, såsom president Stubb kallat transaktionalism. Man gör helt enkelt affärer. Kanske kommer de överens om att okej, ni får Grönland och Putin, du kan väl få Åland istället? Om vi tar det i sin extrema förlängning.

Men kanske Ålandsmodellen med sin demilitarisering ändå kan fungera som ett inspirerande exempel. Det är många experter som har framfört Ålandsmodellen, den kunde vara ett inslag i till exempel att skapa en vapenvila i Ukraina. Här måste vi lyfta fram det fina arbete som Ålands fredsinstitut har gjort genom åren.

Vi skulle vilja se en värld med demilitarisering, men vi ser det motsatta. Vi ser en enorm upprustning, 5 % av BNP ska gå till försvaret - 3,5 direkt till försvaret och 1,5 till övrig beredskap.

Jag tycker att Åland faktiskt bör höja sin röst och marknadsföra det åländska egensinne och demilitariseringen som ett alternativ till denna fruktansvärda upprustning. Och måtte de röster som ropar efter den nordiska atombomben drunkna i andra röster.

Ingalunda behöver Åland bara undergivet tyst, utan istället frimodigt, om man så vill, egensinnigt lyfta fram Ålandsexemplets goda sidor. Tack för ordet!

Tack, talman!

Ledamoten talar ganska utsvävande om olika, mycket känsliga, utrikespolitiska frågor. Jag brukar tänka så här när vi diskuterar utrikespolitik och de konflikter som pågår i vår omvärld, att det är nog bra att vi här på Åland håller oss lite dämpade i dessa frågor, eftersom vi aldrig vet hur de kan påverka oss i framtiden.

Samtidigt har vi ingen utrikespolitisk behörighet, eftersom det sköts av Finland.

Men ledamoten har nu inlett den här diskussionen. Ledamoten ondgör sig över Rutte – att han "kryper inför Trump" – i min mening har han varit mycket framgångsrik i att hantera just Trump, särskilt nu i närtid med Grönland, där det inte längre utgör ett aktuellt militärt hot, såsom jag uppfattar det i alla fall.

Tack ledamot Wikström. Ja, vad gör vi med alla de här vägarna och kanalerna som lyfts fram i det här dokumentet, om vi ska vara tysta, om vi inte ska säga någonting? Ska vi inte säga något i det fördolda?

När vi har de här personliga kontakterna, så fort det är en känslig politisk fråga - det må gälla Ukraina eller Grönland, de må gälla vad som händer i Mellanöstern, i Iran eller i Somalia - och så ska vi helt enkelt inte säga någonting?

Åland har inte rätt att driva en utrikespolitik, men det betyder ju inte att vi inte ska agera.

Tack, herr talman!

Visst får man ha åsikter och uttrycka dem, men viss måttfullhet är alltid bra när man pratar om den här typen av frågor, enligt mig.

Vi kan prata generellt om upprustning, som ledamoten också var inne på. Ledamoten har en syn på militären, att den inte ska existera, men ondgör sig över att vi har backat ur Ottawa-avtal, om jag förstår det rätt.

Det är nog så att vi behöver ha en ordentlig militär i det här landet för att kunna hålla ryssen stången, så att säga. Vi måste ha det. Håller inte ledamoten med om att det är viktigt att vi förbereder oss och är medvetna om att vi har Ryssland som östra granne? Att vi minerar gränsen mot Ryssland är enbart bra, så ser jag det, för vi kommer aldrig att börja tänka på att invadera dit.

Tack ledamot Wikström. Jag tycker att president Stubb har varit tydlig. Vi har en otroligt välrustad armé och en beredskap i Finland som är extraordinärt god. Naturligtvis ska den vidmakthållas.

Däremot kan jag förstå de psykologiska skälen till NATO. Om jag vore balt skulle jag säkert vara för NATO.

DCA-avtalet handlar om att Trump har tillgång till 15 militärbaser i Finland. Detta avtal antogs under sommaren utan någon som helst debatt, vilket är mycket anmärkningsvärt.

Det borde i alla fall finnas en kritisk diskussion kring detta. Jag kan konstatera att den mycket pragmatiska linje som har präglat Finland, i stil med Paasikivi och Kekkonens linje, är väsentlig (… taltiden slut).

Talman!

I det externpolitiska meddelandet brukar särskilt gruppanföranden ofta inledas med någon form av utsvävning. Jag vill dock bara konstatera två saker.

För det första handlar det om att landskapsregeringen, som institution och myndighet, verkar inom de behörighetsområden som landskapet har.

För det andra, frågor kring demilitarisering, Nato och det säkerpolitiska läget i relation till Ålandsmodellen kommer att avhandlas senare i den självstyrelsepolitiska redogörelsen. Det externpolitiska meddelandet berör inte dessa delar.

Tack minister Zetterman. Jo, jag är medveten om att vi på Åland inte ska driva någon speciell utrikespolitik. Men när det gäller alla dessa kanaler som omnämns, hur ska vi agera? Det talas bara om hur vi kan öka vårt inflytande, men vad ska vi använda detta inflytande till? Det är otroligt viktigt.

Vi vet att det finns röster som anser att Ålands demilitarisering inte kan accepteras, och jag tycker att vi ska värna om vår demilitarisering. Jag håller också med dem som tror att demilitariseringen kan vara inspirerande för dem i andra konfliktzoner.

Talman!

I debatter och motioner så bygger hela systemet på att det finns en beredning från landskapsregeringen som diskuteras. Den beredningen, i de frågor som Mogens Lindén nu lyfter, rör de delar som faller inom åländsk behörighet och det diskuteras i den självstyrelsepolitiska redogörelsen och inte i detta dokument. Det är det som jag försöker tydliggöra.

Tack Minister Zetterman. Ja, landskapsregeringen diskuterar, men lagtinget är landskapsregeringens uppdragsgivare.

Jag anser att vi kan tillåta oss att sväva ut lite grann och lyfta vissa frågor som i princip inte nämns av någon annan, förutom Ukraina som nämns med några ord. Det handlar om politiska prioriteringar inför 2026, men det här handlar bara om formalia.

Tack, talman!

Jag vill för det stenografiska protokollets skull säga att jag har en helt annan åsikt än ledamoten Mogens i flera av de punkter som han tog upp. Däremot anser jag, som har framkommit i de tidigare replikskiftena, att det som togs upp i anförandet inte är direkt kopplat till det dokument vi diskuterar, alltså det externpolitiska meddelandet.

Jag vill åtminstone markera att jag har avvikande åsikt.

Tack ledamot Nordberg. Jo, självklart är fallet så. I dessa frågor finns det olika åsikter, och jag tycker att det är viktigt att de också artikuleras. Det respekterar jag.

Vi lever i en värld där det för närvarande inte finns en fungerande rättsordning. Trump skapar ett så kallat rättsråd, där han ska ha vetorätt och som enligt många experter ska ersätta FN. Det pågår oerhört alarmerande saker som också berör Åland.

Tack, talman!

Jag anser att det är viktigt att vi håller oss inom de behörighetsramar som gäller här i lagtinget. Om man vill uttrycka åsikter om olika världshändelser och liknande, finns det olika organisationer för det. Det finns fredsinstitutet och många andra alternativ.

Det är viktigt att vi fokuserar på vår uppgift i lagtinget, vilket innebär att vi ska verka inom de ramar som är överenskomna och fastställda. Det är det vi ska ägna oss åt här.

Tack ledamot Norberg. Jag vill ta upp det som nu har pågått i dessa samlingar utanför det ryska konsulatet. Alla ukrainska flyktingar som bor här på Åland, för dem betyder det otroligt mycket. Det är viktigt att veta att det finns solidaritet här på Åland.

Vi har också många iranier, och jag tror att det skulle betyda mycket om fredsinstitutet lyfte fram den här frågan. Det handlar om 30 000 människor som har mördats bara för att de kräver demokrati i Iran.

I den allmänna debatten anser jag att det är helt legitimt, eller åtminstone rimligt, att lyfta dessa frågor här i lagtinget.

Tack, herr talman!

Jag vill koppla ledamoten Lindéns resonemang till Åland genom att påpeka att fossildrift förr eller senare leder till konflikt. När man bygger sin ekonomi på ändliga resurser uppstår konflikter, förr eller senare. Effekterna av klimatförändringar bidrar till konflikter och leder till flyktingströmmar.

Sett till de delar av arbetet som faller under åländsk behörighet är detta naturligtvis kopplat till världsläget. Ju snabbare vi kan ställa om från fossildrift till förnybar energi, desto bättre. Jag syftar på Åland som en del av världen. Ålands roll är att använda de resurser vi har inom området, skapa förutsättningar för förnybar energi och därigenom bidra till konfliktlösning.

Tack ledamot Röblom. Det finns ofta finns materiella orsaker till krig, kampen om marknaden och olika resurser, inklusive ovanliga jordartsmetaller.

Det är också intressant att notera att Finland nu kommer att sälja fem isbrytare till USA. Vad är syftet med dessa isbrytare? Jo, med största sannolikhet handlar det om exploatering i Arktis, med tanke på de resurser som finns där.

Allting hänger ihop. Man kan inte bara lyfta upp en fråga utan att också se den bakgrund som ligger bakom det som pågår, Motsättningarna skärpt, vi står inför både en klimatkris, artdöd och en miljökris.

Tack, talman!

Den andra kopplingen som kan göras är att vi inom det nordiska samarbetet och de nordiska länderna stoltserar, med rätta, över den nordiska modellen. Det vill säga ett samhälle där vi tar ansvar för våra medborgare. Vi hjälper våra medborgare, vi stöder civilsamhället och vi slår vakt om demokratiska institutioner.

I en tid som denna, med de konflikter som pågår, är det viktigare än någonsin att det nordiska samarbetet fungerar. Som ledamoten nämner, är det avgörande att Norden samarbetar och stolt visar upp hur man kan organisera ett samhälle utan den typ av ojämlikhet och polarisering som vi ser i andra delar av världen, med alla de följder det får. Vi kan istället visa ett lyckat exempel på motsatsen.

Tack ledamot Röblom. Jag håller med. Ska man se något positiv med vad Trump står för, så kan det bli en antites, en motreaktion. Jag håller helt med om att det nordiska samarbetet, den nordiska välfärdsmodellen är något att utveckla.

Jag hoppas även att beroendet av USA, som är väldigt politiskt instabilt, kan göra medföra att EU får en mera sammanhållen linje.

Det finns dialektik, en motreaktion. Vad syntesen blir vet vi inte. Det finns aspekter som är väldigt ovissa i detta. Men diskussion kan inte bara köra på i gamla spår.

Tack så mycket, talman!

Jag anser att internationella kontakter är viktiga för Åland. Man kan förstås ifrågasätta om resor och deltagande i konferenser faktiskt ger något mervärde, men jag är övertygad om att detta är en av grundpelarna för att utveckla vår självstyrelse.

Åland har idag en plats i flera sammanhang som också har nämnts av tidigare talare. Vi har förstås Nordiska ministerrådet, där våra ministrar sitter i samma båt som de nordiska ministrarna. Detta är kanske formellt den bästa externpolitiska kontaktytan vi har. Men vi har också en plats i Nordiska rådet, i Östersjökonferensen, i den parlamentariska BSPC, samt i Folketinget och Regionkommittén. Här har vi möjligheten att träffa och byta erfarenheter med beslutsfattare i olika länder, både i Norden och i hela Europa.

När det gäller vår plats i Regionkommittén tycker vi förstås alla att vår rättmätiga plats är i EU-parlamentet. Men vi ska komma ihåg att vi har denna plats i Regionkommittén, och vi behöver ta tillvara på den. Jag har för närvarande ämbetet, och vicetalmannen är min ersättare.

När det gäller dessa organ ska vi inte nedslås av att de oftast är rådgivande eller ibland mer som diskussionsforum. Med undantag av Nordiska ministerrådet har våra formella externpolitiska sammanhang väldigt få formella beslut. De har ingen vetorätt, och man kan egentligen inte påtvinga någon förändring via dessa organ. Det är ett faktum som vi behöver förstå om vi ska nå framgång i dessa organ. Vi ska inte underskatta deras betydelse. Dessa organ ger oss möjlighet att ha kontakt med människor som fattar de avgörande besluten. Genom dessa organ kommer vi in i rummen, och vi kan tydligt uttrycka våra åsikter och be andra att arbeta i vissa riktningar. Detta ska inte underskattas.

På Åland kan man få tag i vem som helst, och man kan i princip få till ett möte med mycket kort varsel. I andra sammanhang är det just kontakten som är det svåraste. Man får helt enkelt inte bara till ett möte med en minister eller en parlamentariker med några dagars varsel. Om de ens svarar på ens kontaktförsök är sannolikheten stor att det blir ett ganska kort möte, kanske ett möte som mest handlar om att ge dem ett alibi för att säga att man har träffats och diskuterat.

När det gäller till exempel Regionkommittén är det en dörr till EU:s korridorer. Det är ett sammanhang som man kan använda för att komma i kontakt med rätt personer inom EU. När det gäller förhandlingar om den nya tullkodexen har vi verkligen använt denna möjlighet, och jag tycker att det har haft effekt. Genom att vara tydliga här och använda våra nätverk har vi kunnat påverka.

Via Ålands internationella forum har vi möjlighet att få till möten per automatik. Det handlar om att sitta vid borden, hålla ett anförande, att sitta i en kommitté och arbeta tillsammans med andra personer från Norden eller övriga Europa. Detta är ett långsiktigt arbete som vi behöver göra härifrån Åland.

Däremot, om vi vill få framgång i detta, behöver vi förbereda oss, och här tycker vi att vi kan utvecklas en aning. I sådana här sammanhang är det viktigt att Åland formulerar en tydlig åsikt. Vi kan inte bara sitta vid dessa möten och säga att vi vill ha mera samarbete. Alla vill ha mera samarbete. Vi kan inte sitta vid sådana här sammankomster och säga att Åland vill ha förändringar på område X. Alla vill ha förändringar på sina områden. Det viktiga här är att vara tydliga. Vi behöver formulera så kallade positionspapper i våra viktiga frågor. Det handlar om principen om A4, där vi kort och kärnfullt förklarar exakt vad det är vi vill och gärna återkoppla till ett regelverk där vi framför konkreta förslag på hur saker och ting kan ändras. Dessa åsiktsdokument kräver förberedelser av kunniga och insatta tjänsteinnehavare. Det är precis här Åland kan utveckla sitt politiska arbete.

Jag menar inte att vi ska anställa fem personer för all framtid, men jag tror att genom att fokusera våra resurser på att ta fram denna typ av dokument så kommer vi längre. Jag är övertygad om att denna typ av arbete skulle utveckla våra representationskontor i både Helsingfors och Bryssel. De är ensmanskontor idag, men de behöver också stöd för vilka frågor de ska driva och hur.

I takt med att viktiga beslut för Åland tas utanför självstyrelsen behöver vi i god tid påverka dem som ska ta besluten. Åland kommer periodvis att behöva öka sina resurser med fler kompetenser som kan hjälpa oss att på ett professionellt sätt formulera våra åsikter och driva dem i olika sammanhang. Om vi förbereder oss på denna nivå, så att de åländska representanterna i Nordiska rådet, BSPC, Regionkommittén eller var vi nu befinner oss, alltid har Ålands åsikt i huvudet då kommer Åland att nå större framgång. Med rätt formuleringar förstår våra kollegor i dessa sammanhang exakt vad det är vi vill. Genom att göra vår hemläxa kommer de att inse att ålänningarna är pålästa. Det kommer att skapa respekt och ge oss bättre möjligheter att komma framåt i centrala frågor för Åland.

Talman! Trots att Åland formellt sett inte har så stor makt internationellt, har vi en plats vid dessa bord, och vi behöver ta vara på dessa platser. Varje plats är en möjlighet, och den möjligheten bör vi utnyttja genom att vara pålästa, trevliga och drivande.

Inom ramen för självstyrelsens uppdrag kommer jag personligen att bidra till att Åland utvecklar det externpolitiska arbetet på detta sätt. Tack!

Talman!

Regionkommittén tillsätts av landskapsregeringen och är dess organ. Den samlade landskapsregeringen vill rikta ett varmt tack till ledamoten Anders Ekström. Det är alltid lite märkligt att stå här och uttrycka detta inom partiet, men jag vill ändå säga att det är allmänt gods att ledamoten Ekström har gjort mer i Regionkommittén än vad som tidigare har gjorts. Han har framfört viktiga frågor för Åland på ett mycket strategiskt och bra sätt. Från landskapsregeringens sida vill jag tacka för detta.

Jag vill också understryka och bekräfta de tankar som ledamoten framför när det gäller frågan om positionspapper. Det är just med dessa tankar i åtanke som vi nu försöker tydliggöra vår position inom EU-politiken. Vi vill lyfta fram de frågor som är viktiga för Åland och skapa en solid grund för ett sådant framtagande.

Först och främst vill jag tacka för berömmet.

Det är också viktigt att förstå när det gäller positionspapper att det är med dessa och de formuleringar som finns, och att man använder dem på rätt sätt med korrekta hänvisningar till rätt regelverk, det är då man verkligen förstår sammanhangen och vad vi vill åstadkomma.

Att bara komma dit och säga att vi vill ha det bättre eller att vi vill ha förenklingar biter inte så hårt. Men när man har de rätta formuleringarna, då gör det en extra skruv som ibland behövs. Jag vet att arbete pågår, men jag ville lyfta det för jag anser att detta är mycket viktigt.

Talman!

Det är just därför det är viktigt att lyfta fram dessa prioriteringar. Jag vill betona att detta är vad landskapsregeringens tjänstemän nu börjar arbeta efter. Ju tidigare lagtinget kommer med sina synpunkter, desto mer kan de också införlivas i det arbetet.

Det är också viktigt att ta fram tydliga positioner i dessa frågor. Vi vet att vi har för små resurser när det gäller dessa frågor, vilket har framkommit i många olika diskussioner. I de fallen har vi verkligen inte råd att ödsla resurser på något. Det är avgörande att vi inte driver en position som sedan ändras, eller att det uppfattas som att det inte finns en tydlig ståndpunkt i en fråga där det faktiskt finns åsikter, eller vice versa.

Det som ledamoten lyfter fram är oerhört viktigt. Just positionspapper är ett gängse arbetssätt även inom EU. Det är ett kompetent anförande.

Tack, talman!

Jag reagerar på att ledamoten Ekström nämnde att vi inte ska anställa fem personer för tid och evighet. Jag undrar därför om han har någon kortare anställning i åtanke. Vad exakt skulle de här fem personerna i så fall göra?

Det var kanske mer ett svepande exempel. Jag tänker att det ofta lyfts fram att vi skulle behöva mer resurser, och det kan vi nog behöva i vissa sammanhang, både i Helsingfors och i Bryssel.

Vad jag vill säga med detta är att det inte är antalet personer i sig som är det viktiga, utan vad de gör och vilka personer vi har där. Om vi nu ska anställa fler personer till Bryssel och Helsingfors, så behöver de vara minst av samma kaliber som de vi redan har, och helst ska vi kunna klona dem eller kunna komplettera med någon kompetens som vi inte har idag.

Det handlar alltså inte bara om antalet årsverken och antalet personer på plats som gör skillnad. Det har en jättestor betydelse vilken kompetens de har och vilka nätverk de besitter.

Med detta vill jag säga att bara att anställa personer kommer inte att lösa allt. Vi måste först veta vad det är vi vill göra, och sedan kan vi börja fundera på hur många resurser som krävs.

Talman!

Det som ledamoten Ekström nämnde i sitt repliksvar handlar om något som ofta tar tid att uppnå, särskilt när det gäller att öppna kanaler och skapa nätverk. Det finns vanligtvis en viss startsträcka innan man ser resultat.

Vi som har arbetat en hel del med frågorna vet att om vi får in helt nya människor, så har de också en ganska lång startsträcka innan de på riktigt kan leverera. Jag säger inte att vi inte ska ha nya personer, men jag undrar lite över tidsåtgången i det sammanhanget.

Jo, det är klart att det kan finnas en viss startsträcka, men man ska inte glömma att när man tar in nya personer så kanske de redan har varit på plats i några år och känner till institutionerna. I sådana fall kan startsträckan bli betydligt kortare.

Det viktiga här är att vi inte bara ser på att en viss region har ett visst antal personer, utan också på vilka personer som finns där och vilka frågor vi vill driva. Det handlar om ett långsiktigt arbete. Jag är inte emot att öka antalet resurser på det sättet, men jag vill betona att vi behöver fundera på hur vi gör det.

Vi kan också vinna på att fokusera våra resurser på olika saker, och det tycker jag att vi har visat att det går att göra.

Talman!

Jag skulle, som ordförande i Nordiska rådets delegation, vilja tala om det viktiga nordiska samarbetet. Det finns risk för en del upprepningar eftersom det inte var så länge sedan som vi hade externpolitik på agendan och Nordiska rådets årsberättelse.

Nordiska rådet är en av arenorna där Åland i praktiken bedriver utrikespolitik. Utifrån det externpolitiska meddelandet finns det därför skäl att göra en några iakttagelser när det gäller Nordiska rådet och dess utveckling under de senaste åren.

När diskussionen om Helsingforsavtalet inleddes var rådet till viss del splittrat. Det fanns olika utgångslägen, olika infallsvinklar och olika nationella prioriteringar. Det var inte särskilt förvånande. Norden består av fem stater och tre självstyrda områden, med skilda historiska erfarenheter och olika säkerhetspolitiska intressen och lagstiftningar. Det var också detta läge som rådde när man skickade vidare rekommendationen till Nordiska ministerrådet.

Men så uppstod ett läge som ingen av oss hade önskat – ett yttre hot, som på ett mycket påtagligt sätt förändrade både samtalsklimatet och riktningen. Ett säkerhetspolitiskt läge där stormakters intresse för Arktis, och särskilt Grönland, blev tydligt. Hotet i sig är givetvis inte önskvärt, men dess effekt blev att Norden enades. Det skapade en vilja att stärka det nordiska samarbetet, att förstärka sammanhållningen och – inte minst – att inkludera de självstyrda områdena som en del av detta gemensamma kitt. Arbetet med Helsingforsavtalet pågår, och den rapport som ministerrådet beställt är på kommande.

Talman! Den åländska delegationens arbetssätt visar att den strategi vi valt att arbeta enligt är ändamålsenlig. Vi har utnyttjat de möjligheter som skapats efter pandemin fullt ut: deltagande via Teams, simultantolkning som fungerar utmärkt och en hög närvaro i delegationsmötena. Vi har dessutom valt att arbeta brett, med representation i flera politiska grupper och utskott. Det gör att Åland finns med i fler rum än vad storleken egentligen borde tillåta

I detta sammanhang, där vi talar om Nordiska rådet, vill jag återkomma till en bild jag tidigare använt. Jag har beskrivit den åländska delegationen som en humla – en humla som enligt alla tidigare teoretiska modeller inte borde kunna flyga, men som ändå gör det. Det uttrycket passar också ganska väl på den åländska självstyrelsen i ett vidare perspektiv: formellt begränsad, men i praktiken handlingskraftig.

Denna lilla, men i många avseenden stora, självstyrelse behöver framöver ta ställning till hur Åland ska agera i händelse av nya medlemsmöjligheter i rådet. Ett fullständigt medlemskap skulle kräva ökade personella resurser och därmed också mer finansiering. Samtidigt är det uppenbart att detta kräver politisk vägledning hemifrån. Lagtinget behöver, exempelvis genom självstyrelsepolitiska nämnden, ge färdkost i frågan om Ålands ambitioner. Det stärker delegationens mandat och tydliggör vår linje i det fortsatta arbetet.

Mot den bakgrunden är det mycket betydelsefullt att de självstyrda områdena nu har presidieplatser i Nordiska rådet. För Ålands del är detta ett konkret resultat av långsiktigt arbete och politisk närvaro – och det ska sägas, med tydlig draghjälp av den färöiska delegationen som var de som föreslog denna utvidgning. Det är också ett tecken på att rådet rör sig i riktning mot ökad inkludering och ökad realism i fråga om hur det nordiska samarbetet faktiskt ser ut.

Talman, det externpolitiska meddelandet tar också upp fjolårets gemensamma ordförandeskap mellan Finland och Åland i Nordiska ministerrådet. Det var första gången ett självstyrt område deltog i ett sådant upplägg. Programmet, med fokus på övergripande säkerhet och smidigt nordiskt samarbete i osäkra tider, placerade Norden tydligt i den förändrade världsordning vi nu befinner oss i. Detta ordförandeskap följs i år upp av ett gemensamt 0rdförandeorprogram också i Nordiska Rådet för Finland och Åland.

Det är svårt att tala om det nordiska samarbetet utan att beröra det ökade strategiska intresset för Arktis, och särskilt för Grönland. Här sker en geopolitisk förskjutning som bokstavligen sker på och runt nordisk mark. Det förändrar Nordens roll till någon typ av geopolitiskt centrum.

I detta landskap blir Norden, och därmed Åland, en stabiliserande aktör. Ett område där samarbete, rättsstat och parlamentariskt förankrad politik fortfarande är bärande principer. Det är ingen liten sak och något att stå upp för.

Sammantaget, talman, visar detta att Åland gör både avtryck och intryck i det nordiska samarbetet. Inte genom formell tyngd och antal ledamöter på plats, utan genom närvaro och politisk uthållighet. Den åländska självstyrelsen är kanske liten till formen, men den är närvarande där det sker. Och här vill jag återvända till humlan. För humlan flyger inte bara. Den gör också något annat, något minst lika viktigt. Den pollinerar. Den för samman, överför och möjliggör.

På samma sätt kan Åland, genom Nordiska rådet och i samspelet med Nordiska ministerrådet, fungera som en politisk pollinatör. Vi rör oss mellan nivåer, mellan parlamentariskt och mellanstatligt arbete, mellan självstyrelser och stater. Vi för in perspektiv, erfarenheter, problembilder och lösningar.

I en tid när världsordningen förändras och där utvecklingen allt oftare sker på nordisk mark, är just den rollen avgörande. Aktörer, stora som små, som bidrar till sammanhållning, förståelse och kontinuitet. Tack!

Tack, talman!

Jag vill tacka Nordiska rådets utskottsordförande för en bra redogörelse i den tid vi står inför och är i. Ledamoten betonar den viktiga färdkost som vi skulle behöva från den självstyrelsepolitiska nämnden, och jag vill bara säga att jag understöder det.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi snart diskuterar frågorna kring Ålands eventuella utökade medlemskap i samband med revideringen av Helsingforsavtalet. För min del ser jag gärna att vi följer Färöarna och Grönland i detta avseende.

Självklart behöver vi diskutera praktikaliteterna, och där behöver vi färdkost.

Tack, talman!

Jag har efterlyst den här diskussionen en tid, och den blir allt mer aktuell i och med att den rapport som ministerrådet har beställt kommer att färdigställas. Därefter ska vi se hur den behandlas vidare, och om det tillsätts någon kommission eller inte.

Som vi kunde lära oss i debatten i måndags finns det olika viljor och prioriteringar här i lagtinget. Vi behöver ta avstamp i dessa olika viljor och prioriteringar för att se hur vi ska kunna knyta ihop säcken, så att delegationen och samarbetsministern kan arbeta mot samma mål.

Tack, talman!

Jag tyckte att måndagens debatt om externpolitiken illustrerade att det finns olika åsikter om hur vi ska gå vidare. Det är viktigt att vi diskuterar detta på en bred nivå här i lagtinget. Så att vi kan samla det i utskottet och ta med dessa åsikter på nordisk nivå.

Talman!

Det var ett bra anförande. Jag vill, likt ledamot Mattsson, säga att det är viktigt att debatten förs här i lagtinget och att vi lägger upp den på agendan, eftersom vi snart ställs inför fait accompli. Vi måste veta vad vi vill. Vi måste fundera: Ska vi, kan vi eller bör vi.

I arbetsgruppen som jag satt i, så hade vi diskussioner om att det nödvändigtvis inte måste vara så att de små självstyrande länderna ska hålla de stora sessionerna. Kanske bör de istället förläggas till huvudstäderna, vilket skulle kunna underlätta när det gäller kostnader, absolut, men framförallt säkerhetsmässigt. När det hölls på Island var det ju en enorm satsning som gjordes för att ha tillräckligt antal poliser på plats.

Tack, talman!

Jag ska se om jag hinner återkomma till de praktiska detaljerna.

Jag vill lyfta fram att ledamot Holmberg-Jansson gjorde ett stort arbete i den här arbetsgruppen, som till slut lämnade ifrån sig rekommendationen till ministerrådet.

Men jag vet själv, som medlem i rådet, att man blir lite ambivalent när det gäller att framföra de faktiska åsikterna om vad Åland verkligen vill. Vi har inte hela den handeln i ryggen på något sätt hemifrån, så det skulle vara jätteviktigt.

Som ledamoten framhåller kanske vi behöver hitta en medelväg som vi faktiskt klarar av att bära. Det handlar inte bara om en säck med pengar och att allt är löst. Den säkerhetsapparat som vi har sett i tidigare sessioner skulle bli väldigt svår för Åland att hantera.

Talman!

Jag tänker på de diskussioner som ägde rum i måndags, men jag vill också belysa hur vi ser på saker och ting. Jag är övertygad om att vi har precis samma utmaningar som Grönland och Färöarna i många frågor. Men de har valt att inte se det som ett problem; de fokuserar istället på det de vill se och löser det sedan vartefter, medan vi vill ha en lösning för att kunna se vart vi vill innan vi är där. Det är en stor skillnad i tankesätt.

Tack, talman!

Det var en väldigt intressant iakttagelse. Det kan verkligen framstå som att våra autonoma grannar i Norden har haft målet framför ögonen hela tiden och marscherat i rask takt, utan att stanna upp och vara så där försiktigt tillbakahållna som vi kanske kan upplevas vara.

Det viktiga, enligt mitt sätt att se det, är att vi inte på något sätt blir en C-klass medlem. Vi måste stå upp för vår egen parlamentarism och vår autonomi, och ha motsvarande status som Grönland och Färöarna, oavsett vad som möjliggörs framöver.

Tack, talman!

Bästa kollegor och åhörare. Vi ska vara stolta och med gott självförtroende konstatera att vår externpolitik per capita är omfattande. Det bevisar innehållet i detta externpolitiska meddelande och det har flera landskapsregeringar bevisat under de senaste årens alltmer ökande flöde av EU-lagstiftning som ständigt utmanar vår självstyrelse. Mycket av denna debatt har handlat om resurser. Idag gör Åland mycket med begränsade resurser. Det handlar om prioriteringar. Jag skulle gärna se att ordet spara i samband med att vi nämner det finanspolitiska ramverket byts ut mot prioriteringar. Prioriteringar borde vara utgångspunkten när vi diskuterar nya resurser.

Talman! Snart har fyra år gått sedan Rysslands anfallskrig inleddes, fyra vidriga år av lidande och misär för oskyldiga ukrainare. I fjol och även för två år sedan lyfte jag idrottens stora roll i geopolitiken, men även som brobyggare i all externpolitik. En brobyggare utan vapen, men med en stor påtryckningsmöjlighet.

Åland är en del av den nordiska idrottsfamiljen och därmed en del av de ställningstaganden som de nordiska ländernas idrottsförbund gör. Den nordiska idrotten har överlag varit väldigt tydlig gällande Ukrainas situation.

För ett par veckor sedan var det final i tennisturneringen i Brisbane i Australien. Ukrainskan Marta Kostyuk förlorade finalen mot en vitryska. I sitt tacktal berättade Marta att natten innan finalen hade hennes systers bostadskvarter i Ukraina bombats, elen försvunnit och med en utomhustemperatur liggande på minus 20 grader var förhållandena givetvis fruktansvärda. Det var inget vanligt tacktal i samband med en tennisfinal, men ack så viktigt att hela tiden påminna om misären.

USA:s hot att införliva Grönland utan något som helst stöd i internationell rättsordning, har åtminstone tillfälligt lagt sig. Även här var idrotten snabba att nyttja sitt påtryckningsmedel. De flesta europeiska länder som är kvalificerade för sommarens fotbolls-VM som går av stapeln i bl.a. USA, klargjorde att de mycket starkt övervägde att bojkotta sommarens VM. Ett tydligt svar på president Trumps mycket fientliga och respektlösa agerande gentemot Grönland och Danmark.

Det här visar idrottens slagkraft och möjlighet att vara en megafon mot orättvisa i en värld som mer än någonsin präglas av några få väldigt arga och i sina sätt små män.

Åland ska vara stolt över vad vår idrott gör på de nationella och internationella scenerna. Jag tycker därför idrotten bör ges ett utrymme i det externpolitiska meddelandet. Vi bör sträcka på oss och med självförtroende föra fram de åländska exemplen när det kommer till integration, där idrotten är en naturlig inkörsport. Det finns inget effektivare ställe att lära sig språket på, att träffa nya kompisar och som dessutom gör att du blir starkare, får mer ork och gör det enklare att lära sig saker, än inom idrotten. I det fallet är idrotten en multivitamin med många goda effekter och jag undrar om det finns någon som hanterar integrationen av barn och unga bättre än vi på Åland.

Vi ska givetvis vara stolta över vår framtagna folkhälsostrategi och vi ska vara mycket stolta över den finansieringsmodell av den tredje sektorn och som i alla fall hittills, medverkat till att alla haft råd att vara med i en fritidsverksamhet. Jag undrar om Åland inte ligger i särklass när det gäller finansieringen av tredje sektorn? Vi har ett spelbolag PAF som tar samhällsansvar och kanske just därför är PAF så populärt, det här ska vi vara stolta över.

Ålands unika självstyrelsemodell och demilitarisering är ett grandiost exempel för omvärlden att söka diplomatiska lösningar ur. Men vi har som sagt flera Ålandsmodeller där inte minst vår idrottssektor besitter spetskompetens och jag hoppas allt detta ges utrymme i nästa års externpolitiska meddelande.

Jag vet att organisationen Ålands Idrott gärna är behjälpliga med att skapa innehållet i ett kommande stycke. Självklart ska vi vara stolta över vår idrott som är en del av världens största rörelse, idrottsrörelsen. Självklart ska vår idrottsmiljö vara en del av den externpolitik som äger rum varje dag i både stort och smått och som bidrar med glädje även när delar av världen är svart av elakhet och protektionism, men där glädjen även kan kombineras med sunda ställningstaganden om vad som är rätt och fel.

Geopolitiskt är idrotten ett tungt diplomatiskt vapen och den är Åland en del av, men vi är även föredöme när det kommer till tredje sektor, föreningsliv, folkhälsostrategi och integration. Tack, talman!

Talman!

Vi har ett moderat beslut om att ledamoten Holmberg höll ett riktigt bra anförande. Det blir lätt rundgång i den externpolitiska debatten, och självklarheter upprepas och tuggas om och om igen.

Det är därför mycket välkommet att ledamoten Holmberg lyfter fram dessa aspekter och bryter av lite mot hur debatten har varit så här långt. Tack för ett väl genomfört anförande!

Tack ledamot Valve!

Tack, herr talman!

Jag lyssnade på ledamoten Holmberg här. Hon talade om idrotten, och det är förstås som han säger: det är bra med idrott, och det sprider Åland i världen. Jag håller med honom om det han säger.

Jag minns förra årets debatt om just detta, där ledamoten hade ett väldigt snarlikt anförande. Han betonade att till nästa år måste det komma med lite mer om idrotten. Det är verkligen viktigt att få med mer om idrotten. Vad jag förstår av ledamoten är att detta år också är en besvikelse, det står inte så mycket om idrotten. Borde inte en ledamot ha möjlighet att påverka detta och få in mer om idrotten som han brinner för? Vad är det som har hänt?

Tack, talman!

Tack ledamot Wikström. Det externpolitiska delen är tjockt och innehåller mycket information. Jag har förståelse för att man inte kan prioritera allt. Men som gammal idrottare ger man aldrig upp. Kanske kan vi även nästa år påpeka att idrott bör nämnas mer. Skämt åsido, förra året lyfte jag fram idrotten som en geopolitisk faktor, särskilt med tanke på situationen i Ukraina.

Men vi har faktiskt mycket att vara stolta över som jag vågar påstå att är ganska unikt. Just integrationen och hur vi finansierar den tredje sektorn, det gör att vårt föreningsliv har något av ett världsrekord på många sätt. Jag är övertygad om att detta kommer att ge ett avtryck nästa år.

Talman!

Vi diskuterade den här frågan tidigare, ledamoten Holmberg och jag. Generellt sett har man inkluderat samarbeten där det finns formella avtal mellan landskapsregeringen och andra parter. Jag håller med om allt som ledamoten Holmberg säger i sak.

Det är dock viktigt att göra en avgränsning när det kommer till det externpolitiska meddelandet. Avgränsningen har vi faktiskt gjort ännu striktare i år. Tidigare har vi haft med flera samarbeten, där det har funnits någon form av lösa samarbeten mellan landskapsregeringen och andra aktörer. Men landskapsregeringen i sig har inte dessa samarbeten, utan det är just Ålands idrottsförbund och andra aktörer som är involverade. Därför finns det inte heller med i dokumentet.

Precis som jag menar, om vi nu pratar om fredsrörelser och Ålands fredsinstitut, så finns inte heller dessa med, liksom de kulturella aktiviteterna. Vi ska inte blanda in externpolitik med allt som vi anser vara viktigt, utan vi ska fokusera på det som landskapsregeringen formellt är involverad i.

Tack, talman!

Tack, minister Zetterman. Jag har full förståelse för det. Jag tror ändå att, precis som jag försökte påpeka i mitt anförande, att vi ska vara stolta. Vi ska kunna föra ut något som vi är unika i, och jag tror att vi faktiskt kan åstadkomma något till nästa år. Vi hänger inte bara med i kölvattnet på andra, utan vi är faktiskt först i kön på många sätt.

Detta är ett levande dokument som också ska utvecklas. Vem vet, kanske kommer det med lite mer nästa år. Jag hoppas på det.

Talman!

Som sagt, landskapsregeringen har att förhålla sig till de arbetsdirektiv som kommer efter lagtinget. Lagtinget har alla möjligheter att foga till dessa frågor. Precis som ledamoten Holmberg nämner, är både idrotten och kulturen viktiga aktörer när det gäller allt från att sprida Ålandsexempel, till integration och att skapa reella möten mellan människor. Vi ser vad framtiden har att erbjuda.

Vi har försökt vara ännu mer strikta i vår förklaring eftersom vi har uppfattat att lagtinget önskar en större stringens i dessa meddelanden. Detta är ett försök att uppnå de värden som vi nu har arbetat med. I år tar vi upp ännu färre samarbeten än vad vi har haft tidigare.

Tack, talman!

Ser man på EU-nivå så är folkhälsoarbetet väldigt omfattande, och den bollen har man verkligen tagit hand om. Vi ser med oro på utvecklingen, bland annat hur lite barn och ungdomar rör på sig, samt den allt mer sänkta fysiska statusen som också påverkar den psykiska hälsan hos oss individer.

Jag är säker på att den här utvecklingen inom de områden jag pratar om kommer att göra att även Åland kan göra avtryck.

Tack, talman!

Tack ledamoten. Min kollega, minister Zetterman, redogjorde nu för själva avgränsningen. Jag håller helt med ledamoten om att idrotten är en form av diplomati och att våra idrottare är viktiga Ålandsambassadörer och gör ett mycket centralt arbete.

För att nämna något i diskussionen och få det till protokollet: Ålands Idrottsförbund deltar bland annat i de nordiska mötena. De nordiska olympiska kommittéerna träffas och har sin egen ställning där, och de deltar som en autonom part, vilket jag lyfter fram i denna diskussion och debatt.

Tack, talman!

Tack, ministern. Det är precis det jag nämnde här: Åland är också en del av den nordiska idrottsfamiljen, och det är väldigt viktigt. Jag är övertygad om att vi har ett OS om drygt en vecka. Nu ryktas det om att amerikanska ICE-poliser eller soldater, vad de nu kallas, kommer att finnas på plats i Milano för att skydda de amerikanska idrottarna. Det ska bli intressant att följa.

Milanos borgmästare var väldigt arg igår i alla fall på grund av att det ska komma ett ICE-gäng dit. Idrotten är ständigt i ropet när det gäller geopolitik.

Tack, talman!

I det här extremt politiska meddelandet pratar vi om civil beredskap. Civil beredskap är ett begrepp som omfattar krisberedskap och civilt försvar, och kan sägas vara ett slags samlingsbegrepp eller samhällets motståndskraft mot externa hot och kriser.

Jag vill betona att sammanhållningen i samhället och tilliten mellan människor kanske är vår viktigaste beredskap när det gäller hot mot samhällsordningen. Det är just detta jag tänker prata om.

Sammanhållningen och kittet mellan människor är generellt sett god å Åland god, enligt min mening. Men vi behöver bevaka dessa frågor för att fortsätta verka på detta sätt. Vi ska komma ihåg att Åland är en ö med en relativt liten befolkning, och vår största styrka inom beredskapen är, i min mening, vår sammanhållning och tilliten mellan varandra.

Gemensamma traditioner och värderingar är grundläggande för att vi ska känna samhörighet. Det handlar om att veta att de människor man möter i samhället har samma grundläggande värderingar som en själv, vilket skapar en känsla av att vara hemma bland sina gelikar. Detta i sin tur skapar trygghet och gemenskap i samhället.

Vi bör akta oss noga för snabba förändringar i samhället, vare sig det handlar om lagstiftning eller andra åtgärder som kan splittra befolkningen. Som beslutsfattare bör vi agera för att undvika sådana åtgärder.

Förändringar ska, enligt min mening, genomföras i största möjliga mån i samklang med folket och inte påtvingas uppifrån. Vi ska genomföra dem varsamt och med eftertanke. Detta är viktigt oavsett vad som sker i vår omvärld och vilka politiska strömningar som råder.

Vad har detta att göra med extern politik? Ni har redan varit inne på det, men jag anser att det är viktigt för självstyrelsen att människor känner sig som en del av vårt självstyrelsesamhälle. Åland består till stor del av människor som har flyttat hit från våra närregioner och som bär med sig sin egen identitet. Att få dessa människor att känna sig som en del av vårt självstyrda samhälle är viktigt. Om de inte känner sig hemma och som en del av samhället, blir det svårt att förstå varför självstyrelsen är viktig. I förlängningen kan man säga att självstyrelsen undermineras om vi inte lyckas få de som kommer hit att känna sig hemma och att värna om självstyrelsen.

Det blir en konsekvens. Bryr man sig inte om självstyrelsen, man känner sig inte hemma, man kanske tänker att Åland är en del av Finland och inte eget på det viset, så i förlängningen leder detta till att vi bryr oss mindre om dessa frågor också.

Jag vill också påpeka att även om vi pratar om invandrare, så är det bra att människor med liknande värderingar som våra egna flyttar hit från våra närregioner och bidrar till vårt samhälle. Denna inflyttning är en förutsättning för ett fortsatt stabilt och välmående samhälle. Självstyrelsen och det svenska språket är viktiga för våra liv här, och de utgör en central del av vår åländska identitet.

När vi pratar om identitet är vår nordiska samhörighet också viktig, eftersom vi lever i gränsregionen mellan Finland och Sverige.

Jag vill nämna det nya varumärket; .ax som landskapet nyligen har lanserat. Det är en webbplats som ska samla budskap om Åland till omvärlden. När jag tittar på den ser jag att det finns ett starkt fokus på ålänningar som har bott här i flera generationer. Man hänvisar till martallen osv. Jag har full respekt för de som har bott här i flera generationer, men jag tycker att man samtidigt har missat att vi har en stor inflyttning från Finland och Sverige, historiskt sett.

Vår nordiska samhörighet gör att människor som flyttar hit från olika delar av Finland och Sverige kan känna igen sig i hur vi tänker här på Åland. Jag är själv född här på Åland, men mina föräldrar är inte det. Trots detta känner jag mig helt och hållet som en ålänning. När jag pratar med andra i liknande situationer, som har kommit hit och inte är födda här, ser jag att det kan ta lång tid innan de verkligen känner sig hemma. Jag vill betona denna aspekt när vi nu pratar om civil beredskap och sammanhållning.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vi öbor utvecklar ett särskilt förhållningssätt till världen, präglat av vårt insulära läge. Den sammanhållning och tillit mellan människor som vi har är särskilt viktig för att vi här på Åland ska ha en god beredskap i en orolig omvärld. Vi har visat flera gånger att vi klarar av detta, och vi måste fortsätta tänka på det. Tack!

Tack, herr talman!

Det var ett mycket klokt anförande av ledamoten Wikström i dag i den här debatten. Vi pratar om vikten av integration, just för att människor ska kunna känna sig hemma i vårt samhälle och därmed fullt ut ta del av gemenskapen. Detta är också viktigt för sammanhållningen och beredskapen.

Jag vet att ledamot Wikström har arbeta med integrationsfrågor tidigare. Jag har själv erfarenhet av det sociala arbetet och hade tänkt ställa en replikfråga, men Wikström svarade på den innan han avslutade.

Vi kan diskutera det, lite kring problematiken med att bli integrerad på Åland på riktigt. Att flytta hit innebär inte alltid att man känner att man ingår i samhället. Detta kan vara ett bekymmer i mindre samhällen där den sociala kärnan är stark. Man känner varandra sedan länge, kanske är man släkt, och jag tror att det är en viktig fråga att vi kan åtgärda detta här på Åland. Vi behöver hitta sätt att hjälpa folk att enklare komma in i samhället.

Tack, talman!

Jag håller med, åtminstone till viss del.

Den föregående talaren pratade om idrottens och föreningslivets roll, och de har verkligen en stor betydelse, kanske framförallt bland ungdomar.

När man pratar med människor som har flyttat hit, så är det många som gör det för arbete. Genom just arbetet får man ofta mycket av det här, särskilt om man delar samma grundläggande värderingar. Det blir då inte så svårt att förstå varandra, att komma överens och att integreras i samhället.

Men jag tror att det också är något som vilar på oss som bor här. Det handlar om att bjuda in dem som kanske inte kommer in i samhället till gemenskapen. De flesta människor är vänliga.

Jag tror att mycket av den civila beredskapen handlar om att vi från offentligt håll ska kunna hjälpa till så mycket vi kan. Det handlar om att identifiera de sociala strukturer som finns och hur vi kan hjälpas åt.

Till exempel, om man kommer hit som nyinflyttad, kan det vara värdefullt att hitta gemensamma intressen med personer som bor i ens närhet.

Ledamoten nämnde föreningslivet, vilket jag tycker är väldigt bra. Jag uppskattar initiativet från Leader, just Lokal Kraft Åland, där man nu vill engagera civila och arbeta på gräsrotsnivå för att väcka intresse bland befolkningen och medborgarna.

Det finns ett fokus på byar och lokala gemenskaper, där man tänker sig att använda gamla ungdomsgårdar och liknande lokaler på ett nytt sätt. Dessa platser kan fungera som naturliga mötesplatser och få ett nygammalt syfte. Jag tror att detta är en viktig aspekt, och jag tror att den är viktigare än vi kanske inser när det kommer till pudelns kärna.

Tack, herr talman!

Absolut, ledamoten talade om civilt arbete på gräsrotsnivå. Jag har också varit med på den där Leaderkursen där man fick höra om vad man planerar. Ledamoten kanske är mer involverad än jag själv, men jag skulle vilja säga att Mariehamn är lite svårare när det gäller just de här frågorna.
När man bor i en stad, även om Mariehamn är en liten stad, blir man lättare anonym, så att säga.

Men det handlar om sådana små saker i samhället, som att man hälsar på varandra eller vinkar när man går över vägen. Det är dessa små gester som visar respekt för sina medmänniskor, och det är något jag försöker tänka på. Det är bra att göra det.

Avslutningsvis, när vi pratade om strukturer, så jag anser att politiken har ett ansvar för att inte aktivt driva en politik som alltför stor grad splittrar människor.

Talman!

Under den förra mandatperioden präglades EU:s politik i hög grad av den gröna given och omfattade klimatåtgärder. För jordbruket innebar detta både nödvändiga omställningar och delvis ökade krav, ofta i form av mer administration och högre produktionskostnader.

Idag ser vi ett tydligt skifte i kommissionens fokus. Tillväxt, konkurrenskraft, förenkling och säkerhet lyfts fram som prioriterade områden. För jordbruket, där lönsamheten under lång tid har varit svag, ser jag detta skifte som direkt avgörande för en näring som redan är hårt pressad. Hur nästa programperiod utformas kommer därför att få stor betydelse.

För lantbrukarna handlar förenkling handlar inte om sänkta ambitioner, utan om möjligheten att lägga mer tid på produktion, djurhållning och landskapsvård och mindre tid på administration. Förenklingarna måste dock vara träffsäkra och fungera även för småskaliga producenter.

För det småskaliga jordbruket på en ö ser vardagen annorlunda ut än i fasta Finland. Transporterna är dyrare, exportkostnaderna höga och tillgången till marknaden mer begränsad. Insatsvaror blir dyrare redan innan de når gården, samtidigt som de åländska producenterna förväntas konkurrera på samma villkor som betydligt större jordbruk med helt andra skalfördelar. Detta påverkar lönsamheten och investeringsviljan, och i förlängningen även viljan att ta över och utveckla gårdar.

År 2023 publicerade Pellervos ekonomiska forskningsinstitut en utredning om konsekvenserna av den nuvarande CAP-perioden, med fokus på djurhållningen på Åland och i den finska yttre skärgården. Utredningen pekar tydligt på de särskilda förutsättningar som råder här: geografisk isolering, högre kostnader och en näringsstruktur som skiljer sig väsentligt från fasta Finland och andra närliggande länder. Jag upplever att detta bekräftas i flera sammanhang. Strukturrationalisering har i vissa fall gått för långt och är inte anpassad till småskalighet och små skärgårdsöar.

Här vill jag särskilt lyfta frågan om Ålands geografiska särställning. Åland är i sin helhet en ö och ett skärgårdssamhälle. Transportkostnader, marknadstillgång och sårbarhet gäller hela Åland, inte bara de små skärgårdskommunerna. Att endast delar av Åland idag klassas som skärgårdsområde eller yttre skärgård speglar inte den verklighet som det åländska jordbruket möter. Att hela Åland erkänns och klassas som yttre skärgård skulle ge bättre möjligheter till anpassade stöd, mer rättvisa konkurrensvillkor och ett regelverk som tar hänsyn till ö-läget.

Det här är en fråga som bör drivas aktivt på nationell nivå, särskilt i kommande diskussioner om jordbrukspolitiken och EU:s direkta stöd. Idag räknas Åland in i två olika områden, i enlighet med den förordning som finns.

Unga människor som vill bli lantbrukare måste känna framtidstro och kunna lita på att jordbruket kan erbjuda en ekonomiskt hållbar verksamhet också på lång sikt. Här spelar EU:s jordbrukspolitik och de direkta stöden, samt hur de anpassas till lokala förhållanden, en avgörande roll.

Ett konkurrenskraftigt europeiskt jordbruk kan inte bygga på en modell som passar alla lika. För att EU:s politik ska fungera även i framtiden måste den ge utrymme för regionala särdrag och för det småskaliga jordbruket, särskilt i skärgården som Åland, där vardagen präglas av särskilda utmaningar och stora mervärden.

Talman! År 2026 blir ett viktigt år för jordbruket ur ett EU-perspektiv. Arbetet med nästa programperiod, 2028-2034, kommer att intensifieras, och det vägval som görs nu kommer att få långsiktiga konsekvenser för jordbrukspolitiken. Samtidigt förutsätter arbetet med implementeringen av EU-kommissionens så kallade Omnibus-förslag, där förenkling och minskad administrativ börda står i fokus.

Mot den bakgrunden är det viktigt att landskapsregeringen har en tydlig och aktiv position i EU-arbetet.

För det första behöver man stöda en jordbrukspolitik som prioriterar stärkt konkurrenskraft och förbättrad lönsamhet för primärproduktionen. Utan lönsamhet finns varken investeringsvilja, generationsväxlingar eller framtidstro.

För det andra bör landskapsregeringen aktivt stöda förslag som förenklar regelverk och minskar den administrativa bördan, både för enskilda lantbrukare och för myndigheter.

Vidare är det viktigt att värna en miljö- och klimatpolitik som bygger på incitament och teknisk utveckling, där höga ambitioner kan förenas med bibehållen produktionsförmåga. Jordbruket måste vara en del av lösningen, inte reduceras till ett problem.

Som så många gånger sagts spelar djurhållningen en särskilt central roll för att bevara den biologiska mångfalden och det öppna kulturlandskapet. Det är värden som inte kan tas för givna, men som kräver aktiva lantbrukare.

Slutligen bör landskapsregeringen fortsättningsvis stöda initiativ som stärker unionens livsmedelsförsörjning och robusthet ur ett beredskapsperspektiv. Händelserna i vår omvärld har tydligt visat att lokal och regional livsmedelsproduktion är en strategisk resurs, och dessa prioriteringar lyfts välförtjänt i landskapsregeringens externpolitiska meddelande. Tack för det, talman!

Tack, talman!

Ledamoten Mattsson inleder med att konstatera att EU hade fokus på grön omställning under förra mandatperioden. Hon fortsätter sedan med att säga "men nu är fokus på förenklingar". Jag blir förstås nyfiken på om ledamoten kan ge exempel på byråkratiska hinder eller administrativa pålagor kopplade till miljö- och klimatområdet, som ledamoten anser vara onödiga och som borde förenklas eller tas bort för det åländska jordbruket.

Vilka administrativa pålagor kopplade till miljö- och klimatområdet behöver förenklas för att underlätta för det åländska jordbruket?

Tack, talman!

Så här på rak arm har jag inte så många exempel, men jag tycker att man ska vara noga när man ser på de här förenklingarna och fundera på var de småskaliga öarna kan ha nytta. Det är en viktig aspekt, och jag tror att landskapsregeringen följer med i detta. Jag vill särskilt påpeka just det.

Tack, talman!

Det är viktigt att vara noga med hur vi använder ordet "förenkling", som är ett positivt begrepp. Det är bra om man kan ge exempel på vad man menar med det, annars kan det lätt tolkas som att en förenkling innebär en urvattnad miljö- och klimatpolitik, vilket jag inte tror att ledamoten står för.

När det gäller frågan om vad som behöver göras på EU-nivå för att förenkla för det småskaliga jordbruket, är jag också intresserad. Jag stöder tanken på ett småskaligt och välfungerande jordbruk, medan vi historiskt har sett en utveckling mot allt större enheter.

Vad har ledamoten för tankar om vad som behöver göras på EU-nivå för att verkligen understöda att ett småskaligt jordbruk kan fungera, särskilt med tanke på det som ledamoten nämnde angående konkurrenskraft och så vidare?

Tack, talman!

Det är stora frågor på kort tid. Det jag särskilt ville poängtera med mitt anförande är hur de nationella stöden idag klassificeras efter vissa områden. Åland räknas både som yttre skärgård och som skärgård, vilket gör att djurstöden till exempel är olika.

Jag anser att hela Åland borde ha samma stöd per djurenhet. Det ska inte spela någon roll om du har mjölkkor i skärgården eller på fasta Åland, eftersom fraktkostnaden är densamma. Det behövs ett nationellt djurstöd som fungerar för hela Åland.

Det var egentligen huvudpoängen i mitt anförande, som tillhör externpolitiken: att Åland behöver arbeta och lobba med dessa frågor kring hur man prioriterar de nationella stöden.

Tack, talman!

Jag måste börja med att erkänna att jag faktiskt inte tog replik på ledamotens anförande. Jag tog replik eftersom jag såg att Röblom gjorde det och förstod att han skulle ondgöra sig över förenklingarna, sin vana trogen.

Jag vill bara säga att vi är många politiker, lyckligtvis, som står bakom dessa förenklingar från EU.

För att ge ett exempel på något som drabbar lantbrukare väldigt hårt, det är ESG som jag har pratat om många gånger. Den styrningen gör att det är mycket svårare för lantbrukare med så kallade höga klimatutsläpp att få förmånliga lån, jämfört med andra verksamheter, vilket påverkar dem i hög grad. Det är ett exempel.

Tack, talman!

Det är ett gott exempel som jag inte kunde dra ur rockärmen så här på rak arm, men jag kan bekräfta att det är problematiskt idag hur man får stöd. Det handlar det om hur bankerna klassar klimat och klimatutsläpp. Jag tycker det är jätteviktigt att även se jordbruket i detta sammanhang och bedöma vilken klimatnytta det har, så att det kan räknas som neutralt.

Om vi inte får några investeringar på Åland kommer vi att halka efter, och det kommer i sin tur att påverka utvecklingen inom jordbruket. Utan en god utveckling kan vi inte uppnå lönsamhet, vilket är nödvändigt för att finansiera olika klimat- och miljöåtgärder.

Detta är ett viktigt påpekande, ledamoten.

Tack, talman!

Jo, alla sådana här system, politiskt skapade system som har för avsikt att påverka marknaden i en viss riktning, kommer alltid med en nackdel. I det här fallet handlar det om den mat som lantbrukarna producerar, den kommer vi alla att behöva äta. Om lantbrukarna inte kan producera maten, till exempel för att de har svårare att få lån, då måste vi hämta maten från någon annanstans. Det är inte särskilt sannolikt att klimatutsläppen blir lägre när maten produceras på andra platser; snarare kan de bli högre.

Dessutom ska maten transporteras hit, vilket påverkar inte bara lantbrukarna utan även förädlarna här på Åland. Sist men inte minst påverkar detta i hög grad vår resiliens och vår beredskap.

Tack, talman!

Det illustrerar också vikten av att Åland i stort skulle räknas som yttre skärgård. Vi har andra förutsättningar och dyra produktionskostnader, men vi konkurrerar med jordbrukare runt om oss och på samma marknader. Om vi inte har samma konkurrensvillkor blir det helt enkelt svårt att producera lönsamt på vår ö. Dessutom kan vi inte ha samma kontroll över de produkter som vi producerar.

Talman!

Som alltid diskuterar ledamoten Mattsson initierat när det gäller jordbrukspolitiken och frågan kring ytterskärgården är en fråga som landskapsregeringen också arbetar med.

Jag vill dock lyfta fram ett annat perspektiv, nämligen olika regioner och även vikten av att vi ser att hela Åland är glesbygd, jordbruk och skärgård i de flesta fall när vi diskuterar EU, EU-finansiering och utvecklingsprogram. Det finns det goda skäl att söka samarbeten, lite bredare kanske än vad vi gör idag.

Tack, talman!

Det är fint att ministern bekräftar det arbete som görs för att lobba för att Åland ska bli ett skärgårdsområde i dessa sammanhang. Jag tror att det blir väldigt viktigt inför nästa programperiod, när vi inte riktigt vet hur det kommer att se ut. Det handlar om att förstå de utmaningar vi har här på Åland, även på nationell nivå.

Detta rör de nationella stöden och de som delas ut via förordning i Finland, det är dessa jag syftar på.

Talman!

Det här externpolitiska meddelandet behandlar vi i en tid då världen känns mer osäker och labil än på mycket länge. Det som vi tagit för givet under lång tid har varit stabila gränser, respekt för små stater, tillit mellan nationer och det är i dag absolut inget vi längre kan ta för givet.

Vi har ett krig i Europa. Vi har ett säkerhetsläge i vårt närområde som snabbt har förändrats. Vi har nu sett hur stormaktspolitik återigen blir mer aktuell, inte minst genom USA:s uttalade krav och påtryckningar kring Grönland.

Det här är en utveckling som vi inte kan bortse ifrån. För när en stormakt öppet börjar tala om ett självstyrt områdes framtid, då berör det inte bara Danmark och Grönland, det berör det oss alla i Norden. Det berör vårt sätt att se på självstyrelsen, på små samhällens rätt och på folkrätten, gränser och respekt för den världsordning vi känner och som nu inte längre kan tas för given.

Talman! Vi lever dessutom i en tid där det blir allt svårare att veta vad som är sant, och vad som bara ser ut att vara sant. Vi möter AI-genererade filmer och manipulerade bilder och när de med högst makt i världen visar att det är okej att använda bilder som inte är sanna är vi ute på en farlig väg. Vi möter numera desinformation i realtid.

Det går idag att skapa en verklighet som inte finns. Det har vi minsann fått se och höra den senaste tiden och vi ser också att det går att undergräva förtroende snabbare än någonsin tidigare. Så vem kan man lita på? Vilka institutioner står stadigt när det blåser? Ja, i den värld vi idag lever i så anser jag att det nordiska samarbetet inte bara är viktigt, det är avgörande.

För Norden bygger på något som inte går att fejka med teknik. Vi har förtroende för varandra och vet att avtal hålls även när det inte gynnar den starkaste. Vi har en rättsstat som visar att lag gäller också när det är politiskt obekvämt och vi har en demokrati. Vi vet att makt alltid är till låns och inte något som någon av oss äger, fundamentet i det gör att makt kan bytas utan våld, utan hot, utan påtryckningar. Vi har dessutom en djupt rotad respekt för små samhällen och självstyrda regioner.

För små självstyrda samhällen som vårt är tillit inte bara en moralisk fråga. Det är en säkerhetspolitisk fråga. Vår självstyrelse bygger på att avtal respekteras, att folkrätten gäller även för små och att ord fortfarande betyder något i internationell politik. När den tilliten urholkas, när sanning blir förhandlingsbar och när makt börjar väga tyngre än det som är rätt och riktigt, då blir små samhällen alltid de första som drabbas. Just därför är det avgörande att Åland inte bara deltar i det nordiska samarbetet, utan att vi fortsätter att aktivt förankra vår ställning där.

Talman! När man läser det här externpolitiska meddelandet blir det väldigt tydligt att Norden är den viktigaste utgångspunkten för Ålands externa arbete. Här beskrivs hur kontakterna till Nordiska ministerrådet, till de nordiska självstyrda områdena och till samarbetet kring beredskap och säkerhet har fördjupats under året. Det är så viktigt.

För externpolitik för Ålands del kan inte längre vara något som sker vid sidan av. Den handlar om vår beredskap, vår säkerhet, vår demilitarisering och vår självstyrelses långsiktiga trovärdighet. Åland är ett litet samhälle. Vi är självstyrda. Vi är demilitariserade. Vi ligger strategiskt i Östersjön. Vår trygghet bygger ytterst på att rättsordningen respekteras, och att Norden håller samman när världen blir mer brutal och oförutsägbar.

Talman! I en tid där desinformation sprids snabbare än fakta, där makt återigen används för att sätta press på små samhällen, då räcker det inte att bara vara neutrala. Då måste man veta var man hör hemma.

För oss ålänningar har den frågan fått sin bild i orden om att lysa vår väg som en flammande båk och i dag handlar det om exakt det, att visa riktning i en värld som blivit mörkare och mer osäker. För Åland är den riktningen tydlig, vårt sammanhang är Norden. Åland hör hemma i Norden, i en värdegemenskap byggd på rättsstat, demokrati och respekt för självstyre.

Just därför tycker jag att detta externpolitiska meddelande är viktigt, inte för att det innehåller stora rubriker, utan för att det tydligt visar hur Åland, steg för steg, förankrar sin framtid i det nordiska samarbetet.

Talman! I en orolig värld är det kanske vår starkaste trygghet att vi inte står ensamma, utan att vi står stadiga tillsammans. Tack, talman!

Tack, talman!

Landskapsregeringen skriver i sitt externpolitiska meddelande om prioriteringar för 2025 gällande UNESCO, att Åland stöder erkännandet av kultur som ett självständig mål i FN:s framtida utvecklingsagenda, i linje med den så kallade Mondiacult-principen. Skrivningen kan kännas som en bisats i detta meddelande, men den är viktigare än vad vi kan tro. K

Kort kan den Mondiacult-principen förstås som ett internationellt ramverk som tydliggör kultur som en viktig del av samhällsutveckling och hållbarhet. Denna deklaration antogs av UNESCO i Mexico City 2022. Åland har som bekant varit en associerad medlem i UNESCO sedan den 9 november 2021.

Åländsk kulturpolitik kan ses som en lokal tillämpning av dessa principer, anpassad till vårt självstyrda och småskaliga samhälle. Fastän Åland inte är en självständig aktör inom UNESCO, utan en associerad medlem, kan vi på den stora internationella arenan lyfta fram vår kultur. Mondiacult-principen ger ett viktigt ideologiskt och normativt stöd för att legitimera och vidareutveckla en kulturpolitik som bland annat värnar om vårt språk och skyddar vårt unika sjöfartshistoriska kulturarv.

Talman! Kultur är en grund för vilka vi är, hur vårt samhälle fungerar och hur vår självstyrelse hålls levande. Inom UNESCO har detta synsätt tydligt framhållits genom den så kallade Mondiacult-processen, där det slås fast att kultur inte enbart handlar om konst och institutioner, utan också om språk, identitet, traditioner, yttrandefrihet och människors rätt att uttrycka sig. Det är ett synsätt som ligger mycket nära Åland och vår verklighet.

Talman! Vår kulturpolitik har alltid haft en särskild uppgift att bära och stärka vår identitet. När Mondiacult-processen lyfter fram kultur som en demokratisk rättighet och som grund för samhällsgemenskap, talar man i praktiken om det arbete som bedrivs här på Åland varje dag. Det betonar också vikten av att värna både materiellt och immateriellt kulturarv. På Åland handlar det om våra museer och byggnadsarv, om vår historia där exempelvis Gustav Erikssons rederiarkiv är upptaget i UNESCO:s världsminnesregister. Men det handlar också om berättelser, traditioner och det lokala engagemang som bärs upp av våra föreningar och hembygdsrörelser. Det är inte bara nostalgi; det är också ett framtidsarbete.

Samtidigt måste vi vara ärliga med de särskilda utmaningar som vår småskalighet innebär. För många åländska kulturskapare är det svårt att försörja sig på sitt arbete. Publikunderlagen är små och marknaden både liten och begränsad. Därför är ett starkt offentligt ansvar för kulturpolitiken inte ett problem eller en belastning; det är en förutsättning.

Talman! Kultur ska inte ses som en kostnad utan som en investering i samhällsutveckling, livskvalitet och långsiktig hållbarhet. Med vår unika skärgård och våra lokala samhällen är detta särskilt viktigt. Kultur bidrar till en levande stad, landsbygd och skärgård, till ett attraktivt Åland och till en hållbar turism som bygger på genuinitet och autenticitet snarare än exploatering och massturism.

Även om Åland inte är en självständig aktör inom UNESCO påverkas vi av de internationella normer som Mondiacult-processer skapar. Det ger oss ett starkt ramverk att luta oss mot när vi utvecklar vår egen kulturpolitik och när vi försvarar språket och kulturen inom självstyrelsen.

Talman! Mondiacult-processen, som landskapsregeringen nämner i sitt externpolitiska meddelande under UNESCO, så påminner vi oss om något grundläggande: Utan kultur försvagas vår demokrati, vår identitet och vår framtidstro. Åländsk kulturpolitik är därför inte en sekundär fråga. Den är en bärande del av vårt samhällsbygge och ett ansvar vi ska ta på största möjliga allvar. Tack, talman!

Tack, talman!

Tack ledamoten Asumaa för att du lyfter fram UNESCO och det breda och viktiga arbete som organisationen utför. Det handlar inte enbart om praktisk kultur; UNESCO spelar en central roll i det internationella arbetet för att skydda och synliggöra både materiell och immateriell kultur.

För oss på Åland är vårt levande kulturarv och vår självstyrelse, som är enspråkigt svensk, av stor betydelse. Därför är Unescos arbete särskilt relevant, särskilt med tanke på deras konventioner för skydd av kulturarv och arbetet med immateriellt kulturarv.

Detta innebär för oss ett långsiktigt engagemang och en ambition att bevara vårt kulturarv, samtidigt som vi ser till att det hålls levande och relevant.

Tack, talman!

Jag tänkte kort nämna några ord om den här ELV-förordningen som kom upp tidigare. Det handlar alltså om en förordning från EU som rör fordon som anses vara uttjänta. Denna fråga kom till landskapsregeringen under förra mandatperioden, och ledamot Wikström, som då var infrastrukturminister, lämnade in ett utlåtande om den förordningen. I utlåtandet lyftes alla problem fram, och det mest problematiska var äganderätten.

Som sagt handlar det om fordon som bedöms vara uttjänta, och alla förstår att definitionen av detta är omöjlig. Ett fordon som är uttjänt för vicetalman Måtar kan vara en bit av en kaka för någon av raggarna att sätta ihop, så den definitionen blir svår att fastställa.

Nu har man dock ändrat detta, eftersom det har varit massiva protester. Historiska fordon, som man kallar dem, är numera undantagna. För att ett fordon ska räknas som historiskt måste det uppfylla tre krav:

1. Det ska vara 30 år eller äldre.
2. Det får inte tillverkas längre. (Detta följer naturligt om det är 30 år eller äldre.)
3. Det ska vara historiskt bevarat och i originalskick.

Även här har vi problem med definitionerna, eftersom alla förstår att en gammal bil sällan är i originalskick. Inga gamla bilar som används är i originalskick. Så vad innebär egentligen "original"?

Det är också ganska vanligt att många här på Åland kör med gamla bilar, och jag pratar främst om entusiastfordon. Det är inte alltid önskvärt att ha dem i originalskick. Man kanske vill ha bättre bromsar för att öka säkerheten, eller byta ut den gamla motorn med låg verkningsgrad mot en modernare motor. Dessa fordon riskerar att hamna i farozonen om man anser att de är för dåliga för att bevara. Som sagt, den definitionen är omöjlig att upprätthålla.

Kostnaden för att sätta ett sådant fordon i kördugligt skick måste vara lägre än marknadsvärdet, vilket också är omöjligt att avgöra. De flesta som arbetar med gamla bilar gör större delen av jobbet själva, vilket gör att kostnaden blir väldigt liten. Men det är inte så man kommer att räkna. Man kommer att använda någon form av schablon.

Det mesta går att köpa om man har pengar, men de som arbetar med dessa bilar gör ett återvinningsarbete. De använder till exempel en donatorbil för att plocka bromsar, axlar eller motorer. Den donatorbilen måste man eventuellt lämna ifrån sig, eftersom den definitivt inte uppfyller kraven. Det är ett mycket problematiskt förslag.

Även om man inte har något intresse för gamla bilar, vilket jag har full respekt för, måste man ändå tänka på vad detta innebär. Genom att ifrågasätta äganderätten kan man säga till någon att den här ägodelen inte uppfyller kraven för att få äga den. Vi har rätten att beslagta den ägodelen.

Om vi tänker på det här i förlängningen, med det klimatarbete och hållbarhetstänkande vi har idag, vad är det mer för varor som vi kan bli av med? Vad är det som vi faktiskt inte behöver, men som lämnar ett stort hållbarhetsavtryck på vår planet?

Om man nallar för mycket på äganderätten kommer det inte att sluta bra. Nästa gång kanske det är något som ni vill bevara, som ni blir av med. Tack!

Talman!

Kort bara för historieskrivningens skull, så jag uppfattade ledamoten Egeland att man tidigare har gått emot den här förordningen. Detta har vi diskuterat tidigare. Jag uppfattar att det var ett helt mänskligt misstag.

Landskapsregeringens första utlåtande i den här frågan stödde ju den här förordningen, och det är därför vi också har med det till den här delen nu, för att tydliggöra det.

Tack, talman!

Det är helt korrekt. Det stämmer faktiskt. När det kom till min kännedom så brände jag en säkring och så lyckades vi få in det nya. Det glädjer mig att ni fortfarande håller ögonen på det här.

Talman!

För det första, tack allesammans för en väldigt givande och konstruktiv diskussion med många goda infallsvinklar. Det som jag tycker är extra fint är att vi, när det gäller externpolitik, ofta är överens. Det bygger en god grund för framtiden. Jag menar inte att alla måste tycka lika, men att vi är överens i huvuddragen gör oss starkare i det påverkansarbete som vi många gånger har påtalat vikten av.

Jag vill också ta upp en särskild händelse idag. Ledamoten Thörnroos höll ett anförande och ställde några konkreta frågor till landskapsregeringen. Jag inledde ett replikskifte för att svara på dessa frågor, men fick tyvärr inte möjlighet att slutföra mitt svar. Därtill kom kommentarer från ledamoten Englund om att det inte var förvånande att hon inte fick svar på sina frågor. Med tanke på att jag inte fick möjlighet att svara då, vill jag göra det nu i ett separat anförande.

Ledamoten Thörnroos frågade om den gemensamma planen och hur vi arbetar vidare med den, samt om ELV-fordonen som Egeland nu också diskuterade. Den frågan börjar bli ganska klar. Det handlar om en förordning som på engelska kallas "End of Life Vehicles". Landskapsregeringen uppfattar att de som kallas "entusiastfordon" behöver få finnas kvar, eftersom motorintresset är stort på Åland och det är en folklig fråga för oss. Det intresset behöver få leva vidare.

Den andra delen av frågan handlar om producentansvaret. Här ser vi en problematik med tung byråkrati och dyra processer. Det finns monteringskrav och annat som skulle kunna bli väldigt kostsamt för vår lilla fordonspark på Åland. Det är därför viktigt att bevaka byråkratin i detta avseende.

När det gäller den gemensamma planen har EU som ambition att förenkla och minska sin administration, vilket vi tycker är bra. Men i detta fall riskerar det att uppkomma en situation där Finland ska besluta om hur EU-medel fördelas på Åland, även inom vår lagstiftningsbehörighet. Det är ett dåligt, eftersom vi själva vet bättre hur medlen bör fördelas på Åland. Dessutom är det extremt problematiskt rent konstitutionellt, eftersom riket inte kan stifta den typen av lagar på Åland inom vårt behörighetsområde.

Därför har denna fråga varit en av våra högsta prioriteringar. Den har lyfts med kommissionär Virkkunen och diskuterats med flera europaparlamentariker. Kollegan Josefsson har också diskuterat frågan bilateralt med sina rikskollegor, och diskussionen fortsätter. Detta system kommer att fastställas i långtidsbudgeten. Landskapsregeringen arbetar för närvarande med att ta fram ett underlag för att hålla samråd tillsammans med lagtinget i denna fråga. Vi kommer att arbeta intensivt med detta under våren och sommaren. Det finns alltid höga ambitioner om att tidigt klubba budgeten, men vi vet att det i praktiken brukar dra ut på tiden.

Denna fråga har hög prioritet på vår agenda, vi jobbar vidare med den och den är inte bortglömd på något sätt. Lagtinget kommer också att informeras ytterligare om just denna sak.

Med det sagt, tack för alla goda inspel! Jag ser fram emot en god behandling i självstyrelsepolitiska nämnden och väntar med spänning på resultatet. Ju tidigare vi får lagtingets synpunkter, desto mer kan vi arbeta in dem i våra processer. Tack, talman!

Tack, talman!

Nu när jag hör minister Zetterman upprepa det som sades förut, så det var inte så att det var min mening att vara nedlåtande mot landskapsregeringen för att man inte lyfte frågan, utan det var snarare att det här är en liten passus i ett stort meddelande. Det var därför jag misstänkte att hon kanske inte skulle få något svar från regeringsbänken. Det var bara det jag ville ha sagt.

Det kändes dock lite snöpligt eftersom jag inte fick möjlighet att fortsätta med mina repliker.

Tack, herr talman!

När det gäller problemet med en plan per land och långtidsbudgeten, så är det jättebra att landskapsregeringen planerar samråd med lagtinget.

Jag kan också nämna att, utifrån mitt arbete i BSPC, när jag har varit i kontakt med andra regioner runt Östersjön, så är det även andra, betydligt större regioner än Åland som ser problem med detta.

Vi ska söka allierade där vi kan hitta dem, och jag tror inte att den kampen är slut ännu.

Tack för det. Jag vill framhålla, och jag har sagt detta tidigare, att det här har varit ett stort arbete. Jag vet att ledamoten Röblom och jag har jobbat tillsammans med De Gröna, och att Moderat Samling har samarbetat med den konservativa gruppen. Socialdemokraterna har också arbetat inom sin grupp. Vi har alla bidragit med våra partigrupper. Det är viktigt att nämna att Ålands Framtid, som idag inte ens har en plats i Ålands parlament, också är med och arbetar med detta genom sina kanaler till Europaparlamentet. Det görs ett fantastiskt gemensamt arbete.

Jag tror att demokratiaspekten är viktig att föra fram i den här frågan. EU behöver inte mer avstånd till sina medborgare utan mindre. Jag tycker att vi ska trumma hårdare på den trumman.

Fru talman!

Jag väljer att se positivt på den här frågan. Vi får se var det slutar. Europa består av en mängd minoriteter. Många av de stora europeiska länderna har en rik mångfald av olika kulturer och språk, och har varit splittrade i många olika nationer för inte särskilt länge sedan.

Europa rymmer både språkliga och religiösa minoriteter. EU är ett fredsprojekt, och grunderna för EU bygger på förståelse för olika folk och deras viljor.

Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att remittera ärendet till självstyrelsepolitiska nämnden omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.