Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Tack, talman!

Bästa lagting! När ekonomin blir sämre, då blir politikens riktning som allra tydligast. Det är också då som politiken kan välja vem som ska klara sig på mindre. I riket har en stor del av den bördan lagts på människor som redan har det kämpigt. Den här landskapsregeringen har valt en annan väg. Vi har tidigare stoppat försämringar av bostadsbidraget och skyddat utkomststödets grunddel. Nu föreslår vi att förvärvsinkomstavdraget på 150 euro återinförs.

I ärlighetens namn har vi inte kunnat hålla Åland utanför varje förändring som gjorts i riket de senaste åren, men där vi har haft tyglarna i egna händer har riktningen varit solklar. Barn och hushåll med små och vanliga inkomster ska inte stå först i kön när ekonomin balanseras.

I riket har bostadsbidraget tidigare skurits ner, och även arbetslöshetsförmånerna har försämrats. De har varit väldigt viktigt för många hushåll. Flera förmåner har frysts samtidigt som priserna stigit ordentligt och klientavgifter har höjts. Till sist har man också skurit ned i utkomststödet, det vill säga det stöd som finns när allt annat redan är uttömt.

Egna beräkningar visar att dessa förändringar av en sådan politik har betydande konsekvenser. De samlade förändringarna mellan 2024 till 2026 beräknas höja låginkomstgraden med 2,2 %. Bland barn är den ökningen 3 %. Det vill säga att de som har minst växer både som grupp, men de blir också fattigare som grupp, samtidigt som de som faktiskt har mer och mest får ännu mer. Det är precis så här som klyftorna ökar när pengarna rör sig stadigt uppåt, år efter år.

Över 80 % av dem som har fått utkomststöd beräknas få mindre pengar att leva på efter förändringarna i riket. Nästan var femte handlar det om en minskning på minst 15 %. Det är väldigt mycket för vem som helst, men för den som redan behöver hjälp för att klara sig är det oerhört mycket.

Talman, bästa lagting! Barnen har inte en egen ekonomi. När föräldrarnas pengar tar slut drabbar det barnet tydligt. Det syns i skorna som får hålla vintertid, i fritidsaktiviteter som väljs bort och i klassutflykten som skapar oro i hemmet och diskussion. Det går förstås att minska antalet stödmottagare genom att göra det svårare att få stöd, men det är inte riktigt samma sak som att minska på fattigdomen.

Jag känner igen den här verkligheten mycket väl. En gång i tiden var jag där själv. Jag vet vad några extra euro kan betyda när kistan alltid är tom. Det har nog aldrig handlat om någon lyx eller märkeskläder, men en något större marginal kunde avgöra om man ska köpa de allra billigaste skorna i matbutiken eller ett par som man inte behövdes skämmas fullt ut för i skolan. Det kunde också avgöra om man kan köpa en läsk i den lokala kiosken och hänga lite med kompisarna en kväll, eller om man måste stanna hemma.

Talman! Vi föreslår att 150 euro av en persons arbetsinkomst varje månad inte ska räknas av från utkomststödet. I ett hushåll där två vuxna arbetar kan det handla om upp till 300 euro. För att få det här avdraget måste man alltså arbeta. Det är ingen belöning för att stå utanför arbetslivet; det är precis tvärtom. Den som tackar ja till ett arbetspass ska få behålla lite mer av lönen. Det borde vara självaste grunden för en trovärdig arbetslinje där kontaktytan till arbetsmarknaden består och hålls intakt.

Alla kommer inte att gå direkt från arbetslöshet till heltidsanställning. Det börjar ibland med ett arbete som kan börja med några timmar i en butik, ett inhopp eller till och med ett vikariat. Man kan heller inte kräva att den som erbjuds 10 timmar ska trolla fram ytterligare 30. Men man kan se till att det lönar sig att tacka ja till de timmar som faktiskt finns. Några arbetspass kan bli fler. Ett vikariat kan bli en anställning. Men det första steget måste vara värt att ta. Det måste vara en låg tröskel till det steget.

Lite siffror: På Åland fick 609 personer utkomststöd under 2024. Av dessa hade 132 personer regelbundna eller tillfälliga arbetsinkomster. Det är alltså människor som arbetar men ändå inte får ekonomin att gå ihop. Ser vi på hushållen så fick 2,5 % utkomststöd på Åland. I Finland var den här andelen 8,49 %. Långvarigt utkomststöd är också betydligt mindre vanligt här. På Åland fick 0,5 % stöd under minst tio månader, medan andelen i Finland var 2,5 %. Bland barnfamiljer var motsvarande siffror 0,6 % på Åland och 2,6 % i Finland. När jag radar upp de här siffrorna ser jag inte att det saknas problem här, men det visar också att vår situation skiljer sig avsevärt från rikets.

Talman! För att avsluta föreslår vi ytterligare två ändringar. Vi inför en förordningsfullmakt som gör det möjligt att ta hänsyn till yrken där arbetstiden inte kan mätas med vanliga tidskrav. Det gäller vissa hemarbetare och konstnärer, bland annat. Vi skriver också tydligt in i lagen att ett negativt konsumentprisindex inte ska sänka utkomststödets grunddel. Det är så här som bestämmelsen redan har tillämpats, och det är ingen kioskvältare. Men nu ska det stå klart i lagen. Vi återgår i huvudsak till de regler som egentligen gällde den 1 februari.

Till sist: 150 euro kommer absolut inte att rädda världen, men det här kan förändra en månad för ett hushåll som lever på marginalen. Som jag har nämnt här kan det betyda lite bättre skor eller en räkning som betalas i tid. Men framförallt betyder det att man får behålla lite mer av vad arbetet ger, och att kontakten till arbetsmarknaden består. Därför hoppas vi att det här förvärvsinkomstavdraget återinförs och att lagen träder i kraft så fort som möjligt. Tack!

Talman!

Jag har ingen anledning att försvara Finlands riksdag och regering här i Ålands lagting, men jag misstänker att anledningen till de förändringar som gjorts är den galopperande statsskulden som Finland har.

Jag kommer nu att fokusera enbart på ekonomin, som i det här fallet är väldigt svagt beskriven.
Om vi teoretiskt tänker oss att 132 personer berörs av 150 och 12 euro per månad i år, så handlar det alltså om en summa på 237 600 euro. Det är något man kanske skulle kunna tänka sig och det är de siffror som anges här, och i princip 240 000, är inte något man enkelt kan trolla fram med knäna i det ekonomiska läge som landskapet befinner sig i.

Det som däremot är mest anmärkningsvärt är att dessa förändringar inte medför några ekonomiska konsekvenser för landskapet, men väl för kommunerna. Hur resonerar ni kring detta?

Tack, talman!

Som jag redogjorde här under mitt anförande handlar det här om en återgång till tiden före den 1 februari. Det har vi inte fått någon kvantifiering som säger att det här skulle betyda några större kostnader för varken landskapet eller KST. Det kommer säkert vara någon kostnad. Ja, absolut. Det kan vi inte säga något om, men den är absolut långt ifrån de siffror som uppges av ledamoten här. Skulle det vara på den nivån så skulle vi säkert också få höra det.

Talman!

Jag tog med ett räkneexempel från framställningen, där det står att år 2023 hade 140 personer regelbundna eller oregelbundna förvärvsinkomster, medan 132 personer hade det år 2024. Det är den kategorin vi har rört oss i. Om man då multiplicerar 132 med 150 och sedan med 12, blir summan 237 600.

Jag tycker att man, i dessa ekonomiska tider, borde kunna redovisa lite bättre hur man har resonerat. Dessutom får kommunerna inte full kompensation via landskapsandelar; det är en ganska liten summa de får. Det här är återigen en pålaga som läggs på kommunerna.

Jag kommer inte i det här replikskiftet att säga hur jag ställer mig till framställningen rent substantiellt, men jag ser att ekonomin är långt ifrån klargjord i den här framställningen.

Tack, talman!

Vi kan återkomma i utskottsbehandlingen och de exakta siffrorna. Det kommer inte att ruinera vare sig landskapets, kommunernas eller någons ekonomi för den delen. Det har nämnts att alla skulle få 150 euro, men det finns givetvis olika beräkningar på det här, ledamot Thörnroos. Det är dock långt ifrån det som redogörs för här av ledamoten.

Talman!

Jag ställer mig frågan: Är det så klokt? Jag närmar mig frågan utifrån principen att ansträngning ska löna sig. Jag gillar arbetslinjen och tycker att samhällets regler bör utformas så att arbete belönas. Jag anser också att den bästa socialpolitiken är när alla ålänningar har ett jobb.

Mot den bakgrunden är det sant att införandet av avdraget gör det mer attraktivt att leva på utkomststöd och deltidsarbete. Samtidigt gör detta det mindre attraktivt att ta steget till heltidsarbete.

Har regeringen resonerat kring den här skevheten i incitamenten som uppstår med anledning av förslaget?

Vi har haft ganska långa resonemang kring hur incitamenten fungerar, baserat på det vi ser och den erfarenhet vi har. Det framgår även av de egna konsekvensbedömningarna. När dessa försämringar genomfördes och beslutades i riket, visade det sig att sysselsättningen inte ökade. Det har visat sig att de antaganden som gjordes var felaktiga, liksom de politiska beslut som fattades.

Vi vill inte gå den vägen. Vi tror inte att man, bara för att man blir något fattigare, plötsligt skulle få bättre förutsättningar och större incitament för att börja arbeta.

Jag tackar ministern för att ha förtydligat vad arbetslinjen betyder för regeringen Sjögren.

I övrigt instämmer jag i att de ekonomiska konsekvensanalyserna är ganska otydliga. Det framgår egentligen inte alls vad detta innebär för det offentliga Åland.

Den sista poängen som jag vill göra är att när regeringen Orpo slopade detta, så ingick det som en del i en större helhet. Man såg en poäng i att förenhetliga förmånerna och förenkla byråkratin.

Jag undrar hur minister Zekaj n ser på den aspekten, att det blir ett snäpp tillkrångligt i det åländska systemet.

Tack, talman!

Det systemskifte som ledamoten Valve nämner här att det handlar om en större helhet. Vi har en egen utkomststödslag och möjlighet att agera inom ramen för vår behörighet, och det ska vi naturligtvis göra.

Det som bekymrar oss är att vi ser att konsekvenserna av detta leder till ökad fattigdom, ökad social utsatthet och minskad kontaktyta till arbetsmarknaden. Detta tolkar vi som något som är väldigt kontraproduktivt.

Den egentliga arbetslinje som ledamot Valve faktiskt eftersträvar går inte att uppnå genom att rasera kontakten till arbetsmarknaden, hur liten den än må vara.

Tack, talman!

Jag kan fortsätta på frågan om arbetslinjen. Det handlar om att det lägst betalda heltidsarbetet aldrig ska vara lägre än motsvarande nivå för utkomststöd. Jag har lyft upp den här frågan tidigare. När vi diskuterar utkomststöd brukar jag alltid fråga: Finns det någon analys som visar hur det lägsta betalda heltidsarbetet ser ut i dag? Hur förhåller det sig till utkomststödet, särskilt när man överväger att öka det? Det finns tyvärr ingen information om detta

Man kan man räkna på det. Det skiljer sig mellan olika familjer, men det finns absolut familjer som tjänar mer på att gå på stöd än att arbeta. Vi kan inte ha ett sådant samhälle. Då tappar man bort alla de incitament som ministern säger sig vilja ha.

Vore det inte bra om detta inkluderades i någon form av analys? Ett heltidsarbete på Åland, med lägst betalt, innebär 40 timmar i veckan och ligger runt 2 000 euro i månaden.

Tack, talman!

De bästa analyserna görs när vi tittar på siffrorna och ser hur situationen ser ut. Vi har inte behov av att göra några justeringar som skulle öka den sociala utsattheten.

Det finns inget glamoröst eller lyxigt med att leva på utkomststöd. Det verkar som om endast ledamot Wikström förespråkar och tror att det är så. Men det finns inget glamoröst i det.

Vi har väldigt få som lever på utkomststöd på Åland, och det ska vi vara glada och nöjda över. Visst, vi har sett en liten ökning 2025, och det behöver vi bevaka. Men det finns inget lyxigt i det.

Tack, talman!

Jag menar att det inte finns något lyxigt med att jobba 40 timmar i veckan och få ut 2 000 euro i månaden. Det är inte heller något lyxigt. Men stöden som samhället erbjuder måste vara lägre så att det lönar sig att ta det lägst betalda arbetet på Åland. Om man inför stöd, så säger man i princip att dessa stöd är högre än den ansträngning som du redan gör idag. Så kan vi inte ha det. Det är det som är meningen.

Jag vill också ta upp frågan om förordningen. Jag vill fråga ministern hur man egentligen har resonerat när man valt att använda en blankettförordning istället för att skapa en egen åländsk förordning i dessa frågor. Jag tänker framförallt på att undanta konstnärer och personer med skapande yrken från kravet att söka arbete. Att man ska söka ett arbete som motsvarar 30 timmar i veckan är väldigt diskriminerande mot alla andra som inte är konstnärer eller utövare av konst.

Tack, talman!

För det först tänker jag inte ställa de lägst betalda personerna här på Åland mot utkomststödstagare. Jag tror att det är fel att ställa dem mot varandra. Vi ser att de som faktiskt har mest också har fått ännu mer. Det är för mig ett mycket större bekymmer. Det handlar inte om att jämföra dem som får lägst pengar med dem som får utkomststöd, eftersom båda grupperna sannolikt har det ganska tufft.

Jag tror inte på en väg som gör fattiga människor ännu fattigare. Det är inte rätt väg att gå, och det visar också de egna analyserna. Att göra människor fattigare ökar inte sysselsättningen; det enda som händer är att de blir fattigare.

Jag får återkomma till förordningsfullmakten. Det finns ett resonemang där, men tyvärr går tiden ut för mig nu.

Tack, talman!

Jag kommer att ge ministern i tillfälle att fortsätta vad gäller förordningsfullmakten. Den undrar jag också kring. Den är inte begränsad på något vis, vilket ger landskapsregeringen enormt utrymme. Ministern får gärna redogöra för resonemanget.

Talman!

Vi har fått ett önskemål i samband med vårt arbete med en lagstiftning. Det handlar om att det finns yrken som inte fungerar enligt den logik som ett vanligt arbete gör. Bland dessa finns vissa konstnärer och yrken där man huvudsakligen arbetar hemifrån.

Därför har vi också ett önskemål om att harmonisera förordningsfullmakten även i dessa avseenden. Det finns ett behov av att bygga in en mekanism som gör att processen inte blir så trög för de personer som har lite annorlunda yrken, och utan en fullmakt för att reglera situationen riskerar vi att det blir svårt att hantera deras behov.

Talman!

Den här fullmakten gör att landskapsregeringen, utan lagtingets medgivande, kan utöka undantagsgrupperna i all oändlighet. Det tycker jag inte är klokt, men jag lämnar det dithän.

Jag delar också ledamoten Thörnroos kritik gällande beredningen. Man säger att det inte är kostnadsmässigt omfattande, men man måste alltid ta hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, oavsett vems plånbok det drabbar.

Det jag också reagerar på i det här förslaget är indexjusteringen. Av vilken anledning fungerar den enbart åt ett håll? Om index ökar, då ska också det här öka, men vid ett negativt index då ska det inte påverka överhuvudtaget. Det verkar helt märkligt i min värld.

Tack, talman!

Vi kan återkomma till siffror och de smulor som detta innebär i slutändan, i samband med utskottsbehandlingen. Det kommer inte att visa sig vara på de nivåer som har sagts. Annars hade vi säkert fått både KST och andra att reagera starkt när vi har arbetat med detta under lagberedningen.

Vad gäller indexjusteringarna, det finns nog ingen som lever så där jättebra på indexjusteringarna, det kan jag lova ledamoten. Vi tar in det här i lagen, för vi redan har en sådan tillämpning i dag. Det här ger bara en rättslig grund för att vi ska fortsätta att tillämpa det, så det ger tillämpningen en rättslig grund, om man säger så.

Talman!

För Liberalerna är meningen med detta lagförslag rätt enkel, det ska löna sig att arbeta. Det gäller också när man inte kan arbeta heltid.

Det gäller den som tar ett kort vikariat. Den som arbetar några timmar extra. Den som har ett lågavlönat deltidsarbete. Den som försöker komma tillbaka till arbetsmarknaden efter en längre tid utanför.

I det här lagförslaget föreslås att det tidigare förvärvsinkomstavdraget på 150 euro i månaden återinförs. Det är enligt vår mening klokt. När en person med utkomststöd börjar tjäna pengar genom arbete ska inte hela arbetsinkomsten omedelbart räknas av ifrån stödet.

Det måste finnas en ekonomisk skillnad mellan att inte arbeta och att faktiskt ta ett jobb. Det är därför Liberalerna tycker att den här förändringen är viktig.

Det finns naturligtvis ett behov av ett socialt skyddsnät. Den som inte klarar sin försörjning ska inte lämnas utan hjälp.

Utkomststödet är samhällets sista skyddsnät, och det ska vara just det: ett skyddsnät. Skyddsnätet ska inte förvandlas till ett spindelnät där man fastnar för evigt. Där tycker vi att arbetsincitamenten måste väga tungt.

Alla människor befinner sig inte i en situation där de kan gå från noll till hundra procent arbete över en natt. För vissa är vägen tillbaka till arbetslivet lång. Det kan börja med tio timmar i veckan, sedan kanske femton, ett kort vikariat, några arbetspass och förhoppningsvis så småningom ett heltidsarbete.

Givetvis är det bra för den mentala hälsan att ha ett arbete även om återinträdet i arbetslivet sker stegvis. Den goda känslan förstärks säkert av att få behålla dessa 150 euro.

Därför är det olyckligt om reglerna utformas så att den som tar det första steget upplever att den ekonomiska vinsten av att arbeta är mycket liten.

Vi ska naturligtvis ställa krav på människor när det är möjligt. Men vi ska också se till att det faktiskt lönar sig att uppfylla kraven

Talman! Vi inför inte någon helt ny och oprövad modell utan vi återinför en ordning som fanns tidigare. Det kommer naturligtvis att innebära vissa ökade kostnader. Det hade ju förstås varit önskvärt med en uppskattning om vad dessa kostnader kunde bliva, men i förlängningen blir det ju bra om individen så småningom kan jobba mer och mer vilket minimerar behovet av utkomststöd.

Kostnaden och säkert många fler frågeställningar kan vi få anledning till att fördjupa oss i utskottet. Tack, talman!

Tack, talman!

Jag har egentligen två frågor, en specifik och en lite bredare.

Den specifika frågan är: Har Liberalerna resonerat internt kring incitamenten för att ta ett heltidsjobb, och hur det här förslaget påverkar steget från ett deltidsjobb till ett heltidsjobb?

Den andra frågan är lite bredare. Hur resonerar Liberalerna kring vad det innebär att låta gamla spindelnät från regeringen Marin hänga kvar i självstyrelsens boning, istället för att välja den finländska regeringens arbetsmarknadspolitik?

Så här ställd inför faktum kan jag kanske inte exakt påminna mig om vilka diskussioner som har förts kring heltid och deltid. Men jag delar Valves fundering kring att man kanske kan hamna i en deltidssituation. Det tycker jag är något som vi behöver titta på i utskottet och föra ett resonemang kring.

Vad gäller gamla spindelnät, så kan det ibland vara bra att återgå till ett system som fungerar. Det verkar som att det här systemet har fungerat tidigare, även om det var före min tid. Som sagt, det är gammalt och beprövat, och jag tror att det hade fortsatt i fastlandet om man hade haft lite bättre ekonomiska förutsättningar.

Tack, talman!

När man diskuterar stödnivåerna och jämför med Finland, är det viktigt att alltid komma ihåg att vi på Åland har en mängd avvikelser, både i utkomststödslagen och i annan kringliggande sociallagstiftning som påverkar utkomststödet. Sammantaget har vi betydligt högre stödnivåer för samhällets mest utsatta på Åland än vad man har i Finland. Därför är det viktigt att notera att man inte jämför helt enkelt samma system.

Det som ledamoten tar upp är samma resonemang som vi hörde från ministern, nämligen att man får behålla en större del av sin arbetsinkomst om man arbetar, vilket uppmuntrar till arbete. Jag undrar dock lite över detta. Varför skulle man ta ett jobb där man tjänar lite pengar, som till exempel i en butik på Åland, där lönen ligger runt 2 0 00 euro i lön, exklusive ob-tillägg. Man kommer väldigt nära nivåerna för utkomststöd då. Då måste man fråga sig: varför ska man ta ett heltidsarbete?

Det är en frågeställning som inte är ny från ledamoten. Vi har hört den förut, och jag kan delvis hålla med.

Men frågan är egentligen större än så. Vårt utkomststöd, är det en nivå som gör att man kan leva ett vettigt liv och vara en fungerande del av samhället? Vad händer om det blir något som inte fungerar? Vad är skillnaden? Vad vill den privata marknaden betala? Vad har fackförbunden förhandlat fram? Om skillnaden är tillräckligt stor, kanske den här frågan inte enbart är något för Ålands lagting att ta ställning till.

Tack, talman!

Nej, det är det inte. Det är arbetsmarknadens parter som behöver komma överens om löneökningar. Men faktum är att om man tittar på löneökningarna och jämför dem med indexjusteringarna de senaste åren, kommer man att se att stöden har ökat. De ökar med index och inflation, medan lönerna halkar efter varje år. Varje år som detta sker blir diskrepansen större, och det argumentet blir starkare.

Jag vet inte hur ledamoten ser på det, men det är ganska enkelt att göra en jämförelse mellan utkomststöd och ett lågt betalt arbete på Åland. Genom att göra detta kan vi se svart på vitt vad det är vi pratar om. Då kan man diskutera. Jag skulle tippa på att det landar på någonstans 400 euro för en ensamstående människa. Då kan man ställa frågan: Är det värt att arbeta heltid, eller är det mer fördelaktigt att gå på stöd? Men det är kanske något som vi kan titta på i utskottet. Det är nämligen inte särskilt svårt att göra de här jämförelserna.

Jag har inte så mycket mer att tillföra. Jag vidmakthåller att våra lägsta lönenivåer inom det privata sektorn är kanske i minsta laget. Om man ser på de här utkomststödsnivåerna, så är det ingenting som åtminstone jag lockas till att försöka leva på. I alla fall hade det varit bättre för mig att vara ute på sjön och jobba, om vi säger så.

Talman!

Det vi diskuterar nu är en lagstiftning som möjliggör ett återinförande av ett förvärvsinkomstavdrag på 150 euro för personer som lyfter utkomststöd på Åland. Avdraget ska gälla oavsett ålder.

Från Centerns sida tycker vi att den här förändringen är rimlig av flera orsaker.

För det första förbättrar den incitamenten att ta emot ett lågavlönat arbete. Tanken är att det ska löna sig att arbeta. Förhoppningsvis kan det här bidra till att fler människor får en ingång i arbetslivet och också möjlighet att stanna kvar där.

För det andra ger förslaget människor som befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation möjlighet till en liten förbättring av sin ekonomi och förhoppningsvis också en något enklare vardag. För den som lever med mycket små ekonomiska marginaler kan 150 euro faktiskt göra skillnad.

Samtidigt noterar vi att förutsättningarna ser olika ut i Finland och på Åland. Åland har generellt en bättre arbetslöshetsstatistik än Finland och färre personer lyfter grundläggande utkomststöd här, vilket naturligtvis är positivt.

Det innebär också att ett återinförande av förvärvsinkomstavdraget inte får samma omfattning på Åland som det skulle få om motsvarande lösning infördes i Finland, där betydligt fler personer skulle beröras.

Däremot noterar Centergruppen med viss oro den trend som visar att behovet av utkomststöd har ökat under en femårsperiod. Det är en utveckling som det finns anledning att följa noggrant och också försöka förstå orsakerna bakom.

Talman, en sådan här förändring kommer sannolikt också att innebära vissa ökade kostnader. I förlängningen belastar dessa KST, som i dag ansvarar för utbetalningen av utkomststödet. Det är lite otydligt i lagförslaget vilka kostnader lagändringen medför så detta är något utskottet också borde belysa närmare.

På området för utkomststöd har Åland i dag en blankettlagstiftning. I lagframställningen konstateras också att en djupare analys av hela systemet för utkomststöd planeras under 2026. Det välkomnar vi. För med den här typen av enskilda förändringar i en blankettlag finns alltid en risk att lagstiftningen börjar upplevas som ett slags lappande och lagande. Från Centerns sida har vi tidigare lyft behovet av en mer genomgripande översyn och revidering av hela lagstiftningen om utkomststöd.

Därför är det positivt att också lagframställningen bekräftar att ett sådant arbete är på gång.

I övrigt ser jag fram emot en fördjupad behandling av ärendet i social- och miljöutskottet där vi t.ex. kan reda ut kostnaderna för den här åtgärden. Tack, talman!

Tack, herr talman!

Man hänvisar till Finland och skillnaden mellan Finland och Åland. Arbetslösheten har ökat på Åland successivt sedan pandemin, och vad jag förstår finns det inga trender som tyder på att denna utveckling kommer att vända. Rätta mig om jag har fel. Jag kanske inte har den mest aktuella statistiken, men som jag förstår det har arbetslösheten stigit successivt sedan pandemin.

Någonstans behöver vi också börja fundera på om detta är en hållbar utveckling. När blir det på riktigt ett problem för det åländska samhället? Det är därför jag gång på gång lyfter fram den här frågan. Varje gång vi gör stöden mer lönsamma måste vi sätta det i relation till den lägst betalda heltidsarbetet på Åland.

Om vi inte gör det, hur kan man då hävda, som ledamoten säger, att det uppmuntrar till heltidsarbete? Hur kan det uppmuntra till heltidsarbete om ett heltidsarbete innebär att man måste arbeta 40 timmar i veckan, men man får bara några hundra euro mer än om man lever på utkomststöd? Om man är ensamstående och har barn är det ofta mer lönsamt med utkomststöd än att arbeta med det lägst betalda arbetet.

Talman!

Jag anser att detta är en åtgärd som jag tror, kommer att leda till att fler människor kommer in i arbete. Man får en fot in, hittar sitt sammanhang och mår bättre, vilket gör att man vill stanna längre på arbetsplatsen. Det kan också vara ett sätt att hjälpa ensamstående mammor att tjäna en del av sin inkomst. Jag tror att detta är en bra lösning som gynnar det åländska samhället. Jag har inte riktigt samma farhågor som ledamoten Wikström har.

Vi kan byta spår.

Vi hörde inte ledamoten nämna något om förordningsfullmakten. Denna fullmakt handlar om att anta vilka yrken som ska undantas från kravet på 30 timmar i veckan. Men vore det inte självstyrelsepolitiskt vettigt att vi på Åland bestämmer detta själva, istället för att vi ska ta en blankettförordning och låta Finland bestämma vilka yrken som ska vara undantagna från arbetskravet på 30 timmar i veckan?

Det minsta jobb som man ska söka ska vara 30 timmar i veckan. Det är väl bättre att vi själva kan bestämma detta än att bara kopiera från Finland, som det står i det här lagförslaget att landskapsregeringen ska göra?

Talman!

Jag tog, som sagt, inte så mycket om den saken i anförandet. Men vi får höra ministern, och han får utveckla de tankar som finns kring detta.

Det står också att en revidering av utkomststödet bör göras på sikt. Jag har inte jättestora farhågor angående den biten, men vi får titta vidare på saken i utskottet och få det beskrivet för oss hur det är tänkt.

Tack, herr talman!

Jag delar ledamoten Mattssons bild av läget. Jag har inte heller stora farhågor om att det på något sätt kommer att vara negativt för arbetslinjen; tvärtom, det kommer att innebära en tryggad sysselsättning. Det har det varit tidigare också när det här har existerat på Åland.

De som har erfarenhet av utkomststöd eller som arbetar med socialt utkomststöd vet hur det kan vara att vara långtidsarbetslös och leva på utkomststöd. Det är ingen bra situation, och steget till en heltidstjänst kan vara ganska stort, både mentalt och rent praktiskt. Det handlar om att få en liten morot som kan leda till en förändring.

Vi behöver fler människor i sysselsättning. Att börja jobba och ta det första steget kan vara oerhört viktigt för många.

Tack, talman!

Jag försöker sätta mig in i situationen som en ensamstående mamma med utkomststöd som vill gå in i arbetslivet. Det finns en hel del praktiska detaljer som måste fungera. Därför kan det behövas en form av övergångsperiod. Det här lilla avdraget kan hjälpa till att underlätta den processen.

Nej, jag är inte rädd för det. Jag tycker att det är ett bra sätt att stöda personer i en sådan situation. Jag tror på arbetslinjen och hoppas att det ska göra att fler människor får möjlighet att komma in i arbetslivet och hitta ett vettigt sammanhang att verka i.

Fru talman!

Tack, ledamot Mattsson. Jag vill säga att jag tyckte att det var ett bra anförande och man kanske inte ska kommentera andras replikskifte, men det som sades var ungefär det jag hade tänkt säga. Tack i alla fall!

Tack, talman!

Det blir intressant att ta diskussionen vidare i utskottet. När man läser en lagframställning får man en viss översikt. Men när man sedan får fördjupa sig i utskottet kommer det alltid fram fler detaljer som klargör saker och ting ytterligare. Därför ser jag fram emot att ta nästa steg och gå vidare med utskottsbehandlingen.

Det håller jag helt med om. Det ska bli intressant att diskutera vidare, och jag kommer att ta upp det i mitt anförande, som nu blir sist på listan.

Man pratar om kostnader för just detta. Vad är kostnaden för människor som blir sittande hemma, som hamnar utanför samhället och som inte känner sig behövda? Det är så mycket dyrare i det stora hela.

Tyvärr vill man oftast inte diskutera detta, utan man fokuserar istället på att alla människor som har ett utkomststöd är en hemsk kostnad. Det tar jag starkt avstånd ifrån.

Det är alltid intressant med jämförelsesiffrorna. Vad gör en insats å ena sidan, jämfört med kostnaderna å andra sidan? Det är bra om vi kan fördjupa oss i kostnaderna för lagen och diskutera dem i relation till det som ledamoten lyfte fram.

Tack, talman!

Det finns flera olika aspekter i det här lagförslaget som jag vill beröra, men jag börjar med det som vi har diskuterat mest här idag. Det handlar om förvärvsinkomstavdraget, det vill säga att människor ska ha rätt att tjäna 150 euro när de arbetar och ändå kunna lyfta utkomststöd utan några som helst avdrag för de intjänade pengarna. Det är en utökning av utkomststödet, och det är svårt att se det på något annat sätt.

Man kan undra om det verkligen är värt det här. Vad blir konsekvenserna av ett sådant förslag? Vi hör en samstämmighet från majoriteten om att detta kommer att leda till att fler börjar arbeta och att det uppmuntrar till arbete när vi höjer stödnivåerna.

Men jag vill påpeka att man inte kan dra en så enkel slutsats. När jag funderar på detta, inser jag att det är mer komplicerat än så. Det ska bli intressant att se hur många som faktiskt nyttjar avdraget. Om du har ett jobb och tjänar 600 euro, får du inga pengar alls i utkomststöd, särskilt om du är ensamstående. Varför skulle man då inte sluta arbeta när man har tjänat 150 euro? Var går gränsen? Det är en intressant fråga att ställa sig.

Det ni resonerar kring låter mycket som tankarna kring medborgarlön.

Men jag vill påpeka att vi här på Åland har ett betydligt mer gynnsamt stödsystem än det som finns i Finland, både vad gäller beloppsnivåer och vilka avdrag som görs på utkomststödet och vilka inkomster som ska räknas. Till exempel är ensamförsörjarstödet i barnbidraget är betydligt högre här än i Finland eller det kanske höjdes i Finland, jag minns inte riktigt. Vi har i alla fall ett sådant avdrag här som inte räknas i utkomststödet. Grunddagpenningen är också högre här än i Finland, speciellt nu när den sänks i Finland, medan vi här fortsätter att indexjustera grundavdraget och stödnivåerna.

Det är kärnan i min kritik. Jag har framfört den tidigare, men jag kommer att fortsätta med det, för det blir ett problem om samhället successivt höjer stödnivåerna och indexjusterar dem medan lönerna inte hänger med. Jag förstår vad ni säger, att vi har inte ansvar för lönenivåerna. Nej, det har vi inte. Men vi har ändå ett ansvar för att arbetsmarknaden ska fungera. Då behöver vi ställa oss frågan: När är det lönt att ta ett heltidsarbete? Hur många hundra euro anser ni att en människa ska vara villig att arbeta 40 timmar i veckan för istället för att lyfta utkomststöd? Var går den gränsen? Man får till exempel gratis eller kostnadsfri barndagvård när man lyfter utkomststöd. Det finns många förmåner i vårt samhälle som syftar till att hjälpa låginkomsttagare.

Det är viktigt att vi tar hänsyn till detta när vi justerar stöden, vilket vi har gjort under den här mandatperioden. Ni har aldrig gjort det, och det är en brist. Jag hoppas att vi i utskottet kan göra några enkla jämförelser mellan hur mycket pengar en människa får netto, de som jobbar 40 timmar i veckan och tjänar runt 2 000 euro, och hur mycket en person eller familj skulle få i utkomststöd. Ni kan se det svart på vitt sen, handlar det 400 eller 600 euro? Man kan fundera på om man själv skulle vilja arbeta om man bara skulle tjäna 600 euro i månaden? Skulle jag vilja ha ett heltidsarbete då? Det är viktigt, särskilt för de ålänningar som ser det som sin plikt att arbeta. Många ser det som något skamligt att söka utkomststöd, vilket är en bra grundinställning. Har man ett arbete, ska man arbeta. Men vi har också en skyldighet att se till att dessa människor känner att det är värt det. Det är inte så att de som inte arbetar får ungefär lika mycket som jag som anstränger mig. Det här är en viktig psykologisk signal som vi politiker behöver skicka till befolkningen.

När det gäller arbetslösheten har den stigit successivt sedan pandemin. Det blir ett problem. Idag ligger runt 5 procent, lite drygt. Man brukar säga att den naturliga arbetslösheten är 5 procent, vilket innebär att människor ska kunna röra sig på arbetsmarknaden och byta jobb utan att arbetslösheten påverkar lönedrivande effekter. Men det kommer att bli ett problem om vi fortsätter att agera på detta sätt utan att ta hänsyn till de frågor jag försöker lyfta fram gång på gång.

Låt mig nu lämna stödnivåerna och istället prata om blankettförordningen. I den finska reformen har man sagt att man måste söka ett arbete som motsvarar minst 30 timmar i veckan för att kunna lyfta fullt utkomststöd. Annars kan man få avdrag på sitt utkomststöd, på grundpenningen i utkomststödet. Den förordning vi diskuterar anger vilka yrken som inte behöver uppfylla detta krav. Jag måste säga att när jag läste detta, kändes det lite diskriminerande. Tycker ni inte att det är orättvist att en del av befolkningen, beroende på vad de jobbar med, inte ska behöva uppfylla samma krav som resten av befolkningen?

Om du är konstnär eller utför något slags konstutövande yrke, behöver du inte söka ett arbete som är minst 30 timmar i veckan. Jag undrar hur en människa som inte sysslar med konstutövning, utan är en vanlig arbetare, känner sig när de hör detta? Det verkar som om det ställs mindre krav på konstnärer än på vanliga arbetare. Jag anser att denna paragraf och förordning i grunden är diskriminerande.

Ni säger att vi ska använda en blankettförordning, vilket innebär att vi ska ta den finska förordningen rakt av. Jag tycker att vi bör fundera på om Finland verkligen har tänkt rätt på denna punkt. Är det verkligen rätt att vi ska skilja på människor beroende på deras yrke? Ska det avgöra vilka krav vi ställer på dem när de söker stöd? Hör ni inte själva att det är fel? För mig känns det fel. Jag ser fram emot att höra resonemangen kring detta, eller om man bara kopierar rakt av från Finland, som man har gjort i flera andra fall under denna mandatperiod.

Det finns också en självstyrelsepolitisk aspekt av detta. Varför ska vi ta en blankettförordning när vi har egen behörighet? Det ska automatiskt ändras när Finland ändrar något i sin förordning, och det ska direkt bli tillämpbart på Åland. Tänker ni inte på detta, inte alla förstås, men framförallt landskapsregeringen? Fundera på detta! Under denna mandatperiod har vi flera gånger gjort avvikelser från utkomststödslagen på grund av att vi har en blankettlag. Det här är också ett exempel på det som vi diskuterar idag. Nu är förslaget att vi ska ta en blankettförordning så att detta ska få fortgå, istället för att vi tänker själva. Det är väldigt märkligt. Jag hoppas att ni kan ändra er på den punkten åtminstone.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är, som ni hör, ganska kritisk till hur landskapsregeringen hanterar utkomststödet och den övergripande arbetskraftspolitiken.

Social- och miljöutskottet har uppmanat landskapsregeringen, sedan mandatperiodens början i betänkanden, att den här behöver ses över. Vi vill få slut på det här lapptäcket som det här är. Det är väldigt svårt för en vanlig människa, och även för oss politiker, att förstå vad som gäller när det kommer till utkomststöd.

Men man hörsammar inte detta. Nu ska det göras en utredning 2026, så vi får väl se om man hinner klart med det eller hur det blir. Jag hoppas på bättring. Tack, talman!

Tack, talman!

Det är inget överraskande att ledamoten Wikström uttrycker sig på det här sättet, att människor som söker utkomststöd borde skämmas lite mer för att de har det tufft.

Detta lagförslag syftar till att lyfta de människor som, trots sina utmaningar – till exempel att vara ensamstående med barn som har sjukdomar, att själv lida av psykisk ohälsa, att ha ett missbruk eller att hamna i arbetslöshet – ändå försöker förbättra sin situation genom att skaffa sig ett deltidsjobb och komma in på arbetsmarknaden.

Genom att ge dessa människor en liten möjlighet att klara sin ekonomi och sitt liv på det här sättet, anser ledamoten Wikström att de ska skämmas. Varför?

Tack, talman!

Tack, ledamoten, för att jag får förtydliga den här punkten lite. Skam och stolthet är två motpoler. Vad jag försökte säga, och vad jag menade, var att ålänningar generellt sett känner en stolthet i att kunna försörja sig själva, och de gör det också. Även de som knappt tjänar mer än vad utkomststödet kan ge.

Om man jämför utkomststödet med de lägst betalda jobben, så går ålänningarna ändå till jobbet och utför dessa arbeten. Det ska vi vara tacksamma för att det är på det viset, och det är bra att det är så.

Men ju mer vi arbetar med detta, ju närmare den här balansen blir mellan stödnivåerna och de sammantagna stöden i förhållande till de lägst betalda jobben, ju mer vi trycker ihop detta, vilket vi gör hela tiden, så desto mer kräver vi också av dem som går till jobbet varje dag och kanske tjänar 2 000 euro i månaden.

Det är uppenbart att ledamoten Wikström inte vill förstå att det finns en grupp människor som har det tufft, som vill in på arbetsmarknaden och som lever på oerhört lite pengar. Och dessa människor så tycker ledamoten Wikström att vi som samhälle inte har råd eller borde hjälpa till att lyfta.

Ledamoten anser att vi inte ska använda självstyrelsens möjligheter att lagstifta självständigt inom socialvårdens område när vi faktiskt kan hjälpa folk, men nog när man kan klämma åt dem. Det finns ingen människokärlek i den här politiken, utan bara en skam och skuld som trycker ner dem som redan har det tufft.

Det handlar om att ge möjligheten för folk att börja jobba deltid, för dem som inte orkar eller kan jobba heltid. Det är en bra sak.

Tack, talman!

Jag är väldigt osäker på hur många som faktiskt nyttjar det här avdraget och hur det ser ut enligt KST:s statistik för lagförslaget ger ingen vägledning just på den punkten, utan den beskriver bara övergripande. Men det får vi ta reda på i utskottet.

Sedan pratar man om att hjälpa folk. Ja, det är viktigt att vi har ett grundläggande skyddsnät som gör att människor klarar sig, även om de inte har ett jobb. Det är en del av vårt nordiska välfärdssamhälle som vi förstås ska bevara. Men det är också viktigt att tänka på den balans som jag försöker beskriva.

Man måste fundera på följande: Varför ska jag gå till jobbet? Hur många hundra euro får jag personligen om jag arbetar om jag inte har en utbildning? Jag ska jobba 40 timmar i veckan. När går då gränsen för att det är värt för mig att arbeta? Är det 400 euro eller 600 euro? Var går gränsen? Det måste vi som lagstiftare ha med oss när vi höjer stödnivåerna. Det handlar inte om att slå på dem som har det svårt.

Tack, talman!

I början av sitt anförande pratade ledamoten Wikström om hur mycket utkomststöd man ska ha och hur det ska löna sig att ta ett heltidsjobb. Han drog paralleller mellan dessa frågor.

Saken är den att för vanligt arbetande folk som jobbar inom vård, inom skolan, som elevassistenter, på restauranger och i butiker, erbjuds det sällan heltidstjänster. Det är det största problemet: folk måste ta flera olika jobb för att klara sig, eftersom heltidstjänster inte erbjuds.

Kanske när man står och pratar om detta, kan det vara bättre att ha en realistisk bild av hur det är för vanligt folk som försöker söka jobb på Åland. Det finns inga heltidstjänster som erbjuds, åtminstone inte inom kvinnodominerade yrken, vård och handel, och så vidare.

Tack, talman!

Det är bra att ledamoten lyfter upp detta. Det är något vi kanske kan få mer information om i utskottet. Jag vågar inte själv uttala mig om exakt hur många heltidstjänster som erbjuds, hur många som är deltid och så vidare.

Men arbetslinjen måste alltid vara den centrala punkten. Vad ska man annars ställa stöd i relation till, om det inte handlar om ett heltidsarbete? Ska vi börja ställa arbetslinjen i relation till deltidsarbeten? Det blir ganska besvärligt när man diskuterar stödpolitik. Heltidsarbete är ändå normen, och det är utifrån detta vi behöver utgå. Många människor vill ha ett heltidsarbete och strävar efter det. Det är viktigt att vi har detta i åtanke.

När vi pratar om arbetslinjen måste vi se till att ett heltidsarbete är det som gäller. Det måste löna sig. Det ska alltid vara mer fördelaktigt att arbeta 40 timmar i veckan än att gå på stöd. Det borde inte vara en kontroversiell åsikt.

Tack, talman!

Jag kan inte låta bli att reagera på att det låter som att social- och miljöutskottets ordförande raljerar över 400 eller 600 euro, och att det skulle vara för lite pengar för någon att vilja gå in på arbetsmarknaden. Jag upplever att ledamoten har väldigt dålig koll på samhället när man uttalar sig på det sättet och inte har förståelse för vilka utmaningar väldigt många familjer har för att få vardagen att gå ihop.

Det nämndes i tidigare anföranden om begagnade skor och skor som inte håller, samt barnens fritidsaktiviteter. Det sistnämnda är faktiskt något av det första som får stryka på foten.

Jag undrar om detta återspeglar ledamotens syn på familjer; att 400 och 600 euro är alldeles för lite pengar för att bry sig om.

Tack, talman!

Det kanske har tagits något ur sitt sammanhang. Jag hoppas att vi inom social- och miljöutskottet kan klargöra detta, så att vi kan se här i lagtinget hur det ser ut. Om man är ensamstående och har runt 2 000 euro brutto i lön, hur många hundra euro tjänar man mer på att ha ett heltidsarbete istället för att vara hemma? Det förhållandet kan jag säga, ledamoten, blir mer skevt. Om du har ett barn hemma blir det ännu mer skevt, och det fortsätter på det viset.

Jag hoppas att vi kan ta fram några konkreta exempel i utskottet som landskapsregeringen uppenbarligen inte kunde göra. Det visar var arbetslinjen är. Stöder till exempel ledamoten Listherby arbetslinjen, att det alltid ska löna sig att arbeta? Med det menar jag att stöden alltid ska vara lägre än den lägsta betalda heltidsarbetet som finns att tillgå på arbetsmarknaden i samhället.

Tack, talman!

Med tanke på de åsikter som ledamoten framför i talarstolen, som är väldigt fastslagna och starka, upplever jag att det kan bli svårt att med ett öppet sinne utreda dessa frågor i utskottet. Det verkar, baserat på anförandet, som om man redan har bestämt sig för att detta är dåligt.

Jag skulle vilja uppmärksamma finans- och näringsutskottets betänkande från i våras, där man talade om vikten av att ha ett arbete och vad det gör med en människa. Det handlar om vad det innebär att stå utanför arbetsmarknaden. Det här handlar inte bara om 400, 600 eller 800 euro. Det handlar om att ha en mening, att tillhöra ett sammanhang och känna att man bidrar till det gemensamma samhället.

Det handlar inte bara om att sitta och räkna eller rulla slantarna, utan om något mycket, mycket mer.

Tack, talman!

Jag kan notera här att ledamoten uppenbarligen inte vill ta reda på de här frågorna, och de är inte särskilt svåra att räkna ut heller. Jag har fullt förtroende för att vi kan ta fram den information som är faktabaserad, alltså inte åsikter som ledamoten Wikström har, vilket jag hoppas att ni kommer att få se här.

Jag hoppas att vi kan hitta en sådan konsensus i utskottet att vi faktiskt kan visa detta, så att vi kan diskutera vad det är vi pratar om. Det blir väldigt besvärligt när man diskuterar de här frågorna. Jag upplever att vi inte överhuvudtaget har samma bild av hur mycket människor som arbetar heltid tjänar, och hur det förhåller sig till mängden stöd man kan få i dagens samhälle.

Det är inget konstigt med detta. Utkomststöd och vårt stödsystem är väldigt komplext, men det förhåller sig fortfarande på det här viset.

Jag har också noterat att ledamoten inte vill ta ställning till frågan om arbetslinjen, utan Liberalernas arbetslinje verkar vara mer inriktad på stöd, då jobbar man mera.

Tack, talman!

Förvärvsinkomstavdraget riktar sig till personer som har så låga inkomster att de fortfarande behöver utkomststöd. Det handlar om ensamstående, ensamstående med barn, personer med svag arbetsmarknadsanknytning eller människor som försöker etablera sig på arbetsmarknaden.

Målsättningen är att dessa personer ska komma ut i arbete och bli självförsörjande. Vi vill också tro på att arbete alltid ska löna sig. När en person till exempel tar ett kort vikariat eller en timanställning, ska de få behålla lite mer av sin arbetsinkomst. Det måste ändå stärka drivkraften att sträva mot egen försörjning.

Vi måste väl ändå tro och jag vill tro på individens kraft och förmåga att vilja komma ut i sysselsättning.

Tack, talman!

Jag brukar ta upp det här med arbetslinjen för att vi ska ha en gemensam uppfattning om vad vi pratar om. Jag har försökt definiera vad jag menar med arbetslinjen på ett tydligt sätt. Nu har jag hört flera personer ur regeringsblocket som pratar om arbetslinjen som något helt annat.

Jag undrar egentligen hur ministern ser på detta med arbetslinjen. Delar hon den definition som jag för fram, eller ser hon på det på ett annat sätt?

När det gäller förvärvsinkomstavdraget, som jag nämnde i mitt anförande, ska det bli intressant att se hur mycket det faktiskt handlar om. Jag tror nämligen inte att det är så många klienter som berörs av detta. Men jag kanske har fel.

Tack, talman!

Det är klart att det ska löna sig att arbeta, absolut. Men vi ska också komma ihåg att det finns individer som har långt till att nå ett heltidsarbete. Detta uppmuntrar till, som ledamoten Listherby just nämnde, att människor får kontakt med arbetslivet och det ger positiva effekter utöver inkomsterna, såsom stärkt självkänsla. Genom att få arbetslivserfarenhet och referenser ökar chansen att lyckas få ett heltidsarbete. Naturligtvis ska detta vara riktlinjen.

Samtidigt vet vi att det finns personer som har en lång väg till att nå ett heltidsarbete. Men om vi kan få dessa individer att ta timanställningar eller deltidsanställningar, blir det en vinst både för individen och för samhället.

Tack, talman!

När jag lyssnar på argumentationen här inne från ministern slås jag av en sak. Man säger att vi kan uppmuntra människor att ta ett arbete genom att de får behålla en del av sitt stöd medan de arbetar. Samtidigt ifrågasätter man om det är rimligt att prata om 400-600 euro när ni diskuterar 150 euro här. Var går gränsen för när en människa är villig att arbeta?

Om en människa är villig att arbeta, och att det är det viktigaste – att man vill komma ut i arbete och känna sig viktig och delaktig i samhället – då borde man kunna göra det även utan något avdrag. Annars faller hela resonemanget.

Detta handlar om pengar och hur mycket man behöver för att överväga att arbeta.

Tack, talman!

Ledamot Wikström, om vi vänder på ditt resonemang, att människor avstår från heltidsarbete därför att utkomststödet är för högt, så tycker jag att ledamoten också måste visa att detta faktiskt är ett betydande problem. Vet ledamoten hur många på Åland som har tackat nej till ett heltidsarbete för att de ekonomiskt tjänar mer på utkomststöd?

Det tycker jag inte alls att jag måste kunna. Varför ska jag behöva veta hur många som har tackat nej till ett heltidsarbete? Hur ska jag överhuvudtaget kunna ha den informationen? Det här är sekretessbelagd information som KST har. Det var en väldigt märklig fråga, måste jag säga.

Men det som ledamoten är inne på, just det här med ekonomiska incitament för att arbeta, är viktigt. Tackar man nej till ett heltidsarbete för att man får stöd? Det är exakt det vi diskuterar här också. Ni vill införa bibehållet stöd trots att man tjänar pengar. Frågan är var den gränsen går.

Det är det jag hoppas att vi kan ta fram i utskottet. Vi behöver exempel och jämförelser så att vi kan diskutera och analysera. Vad är heltidsarbete kontra utkomststöd? Och hur ställer sig det i relation till dessa 150 euro som ni vill att man ska kunna få för arbete och fortfarande behålla sitt stöd?

Tack, talman!

Problemet ligger i att vi pratar om det som att det skulle vara ett jättestort problem. Det antal som lever med utkomststöd, där så hör man ganska snabbt att den där siffran gällande de som nyttjar systemet inte är särdeles stort. Det är en marginaleffekt som säkerligen kan finnas någonstans. Det säger jag ingenting om.

Men då kommer det igen till frågan gällande människovärde och hur vi ser på människan. Där är vår syn ganska olika.

Tack, talman!

Vi pratar ju om samma sak. Ni nämner att det behövs ekonomiska incitament, vilket förvärvsinkomstavdraget är. Ni talar om att det fungerar som ett incitament för att ta ett deltidsarbete, medan jag fokuserar på ekonomiska incitament för att ta ett heltidsarbete. Jag förstår inte hur det kan skilja sig så mycket.

Ni pratar om 150 euro och jag pratar om heltidsarbete. Var går gränsen för att man ska vilja ta ett arbete? Det är det vi diskuterar, och det är kärnan i hela det här lagförslaget. Jag har svårt att förstå de resonemang ni för, att detta är en väldigt människofientlig politik, eller ett dåligt sätt att uttrycka sig på, när vi i grunden pratar om samma sak men på olika nivåer.

Ni pratar om bibehållet stöd, medan jag pratar om att man ska kunna försörja sig själv och hur det ser ut att vara heltidsanställd. Ni pratar om små deltidsanställningar, jag pratar om heltidsanställningar. Det är inte så stor skillnad, ledamoten.

I likhet med föregående replikväxling vill jag framföra att jag inte upplever att människor i stor utsträckning lyfter bidrag istället för att arbeta. När vi här i finans- och näringsutskottet hade en genomgång av sysselsättningsåtgärder, tyckte jag inte att det framkom något tecken på att detta skulle vara ett stort problem på Åland.

Ledamoten nämnde att vi i den här regeringen skulle införa någon sorts medborgarlön, vilket jag kraftigt dementerar, det är absolut ingenting som är på gång.

Jag tycker att ledamoten är väldigt självsäker när det gäller bidrags- och lönenivåer. Jag skulle vilja ställa en fråga till ledamoten: Kan ledamot redogöra för vad som är lägsta lönenivå för ett heltidsarbete på Åland?

Det är bra att det ska införas en medborgarlön. Men det har varit så många stödjusteringar att man börjar fundera. Är det något som ni diskuterar i regeringen?

När det gäller nivån på lägsta lönen på Åland, så det jag har information om är att det finns människor som arbetar för elva till tolv euro i timmen. Räknar man ut det på en hel månad så skulle jag säga att lägsta lönen ligger någonstans runt 2 000 euro i månaden för ett okvalificerat arbete och skatt på det så kommer man ganska nära ett utkomststöd, trots att man är ett ensamhushåll.

Jag säger inte att det här är ett problem idag och det betonade jag också i mitt anförande. Men vad jag säger är att arbetslösheten har stigit successivt sedan pandemin. Varje gång vi gör sådana här reformer, utan att ha de underlag som jag pratar om, så har vi ingen aning om hur det påverkar arbetsmarknaden som helhet.

Relationen mellan lägst betalt arbete och stöd borde alltid behållas ungefär konstant, men vi har ingen aning om det nu.

Det är precis det som ledamoten Wikström säger, att nu minskar det här avståndet och att döma av tonläget låter det som att vi nu går över en gräns.

Det är svårt att säga exakt hur utkomstöden faller ut, men jag tycker ändå att det verkar finnas en ganska stor marginal utifrån det. Jag delar inte uppfattningen om att det nu kommer att bli mycket mer lönsamt att gå på bidrag istället för att arbeta.

Det finns förstås andra aspekter som har lyfts fram här också, men jag tror att det skulle vara väldigt bra om utskottsordföranden nu i utskottsbehandlingen kommer till rätta med situationen. Det här tonläget, som antyder att vi håller på att gå över en gräns nu, anklagelserna och att vi nu inför medborgarlön, tycker jag inte är värdigt. Istället bör vi titta på hur det verkligen ligger till och återkomma med fakta.

Tack, talman!

Det är bra att höra det stödet, för det är precis det jag har sagt att vi borde göra här. Jag hoppas att jag kan få med mig utskottet på att detta är något vi verkligen behöver ta itu med. Jag ser fram emot att vi kan diskutera frågan om att jämföra löner med utkomststöd, så att vi kan diskutera den frågan i lagtinget så att alla kan ta del av samma information och vara på ungefär samma nivå.

Men det är också så här det blir, ledamoten, när landskapsregeringen kommer med bristfälliga lagförslag som saknar dessa högst relevanta fakta. Detta handlar om en tjänstemannaberedning. Det finns inga remissvar på det här lagförslaget.

Man måste tänka på att om man presenterar ogenomtänkta förslag, så visar det tydligt att man inte bryr sig om den relationen, för det står inte ett ord om det i det här lagförslaget, nämligen relationen mellan heltidsarbete och stöd. Det står inte ett enda ord! Därför är det absolut min uppgift som oppositionspolitiker, och framförallt som ordförande i social- och miljöutskottet, att anmärka på detta å det grövsta.

Talman!

Ledamoten Wikström skapar en ganska klassisk konflikt. Han ställer den som har väldigt lite och har en låg lön mot den som har ännu mindre. Men, ledamoten Wikström, en låginkomsttagare får inte en enda euro mer för att grannen får sämre villkor i utkomststödet. Det är ofta samma människor, och dessutom arbetar många som får utkomststöd redan i dag, vilket den här beredningen visar.

Det stora problemet är inte att de fattiga har för mycket, utan att klyftorna växer och att människor kan arbeta men ändå inte får ekonomin att gå ihop.

Jag undrar, ledamoten Wikström: Hur uppnås rättvisa? Varför ska rättvisa alltid skapas genom att den som står längst ner får ännu mindre? Hur gynnar det rättvisan?

Tack, talman!

Det jag försöker prata om är ett fungerande samhälle. Hur skapar vi ett sådant samhälle? Det måste finnas arbetskraft, alltså människor som är villiga att ta de lägst betalda jobben. Så ser världen ut. Vi har inte ett samhälle där alla har lika mycket lön och exakt samma ersättningar. Det är ett sådant samhälle som ministern vill skapa, men det är inte min vision.

Jag tror att det är bra med skillnader i lönesättning i samhället. Det uppmuntrar människor att anstränga sig och att ta sig vidare från där de har varit, där de har börjat. Kanske som ministern själv har pratat om, att han har levt i en sådan situation. Han har tagit sig vidare och tjänar betydligt mer nu än vad han gjorde det när han var yngre, vad jag kan förstå.

Det är viktigt att det finns sådana incitament i samhället för att få oss människor att anstränga oss, att utvecklas och för att samhället ska kunna utvecklas. Det är också jätteviktigt att betona att de lägst betalda jobben är attraktiva. Om vi höjer stöden för mycket, då blir de inte attraktiva. Vi kan inte ha ett sådant samhälle.

Tack, talman!

Arbete har en mycket stor betydelse för många människor. Det är där vi får vårt sammanhang och där vi kan förverkliga oss själva. Alla siffror visar att vi har väldigt få utkomststödstagare. Det är inte en jättepopulär förmån just nu.

Vi lyfter fram arbetslinjen tydligt. Jag måste ändå ställa en fråga. Ledamoten nämner arbetslinjen flera gånger. Hur ser vi på detta? Förslaget tar avstamp i att behålla kontakten med arbetsmarknaden så mycket som möjligt. Men hur stärker man arbetslinjen genom att göra det mindre lönsamt att ta det första jobbet? På vilket sätt är det en bra arbetslinje?

Tack, talman!

Som jag har sagt flera gånger tidigare så diskuterar vi i princip samma saker. Hur mycket pengar behöver man ha för att vilja ta ett deltidsarbete? I det här förslaget är det 150 euro, och då uppmuntras människor att ta deltidsarbete. Jag frågar mig; hur mycket pengar en människa behöver för att ta ett heltidsarbete istället för att gå på stöd?

Det är egentligen samma diskussion som vi har. Ni pratar om deltidsarbete och första steget in på arbetsmarknaden, jag pratar om heltidsarbete och när det lönar sig. Det är en väldigt snarlik diskussion.

Men vi pratar om människor som står utanför samhället, och det är väldigt viktigt att samhället arbetar för att dessa människor ska komma in i arbetslivet. Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att öka samverkan mellan socialtjänsten, FPA och AMS. Det är kärnan, treenigheten, i vad som behövs för att få människor som är utanför arbetsmarknaden att återvända till arbetsmarknaden, inte det här förslaget.

Talman!

Jag har vridit och vänt på det här lagförslaget. För mig finns det två tankar som båda är riktiga på sitt sätt, men som inte alltid är helt lätta att förena. Det ska löna sig att ta det första jobbet, även om det handlar om några timmar eller ett kort vikariat. Men det måste också löna sig att gå vidare, arbeta mer och så småningom kunna försörja sig själv. Det är egentligen där diskussionen om förvärvsinkomstavdraget på 150 euro landar.

Landskapsregeringen vill införa möjligheten för den som får utkomststöd att tjäna upp till 150 euro i månaden utan att stödet minskar. Det finns goda argument för detta. Ett mindre arbete kan vara den första vägen tillbaka till arbetslivet. Men vi behöver också våga ställa nästa fråga: Leder det lilla jobbet vidare till ett större och mer varaktigt arbete? Eller riskerar systemet att göra det möjligt att bli kvar längre med små arbetsinkomster och utkomststöd?

Utkomststödet är samhällets yttersta skyddsnät och är inte tänkt att vara en permanent försörjningsform. Målsättningen måste vara att den som har arbetsförmåga så långt som möjligt ska gå vidare till arbete och egen försörjning. Det är här jag ser en viss målkonflikt.

I rikets proposition resonerar den nu sittande borgerliga regeringen uttryckligen kring detta. När avdraget togs bort blev det mindre lönsamt att ta emot små och tillfälliga arbeten. Samtidigt ansåg man att drivkrafterna att söka heltidsarbete skulle öka. Landskapsregeringen gör nu en annan avvägning. Det kan finnas goda skäl för det, men då behöver regeringen också kunna visa varför den åländska modellen är bättre och hur den ska följas upp. Den diskussionen saknar jag lite i lagförslaget.

Talman!
En annan del som jag särskilt vill lyfta fram som positivt är att små och tillfälliga inkomster för barn och ungdomar under 18 år inte ska minska familjens utkomststöd. Det är helt rätt. Vi måste hitta alla sätt vi kan för att uppmuntra våra barn och ungdomar att arbeta. Det kan handla om ett sommarjobb, några timmar i en butik eller på ett kafé, att passa barn, klippa gräs eller hjälpa en äldre person med olika sysslor. Det skulle vara fullständigt fel om en ung människas vilja att arbeta ledde till att familjens stöd minskade.

Vi talar ofta om hur viktigt det är att ungdomar kommer in i arbetslivet och lär sig att ta ansvar och känna stolthet över sina egna intjänade pengar. Då ska vi inte samtidigt bygga system som straffar just det ansvarstagandet.

När det gäller vuxna är situationen mer komplicerad. För vuxna ska också små penninggåvor, skatteåterbäringar och andra ringa inkomster i princip räknas som inkomster. Men vad betyder egentligen "ringa"? Hur hanterar KST en liten gåva från en anhörig? En enstaka försäljning eller några timmars tillfälligt arbete? Var går gränsen? Och kanske viktigast av allt: Hur säkerställer man att bedömningen blir lika för alla? Det är rimligt att utkomststödet prövas mot de inkomster som faktiskt finns. Men reglerna bör och måste vara tydliga och begripliga. Det ska inte heller skapa en orimlig mängd administration kring mycket små penningbelopp.

Talman! Jag saknar också, som det tidigare har tagits upp här, en ordentlig ekonomisk konsekvensbedömning. Regeringen skriver att förändringen inte är kostnadsmässigt omfattande. Men vad betyder det i pengar? Av lagförslaget framgår att 132 personer som fick utkomststöd hade regelbundna eller oregelbundna arbetsinkomster under 2024. Om samtliga skulle omfattas av ett avdrag på 150 euro under ett år skulle det rent teoretiskt handla om närmare 240 000 euro. Den verkliga kostnaden är sannolikt betydligt lägre. Alla får inte stöd varje månad och alla tjänar inte minst 150 euro. Men det är kanske just därför regeringen borde ha räknat på saken. Hur stor blir merkostnaden för KST och i förlängningen för kommunerna? Hur många personer beräknas omfattas och vilka effekter förväntar man sig när det gäller vägen vidare till ett varaktigt arbete?

Rikets förändringar trädde i kraft på Åland den 1 februari. Lagförslaget är daterat till den 27 augusti. När förslaget skrevs hade man alltså haft nästan sju månaders erfarenhet av de nya reglerna. Ändå skriver regeringen i lagförslaget att förändringarna högst sannolikt kommer att påverka utbetalningarna och få ekonomiska konsekvenser för KST. Nu är vi i september. Då borde vi kunna få något mer än vad som högst sannolikt kommer att hända. Vi borde kunna få preliminära uppgifter om antalet ansökningar och klienter, hur det har utvecklats, hur mycket som har betalats ut och hur många som berörts av borttagandet av förvärvsinkomstavdraget. Det här är väl någonting vi får diskutera och se på i utskottet.

Talman! Jag vill också påminna om att vi behöver problematisera undantag från kravet att söka heltidsarbete. Huvudregeln är att den som arbetar mindre än 20 timmar per vecka ändå ska vara anmäld som arbetssökande och söka heltidsarbete. Det är i grunden rimligt. Den som kan arbeta mera ska också förväntas försöka öka sin egen försörjning. Samtidigt införs undantag för bland annat lärare, personer som utför hemarbete, konstnärer och personer inom så kallade skapande eller framställande branscher. Det kan vara motiverat eftersom arbetstiden i dessa yrken inte alltid kan mätas på vanligt sätt.

Jag tycker att begreppen är ganska vida. Vem omfattas av en framställande bransch? Vem avgör om verksamheten är tillräckligt omfattande och hur ofta görs den bedömningen? Varför ska en person inom en skapande bransch kunna bedömas utifrån inkomsten eller projektets omfattning, medan en deltidsanställd inom handeln, omsorgen och restaurangbranschen ska vara skyldig att söka heltidsarbete, trots att arbetsgivaren kanske inte kan erbjuda fler timmar? Undantagen måste ta hänsyn till hur olika arbeten är organiserade. Det förstår jag. Men det får inte vara så otydligt att vissa yrkesgrupper får en särställning utan tydliga och sakliga skäl. Tydlighet är det jag saknar.

Slutligen står det att en djupare analys av utkomststödet på Åland ska genomföras under 2026, och att det finns budgetmedel för detta. Jag är nyfiken på om utredningen har påbörjats. Vem genomför den och vilket uppdrag har getts? När ska den vara färdig? Och varför redovisas inte detta i lagförslaget?

Talman! Det finns bra delar i förslaget. Det är särskilt bra att barn och ungdomar inte straffas ekonomiskt för att de arbetar. Det finns också goda argument för att vuxna ska kunna ta det första jobbet utan att hela arbetsinkomsten omedelbart räknas bort från stödet. Men arbetslinjen kan inte stanna där. Målet måste vara att det första jobbet leder vidare till större arbetsinkomster, ett mer varaktigt arbete och i slutändan egen försörjning. Därför tycker vi, att regeringen behöver visa vad reformen kostar, vilka resultat man förväntar sig och hur man ska följa upp om människor faktiskt går vidare från utkomststöd till arbete.

Tack, talman!

Något är säkert med det här förslaget; de egna analyserna visar tydligt att de föreslagna försämringarna kommer att leda till fler fattiga. Detta ökar den ekonomiska utsattheten, både för barn och vuxna. Det finns inget som tyder på att dessa förändringar skulle öka sysselsättningen, och det finns heller inga bevis för att det har skett tidigare.

Tror ledamoten att social utsatthet är rätt väg för att öka sysselsättningen?

Talman!

Jag tycker, precis som jag nämnde i mitt anförande, att det finns mycket bra i detta. Däremot ser jag en viss konflikt mellan att det är positivt att få ett första jobb, men det är inte bra om det leder till att man inte vill sträva efter mer. Det måste finnas en balans, för att vi som samhälle ska klara oss. Vi behöver alla dra vårt strå till stacken.

Nej, jag tror absolut inte att det är rätt väg att låta folk leva i misär eller att de ska få det sämre ekonomiskt ställt. Det är inte heller det jag försöker belysa i mitt anförande. Istället handlar det om att detta är en komplex fråga. Det är svårt att väga dessa aspekter mot varandra.

Tack, talman!

Det känns betryggande att ledamoten håller med om att ökad social utsatthet inte är rätt väg att gå. Vi har inte sett några objektiva fakta som stöder det, utan snarare tvärtom. Vi ser att köerna till soppköken i Finland blir längre och längre. Vi ser också att vräkningarna har ökat procentuellt, vilket ger oss mycket alarmerande siffror. Detta är ett bevis på hur politiken påverkar samhället och vilka konsekvenser den kan få.

Jag vill återigen betona vikten av att vi har en tydlig ambition att behålla arbetslinjen. Den är mycket viktig och utgör en huvudsaklig ingrediens i det här förslaget. Vi vet samtidigt att inte alla alltid kommer att kunna få ett heltidsjobb. Men alla jobb, all kontakt och alla kontaktytor till arbetsmarknaden är värdefulla.

Talman!

Ministern nämner att man ser konsekvenserna, men varför står det ingenting om dessa konsekvenser i lagförslaget? Varför finns det inga siffror på hur detta har påverkat Åland? Det har trots allt gått flera månader sedan det trädde i kraft här, och det finns inget sådant resonemang. Ministern tar inte heller upp detta. Istället lyfter man fram soppkök i Finland. Vi bor på Åland, och jag skulle vilja veta hur situationen ser ut här, särskilt med tanke på att lagstiftningen har varit i kraft i några månader.

Till sist, angående utkomststödet och den relaterade lagstiftningen och utredningen: När kan vi förvänta oss att den kommer?

Talman och bästa lagting!

Det här lagförslaget handlar om att återinföra förvärvsinkomstavdraget i utkomststödet på Åland. Det innebär att den som får utkomststöd samtidigt kan arbeta och få ett avdrag på 150 euro.

Jag vill utveckla min syn i den här remissdebatten lite grann. Det handlar inte bara om 150 euro; det handlar om hur vi ser på arbete, på trygghet, samhällets bärkraft i kriser och vilken roll samhället ska ha när det krisar för människor runt omkring oss.

I Ålands lagting och i andra parlament höjs röster som jag, som socialdemokrat, tycker har en ganska ledsam syn på människor som behöver ekonomiskt stöd under en längre eller kortare period av sitt liv. Det tycker jag att vi ska vara försiktiga med. Ingen av oss här i salen vet varför en annan människa behöver stöd under en längre eller kortare tid. Det kan handla om saker som sjukdom, arbetslöshet, separation, psykisk ohälsa, skulder eller tusen andra saker. Det är inte vårt jobb att döma människor eller tala illa om dem som behöver stöd.

Jag tycker inte heller att vi ska stå här i talarstolen och prata om människor som en homogen grupp, som om de vore något slags enhetligt kollektiv som alla har gjort samma medvetna val och har samma förutsättningar att reda upp sin situation. Gå ut på stan eller till ett café, prata med människor i olika livssituationer! Hör efter med dem som har dessa stöd, hur de har det i sin vardag och varför de behöver dem. Det är inte en dans på rosor. Innan man börjar uttala sig negativt om människor som har stöd i livet, kan det vara bra att förstå deras verklighet. Kanske fördomar och sådant försvinner lite grann, men det kanske inte är lika rolig politik om man vill fiska röster på det viset.

Det finns en Facebook grupp som heter "Säg vad du vill Åland" och det verkar även finnas "Säg vad du vill lagtinget" och jag tycker att vi kan hålla en bättre nivå än det.

Talman! Ursäkta, nu gick jag en liten bit utanför själva lagförslaget, men jag tycker att det är en relevant diskussion. För den som har en väldigt låg inkomst kan även ett pyttelitet vikariat, ett litet inhopp, göra att man blir av med sitt utkomststöd. Då lönar det sig inte att jobba. Om arbetsinkomsten till stor del räknas bort kan steget ut på arbetsmarknaden bli längre. Det var så himla roligt att hoppa in på den där bensinmacken i några timmar, men jag blev ju av med mer pengar än vad jag tjänade. Så kan vi ju inte ha det. Det är inte bra för någon.

En person som har det väldigt knapert kan också ha ett litet inhoppsjobb som en väg ut på arbetsmarknaden. Det kan ge en känsla av att man är behövd, att man blir sedd, och man får nya kamrater och kollegor. Det här kan man inte mäta i pengar, men det ger också ett litet extra klirr i hushållskassan, vilket är bra för hela samhället.

Men nej, inte är jag naiv heller. Alla människor kan inte gå direkt från arbetslöshet till en heltidsanställning. Det vet vi. Alla har inte samma förutsättningar och möjligheter i samhället. Men även om man försöker ta några små steg, så är det något vi behöver värdesätta.

Jag tycker också att det är viktigt att arbete ska löna sig. Med ett återinfört förvärvsinkomstavdrag får de som arbetar behålla mer av sin egen arbetsinkomst. Det är väl bra. Då lönar det sig att arbeta även om man bara har möjlighet att hoppa in några timmar, kanske en vecka, och göra några småsaker. Det är bra.

Talman! För att inte det här anförandet ska bli för långt hade jag tänkt resonera mycket om ÅSUB:s intressanta statistik över hur utkomststödet har utvecklats över tid. Men det blir alldeles för långt, så det kan vi ta upp i utskottet och återkomma om i nästa debatt. Men det säger en hel del viktigt. Det finns också människor på Åland som arbetar väldigt flitigt och intensivt, men ändå inte får sin ekonomi att gå ihop.

Vi ska också tänka på att stödformerna i riket har förändrats, vilket har påverkat människor. Istället för att få andra stöd och bidrag har man hamnat i utkomststödet. Om det är bra eller dåligt vill jag inte uttala mig om just nu, för det tar för lång tid. Men situationen på Åland är inte identisk med den situation som finns i Finland.

Talman! Utkomststödet är samhällets sista ekonomiska skyddsnät. Vi pratar ofta om sociala stöd som en kostnad eller en budgetpost, men det handlar också om vad vi ger tillbaka till samhället.

När människor på Åland, i byar, kommuner och på öarna vet att det finns ett skyddsnät som fungerar och är stabilt när livet plötsligt förändras, så skapar det trygghet och tillit. I ett samhälle där människor känner att de är delaktiga i något är också mera starkt vid större kriser. Om människor hamnar så långt efter att de känner sig utanför samhället, och får höra det dessutom från talarstolen, så påverkar det också sammanhållningen och debatter i samhället.

Jag tycker inte att vi ska ställa trygghet eller behov av arbete och stöd mot varandra. Ett fungerande skyddsnät ska göra det möjligt för människor att klara en svår period och sedan ta sig vidare. Det tycker jag som socialdemokrat.

Det är därför som det här lagförslaget kommer in. Om en person med utkomststöd kan börja arbeta några timmar, ta ett mindre jobb eller öka sin insats, då ska det också märkas i dennes egen ekonomi. Jag tycker att det är en rimlig balans. Vi ska ha ett skyddsnät när det behövs, samtidigt som vi ska ha ett system där det lönar sig att jobba.

Man har pratat mycket om ekonomin. Vad kostar det här förslaget? Men ingen har pratat om hur dyrt det blir om bara en enda människa på Åland hamnar utanför och tappar tilltron till institutioner, samhället eller liknande. Tack!

Talman!

Utkomststödet är och ska vara vårt yttersta ekonomiska skyddsnät. Den som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan omständighet inte klarar sin försörjning ska kunna lita på att samhället ställer upp med ett skyddsnät, men det får inte bli en hängmatta. Utgångspunkten måste vara att den som kan arbeta också ska arbeta, och framförallt att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete och från deltidsarbete till heltidsarbete och egen försörjning.

Det är mot den bakgrunden jag har några invändningar mot landskapsregeringens förslag. Landskapsregeringen vill återinföra ett förvärvsinkomstavdrag på 150 euro per månad. Det betyder att de första 150 euro som en person tjänar inte beaktas vid beräkningen av utkomststöd. Jag förstår tanken bakom landskapsregeringens förslag, och de har rätt i att det förbättrar incitamenten att ta ett mindre arbete. Tjänar man 150 euro får man behålla dessa pengar. Men frågan är: vad händer sedan? Vad händer när en person går från 150 euro till 500 euro, från 500 euro till 1 000 euro och från 1 000 euro till 2 000? När utkomststödet samtidigt börjar minska, skatten tillkommer för den arbetande, liksom kostnader för resor, bil och andra utgifter som följer av arbete så kan den ekonomiska vinsten av att öka sin arbetsinsats kan bli förvånansvärt liten. Det är marginaleffekten som borde vara central i en reform som säger sig stärka incitamenten.

Jag saknar därför en enkel redovisning från landskapsregeringen. Hur mycket mer har en person faktiskt kvar i plånboken om han eller hon går från utkomststöd och 150 euro i arbetsinkomst till ett heltidsarbete med exempelvis 2 000 euro i månadslön? Det är denna jämförelse som är relevant för arbetslinjen.

Jag reagerar också på de särregler som kan komma att tillämpas för vissa typer av arbete, bland annat konstnärlig och skapande verksamhet. Här måste vi vara noggranna. Problemet är inte att konstnärligt arbete skulle vara mindre värt än annat arbete. Naturligtvis inte. Problemet handlar om likabehandling. Om en person arbetar deltid i butik, inom städning eller som hantverkare, förväntas personen stå till arbetsmarknadens förfogande och sträva efter heltidsarbete.

Om en annan person bedriver konstnärlig eller skapande verksamhet ska arbetets omfattning under vissa förutsättningar kunna bedömas enligt andra kriterier. Då måste vi fråga oss varför. Vad är en konstnär i lagens mening? Vilka objektiva och verifierbara kriterier ska användas? Konstnär är ingen skyddad yrkestitel. Det finns inget legitimeringskrav, ingen examen som automatiskt avgör vem som är konstnär. Hur skiljer vi professionell konstnärlig verksamhet från en hobby? Varför ska just denna verksamhet särbehandlas jämfört med exempelvis en småföretagare, fiskare, jordbrukare och hantverkare vars arbetstid och inkomster kan vara mycket oregelbundna? Det måste finnas tydliga och sakliga svar på dessa frågor, annars riskerar vi både godtycke och bristande likabehandling.

Jag vill också lyfta fram indexeringen av grunddelen. Förslaget innebär att ett negativt index inte ska medföra någon justering. Det innebär i praktiken att när levnadskostnaderna stiger kan stödet stiga, medan när levnadskostnaderna sjunker så ska stödet inte sjunka. Då är frågan: kan vi egentligen kalla det indexering? Om principen är att stödet ska följa kostnadsutvecklingen borde det finnas en ekonomisk motivering till varför indexet bara ska fungera i en riktning.

Talman! Jag tycker också att ordningsföljden i detta arbete är lite märklig. Landskapsregeringen avser att genomföra en djupare analys av hela det åländska utkomststödet. Man ska bland annat överväga ytterligare åländska avvikelser och frågan är om vi överhuvudtaget ska fortsätta med nuvarande blankettlagstiftning. Varför gör vi då dessa förändringar innan helhetsanalysen är färdig? Jag hade hellre sett att landskapsregeringen först analyserade hela systemet med utkomststöd, arbetsinkomstbeskattning och de faktiska marginaleffekterna. Därefter kunde vi bygga ett system utifrån en mycket enkel princip: varje ytterligare arbetstimme ska löna sig. Det ska löna sig att ta det första arbetspasset. Det ska löna sig att gå från 10 till 20 timmar. Det ska löna sig att gå från deltid till heltid. Framförallt ska det löna sig att lämna bidragsberoende och faktiskt kunna försörja sig själv.

Ett samhälle behöver solidaritet och solidaritet med dem som inte kan arbeta. Men solidariteten måste vara ömsesidig. Den som kan försörja sig själv har också ett ansvar att efter bästa förmåga göra det. Det handlar inte bara om offentliga finanser; det handlar om rättvisa gentemot alla de människor som varje morgon går till arbete, betalar skatt och därigenom finansierar vårt gemensamma trygghetssystem.

Därför efterlyser jag en tydligare arbetslinje, tydligare krav på likabehandling och framförallt en ordentlig analys av marginaleffekterna innan vi gör det åländska utkomststödet mer generöst än det redan är. Tack, talman!

Talman!

Ledamoten tar upp en liknande frågeställning som jag har kring de konstnärliga yrkena, men också den framställande branschen. Vad är det som gör att vissa yrken inkluderas? Det är något jag också undrar över. En framställande bransch skulle till exempel kunna vara jordbrukare, eller kanske en snickare.

Jag vill understryka att jag absolut inte vill negligera dem som arbetar inom konstnärliga yrken. Det är inte min avsikt. Jag vill att det ska bli rättvist och tydligt. Jag anser att den nuvarande lagstiftningen inte tydligt förklarar vad detta innebär, och det får inte på något sätt uppfattas som diskriminerande.

Tack för det, ledamot Holmberg Jansson.

Jag håller med om att problemet ligger inte i att värdera olika arbeten. Det är likabehandlingsprincipen som jag efterlyser. Precis som du säger, arbetar en småföretagare, en hantverkare, en jordbrukare eller en fiskare kanske under samma omständigheter som en konstnär. De arbetar alla väldigt mycket tidvis, men på grund av säsong och andra faktorer kan de arbeta mindre vid vissa tillfällen.

Det blir lite godtyckligt när man exkluderar eller inkluderar vissa yrken, vilket automatiskt leder till att andra exkluderas. Det skapar en svår gränsdragning som jag upplever som luddig.

Talman!

Jag sitter med i social- och miljöutskottet, jag kommer lyfta detta. Det är viktigt att reda ut detta, eftersom det finns andra som också har säsongsarbeten som blir minst lika påverkade. Jag tänker på turistbranschen, där det är tre månader man kan få jobb, och resten av året är det omöjligt att få arbete. Oavsett hur mycket man försöker, så går det inte.

Men de måste ändå fortsätta att söka. Jag kan förstå att de kanske inte får jobb. Som jag har förstått det, räcker det med att man försöker söka jobb, oavsett om man lyckas eller inte.

Jag lovar att detta är något jag kommer att ta med mig. Det handlar inte om att nedvärdera eller säga att något annat inte är lika viktigt, utan det ska vara tydligt och klart vad som gäller. Här finns det fortfarande lite för vida begrepp.

Tack, talman!

Om jag har uppfattat ledamoten Lindström rätt, så anser han att det är viktigt att alla som kan, ska försörja sig själva och bidra till samhället. Det tror jag att vi alla här kan vara eniga om. Det är viktigt att människor arbetar. En av socialdemokratins grundtankar är att vi ska ha full sysselsättning så att välfärden kan bäras av arbetande människor.

Men om man inte kan, om man har hamnat i en livssituation där man har sjuka barn, psykisk ohälsa eller arbetslöshet, så försöker man ta sig in på arbetsmarknaden genom att börja jobba kortare tider. Det är det som diskussionen nu har handlat om. Mycket annat har också tagits upp, men det är just det lagförslaget syftar till: att lyfta dem som vill in på arbetsmarknaden. Inga andra.

Absolut. Det är ju hela poängen. Jag argumenterar inte emot 150 euro i det här, utan att det inte finns några ytterligare steg där varje arbetstimme efter det borde löna sig. Varför har man låst sig vid 150 euro och sedan börjar det sjunka efter det? Det är långtidseffekten som jag efterlyser – att man ska kunna gå från 10 timmar till 20 timmar, och att det ska löna sig för varje arbetstimme.

Så egentligen vill jag kanske till och med gå lite längre. Jag vill göra det här mycket bättre, så att du successivt kan skala upp din arbetsinsats efter bästa förmåga för att komma tillbaka. Nu har vi begränsningar. Det är inte 150 euro som jag hakar upp mig på, utan att det inte finns något sen. Om du tjänar 1 000 euro, lönar det sig då? Då kommer folk högst troligt inte att göra det.

Det är bra om social- och miljöutskottet tittar på de här siffrorna. De påståenden som ledamotens kollega Wikström har framfört stämmer ju inte. Det skulle finnas en kolossal skillnad om en människa som lyfter utkomststöd tjänar så mycket på det att det inte lönar sig att jobba. Så är inte verkligheten. Utkomststödet påverkas av en hel rad faktorer som ingår i beräkningsgrunderna. Det är ett mycket komplicerat system, det är för komplicerat.

Socialdemokraterna har förespråkat att vi bör använda vår lagstiftningsbehörighet och vår behörighet på det här området för att driva vår egen socialpolitik. Men vi vill göra det för att det ska bli bättre för ålänningarna. Vi strävar efter ett mindre byråkratiskt och enklare system som kan hjälpa fler på de områden där det behövs, istället för att försämra situationen för ålänningar.

Då har vi väl det gemensamt i alla fall, att vi båda vill göra det bättre för ålänningarna. Vi vill att det ska löna sig att arbeta, helt enkelt.

Det blir plakatpolitik. Det finns inget längre steg än de första 150 euro. Och varför stanna där? Det måste löna sig att arbeta mer. Kanske kan man en månad arbeta 5 timmar och nästa månad 30 timmar. Gott så!

Men som det ser ut nu så kommer man ganska snabbt fram till en begränsning där det inte lönar sig att gå till jobbet. Det äter upp utkomststödet. Då kan du lika gärna vara hemma. Man kommer att ha kostnader för resor, arbetskläder, luncher, slitage på bilen och försäkringar. Kanske behöver man ha två bilar i familjen. Det tillkommer många kostnader. Säg att man bor i Geta och får ett jobb i Mariehamn. Det är inte gratis det heller. Då kan man börja räkna på de här sakerna. Det är det jag vill att landskapsregeringen (… taltiden slut).

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.