Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Tack, fru talman!

Den här motionen handlar om den palliativa vården, men den berör också något större: ledarskap. Det handlar om hur man leder en organisation som genomgår förändringar, hur man skapar trygghet när verksamheter måste utvecklas och vem som tar ansvar när förändringar väcker oro hos patienter, anhöriga och personal.

Jag vill vara tydlig med en sak: ÅHS måste kunna förändras. Vi kan inte utgå från att sjukvården alltid ska organiseras exakt som tidigare. Ekonomin är pressad, vården utvecklas och det kan kräva nya sätt att arbeta. Men ju större och känsligare förändringen är, desto större krav måste vi ställa på ledarskapet. Här tycker jag att det har brustit. Hur ska man annars tolka den kritikstorm som kommit inifrån ÅHS den senaste tiden, från läkare, personal, anhöriga och intresseorganisationer? Missnöjet inom ÅHS är inte längre något som bara puttrar; det är ganska högljutt. Det är i sig oroande.

När det gäller den palliativa vården, som finns till för människor i ett av livets mest utsatta skeden, borde kommunikationen ha varit glasklar från början när det gäller att förändra verksamheten. I stället har vi under de senaste veckorna fått olika besked om vad som egentligen är beslutat och inte. Vi har hört att den palliativa avdelningens vårdplatser ska halveras och att verksamheten ska flyttas. Samtidigt har vi fått veta att orsaken är nya sätt att arbeta. Något slutligt beslut inte har fattats. Interna besked har gett bilden av att förändringen ändå ska genomföras som ett pilotprojekt, och att allt egentligen bygger på tidigare överenskommelser.

I det här fallet har det dessutom kommit stark kritik från människor med direkt kunskap om verksamheten. Nuvarande och tidigare läkare har varnat för konsekvenserna, och Ålands Cancerförening har reagerat kraftigt. Personal har ifrågasatt både förändringen och hur processen kring förändringen har gått till. Det här ger bilden av att det inte har skötts bra, den känsliga förändringsprocessen. Det får inte bli ett pingpongande mellan tjänstemannaledning, styrelseordförande och ansvarig minister. Då lämnar man ett tomrum, och det tomrummet fylls snabbt av oro, rykten och motstridiga uppgifter.

Talman! Jag vill betona att varje förändring av verksamheten inte är fel. Men något har uppenbart gått snett i den här processen. Dialog med personalen betyder inte att man först bestämmer inriktningen och sedan informerar personalen. Före känsliga förändringar bör verksamheten involveras innan de avgörande besluten fattas. I den aktuella frågan måste viktiga svar finnas på bordet. Vilken kapacitet finns det för palliativ vård i hemmet? Påverkas patientsäkerheten? Påverkas personalen? Är de lokaler som diskuteras lämpliga för människor i livets slutskede? Det är frågor som måste besvaras innan man går till förändring.

Talman! Jag går nu vidare till ett resonemang som handlar mer om strukturen. Styrelsen har ett ansvar för den övergripande styrningen av Ålands hälso- och sjukvård. Landskapsregeringen tillsätter styrelsen och sätter de ekonomiska ramarna, eller det gör vi här i lagtinget. Men är ansvarsfördelningen mellan ÅHS tjänstemannaledning, styrelsen och landskapsregeringen tillräckligt tydlig? Ledningen ansvarar för den löpande verksamheten, styrelsen ska leda ÅHS och fatta beslut i frågor av större vikt, samtidigt som landskapsregeringen ska fatta beslut i vissa sammanhang.

Det är en konstruktion som kan ha bidragit till det pingpongande av ansvar som vi har sett den senaste tiden. Vad är ledningens ansvar? Vad är styrelsens ansvar och vad är landskapsregeringens ansvar? Vem avgör vad som är beslut av betydande vikt? Om det nu är så att det ska gå från styrelse till regering. Detta måste vara tydligt, inte minst när ÅHS befinner sig i en omfattande förändringsprocess. Då måste vi veta vem som äger processen, vem som ansvarar för kommunikationen och var det yttersta ansvaret ligger.

Det är inte heller snyggt om ledande tjänstemän måste löpa gatlopp i media och bland allmänheten för beslut som fattas av den politiska styrelsen. Styrelseordföranden måste vara med på presskonferensen och ta sitt ansvar. Att kasta tjänstemän under bussen får aldrig vara ett alternativ. Den som har makt att styra, godkänna eller stoppa en större förändring måste också vara beredd att bära ansvar för den.

Lägg därtill den politiska dimensionen. Ansvarig minister och styrelseordförande representerar samma regeringsparti. Det är klart att det finns politiska kontakter. Det i sig är inget märkligt, men det gör det desto viktigare att kunna skilja mellan den politiska dialogen och den formella styrningen av ÅHS.

Ett konkret exempel är budgeten. Vi får veta att landskapsregeringen, efter diskussioner med ÅHS styrelse och ledning, ändrar den tidigare budgetramen och ger ÅHS möjlighet att lämna ett budgetförslag för nästa år som är 2,5 miljoner euro högre än den tidigare ramen. Det här kan mycket väl vara både riktigt och nödvändigt. Men då måste vi också kunna följa hur styrningen har gått till. Vad har landskapsregeringen faktiskt beslutat? När gavs beskedet? På vilket mandat och i vilken form? Vi ska inte behöva fundera på om ett så viktigt beslut har förmedlats endast i ett samtal mellan två politiker. Annars riskerar gränsen mellan politiska samtal och formell styrning att bli otydlig. När styrningen blir otydlig blir också ansvaret otydligt.

Det här är en av orsakerna till att jag alltmer börjar ifrågasätta dagens modell med en politiskt tillsatt styrelse. Styrelsen borde tillsättas utifrån kompetens och erfarenhet, uttryckligen för att leda stora och komplexa organisationer i förändring. Det är den kompetensen som i första hand borde bestämma vem som sitter i ÅHS styrelse, inte partitillhörighet. Då skulle rollerna kunna bli tydligare, där landskapsregeringen står för den politiska styrningen, uppdraget och de ekonomiska ramarna och får stå till svars för dem. Styrelsen får ett tydligt ansvar för den strategiska ledningen och uppföljningen av ÅHS, medan tjänstemannaledningen leder den operativa verksamheten.

Talman! Avslutningsvis, tillbaka till den palliativa vården. Förändringar kan vara nödvändiga, men när det handlar om känsliga frågor om vården, till exempel i livets mest utsatta skede, så måste förändringarna vara väl underbyggda, förankrade och tydligt ledda.

ÅHS befinner sig i en omfattande förändringsprocess. Svåra prioriteringar kommer att behöva göras, och i ett sådant läge är gott ledarskap en förutsättning för att förändringen ska lyckas. Tack!

Tack, fru talman!

Jag lyssnade på ledamoten tala om olika frågor, och jag skulle vilja lägga till en ytterligare frågeställning som kanske har missats. Det handlar om överflyttningen av kostnader. I praktiken innebär det när man skär ner på palliativa att man flyttar en betydande del av kostnaderna till kommunerna. Kommunerna måste börja fundera på hur de ska hantera patienter som kanske borde vara palliativa.

Detta var bara ett tillägg till de frågor som ledamoten förtjänstfullt räknade upp.

Tack, talman!

Jag uppehöll mig inte vid den aspekten, men den kan säkert också fungera som ett exempel på varför det måste vara tydligt när går in för förändringar. Det måste finnas tydliga konsekvensbeskrivningar så att alla vet vad som gäller och vilka beslut som gäller.

Tack, fru talman!

Så resonerar ledamoten om hur förankrat det egentligen är. För min egen del tror jag att detta är ganska ordentligt förankrat i landskapsregeringen, annars tror jag inte att man skulle gå vidare med ett sådant förslag.

Min erfarenhet är att ÅHS arbetar nära ministern, och det har säkert förekommit överläggningar, även om vi inte diskuterar dem här. Jag tror att landskapsregeringen är fullt införstådd med allt som sker just nu, och det är bra att man har haft överläggningar om detta. Om man inte har haft det, så blir det dåligt oavsett hur man vänder sig.

Den här reformen är helt uppenbart inte genomtänkt. Kommunikation är bristfällig, och det har lett till en total soppa här på Åland.

Tack, fru talman!

Jag vill också betona i mitt anförande att när det uppstår så mycket känslor och upprörda reaktioner kring den här förändringen, så är det i sig ett bevis på att något i processen har gått fel. Det är därför viktigt att vi lyfter detta på processnivå. Vad kan det bero på, och hur kan vi undvika sådana situationer i framtiden?

Otydlig kommunikation bidrar till problemet. Det är oklart vem som är ansvarig och vad som gäller. Detta skapar osäkerhet, kanske till och med rädsla och frustration.

Tack, talman!

Tack ledamot Röblom. Det är så att det här är ett pilotprojekt som har pågått i åtminstone ett och ett halvt år. Det vill säga, det har planerats i olika sammanhang inom organisationen. Jag vill verkligen förtydliga i detta replikskifte att absolut ingen har blivit slängd under bussen. Så är inte fallet. Vi slänger inte folk framför bussen, det gör vi aldrig.

Ledamoten efterfrågar tydlighet, och jag tycker att det är viktigt att när vi pratar om tydlighet, så måste det också vara klart och tydligt vad som är myndighetens ansvar, landskapsregeringens ansvar och lagtingets ansvar. Vi lyckas hela tiden plocka in även sådana frågor som inte är färdiga eller färdigbehandlade inom myndigheten, och dessa diskuteras i den här salen.

Tack, fru talman!

Det är bra om förankringen inåt i huset, gällande det som ministern kallar pilotprojektet, har pågått under en lång tid. Men det förändrar inte det faktum att det har kommit reaktioner. Då måste den förankringen på något sätt ha misslyckats, med tanke på den respons och de reaktioner som har kommit den senaste tiden.

Det kan vara värt att överväga. Jag har svårt att bedöma det, eftersom jag inte har varit involverad i ÅHS interna arbete på det sättet att jag kan säga hur den här förankringen har gått till. Jag kan bara bedöma det jag ser, och det är att de frågor som når offentligheten, så att säga.

Att det tas upp här i lagtinget, jag förstår vad ministern menar med det, men jag upplever att de strukturella frågeställningar som jag har fört fram här är något vi kan diskutera i lagtinget.

Tack, talman!

Jag håller med ledamoten till den här delen, jag tycker också att organisationen har varit öppen med detta och sagt att här borde kommunikationen och förankringen ha varit bättre.

Vi har sett förändringar i ledarskapet, och däremellan kan det ha skett att förankring och kommunikation är områden som kanske inte täcks fullt ut. Det konstaterar organisationen helt själv.

Men jag vill återigen vara tydlig med att vi pratat om ett försök där man tittar på olika typer av förslag. De färdiga besluten finns inte ännu. Det är klart att man alltid kan gå tillbaka och fråga sig vad vi kunde ha gjort bättre. Det kommer säkert att finnas en sådan stund också, för ÅHS har ett stort utvecklingsunderskott som ledamoten känner till.

Tack, fru talman!

Det är därför jag vill betona hur viktigt det är med tydlig kommunikation i förändringsprocesser. När det kommer reaktioner på sådana processer är det avgörande att någon träder fram och tar ansvar för kommunikationen. Det är viktigt att man klargör situationen, antingen genom att kalla till presskonferens eller på annat sätt förtydliga vad som gäller. Det får inte uppstå osäkerhet, som vi ser nu, där ledande tjänstemän har pressinformation utan att styrelsen är medveten om att den informationen delas. Sådana situationer ger intrycket av att det som pågår inte riktigt är under kontroll.

Tack, fru talman!

Tack till ledamoten Röblom. Jag tycker att det var ett intressant anförande som är tankeväckande och som behöver föras.

Om vi lämnar den biten åt sidan och fokuserar på ansvar och kommunikation, som vi alla är överens om att uttrycka och tala om, så handlar det om sakfrågan, inte bara i detta fall, utan allmänt.

När man går in i en förändringsprocess och ska förändra något, tar vi till exempel det servicecenter som har diskuterats här länge så är det mer en intern fråga som har pågått i ett par år.

Det visar att en förändringsprocess kräver ekonomisk kunskap, juridisk kunskap och kunskap om organisation. Ibland behöver vi också ta hänsyn till lokalfrågor, vilket vi har lärt oss. Dessutom behövs det ibland någon typ av projektledning för att få det här i hamn.

När vi ser dessa exempel, är det inte första gången vi ser att en förändring inte fungerar. Vad är det som brister?

Tack, fru talman!

Det beror nog på att situationerna varierar från fall till fall, och det finns många exempel på vad som kan ha brustit.

När det gäller palliativ vård är det mycket känslor involverade. Många människor har varit i kontakt med vården i utsatta lägen, antingen själva eller genom släktingar.

Stora delar av vårdsektorn är starkt kopplade till känslor, vilket gör det ännu viktigare att tydlighet, kommunikation och ansvar är så klara som möjligt. Det är också avgörande att snabbt kunna motverka missinformation som kan spridas. Om felaktig information börjar cirkulera måste den hanteras omedelbart, så att den inte får fäste hos folk.

Tack för svaret. När jag läser den här frågan handlar den om palliativ vård, men jag vill gärna lyfta upp den till en mer allmän debatt om hur bra eller dåligt det offentliga är på att förändra sig. Någonstans fastnar alltid diskussionen i att en förändringsprocess tar lång tid.
Det kan ta lång tid inom det privata näringslivet, men det tar alltid mycket, mycket längre tid inom det offentliga. Jag tror att vi inte alltid förstår hur lång tid det faktiskt tar. Antagligen beror det på att vi inte är tillräckligt duktiga på att driva processer på ett effektivt sätt.

Tack, fru talman!

Vi har i den här salen tidigare diskuterat de utmaningar som ÅHS står inför, samt det missnöje som finns internt och som tar sig olika uttryck på sociala medier och i insändare. Vi har också pratat om behovet av att se över och utvärdera ÅHS som organisation, och huruvida vi stöder eller försvårar organisationsmodellen i detta arbete.

Jag tror att det är något vi behöver driva vidare. Om det finns aspekter i strukturerna, hur organisationen är uppbyggd, som gör förändringsprocessen svårare, är det viktigt att vi identifierar och förändrar dessa. Annars riskerar vi att hamna i liknande situationer med brustna kommunikationslinjer även i framtiden.

Tack, fru talman!

Ledamoten Röblom talade i sitt anförande om gränsdragningar mellan landskapsregeringen, ÅHS och lagtinget samt beslutsfattare. Jag kan hålla med om att vi behöver diskutera dessa gränsdragningar och de organisatoriska frågeställningar som ledamoten tog upp.

Men en sak som förvirrar mig är att detta inte är vad den här klämmen handlar om. Jag anser att klämmen i allra högsta grad är en operativ fråga, och jag ifrågasätter om vi verkligen ska diskutera den här inne. Jag håller med om att vi måste diskutera organisationen; den är gammaldags och bör ses över. Men hur hänger detta ihop med den kläm som finns i motionen?

Klämmen i motionen är att vi vill säkra den palliativa vården. Den står sig, och jag står också för den. Ledamoten Påvals kallar den ytterst operativ. Men när man följer det utifrån sett, så handlar det just om det flytande ansvaret.

Är det ministern? Eller är det styrelsen? Eller är det tjänstemannen? Det är lite oklart var ansvaret egentligen ligger. Är det så att ansvaret ligger på ministern så är det ju här vi ska ställa frågan. Eller ligger det på styrelsen, då kanske det också är här vi ska ställa frågan.

Det är det jag delvis för fram i mitt resonemang, att det är inte lätt att följa turerna i den här frågan.

Tack, fru talman!

Det beslutet har tagit ytterligare ett steg. Det är inte styrelsen som har fattat beslutet, och just nu är det på operativ nivå av ledningen. Jag tycker att det är ett ansvar som lagtingsledamöterna ska ta till sig. Vilken nivå ska vi diskutera detta på? Jag har full förståelse för att utomstående, som inte har insikt i hur det fungerar, kan ha svårt att förstå. Jag har själv haft bekymmer med att förstå uppdelningen.

Det här ämnet är eldfängt, som en linoljetrasa, och minsta lilla beröring av det leder till enorma skriverier. Det blir ryktesspridning på sociala medier. Hur ska vi i lagtinget, landskapsregeringen och ÅHS styrelse kunna kontrollera vad som är rykten och vad som skrivs på sociala medier, i medierna och i radion? Vad skiljer det från den information som kommer från de beslutande?

Det här är problematiskt, eftersom det finns noll utrymme just nu för att kunna förmedla något (… taltiden slut).

Fru talman!

Jag tänkte först kommentera att detta beslut har fattats på operativ nivå. Därefter ska beslut fattas på styrelsenivå, men just i dessa frågor är det landskapsregeringen som har det slutgiltiga ansvaret. Det är inte lätt att navigera i vem som egentligen ansvarar för detta i slutändan, och vem som fattar det slutgiltiga beslutet.

Jag håller med om det som ledamoten beskriver; det är en eldfängd fråga som väcker mycket känslor. Det finns säkert både mer eller mindre medvetna missförstånd där ute om hur saker och ting förhåller sig, och det är en känslig fråga. Men jag anser inte att detta ska hindra oss i lagtinget från att diskutera dessa frågor.

Det är också därför jag väljer att lägga en stor tyngd i mitt resonemang och anförande på just strukturer och vad som kan göras bättre.

Talman!

Det var ett bra anförande. Jag håller inte riktigt med ledamoten. Tycker ledamoten verkligen att det har gått jättebra med den semiprofessionella styrelsen? Har det varit enkelt att ta tuffa beslut och föra fram genomarbetade förslag? Med åtta års erfarenhet av styrelsearbete i ÅHS och enbart politiska representanter, skulle jag säga att min bild är tvärtemot ledamotens. Det handlar om svåra och tuffa beslut. Det var viktigt att styrelsen var ytterst involverad och hade full insyn i vad som stod på spel innan det braskade loss och hamnade i tidningarna och på sociala medier. Vi behövde ha en helhetsbild och full koll för att kunna stå upp mot oppositionen och ta tuffa debatter i lagtinget. Därför var alla medvetna om när de tuffa besluten togs.

Att styrelsen har full koll och att de partier som ingår i styrelsen också har samma insyn, så det är inte bara systemet som bestämmer detta, utan också om hur man hanterar informationen. Det handlar om hur styrelseordföranden och andra ledamöter informerar tillbaka till sina respektive partier. Det är hur man gör det.

När det kommer till frågan om den semiprofessionella styrelsen är jag kritisk. Jag tror att det måste vara antingen eller. Antingen har vi en professionell styrelse, där politisk kompetens naturligtvis kan ingå, eller så har vi en parlamentarisk styrelse där alla lagtingspartier är representerade. Det har hittills bara varit regeringspartierna som har ingått, vilket jag inte anser är bra.

Talman!

Jag håller med, det är inte bra.

Kommunikationen har pågått i ett och ett halvt år, sa ministern just i en replik till ledamoten. Då kan man fråga sig hur det är möjligt att man nu ska göra allting i all hast, och att det ska vara klart före den 1 oktober. Dessutom verkar det som att de som jobbar inom verksamheten inte har varit medvetna om att detta ska ske.

Jag förstår inte riktigt hur man tänker kring det som motionen handlar om. De som är i organisationen ifrågasätter den snabba tidsaspekten. Då kan man fråga sig: Om kommunikationen har pågått i ett och ett halvt år, varför denna brådska nu? Och varför vet ingen om att detta ska ske?

Tack, fru talman!

Det är svårt att säga bu eller bä om att det har pågått i ett och ett halvt år. Säger man det så tror jag på det. Däremot kan man ifrågasätta hur lyckad den förankringen har varit, med tanke på den respons vi har fått.

Tack, talman!

Den palliativa vården berör människor i ett mycket utsatt skede av livet och handlar också om tryggheten för deras anhöriga. Därför är det förståeligt att de förändringar som diskuterats inom ÅHS har väckt både engagemang och oro.

Åtgärdsmotionen efterlyser en dokumenterad behovs- och konsekvensbedömning innan förändringar som påverkar den palliativa vårdens kapacitet, kvalitet eller tillgänglighet genomförs. Den lyfter också betydelsen av en nära dialog med personalen. Det är relevanta frågor.

Jag har tidigare sagt att den oro som framförts från läkare inom medicinkliniken ska tas på allvar. De har pekat på Ålands särskilda förutsättningar, avsaknaden av hemsjukhusverksamhet och begränsningarna inom hemsjukvården, våra begränsade möjligheter att skicka patienter till andra sjukhus och risken för ökad belastning på medicinavdelningen och akutmottagningen. Det här är frågor som måste finnas med när förändringar genomförs och utvärderas.

Samtidigt är det viktigt att beskriva var processen faktiskt befinner sig i dag. ÅHS styrelse behandlade frågan så sent som i fredags. Någon flytt av den palliativa verksamheten ska inte ske innan lokalerna har granskats och en risk- och konsekvensbedömning har gjorts. Förändringsarbetet genomförs som ett pilotprojekt som ska följas upp och utvärderas, och personalens sakkunskap ska tas till vara.

När det gäller fastighetsfrågan, och särskilt byggnad C – den så kallade Gullåsenbyggnaden – behöver vi hålla isär två frågor. En sak är fastighetens tekniska skick. En annan är om lokalerna är lämpliga för den verksamhet som ska bedrivas där. Fastighetsverket konstaterar i sin aktuella återkoppling att man inte känner till problem av sådan art att den sjukvårdsverksamhet som bedrivs i byggnaden i dag inte kan fortsätta. Samtidigt finns fastighetstekniska frågor som behöver klarläggas inför en eventuell förändrad verksamhet. ÅHS behöver i sin tur bedöma vilka krav den palliativa vården ställer på lokalerna.

Det har också ställts frågor om vad som ska hända med de lokaler i byggnad B, det så kallade psykiatrihuset, där den palliativa avdelningen finns i dag. Det finns som sagt i nuläget ännu inget beslut om någon flytt. Om en flytt senare blir aktuell blir den fortsatta användningen av de nuvarande lokalerna en fråga som ÅHS och Fastighetsverket behöver hantera tillsammans internt. Jag tycker inte att vi ska föregripa den processen. Det är i första hand en operativ planeringsfråga för ÅHS.

Talman! En viktig del av den här diskussionen är också ÅHS lednings tydliga budskap om behovet av att tänka nytt och pröva nya arbetssätt samtidigt som vårdens kvalitet och trygghet värnas.

Det handlar bland annat om att bättre kunna anpassa bemanning och resurser efter vårdbehovet och skapa en större flexibilitet mellan verksamheter. ÅHS arbetar också med att utveckla hur den palliativa vården organiseras, med ökad samverkan och en bredare användning av den palliativa kompetensen, också för att möjliggöra vård i hemmet när det är möjligt och önskat. Den utvecklingen tycker jag att vi ska vara öppna för.

Att värna den palliativa vården betyder inte att allting måste organiseras precis som i dag. Vården måste kunna utvecklas och förändras. Men en utveckling mot mer öppenvård och mer vård i hemmet förutsätter också att de resurser och arbetssätt som behövs successivt kommer på plats.

Här finns också en viktig koppling till kommunerna. Om förändringar inom ÅHS innebär att ett större ansvar i praktiken behöver tas av hemsjukvården, äldreomsorgen eller andra kommunala verksamheter kan det också innebära ett ökat kostnads- och resursbehov för kommunerna.

Här har också landskapsregeringen ett ansvar för helheten. De här konsekvenserna behöver finnas med i helhetsbedömningen. Man behöver se på hela vårdkedjan – på konsekvenserna för patienterna och de anhöriga, men också för de verksamheter som berörs.

På Åland behöver vi som alltid dessutom ta hänsyn till våra särskilda förutsättningar. Vi är ett litet ö-samhälle utan ett annat sjukhus i närheten som enkelt kan ta över när belastningen blir hög. Därför behöver det också finnas en flexibilitet och beredskap i systemet när vårdbehovet förändras.

Det är därför jag tycker att vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi ska våga pröva nya arbetssätt och utveckla vården. Men vi ska göra det på ett sådant sätt att vi kan följa konsekvenserna, lyssna på erfarenheterna från verksamheten och justera när det behövs.

För mig måste utgångspunkten hela tiden vara patienternas och de anhörigas behov kopplade till självstyrelsens begränsade resurser och utvecklingsmöjligheter.

Det viktiga nu är därför att följa utvecklingen noggrant, lyssna på ledningens, vårdpersonalens och läkarnas sakkunskap och vara öppna för de justeringar som kan behövas längs vägen. Tack, talman!

Talman!

Tack ledamot Robert Mansén som också är vice ordförande i ÅHS. Jag återupprepar frågan: Vad händer på avdelning 1, i psykiatrihuset? Varför är det så bråttom att flytta därifrån?

Då säger ledamoten att vi inte ska föregripa processen. Men det är precis det man gör. Det finns ingen plan och inga akuta behov som motiverar en flytt in till avdelning 1. Däremot är tanken att verksamheten ska flyttas till Gullåsen. Det är för mig mycket svårt att förstå, och det är också svårt för personalen på den palliativa avdelningen.

Det är oerhört synd att detta verkar handla om någon form av partilojalitet. De första vikarierna som ska sparkas får gå om åtta dagar.

Tack, talman!

Nu kommer vi in på operativa frågor som berör ÅHS interna planering. Jag vet att det pågår planering inom ÅHS verksamhet. Hela tiden handlar det om att hitta utrymmen och öka effektiviteten. Jag kommer inte från talarstolen att gå in i detalj på de planer som pågår inom ÅHS väggar för att hitta effektiva lösningar, men jag kan försäkra ledamoten om att detta givetvis är en del av helheten för att öka effektiviteten mellan avdelningarna.

När det gäller flytten av den palliativa verksamheten från psykiatrihuset handlar det om att hitta synergier mellan verksamheterna. Att flytta andra vägen, från Gullåsen till psykiatrihuset är också en fråga som måste beaktas. Det är dock en utmaning med tanke på de rum och den kapacitet som finns i psykiatrihuset, så den möjligheten är begränsad.

Tack ledamot Mansén. Det enda beskedet som personalen på ÅHS samt allmänheten, patienter och anhöriga har fått, är vad hälso- och sjukvårdsdirektören säger i tidningen på lördagen: "Allt det jag har sagt står fast. Ingenting har förändrats". Det tycker jag inte är tillfredsställande.

Man kan inte säga att det här är en operativ fråga. Jag anser att styrelsen måste ge ett väldigt tydligt besked. Det handlar om en dramatisk förändring som uppfattas som en svår försämring. Styrelsen, styrelsens ordförande och vice ordförande är skyldiga att ge ett svar.

Hälso- och sjukvårdsdirektören har varit tydlig, ingenting har förändrats, och allt står fast.

Tack, talman!

Jag respekterar verksamhetens rätt att bedriva sin operativa verksamhet. Jag kommer inte att gå in på detaljer där, men jag kan säga, precis som i mitt anförande, att vi följer hela processen och är väl informerade hela tiden. Från styrelsens sida är vi beredda att, när så krävs, agera om det behövs beslut från styrelsen. Men det handlar i stor utsträckning om en operativ fråga.

Tack, talman!

Styrelsen i ÅHS har fattat beslut om att genomföra en konsekvensanalys av de åtgärder som riktas mot palliativ vård, sade ledamoten Mansén. Det som blev oklart i anförandet var huruvida man har bestämt att nedmonteringen av palliativa åtgärder ska genomföras samtidigt som konsekvensanalysen, eller om man har beslutat att ingenting ska ske förrän analysen är klar. Ska vi förstå det som att först ska en konsekvensanalys göras, och om den ger önskat resultat, då genomförs åtgärderna? Kan lagtingsledamoten förtydliga detta? Vad är det för beslut som har fattats i styrelsen?

Styrelsen har diskuterat förändringsprocessen. När det gäller konsekvensanalysen har styrelsen beslutat att begära en redogörelse från Fastighetsverket. Vi vill ha en konditionsundersökning av de fastigheter som finns i Gullåsen, vårdavdelning 2, för att säkerställa att Fastighetsverket kan intyga att fastigheten är i gott skick. Om fastigheten inte är i bra skick behöver vi ta konsekvenserna av det.

Det är viktigt att påpeka att Fastighetsverket ansvarar för att bedöma om fastigheten är lämplig för att bedriva vård. Det påverkar också processen i detta skede, där vi har två skilda frågor att ta hänsyn till. Den ena handlar om utrymmena och den andra om effektiviseringen inom den palliativa vården.

Tack, talman!

Min fråga handlar om tågordningen, och den var väldigt tydlig. Ska palliativa avdelningen förbli orörd tills konsekvensanalysen är genomförd? Eller börjar ni röra den palliativa avdelningen och nedmontera det system vi har idag, samtidigt eller efteråt, som ni genomför en konsekvensanalys? Det är egentligen en ganska enkel fråga att besvara, ja eller nej. Det skulle vara bra att få höra vad styrelsen har fattat beslut om.

Tack, talman!

Då förstår jag frågan bättre. Det sker ingen flytt till Gullåsen före konsekvensanalysen är gjord.

Ändringar av organisationen står det om i 12 § i ÅHS-lagen. Det innebär att ÅHS styrelsen måste få ett beslut om en betydande organisationsförändring fastställd innan ändringen verkställs av landskapsregeringen.

Det är ordet "betydande" som blir avgörande här. Är det detta man försöker undgå genom att göra detta till ett pilotprojekt? Vad innebär det egentligen att det är ett pilotprojekt? Betyder det att man ska flytta tillbaka till psykiatribyggnaden om det visar sig att det inte fungerar i Gullåsenhuset, förutsatt att Fastighetsverket gör klart att man kan flytta dit?

Eller betyder det att man omvärderar alltihop? När man har sett att de fem platserna var för lite, så kanske det plötsligt blir tio igen. Vad betyder det egentligen att det är ett pilotprojekt? Ledamoten får gärna fylla i så att jag förstår.

Styrelsen vill ha konsekvensanalyser även när det gäller själva pilotprojektet. Det handlar om att förstå följdverkningarna för hela vårdkedjan. Om det visar sig att pilotprojektet kanske inte är genomförbart, så innebär det att vi kan behöva fatta nya beslut som vi måste följa.

Detta är en förändringsprocess som sker i form av ett pilotprojekt, och det är viktigt att det finns en flexibilitet för att kunna ta in konsekvenser och snabbt anpassa sig där förändringar behövs. Styrelsen behöver också följa detta arbete konsekvent.

Det låter tryggt. Det är viktigt att verkligen reda ut om den här flytten är möjlig.

År 2018, när jag satt i styrelsen, flyttade vi den palliativa mottagningen akut från Gullåsen på grund av en värmebölja som orsakade problem. Efter sommaren togs beslutet att det var mycket bättre för de sjuka att stanna kvar i den byggnaden.

Konsekvensen av detta blev att antalet platser drogs ner från 14 till 10. Jag förstår att många blir oroliga, särskilt de som har erfarenhet av hur det var på Gullåsen. Sommaren 2018 minns vi alla som en extremt varm period, och vi hade problem på andra ställen på sjukhuset också.

Det är därför bra att en konsekvensanalys görs. Det är min åsikt.

Tack, talman!

Att ledamoten tar upp den problematik som föranledde flytten från Gullåsen till psykiatrihuset 2018 under värmeböljan är bra. Ledamoten var styrelseordförande då, medan jag var teknisk chef.
De åtgärder som krävdes under den värmeböljan berodde på en dålig inomhusmiljö, vilket gjorde att snabba åtgärder behövde vidtas.

Därför är jag, även i detta ärende, givetvis intresserad av att veta vilka åtgärder som har gjorts sedan 2018 fram till nu. Det finns en oro kring situationen, och den återkoppling jag har fått från Fastighetsverket är väldigt tydlig på den punkten. Det handlar mer kyla i lokalerna och förbättrade toaletter. Det har skett en hel del förbättringar sedan dess.

Tack, talman!

Tack för ett balanserat anförande. Jag får en känsla av att man nu gömmer sig bakom ordet "operativt". Det känns som om det har blivit ett mantra: "Det är för operativt. Det kan vi inte hantera här. Det är för operativt för styrelsen." Men uppenbarligen är många frågeställningar också för operativa för ansvariga läkare och vårdpersonal. Det gör mig lite förvirrad, faktiskt.

Det som ledamoten säger nu om Fastighetsverket är överhuvudtaget inte i samklang med den artikel som vi kunde läsa i media. Där hade Fastighetsverkets VD uttalat sig och ställt sig mycket frågande till varför man ska flytta tillbaka till Gullåsen, som man en gång redan har flyttat ifrån. Man har byggt om lokalerna för att anpassa dem för palliativ vård. Nu överväger man att flytta tillbaka dem, och han ställde sig lite frågande till logistiken i det här.

Tack, talman!

Det var det jag försökte redogöra för tidigare här i replikskiftet, nämligen att det har funnits tvivel kring fastigheten Gullåsen. Detta har diskuterats mycket genom åren, särskilt när det gäller inomhusmiljön och så vidare. Jag ville försäkra mig om vad Fastighetsverket har åstadkommit sedan dess, vilka förbättringar som har gjorts och så vidare.

Det har visat sig att Fastighetsverket har gjort mycket. Därför behöver vi också få en rapport till styrelsen om Fastighetsverket anser att lokalerna är tjänliga eller otjänliga för verksamhet. Detta är egentligen ett kvitto på situationen. Eftersom det fanns en viss otydlighet i en tidningsartikel som ledamoten hänvisade till, behöver detta givetvis klarläggas. Hur är lokalerna i verkligheten? Vad är skicket?

Talman!

Det var den 10 september som den här artikeln publicerades. Jag har fullt förtroende för att Fastighetsverket är uppdaterat när de gör ett uttalande till media.

Låt mig nu gå vidare till en annan fråga som också är lite svårförenlig. Tjänstemännen har nämnt att planeringen står fast från den 1 oktober. Å andra sidan ska man avvakta den här rapporten. Jag undrar dock om planeringen verkligen står fast. Vilken verksamhet inleds då? Är det själva flytten, eller är frågan för operativt ställd?

Tack, talman!

Själva förändringsprocessen pågår när det gäller effektiviseringar inom den palliativa vården.

I mitt anförande höll jag mig till fastighetsdiskussionen som har pågått och som skapar oro.

Pilotprojektet pågår. En av de faktorerna är att utreda om Gullåsenbyggnaden är lämplig för palliativ vård, eller om man behöver tänka om där. Detta är nödvändigt för att säkerställa och skapa tillit till processen. Förändringsprocessen är något som pågår och som har informerats om så inleds den nu den 1 oktober.

Talman!

Jag vill inleda med att säga att de som är i behov av palliativ vård på ÅHS, på vårdavdelning, ska få den.

De senaste veckorna har insändarsidor, medierapportering och sociala medier varit fyllda av oro kring hur vi har ordnar den palliativa vården och terminalvården på ett anständigt sätt. Vi måste konstatera utan omsvep att informationen har varit knapphändig och otydlig. Det är i alla fall en orsak till att vi står här idag. Bruset och anklagelserna har varit hårda, och till det vill jag återkomma.

Det senaste dygnet har jag fastnat och funderat speciellt över två inlägg med berättigade och tydliga frågeställningar. Hur hamnade vi här? Det frågar sig Nya Ålands ledarsida och konstaterar vidare att så mycket detaljer saknas att det skapades ett informationsvakuum. Det tomrummet fylldes allteftersom dagarna gick med ett virrvarr av förstahands-, andrahands- och tredjehandsuppgifter. Det är svårt att informera när saker skrivs på interna kanaler och innan alla har hunnit läsa, informeras det till allmänheten via mediahusen. Det är min uppfattning, och det har jag förstått att man försöker informera om inom ÅHS, men allt går direkt ut till media. Ofta uppfattar man att man får informationen via media snarare än de interna kanalerna.

Moderaternas seniorråd ställer också berättigade frågor i en insändare idag, som kräver uppriktiga svar. De patienter som är i behov av palliativ vård är ingen homogen grupp; tvärtom, behoven och önskemålen ser olika ut. Nätverk med familj, släktingar och vänner ser olika ut, och palliativ vård ges åt både äldre vuxna och barn och unga. Ingen ska mot sin vilja och utan familj dö ensam, eller att omsorgsbördan och ansvaret läggs på anhöriga som inte mäktar med det. När man pratar om palliativ vård och terminalvård behövs det lyhördhet och flexibilitet. Man behöver sätta människan i centrum.

Det var länge sedan, men jag har tidigare haft ansvar för människor i behov av palliativ vård och terminalvård. Jag kommer faktiskt ihåg väldigt många av dem än idag. Jag har suttit i extra vak med gamla människor i livets slutskede. Jag har haft hand om cancerpatienter och tagit hand om barn från 2 till 8 år som har haft palliativ behandling. Jag har också sett den traumatiska döden i vitögat på akut- och intensivvårdsavdelningar. Det finns fundamentala och djupt mänskliga saker som inte har ändrat sig alls när det gäller svårt och obotligt sjuka. Men den palliativa vården har också utvecklats och blivit bättre, precis som all annan vård. Det är ett sådant steg som ÅHS tänker ta nu, är min uppfattning.

Inför ÅHS senaste styrelsemöte gick jag igenom föredragningslistan. Där fick styrelsen en redogörelse och en halvtidsuppföljning av verksamhetsåret 2026. Mitt absoluta intryck är att det pågår mycket bra och nödvändigt utvecklingsarbete inom organisationen. Det fanns mycket bra när det gäller att utveckla den palliativa vården som jag tog fasta på. Läkarresurser förstärks och vårdkedjan för patienter med långvarig smärta utvecklas. Det var länge sedan vi hade en smärtläkare på ÅHS, men nu har man lyckats rekrytera.

Inom hemsjukvården har ett kvalitetsutvecklingsprojekt inletts där rutiner för palliativa, terminalvårds- och infektionspatienter utvecklas. Processer vid vård i hemmet, med bland annat fördjupade och utökade läkarinsatser, förbättras. Gemensamma riktlinjer och enhetliga PM för hemsjukvårdsarbetet utvecklas. Hembesök hos palliativa patienter ska också utvecklas och förbättras, eftersom många patienter skulle kunna gynnas av att i ett tidigt skede av sjukdomen erhålla hembesök av den palliativa mottagningen. Man flyttar vården utanför husets gränser.

Resurser behöver allokeras till hemsjukvården. I en modern sjukvård är hemsjukvården en mycket viktig kugge i hela sjukvårdsmaskineriet. Äntligen, trots den här upprivande debatten, verkar det som om vi faktiskt ska ta steg framåt nu.

Vi behöver optimera och vi behöver allokera om resurser. Det var flera här i salen som hörde på den framtida vårdstrategin, och där pratades det också väldigt tydligt om avancerad hemsjukvård och avancerade kliniska specialistsjuksköterskor. Det börjar bli 25 år sedan jag förde in det resonemanget. Skulle vi äntligen ta steg i den frågan också så skulle vi komma väldigt, väldigt långt.

Hälso- och sjukvården är prioriterad framom andra politikområden. Det kan man inte minst se på kostnadsutvecklingen och de tillförda medlen från lagtinget. Från 2022 finansierades ÅHS med drygt 90 miljoner euro, och år 2026 är summan 111 miljoner. Det är en ökning på 20 miljoner på fem år.

Några ord om personalinflytande. Vi kan konstatera att ÅHS behöver förbättra sin kommunikation och information både internt och externt. I en stor hälso- och sjukvårdsorganisation får personalen störst reellt inflytande när inflytandet är nära verksamheten, formaliseras och kopplas till beslut. En bra början är att fråga personalen nu vad de har för förslag till förbättringar. Vad finns det för förslag hos personalen själv? Det går också att mäta inflytande, följa exempelvis upp hur många beslut som föregåtts av medarbetardialog, hur många förslag som genomförts och om personalen upplever att deras synpunkter faktiskt påverkar besluten.

Slutligen, talman, några ord om samhällsdebatten som blir alltmer outhärdlig. Det är dags att säga stopp, inte till debatt, inte till kritik och inte till frågor, men sättet som det görs på. Är vi inte bättre än så här? Är inte självstyrelsen bättre än så här? Hur ska vi någonsin få människor som vill komma hit och jobba? Hur ska vi få någon att ta chefsuppdrag i den åländska offentliga sektorn? Det är människor av kött och blod som jobbar i ÅHS ledningsgrupp. Det är chefsläkare, förvaltningsläkare, vårdchef och hälso- och sjukvårdsdirektör. Det är läkare och sjuksköterskor som har svurit läkareden och sjuksköterskaeden och att tro att de på riktigt skulle vilja försämra vården det övergår mitt förstånd. Det är också en människa av kött och blod som är ansvarig minister. Det är hårresande vad man får läsa på sociala medier. Vi har en ansvarig minister, men det är hela landskapsregeringen som är ansvarig. Tack!

Jag vill tacka lantrådet Sjögren. Jag har full respekt för din erfarenhet som sköterska på akuten och inom sjukvården. Jag har också 30 års erfarenhet från ÅHS. Jag ska inte räkna upp allt.

Det som sägs i regeringsprogrammet och i budgeten för 2025 och 2026 är att man ska utveckla personalinflytande och patientinflytande.

I de kontakter jag haft med den palliativa enheten och hemsjukvården så hade de inte fått någon information innan nedläggningen gavs till media. Det beklagar jag, och det gör också de 17 läkarna från medicinkliniken.

När det gäller patientinflytande kan vi se hur Ålands Cancerförening har agerat. Jag tycker att det är väldigt synd om detta blir en partipolitisk fråga som handlar om partilojalitet.

Talman!

Ingalunda handlar detta om partilojalitet. Det handlar om att svara på berättigade frågor och driva hälso- och sjukvård på ett anständigt sätt.

När det gäller att involvera berörda patient- och personalgrupper, så finns det lagstöd för det. Man följer lagstiftningen och har haft samarbetsförhandlingar.

Jag har förstått att man mycket ingående har penetrerat den här frågan och funderat på hur man går vidare. I samarbetsförhandlingarna deltar också fackföreningarna.

Det är min uppfattning, även om jag inte är på plats själv, att man har ett patientråd som fungerar riktigt bra. Jag har också blivit informerad om att man har bjudit in patientorganisationerna för en dialog och en diskussion till ÅHS. Jag tror att det ska äga rum nästa vecka eller något sådant. Jag ser ett stort behov av information, eftersom det finns en stor oro som vi behöver hantera.

Tack lantrådet Sjögren. Minister Zekaj sa att pilotprojektet har pågått i 1,5 år. Det har alltså inte involverat de som är ansvariga för den palliativa verksamheten, och inte heller hemsjukvården.

Man ska sen göra en konsekvensanalys. Gör man en så stor förändring är det rimligt att man genomför en konsekvensanalys innan man aviserar en förändring som de ansvariga och berörd personal får läsa om i media. Det är ytterst sorgligt, och jag har varit i kontakt med ett antal personer. Jag tror att det är över 100 som går på vikariat och som blir arbetslösa från den 1 oktober.

Vi ser också en personalflykt från ÅHS. Jag vågar påstå att under de 30 år jag har jobbat är det här den största kris som ÅHS har haft, och den ska vi ta på allvar.

Vi ska inte ta detta på yttersta allvar, och se till att den erforderliga informationen kommer ut. Absolut, det är väldigt, väldigt viktigt.

När det gäller vikariat är det också min uppfattning att hela ÅHS är en stor organisation, det finns ständigt nya vikariat, och jag hoppas att man kan hitta andra jobb för dem vars vikariat upphör. Det är viktigt att organisationen får den kompetens och den erfarenhet som de som har vikariat besitter.

Tack, herr talman!

För det första vill jag ansluta mig till lantrådets fördömande av personangrepp i debatten, särskilt på sociala medier. Jag har också noterat många osakliga angrepp på minister Zekaj, och jag tar avstånd från och beklagar detta.

Vidare anser jag att lantrådets anförande här på många sätt utgör ett exempel på det politiska ledarskap som jag tror hade varit bra att ha haft tidigare i processen kring ÅHS. Både det lantrådet säger om vården och det som nämns om personalinflytandet är viktiga punkter.

Lantrådet nämner att kommunikationen har brustit, och då är min fråga: Är inte detta något som åligger ÅHS styrelse? (… taltiden slut).

Talman!

Lantrådet har förtroende för styrelsen, absolut.

Precis som jag inledde mitt anförande så behöver vi se över kommunikationen och hur vi kommunicerar både internt och externt. Det är en del av anledningen till att vi befinner oss här.

Ledamoten Röblom tog upp diskussionerna på sociala medier. Jag får så klart också kontakt med folk som är oroliga och upprörda. Under den förra hälso- och sjukvårdsdirektören fick jag också liknande reaktioner. Då tog folk kontakt och sa att ledningen måste bort. Nu är det samma tongångar. Hur ska vi få någon som kan leda hälso- och sjukvården? Det är en av de mest komplexa organisationer man kan leda.

Jag skulle önska att personalen kommer fram med förslag på hur de vill ha informationen och hur de vill gå till väga. Absolut.

Herr talman!

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att många inom ÅHS känner att de inte blir lyssnade på och att de inte är delaktiga. Detta föranledde mig att lämna in en motion om att se över organisationen inom ÅHS. Det har hänt mycket under de senaste decennierna och åren som påverkar hur organisationen arbetar mot en sund struktur som främjar delaktighet.

Det är tydligt att det finns behov av förändringar i strukturen för att motverka det missnöje som, som jag nämnde i mitt anförande, puttrar fram från delar av ÅHS. Det är en stor organisation, och det finns alltid en viss grad av missnöje, men de reaktioner vi har sett på sistone har varit särskilt starka.

Det får mig att undra om vi behöver se på organisationen som helhet?

Ledamoten tog upp i sitt anförande, eller om det var i en replikväxling, frågan om den trasiga telefonen. Det finns flera chefssegment som är involverade i detta ärende: ledningsgruppen, vårdchefen, chefsläkaren, samt klinikchefer och avdelningssköterskor.

Det kan vara så att man måste vara mycket noggrann och tydlig med sin information. Det är viktigt att dokumentera även om man har möten tillsammans med klinikchefen. Man bör skriva ner vad man kommer överens om och vilken information som är viktig att föra vidare till klinikerna och avdelningarna.

Tack, talman!

Lantrådet Sjögren. Jag vill ta upp frågan om den palliativa vården. Många har säkert en åsikt om detta, men jag undrar vad lantrådet anser. Förbättras den palliativa vården inom ÅHS, försämras den, eller är den helt oförändrad? Hur ser lantrådet på situationen?

Många uppfattar det som en nedmontering av vården, en försämring som är på gång. Jag undrar hur lantrådet kan beskriva situationen på det sätt som gjordes, när man säger att man prioriterar sjukvården och ÅHS, samtidigt som man monterar ner delar av ÅHS på ett ganska klumpigt sätt. Hur kan man då påstå att man prioriterar ÅHS? Det gör man inte, i alla fall inte på ett positivt sätt.

Talman!

Det jag sade var att vi har prioriterat ÅHS finansiellt. Vi har också fått kritik här i salen för att vi inte håller i stramare tyglar. Trots att vi har prioriterat ÅHS så finns det ett enormt behov.

Det är ett dilemma, som vicetalmannen påpekar, att man upplever att vi monterar ner den palliativa vården. Det jag försökte förmedla, och som kanske inte har kommit fram tydligt, är att vi allokerar resurserna till hemsjukvården. Den håller på att byggas upp nu, och enligt mitt sätt att se det kan vi få avancerad hemsjukvård. Jag tror att vi tar stora steg framåt för den åländska vården, inte bara för de palliativa patienterna.

Tack, talman!

När det gäller hemsjukvårdsspåret framhävs det att vi ska kunna erbjuda hemsjukvård så att folk kan få vård hemma, och att det ska bli bra. Det är ett framtidsscenario, men det har ännu inte hänt. De resurser som behövs har inte tillförts. Tvärtom, när man pratar med personer inom hemsjukvården har situationen blivit sämre. Det är ett fåtal sjuksköterskor som ansvarar för hela Åland vid vissa tider.

Jag kan konstatera att det är en försämring som pågår, och man försöker beskriva detta som en form av prioritering av ÅHS.

När det gäller den finansiella situationen så i den delårsrapport vi fick i samband med ändringsbudgeten kunde vi läsa att det tillförs pengar till ÅHS, men det har också varit en kostnadsökning. Denna ökning beror dock inte på att vi skapar mer vård, utan på de digitala kostnaderna och införandet av VIS-systemet. Det är de ord som står i delårsrapporten, i alla fall.

Ja, man prioriterar, men det är inte vård som man prioriterar. Skulle det inte vara idé att (… taltiden slut).

När det gäller den digitala vården så har vi haft svårigheter med VIS-systemet, och det är bara att erkänna detta. Att ha digital vård och ett fullödigt, modernt vårdinformationssystem innebär också att vi kan implementera något som kallas e-hälsa, vilket också är en del av en modern sjukvård. Jag tror starkt på detta. Människor kan få hjälp, det togs upp av landskapsläkaren när vi gick igenom vårdstrategin.

Jag vill att styrelsen sätter fart när det gäller den avancerade hemsjukvården. Det är en stor och viktig del av framtidens vård också här på Åland.

I Sverige och på fastlandet finns det avancerad hemsjukvård, där man till exempel har team runt palliativa patienter. Dessa team består av sjukskötare, läkare och fysioterapeuter. Det handlar om att allokera om resurser och bygga upp framtidens vård.

Jag vill understryka, och det har den medicinskt ansvariga chefsläkaren sagt, att alla som är i behov av palliativ vård och behöver vård på avdelning ska få det fortsättningsvis.

Tack, talman!

Tack till lantrådet. Om lantrådets anförande hade varit det första i rundan, och vi säger att det inte hade börjat ännu inom ÅHS. Istället skulle lantrådet ha stigit fram och sagt: "Det här är visionerna för ÅHS." Då skulle jag ha sagt att det var ett halleluja-moment. Jag tror också på en utvecklad hemsjukvård. Jag tror att vi kan göra betydligt mer i hemmet.

Men den verklighetsbild som lantrådet målar upp har nästan ingenting att göra med den faktiska verkligheten, såsom väldigt många ålänningar uppfattar den. Vårdpersonal, läkare och många intresseorganisationer uppfattar den på ett annat sätt. Det som lantrådet säger stöder jag, men verkligheten visar något annat, vilket är ytterst olyckligt.

Sedan vill jag också påpeka att man bör hålla sig borta från sociala medier. Det är inte bra för ens eget psyke att läsa för mycket där.

Talman!

Min uppfattning är den, och det redogör den här halvårsuppföljningen för, att vissa saker är gula och andra är gröna när det gäller hemsjukvården och vissa saker har ännu inte påbörjats.

Jag vill återigen betona det jag tidigare nämnt: nu är det viktigt att ta fram en plan och en tidslinje för hemsjukvården.

Talman!

När jag utbildade mig till sjuksköterska, vilket för övrigt var under förra seklet, så fick vi lära oss i läkemedelshanteringen att medicinen inte är given förrän den är tagen.

När det kommer till kommunikation hjälper det inte om ledningen uppfattar att de har gått ut med informationen, om de som ska ta emot den ändå inte känner sig trygga med den eller uppfattar att den faktiskt finns. Det är nog väldigt bekymmersamt.

Jag lider tidvis med lantrådet, faktiskt på riktigt. Det är oroande när ansvariga läkare går ut och säger att de visste ingenting. Vi fick den här informationen nu, så där delar jag lantrådets syn på att kommunikationen behöver förbättras. Man kanske också behöver fundera på andra kanaler.

Det håller jag med om.

Det som är lite speciellt i det här sammanhanget är att när det gäller samarbetsförhandlingar, som är väldigt lagstyrda, så är det de som berörs som deltar i dem. Det har varit sjuksköterskor och läkare med i dessa diskussioner och i samarbetsförhandlingar, men inte hela organisationen. Där behöver man tydligare involvera fler. Jag tror att det är väldigt få inom organisationen som läser verksamhetsplanen och de uppföljningar som görs.

Det pågår mycket bra arbete inom hälso- och sjukvården, och det behöver kanske marknadsföras bättre. Ofta ägnar vi oss åt problem och försöker lösa problem och missförstånd.

Tack lantrådet för ett balanserat och medkännande anförande. Jag förstår att lantrådet har stor kännedom inom palliativ- och terminalvård från tidigare arbetsliv.

Lantrådet lyfter fram hemsjukvården och vikten av att den utvecklas. Men jag anser att det inte är en bra idé att genomföra alla dessa förändringar inom organisationen innan den är ordentligt uppbyggd och i gång.

Vi vet att hemsjukvården idag är under stor press. Det är bara två personer som bemannar hela Åland på kvällstid och en person nattetid. Om man nu säger att förändringarna ska gå så snabbt som planen anger, vem ska då ta hand om patienterna i hemmet? Det är här jag tror att det finns en stor oro bland våra invånare. Kommunikationen har inte varit optimal, vilket lantrådet också är inne på.

Talman!

Det behöver allokeras resurser till hemsjukvården. Hemsjukvården är också uppdelad i två sektorer: landsbygden och Mariehamn. Dessa sektorer behöver samverka på ett mer optimalt sätt.

Det finns även med i planerna att få ihop båda sektorerna av hemsjukvården.

Jag är medveten om hur de här planerna ser ut. Vi var med och införde dem när vi satt i styrelsen.

Men nu gör man den här konsekvensbedömningen. Det finns kritik, och jag tycker också att den borde ha gjorts först, innan man gör de här stora penseldragen och oroar folk, kanske helt i onödan. Istället borde man ha gått ut med den här informationen på rätt sätt.

Lantrådet lyfte den information som vi fick i lagtinget igår kring hälso- och sjukvårdsstrategin. Där står det i delanalysen att behovet av avancerad sjukvård och palliativ behandling av äldre inte kommer att minska, eftersom vi blir tusen fler personer som är 80 år och äldre fram till år 2040. (… taltiden slut).

Talman!

Det är lika naturligt att födas som att dö. Men döden är något vi inte har pratat lika mycket om. Det är ju så att alla kan inte dö på sjukhus. I dagsläget pågår det mycket palliativ vård i kommunerna. Det har förekommit i en replikväxling här att vi överför kostnaderna på kommunerna, vilket inte är sant. När vi pratar om ordentlig hemsjukvård och när vi får allt på plats så kommer den att kunna bistå kommunerna.

Det värsta som finns för en gammal människa som ligger på sitt yttersta är att bli fraktad i ambulans till akuten, och till medicin där ingen har tid.

Istället bör man få dö i sin hemmiljö, oavsett om det är på ett äldreboende eller någon annanstans, och man ska kunna få adekvat smärtlindring och syrgas. Det är ett viktigt steg för den äldre delen av befolkningen som vi vill ta och genomföra. Det betyder också att vi inte kan göra precis som vi alltid har gjort.

Vi behöver absolut förbättra kommunikationen.

En annan sak att nämna är att det redan idag finns full verksamhet i Gullåsen. Vi har en avdelning där rehabiliteringspatienter ligger i flera veckor. Hela denna diskussion gör att de också blir väldigt oroliga. Det finns hur mycket verksamhet som helst. De sjukaste delarna av Gullåsen har redan rivits.

Tack, talman!

Tack, lantrådet. Det var precis avdelning rehab som jag ville ta upp, eftersom jag har varit väldigt irriterad på det här snacket. Som sagt, det finns människor som är där för rehabilitering, äldre personer som försöker komma tillbaka till sina hem efter olyckor, fallolyckor, stroke och så vidare.

Jag hade ingen aning om att det var så farligt att ha patienter där tidigare, men jag tycker att det här narrativet blir väldigt fel. Jag är glad att lantrådet tog upp det här som ett exempel. Om det verkligen är så farligt, måste vi väl då döma ut hela huset? Det är det jag menar. Man kan inte skilja på vem som rehabiliteras efter en stroke och vem som ligger som palliativ patient. Jag tycker inte så. Det är orättvist prat.

Talman!

Jag har samma erfarenheter som ledamot Eckerman. Jag har både haft en kusin där nyligen, och min svärmor och min svärfar har varit på rehab. Det är full verksamhet i huset idag redan.

En annan fråga som lantrådet kanske inte behöver svara på just nu, om hon inte har möjlighet att göra det på kort tid. Jag har också funderat på att vi har fristående olika myndigheter inom landskapet, såsom ÅHS och flera andra. Vi har ett system för hur vi leder och styr dessa med egna budgetar.

Men har dessa organisationer rätt chefskompetenser? Nu kanske folk tror att jag är helt galen och föreslår nya chefer, särskilt med tanke på vad som diskuteras på sociala medier om ÅHS. Jag vet inte om det är rätt antal chefer, men gör cheferna rätt saker? Har de rätt kompetens för att driva en så stor organisation med så komplexa krav på patientsäkerhet, dataskydd, IT-säkerhet och skalskydd? Allt detta är viktigt. Det är något vi också bör börja tänka på.

Den totala säkerheten för alla patienter och personal, samt för hela Ålands infrastruktur, är avgörande. Har vi det på plats?

Talman!

Jag tror faktiskt att vi har en jättestor kompetens inom ÅHS. Vi har också en jättestor kompetens inom kommunerna och inom landskapsförvaltningen. Vi besitter verkligen mycket kunskap.

Problemet för oss - och här pratar jag om alla myndigheter, landskapsförvaltningen och allt som hör dit - är att det är några få personer som ska hantera enormt stora ansvarsområden; lagstiftning och utveckling. Det var någon som tog exemplet under våra diskussioner om förvaltningsläkaren på ÅHS som ska sköta det som regionförvaltningsverket gör. Vi är så pyttesmå, men vi sköter det med den äran.

Det finns en otrolig belastning och ett stort ansvar som vi bär. Därför tycker jag att vi måste vara lite snälla med varandra och se vad vi kan bidra med. Vi bör också fundera på hur vi kan utveckla saker gemensamt och komma med konstruktiva förslag.

Talman!

Bästa lagting och övriga åhörare. När det gäller den palliativa avdelningen och hanteringen av hela ÅHS för tillfället så har Obunden Samling en ganska bestämd åsikt, och den har vi fört fram vid flera tillfällen. Nu senast gjorde vi det via en insändare i dagens Ålandstidning, där vi sammanfattar det hela som att ge ÅHS lite arbetsro nu.

Vi funderar allvarligt på om man ska fortsätta med olika neddragningar och nedmonteringsprojekt, samtidigt som det finns stora problem med VIS-systemets införande och tillämpning. Man har genomfört samarbetsförhandlingar och förändrat hela systemet med läkarsekreterare. Tidigare har man även flyttat bort klädvården och tvätten. Jag hör gång på gång hur svårt det är att komma i kontakt med hälsocentralen. Det händer en massa saker, och det känns som om det är lite för mycket samtidigt på ÅHS.

Man kan läsa en skrivelse undertecknad av 17 personer, läkare och sjuksköterskor som är aktiva i organisationen, som säger att det här är ingen bra idé. Duktiga geriatriker uttalar sig och frågar sig: Är det faktiskt så här dåligt ställt på Åland att vi ska behöva gå på den här patientgruppen?

I Obunden Samlings värld är det helt okej att ÅHS är föremål för politiska bedömningar. Om Obunden Samling hade fått höra idén att nu ska vi börja spara och ta bort den palliativa avdelningen, så skulle vi ha slagit våra huvuden ihop och funderat på om det verkligen är där vi ska börja. Har vi faktiskt tittat på nästan allt annat innan vi går på de palliativa och börjar nedmontera en fungerande avdelning? Jag beskriver det som en fungerande, tillräckligt belagd avdelning utifrån vad de 17 experterna har uttalat sig om.

Det räcker nu, låt ÅHS vara i fred! Låt i synnerhet den konsekvensanalys som jag är skeptisk till vara ifred. Jag är nöjd med det som styrelseledamoten, vice ordförande Mansén, nyss sade: konsekvensanalys först och åtgärder sedan. Jag har uppfattat det som att den palliativa avdelningen nu är fredad tills konsekvensanalysen är klar. Det återstår att se. Har jag uppfattat det rätt?

Sedan måste vi börja fundera på om det finns stora fel på ÅHS kostnader. Senast igår fick jag höra det, och det refererades till det tillfälle vi hade igår där vi diskuterade framtidens sjukvård. Då fick vi höra där i en bisats att kostnaderna för ÅHS är lite högre än generellt på fastlandet, men lägre till exempel än för Gotland. Det har jag också kunnat konstatera genom att i detalj analysera siffrorna för Gotlands sjukhus. ÅHS ligger till och med lägre, om man tar kostnaden per patient. Sedan kan man till och med gå klinik för klinik och titta på dessa siffror. Det finns olika saker man kan fundera på, men det är ingenting som det lönar sig att gå igenom här från talarstolen. Vi har inte direkt ett superproblem med kostnaderna för ÅHS. Vi måste komma ihåg att vi själva, genom de beslut vi har tagit, bland annat genom den här stressade upphandlingen och införandet av det här misslyckade vårdinformationssystemet, har skapat en mycket svår situation för ÅHS.

Av den anledningen ska vi bara stoppa upp nu. Vi har råd med det. Vi har tur. För samtidigt som detta händer och man ska spara och hålla igen resurserna, kan man naturligtvis inte låta en organisations kostnader skena på något sätt. Men det är inte det vi har sett, i den här sexmånadersrapporten som vi fick i samband med ändringsbudgeten så kunde vi läsa att kostnaderna i ÅHS ökar främst på grund av det digitala projektet.

Det finns vissa saker som beror på vårt insulära läge. Vi behöver ha vissa saker på sjukhuset som vi inte skulle ha om vi var en liten ort, någonstans där det finns fast mark runt omkring överallt. Det är också en sak som vi behöver ta ställning till.

Vi har fått höra att det är en fungerande enhet som fungerar bra ihop med andra delar av sjukhuset. Det säger dessa 17 experter som jag litar på. Vi har också fått höra att de lokaler som föreslås inte är tillräckligt bra och inte jämförbara med de som man använder idag. Ett exempel som har lyfts fram är frågan om man har tillgång till egen toalett eller om man ska dela. I den situationen när man är palliativ eller föremål för terminalvård så åtminstone om man går tillbaka till sig själv, så känns det som en viktig sak.

Ytterligare något som inte har lyfts fram här är någon form av summa, det skulle vara intressant att höra. Vad svarar vi på det här? Vad svarar vi totalt sett? Det har lyfts fram av andra talare här idag att vi kanske skickar över en nota till kommunerna på något sätt. Största delen av patienter som avlider gör det på de ålderdomshem som vi har runt om i kommunerna. Betyder det här på något vis att de ska tveka att skicka terminala eller palliativa patienter vidare till ÅHS, för att det inte finns plats? Är det så man ska tänka? Jag vet inte.

Vad är det vi sist och slutligen sparar på detta? Kan någon säga en summa? Den summan har jag faktiskt inte hört. Det vore intressant att veta, i synnerhet i ljuset av att vår finansiella ställning inte är sådan vi står och faller med den palliativa avdelningen. För att ge ÅHS den arbetsro de behöver skulle man kunna punga ut med det som behövs. Tack, talman!

Tack, talman!

Jag håller med vicetalmannen till vissa delar. Under den här mandatperioden har många förändringsprojekt initierats, bland annat på grund av en deadline för flera olika saker, däribland digitaliseringen. Många projekt har startats, vilket naturligtvis skapar en viss förändringströtthet i organisationen, något vi är fullt medvetna om.

Samtidigt har vi också haft projektet för optimering av vårdplatser på ÅHS, eftersom vi ser att vi behöver hantera kostnaderna, både de nuvarande och de som kommer. Kostnaderna ökar varje år på grund av den demografiska utvecklingen.

Men vad anser vicetalman Måtar om att vi har en beläggningsgrad på 50-60 %? Är det rimligt för Åland och den åländska ekonomin?

Beläggningsprocent generellt, det kan vara svårt att ta ställning till. Till exempel tror jag att BB hanterar cirka 200-300 barn per år, vilket generellt anses vara väldigt lite. BB skulle absolut inte existera om man ser på situationen i andra regioner. Det beror på att vi är en ö. Vi behöver ha ett BB.

De experter jag har pratat med, när vi diskuterar beläggningsgraden och att dra ner på sängplatser, påpekar att det har varit en trend både i Finland och Sverige under en längre tid. Många av de åländska läkarna har varit aktiva både i Finland och Sverige. De berättar att detta resulterar i att patienter får vistas i korridorerna, och att det blir svårt att hitta platser för dem. Det skapar ett stort stressmoment för både de anställda och för patienterna, naturligtvis.

Detta har inte varit ett vinnande koncept. Jag är inte alls övertygad om att vi ska följa den finska eller svenska vägen och skära ner på vårdplatserna, eller optimera vården som det låter så vackert. Att skära ner på vårdplatserna, det är det vi håller på med. Min uppfattning är att (… taltiden slut).

Tack, talman!

Det här med optimering av vårdplatser är en nödvändighet om vi ska kunna klara av framtida vårdkostnader. Vi står inför att planera för ett nytt sjukhus som inte kommer att ha 113 slutenvårdsplatser.

Det förutsätter också att vi har en personal som kan arbeta över avdelningsgränserna på ett helt annat sätt. Vi kommer att använda oss av helt nya möjligheter.

Tomma vårdplatser ger inget mervärde. Det finns inget värde i att ha tomma vårdplatser; istället ska vi fokusera om resurserna till vården. Det är det som det handlar om. Det handlar inte om att ta hand om tomma vårdplatser, det tror jag inte att gynnar någon här på Åland.

Tack, talman!

Minister Zekaj talar om tomma vårdplatser. Vissa tider kan de vara tomma, men sedan ändras läget och vi har fullt. Det behöver finnas ett slack i linan, vi behöver säkerställa att vi har tillräcklig kapacitet. Här kanske vi har olika åsikter.

Om vi på allvar ska börja spara, måste vi se till att det behövs färre läkare och färre sjuksköterskor. Jag tror inte att det är den utveckling vi ser. Vi kommer att behöva fler av dem, och vi måste ta hand om dem vi har. Vi ska kunna konkurrera med att vi har en trevlig ÅHS-arbetsplats där man inte behöver ha patienter i korridorerna, inte ens när det plötsligt blir fullt och vi får en ny pandemi.

Jag anser också att vi ska ha råd till det. Vi ska prioritera på det sättet. Det finns annat som ska bort först. Men de kommer att fråga: Vill ni ta bort palliativa vården? Nej. Kanske vi kan hitta något annat, mindre viktigt, före.

Talman!

Jag vill lyfta fram två saker i min replik. Vicetalman Måtar frågade: Vad sparar vi? Det undrar jag också. Vad sparar vi? Förr i tiden hade ÅHS, även om det inte var uttalat, någon form av samhällsansvar. Man försökte handla lokalt och stöda i den utsträckning det var möjligt, utan att bryta mot lagen. Man funderade mycket på olika upphandlingar, hur man skulle styra dem så att de gynnade vårt samhälle. Nu har x antal arbetsplatser som har förlorats till Finland. Dessa har försvunnit, och nu har vi istället fått ett x antal nya inom vården. Jag anser att det är helt fel väg att gå. Dessutom är det framförallt kvinnor som drabbas (… taltiden slut).

Tack, talman!

Lagtingsledamot Thörnroos, helt rätt, vi har samma uppfattning. Vi har till exempel inte fått höra en summa. Vad svarar man på det här? Många av de åtgärder vi diskuterar kan vi kalla historiska sparåtgärder.

Vi skickar iväg mycket av sekreterarjobben till fastlandet och klädvården till Sverige. Det handlar inte om en total samhällsmässig inbesparing, utan snarare tvärtom. Det väcker en viss skepticism.

När de sedan kommer och säger att de har kommit på en lysande idé, att palliativa avdelningen ska bli föremål för omfattande åtgärder, så ska det hända oavsett om många av de anställda på sjukhuset är skeptiska eller inte. Vi vet bäst, säger de. Och detta ska vi göra samtidigt som vi genomför en massa andra förändringar. Det är det stora felet. Stoppa upp och ge lite arbetsro!

Talman!

Eftersom jag jobbar inom hemsjukvården på somrarna i norra Sverige, vet jag att det finns mycket man kan göra hemma. Men det förutsätter att det finns utrustning, personal och en välfungerande organisation. Jag säger inte att detta rör de palliativa insatserna, men jag vet att det finns mycket mer man kan göra där än vad vi gör idag. För att åstadkomma detta måste man först utveckla den formen av vård, och sedan kan man minska antalet vårdplatser, man har skiftat fokus från specialsjukvård till primärvård. Men nu gör man tvärtom; man börjar med att dra ner platserna och ska sedan utveckla hemsjukvården. Det är ett logistiskt feltänk som inte borde få förekomma inom hälso- och sjukvården. Det är min bestämda uppfattning.

Vi har samma uppfattning i den här frågan, lagtingsledamot Thörnroos.

Bara för en vecka sedan talade jag med personer som är ordentligt insatta i hur hemsjukvården på norra Åland fungerar, och de är inte beredda på den här problematiken.

Inte är vi först med att tänka på denna fråga, många har funderat tidigare på hur vi kan möjliggöra att folk får dö hemma, eftersom många önskar detta. Oftast uppstår det problem med de anhöriga, som blir mycket nervösa när något händer och de inte riktigt vet vad det är. Det slutar ofta med att personen måste in till akuten eller någon annan vårdinrättning i det skedet.

Det är svårt att bara växla upp hemsjukvården; det kräver mycket resurser. Sparar vi sedan i slutändan då?

Diskussion avbryts och fortsätter på måndag den 28 september 2026.