Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.

Talman! Ibland är det nödvändigt och till och med ett ansvar för oss politiker att försöka tänka nytt i nya situationer, att försöka lyfta blicken från det som har varit och fundera på det som behöver bli.

Det säkerhetspolitiska läget i världen och i Östersjön har efter Rysslands brutala invasion av Ukraina skiftat. Det som händer nu är en minst lika stor förändring som när Berlinmuren föll, och det vi gör idag kommer att forma framtiden på många sätt, som vi idag inte ens riktigt kan föreställa oss. Det visar inte minst att saker som förr inte var möjliga och inte ens tänkbara nu är på väg att bli verklighet i en väldigt, väldigt snabb takt. Finland och Sverige kommer snart att lämna in en Nato-ansökan vare sig vi gillar det eller inte.

Ålands demilitarisering och neutralisering ifrågasätts på många håll. Det är av yttersta vikt att frågan om Ålands ställning i ett Nato innanhav utreds noggrant inför de kommande förhandlingarna. Vi måste veta vad vi vill och se till att andra vet det också.

Därtill har frågan om ålänningarnas befrielse från värnplikt kommit till ytan på ett sätt som aldrig tidigare. I Socialdemokraternas partistyrelse och i lagtingsgruppen har frågan om ålänningarnas ansvar för och behov av krisberedskap och krishanteringsförmåga diskuterats ganska ingående redan före Rysslands invasion av Ukraina. Vi har funderat på hur det här kunde organiseras.

Världen har ju inte bara blivit mera osäker på grund av kriget utan också på grund av klimatförändringar och potentiella stora migrationsrörelser som kan följa av det. Vi har cyberhot, vi har hot om ekonomisk krigföring, vi har oro för mer våldsamma väderfenomen, möjliga oljekatastrofer, terrorangrepp och allt som följer av en ganska turbulent tid i världen. Vi har också stora utmaningar mot demokratiska samhällen i form av politisk extremism och populism. Vi har en relativisering av sanning och fakta som skakar grunden för mellanmänsklig tillit i samhället.

Allt det här, kopplat till det rådande akuta läget, gör att vi menar att ålänningarna nu bör fundera aktivt och visa sin ambition att delta i samhällsåtagandet att hålla både Åland och Finland trygga och motståndskraftiga i kristider. Det kunde vara en förstärkning av vår beredskaps- och kriskompetens. Vi tycker att det är dags att vi funderar på hur en sådan åländsk civilplikt, kan man kalla det, ska kunna utformas.

Det här initiativet är inte något där vi kommer med färdiga lösningar och några slags självklara pekpinnar, utan det är en diskussion som vi tycker att man måste inleda och börja fundera på. Som handlande subjekt som har ansvar för vårt eget samhälle så är det vi som också behöver ta initiativ till det.

Redan den första självstyrelselagen visade på vikten av en rättviseaspekt när ålänningarna befriades från värnplikt men i stället ålades att tjänstgöra inom lots- och flygväsendet. Den bestämmelsen är ju i dag obsolet. Det finns inget behov av just den tjänsten, men rättviseaspekten finns kvar. Vad ska vi göra för att göra vår del av det nationella åtagandet att ha ett tryggt och säkert samhälle? Den här frågan bekräftas också i det nya förslaget i självstyrelselagen, som vi inte vet hur den slutar ännu men där finns samma tankar. Det finns ett behov av att fundera på och organisera den åländska insatsen. Nya tider kräver nya strukturer och nya kunskaper.

Det är inte heller en bra taktik att peka på Finlands ansvar för Åland men inte aktivt själv faktiskt ta ansvar för de egna insatserna och diskutera hur ett demilitariserat svenskspråkigt Åland ska stärka sin säkerhet och ta sin del av ansvaret.

I dag är samtalstonen ganska gäll och känslorna ganska höga när det gäller det militära försvaret och det faktum att Åland är demilitariserat. Men det är viktigt för oss att påpeka att ett militärt försvar inte är svaret på alla frågor. Det är inte svaret på alla konflikter och kriser. Det finns väldigt många svåra saker som måste besvaras på andra sätt, särskilt de som berör säkerhet och framtida fredsbyggande. Mycket av det som gör ett samhälle starkt och motståndskraftigt sker på helt andra områden.

Vi vet att när det gäller det militära försvaret så är det den finländska försvarsmakten som både har ansvaret, resurserna och kunskapen att sköta försvaret av Åland. I alla de uttalanden som har kommit från den finska försvarsmakten har det budskapet varit ganska entydigt. Vi har koll. Det är ju så finländsk militär säger, ganska lite. Beredskapen är god. Det föreligger inget militärt hot just nu mot vare sig Finland eller Åland.

Hur kunde man då utforma en åländsk civilplikt som skulle kunna stärka vår krisberedskap och samtidigt hela landet, så att inte Åland är den svagaste länken? Finns det uppgifter som ålänningarna skulle kunna utföra eller kunskaper som skulle kunna stärka vårt samhälle och därmed också landet som helhet?

En tanke som har framförts till mig, efter att vi tog det här initiativet, är att civilplikten kunde omfatta alla åländska ungdomar och vara en tilläggsdel i en utvidgad läroplikt där man skulle utbildas i krishantering, första hjälp, beredskap för olika former av kriser och upprätta en struktur och en ordning för hur man agerar i olika situationer. Ett annat förslag har varit att civilplikten kunde utformas med en utbildningsdel och en civiltjänstdel likt den som finns i Finland för de som väljer att inte utföra militär värnplikt.

Frågan är väckt, men svaret är inte givet. Det som är klart är att ålänningarna varken vill eller ska vara demilitariseringens fripassagerare, som det har uttryckts i en tidningsartikel. Tvärtom så ska vi vara demilitariseringens stolta företrädare genom att visa att vi kan bidra till helheten. Men också att Ålands unika minoritetslösning, när det här kriget är slut, kan vara ett sätt att inspirera till kommande lösningar. Det är någonting helt unikt att vi har någonting som har hållit i 100 år och som är en kombination av ett nationalitetsskydd; en självstyrelse och en demilitarisering. Det finns mycket klokskap där som vi behöver ta med oss in i framtiden.

Åland demilitariserades efter det förra Krimkriget för att öka säkerheten och minska konfliktnivån i Östersjön. Ålands självstyrelse och nationalitetsskydd tillkom som ett minoritetsskydd och en lösning på en dispyt mellan två länder vilket har hållit oss trygga och framgångsrika i 100 år. Det tycker jag förpliktar att vi fortsätter att utvecklas. En civil beredskapsplikt eller en diskussion om hur det skulle kunna se ut kan vara nästa steg.

Så i all ödmjukhet föreslår vi att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att initiera en utredning om hur en åländsk civil beredskapsplikt skulle kunna utformas och förverkligas förstås i samarbete med regering och riksdag. Tack, talman!

Tack, talman! Tack ledamot Fellman för en mer utvidgad förklaring av de linjedragningar som Socialdemokraterna har gjort preliminärt inför om lagtinget skulle omfatta den kläm som åtgärdsmotionen bygger på.

Utgående från ledamotens budskap nu så är det paragraf 12 i gällande självstyrelselag som är utgångspunkten. Ni har inte ambitionen att det ska handla om beredskapslagen eller arbetsplikt och befolkningsskyddsplikt som redan följer av gällande system, där ålänningar är lika skyldiga som alla andra att delta bara det att vi gör den typen av insatser på Åland. Så det är välkommet och då vi känner vi till den grunden.

Hur har då Socialdemokrater sett på behovet av utbildning och kommit fram till ett läroår? Är det någonting som Åland ska bekosta i sin helhet?

Som jag sade så är det här ett sätt att initiera en diskussion som vi tycker att är viktig både för vår framtida säkerhet och trygghet och i vårt förhållande till Finland och de åtaganden som Finland har för oss. Jag har absolut inga färdiga svar. Jag tycker att det skulle vara helt förmätet att säga att det ska organiseras så här och så här ska det betalas. Det här är ett sätt att säga; låt oss börja diskutera den här frågan och se om vi kan hitta en samsyn kring vad vi på Åland vill och tycker att skulle kunna vara bra för oss och också för landet som helhet.

Tack för förtydligandet också till den delen. Jag tror spontant att det är ytterst angeläget att vi fortsätter debatten här i salen och kommunicerar det här som en naturlig följd att det i gällande självstyrelselag och i förslaget till ny självstyrelselag sedan länge också finns en diskussion om hur ålänningar skulle kunna göra en insats, det som i lagförslaget kallas för insatser inom det civila försvaret.

Det sista vi vill från åländsk sida är att bidra till någon form av ytterligare oklarheter om Ålands status. Om debatten kan hållas inom ramen för självstyrelselagens gränser så ser jag naturligtvis det här som en viktig och angelägen debatt med tanke på vikten av att vi alla bidrar till vårt samhälles överlevnad.

Det är naturligtvis den självklara utgångspunkten att ramen finns där redan. Ramen har funnits där sedan den första självstyrelselagen. Man lyfte redan i den första självstyrelselagen rättviseaspekten i att det är Finlands ansvar och åtagande att sköta det militära försvaret. Ålänningarnas ansvar var lots- och fyrväsendet, men det behövs inte i dag. Hur ska man då reglera det som är vårt åtagande? Det rimligt att vi funderar på hur man målar tavlan innanför den ramen, särskilt i den här väldigt turbulenta och osäkra tiden när det finns så många nya hotbilder som vi inte riktigt vet hur vi ska svara emot. Det finns ett faktiskt behov av att vi på Åland också stärker vår kunskap och vår krisberedskap, men på ett civilt sätt.

Tack, talman! Lagtingsledamot Nina Fellman, det är alltid tal om plikt och tvång, är det inte förlängd skolplikt så ska det vara någon form av beredskapsplikt. Jag noterar också att den här motionen är ju väldigt abstrakt. Den säger att vi måste förbättra någonting. Så här vid första anblicken kan man ju tycka att det där kan man väl hålla med om. Ni kan skriva en motion som säger vi tycker att samhället ska bli bättre och så skriver vi alla på den. Men någon form av konkretion tycker jag väl ändå att vi skulle få. Det skulle inte vara förmätet om ni kunde säga vilken typ av störning, vilken typ av hot, vilken typ av organisation eller någonting och inte bara säga; jo, vi vill ha ett bättre samhälle. För det är så det känns just nu. Skulle ni kunna kommentera den saken så att vi kanske skulle bli lite mer förvirrade, men på en högre nivå.

Ledamoten Måtar, jag hade önskat att den här diskussionen skulle kunna hållas kanske på en mer respektfull och mindre spydig nivå än den som ledamoten Måtar genast går in på.

I mitt anförande så försökte jag beskriva ett par olika vägar som man kunde realisera en sådan här förändring som det ju redan finns stöd för i självstyrelselagen och som har funnits med ända från början. Det är klart att man kan resonera så att i ett samhälle har medborgarna bara rättigheter och inga skyldigheter. Jag omfattar inte den tanken. Jag tycker det är självklart att i ett nordiskt välfärdssamhälle, där samhället står för väldigt mycket, att också medborgarna kan ha skyldigheter att bidra till det gemensamma goda på ett sätt som man kan komma överens om tillsammans. Alla länder har någon form av plikter.

Även på Åland finns det många plikter. Jag får dock också en känsla av den här motionen, även om jag nu får hugg och slag att jag uttrycker mig för skarpt, men jag har också en känsla; känner ni överhuvudtaget till det enorma civila beredskapsarbetet som görs av sjöräddningen, frivilliga brandkåren och Röda Korset? Det är en massa organisationer som redan finns och som står för en otrolig beredskap som vi har här på Åland. Det låter som att vi skulle vara helt oförberedda och nakna när ni kommer med den här typen av motioner som är fullständigt abstrakta.

Tack, talman! Det skulle vara mig fullkomligt främmande att utdela hugg och slag till någon människa i den här salen. Jag kan inte ta ansvar för vilka känslor ledamoten Måtar har.

Jag ser att vår tredje sektor och vårt civilsamhälle är väldigt starka. Men det finns brister, stora brister i vår beredskap. Det finns stora brister i vår samordning och det finns nya stora utmaningar som vi måste förhålla oss till. Idag finns inte kunskap och beredskap att hantera dem. Det enda som finns att tillgå, till exempel när det gäller oljeskydd, är finländsk militär, som inte, utgående från demilitariseringen, ska utföra sådana uppgifter på Åland. Det finns frågor att diskutera som vi i all ödmjukhet försöker lyfta för en gemensam diskussion så att vi kanske kan komma vidare med frågan.

Tack, talman! Underförstått, menar ledamot Fellman att ålänningarna i slutändan ska göra värnplikt eller vad menas?

Jag vet inte hur tydligt jag behöver säga det här nu. Jag har är uttryckligen sagt nej, ålänningar ska inte göra värnplikt. Det står instiftat i självstyrelselagen att ålänningarna är befriade från militär värnplikt. Jag anser att demilitariseringen är en oerhört viktig och bra sak som vi ska lyfta och värna om genom att visa hur man på andra sätt kan förbättra vår krisberedskap och vårt samhälles motståndskraft och resiliens. Jag tycker alltså inte att ålänningarna ska göra en militär värnplikt.

Då måste jag fråga; vad är skillnaden mellan värnplikt och beredskapsplikt som vi ska göra då i så fall?

En militär värnplikt är en militärtjänstgöring inom det finländska försvaret.

Det förslag som vi kommer med här är att vi ska diskutera och utreda hur man på Åland kunde införa eller utveckla en civilplikt där man, inom ramen för det åländska samhället, kan utbilda och förstärka vår beredskap. Att ge våra ungdomar kunskaper inom första hjälp och förmåga att strukturerat organisera arbetet till exempel när det inträffar katastrofer av olika slag; stormar, olyckor och olika typer av hot som kanske kommer att komma i framtiden. Det är en milsvid skillnad mot den militära värnplikten som man gör i Finland.

Talman! Det är intressanta diskussioner och spirituella diskussioner. Jag har inte ens hunnit sitta talman. Jag ber om ursäkt. Tack för att talmännen tar sitt ansvar.

Talman! Vi behandlar en intressant och högaktuell motion. Diskussionen om Ålands status har de senaste veckorna exploderat i nordisk media och det har inte till alla delar varit smickrande för vår del.

Demilitariseringen är vår ryggrad, självstyrelsen vårt hjärta och svenska språket vår hjärna. Jag är av den bestämda uppfattningen att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det går att värdera och försvara demilitariseringen och samtidigt omfatta landets säkerhets- och försvarspolitik. Vi ska göra som ålänningarna alltid gjort och alltid kommer att göra; stå upp, ta ansvar och försvara fred och frihet.

Landshövdingen brukar påminna om att under andra världskriget bestod det åländska hemvärnet av 1 600 man. Åland stod för en viktig del av landets försörjningsberedskap och förlorade därmed flera sjömän och runt 35 procent av den egna flottan. På Åland har också cirka 1 500 personer gjort värnplikt och varje år gör mellan fem och tio personer frivillig värnplikt.

Det finns nu starka åsikter på hemmaplan om att vi politiker inte engagerar oss i det dramatiskt förändrade säkerhetsläget där hela den nordiska och europeiska säkerhetsordningen förändras i grunden. Och det stämmer ju så klart inte. Vi vet alla här i salen att vi har diskuterat det upprepade gånger. Vi har diskuterat det i självstyrelsepolitiska nämnden, vi har diskuterat det med landskapsregeringen och jag tycker också att landskapsregeringens initiativ med medborgardiskussioner är bra.

Men jag upplever att politiken, genom någon slags missriktad välvilja och kanske för att vi har haft det så lugnt under så många år, tydligt slagit vakt om demilitariseringen men inte redogjort för de samarbeten och kontakter som finns på regelbunden basis med sjöbevakningen, gränsbevakningen och marinens högsta ledning. Vi har ju årliga kontakter och vi diskuterar väldigt intensivt, men det har vi liksom pratat lite tyst om. Och det är kanske detta som vi ser ett resultat av nu då, att ålänningarna själva är oroade för om politikerna har koll på läget.

Under den förra mandatperioden så bildades kontaktgruppen med försvarsministeriet. Här i höst gick många ålänningar en säkerhetskurs som försvarsministeriet anordnade helt på svenska och vi hade en återträff här för någon vecka sedan.

Demilitariseringen är en aktuell fråga, värnplikten och den åländska avsaknaden av densamma är en annan. Enligt gällande självstyrelselag ska det stiftas en lag om ersättande tjänstgöring inom civil förvaltning, en arbetsplikt inom civila uppgifter såsom vicelantrådet påpekade. Och det är inte gjort och det är av naturliga skäl vill jag påstå. Det har inte varit aktuellt såsom det är i dag där säkerhetspolitiken från den 24 februari i princip svängde över en natt.

Tjänstgöringen inom lots- och fyrväsendet har blivit obsolet trots att den var alldeles aktuellt under andra världskriget. Min morfar till exempel var lots så han var utkommenderad på ett av kustpansarfartygen, så ålänningarna tog sitt ansvar då. Men det har blivit obsolet med lots- och fyrväsendet.

Det är också på det viset, varför jag tycker att den här motionen är aktuell, att vi inom oöverskådlig tid kommer att befinna oss i det här osäkra säkerhetsläget och därför behöver vi fundera på sakernas ordning.

Liberalerna har för närvarande en intern process där vi reviderar vårt partiprogram. På vårmötet här för några veckor sedan så diskuterade vi civil beredskap mycket ingående och livligt och tankegångarna gick i samma riktning. Vi behöver stärka vår beredskap. Vi behöver vara proaktiva, bygga ett resilient samhälle och resilienta individer. Vi kan stärka vår civila beredskap genom utbildning och kurser och vi har ett ganska stort arbete att göra. Men till all lycka, som ledamot Måtar påpekade här, så har vi ett starkt civilsamhälle. Det finns många i vårt samhälle med kunskap och engagemang; inom frivilliga brandkåren, inom Röda Korset, inom den frivilliga sjöräddningen och till exempel inom räddningshundsverksamheten.

Men vi behöver tydliga planer och enkla strukturer och vi behöver en räddningsmyndighet. En stark civil beredskap behövs för många olika typer av hot, däribland säkerhetspolitiska men framförallt för att klimatförändringarna kommer att innebära fler och större stormar, antagligen också översvämningar. Vi behöver stärka vår beredskap när det gäller oljeutsläpp, cyberangrepp, informationspåverkan och framtida pandemier.

Liberalerna anser att vi behöver vara proaktiva och hålla i initiativet. En utredning om hur vi skulle stärka den civila beredskapen behöver förverkligas, det skulle stärka vårt samhälle och uppfylla självstyrelselagens paragrafer. Tack!

Tack, talman! Tack vicetalman Sjögren. Det finns, som ni sade, många aspekter på hur man stärker den här civila beredskapen. Bland annat skulle de åländska myndigheterna och organisationerna som redan finns kunna ha ett stärkt samarbetsforum och lära sig av varandra, så att alla vet precis vad man ska göra. Det här sattes ju lite på prov under Alfrida och man fick göra en ganska snabb ad hoc lösning på hur det skulle fungera och det fungerade jättebra. Men det är kanske inte meningen att man ska behöva uppfinna de här sakerna vid varje ny kris. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man tänker på det här. Det som är ytterst viktigt är den åländska medborgarens egen beredskap, den mentala krisberedskapen och att man har resiliensen i samhället för att kunna ha en motståndskraft mot olika påverkningshot och sådant som finns. Jag tycker att det var ett bra anförande.

Talman! I de utvärderingar som gjordes efter Alfrida så kan man konstatera att vi har en mycket bra frivillig brandkår. Den utredningen pinpointade också flera svagheter i vårt samhälle. Vi hade ju lite bondtur. Det var inte kallt och det var inte snö. Det hade fått helt andra konsekvenser i det åländska samhället om vi hade haft 10 grader kallt och en halvmeter snö som det kan vara i januari. Så det finns absolut saker.

Det har också påpekats från sakkunnigt håll att vi har starka frivilliga resurser, men vi behöver samordning och tydliga strukturer. Jag upplever också att det finns en efterfrågan kring hur man stärker sin egen resiliens; sin familj och sin egen resiliens. Det skulle man kunna fundera på i den här civila (… taltiden slut).

Jag instämmer helt i det. En viktig fråga är ju också det digitaliserade informationssamhället som är ett jättestort hot just nu. All dess information som kommer från olika håll och cyberangrepp så drabbar samhället i stort. Det drabbar media, det drabbar information och det drabbar lagtinget och medborgarna ute i samhället och allihop. Tekniska system kan fallera och bli utsatt för olika attacker och sådant. Digitaliseringen och allt som pågår är också metoder för att dra ner den här psykologiska resiliensen i samhällen, i demokratierna och bland medborgarna. Det är väldigt stora och omfattande frågor som jag tycker att man behöver ha ett grepp på. Jag tror att det kommer att komma mera sådant i framtiden, och speciellt nu också om man oroar sig lite över att vi går med i Nato. Vad händer sedan?

Jag upplever ändå att det finns en ganska stor beredskap i det åländska samhället. Man har alternativa värmekällor, man odlar lite själv och man kan fiska och v har en stark resiliens till den delen. Vi lever på en ö, idkar en hel del självhushållning och kanske inte är tappade bakom en vagn, vilket de allra flesta ålänningar inte är. Men trots det så finns det också ett sug och en efterfrågan att lära sig mera, att organisera sig och fundera på hur vi ska bli starkare.

För några år sedan så gav ju landskapsregeringen också ut en folder med tips och råd vad man behöver ha hemma i händelse av t.ex. en stor storm. Man måste klara sig själv, man kan heller inte förvänta sig heller att samhället ska finnas där.

Talman! Bästa ledamöter. Tack för initiativet vill jag säga till Socialdemokraterna. Trots läget som vi befinner oss befinner oss i, jag tänker på det säkerhetspolitiska läget, så tycker jag ändå att det är viktigt att vi här i Ålands parlament också vågar diskutera frågor, fast det kanske inte är de som vi ska fatta beslut om ut om de närmaste dagarna.

Om vi tittar lite på Åland och hur vi är organiserade idag så vågar jag säga att den frivilliga räddningstjänsten med alla dessa intresseorganisationer från frivilliga brandkåren till Röda Korset, till eftersökningspatruller från de som har radiostationer och hundeftersökningspatruller. Jag känner att jag formulerar mig väldigt dåligt där just nu, men ni vet säkert vad jag menar. Vi har ett stort antal organisationer som deltar i den frivilliga räddningstjänsten och de är därtill välutbildade. Jag vågar inte själv ens tänka tanken om samhället själv måste ta ansvar för alla brandkårer och allt arbete som de gör på frivillig väg. Så till den delen tycker jag att vi är väl organiserade.

När det sedan gäller samverkan mellan de olika myndigheterna så har vi på Åland har haft lite "learning by doing", vi har lärt oss vartefter vi har gjort det. Den stora utmaningen var Alfrida där myndigheterna ganska snabbt insåg att man behöver tätare kommunikation sinsemellan och man behöver en gemensam ledningscentral. Mycket av det har vi också återanvänt i samband med coronapandemin. Det var en lite annan sammansättning av myndigheter, men i alla fall så finns det en stark samsyn kring att samarbete gynnas vi alla av.

Om vi tittar lite på åtgärdsmotionen så är det ju flera andra saker också som lyfts i ingressen. Det förs ett resonemang kring Ålands demilitarisering och neutralisering. Jag tycker att vi från åländsk sida; både från landskapsregeringen, lagtinget och andra som har tillfrågats, har sagt att vi ser att demilitariseringen och neutraliseringen ska garanteras fortsättningsvis, även om Finland väljer att gå med i Nato. Det här är ingen lokal producerad tanke. Vår president Sauli Niinistö har vid flertalet tillfällen uttryckt exakt samma sak, dito har vår försvarsminister Antti Kaikkonen och utrikesminister Pekka Haavisto gjort vid flera tillfällen, senast bara för en vecka sedan.

Det finns alltså en stark samsyn med ledningen både från Åland och från Helsingfors att demilitariseringen och neutraliseringen inte utgör ett hinder och inte är ett problem ifall Finland väljer att ansluta sig till Nato.

Sen kommer den lite taggiga frågan upp om värnplikt. Varför gör inte ålänningarna värnplikt? Varför tar ni inte ett ansvar? Varför ska jag skicka min son och strida på era öar när ni själva sitter vid stranden och metar? Jag raljerar lite nu med delar av den mejlkorrespondens som har kommit till mig här i egenskap av lantråd. Nå, nu är det inte riktigt såsom det är uppställt. För det första har ålänningarna alltid varit vana att ta sitt ansvar. Vicetalman Katrin Sjögren nämnde i sitt anförande flera konkreta exempel från tidigare och även ledamot Nina Fällman lyfte upp det i sitt anförande. Det finns inga konstigheter där.

Däremot finns det ingen lag som i dagsläget möjliggör eller tvingar ålänningarna att delta i värnplikten. Det är ju inte vi i Ålands lagting som skriver den lagen, den lagen skrivs i Helsingfors. Jag tror nog, om man tänker efter riktigt noga, att det finns säkert någon anledning till att man har valt att inte för femte gången försöka föra ett förslag om allmän värnplikt på Åland till riksdagen för beslut. Men det betyder inte att vi är försvarslösa eller att vi inte vill ta vårt ansvar, men vi kanske tar vårt ansvar på lite annorlunda sätt än vad man gör i Finland, därför att där finns det ett ska-krav på plikt.

Jag ska göra en liten personlig tillbakablick från förra seklet, tänkte jag säga, när jag varje sommar arbetade som hälsovårdare i Brändö. Vi fick en dag ett larm om att en turist var spårlöst försvunnen från stugbyn i Brändö. Det gick ut ett upprop om sök till alla sjukvårdskunniga och till frivilliga brandkåren. Inom loppet av kanske 20 minuter så var det mellan 30 och 40 personer på plats som var beredda att lämna sitt arbete och hjälpa till i sökandet efter den här personen. Det tog inte så väldigt länge innan han hittades. Anhöriga, någonstans inifrån det finska inlandet, var väldigt förundrad över var alla de här människorna kom ifrån. Hur kommer det sig att man lämnar sitt arbete och stiger fram för att hjälpa en vilt främmande människa? Men det är så som det fungerar här på Åland. Vi stiger upp, vi står upp, vi tar vårt ansvar och vi gör det med engagemang. För det är nämligen så som vi har utvecklat Åland. Vårt egensinne kan te sig något märkligt, men i alla fall.

Jag ska inte på något vis säga vad Ålands lagting ska göra och hur Ålands lagting ska föra sin debatt. Men jag tycker, med beaktande av världsläget som finns, att vi alla ska försöka bidra, fundera och ta del av den första input som Socialdemokraterna har lagt. Det är kanske någonting som blir någonting längre fram i framtiden. Vi måste våga analysera. Vi måste våga diskutera. Det finns inga färdiga frågor. Det finns inga färdiga svar. Men låt tanken hos oss alla gro ett litet tag till. Sedan ser vi när tiderna förändras och det blir lugnare igen hur vi tillsammans kan ta det här arbetet vidare. Och tillsammans menar jag inte bara lagtinget och landskapsregeringen utan tillsammans också med statsledningen i Helsingfors. Tack för att ni har lyssnat!

Talman! Att skydda den egna befolkningen är varje regerings viktigaste uppdrag. Det är den finska regeringens viktigaste uppdrag och också landskapsregeringens viktigaste uppdrag när det gäller att skydda ålänningarna.

Lantrådet resonerade klokt i frågorna kring demilitarisering och lyfte också det stora frivilligarbete som redan görs på Åland och som man ganska lätt kan uppbåda vid krissituationer. Också flyktingmottagningen från Ukraina nu visar ju på det enorma engagemang ålänningarna har för varandras väl och ve.

En direkt fråga till lantrådet; ser lantrådet att det skulle kunna finnas ett behov och utvecklingspotential i att strukturera den civila beredskapen på Åland?

Talman! Var sak har sin plats. Låt mig säga så här. Det är ytterst, ytterst ovanligt när man befinner sig i ett krisläge, så som vi gör nu, att man går in och börjar fundera och resonera kring att förändra basala strukturer som ändå har funnits under många, många år. Jag tycker att den här frågan är intressant och jag tar den gärna till en diskussion igen, men det gör jag när världen befinner sig i fredstid.

Talman! Den ståndpunkten respekterar jag och kan väl hålla med om att den också är klok till stora delar. Men frågan är ju ändå, vad jag kan förstå att är motionens andemening, skulle Åland ha ett utvecklingspotential när det gäller den civila beredskapen? Som framkom av vicetalman Sjögrens anförande så är Liberalernas ståndpunkt att så är fallet. Det är inte så att vi står helt herrelösa. Vi har ledningsstrukturer och, som sagt, ett väl fungerande frivilligarbete. Det är inte så att vi står och faller och att det här är en alldeles akut fråga just nu. Men på sikt, finns det utvecklingspotential här och någonting som man borde fundera på när det gäller strukturerna för den civila beredskapen?

Och också en annan del i det här är utbildningen i den civila beredskapen. Vi ser också nya typer av hotbilder, till exempel gällande el och digitalisering, som kanske tidigare inte varit med i den här folkbildningen i (… taltiden slut).

Tack, talman! Som jag sade en av grundteserna i allt katastrof- och konfliktarbete så är att när man befinner sig i det eller i begynnelsen av det, då håller man fast vid det ledarskap som finns och man håller fast vid de strukturer som finns.

Jag hoppas att säkerhetsläget förändras så småningom för det är avskyvärt som Ryssland agerar i Ukraina. Det finns inga kraftuttryck som lämpar sig varken från talarstolen eller vid köksbordet hemma för att kunna ge ett verbalt uttryck för hur illa man tar vid sig av det som händer. Men efter varje händelse, efter Alfrida, efter corona, en större trafikolycka, en större fartygslycka och efter allting så startar ju alltid ett analysarbete. I det analysarbetet gör man ju analys; vad var våra styrkor, vad var våra svagheter, var finns förbättringspotentialen och vad behöver vi förändra? Helt enkelt en SWOT-analys. Jag hoppas att när den här tiden är förbi och läget återigen har stabiliserats så kommer den tiden att komma, inte bara för oss utan den kommer för hela landet Finland och den kommer också att komma för västvärlden. Vi behöver sätta oss ner och rannsaka de beslut vi har tagit och fundera hur vi tar oss vidare.

Tack, talman! Tack till lantrådet. Lantrådet tog i sitt anförande och nu också i senaste replikskiftet upp en utvärdering som behöver göras. Jag kommer ihåg att efter Alfrida så gjordes en ganska noggrann analys av vad som gjordes, vad som kunde göras bättre och hur man kanske borde ha gjort med vissa saker. Men det mesta sköttes ju riktigt bra. Då kom jag att tänka på det här med pandemier, det kommer ju att komma flera pandemier och det är inte frågan om, utan när. Hur tänker man ta tillvara erfarenheterna och kunskaperna som vi har fått nu under de här två åren? Vi får väl hoppas att pandemin är slut.

Talman! Det analysarbetet har redan inletts och där ingår flera olika delundersökningar. Det projekt som redan nu är på gång - jag vet inte exakt hur långt det har avancerat - det rör hälso- och sjukvårdsdelen. Sedan kommer vi också att titta på kommunikationsdelen, myndighetssamarbetet. Men tyvärr är det ju så nu att de som finns på rättssäkerheten, som borde ges en möjlighet att evaluera sitt eget arbete under pandemin, de jobbar nu i princip bara med att formalisera och diskutera Ålands ställningstaganden vad gäller demilitariseringen och neutraliseringen och hålla det arbete i gång. Men arbetet har inletts och det är väldigt viktigt att det görs. Det kommer att komma en ganska bred samlad rapport, men jag misstänker - om jag ska vara helt ärlig - att det nog tar ett litet tag innan vi kan presentera den här.

Tack, talman! Jag vill först tacka lantrådet för den sakliga reaktionen på det här förslaget. Det var ju det som var avsikten, att initiera en diskussion om någonting som självklart i tidtabellen ligger långt framåt i tiden. Det var inte vår avsikt att göra en beställning som man skulle leverera inom ett år eller två i en väldigt utmanande tid. Men vi menar att det här är en fråga som vi - om vi ska hänga med i diskussionen - själva behöver börja fundera på. Är vårt samhälle perfekt när det gäller krisberedskap? Finns det färdigheter och kunskaper som våra ungdomar kan behöva för att bättre vara rustade för sådana utmaningar som kommer? Om svaret är ja, hur ska vi organisera det och vilka strukturer saknas på Åland? På vilket sätt kan vi möta det behovet som alla, både inom räddningstjänsten och andra områden, efterfrågar, en bättre samordning mellan de olika aktörerna?

Talman! Jag har inget svar exakt här och nu. Jag tror att alla som ettdera har varit aktiva i arbetet i hälso- och sjukvården eller inom räddningstjänsten, den frivilliga eller inom myndighetsutövning, så vet att vi kan vara trygga med det arbete som utförs på Åland, men också att det alltid finns en potential att förbättra och att analysera. Så jag har inget exakt svar hur vi riktigt ska göra. I den här delen är ju landskapsregeringen bara en väldigt liten aktör, det ska vi också komma ihåg. Man behöver ju samla alla som berörs av det. Frågorna har diskuterats tillsammans med landshövdingen i viss utsträckning eftersom vi sitter i samrådsdelegationen för beredskapsärenden. Men det finns utrymme att ta diskussionen vidare och bredare, det tillstår jag gärna.

Som flera har konstaterat så är det här en fråga som man löser eller går vidare med eller diskuterar i samråd med riksdag och regering. Ser lantrådet att det kunde finnas en mening med att ta den här diskussionen vidare vid ett tillfälle när andra frågor har lugnat ner sig? Kunde man tillsammans överväga det som tidigare var en plikt, att delta i lots- och fyrväsendet, hur det kunde utformas på ett annat sätt som kunde gynna både Åland och Finland?

Talman! Jag tror att det finns intresse från rikshåll också att diskutera den här frågan, för nu har den nog blivit lite som en tagg i det åländska hjärtat när man i finska pressen får läsa att vi inte skulle ta vårt ansvar. Det är få saker som påverkar det åländska egensinnet så mycket. För ålänningarna har nog minsann alltid tagit ansvar och varit beredda att ta ansvar. Man kanske kan rikta frågan i så fall tillbaka i ett senare skede och ställa den så här: Vad är det som ni anser att vi kan bistå med i framtiden? Hur ser ni på det? Det här är ju huvudsakligen inte bara vårt problem, utan det här är ju hela samhällets problem. Jag tycker att det är intressant att frågan har väckts, men jag behöver tänka på den betydligt mycket mera innan jag vill komma med någon sorts form av svar hur vi ska ta processen vidare.

Tack, fru talman! Tack också till lantrådet som valde att gå upp i den här diskussionen. I den kommande självstyrelselagen, om vi får den någonsin förverkligad, i paragraf 19, fullgörande värnplikt, så handlar ju i princip om det här som vi borde göra, dvs. ha någon slags tjänstgöring inom civilförvaltningen. Men lämnar lots- och fyrväsendet till historien och i stället breddar man begreppen. Meningen med paragraf 19 är ju att vi ska utveckla en parallell struktur som inte är värnplikt, men som är någonting annat inom det civila och därmed öka kriskompetensen på Åland. Har lantrådet några tankar om vad detta kunde innebära för Ålands del för framtiden?

Talman! Svaret på den frågan är nej. Jag tycker att det vore lite spekulativt att gå in och diskutera en enskild paragraf som finns i ett lagförslag som eventuellt kommer att komma och som eventuellt kommer att se ut som i det nu föreliggande förslaget. Men jag tror också, kanske lite så som ledamoten Camilla Gunell, att den här frågan finns det nog tankar om, men hur den kommer att slutligen landa är det nog för tidigt att tycka till om.

Paragrafen har ju funnits i 100 år, den är bara en modernisering nu från föregående självstyrelselag där man lämnar lots- och fyrväsendet och där vi inte har ersatt vad det här kunde innebära i praktiken sen efter andra världskriget. Så vi har ju nog haft tid att tänka på saken redan länge. Men frågan är hur vi går in i de nästa 100 åren av självstyrelse, om det här ska vara en del av vår framtida existens eller inte. Jag tycker att man inte bara ska koppla detta till kriget i Ukraina, utan det här är lika viktigt med hänsyn till klimatförändringarna, till pandemier och så vidare och andra krisscenarier som också kommer att inbegripa Åland.

Talman! Jag tror det finns all anledning, inte bara för oss utan även för landet Finland och västvärlden, att fundera hur vi ska organisera oss och vilka utbildningsbehov som kommer att finnas i framtiden, oberoende om det sedan gäller civil beredskapsplikt, militärtjänst eller socialtjänst. Vi befinner oss i ett paradigmskifte helt enkelt och vi får se vad framtiden har med sig. Jag stänger inga dörrar åt något håll, men jag ger inte heller några löften här och nu idag.

Talman, värderade åhörare och lagting. Hållbart Initiativ står för fred och mänskliga rättigheter. Vi funderar
hellre på smarta lösningar på konflikter, än trummar ut gammaldags krigsretorik. Självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen är goda exempel på smarta lösningar som länge skonat oss från våld och som bidragit till stabilisering i hela Östersjöregionen. För Hållbart initiativ är det fundamentalt.

Trots det är vi inte naiva. Vi anser att det är klokt och nödvändigt att förbereda sig grundligt ifall det som inte får ske faktiskt ändå sker. Vi kan utveckla och bygga beredskap med fortsatt stolthet och tro på vår demilitarisering och neutralisering och inte som en konsekvens av den diskutabla opinion som nu riktar sig mot Ålands alldeles särskilda status i världen, vår fredsbevarande profil tryggad i internationella avtal.

Talman! Vi lever i en föränderlig värld med annalkande hot, svåra att förutse eftersom de ständigt klär sig i nya kläder. Beredskapen ska svara på alla de olika kritiska utmaningar som kan tänkas komma och stärka vår
motståndskraft mot kriser - så kallad resiliens. Att hotbilden skiftar måste vi bara acceptera och samla oss inför, bygga samarbete, samordning, tydlighet och allt bör utgå från en ledning med bästa tänkbara kommunikation.
Inte minst hur klimatförändringarna slår framöver ställer höga krav på samhällets beredskap. Klimatförändringarna ökar nämligen risken för olika former av oönskade händelser, störningar och problem.

Och ju sämre anpassning av samhället vi har till det förändrade klimatet, desto mer ökar förstås riskerna. Olyckor orsakade av extrema väder, översvämningar blir sannolikt vanligare. Bebyggelse och infrastruktur kan komma att utsättas för större påfrestningar vilket ökar risken för skador och störningar i samhällsviktiga verksamheter och
den varierande mängden nederbörd kan förstöra livsmedelsproduktionen.

En viktig fråga är också huruvida det uppstår helt nya typer av olyckor och kriser som en följd av klimatförändringarna. Kan klimatförändringarna medföra någon form av okänt hot som vi inte har några förberedelser för i dagsläget? Eller handlar det fortsatt om naturolyckor, extrema väder, störningar i
samhällsviktiga verksamheter, pandemier och så vidare?

Den utveckling som sker i omvärlden till följd av klimatförändringarna skapar också med all tydlighet både civil oordning och en social oro, något som samhället också behöver svara upp mot.

Talman! Vi ser inte allt som kan hända och kan förstås inte ha beredskap för det vi inte kan se. Men hur vore det nu, efter så många års stridigheter, att man enas om att Åland behöver en enda räddningsmyndighet? Kan det vara så att viljorna kan enas nu i ljuset av de kristider vi i dag omges av? Hoppas det. När det uppstår kris och råder någon typ av varning vore det oundvikligen bra att en och samma myndighet koordinerar och samordnar
räddningsarbete.

Utan tydlig planering och samlad organisation, som exempelvis en enda räddningsmyndighet, riskerar varje civilsamhälle hamna i oreda och oklarheter i krislägen. Också Åland står nämligen inför, och måste ha, beredskap för en komplex och föränderlig samling av hot och risker. Olyckor och kriser som en följd av klimatförändringarna; extrema väder, störningar i samhällsviktiga verksamheter, klimatflyktingar och
pandemier.

Men hur resilient är Åland då hotbilden består av ett antal rörliga framtidsbilder? Dessa scenarier som är så viktiga att beskriva och göra sannolikhetsbedömningar utifrån. Det är svårt att göra en bedömning hur resilienta vi är. Beredskapen spänner ju över flera områden som livsmedel, läkemedel, skyddsrum, tillgång till läkare, internettillgång, telefonlinjer och elförsörjning, för att nämna några.

Vi måste, hur som helst, vara beredda. Detta gäller inte bara samhällen utan också individer. Civil beredskap är då människor på olika sätt bidrar med viktiga insatser för att samhället ska fungera oavsett störningar. Mångas ögon
och alerta reaktioner är särskilt viktiga när det gäller hybridhot och exempelvis olika påverkanskampanjer på sociala medier. Den civila beredskapen kan totalt sett faktiskt vara en förutsättning för att samhället ska fungera i kris, att inte livsviktiga funktioner störs.

Talman! Ålands folk har ju både historiskt sett och i nutid visat berömvärd kraft att rycka in, flexibelt och uppfinningsrikt ställt upp när samhället har utsatts för kris av olika slag. Vi är bra på att producera livsmedel, bjuder upp med ett stort engagemang i tredje sektorn som bland annat Röda korset, Sjöräddningssällskapet, Folkhälsan, Marthorna och i de frivilliga brandkårerna. Ålands Natur och Miljö bildades ju som en reaktion på en oljeolycka.

Extremstormen Alfrida var ett sådant exempel då medmänsklighet särskilt behövdes. Då öppnade ålänningar sina hem till dem som saknade både el, mat och vatten. Under coronapandemin har också stor medmänsklighet visats bland annat genom att man hjälpt till med dagliga rutiner, som exempelvis inköp till dem som varit inlåsta i karantän. Och nu ser vi på bred front en stor frivillig och humanitär beredskap växa fram för att bistå hjälpbehövande från Ukraina som söker skydd undan krigets grymheter. Ålänningarna har alltid varit och är beredda att av egen kraft axla ansvaret när så krävs. Vi är inte oroliga alls att den stora frivilligheten ska avta.

Åland som ösamhälle är förstås särskilt utsatt vad gäller sjö- och lufttransporter. Läkemedels- och livsmedelsförsörjningen liksom hur räddningsväsendet är organiserat är ytterst viktiga funktioner i krislägen.

Och ju högre självförsörjandegraden gällande livsmedel är desto bättre är det förstås. Av fem undersökta ösamhälllen är Åland den ö som glädjande nog är mest självförsörjande, 59 % vad gäller livsmedel. Det visar Nordiska ministerrådets, i dagarna presenterade, undersökning som också påtalar att den största konkurrensen kommer från billigare och importerade livsmedel.

Att i hög grad både producera och konsumera egna livsmedel ger också goda ekonomiska effekter. Varje euro vi betalar stannar kvar i vår egen ekonomi och är till gagn för oss alla, både producenter och konsumenter. Att betala lite mer för producerat hemmavid borde därför vara just det vi prioriterar. En god konsekvens uppstår då också med att vi har en mer robust ekonomi inför olika krislägen.

Och vi kan göra ytterligare mycket mer! Ett sätt är att öka användningsgraden av det som produceras på Åland kunde vara riktat på de så kallade B-klassade livsmedlen, kanske inledande främst frukt, rotsaker och grönsaker. Ett äpple med lite skorv på skalet, en morot som har vuxit i förgrening, en alltför stor tomat och lite slokande kryddört är alla lika näringsrika som de vackra kompisarna i A-klassen. Även de borde säljas till ett hyggligt pris, varken dumpas eller slängas bort.

Just ökad lokal ekonomi är en avgörande faktor för resiliensen, särskilt i ett geografiskt isolerat samhälle som Åland. Att köpa produkter som produceras eller vidareförädlas på Åland har de senaste decennierna blivit allt svårare med tanke på den globaliserade världsekonomin som pressar ner priser till löjliga summor. Prylar flygs från andra sidan planeten efter några musklick på valfri postorderhemsida. Denna globala frihandel har dessvärre inte lyckats integrera sådant som miljöbelastningen eller arbetsvillkor. Produktionen har helt enkel flyttats dit miljökraven är lägst och arbetsvillkoren sämst.

En politik som stärker den lokala ekonomins självständighet ökar däremot möjligheten till kontroll och ansvarsutkrävande. Vi vet var och hur produkterna är producerade. Det är bara att applådera alla åländska producenter för det jobb de gör för Ålands resiliens.

Talman! Slutligen, motionen om civil beredskapsplikt öppnar för en mycket viktig diskussion som inte får avslutas här och nu. Utmaningarna är nämligen många. Vi måste förbereda oss inför påverkan av klimatförändringar, hälsohot, osäkerhet i vår omvärld, cyberangrepp och informationspåverkan. Det kräver medveten och ständigt uppdaterad kunskap i väletablerat samarbete där den civila beredskapskraften är betydande, människors
stora hjärta och beredvillighet att ställa upp när det kniper. Min övertygelse är att detta kan vi göra utan att behöva påföra en särskild plikt, att inte införa en åländsk civil beredskapsplikt. Tack, talman!

Talman! Bästa lagting och övriga åhörare, Obunden Samling har redan i repliker som jag har tagit i den här debatten konstaterat att Obunden Samling förhåller sig måttligt imponerade av att vi ska behöva föra den här debatten i Ålands lagting nu och dessutom på basen av en väldigt tunn och, i mitt tycke, illa underbyggd motion av Socialdemokraterna.

Jag kan konstatera att det är lite sent att vakna tidigt nu. Nu har vi redan en situation som man kan beteckna som fylld av frågetecken, och någon kanske skulle säga att den är allvarlig. Men genom att komma med den här typen av motioner som inte känns som någonting annat än en reaktion på några kritiska tidningsartiklar, några upprörda insändare och andra skrivelser och några lösryckta uttalanden av personer vars agendor vi inte vet så hemskt mycket om, så ska vi liksom på något vis börja diskutera som om det vore något större fel på vår civila beredskap. Så är det ju inte. Det är inget fel på vår civila beredskap. Vi har, misstänker jag, en civil beredskap som är bättre än i många andra delar av Finland.

Det är ju civil beredskap som det här handlar om. Det är inte militär beredskap, för när vi kommer in på det området så kan vi ju konstatera att här i lagtinget har vi ingenting med den saken att göra. Ingen i det här lagtinget vet någonting i någon större utsträckning om vilka planer som finns, hur Åland ska försvaras och hur det överhuvudtaget fungerar. Vi har således inte heller någon möjlighet att ha någon åsikt om det. Vi har ingen aning helt enkelt och det är inte heller vår uppgift att fatta några beslut.

Så genom att komma med en sådan här motion så insinueras det att någonting är fel, någonting behöver göras bättre. Den diskussionen behöver vi inte ta offentligt nu. Likväl, som om någon skulle veta att det kanske finns brister i de planer som Finlands försvar har när det gäller försvaret av Åland, så tar man inte heller det i den finländska riksdagen och börja diskutera, utan man fixar det i all tysthet. Det borde vi lära oss någonting av. Vi borde lära oss någonting av det som faktiskt lantrådet också sade. Hon sade så här; vi ändrar inte kursen nu, vi håller fast vid de planer som ligger. Vi ändrar inte laguppställning mitt i matchen. Det är bra som det är. Så uppfattade jag i varje fall vissa delar av det som framfördes.

Sammanfattningsvis så ser jag inget större värde i att vi tar den här debatten nu och att vi börjar diskutera om den här saken. Jag tror inte heller att motionen kommer att leda till någonting. Tack, talman!

Tack, talman! Det är ju tur att man som lagtingsledamot får bestämma själv vilka frågor man tar upp, att man inte måste fråga ledamoten Måtar först om lov.

Min fråga är: Lever vi nu på Åland i ett perfekt samhälle där ingenting behöver utvecklas, där våra ungdomar inte har behov av några ytterligare kunskaper? Det budskap, som har kommit från många av de myndigheter som har ansvar för vår krisberedskap, säger att det finns luckor och det finns behov av förbättring. Hur ser ledamoten Måtar på självstyrelselagens paragraf som de facto säger att ålänningarna, som är befriade från värnplikt, kan kompenseras när lots- och flygväsendet inte längre är aktuellt på ett annat sätt än tidigare. Tycker ledamoten Måtar att det är någonting som vi bara ska blunda för? Jag förstår till fullo att tidtabellen inte är någonting som (… taltiden slut).

Tack, talman! När det gäller självstyrelsens bestämmelser om på vilket sätt ålänningar deltar i landets försvar så om det inte handlar om lots- och fyrväsendet så förutsätter det ju lagtingets samtycke. Men det är Finland som lagstiftar om det, så står det i självstyrelselagen.

Här finns överhuvudtaget inget förslag från Finlands sida. Den dagen det kommer ett lagförslag så kommer de att be om vårt samtycke och då får vi ta den debatten. Jag tror inte att Finland kommer att komma med någonting sådant just nu, för de förstår tajmning mycket bättre än vad ni gör.

I den här frågan har vi och ledamoten Måtar och Obunden Samling helt olika syn på vad som är självstyrelsen och vårt ansvar. Att vi passivt skulle sitta och vänta på att Finland kommer med förslag och sedan först reagera. Det tycker vi att är dumt. Det här är en stor och viktig fråga där vi har möjlighet att initiera en diskussion, initiera en utredning som säkert kommer att ligga många år i framtiden, men där vi ändå kan vara ett handlande subjekt så som själv självstyrelsen har lärt oss att vara på många andra områden. Men ledamoten Måtar vill sitta still på rumpan tills man från Finland kommer med förslag som man sedan ska reagera på.

När det gäller försvar och när det gäller hur Åland och Finland samverkar så litar jag fullständigt på Finland när det gäller försvaret av Åland. Jag konstaterar att självstyrelselagen ställer upp ett förfarande för hur det går till om till exempel Finland önskar att ålänningarna ska delta mera i landets försvar. Då kommer de med en lag, det finns en procedur. Vi behöver inte avvika från den proceduren och vi ska absolut inte göra det nu eftersom det ger signaler om att någonting inte är tillräckligt bra. Det är tillräckligt bra. Vi har en jättebra civil beredskap på Åland och den behöver inte i denna sena timme bli föremål för någon form av ifrågasättande, vilket den här vågar säga populistiska motionen innebär.

Talman! Vi upplever just nu ett sällsynt ögonblick då delar av omvärldens ögon är riktade mot oss idag. Klockan Kl. 11.36 publicerade Finlands största tidning en artikel om ledamoten Fellmans åtgärdsmotion, vilket nog får betecknas som ovanligt.

Det är en bra artikel. I artikeln belyses också en viss svaghet i resonemanget, dvs. någon konkret idé för innehållet i en civil beredskapsplikt finns inte ännu. Och det är inte rimligt att förvänta sig heller att den finns i det här skedet. Men i den fortsatta behandlingen av ärendet så är det inget som vi kan rycka på axlarna åt och vända blad. Vi ålänningar behöver ha en tydlig bild av vad vi vill uppnå med detta, ifall vi går in för det, och hur det skulle kunna stärka vårt samhälle.

Landskapsregeringen - eller möjligen nämnden - bör ta bollen och börja resonera tillsammans med tjänstemännen för att fylla detta tomrum med fakta. Avsaknaden av en konkret idé i det här skedet öppnar upp för spekulationer, möjliga scenarier och frågor utan svar. Vi riskerar också att skapa bilden av att detta är en ”quick fix” vilket det inte är, vilket jag också tyckte att man kunde utläsa mellan raderna av lantrådets anförande.

Det finns en annan viktig omständighet. Den här motionen för in tankarna på att civil beredskap handlar om att åländska unga skulle göra någonting som motsvarar värnplikt. Jag menar att det är ett tankefel. Civil beredskap är något mycket större och samhällstjänst är en liten del av det. Vi behöver först prata om civil beredskap i stort, därefter nalkas frågan om samhällstjänstgöring. Civil beredskap handlar i grunden om ledning och strategisk planering inför olika scenarier i kris. Civil beredskap är något som våra kommuner har ett visst ansvar för via sina räddningsmyndigheter. Vi känner till det som står i räddningslagen: ”För varje kommun skall det även finnas en räddningsmyndighet (kommunens räddningsmyndighet) inom vilken det skall finnas en högsta tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över och ansvara för ledningen av det kommunala räddningsväsendet.”

Nå, vi vet hur det är med det, vi har två kommunala räddningsmyndigheter idag. Hur vi än vänder och vrider på det så är det inte en optimal grund, talman, för strategisk planering eller ledning av civil beredskap för Åland. Därför säger jag: Vill du göra skillnad för åländsk civil beredskap? Stöd en gemensam räddningsmyndighet! Jag brukar försöka låta bli att peka finger, men jag kan inte låta bli att konstatera ett uppenbart faktum: Det kommer i detta fall att vara Åländsk Centers lagtingsgrupp som avgör om vi får en gemensam räddningsmyndighet under den här mandatperioden eller inte. Känn ingen press, men det är ni som avgör om det blir något överhuvudtaget eller inget.

Rent faktiskt är det nu så här: Det finns ett förslag som är ute på remiss, remisstiden går ut nästa vecka, det torde vara den 17 maj, varefter minister Jansson måste landa i en slutsats som han behöver ha tillräckligt stöd för. I mitt tycker vore en rimlig slutsats under rådande omständigheter att lämna en ”light-version”, dvs. ett förslag där landskapet övertar räddningsmyndigheten, enbart myndighetsdelen, ingenting operativt. Förslaget skulle innebära att det operativa frikopplas från den nya räddningsmyndigheten, dvs. vi lyssnar på den kritik som kommer från fältet. Det är inte optimalt, men lyhört och det ger en stark grund för det som den här motionen handlar om, alltså en effektiv civil beredskap. Och inte minst, här riktar jag mig till de andra regeringskollegorna; kommunerna befrias från de kostnader som är förknippade med räddningsmyndigheten idag. Ponera att det totalt handlar om 600 000 euro som kommunerna betalar idag och som de slipper betala. Det borde intressera oss i detta läge, att ge kommunerna ökat handlingsutrymme och att det finns ett sätt där vi kan ge kommunerna ökat handlingsutrymme. Varför gör vi inte det? Och som en bieffekt skulle Åland få en enda räddningsmyndighet, vilket jag nog tycker att ålänningarna är värda.

För att upprepa lite; en gemensam räddningsmyndighet ger oss en starkare ledning för planering av civil beredskap och bättre redskap för att skydda den egna befolkningen, vilket rimligtvis är vårt viktigaste uppdrag. När vi väl har gjort den ”läxan” och har myndighetsstrukturen på plats, sen kan vi diskutera hur en åländsk civil beredskapsplikt kunde komplettera våra gemensamma koordinerade samhällsinsatser. Tack för ordet.

Tack, talman! Tack ledamoten Valve för ett sakligt anförande. När det gäller den gemensamma räddningsmyndigheten så är vi helt överens. Skulle det någon gång förverkligas så sen är ju allt möjligt, till och med en kommunreform.

Avsikten med den här motionen är att öppna en diskussion och inte uttryckligen att komma med förhastade förslag på lösningar som inte har diskuterats. Vi inser att det här är en väldigt stor fråga som behöver diskuteras, som behöver förankras och som behöver ta tid. Men någon gång måste man börja diskussionen. Som jag inledde mitt anförande med så till följd av kriget i Ukraina så är vi i en enorm omvandling som kommer att förändra både hur vi ser på säkerhet, hur vi ser på beredskap och hur vi ser på trygghet. Därför är det en bra (… taltiden slut).

Jag instämmer långt i det som ledamoten Fellman sade i denna replik, och framförallt att startsträckan förstås är lång för det här förslaget. Det här är början på en debatt om någonting som vi med viss eftertänksamhet behöver föra och noggrant och tillsammans med tjänstemännen fylla detta med innehåll. Det ligger i sakens natur att allt vad vi gör och säger idag uppfattas på olika sätt utåt.

Talman! Så är det med mesta som vi gör här, det uppfattas på olika sätt beroende på den som lyssnar. Jag uppfattar av debatten, som har varit här i salen nu, att samtliga partier med undantag för Obunden Samling är öppna för att diskutera den här frågan, och också ganska sakliga i sitt förhållningssätt till hur man kan ta det vidare.

Det här är en åtgärdsmotion från oppositionen så jag har inga förväntningar om att något ska ske snabbt. Men jag tycker att det är värdefullt att man inleder diskussioner om stora och viktiga förändringar. Det är vårt ansvar som politiker att också börja tänka på nya saker.

Jag skulle ungefär göra en sådan tolkning av Obunden Samlings anförande. Det är egentligen inte min sak att tolka andras anföranden, men om jag gör en välvillig tolkning så skulle jag säga att jag hörde en viss maning till försiktighet i debatten från de obundna regeringskollegorna. Det finns också visst fog för det. Man får fundera hur man lägger orden i den här debatten så att det inte dras för långtgående slutsatser om att någonting verkligen är på gång, att vi kommer sjösätta det och snart är det verkligheten.

Tack också till ledamoten Valve för ett sakligt inlägg och en precisering om vad ansvaret ligger när det gäller räddningsmyndigheterna. Det uppskattar jag.

Jag tycker att en utgångspunkt för den här diskussionen också är det Nordiska rådets Enestamrapport som handlar om hur vi ska arbeta med civil beredskap i Norden. Man föreslår en gemensam nordisk enhet och hur vi kan samverka bättre mellan frivillig sektor, privat och offentlig och hybridarbete över gränserna och så vidare. Också Åland är ju en del av det nordiska, och bara i den här rapporten så behöver vi fundera hur vi organiserar vårt samhälle för att leva upp till de ambitionerna.

Det var en mycket bra kommenterar ledamoten Gunell. Enestamrapportens relevans för Åland är väl framförallt informationsutbyte. Vissa strukturer har vi på plats redan i dag, det finns kontakter på tjänstemannanivå och det är väldigt viktigt att de strukturerna förblir relevanta också när Enestamrapporten börjar förverkligas helt eller delvis. Jag ska öppet säga att jag var tidigare skeptisk mot hela Enestamrapporten och trodde inte att det skulle bli någonting. Men jag tycker mig se ett ganska stort gensvar hos de nordiska länderna för vissa delar av den, så får vi nog vara beredda på att det börjar hända saker i den riktningen.

Jag tror ju att ambitionsnivån i den här rapporten är ganska hög och att vi ska göra ganska mycket gemensamt. Är det inte viktigt att varje individ i en kris eller i ett scenario vet vad den ska göra? Var är min roll, var ska jag hjälpa till och har jag någon slags kompetens för att hjälpa till på rätt sätt? Jag tänker att det är en trygghet också om människor vet mera, dels hur det här ska fungera och också vilken kugge i maskineriet som man själv kunde utgöra. Det upplever i alla fall jag att känns bättre än vad det gör nu när det är Oklahoma fritt vad som händer.

Ja, till den delen kan jag egentligen säga samma som jag sade i min första replik till ledamoten Fellman; det finns en viss grogrund för förädling av förslaget. Det krävs ganska mycket tankeverksamhet, tid och tobak ännu innan vi har någonting konkret. Men initiativet är ju bra, det är bra att vi kommer igång och att vi börjar tänka, med viss försiktighet förstås.

Tack, talman! Tack ledamot Valve. Ledamot Valve resonerade kring räddningsmyndigheterna och behovet av bara en räddningsmyndighet. Jag är helt överens med ledamot Valve den här gången också. Han resonerade vidare att det här bör lyftas upp på landskapsnivå. Jag ser det ju som att vi en efter en så tar bort uppgifter från kommunerna som vi uppfattar att kommunerna är för små för att sköta eller av någon annan orsak. Snart har vi kommuner utan uppgifter.

Mitt engagemang för en gemensam räddningsmyndighet handlar om att jag ser fördelar för hela Åland på landskapsnivå. Jag ser fördelen med att vi bättre planerar för kriser när vi har en gemensam myndighet. Jag ser fördelarna med att ha en kommandokedja när det händer något och då avser jag främst inte militärt, jag tänker i termer av Alfrida eller någon större samhällsstörning av elnätet eller liknande. Det är mycket bättre att det är en myndighet som sitter och planerar för dessa scenarier än att vi har två. Det tycker jag vore uppenbart. Jag tycker det vore ännu mera uppenbart i det läge som vi befinner oss i just nu och det som vi har debatterat tidigare idag. Så ja, jag ser fördelar med det.

Tack, talman! Det kom inte riktigt något svar på vad vi ska göra med kommuner utan uppgifter.

Min andra fråga; ledamot Valve resonerade om Sottunga, tror jag det var, och de kostnaderna som då blir lägre. De andra kommunerna har ju större kostnader för det här och Sottunga har väl säkert minst. Men menar ledamot Valve att finansieringen till kommunerna ändå ska vara samma om man lyfter bort en uppgift? Jag tyckte att jag uppfattade det så. Jag ser ju det som att om landskapsregeringen tar över uppgifter så måste ju också finansieringen minska eller?

Den kommentaren var en indiskret blinkning till mina kollegor i Åländsk Center och Obunden Samling. Här har vi möjlighet att lyfta bort kostnader från kommunerna. Borde vi inte ta den? Jag ser det framförallt som en möjlighet att utveckla den kommunala servicen. Jag ser också fördelar i att räddningsmyndigheten skulle höra till Ålands polismyndighet. Det finns flera strategiska fördelar där också för Åland. Jag tycker det vore synd att tappa bort den här möjligheten att stärka vår beredskap som rimligtvis borde finnas just nu. Nu befarar jag att jag inte besvarade ledamot Söderlunds fråga heller denna gång. Jag beklagar.

Talman! Ledamot Valve är lite för tidigt ute här och sätter igång en diskussion om ett oberett ärende. Jag tycker inte att vi fått mycket klarheter i räddningsmyndigheterna ännu, utan vi får nog invänta lite besked vad som behöver göras och vad det innebär om man gör som ledamot Valve meddelade här.

Jag förstår ledamoten Salméns kommentar. Jag har roat mig med att räkna hur många det är som stöder en gemensam räddningsmyndighet. Jag tänker inte avslöja den exakta siffran, men det är precis under halva lagtinget som siffran landar på. Det finns några lagtingsgrupper som redan har sagt väldigt tydligt vad de tycker. Alla omständigheter talar för att det är Åländsk Centers lagtingsgrupp som kommer att avgöra om det blir någonting eller inte, om man anser att omständigheterna talar för att vi behöver en gemensam räddningsmyndighet eller om vi ska fortsätta som förut och gilla läget.

Kostnaderna som man lyfter av kommunen så skulle kunna användas till någonting, meddelade Wille Valve här. Men samhällsekonomiskt är risken väldigt stor att det blir ännu dyrare när landskapet tar över, så har det alltid blivit vid så kallade rationaliseringar. Jag vill nog gärna vänta på utredningen och klarläggandet. Nu har vi ett ganska löst formulerat förslag som har gått ut på remiss. Vi får väl se vad remissvaren säger. Jag tror inte de är lika optimistiska som ledamot Valve.

Fördelen när vi diskuterar en samordning av funktionerna av räddningsmyndigheterna är att det inte är många tjänster det handlar om. Vi har tagit beslut om betydligt större samordningar i detta rum; jag tänker på KST, jag tänker på skapandet av ÅHS. I det här fallet torde det röra sig om tre plus tre tjänster som har den renodlade myndighetsfunktionen - alltså inte den operativa funktionen. Enligt gamla uppgifter som fanns tidigare - de kan ha uppdaterats, nu ser jag att vicelantrådet för tillfället inte är på plats - så skulle det handla om en kostnad på 600 000. Det är nog inte en oöverkomlig summa om man betänker de positiva effekterna som vi har för den civila krishanteringen på Åland av att samla den civila krishanteringen under samma tak.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.