Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

Talman! Ålänningarna har med detta medborgarinitiativ visat vilket engagemang som finns för vår närmiljö. Att lyckas samla ihop så många namn på så kort tid talar sitt tydliga språk: Nu måste vi göra något! Det är otroligt viktigt att vi tar denna uppmaning på allvar, alla vi som vistats i skärgården har sett att det är en enorm obalans i vår natur där de stora förlorarna är sjöfågelstammarna och framförallt ejderpopulationen.

Vi vet att predationen på häckande ådor och deras ägg och ungar är på en sådan nivå att vi inom bara några år kommer att nå en situation där ådungar kommer att vara lika sällsynta som havsörnen var för 40 år sedan. Jägarkåren gör allt som står i dess makt att decimera mink, mårdhund, kråka och trut men det räcker inte. Vi måste inse att havsörnen har en dominerande roll i detta sammanhang och att vår havsörnsstam är för stor för att kunna bevara ejderbeståndet.

Vad ska vi då göra? Talman, jag anser att vi måste ta oss an den uppkomna situationen på flera sätt. Jag anser att det finns flera möjligheter att reglera havsörnsstammen utan att så att säga ta till bössan. En åtgärd som borde övervägas är att se över var registrerade revir finns och bestämma hur många revir som ska finnas på Åland för att havsörnen ska ha en god bevarande status. Revir som finns inom särskilt känsliga områden för ejderns reproduktion bör inte tillåtas. Vi har med dagens kunskap om var reviren är möjlighet att reglera föryngringen så att vi bestämmer hur många flygga örnungar som är hållbart och kunde förslagsvis punktera ägg i vissa bon (som ändå besöks för att ringmärka ungarna). Detta skulle möjliggöra, om vi ser en kraftig nedgång i havsörnsbeståndet, att vi snabbt kunde avbryta detta för en snabbare återhämtning. För den som anser att detta är oetiskt kan jag be att man jämför med vad som föreslås från fågelorganisationerna; se till att det inte finns mat på vintern så svälter flera unga örnar ihjäl.

Talman! Ytterligare en åtgärd som borde övervägas är levande fångst av unga havsörnar i ytterskärgården. En anpassad fälla med kameraövervakning där personer med dokumenterad kunskap kunde infånga havsörnar för transport till områden där det finns tomma revir. Enligt min mening måste dessa och eventuellt många andra lösningar prövas innan en skyddsjakt kan bli aktualiserad. Det är däremot bråttom, ejderstammen är hårt åderlåten och behöver vår hjälp snarast för att vi inte ska förlora en av våra viktigaste karaktärsfåglar i den åländska skärgården. Tack, talman.

Tack, talman! Tack ledamot Lindholm. Jag håller med ledamoten i det mesta som sägs.

Det jag funderar på så är att ett stort problem för Åland och vår skärgård är väl att vi får ganska många ungörnar på besök, alltså örnar som egentligen inte har häckat eller har kläckts på Åland utan de kommer från andra områden. På det sättet så är väl ledamot Lindholms idé om att picka ägg kanske inte riktigt verksam. Hur ser ledamoten på det stora antal som vi importerar?

Tack, talman! Tack ledamot Holmberg. Det äger sin riktighet, vi har även örnar från annat håll. Men det kanske gör att vi kan ha ytterligare lite mindre egen föryngring. Mitt förslag att man fånga in levande ungörnar för att transportera till revir som är bosatta på andra håll i Norden kunde ju vara en del av lösningen. Det som jag för fram nu är idéer på saker man kunde prova innan man går så långt som till skyddsjakt.

Tack, talman! Jag håller helt med ledamot Lindholm. Ett arbete som jag också tror att är viktigt och som vi ser behov av när det gäller skarven, sälen och när det gäller all viltvård är det gränslösa samarbetet mellan Östersjöländerna. Jag tror att även här behöver örnproblematiken ställas upp. Även fast vi här är hur duktiga som helst i vår viltvård så tror jag att det gäller att vi samarbetar och att andra samarbetar med oss. Örnarna flyger över gränsen.

Tack, talman! Absolut ledamot Holmberg, men det vi ska vill hålla i minnet är att Åland är ju ett kärnområde för havsörnspopulationen. Det var ju här som det började gå åt rätt håll. Vi måste komma ihåg att Åland var en av de sista ställena i hela Norden, eller i alla fall i Östersjön, där det faktiskt kom ut flygga ungar. Nog har vi ett stort ansvar själva. Det är klart att vi måste uppmana andra också att se över åtgärder. Vi måste nog ta det här på allvar och se till att vi får en lösning som så många som möjligt kan leva med. Alla kommer inte vara nöjda.

Tack, herr talman! Medborgarinitiativet med sina 3 206 underskrifter är en tydlig signal och åtgärdsuppmaning för att kraftigare åtgärder behövs för att skydda vår sjöfågelstam. Allt tydligare har det blivit, det som gemene man och kvinna ofta har konstaterat långt innan faktum är klarlagt av forskning, att vi de senaste 20 åren har haft en enorm obalans i vår skärgårdsfauna, där de häckande sjöfåglarna ständigt har varit på det förlorande laget.

Som tur är har vi på Åland idag en relativt ung och viltvårdsivrig jägarkår, som på ideell basis utför den huvudsakliga viltvården i vårt landskap. De bedriver en ideell förvaltning med syfte att öka viltstammars kvalitet och utjämna onaturliga obalanser som förorsakas av exempelvis invasiva arter och konsekvenser av hundraåriga politiska beslut.

Jag bedömer att landskapsregeringen i dagens läge har en bra kontakt till jägarna och att det i dag finns mycket goda chanser att utveckla samarbetet ytterligare, där det ideella arbetet stöds av landskapsregeringen och utförs av dem som känner sina närområden allra bäst. Detta samarbete uppmärksammades i en YLE artikel förra året där forskaren Mikael Kilpi omnämnde de åländska insatserna för ejdern och uppmanade övriga Finland att ta exempel.

Vi pratar om de konkreta åtgärder som nämndes i det förra anförandet. Det har gjorts försök under förra årets häckning, man gjorde åtgärder på Båtskär där en viltvårdsförening hade vakter ute. Man har byggt ådtak. Detta är ju fortfarande i sin vagga, men enligt de som har varit ute så har det visat sig ge resultat, åtminstone på plats. Det visar sig också att sjöfåglar generellt och ådor speciellt inte störs nämnvärt av mänsklig närvaro, utan det är örnar som störs av att se människor på håll.

Det har kommit upp tidigare här redan som exempel att minska örnens födobas. Jag tycker inte att man ska bortse från någon av åtgärderna som har framkommit under året. Vi behöver se flera insatser som en helhet för att skydda vår sjöfågelstam.

Jag tycker att det ändå är viktigt att lyfta upp att vi behöver minimera den oavsiktliga utfodringen av predatorer, såsom örn och mårdhund, både från jägarkåren och från djurhållningen. Sedan kan man också eventuellt tänka sig en kvantitativ reducering av rådjursstammen på ett ansvarsfullt sätt för att minska vinterfödan, inte för att svälta ut ungar utan helt enkelt för att minska födan för vuxna örnar som sedan förhoppningsvis kläcker färre ungar.

En fortsättning på en löpande utveckling av mårdhundsprojektet anser vi från Liberalerna vara jätteviktigt. Och att man också bedriver en infokampanj och tillfällen för att öka intresset av viltvård bland unga jägare samt ger information till nya jägare om hur skottpremier funkar, vart man ska lämna sitt vilt och hur man går till väga. Sedan kan man fråga sig; kanske det finns en möjlighet att höja skottpremien för minderåriga jägare för att få upp intresset för viltvården?

Enligt det senaste resultat angående örnen så fanns det 580 häckande par i Finland varav 113 på Åland. Enligt experter så är den relativa stora andelen bon på Åland inte så uppseendeväckande i Finland. Sedan är det upp till forskningen att bedöma om det totala antalet bon är för mycket eller för lite, och i så fall kanske det skulle vara aktuellt med en reglering av antalet bon eller antalet ägg.

Det här är saker som jag personligen tycker att ska bli intressant att ha hörande kring i social- och miljöutskottet. Det ska äntligen bli väldigt bra att få ta upp de här sakerna med dem som det faktiskt berör, de personer som faktiskt har direkt praktisk kunskap på området. Jag brukar ställa mig frågan, herr talman, hur den åländska naturen hade sett ut utan en engagerad jägarkår. Min gissning är att vi överhuvudtaget inte alls skulle ha den mångfald och kvalitet som vi idag har på vår fauna.

Men vi ska se upp för att ta detta för givet, utan istället ta vara på den resurs som jägarna är och se till att uppmuntra insatser för att de unga ska få intresse för jakt och viltvård på samma sätt i framtiden.
Vårjakten och allt omkring har varit många åländska jägares första minnen och början på ett intresse och en livsstil som hela samhället kan tacka för att finns idag, speciellt vid viltolyckor eller när det ska stödmatas på vintern eller när man exempelvis får ett vildsvin runt husknuten. Men vårjakten är för tillfället borta, och många är vi som är beredda att kämpa för att få den åter i någon form. Många är beredda på att göra stora insatser för att få upp sjöfågelstammen och få tillbaka vårjakten, dels eftersom den är väldigt kulturellt viktig och dels för att den har fungerat som intresseväckare för nya generationer. Förhoppningsvis, herr talman, kan viltvården utgöra en ny första intresseväckare för nästa generation jägare och det tror jag att vi alla har intresse av. Tack.

Talman! Ledamoten Simon Påvals höll ett väldigt engagerat, kunnigt och bra anförande. Här i salen representerar han en av dem som verkligen engagerar sig i den här frågan och har mycket kunskap kring den.

Jag vill bara just till den delen säga att landskapsregeringen tänker ta initiativ till samtal och forum med de människor på Åland som kan mest om det här, intressegrupper, jägare och andra. Vi vill diskutera de åtgärder och tankar som kommer fram ur diskussionerna här idag, just för att fortsätta den goda dialogen som måste till i den här processen.

Vad gäller skottpremien som Påvals nämnde så har jag förstått att det är viktigt med morötter för att utföra det här arbetet. Hur viktig är just skottpengen som morot för att få folk att delta i detta, om jag får fråga Påvals bedömning?

Tack, herr talman! Den kan vara viktig för vissa, men som enskild åtgärd tror jag inte den gör så stor inverkan faktiskt. Det viktigaste är att vi faktiskt fokuserar på de gemensamma insatserna som mårdhundsprojekt exempelvis och att vi faktiskt uppmuntrar till samarbete i jägarkåren. Det har jag personligen sett att har funkat bättre och bättre med åren som gått. Vi har också nya generationer jägare sedan ett antal år tillbaka. Man märker att samarbetsintresset har blivit större och större, och just intresset för att samarbeta med landskapet har blivit större. Sedan vad det beror på får var och en räkna ut. På tjänstemannanivå så finns det en stor förståelse och en stor kunskap som också uppmärksammats bland jägarkåren, enligt min uppfattning. Så jag tror att det finns en god grund att bygga på.

Men absolut, skottpremien för unga jägare att samla ihop till mopedbensin eller vad som helst, det tror jag att är väldigt viktigt.

Tack, talman! Tack ledamot Påvals. Det är riktigt det som ledamoten säger att framförallt har Ådans vänner gjort ett otroligt arbete. Men det vi kan konstatera är att det inte räcker på långa vägar. Vi måste ta till nya grepp, titta och vända på alla stenar hur vi ska kunna komma till rätta med den här situationen innan det är för sent.

Sedan stöder jag tanken, men jag tror kanske inte på att ha åldersdiskriminering angående vem som ska få vad i skottpeng. Det kan sluta med att det helt plötsligt bara är 15-åringar som lämnar in dem. Man ska inte underskatta risken med det också.

Tack, herr talman! Nej, och precis som ledamot Lindholm sade i sitt anförande så är det mestadels idéer från mitt eget håll som kommer upp. Det behöver funderas på så klart från landskapets håll hur man vill tackla problematiken. Jag vill absolut inte på något sätt bortse från de åtgärder som görs av äldre jägare. Jag kan tycka att en höjning av skottpremien i kombination med att uppmuntra samarbete är viktigt. För när det gäller det eller det andra, så skjuter de åt lite olika håll.

Tack, talman! Jag anser att det redan idag finns ett gott samarbete över generationsgränserna i jägarkårerna. Många äldre jägare är gärna mentorer åt de yngre. Jag vill bara betona att man kanske inte löser det så. Jag tror inte att det är detta som är det stora problemet, visst kan vi höja viltvårdspremien - det heter inte skottpeng i dagens text - men det är nog inte där som vi löser problemen heller. Vi måste alla dra vårt strå till stacken.

Framförallt ejderbeståendet är en betydligt mer komplex situation än bara den lagliga predatorjakten. Vi måste hitta nya vägar att gå om skärgården tillnärmelsevis ska se ut som vi är vana med att den ska se ut.

Tack, herr talman! Nej precis, att plocka ut enskilda punkter och säga att inte det är en åtgärd som hjälper, det håller jag helt med om. Vi har ju flera punkter här båda två på våra listor som skulle hjälpa till. Det här är en av dem.

Jag ser, som sagt, fram emot att få behandla detta i social- och miljöutskottet och höra de sakkunniga båda från fältet och från förvaltningen. Det ska bli väldigt intressant. Jag ser väldigt fram emot det och jag tror vi kommer att landa bra mycket klokare än vad vi är just nu.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att sjöfågelstammen behöver skyddas på lämpligt sätt. Den har varit för svag för att vi ska kunna ha vårjakt till exempel, så som vi har haft under decennier, kanske sekler.

Det medborgarinitiativ som har framlagts kommer väl till pass, det är mycket lämpligt och det har fått ett mycket stort stöd uppenbarligen.

I den här församlingen finns väldigt många jägare så att expertis på området finns. Förslagen som har nämnts och kommer fram så borde alla användas i den fortsatta debatten i utskottsdiskussionerna och så vidare för att se vad som är lämpligt.

Alla vi som är amatörer på området har ju också sett till exempel ute på Lågskär hur örnen har farit fram med ejderungar. Så även fast man inte är jägare så reagerar man ju kraftigt på hur det kan se ut där ute.

Man kan också fråga sig om människan ska lägga sig i och hur mycket i sådant fall. Grundtanken för mig är att människan ska lägga sig hyfsat lite i, men det finns situationer där man behöver hjälpa till och det är ju speciellt när någon art håller på att förtvina och försvinna. Då måste man göra vad som behöver göras. För den skull så är det knappast så att vi ska göra oss av med eller skjuta örnar, utan vi ska hitta på andra sätt.

Ett sätt som inte har nämnts här idag, vad jag har hört åtminstone, är att försöka skrämma örnen från vissa områden. Det fanns en insändare i någon av tidningarna i den riktningen också och även det förslaget bör naturligtvis beaktas.

När det gäller att ändra jaktlagen, som här föreslås, så bör man ta sig en kraftig funderare på om det är rätt metod. Jaktlagen, vad jag kan läsa, fungerar väldigt bra. Men det kan hända att det finns någonting där som ändå behöver justeras och det får man ju ta upp till diskussion. Det som begränsar våra möjligheter är det fågeldirektiv som nu är fastställt en gång för alla och som vi behöver följa på lämpligt sätt.

Jag vill med detta säga att vi från Moderaterna också inser behovet av åtgärder och att alla åtgärder bör vägas mot varandra. Det kan hända att det inte är, som här har sagts, bara en åtgärd utan det är många åtgärder som måste till för att vi ska klara av det här på bästa sätt. Tack, talman.

Tack så mycket, herr talman. Jag håller med lagtingsledamot Silander i det faktum att människor inte ska lägga sig i naturens naturliga balans. Sedan så tycker jag nog att åtgärder ska göras i det som människan redan har förorsakat, alltså en obalans. Det är enligt min mening vår plikt att se till att lindra effekten av det så mycket som möjligt.

Att skrämma örn har nämnts, det nämndes i mitt anförande. Det gjordes av Archipelago Pares, alltså föreningen som driver projektet Ådans vänner. Man skrämde bort örn på Båtskär under våren. Det visade sig ge resultat, man fick en ökad häckning under de dagar som man befann sig där och som man kan konstatera med hjälp av viltkameror. Det verkar funka men det behövs ytterligare forskningsstöd för att kunna bevisa den metoden. Jag ville bara poängterade att det görs och kommer att fortsätta göras. Obalansen behöver åtgärdas för den har förorsakats av människan.

Tack, talman! Jo, det är vi helt överens om så det finns ingenting att tillägga till det.

Tack, talman! Tack ledamot Silander. Jag är helt enig med ledamot Silander om att det är en hel palett med åtgärder som antagligen måste till. Det går inte med en enskild åtgärd för att komma till rätta med de problem som nu finns.

Det jag vill understryka är att det faktiskt står - om man läser fågeldirektiven - att man kan frångå fågeldirektivet för att skydda flora och fauna. Det där är något som vi också måste titta på, utreda tillsammans och höra kommissionen och de kontakter och vägar som vi har in där. Kan det här börja närma sig en sådan situation där det kanske till och med kan gå att gå så långt? Jag tror att Åland skulle förlora väldigt kraftigt marknadsföringsmässigt om vi i det här skedet skulle börja säga att "nu ska vi skjuta örn". Vi måste ju titta på andra åtgärder för att begränsa örnstammen, anser jag.

Tack, talman! Vi ska inte skjuta örn, det är inte primärt, utan vi ska se på alla andra åtgärder som kan göras. Faktum är att det som ledamot Lindholm nämnde om fågeldirektivet så såsom jag har läst jaktlagen så har jag hittat det redan där.

Tack, herr talman! Bästa lagting. För Obunden Samlings del kan jag konstatera att det nog har sagts ganska mycket klokt här redan och lösningen är inte enkel. Vi från vår sida vill framföra att det alltid är en viss fluktuation i populationer bland alla djur i hela våra fauna. Till viss del så ser vi absolut en trend som är naturlig, att ejdern minskar. Men som man säger här när man har lyft fram lyft fram den här problematiken - vi har ju fått ett intressant PM distribuerat - så pekar man t.ex. ut Lågskär som ett intressant område, det området som är viktigast eller störst för ejderkolonier. Där finns inte mink, där finns inte mårdhund och där kan man ju konstatera att örnen har en otrolig inverkan. Det finns förslag på att lyfta fram att ha människor där ute på Lågskär. Men till exempel under den gångna våren har jag förstått att det inte har varit särskilt mycket folk på Lågskär, mycket mindre än normalt. Men man borde alltså öka närvaron av människan på Lågskär och det skulle vara en avskräckande effekt för havsörnen.

Sedan i det kloka PM:et som har distribuerats har man talat om att ge tillstånd att ta bort även korp och kråkor och även truten, om man läser lite närmare om vilka som går på ådungar. Truten, korpen och kråkan är sådana djur som är skadliga, om man nu ska använda det begreppet,

Det känns lite så här, om jag är riktigt ärlig, att vi i lagtinget nog har ganska begränsad makt att sköta den här saken. Vi kan förstås hjälpa till och tillhandahålla resurser, men sedan måste man nog överlämna detta till de otroligt fina ideella krafterna som har hållit på, t.ex. Ådans vänner. Man kan inte göra annat än att lyfta på hatten åt frivilliga personer som tar tag i detta problem och försöker lösa det med handfasta saker såsom ådtak osv.

När jag ser Ådans vänners verksamhet tänker jag på en grupp som jag följer på Facebook och som jag faktiskt rekommenderar att alla börjar följa och titta på. Det är "Utværet Lånan" som är en ö i Norges skärgård där folk under långa, långa tider upprätthåller ådvakter på den här holmen i Norges skärgård och vaktar ungefär 1 000 häckande ådor, om jag minns rätt. De var lite nervösa den här våren för ådorna kom senare än vanligt och man undrade vad som hade hänt. Men sedan kom ådorna och häckade. För någon månad sedan gav de en slutrapport på Facebook. De berättade att det blev ungefär lika mycket ådor, ägg och ungar som vanligt. När häckningen är över så tar man hand om dunet som man säljer. Jag har lärt mig att ett kilo ejderdun är ungefär en sopsäck och man får ganska bra pris för det, förvånansvärt bra.

Men hur som helst så finansieras det här mycket med frivilliga krafter. Det är klart att i sådana situationer så om lagtinget kan hjälpa till med budgetmedel på något sätt så tror jag inte att vi från Obunden Samling motsätter oss en sådan här viktig symbolfråga, som vi ser det.

Jag ska strax avsluta. Men vi tycker nog också att man behöver titta på jaktlagen. Jaktlagen är inte riktigt till fyllest när det gäller bekämpandet av främmande arter. Vi behöver bara titta österut, även om jag tycker att vi inte alltid ska ropa att vi ska titta på facit österut. Men österut har man ju ändrat jaktlagen så att man får jaga mårdhund även om man inte har jakträtt. Jag behöver inte ha ett jaktområde där jag har jakträtt för att kunna döda en mårdhund och jag behöver inte heller ha jaktkort. Det är ganska enkla små ändringar, och även vilka metoder som man får använda för att till exempel jaga mårdhund och andra främmande arter.

En kväll när jag själv var ute och sprang i Östernäs så sprang på en mårdhund. Det var första gången nu den här hösten som jag sprang med pannlampa. Jag såg hur det lyste inne i vassen och förstod att det knappast var grannens frasse som satt där och tryckte i vattenkanten i vassen. Mycket riktigt var det en mårdhund och hade jag bara haft beväpning så hade saken varit klar. Men jag blev faktiskt, ska jag erkänna, frånsprungen av denna mårdhund, men det borde jag kanske inte berätta. Tack, talman, det var det från Obunden samling.

Tack, talman! Tack ledamot Måtar. Lågskär är intressant, en gyllene plats för ådhäckning.

Det förekom ett projekt i våras där man körde drönare för att skrämma örnen. Det gick väldigt bra fram tills att det blev svårt tjocka då man inte kunde köra drönare och då tog det inte länge förrän alla ådor var borta från Lågskär. Det är ett spännande exempel på hur man kan försöka motverka örnen.

Bengtskär ute i Skiftet har 400 häckande ådor. Där har man faktiskt gjort det som ledamoten Måtar pratade om att man gör i Norge, man har vakter och på det sättet har man fått upp antalet häckande ådor. Det är till och med så trångt där att man har byggt platåer för att ådorna ska ha rum att häcka.

När det gäller kråka och trut så är de redan jaktbara, som jag kommer att ta upp i min nästa replik.

Tack ledamot Holmberg. Jo, jag tycker att Bengtskär är intressant, jag har själv tänkt på Bengtskär. Jag brukar tänka på att Kobba Klintar också kanske kunde vara ett alternativ, för dit kommer det naturligt mycket människor. Jag har varit på Utö under min uppväxt och där var ådorna nästan tama och kunde ligga vid någon gångstig och var så att säga nästan domesticerade, och det är ju en sådan fågel som återkommer år efter år till samma plats.

Ja, som sagt, jaktbarhet visst, korp tror jag inte att man får skjuta för enligt jaktlagen bör man ha särskilt tillstånd. Sedan får man ju inte skjuta på vilka holmar som helst heller.

En sak som jag glömde att säga är att människan inte alltid är bra här heller. Hur kör vi båt, var kör vi båt och vilka holmar går vi i land på och när? Det behöver man också tänka på och kanske ta tag i.

Tack, talman! Det stämmer, människans påverkan är också stor. Men ska vi gå in på det så tror jag också att när vårskyttet försvinner så medför det också att människans störning gentemot predatorer försvinner. Örnarna speciellt, får härja ganska fritt och tidigare var jägarna ute på vårarna och de hade ganska bra kontroll på var det fanns fågelbon. Man till och med inventerade holmar för att veta hur många fågelbon det fanns och sådant riskerar att försvinna nu.

Jag kommer i mitt anförande att ta upp de övriga jaktbara predatorerna och incitament att fortsätta att jaga dem. Det är en stark kedja som speciellt ådorna har att kämpa emot med mårdhund, mink, kråka, trut och havsörn som grädde på moset. Det finns många åtgärder att göra, vilket också visas i ledamoten Måtars anförande. Det finns många, många olika saker på den här paletten för att motverka och förbättra miljövården.

Tack, herr talman! Ledamot Holmberg har helt rätt här. Här har vi inte några större åsiktsskillnader. Det är synd att vårjakten försvann. Vi kan konstatera att vi har det här fågeldirektivet, som Lindholm också var inne på. Visst finns det en teoretisk möjlighet att man, för att skydda fauna, på något sätt kunde gå åt havsörnen. Men så som EU nu resonerar så har jag förstått att man verkligen måste uttömma alla alternativ före, och vi har många alternativ att jobba med före vi konkret börjar gå på havsörnar. Möjligtvis detta med deras boplatser, om man kan ändra där och tillåta ett lite större störningsmoment, men det börjar övergå mina kunskaper.

Talman! Det är en tidig morgon, kylväskan är packad med smörgåsar, frukt, kaffe och varm saft. Det doftar tjära och lite fisk, snipan puttrar med sitt sövande ljud och jag slumrar till i båten. Vi beger oss ut till holmen och vettaskåran.

De gamla mönstrade ullfiltarna vi har med oss ger ett insynsskydd och vindskydd på de runda stenarna som byggts upp av tidigare generationer. De hemgjorda vettarna ligger redan ute i vattnet. Far och farfar berättar historier från tidigare vårfågeljakter. Att ta hand om naturen och fågellivet särskilt har alltid varit en viktig del i min uppväxt. Skrakholkar, knipholkar med kutterspån i botten och hemgjorda fjädervettar, sjöfågelmiddag, potatis, rönnbärsgelé och den bruna såsen är barndomsminnen som ligger mig varmt om hjärtat. Jakt har tyvärr inte varit en del av detta, man kan alltså bry sig om det här utan att någonsin ha skjutit en fågel i hela sitt liv.

Talman! Att värna om vår miljö och våra vilda djur och deras habitat sitter djupt rotat i de allra flesta ålänningar. Vi vet att vi är helt beroende av en ren miljö för vår överlevnad här på de tusende öarna och skären. Alla som har upplevt en tidig morgon i den åländska naturen med de röda klipporna, ådornas och gudingarnas distinkta rop ekande över fjärden och solen över trädtopparna vet precis vad jag menar.

Att skydda ejderstammen och sjöfåglarna är ett bra medborgarinitiativ. I det här fallet har havsörnen blivit motparten. Havsörnen är en av vår faunas toppredatorer, om man bortser från människornas inblandning i naturen så klart.

Naturen och den biologiska mångfalden är ett komplext system. "Låt naturen ta sitt, Jessy" sade alltid farfar till mig när vi vandrade runt på skären och sakletade strandfynd och jag råkade hitta en övergiven jättegullig dununge som jag ville ta hem och rädda. Låt naturen ta sitt!

Allting går i cykler och det är kanske inte alltid så att människan vet bäst trots att vi vill väl. Våra insatser i naturen kanske inte alltid behöver handla om vilka arter vi själva tycker bäst om.

Det är kanske lätt att ställa örn mot sjöfågel men vad är det som sker i ekosystemet och i naturen? Nya arter kommer in på artdatabankens rödlistor och många av dem är fåglar, fåglar som tidigare inte alls varit i farozonen tidigare. Flera av våra vanligaste däggdjur har också hamnat in på den här listan, en lista där egentligen inget djur borde vara.

Talman! Jag frågar mig, vilka ansträngningar ska människor göra för att rubba naturen? Vi människor är bra på att rådda i ekosystemet med våra utsläpp och miljögifter, det vet vi ju redan. Havsörnen dog nästan ut pga. miljögifter, det vet alla om. Jag har fått berättat för mig att på 60-talet fick sjöbevakningen i uppdrag att åka ut och lämna griskadaver på skären för att örnarna skulle få tag på mat som inte var förgiftat av bly och bekämpningsmedel.

Ja, vad är det nu som händer i naturen? Nästan en tredjedel av våra häckande fågelarter minskar så mycket att de numera finns med på rödlistan. Mer än hälften av de tropiska flyttfåglarna är idag rödlistade i Artdatabanken. Orsakerna är såklart flera och omfattande. Vanliga fåglar som kråka och fiskmås minskar kraftigt pga. bland annat ändrad sophantering, men det betyder inte att vi ska ändra vår sophantering tillbaka till den gamla och mycket sämre.

De skogslevande fåglar som talltita och entita trängs undan av till stor del av skogsbruket. Människan är fortfarande den största predatorn i vårt ekosystem.

Talman! Man behöver inte vara en jägare för att värna om djur och natur. Under coronapandemin har många ålänningar hittat ut i vår natur och lärt sig uppskattat den med helt nya ögon. Man kan också konstatera att i pandemins spår och i den ökade människonärvaron har vissa djur klarat sig bättre med mänsklig närvaro och vissa har klarat sig sämre.

Vi från den socialdemokratiska gruppen skulle vilja se att landskapet tillsammans med intresseorganisationer ordnar en kampanj som riktar sig till gemene man som gärna vistas ute i naturen, för många vill vara med och hjälpa ådorna och de andra fåglarna och skydda vår miljö. Det är inte helt uteslutande jägarnas egenintresse. Tack.

Talman! Vi är många som saknar gudingens mäktiga hoande och ådans kännspaka kockande. Det är tyst. Vi är många som längtar efter och minns bilden av ådorna som sakta glider fram i vattnet med en lång rad dunbollar på släp. Det är tomt. Det känns oroväckande. Fel. Någonting är skevt. Skärgårdsbilden på Åland stämmer inte längre!

Hållbart Initiativ välkomnar det medborgarinitiativ som lämnats till lagtinget och som på kort tid har samlat över 3 000 namnunderskrifter. Och vi är nog alla - oberoende av vilket uppdrag vi har - eniga om att något måste göras inte minst till följd av att örnstammen, i förhållande till sjöfågelstammarna, har ökat.

Frågan är bara vad ska vi göra och vad vi de facto kan göra. Räcker det med en eller krävs det fler åtgärder?

Från att örnen på 1970-1980-talet nära på var utrotad, på grund av gifter som människan spred ut, har nu örnstammen ökat märkbart och visar dessutom helt nya beteenden som att ungörnar jagar i lag. Vi har sett många bildbevis. Detta sker på nära håll och skärgårdsbor känner stor vanmakt, sorg och vrede. Flera predatorer är med i spelet men följdriktigt är ”örnens vara eller inte vara” ämnet som fortsätter att väcka känslor. Hur ska vi göra? Buden är många. Här följer olika uttalanden som hörs i debatten.

Jag citerar: - ”Skyddsjakt eller inte skyddsjakt?”

- ”Naturen reparerar sig alltid själv såvida människan håller tassarna borta. Så snart människan tar sig makten att försöker förändra så blir det nämligen fel.”

- ”Vi bidrog till att örnen höll på att dö ut och nu när den vuxit sig för stark måste vi se till att den minskar i antal.”

- ”Klimatförändringen har gjort att sjöfåglarnas mattillgång har försämrats kanske mer än vi kan förutspå idag och att örnen överlever lättare under varma vintrar.”
Så kan det låta i debatten.

Det haglar alltså åsikter och gissningar och bestämda slutsatser på alla nivåer. Varför har det blivit så här? Ämnet berör och engagerar. Medborgarinitiativet är en konsekvens av det.

Talman! Vägen framåt till en lösning måste ske utifrån fakta. Det krävs inte bara ett utan ett antal olika förslag på hur trycket från olika predatorer kan åtgärdas så att ejderstammen åter kan växa sig stark. Vi kan inte i nuläge stänga några dörrar utan lämnar även öppet för att det en dag kan bli aktuellt att söka om undantag från det mångomtalade fågeldirektivet där örnen i nuläget har högsta skydd. Men det är lönlöst att söka undantag innan man först har försökt allt annat som står till buds för att hejda örnens och andra predatorers framfart och även redovisa att man har gjort så. Fågeldirektivet är mycket tydligt på den punkten. För att beviljas undantag från direktivet, vilket är möjligt för att skydda ejdern, krävs nämligen att allt tänkbart har prövats innan; bland annat drönare för att skrämma örnen, en årlig inventering av bon och antalet ådor som avstår från att häcka, plundrade bon, ungöverlevnad. Det återstår mycket att göra ännu.

Åland har en förvaltningsplan för örn vars syfte bland annat är att örnens tillväxt inte längre ska befrämjas. Bland annat avverkning i närheten av bon kan numera ske efter en smidigare och snabbare beslutsgång.

Lågskär har varit aktuellt i sommar som plats för att studera hur illa örnen går åt ådorna. Man har talat om och även startat försök med att människor befinner sig där under häckningstiden för att avskräcka örnattacker. Det är definitivt en insats värd att utveckla vidare. Erfarenheter från Bengtskär visar nämligen på mycket goda erfarenheter av att örnen låter ejdern vara ifred då människor samtidigt är på plats.

Förutom åtgärder att komma åt andra predatorer – korp, kråka, mink, räv och mårdhund - som hotar ejderstammen finns det också lyckade försök med att placera ut fågelskrämmor som också kunde testas i vår skärgård.

I sammanhanget vill jag också nämna intresseföreningen Ådans vänner och deras frivilliga arbete med att bygga s.k. ådtak. Föreningen inspirerar med sitt initiativ och visar även vägen för att vi med ett gemensamt mål når långt genom att utveckla åtgärder till sjöfåglarnas fromma.

Talman! Vi är många som minns hur glada och lättade vi var när vi åter fick se den mäktiga örnen högt där uppe magnifikt seglande omkring i luftrummet med hjälp av vindarna. Det var då efter att örnen snudd på hade utrotats. Nu är läget det motsatta. Ungörnar plockar effektivt i flock de få ejderungar som kommer ut på vattnet om de inte redan innan dess har rövat boet och tagit ådan.

Medborgarinitiativet konstaterar att örnen som art är ett självklart inslag som toppredator i den åländska faunan. Men nu har örnbeståndet vuxit så att det riskerar att eliminera andra fågelarter i ytterskärgården. Balansen är just nu förlorad.

Det kan komma en dag då skyddsjakt är ett reellt alternativ. Men det är då när allt annat har prövats, bevisats och dokumenterats och då det inte finns någon annan utväg. Och fram tills dess ska allt som kan göras även göras och under tiden bör kontakten med kommissionen vara aktiv. Vi måste alltså beväpna oss med tålamod och även vi vara aktiva.

För vi längtar efter att få höra gudingens hoande och vi vill må gott ända in i själen av att beskåda ådans stilla färd över vattnet med sina dunbollar guppande efter på rad. Tack.

Tack, fru talman! Jag håller helt med ledamoten om att åtgärder ska baseras på fakta. Det är väldigt viktigt. Det finns mycket vi idag tycker oss veta, som har setts och mycket som man har börjat märka i skärgården bara för att man har varit på plats. Exempelvis på Båtskär märkte vi att ådorna kom på en andra häckningsrunda efter att örnarna faktiskt plötsligt försvann. De hade haft ett enormt predatortryck bara veckor före och de var nästan poff borta. Då ser man också en cykel under häckningsperioden som man kanske inte alltid har tänkt på förut, utan det såg man när vi där. Erfarenheter från Båtskär blir rikare allt eftersom åren går, just när det gäller att skrämma örn och ha ut dockor och saker, det såg man ju verkligen.

Men det viktigaste är att åtgärder ska baseras på fakta. Detta behöver få omsättas här i bevis, forskning och dokumentation som har föranletts av det här arbetet som nu görs.

Tack ledamot Simon Påvals. Det är intressant att lyssna till den här erfarenheten så som du delger här angående med vad man får veta genom att vara på plats, hur man ser örnens ändrade beteende liksom även ejdrarnas. Jag tror mycket på det där. Jag är rätt övertygad om att vi kan utveckla någonting just med att få många som är intresserade att ställa upp och hjälpa till. För det har visat sig även på andra platser att där människorna är där kan ådorna känna sig trygga.

Jag får tacka ledamot Bergbo för det. Det stämmer att ådorna känner sig trygga där människor finns. Men det som också är viktigt, om vi ska fortsätta på tråden, så är forskning. Det har märkts saker under den här våren kring örnarnas beteende som väcker massa frågor. Frågorna som väcks har ju varit; är det ungfåglarna som återvänder för att orsaka skada, är det främmande fåglar eller är det de häckande individerna som är största problemet? Det här har man en aning om men det finns ingenting bevisat.
Är de åländska sjöfågelkolonierna en hållpunkt på örnens födoturné eller är det en huvudsaklig födoplats? Det här vet man inte heller exakt. Man tror sig veta eller tycka att man kan ana att de också bara är på väg hit och sedan kommer de upp till norra Finland och äter lax, det är svårt att säga. Men det är viktigt att vi forskar på det, det är huvudsaken, det vill jag återigen komma till.

Tack ledamot Påvals. Det här som ledamot Påvals ger uttryck för här så det befäster just min grundtanke att det finns mycket kvar som vi inte vet och som vi behöver ta reda på. Tack för det arbete som görs på frivillig väg.

Tack, talman! Tack ledamot Bergbo. Jag håller med i mångt och mycket, men en sak håller jag inte med om, att vi kan ha hur långt tålamod som helst. Vi har inget tålamod kvar nu längre. Det finns inte tid till det. Vad jag har förstått så är det här det åttonde året i rad som ejderpopulationen kraschar totalt. Timglaset rinner ut. Vi vet att en åda kan vara fruktbar i ungefär 15 till 20 år, så antalet år som vi kan se häckande ådor är inte så många längre. Åland består av drygt 6 700 öar. Jag tror också på att man på vissa, erkänt väldigt bra, häckningsplatser ska ha riktade specialinsatser, men jag tror också att det behöver göras andra insatser. Jag ville bara reagera på att tålamod kan vi inte ha råd med längre, det har inte ådan råd med.

Tack ledamot Holmberg. Det är just där som frustrationen finns, det här med tålamodet. Jag kan också känna att tålamodet tryter å det grövsta. Men vi har ingen annan möjlighet. Jo, vi har de möjligheter som jag tycker att många ledamöter här har givit uttryck för, att försöka med allt eftersom det inte finns någon annan väg om vi ska kunna råda bot på det. Vi kan göra en massa insatser tillsammans som har nämnts och det finns flera. Men tålamodet måste vi ha och det måste vi ha för att orka vidare. Jag ser att vi ska beväpna oss med just tålamod.

Tack, talman! Det jag menar med tålamod i det här fallet är att vi inte längre har tid. Det kommer att komma fram massor med goda idéer kring det här medborgarinitiativet. Absolut. Det kommer härifrån salen och speciellt från alla ideella jägare ute i det åländska fältet och från skärgården. Det vi behöver göra är att rikta de insatserna, men vi måste också erkänna att tiden är begränsad. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och säga att detta får ta den tid det tar. Det måste gå snabbt nu. Nu finns det inte längre tid.

Tack ledamoten Holmberg. Nu förstår jag kanske mera vad du är inne på. Visst, vi har inget tålamod med att sätta igång alla de insatser som krävs för att vi ska nå en förbättring för ejderstammen. Och också för att vi ska kunna dokumentera, undersöka och pröva olika metoder innan vi kanske måste gå och försöka få ett undantag.

Tack, fru talman! Det finns en stor oro bland ålänningarna för ejderstammens utveckling. Otaliga är diskussionerna, bilderna, åsikterna och tankarna som florerar runt omkring här på Åland. Tydligast märks förstås oron genom det medborgarinitiativ med 3 206 underskrifter som lämnades till lagtinget i juni. Det här är en fråga som berör ålänningarna på djupet, och landskapsregeringen lyssnar till den oron.

Det är bra att vi får en diskussion i lagtinget om detta idag, och det är också bra om utskottet får chansen att fördjupa sig i frågan.

Som en vägkost till den diskussionen så tänkte jag presentera en del åtgärder som kan bidra till att förhoppningsvis stärka ejderstammen på Åland.

Men först en kort bakgrund, fru talman, vi kan konstatera att ejderstammen stadigt ökade mellan 1940 och 1990, särskilt under 70- och 80-talen. Den anses ha varit onaturligt hög under 1990-talet. Det förklaras delvis av övergödningen av Östersjön, som innebar att musslorna ökade med omkring 50 %. Därefter har ejderstammen minskat. Den primära orsaken anses vara ökad predation, men det kan också bero på sjukdomar, försämrad tillgång på musslor och tiaminbrist.

Fru talman! Predationstrycket på ådor och ungar är just nu för högt. Det är av största vikt att vi vidtar åtgärder för att minska det trycket.

Som vi känner till var havsörnen kraftigt utrotningshotad under många år. När havsörnen nu har återhämtat sig är det rimligt att det i en viss grad påverkar ejderstammen. Men tillsammans med trycket från mink, mårdhund, räv, kråkfåglar och trutar så blir trycket för högt. Mink och mårdhund är till råga på allt invasiva arter som inte hör hemma i vår fauna.

Att havsörnen har ökat verkar bero på att många ungörnar numera överlever vintrarna. Det kan i sin tur bero på mildare vintrar till följd av klimatförändringar, och en ökad tillgång på föda.

Nya rön tyder dock på att havsörnen har färre lyckade häckningar per par på Åland än i Finland. Hur detta på sikt kommer att spela in på havsörnens populationsstorlek är svårt att bedöma.

Havsörnen är, som tidigare har nämnts här idag, upptagen i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv, vilket betyder att den är mycket starkt skyddad. Det kräver omfattande processer, med många steg på vägen, om man ska vidta några som helst direkta åtgärder mot havsörnen. Jag kan också nämna att äggen är skyddade.

Det finns väldigt mycket som man antar och som det kan bero på och därför så delar jag den åsikt och de tankar som har nämnts här tidigare. Vi måste ha mera kunskap på området och följa med mera noggrant.

Fru talman! Det vi måste göra först och främst och kraftigt är att stärka ejderstammen. Det ska vara vårt fokus, och det måste göras så snabbt som möjligt.

De konkreta förslag på vad som kan göras i närtid kommer jag nu att presentera och är ett steg på vägen. Listan ska inte ses som uttömmande. Landskapsregeringen ser fram emot att föra en nära dialog med sakkunniga och intressegrupper.

Det har nämnts att Lågskär utgör ett mycket viktigt område för ejderns häckning på Åland. Landskapsregeringen föreslår därför att Lågskär används som pilotområde. Den kunskap vi samlar in där kan vara vägledande sedan för vilka skyddsåtgärder som kan tas till på andra platser att vi fattar de beslut vi fattar på fakta

Till åtgärderna hör: Jakt på korp och kråka på Lågskär. Dessa båda arter har revir på Lågskär. Minskar vi på deras närvaro så skulle det sannolikt bättra på häckningsresultaten för ejdern.

Lågskär hålls befolkat under en längre period, under den viktigaste perioden på våren. Det här arbetet sker i så fall i samarbete med intressegrupper.

Fågelskrämmor som har haft bevisad effekt, främst i kombination med mänsklig närvaro.

Så kallad avledande utfodring, dvs. att man placerar foder på holmar in närheten av Lågskär för att avleda ungörnarna kunde diskuteras. Det är i så fall väldigt viktigt att det sköts under väldigt kontrollerade former och under tiden som är mest kritisk. Det här bedöms som att på årsbasis gör det ingen skillnad för örnens tillgång på mat. De ät där och äter antingen det eller så äter de ådungarna.

Mer kunskap. Vi behöver samla kunskap och vi behöver kontakta expertis och knyta den till oss. Ha när dialog med intressegrupper och sakkunniga. Här ser vi gärna ett utökat samarbete med Ådans vänner och andra grupper för att hålla koll på vilka åtgärder som ger effekt.

Och ska vi fortsätta och också utöka jakt på mink och mårdhund. Åland är stort och vi ska främst se till att ingen av de djuren får fotfäste på Lågskär.

Fru talman! Utöver åtgärderna på Lågskär kan det också vara läge att se över bestämmelserna kring skyddszoner och fredningstid för havsörnsbon. Det måste i så fall ske i nära dialog med EU-kommissionen och med väldigt stor försiktighetsprincip i beaktande.

Det kan också vara tal om att märka unga individer med GPS-sändare och spåra dem under året just för att utöka vår faktakunskap.

Det här är konkreta åtgärder som kan vara värda att testa och som vi från landskapsregeringens sida är beredda att testa så fort som möjligt. Åtgärderna ska sedan utvärderas. Målet är att vända trenden för ejderstammen. Om inte dessa åtgärder funkar eller bidrar till det så måste vi vara beredda att vidta andra åtgärder.

Jag kan avrunda med att säga det jag sade tidigare idag, att landskapsregeringen inom kort kommer att samla till möte med intressegrupper för att diskutera ytterligare förslag och åtgärder och ge reflektioner kring det som vi diskuterar här idag. Tack.

Tack, fru talman! Det som ministern här säger gläder mig.

På en detaljnivå, när vi pratar om Lågskär, så rekommenderar jag också att vi tar in Båtskärsarkipelagen i det territoriet. De två häckningsområdena hör ihop väldigt tajt. I de kommande diskussionerna med Archipelago Pares, som driver projektet Ådans vänner, så kommer ni också att märka att det är Båtskär som är i fokus just nu och sedan då i kombination med Lågskär.

När det gäller avledande utfodring så skulle jag vara lite försiktig. Det krävs ganska mycket bevisunderlag för det påbörja det. Det funkar ju med vildsvin, för att avleda vildsvin från grödor. Men som vi alla vet så är örnen bra mycket mer ett flyktigt vilt som gärna också är opportunistisk, som håller sig i närheten av fodret och har en väldigt stor yta. Det är något som vi faktiskt behöver fundera två gånger kring.

Skrämmande åtgärder, mänsklig aktivitet, dockor och sådana saker som utnyttjar örnens syn, det är detta som vi bör fokusera på, tror jag. Jättebra! Mycket bra åtgärder!

Tack, talman! Jo, jag håller helt med ledamoten Påvals. Ska det vara avledande utfodring så ska det ske enormt försiktigt och under strikt kontroll. Jag har också förstått att örnarna ibland kan ta den lata inställningen att de tar det som en gratis måltid helt enkelt. Så jag understryker att det här är en av idéerna som kunde vara värda att testa, men det sker i så fall under väldigt, väldigt försiktiga former.

Tack, fru talman! En sak som jag generellt skulle vilja lyfta här i replikskiftet med ministern är att vi människor måste lära oss läxor med tiden som går och lära oss av historien som har varit. Det är väldigt farligt att basera långsiktiga åtgärder på en romantiserad syn av naturens balans. Det är jättefarligt. Känslor är otroligt effektiva för att väcka engagemang, men de är väldigt dåliga att basera beslut på och det har man märkt med just örnstammen generellt. Det var ett stort engagemang och det togs beslut om att örnstammen skulle växa. Utvärderingen skedde, enligt min mening, alltför långt in i slutet på 90-talet och fågeldirektivet behandlas idag som amen i kyrkan och det får vi sota för nu. Naturens balans känner inga så rigida former.

Tack, talman! Jag håller med om att vi människor har en tendens att rådda i naturen mer än vad som alltid är bra. Ju snabbare vi inser att vi är en del i ett väldigt avancerat och komplicerat nät av ekosystem, istället för att tro att vi är på toppen av det, så desto bättre är det.

Tack, talman! Tack minister Röblom. Det var ett intressant anförande med många goda inslag som jag håller med om.

En fråga ställer jag mig. Om det fungerar på Lågskär och Båtskär sedan, att det fungerar med vakterna och fågelskrämmor och hela kittet och det gör det säkert i mångt och mycket, vad gör vi med resten av skärgården? Det finns ju ändå ett begränsat antal ideella resurser, för det är det som det ska handla om.

Sedan blir jag lite rädd. Jag pratade i mitt tidigare replikskifte om tiden som rinner ut, att vi inte har tid med tålamodet och skyddszoner för örnhäckningen. Jag var i tron att landskapsregeringen redan hade vidtagit åtgärder för att kunna begränsa det. Är det inte någonting som landskapsregeringen redan har på bordet? Det borde ju vara en direkt åtgärd som kunde ge effekt omedelbart mer eller mindre om man kunde avgränsa det.

Tack, talman! Idén med pilotprojekt är att man ska kunna ta de kunskaper som man snappar upp under pilotprojektet, sedan utvidga det, sprida det till andra platser och kunna gå på en bredare front. Här hoppas landslagsledningen att flera av de här åtgärderna ska kunna sjösättas redan till våren. Det finns ingen orsak för oss att vänta något längre med det.

Vad gäller skyddszonerna och den biten så kan jag säga att vi har ju en förvaltningsplan för havsörn som var klar här för bara något år sedan. I den står det att vi kan aktivera den arbetsgruppen när vi finner det nödvändigt att eventuellt se över förvaltningsplanen. Den gruppen är aktiverad och vi kommer att påbörja det arbetet.

Tack, talman! Absolut, jag förstår vitsen och vinsten med ett pilotprojekt. Det fråga jag ställde var att man får inte, enligt mig, ha för stor förhoppning om att det ska rädda den åländska sjöfågelstammen om man lyckas få fram det här, för det kräver ju ideella insatser. Jag rädd för att de insatserna är begränsade.

När det gäller skyddszonerna så hoppas jag verkligen att denna arbetsgrupp så fort som möjligt, redan nu till nästa häckningsår, kan vidta de åtgärder som medför att man försvårar för örnhäckningen på Åland. Där har vi verkligen en konkret och snabb möjlighet att påverka den lokala örnstammen.

Tack, talman! Absolut, de frivilliga krafterna är begränsade men samtidigt måste vi börja någonstans. Jag tror också att det kommer att finnas en effekt i det att när vi börjar med detta pilotprojekt, och samtidigt håller en nära kontakt med de frivilliga krafter som finns, så tror jag nog också att det i sin tur kan ha en effekt och en inspirerande effekt. Kanske man också får en del av den här moroten, som vi har nämnt tidigare, att man får vara med i arbetet och göra det som är bäst för stammen och inför framtiden. Det kan också vara en inspirerande kraft i det.

Fru talman! Det här ett viktigt medborgarinitiativ som Moderat samling till stora delar understöder. Predation på ejderstammen är ett välkänt problem på våra holmar. Summan av mink, mårdhund, örn och naturliga förändringar blir för stor för ejderpopulationen. Det är just summan av predation som är det centrala och som tål att understrykas och som också bör vägleda landskapsregeringens fortsatta handlande.

Viktigt är också att i tidigaste möjliga skede inleda en diskussion med EU-kommissionen om hur den överstora örnpopulationen kan hanteras och begränsas.

Vi har som parti upprepade gånger lyft denna fråga och vi har varit ganska ensamma om den. Vi gläds idag över att vi uppenbarligen inte är ensamma i lagtinget om problemformuleringen. Balansen är förlorad som en tidigare talare idag uttryckte det. Förstås kommer vi oförtrutet att arbeta vidare med att återställa balansen. Problemet har nämligen inte minskat i omfång och det är nu åtminstone 3 206 ålänningar som instämmer i problemformuleringen.

Talman! Landskapsregeringen har alla förutsättningar att ta sig an detta problem. Det var ett viktigt besked som kom precis för två minuter sedan, att åtgärderna kan sjösättas redan under våren. Det är bra. Det är nu dags för social- och miljöutskottet att behandla initiativet. Jag vill inför den fortsatta behandlingen betona vikten av att utskottet hör möjligast många olika aktörer i den fortsatta behandlingen.

Tack talman! Javisst är det så att det råder inget tvivel om att åtgärder behöver göras med det snaraste för att säkerställa reproduktionen och överlevnaden hos sjöfågelstammen.

Tack till alla som skrivit under medborgarinitiativet, Ådans Vänner och alla engagerade för de insatser som görs. Ni agerar sakligt, målmedvetet och begär nu att vi politiker tar vårt ansvar i ärendet. Jag är övertygad och hoppfull över att många av oss här i salen håller med om att flertalet åtgärder behövs och att det ska ske med det snaraste. Åtgärder för att stärka sjöfågelstammen och begränsa antalet predatorer.

Jag vill understryka att Ålands landskapsregering har en kunnig förvaltning på området, dvs. enheten för jakt- och viltvård samt miljöbyrån. De har redan med anledning av medborgarinitiativet diskuterat konkreta potentiella åtgärder för att minska ejderns negativa populationsutveckling. Tjänstemännen besitter kunskap och samlad erfarenhet som är ytterst värdefull i ärenden av stark lokal betydelse, såsom det här ärendet verkligen är.

Jag ser också gärna att Lågskär nyttjas som studieområde för möjliga insatser för att minska på predation. Området utgör ett mycket viktigt område för ejderns häckning på Åland. Platsen kan anses som synnerligen lämplig som testområde. Insatserna skulle skydda en stor population ejder samtidigt som man utvärderar skyddsmetoder som sedan kan användas på andra ställen. Det här var också minister Röblom inne på i sitt anförande.

Ådans vänner kommer med tydliga dokumenterade fakta på hur sjöfågelstammen påverkas allt mer negativt. Jag bygger min egen personliga erfarenhet på mina 40 år som fiskare och jägare i Lemlands södra skärgård och visst tycker jag att predatorer alltid funnits där, men det som skett de senaste åren är i en helt annan kaliber än vad jag själv skådat tidigare. Den grövsta kalibern skulle kunna sägas vara havsörnar som i grupp systematiskt plockar ejderungar från ådan till dess att alla är borta.

Talman! Jag kan sammanfatta det hela med att säga att trenden ser just nu minst sagt inte ljus ut för sjöfågelstammen i skärgården runt Åland. Nu behövs åtgärder för att minska predationen och kontakter tas med berörda myndigheter i både Sverige och Finland samt att kontinuerliga diskussioner och förankringar behöver ske med kommissionen och berörda instanser. Tack, talman.

Tack för att ledamoten Mansén delade med sig av sina personliga iakttagelser och erfarenheter. Jag kunde också tillägga att jag personligen också varit runt mycket med båten i år. Till skillnad från andra år så de enda ådungarna jag personligen har sett var vid östra inloppet till Mariehamn i år.

Jag tycker att det är ganska tänkvärt det här som miljöministern var inne på tidigare, det vill säga att hålla Lågskär befolkat under hela året. Där det finns mycket människor finns det uppenbarligen också få örnar.

Tack, talman! Tack Valve. Jag håller med. Jag hade faktiskt tänkt ta upp nästan samma i mitt anförande, dvs. att de ådungar man såg så var ironiskt nog inne i östra hamnen när man kom in från skärgården. Det är rätt talande för hur situationen ser ut just nu.

Tack, talman! Bästa lagting. Precis som sades i början av denna debatt så är det här en palett av olika förslag på åtgärder för att begränsa örnstammen och för att skydda sjöfågelstammen i stort.

Jag tror att det som riskerar att ske nu när vårskyttet har försvunnit är att antalet jägare minskar och då även jaktföreningarnas medlemsantal. Jag kan ha fel, men där jag håller till så ser jag att det redan har hänt. Det blir ett mindre intresse för viltvården och det blir en mindre aktivitet i skärgården som stör predatorerna under våren. Därför är det bra att det kommer upp andra viltvårdsföreningar än jaktföreningar, som är beredda på att sätta tid och pengar på att skydda vår flora och fauna. Hur vi än vrider och vänder på det så är det de ideella krafterna som är och har varit grundbulten till en aktiv viltvård och per automatik en stor mångfald i vår natur.

Vi behöver ta höjd för att jaktvårdsföreningarnas ekonomi försämras i takt med att intresset minskar att vara med då vårskyttet är borta. Det urholkar på sikt även möjligheterna att betala ut premier för att hålla efter predatorer som kråka och trut. Idag betalas det ut 2 € för en fälld kråka eller trut i vissa jaktlag, mer räcker inte pengarna till. Precis som minister Röblom var inne på så är nog det ekonomiska incitamentet viktigt för att hålla igång intresset. Den som jagar vet vad ammunitionen kostar och kan konstatera att det inte alltid är billigt att ha ett jaktintresse. Självklart är ett brinnande intresse för att bibehålla en levande natur själva grunden i all viltvård, men det lilla ekonomiska incitamentet som finns i form av premier ska ej underskattas.

Det är en lång riskkedja som en häckande sjöfågel ska tampas med under sin häckning av vilken örnen är en stor del. Kråkfåglar och trutar är smarta, speciellt kråkorna. De gör stor skada mot fågelägg och predatorerna kompletterar varandra effektivt. Dessa ägg- och fågelungsätare behöver minska i antal och det kan göras utan någon större kontrovers.

Jag anser att det är värt att chockhöja premierna för de idag jaktbara predatorerna under en prövotid om tre år. Det skulle täcka in hela Åland och garanterat öka intresset bland speciellt de unga jägarna att bedriva viltvård, vilket min kollega Påvals nämnde i sitt anförande. Jag tror att det i kombination med att förbättra möjligheterna till jakt- och viltvårdsklubbverksamhet i skolorna - det är ingen uppgift som vi i lagtinget kan sätta på dem - men om man något sätt kan uppmuntra det, så är det också ett sätt att kanske minska förlusten som sker när vårskyttet har försvunnit. Man kan få fram nya jägare och viltvårdare. Det ena utesluter inte det andra. Tanken med att ha ett antal yrkesjägare, med intrimmade hundar som kan hålla efter mink och mårdhund speciellt, är god. Tanken att ha speciella skyddsområden där man verkligen gör stora insatser är jätte god. Jag tror också att det i kombination med att man chockhöjer premierna under ett antal år och förbättrar möjligheterna att bli en ung ny jägare och viltvårdare, det kan vara en del av den här paletten som finns av alla tänkbara åtgärder.

Sedan blev jag aningen överraskad i replikskiftet med minister Röblom angående örnens skyddszoner. Jag var som sagt väldigt, väldigt säker på att det var en åtgärd som redan var vidtagen. Jag hoppas verkligen att arbetsgruppen nu med kraft och med högt tempo tar tag i den frågan, för det är något som kan ge konkreta resultat väldigt, väldigt snabbt. Tack.

Tack, talman! Tack ledamot Holmberg för ditt anförande. Jag tycker att mycket av de saker du sade var bra. Jag tycker också att genom att man bara pratar om jägare som folk som bryr sig om naturen och miljön så utesluter man en ganska stor grupp av andra människor som rör sig ute i skog och mark. Jag skulle önska att utskottet i det fortsatta arbetet också kunde ta med lite mera friluftslivsmänniskor och sådana som inte är ute bara för att jaga.

Tack, talman! Tack ledamot Eckerman. Absolut. I det här arbetet som alltid funnits när det gäller viltvård så är det viktigt att alla intresserade - oberoende om man är intresserad av jakt eller bara av att titta på naturen - är med och bidrar. Att jag nämnde specifikt jägarkåren berodde ju på att de är erkänt, i särklass, bäst på att spika fågelholkar, hålla efter predatorer och bedriva viltvårdsarbete, precis som sportfiskarna är de som är i särklass bäst på att upprätthålla gäddfabriker och se till att våra fiskyngel produceras på ett naturligt och bra sätt ute i våra skärgårdar.

Under tiden det var anförande så hittade jag faktiskt en ganska intressant artikel just om att naturen ger och naturen tar. Vi har ju tidigare här i lagtinget också diskuterat invasiva arter som skarven och sådant. Det visar sig att i Kvarken så har havsörnen blivit expert på att jaga skarv så att skarvbeståndet har decimerats väldigt mycket. Så det är inte bara dåligt på det viset. Vi har också ett problem där. Så det är intressant att titta på vilkas kärl som kommunicerar med varandra.

Fru talman! Det har sagts mycket i det här ärendet men jag vill också passa på att säga i mitt anförande att jag understöder den tanken på att något behöver göras för att begränsa örnarnas antal i vårt landskap.

För inte alltför länge sedan så var det i den sydöstra gården ytterst sällsynt att man kunde få syn på en havsörn. Läget idag är däremot att det är väldigt vanligt med havsörn. Det är nästan så att man dagligen stöter på dem under vistelsen i den sydöstra skärgården under sommarhalvåret.

Den här problematiken med antalet växande örnar har de senare åren eskalerat betydligt. Det är också så att våra tidigare partimedlemmar har påtalat detta och detta har även nått över medias riksgräns. De finska kvällstidningarna gjorde ett reportage om det här för ungefär ett halvår sedan.

Om man ska komma vidare med de här sakerna så behöver man göra det som har sagts. Det behöver göras på ett lagligt sätt och man behöver gå tillväga helt korrekt. Men vad vi också måste komma ihåg är att det kommer att ta rätt lång tid att göra detta på ett lagligt sätt. Det är så att gör man ingenting så är det större risk för att det är för sent att göra någonting snart.

Talman! Jag vill passa på att slå ett slag för användandet av ljusförstärkare, i folkmun kallat mörkersikte, i samband med jakt på invasiva arter. Man har i debatten sagt att där människan finns är ådan trygg. Det ligger mycket i det, men det är ändå en sanning med modifikation. Mårdhunden finns ofta där människan finns. Genom att tillåta mörkersikte så öppnar man upp för en effektiv och spännande jaktform som kan utövas av alla jägare. Jag har själv under ett par års tid haft dispens för att använda mörkersikte vid jakt på mårdhund och jag har lagt mycket tid på att sitta ute i skogen i den mörka natten. Det är en spännande jaktform som jag tror att flera jägare skulle kunna fastna för om de fick möjligheten att prova. Därför anser jag att användandet av mörkersikte vid predatorjakt borde släppas fri och inte, som nu, kräva en dispens. Tack för ordet.

Tack, fru talman! Oavsett om det är innanför eller utanför ämnet så vill jag säga att jag helt och hållet understöder ledamoten Egelands förslag. Bra förslag! Det är ett konkret förslag och det har även kommit från övriga i jägarkåren.

Fru talman! Jag sträckte upp handen av gammal vana när jag begärde ordet och glömde att trycka, så därav fick jag komma sist på listan. Det mesta har väl sagts här men jag tänkte ändå göra mina personliga reflektioner.

Över 3 200 ålänningar har skrivit på medborgarinitiativet om ändringar i jaktlagen. Just fokus på ändring av jaktlagen har det varit ganska lite om här idag. Detta initiativ är gjort med anledning av örnens tillväxt och ändrade beteende senaste år. Det är helt fantastiskt att så många ålänningar skrivit under på den korta tid om 17 dagar som stod till förfogande för att teckna under uppropet. Detta visar vilket stort engagemang det finns i vårt samhälle när det gäller vår skärgårdskultur och det arv den givit oss. Men även det stora engagemanget som finns för viltvård och bevarandet av våra sjöfågelstammar.

För mig personligen, som hela mitt liv vistats stora delar av året i Geta skärgård, är dessa frågor väldigt viktiga. Ända sedan barnsben har jag varit med på jakt, satt upp holkar, jagat predatorer och byggt ådtak mm. Det är ett arv som jag försökt föra vidare till en yngre generation bland mina släktingar. Ibland har det under senaste tid känts lite hopplöst men jag har ändå fortsatt.

Min uppfattning är att något radikalt har skett senaste år när det gäller sjöfågelstammarna och då tänker jag inte bara på ejdern, som ledamot Röblom tog upp, utan alla. Detta bygger jag på min egen rätt stora närvaro i skärgården under mitt 58-åriga liv.

Det finns säkert flera orsaker till sjöfågelstammarnas nedgång även om en dansk studie, så sent som 2019, visat att t.ex. ådorna är i fullgod kondition för att häcka. De har kanske inte påverkats i den mån som vissa andra påstår när det gäller näringsbrist och liknande. Min klara uppfattning är att trycket från predatorer generellt sett men särskilt från topp-predatorn örnen har ökat markant. Mink och särskilt skogsmård hade jag knappt sett annat än enstaka exemplar tills för några år sedan. Idag rövar de holkar och bon över såväl små som större holmar. På min egen holme plockade de varenda holk i våras. Hela ön var full med äggskal. Örnen var tidigare skygg men har ändrat beteende när den rör sig närmare oss människor, konkurrerar med vitfågeln om fiskrens och jagar flera i grupp samt plockar sjöfågel från såväl bon på land som i havet. Likaså har sjöfåglarnas beteende ändrats så att de söker skydd med sina kullar längs stränderna. Ytterligare exempel är att ådorna söker skydd och häckar närmare befolkningen istället för ute i skären som tidigare.

Fru talman! Debatten om medborgarinitiativet har tidvis mycket ensidigt handlat om att man skulle införa jakt på örn eller inte. Men här vill jag särskilt belysa det som jägaren, fd bankdirektören och samhällsdebattören Folke Husell lyfte upp om att skilja på allmän jakt och skyddsjakt. Jag kommer nedan att citera honom till vissa delar eftersom jag till stora delar hans uppfattning och menar att landskapsregeringen borde gå till botten med det juridiska i fågeldirektivet och dess möjligheter. Detta tycker jag är viktigt för att man systematiskt ska kunna jobba med de här frågorna som minister Röblom tog upp, annars jobbar man enskilt i blindo. Det borde finnas en systematik här gentemot fågeldirektivet.

Husell beskriver hur man ibland missförstår fågeldirektivet, uppenbarligen för att man inte bejakar skillnaden mellan jakt och skyddsjakt. "Skydd för att upprätthålla balans i naturen, oberoende av i vilken form det ges, har inget med jakt och fridlysning att göra, utan är den övergripande målsättningen med fågeldirektivet. Det är visserligen sant att det är förbjudet att jaga örn, men det är inte förbjudet att döda örnar i de situationer som beskrivs i fågeldirektivet. Att docent Kilpi med flera inte vill tala om skyddsjakt vid reglering av örnstammen beror antagligen på att örn- och ejderfrågan inte är betjänt av känslostyrda reaktioner. Dessutom känns det motbjudande för alla att genom avskjutning reglera en örnstam som för 50 år sedan stod på randen till undergång och som räddades av människan.

Men nu är det istället sjöfåglarna som är akut hotade, särskilt ejdern. Enligt fågeldirektivet är vi skyldiga att ta ansvar även för dem. Därmed inte sagt att regleringen av örnarna bör ske genom avskjutning. Det finns andra alternativ som har nämnts här tidigare i debatten så jag behöver inte gå in på det.

Det viktiga är att det bestäms hur många örnar vi långsiktigt ska ha på Åland för att få en hållbar balans, och att myndigheterna ser till att det blir just så. Utgångsläget är inte att medborgarinitiativet syftar till att utrota havsörnen, utan till att ha en stam som överensstämmer med den historiska balans som rått mellan örnen och dess bytesdjur och som utgjort grund för mycket av vårt kulturarv i skärgården".

Det här var frågor som debattören Husell tog upp och han sitter på en otroligt stor kunskap i de här frågorna. Jag tycker att utskottet också ska höra honom.

Fru talman! Just det att myndigheterna tar beslut om hur många örnar vi ska ha på Åland för att det ska vara hållbart är relevant och bör föras in i förvaltningsplanen. Den förvaltningsplan och de åtgärder som nu planeras håller inte måttet, vilket även intresseorganisationen Ådans vänner påpekat i debatten. Att befolkningen inte är nöjda med den framtagna förvaltningsplanen visas ju också av att så många har undertecknat detta medborgarinitiativ.

Förslagsvis kunde Åland delas i olika örnskyddsområden där man bestämmer att det ska finnas x antal örnbon i varje kommun. Dessa områden kunde sedan följas upp av någon form av förvaltare i samarbete mellan naturvänner, jägare och myndigheter. Vilka åtgärder som ska vidtas för att komma ner till ett hållbart antal örnar i vår skärgård kan närmare bestämmas i en kommande förordning.

En kompletterande lösning som framförts av föreningen Ådans vänner, och som minister Röblom också pratade om men han nämnde bara Båtskärsarkipelagen, är att jag tycker att man ska försöka hitta fågelhäckningsområden runt hela Åland, där man försöker skydda ungar från predation genom åtgärder skräddarsydda för de särskilda behoven.

Att motivera till bevarade och utökade frivilliga viltvårdsinsatser av jägarkåren inom framförallt viktiga häckningsområden kan vara en nyckel till lyckad sjöfågelförvaltning.

Det som här förespråkas och föreslås av Ådans vänner är tillgängligt omedelbart, beprövat, nära nog kostnadsfritt för samhället och med vår egen lagstiftningsbehörighet över jaktfrågor kan det på kort varsel ytterligare effektiviseras.

Här kan utskottet höra representanter för Ådans vänner och dess representant Lucas Wideman som sitter på mycket kunskap och engagemang i frågan.

Fru talman! Jag stannar här även om jag säkert kunde prata hur länge som helst om den här frågan. Men jag påminner fortfarande om att medborgainitiativets kläm går ut på att vi ska anpassa vår lagstiftning för att skydda sjöfågelstammen.

Jag har här tagit upp några frågor och ber landskapsregeringen att titta på och anpassa lagstiftningen så att åtgärderna kan genomföras. Min övertygelse är också att det är politikerna tillsammans med tjänstemännen som måste ta ansvar för dessa frågor. Jag hoppas att den här frågan inte begravs i arbetsgruppen som ledamot Röblom tidigare pratade om. Tack.

Talman! Det var många intressanta synpunkter som ledamoten Strand förde fram. Jag fastnade på en av synpunkterna som gäller antalet örnar. Vad jag har förstått, av det material jag har tagit del av, så är det ganska svårt att veta hur den här balansen ska se ut. Vad är den naturliga balansen? Hur många örnar är naturligt för att det ska vara en balans och vara bra? Kan ledamoten utveckla den tankegången lite?

Fru talman! Naturligtvis kan jag inte säga exakt att det ska vara 53 eller 54. Men tittar man i förvaltningsplanen så ser man hur många häckande par det finns idag. Pratar man med forskarna så är man ganska överens. Vi är också ganska överens här i salen om att det idag är för många, men var antalet exakt ska ligga så måste man diskutera med forskare och andra sakkunniga. Enligt min uppfattning och enligt mina erfarenheter så är stammen för stor idag när man får den på stranden nedanför sig och plockar fiskrens och så har aldrig skett under min livstid förrän de senaste fem åren.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.