Första behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen av de lagförslag som ingår i betänkandet. Diskussion.

Tack, talman! Eftersom det har förflutit en tid sedan lagtinget remitterade ifrågavarande lagförslag till utskottet är det på sin plats att rekapitulera förslagets huvudsakliga innehåll. Att utskottet inte heller kunnat leverera betänkandet tidigare har inte sin förklaring i andra prioriteringar vare sig i utskottet eller lagtinget, såsom budgetbehandlingar eller pleniuppehåll pga jul- och nyårshelgerna, utan behandlingen av lagförslaget har fördröjts för vår del i viss mån i väntan på riksdagens behandling av ärendet. Som bekant är lagförslaget en blankettlag.

Talman, landskapsregeringen föreslår alltså att lagtinget antar lagen om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av EU-rätten och den nationella lagstiftningen, den så kallade visselblåsarlagen, som en så kallad blankettlag. Proposition i vilken förslaget till visselblåsarlagen ingår var ännu under behandling i riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott, lagutskott och ekonomiutskott vid tidpunkten för avgivandet av landskapsregeringens lagförslag. Riksdagen antog lagen i andra behandlingen den 2 december och lagen kunde stadfästas, kort före jul, den 22 december. Med beaktande av detta är fördröjningen för lagtingets behandling enligt mitt förmenande acceptabel.

Talman, lagen ger skydd för personer som i ett arbetsrelaterat sammanhang fått information om missförhållanden och rapporterar om detta. Lagen föreslås också innehålla bestämmelser om skyldighet att inrätta interna rapporteringskanaler. Landskapsrevisionen föreslås få i uppdrag att fungera som centraliserad extern rapporteringskanal på Åland inom den åländska lagstiftningsbehörigheten.

Genom den föreslagna lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten, populärt kallat visselblåsardirektivet. Implementeringstiden för visselblåsardirektivet gick ut den 17 december 2021, alltså för ett drygt år sedan, varför lagförslaget föreslås träda i kraft så snart som möjligt.

Utskottet välkomnar lagförslaget eftersom det i dagsläget inte vare sig i lagtings- eller riksdagslag finns någon allmänt tillämplig lagstiftning om skydd för personer som rapporterar om överträdelser som de får information om genom sitt arbete.

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget ska anta riksdagslagen om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av EU-rätten och den nationella lagstiftningen, visselblåsarlagen, som en så kallad blankettlag. Enligt vad utskottet fått erfara påverkas landskapsregeringens lagförslag inte av de mindre ändringar som företogs av riksdagen.

Landskapsregeringen föreslår att visselblåsardirektivet implementeras enligt direktivets miniminivå men för att underlätta lagtillämpningen föreslås att tillämpningsområdet utvidgas till att även omfatta stöd som beviljas enbart av landskapets medel. Det är nämligen svårt för den enskilde som rapporterar om överträdelser att avgöra om överträdelsen rör stöd där anslaget är medfinansierat av EU eller inte.

Det exakta tillämpningsområdet för visselblåsardirektivet framkommer av bilaga 1 till direktivet där ca. 140 EU-rättsakter listas. Dessutom utvidgas direktivets tillämpningsområde kontinuerligt. I rikslagen genomförs den miniminivå som föreskrivs i direktivet, men lagen omfattar även lagstiftning som antagits baserat på nationell grund med koppling till direktivets materiella tillämpningsområde. I samband med riksdagsbehandlingen av ärendet framkom att bestämmelserna om det materiella tillämpningsområdet är tämligen svårbegripliga för rapporterande personer. Dessutom har det framförts att det på grund av det stora antalet behöriga myndigheter inte är möjligt att uttömmande räkna upp alla behöriga myndigheter.

Landskapsregeringen bedömer att det inte är ändamålsenligt att på lag- eller förordningsnivå göra en sammanställning av den landskapslagstiftning som genomför EU-direktivet eller vilka tillsynsmyndigheter som nu får en funktion som behöriga myndigheter enligt visselblåsarlagen. EU-lagstiftningen som direktivet omfattar uppdateras kontinuerligt och det är även troligt att kommissionen kommer att utvidga det materiella tillämpningsområdet för visselblåsardirektivet och det skulle krävas resurser för att hålla en sådan landskapslagstiftning uppdaterad. Landskapsregeringen har i stället valt att i en bilaga till lagförslaget göra en nulägesförteckning över aktuella EU-förordningar, landskapslagstiftning samt tillsynsmyndigheter.

Utskottet delar landskapsregeringens bedömning att förordningsfullmakten i lagförslagets 11 § inte kan anses stå i strid med självstyrelselagens 21 § eftersom paragrafen inte ger landskapsregeringen fullmakt att besluta om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utan enbart om vilka myndigheter som är behöriga.

Utskottet konstaterar att enligt visselblåsardirektivet får medlemsstaterna besluta om anonyma rapporter ska tas emot eller inte. I regeringens proposition förs ett resonemang kring anonymiteten: "Enligt artikel 6.2 i direktivet har medlemsstaterna befogenhet att besluta om huruvida rättsliga enheter i den privata eller offentliga sektorn är skyldiga att ta emot anonyma rapporter. Under beredningen har den anonyma rapporteringens olika aspekter diskuterats. Anonym rapportering sänker rapporteringströskeln och kan på det sättet medverka till att syftet med visselblåsarlagen uppnås. Samtidigt kan det vara svårt att utreda anonyma rapporter även om rapporteringssystemet tekniskt sett skulle möjliggöra anonym kontakt med den rapporterande personen. Anonym rapportering kan vara problematiskt för rättsskyddet för den som rapporten gäller, om anonymiteten försvårar utredningen av fallet inom organisationen. Anonym rapportering förutsätter också tekniskt sett mer avancerade system som kan vara dyrare. Det är motiverat att ge organisationerna befogenhet att själva avgöra om de tillåter anonym rapportering. I fråga om extern rapportering, dvs. rapportering till myndigheter, är det motiverat att inte godta anonym rapportering." Tiden kommer att utvisa hur rapporteringarna kan utvecklas så att en fungerande praxis kan uppnås.

Eftersom landskapsregeringen föreslår att en blankettlag ska antas kommer samma regler att gälla på Åland som i riket vilket innebär att organisationerna kan besluta att ta emot anonyma rapporter i sin interna rapporteringskanal medan den externa rapporteringskanalen, på Åland Landskapsrevisionen, inte tar emot anonyma rapporter.

Däremot gäller sekretess eftersom det i lagen föreskrivs om skyldigheten att hemlighålla identiteten för den rapporterande personen, föremålet för rapporten och andra personer som nämns i rapporten. Sekretessbelagd information får inte obehörigen lämnas ut utan uttryckligt samtycke av den person som bestämmelserna om sekretess är avsedda att skydda. Sekretessen gäller organisationer inom både den privata och den offentliga sektorn och avsikten är inte att särskilja dem från varandra i fråga om sekretess. Sekretessen gäller såväl organisationens interna personer som alla andra aktörer utanför organisationen till vilka rapporten lämnas till exempel av misstag.

Såsom framhålls i lagförslaget kommer den föreslagna lagen att innebära ett krav för ett relativt stort antal myndigheter att inrätta interna rapporteringskanaler. Enligt direktivet får organisationen själv avgöra hur rapporteringskanalen införs bara den uppfyller vissa krav gällande bland annat säkerhet. Kraven på både kanalen och på handläggningen av rapporterna medför ett administrativt merarbete för organisationerna och enligt lagförslaget kan de berörda myndigheterna göra en centraliserad upphandling av de interna tekniska rapporteringssystemen via exempelvis ÅDA i syfte att minimera kostnaderna för de interna rapporteringskanalerna.

Gällande den externa rapporteringskanalen är avsikten att minimera kostnaderna genom att en gemensam rapporteringskanal införs vid Landskapsrevisionen. Engångsinvesteringen uppskattas till några tusen euro vid inrättandet och sedan årliga driftskostnader på ett tusental euro. Till detta kommer kostnader för hanteringen av ärendena vid Landskapsrevisionen.

Volymen rapporter via den externa rapporteringskanalen är svår att uppskatta, likaså tidsåtgången för det arbete som tillsynsmyndigheterna kommer att lägga ned för utredningen av rapporterna. Det är alltså svårt att uppskatta hur stor tidsåtgång det kommer att innebära för Landskapsrevisionen att upprätthålla den externa rapporteringskanalen. Landskapsrevisionen är en liten myndighet med två anställda, där denna nya arbetsuppgift kommer att innebära att effektivitetsrevisionen minskar i omfattning med uppskattningsvis en rapport årligen. Man kan gott tänka sig att arbetet hittar sin form efter en tid då kanalerna testats av dem som mer systematiskt och frekventerat brukar nyttja de här möjligheterna.

Det kan avslutningsvis vara på sin plats att påpeka att lagförslaget föreslås omfatta alla offentliga arbetsplatser med över 50 anställda. Således omfattas många under landskapsregeringen underlydande myndigheter av skyldigheten att upprätta såväl interna som externa rapporteringskanaler liksom även de flesta kommunerna i landskapet. Det behöver inte vara en särskilt stor kommun för att uppnå minimikravet på 50 anställda. Även om kommunens stabspersonal är ringa i antal är personalvolymen inom den kommunala barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen betydligt större vilket gör att man kommer tämligen fort upp i minimiantal på 50 anställda. Min högst personliga reflektion är att lagförslaget rent allmänt taget är en konstruktiv och bra början på en ny förvaltningskultur som rätt tillämpat kan leda till en upplevd ökad delaktighet och en positiv organisationsutveckling. Man kan också med fog säga att lagförslagets indirekta och outtalade syfte är att motverka korruption och kartellbildningar, vilket säkert kan välkomnas av de flesta.

Talman! Avslutningsvis. Eftersom det i dagsläget är svårt att förutse vilken effekt den välkomnade lagen kommer att få i praktiken uppmanar utskottet landskapsregeringen att följa utvecklingen och vid behov återkomma med förslag till lagändringar.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagtinget antar det andra lagförslaget i oförändrad lydelse samt att lagtinget antar det första lagförslaget i nedanstående lydelse. Tack, talman!

Tack utskottsordförande Juslin för ett mycket gott, klart och redigt anförande. Jag fastnade lite vid den här distinktionen mellan de interna och externa kanalerna. Det vill säga det blir så att organisationer som uppfyller vissa kriterier får en skyldighet att inrätta interna kanaler. Men sedan så kan man vända sig till Landskapsrevisionen som en extern kanal, men då kan man inte göra det anonymt utan då måste man göra det med eget namn, så som jag förstår betänkandet och såsom jag förstår utskottsordförandes anförande. Är detta korrekt?

Tack, talman! Tack ledamot Valve. Det är nog så man bör läsa betänkandet och lagförslaget, ja.

Då undrar jag om utskottsordförande skulle kunna beskriva lite praxisen och dess betydelse för tillämpningen av den här lagen. Jag avser det som ledamoten nämnde i slutet av sitt anförande, olika scenarier på hur praxisen kan komma att forma det reella utfallet.

Tack, talman! Tack ledamot Valve. Det är svårt att uttala sig om praxis i det här skedet eftersom lagen inte ännu är implementerad och tillämpad, men man kan naturligtvis föra en viss diskussion. Det brukar ju finnas, som jag också nämnde i mitt anförande, ett antal personer som har ett intresse i att anmäla olika saker som de upplever som oegentligheter. Och då när Landskapsrevisionen mottar en sådan anmälan så är den ju inte anonym på grund av att Landskapsrevisionen ska ges en reell möjlighet att utreda det här. Det är ju allmänt gällande för offentlig förvaltning att för att ett ärende ska kunna behandlas så måste man ju veta vem som är mottagare eller avsändare för ett ärende. Däremot så kan man tänka sig att inom den enskilda arbetsplatsen så är det viktigt att kunna behålla den här anonymiteten för att det är en mindre enhet och för att man ska ha (… taltiden slut).

Talman! Vid högtidliga stunder är många talare ofta stolta över det åländska samhället med våra korta beslutsvägar, närhet till makten och gemenskapskänslan. Självstyrelsen beskrivs som en demokrati i miniatyr i många dur-tonarter. Det är självklart så att det finns många orsaker att framhäva det goda i det åländska sättet att styra samhället, men vi får inte glömma behovet av att titta på andra sidan av myntet. Det småskaliga samhället har nämligen också sina baksidor. Så är det i alla små samhällen. Det kan handla om allt från vänskapskorruption, rättsosäkerhet eller oron för repressalier då man säger ifrån.

Därför behöver Åland, liksom alla samhällen, tjänstemän som med integritet, oberoende och mod alltid står på lagens sida och vidtar åtgärder när de bevittnar aktiviteter som uppenbart är olagliga. Därav behovet av en visselblåsarlagstiftning som skyddar den rättrådiga men också förebygger olägenheter framöver.

Talman! Hållbart Initiativ efterlyste denna lagstiftning redan 2021 då offentlighetslagen moderniserades. Min tidigare lagtingskollega Annette Bergbo höll ett anförande där hon tog upp stigmat kring att uppmärksamma om oegentligheter, och att det lätt kan uppfattas som det negativa ordet att skvallra. Men det ordet är inte rätt i sammanhanget och inte ett ord som ska användas just om visselblåsare.

Tiderna förändras med Wikileaks, Edward Snowden och andra utmanare av gängse uppfattningar om det moraliska i att just blåsa i visslan. Det börjar bli allt vanligare att organisationer också välkomnar visselblåsningar. Det är ju bättre att anställda vågar tala om eventuella missförhållanden i organisationen än att gå ut i media exempelvis. Det är också bra för organisationen att skapa en kultur där det är ok att berätta om saker som kan förbättras.

Att skapa system för visselblåsare kan i första anblick ses som stora kostnader och byråkrati. Men ser vi på saken från den ljusa sidan finns det stora vinster att göra. I en berömd undersökning publicerad i Harvard Business Review visade det sig att ett ökat antalet rapporter från visselblåsare hade ett samband med färre domstolsprocesser och mindre böter. Slutsatsen vi kan dra är att organisationer som välkomnar visselblåsare också är organisationer där anställda känner sig trygga och sedda.

Talman! Det kan ibland vara tufft att agera med rättrådighet som tjänsteman. Särskilt om den politiska ledningen inte uppskattar granskningar eller kritiska uttalanden av myndighetspersoner. Forskning inom offentlig förvaltning på det här området har länge visat att anställda som kritiserar den rådande makten i högre grad tenderar att vara personer med starkt samvete och professionellt ansvar. Frågan vi bör ställa är om det politiska systemet på Åland belönar tjänstemän som står på lagens sida även om det är obekvämt? Eller får de tillmälen som obekväma bråkstakar eller att de är politiskt färgade när de går till botten med eventuella olägenheter? Om detta vet vi väldigt lite eftersom det sällan görs sådana undersökningar. Men det kanske vi borde göra. Det skulle signalera att det politiska ledarskapet vill förstärka en modern, agil och tillitsfull personalpolitik som skapar tillräcklig trygghet mellan medarbetare och ledare.

Visselblåsarlagen kommer med ett budskap som bör prägla personalpolitiken i allt högre utsträckning, nämligen: Vi ska glädjas över de så kallade bråkstakarna, frågeställarna, de obekväma, ja helt enkelt de tjänstemän som trots svåra situationer står upp för vad som är rätt. Det är inte enbart i antagandet av lagstiftning som självstyrelsen förverkligas, det är i genomförandet och de modiga tjänstemännen är självstyrelsens väktare. Tack, talman!

Talman! Jag tycker att det var ett intressant anförande som ledamot Holmström hade. Jag tycker att Holmström tar upp intressanta aspekter. Stundvis så hemfaller vi oss till en visst mått av självgodhet. Ett litet samhälle har många utmaningar. Liberalerna har bl.a. skrivit budgetmotioner om att vi borde egentligen ha en antikorruptionsstrategi på Åland också. Det är viktiga demokratiska aspekter som vi också måste ta med oss i vårt politiska värv. Jag har samsyn med ledamot Holmström.

Talman! Ofta när det kommer till EU-lagstiftning så finns det en rädsla och avighet från åländsk politik att det här inte är bra och det här är något som ett litet samhälle som Åland inte behöver. Men tittar man på behovet och vågar öppna upp locket och se vad det lilla samhället har för baksidor så tror jag att man inser också behovet av just sådan typ av lagstiftning. En lagstiftning som motarbetar korruption, motarbetar kartellbildning, skapar rättssäkerhet och stärker också rättsstatens principer som det här är ett led i. Mycket mer skulle behöva göras, såsom till exempel det som Liberalerna har framfört i form av en antikorruptionsstrategi. Jag ser också behovet av att vara mer transparenta med de eventuella gåvor som lagtingsledamöter får av lobbyorganisationer och andra för att förmå oss att komma på olika aktiviteter och annat som skulle kunna tjäna deras syften.

Tack, talman! Det är väldigt viktigt att den här frågan också lever vidare efter att vi har godkänt den här lagstiftningen. Som medlem i utskottet har jag varit med på de här olika behandlingarna. Det var väldigt många frågor och funderingar som kom upp under tiden vi behandlade det här ärendet.

För det första, en lag som skyddar visselblåsare på Åland är mycket behövligt. Jag skulle säga att den är alldeles, alldeles för sent för den har säkert behövts hur länge som helst. Så det är väldigt bra att den nu äntligen också kommer att implementeras här.

Det jag tänker på, liksom ledamoten Simon Holmström här som tidigare talade i talarstolen, är att det kan vara ganska problematiskt att ha en visselblåsarfunktion som är kopplad till bara Åland med tanke på Ålands egen litenhet. Det är ju så att alla känner alla och det är väldigt få som är helt fria från kopplingar till varandra. Man kan tänka sig t.ex. en anställd som har ett viktigt case mot någon i ledningen som ett praktiskt exempel. Hur vet man att den som tar emot den här anmälan inte är bästa kompis eller sitter med i samma herrklubb som den som tar emot det här? Det väldigt svårt att bo på en liten ort. Man kan också ana en eventuell risk för att det kan finnas en viss godtycklig behandling av rapporteringen samt hur en anonymitet verkligen kan garanteras för den som rapporterar in. Jag har också lite frågor om hur rapporteringen ska samlas in och hur man kan garantera säkerheten runt detta och att det sköts.

Som sagt, det finns väldigt många frågetecken vad som gäller praxis och behandling. Det kan också vara jättesvårt att garantera att en åländsk instans med en tjänsteman som är anställd är tillräckligt fri från egna kopplingar, vänskapskorruption eller någon annan form av påtryckningar. Det är så här på många andra mindre ställen och mycket vanligt på Åland.

Jag tycker att det är viktigt att frågan också lever vidare och att man i framtiden också kan korrigera det här. Är det så att Åland är för litet för att ha en egen sådan funktion så kanske man kunde gå tillsammans med Finland eller något annan lite större där det verkligen inte är så att man sitter i samma bastu på fredagarna med den man rapporterar in på. Tack.

Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen börjar. I detaljbehandlingen föreläggs lagförslagen var för sig i deras helhet.

Föreläggs först förslaget till landskapslag om tillämpning av lagen om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av EU-rätten och den nationella lagstiftningen för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om Landskapsrevisionen för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Lagförslagens första behandling är avslutad. Ärendets första behandling är avslutad.