Föredras

Enligt 34 § i arbetsordningen kan lagtinget på förslag av talmannen remittera ett meddelande till ett utskott eller till självstyrelsepolitiska nämnden. Beslutar lagtinget att ett meddelande inte ska remitteras antecknas ärendet för kännedom.
Talmanskonferensen föreslår att detta ärende inte ska remitteras till utskott. Kan förslaget omfattas? Förslaget är omfattat. Diskussion.

Talman! Tänk att vi som bor här på Åland blir bland de äldsta i hela Europa. Vår medelålder totalt ligger på 84,6 år. Bara två länder i Europa kan skryta med en högre medelålder än vår ö. Bland oss som är kvinnor är medelåldern högre, 86,4 år den äldsta i Norden. Vad beror det på kan man undra? Är Åland kanske en egen variant av världens blå zoner? En blå zon är områden i världen där du lever längre än resten av jorden. Det vore spännande att utforska lite mera vad som gör att vi lever så länge på Åland?

Men visst är det fantastiskt att vi blir äldre och äldre. Det kommer förstås vissa utmaningar med det också. En av utmaningarna är att det föds allt mindre barn på Åland så ekvationen går inte riktigt ihop.

Att upprätthålla alla samhällsfunktioner ställer krav på arbetskraft och personer som deltar i arbetslivet.

Antalet äldre personer har ökat snabbare än befolkningen generellt, vilket har lett till att andelen äldre i Norden har fördubblats det senaste århundradet. Där vet vi att kurvorna går brant upp på Åland. Gruppen 80+ ökar med 1000 personer mot idag fram till 2040.

Vår demografiska utveckling är inte unik på något sätt. I hela Europa står åldrandet högt på den politiska dagordningen och vi är en del av detta övergripande sammanhang. 2017 kom den europeiska pelaren för sociala rättigheter och 2021 lade EU kommissionen fram en grönbok för åldrande. Den gröna boken är tänkt som en inledning på en bred politisk diskussion och debatt om de utmaning och möjligheter som följer med det åldrande samhället i Europa.

På liknande sätt tar vårt äldrepolitiska program avstamp i denna globala utveckling och belyser många aspekter av äldres liv. Även vår folkhälsostrategi som vi ska diskutera nu på fredag tar på sätt och viss också avstamp i detta. För hela grundtanken är hur kan vi främja en hälsosam livsstil och hur stärker vi tex. hälso- och sjukvården samt socialvården så vi kan ta hand om och uppmuntrar våra äldre på ett bra sätt. Hur kan vi få våra äldre att må bra hela livet så de verkligen kan leva livet!

Vilka är de äldre då? Det äldrepolitiska programmet utgår från att hela livet sätter grunden för och påverkar livet som äldre. Ingen exakt ålder anges därför.

Det är viktigt att vi ser de äldre som individer snarare än som en homogen grupp. Spännvidden i antal år är 40 år. Nästan två generationer skiljer mellan en 65-åring och en 105-åring. För många går pensionärstiden hand i hand med 15-20 friska år fyllda med möjligheter till upplevelser, resor och aktiviteter Därför måste vi skapa en miljö som främjar hälsa och aktivitet i äldre ålder samt uppmuntrar äldre att fortsätta bidra till samhället. En allt äldre befolkning ställer utmaningar på vårt samhälle. Hur kan vi bli ett så åldersvänligt samhälle som möjligt? ”Age-friendly cities and communities” – kommer från Världshälsoorganisationen WHO, FN:s fackorgan för hälsofrågor, som 2010 bildade ett första nätverk av intresserade städer.

För det tror jag vi alla kan hålla med om att om vi ska kunna skjuta upp behov av vård och omsorg måste vi få mycket mer inkluderande och tillgängliga samhällen. Det som är så bra med en äldrevänlig stad är att den gagnar också alla möjliga andra grupper i samhället. En stad som har en trygg utomhusmiljö för äldre är också bra för personer med en funktionsnedsättning men även för t.ex. småbarnsföräldrar med barnvagn, kvinnor och barn. WHOs nätverk för städer som är äldrevänliga ökar. Nätverket består av över 1 000 städer och cirka 50 länder. I Sverige borde det vara 7 kommuner och i Finland 6 st. Kanske Mariehamn kunde bli en av dessa röda pluppar på WHOs karta med äldrevänliga städer runt om i världen

Vi behöver som sagt främja hälsa och aktivitet i äldre ålder och vi behöver alltså göra Åland mer åldersvänligt och att uppskatta och aktivera pensionärernas ambitioner. Vi behöver stärka det digitala kunnande och främjande av utbildning, inte bara för att förlänga karriären, utan också för att förbättra välbefinnandet och deras oberoende. Silverekonomin handlar också om att erkänna de äldres roll som konsumenter, vilket ger potential för nya typer av produkter och tjänster.

Det här programmet sätter alltså grunden och är utgångspunkten för de åtgärdsprogram som nu börjar tas fram. Våra myndigheter och avdelningar inom landskapsförvaltningen har redan börjat formulera åtgärder för att uppnå de 8 målsättningar som programmet fastställer.

Lite på samma sätt som vi jobbar med ANDTS programmet nu med ett politiskt program och sedan ett åtgärdsprogram.
Det svåra med arbetet i den parlamentariska kommittén den här gången har inte varit att komma överens vilket inte kanske alltid hör till vanligheten. utan tvärsom. Det har funnits en stor och stark enighet att vi ska forma och sätta mål som gör att Åland blir ett äldrevänligt Åland. Läser man partiernas äldepolitik som de vill föra framåt i deras valprogram så vill vi alla till stor del samma sak.

Det som var svårt med arbetet den här gången var att inte gå in i åtgärder direkt. Vi har alla i gruppen efter alla höranden fått en alltmer tydlig bild över vad som behöver göras på flera olika områden och vår sekreterare har redan påbörjat ett åtgärdsprogram vet jag där gruppens förslag och idéer tecknats ner. Dessutom fanns det många av politikerna som hade unik erfarenhet med sig i arbetet. Vi har haft en stor samsyn som sagt i gruppen och jag vill passa på och tacka den politiska referensgruppens för deras stora engagemang kring vårt arbete.

Slutligen, detta äldrepolitiska program är bara början. Nu är det dags att gå från ord till handling., och jag ser fram emot en givande diskussion om hur vi tillsammans kan forma en framtid där våra äldre medborgare kan leva livet hela livet och jag ser fram emot att höra era åsikter och idéer om hur vi tillsammans kan göra Åland till en äldrevänlig ö där alla åldras med värdighet och livsglädje.

Tack, talman! Tack ministern för ett engagerat anförande. Det märks att det här är något som ministern bryr sig om. Jag kunde inte låta bli att ta replik när ministern nämnde det här med blå zoner och att det finns zoner där folk lever längre. Och en av faktorerna där är ju att de inte utsätts av samma stress på olika sätt. Om vi då ska stärka möjligheterna att inte bara de äldre idag och de som kommer snart utan också framtidens äldre ska leva längre och att Åland ska bli en blå zon. Så är ju just att minska stressen hos de som arbetar inom äldreomsorgen så är ju en väldigt viktig fråga. Det är egentligen en av nycklarna till resonemanget, också att komma åt den här strukturella stressen som vi ser idag. När folk upplever att det är svårt att veta vart man ska och att folk trillar mellan stolarna, är en kommentar jag har.

Tack, talman! Men absolut och det är spännande när man tittar på de blå zonerna, vi matchar inte riktigt. Det ska finnas höga berg om man ska mest äta kanske vegetarisk kost eller väldigt mycket. Men det finns också en sådan koppling att man äter mat som har odlats och fångats där man bor så att det finns kopplingar, absolut. Det här skulle vara något som skulle vara fantastiskt roligt om någon som forskar eller något sånt skulle sätta tänderna i och försöka se. Varför lever vi så länge som vi gör på Åland? Men när det gäller stressen så är det absolut en av de orsakerna att man lever kanske lite lugnare i ett lugnare tempo på de ställen som nu sägs vara blå zoner.

Herr talman! Bästa lagtingskolleger! På vårt bord har vi i dag ett meddelande ”Ett äldrevänligt Åland: program för landskapsregeringens äldrepolitik 2023-2030”.

En människas liv är indelat i olika cykler, barndom, vägen till vuxenlivet, den arbets- och familjeintensiva perioden och avslutas med pensionsålder och åldrande. Detta såvida vi inte i förtid lämnar jordelivet. Vid fyllda 65 år räknas alla rent statistiskt till gruppen äldre, oavsett hur ung eller gammal man känner sig till sinnet. Vårt alltmer utvecklade pensionssystem, våra goda levnadsvillkor och den medicinska vetenskapens nyvinningar har gjort att många inte bara njuter sitt otium, som det så vackert heter, utan också kan leva ett aktivt och fullödigt liv även vid hög ålder. De flesta är inte värkbrutna och nedslitna vid fyllda 65.

Landskapsregeringen har tagit fram ett program som i huvudsak består av deskription, dvs. ett referat av många demografiska beskrivningar och utredningar av de äldres situation och välbefinnande, både på Åland och i omgivande regioner. Att ha en sammanställning av forskning och siffror är bra, men det hela tenderar att bli långt och utdraget. Om dokumentet ska nå ut till en bredare läsekrets, finns ett behov av en komprimering och en konkretisering. Annars så finns de nog en chans att det här dokumentet blir en hyllvärmare. Det vore ju väldigt synd med tanke på att det finns mycket intressant i det här.

Meddelandet påvisar med tydlighet att demografin på Åland är en utmaning. Vi lever längst i Norden, tenderar att bli allt fler och därmed så blir det ju större kostnader för samhället. Oavsett i vilket livsskede vi befinner oss ska välfärdssamhället ge service. Den här servicen är ju lite olika i olika åldrar men alla ska ses som en resurs, så även de människor som fyllt 65 år. De har byggt upp, de har betalat skatt och betalar alltjämt skatt. De besitter erfarenhet och livskunskap och det är viktigt att inte rubricera ”de äldre” som en belastning för samhället.

I slutet av redogörelsen finns indikatorer som ska utgöra grund för mätningar för de åtta målsättningar som räknas upp. Att presentera målsättningar, och de här målsättningarna är bra, men formuleringarna förbryllar till viss del åtminstone mig. Det är också diffust när man ska börja mäta, hur man mäter och hur ofta man utför mätningen. Allt mätande innebär ofrånkomligt administrativa insatser och därmed kostnader.

Precis som ministern meddelade så finns det inga konkreta åtgärdsförslag i programmet. De ska presenteras senare, eventuellt i oktober, det är ju ganska nära inpå det. Min åsikt är att utan konkreta åtgärdsförslag är dokumentet inte ett program för perioden 2023-2030 utan är rätt och slätt en nulägesbeskrivning.

Det finns åtgärder, både profylaktiska och terapeutiska, som kan förbättra situationen för seniorer. Att kalla till en rutinundersökning enligt modell företagshälsovård för att kontrollera blodtryck, sockervärden och andra viktiga faktorer kunde vara en förebyggande åtgärd som på sikt kunde spara sjukvårdskostnader. Att se till att det finns en adekvat psykogeriatrisk vård skulle i första hand hjälpa patienterna, men också bidra till en bättre livsmiljö för klienterna på äldreboenden och underlätta en krävande arbetsbörda för personalen på effektiverade serviceboenden och institutioner.

Så om det här meddelandet verkligen ska vara ett program så måste det kompletteras och det skall det ju tydligen göras. Det är också viktigt att ha konkreta åtgärdsförslag som kan kopplas till indikatorerna på ett realistiskt sätt.

Som representant för ”de äldre” vill jag ju gärna att vi ska ses som en resurs och inte som en belastning. Att vi med ökande ålder drabbas av skröplighet och sjukdomar är något som är en realitet. Då ska det finnas resurser för stöd och hjälp och den ska ses som en självklar rättighet. Men intill dess är jag övertygad om att vi önskar och kan vara aktiva samhällsmedlemmar och var och bidra en på eget sätt.

Tack talman! Nej, men det här har ju samma upplägg som vi har som vi inledde med ANDTS-program. Att vi ha först ett politiskt program och sen har vi åtgärderna skilt. Det för att vi har av erfarenhet sett att det är inte bra att ha dem inne i programmet, att det blir tydligt för alla som nu ska komma med konkreta åtgärder för hur vi ska uppnå målsättningarna och del indikatorerna för att det ska kunna vara tydligt att se och för att man ska kunna göra uppföljningar likt det vi nu gör med ANDTS-programmet där vi tittar på och har kontinuerliga avstämningar med att åtgärderna uppfylls.

Ja, jag förstår minister Holmberg-Janssons beskrivning, men trots det så är det min åsikt att någonstans måste vara lite konkretion.

Tack, herr talman! Tack ledamot Högman, mycket kloka ord som vanligt. Jag tog fasta på det sista som ledamot Högman avslutade sitt anförande med kring de äldre som resurs. Jag tycker är viktigt att vi lägger fingret på det och lyfter upp det, alltså vi pratar silverekonomi, det är också ett modernt ord. Men vi måste också tänka på precis som vi tidigare diskuterat, en närvårdare som resurs. Att lyfta upp någonting som kanske förr i världen sågs som självklart. Att vi också ska omsätta de äldres insats i samhället är på något sätt ett monetärt värde. Vi pratar om, de äldre driver ofta hela föreningslivet i stort. Man passar barn när det inte går ihop för familjerna. Man bidrar med kunskap. Man kanske deltids pensionerar sig för att komma in i arbetslivet igen. Det här är väldigt viktig resurs vi måste ta vara på. Ju friskare äldre personer blir desto större resurs är det ju så klart.

Men det är väl det som redan har hänt, det vill säga att vi har fått så pass mycket bättre levnadsvillkor att man inte är slut när man är 65, 70 eller 75 förhoppningsvis. Men utan att man verkligen kan ge tillbaka och att man verkligen kan ses som den resurs man är.

Absolut. Då är det väldigt viktigt att vi också tänker på den resursen, inte som kravfylld. För då jag tror att vi tappar lite grann idén med det. Om man som efter att ett fullgott arbetsliv fått lite pension och kan skörda frukterna av sitt arbete kan man säga. Av sin betalade skatt som man har gjort i samhället. Om man då också kan välja att ingå till viss del i arbetslivet eller göra en insats för samhället på sina egna villkor. Det är då vi får vinsterna. Vi måste vara noga med när vi omsätter de här insatserna i monetär världen att inte det sedan åtföljs av någon typ av ytterligare krav på vår äldre befolkning. Då tror jag att vi tappar det, tappar motivationen, tappar kreativiteten. De värdena i kunskap som finns. Det här är en ganska svår, en lurigare balansgång än vi tror att utforma det här på ett bra sätt så att vi inte ska förstöra den kunskapsbas och resurs som finns.

Men det var kanske det jag skrev i avslutande delen av mitt anförande att man kan önska och man kan vara aktiva samhällsmedlemmar och var och en bidrar på sitt sätt.

Talman! Ett viktigt dokument, vårt äldre politiska program, som förhoppningsvis ska få den uppmärksamhet det förtjänar, trots att det kommer i mandatperiodens sista timme. Äldreomsorgen är ett område där det finns stora utvecklingsbehov, men någon utskottsbehandling kommer inte att hinnas med.

Vi har en ny socialvårdslag, en äldrelag, vi har demensriktlinjer och vi har kvalitetsrekommendationer för äldreomsorgen. Så vi saknar egentligen inte styrdokument, och nu har vi ett till. Hur mycket tid ska vi lägga på att ta fram styrdokument och program som inte följs? Kanske det hade varit tillräckligt att uppdatera och följa de styrdokument vi har och ha en mer proaktiv tillsyn av ÅMHM inom äldreomsorgen.

Att arbeta i en referensgrupp har varit ett nytt sätt för mig att ta fram ett program och programmets målsättningar har varit lätt att komma överens om. Men hur vi når dit blir nog svårare. Initialt var planen att även ta fram ett åtgärdsprogram, men verkligheten kom emot. Eller tiden.

Den liberala lagtingsgruppen har på olika sätt och i flera forum påtalat behovet av att se på hur äldreomsorgen ska organiseras i framtiden.

Och vi menar att en äldreomsorgsreform behövs. Vi anser att äldreomsorgen skulle vinna på att skötas i en och samma organisation. Vi ser bara fördelar. Färre klienter och patienter skulle falla mellan stolarna och vi skulle få möjligheter att möta utmaningar mera effektivt. Vi ser att institutionsvården behöver överföras till ÅHS, men även att en kvalitetssäkring av vården behöver komma på plats. Exakt hur äldreomsorgen ska eller kan organiseras behöver vi se närmare på, men helt klart är att vi behöver se oss om hur man gör på andra ställen. Där kanske både Stockholm, men även Norrtälje, kan fungera som modeller att titta på.

Det ska inte spela någon roll var du bor när du blir gammal och sjuk och får behov av hjälp. Inte heller om vården kommer från ÅHS eller från kommunen. Vi behöver säkerställa de äldres rätt att få såväl personcentrerad som adekvat och rätt vård och omsorg – i hemmet såsom på institution och även för de som bor i skärgården.

Vi tror att demensfrågan löses bäst tillsammans. Det är svårt att upprätthålla tillräcklig kompetens inom små organisationer och därför behövs det samordning i ett resurs- och kompetenscentrum för demensvården. Vi ser också att det finns en gränsdragningsproblematik mellan vård och omsorg. Vi ser även att den palliativa såväl som psykogeriatriska vården och omsorgen behöver utvecklas och få egna team, så även inom demensvården.

Vi ser gärna också, som ledamot Högman lyfte upp, mera satsningar på förebyggande vård. Så som hälsokontroller, minnesscreening, FINGER-metoden. som vi har fått presenterad för oss i gruppen. Men även fallförebyggande åtgärder som sparar pengar, men även massor av mänskligt lidande.

Landskapsregeringen har istället avvecklat de förebyggande hembesöken, trots att politiker oftast är ense om att förebyggande insatser är bra och behövs. Det finns enkla metoder som minskar kostnader och sparar pengar på sikt, men även hemrehabiliteringen behöver komma på plats, så att äldre kan bo hemma längre. Men vi behöver även flera insatser som stöder hemmaboendet så som dagverksamheter. Speciellt för personer under 65 med demensdiagnos saknas insatser, men de faller ju utanför programmets ramar.

Men samarbete är svårt, det har vi sett med de samverkansavtal som är svårt att få till. Samordning behövs också i frågan om utvecklingen av välfärdsteknik och en plan för det framåt, här behövs verkligen resurserna samlas om vi ska komma någon vart! För kommunerna har inte, och kan inte ha all kunskap. Men mera om samordningsbehovet finns i kap 4.4: Organiseringen av service och vård, som vi tycker är riktigt bra.

I kap 4.5 står att läsa om personalsituationen som förväntas bli ohållbar. Eller är vi kanske redan där? Frågan om personalbehovet inom vård och omsorg får kanske inte den uppmärksamhet den skulle behöva i programmet. Speciellt fokus behövs på behovet av utbildad och valviraregistrerad personal som medicinhanteringen kräver. Den stora frågan är; Hur vi ska lyckas rekrytera och engagera, men även behålla personalen? Här krävs många insatser, att personalen ska ges möjlighet att utföra de uppgifter de fått utbildning till, det är en. Jag har också lyft behovet av en kartläggning över hur länge vårdpersonal stannar i yrket och varför de byter yrkesbana. Vårdpersonalens välmående är centralt de behöver involveras och engageras tidigt i frågor som berör arbetet och andra beslutsprocesser. För Lagen om samarbete gäller även på Åland.

Därtill anser jag att vi behöver få personaldimensioneringen på plats. Jag brukar säga att den största orsaken till personalbristen är just personalen eller rättare sagt bristen på den. Det blir en ond cirkel som vi måste vi bryta.

Vidare? Jo, utbildning och ansvar måste löna sig, men för att säkra tillgången på vårdpersonal behövs givetvis flera åtgärder. Där är utbildningen central och vi har redan närvårdarutbildning och sjukskötarutbildning på plats. Men är det tillräckligt? Kanske socionomutbildning skulle behövas och/eller masterutbildning till avancerade kliniska sjukskötare, som vi liberaler har lyft i flera sammanhang. De har en given plats inom äldreomsorgen och skulle förbättra såväl patient- som klientsäkerhet och dessutom kunna reducera antalet förflyttningar. Att äldreboendena behöver stärka sin sjukvårdskompetens ser vi också som viktigt, det minskar det sk ”ambulansrallyt” och onödiga sjukhusbesök och sjukhusinläggningar som behöver ses över och minskas.

Ja det är lätt att komma överens om målsättningar sade jag inledningsvis. Vad jag har haft synpunkter på i programmet är 5.1.4; Servicen och vården genomförs på ett socialt och ekonomiskt hållbart sätt. Det är en bra skrivning men jag tycker att den är för allmän och för bred och finns utrymme för olika tolkningar. Men när det målet kompletterades sen med ”servicen och vården integreras och omstruktureras för att bättre tillgodose användarbehovet” så blev jag nöjdare. Men det som jag gärna skulle se är egentligen en målsättning; att vården och omsorgen motsvarar behovet, att vi har insatser eller vårdformer och vårdnivåer i tillräcklig mängd.

Den liberala lagtingsgruppen har även påtalat att programmets indikatorer behöver vara mätbara så att vi på riktigt vet om vi har ett äldrevänligt samhälle. Eller när vi har nått den målsättningen. Tillsammans kan vi göra mycket, men ibland blir man fartblind av systemen och ser ej människan bakom strukturerna. Vi behöver identifiera problemområden för att kunna sätta in åtgärder.

Tack talman! Det som är grejen, det har saknas ett övergripande politiskt program som rör frågor som berör äldre. Alltså, det här är inget äldreomsorgs program. Det här är ett program som handlar om många andra delar än äldreomsorg, socialvård, hälso- och sjukvård. Det handlar om boende. Om socialt engagemang. Det handlar om transporter. Det handlar om infrastruktur när det gäller gator, plan och bygglag. Det finns en mängd saker som berör den äldre människan och det är det som har saknats och det som vi behöver göra nu med tanke på att vi har en åldrande befolkning. Vi behöver liksom ta ett helhetsgrepp på den äldre människans liv och det är det som det här är grunden till nu.

Tack talman! Ministern Holmberg-Jansson lyfter områden som behöver tittas på och jag håller helt med. Det här är bredare än omsorgen. Vi har också äldrelagen som ibland kallas för äldreomsorgs lag. Många tror att det handlar om den vård och omsorg vi ger våra äldre i kommunerna och att det är det som den lagen gäller. Men den är ju också mycket bredare än så. Den säger också att man ska se över de äldres situation i kommunerna, göra upp äldre planer för att tillgodose. Men ändå är det som att det är svårt.

Tack, talman! Det varit bra att vi har haft personer med i gruppen som också har lyft upp och sagt det här att kom ihåg att det här är ett äldrepolitiskt program där här är inte ett äldreomsorgs program utan ni behöver titta på hela den äldre människans liv. Och det här är nytt och det är svårt för man vill lätt när det kommer till äldre personer, gå in i det här vårdande, hälsovård och socialvård. Medans vi som ledamot Högman var inne på, vi har ju väldigt många äldre som är pigga och glada och som kan bidra massor till samhället. Men vi måste ju också se till att det fungerar att leva i det här samhället, att det är lätt att ta sig fram, att det inte finns hinder på vägen och därför tycker jag det här ska bli ett spännande arbete att fortsätta med nu. Och det kommer att bli dragkamper sen när vi kommer till det åtgärdspolitiska programmet - till åtgärderna, det är jag helt övertygad om.

Tack talman! Jag instämmer, absolut. Det gäller så mycket annat. Och det gäller ju egentligen att se på åtgärder om hur vi kan minska vårdkonsumtionen och omsorgs behovet hos de äldre och kunna ge dem just det aktiva liv som de vill ha. Minska ensamhet är också viktigt där.

Tack för ett intressant anförande och det var många saker som lyftes upp här som jag faktiskt kan instämma i. Men det som kom fram här var den här vårdpersonalen, att det är ju ett problematiskt område för att det finns för lite och de som arbetar så får arbeta alldeles för mycket och de lider av ett dåligt vård samarbete. Min erfarenhet är att de gör ett enormt fint jobb trots att de är ganska slitna ibland. Men det som också lyftes upp här var utbildningen och det har ju varit ett utbildnings försök på plats på Oasen där man utbildat på plats. Det tror jag är någonting som man borde utveckla vidare för då vet man vad man egentligen ska göra.

Tack talman och tack ledamot Högman för den kloka kommentaren. Först det här med utbildning på plats. Jag trodde och tänkte också att det där var jättebra grepp, men det visade sig sedan att det inte fungerar så som det var tänkt. Men tanken var bra och om man behöver titta på det igen, hur man gör. Hur man gör för att det ska fungera bättre. Men jag instämmer att närvårdarna eller personalen får arbeta för mycket och det är det som är det största problemet. När man säger att det finns för lite personal, brukar jag säga, det stämmer inte. Närvårdare är det vanligaste yrket på Åland, men vi har för få som stannar och vill jobba i yrket.

Även om en sak misslyckas eller inte blir så bra första gången man provar så måste man våga göra det på nytt. Därför att om man inte kan göra misstag så kommer man inte heller att lyckas. Så allting blir inte bra med en gång. Så därför tror jag på den här idén om att göra en utbildning på plats. Den måste vara bra i förlängningen och det är ju om man kan låta alla närvårdare ha ett jobb så tror jag att hela den här problematiken med att man har för lite människor kommer att avhjälpas.

Tack talman! Ja, jag var ju inne på det att det blev inte riktigt som man tänkte med den här Oasen utbildningen och man behöver titta på vad som gick på tok och göra om och göra rätt. Absolut, men med just utbildnings frågan så brukar jag ofta försöka lyfta det här med läroavtalsutbildningar som vi också behöver titta på hur vi kan göra för att det skulle komma igång bättre. Jag vet att vi har inom Mariehamns stad inom äldreomsorgen flera stycken, dryg handfull kanske som studerar och arbetar samtidigt. Jag tycker det är jättebra koncept. Det här gör också KST. Kanske ÅHS också kunde vara behjälpliga med att utbilda närvårdare på läroavtal så att vi kommer en bit på vägen.

Tack, talman! Ledamoten Söderlund lyfte frågan om personal dimensioneringen. En fråga som vi diskuterade mycket när äldreomsorg lagen kom till och där vi socialdemokrater ville ha en nivå på personal dimensionering men de andra partierna i majoriteten då inte ville det? Var det ett misstag att man inte i lag fäste vilka nivåer på personal dimensioneringen som behöver finnas? Och är det något som vi ska ta upp igen och gå in och ändra i äldrelagen?

Tack talman och tack för frågan, lagtingsledamot Fellman. Personal dimensioneringen var inte på plats när vi behandlade lagförslaget här i lagtinget, men vi var ganska tydliga i vårt betänkande från social och miljöutskottet att den skulle finnas på plats när det trädde i kraft 1.1 2021 kanske. Då skulle personal dimensioneringen ha funnits på plats. Men det finns den inte och jag har lyft frågan med ministern. Men absolut kan man lyfta den igen.

Tack talman! Eftersom jag var med om de interna diskussioner då så fanns det inte en samsyn när lagen togs om att vi behöver ha en personal dimensionering som är lagfäst. Sen tror jag att det kanske har klarnat för allihopa att det är det vi behöver ha. Men en av argumenten då var att man inte ska lagstifta på ett sätt som är omöjligt att uppfylla. Och det har man ju också resonera på finska sidan ibland, att om man om man sätter en personal dimensionering som är omöjlig att uppnå så ställer man sig själv och också kommunerna i en helt omöjlig situation.

Tack talman! Mitt minne säger att vi var ense om att det skulle sjösättas när äldrelagen trädde i kraft. Jag tror att när den debatterades här i lagtinget, då var det i luften och man visste inte hur för vi låg till och hur det skulle påverka oss så att det behövdes mera utredningar innan den kunde sjösättas. Men att meningen var att personal dimensioneringen skulle vara på plats när äldreomsorgen lagen trädde i kraft. Det är min uppfattning.

Tack, talman! Jag vill bara avsluta vår diskussion om personaldimensioneringen och konstatera att det är ju fantastiskt jättebra att vi är överens och kan fortsätta det här arbetet under nästa mandatperiod. Som har konstaterats inför den månghövdade publiken i salen så är det äldrepolitiska programmet mycket grundligt och mycket gediget arbete. Jag har följt med det som ersättare, fått e-post till otaliga möten som har hållits under den här processen. Som jag har uppfattat det av vår representant i gruppen så har det varit ett bra arbete.

Vad gäller beskrivningen av dagsläget, av lagstiftningen som finns nu och de politiska målsättningarna med äldrepolitiken i dagsläget.

Det finns verkligen genom detta arbete en grund för framtiden som ingen kan förbise, om nu någon tidigare varit omedveten om vilka utmaningar vårt samhälle ställs när det gäller den äldre befolkningen.

Tyvärr så är det ju så vilket till exempel ledamot Högman konstaterade att det är abstraktionsnivån som avgör hur stor samsyn man kan ha om olika saker. Vi är alla överens om att det här är rätt nu men det är för att vi rör oss på en nivå där vi inte behöver fatta de där svåra besluten.
I de förträffliga målsättningarna som finns i det här programmet så sägs det att man skall jobba för att äldre kan stanna längre i arbetslivet.
- god hälsa, välbefinnande och funktionsförmåga
-äldrevänliga bostadslösningar
-vård och omsorg som är socialt och ekonomiskt hållbar
-digitalisering och nya tekniker
-aktivt deltagande i sociala sammanhang
-äldrevänliga transporter och kollektivtrafik
-bättre ekonomiska förutsättningar
I den korta uppräkningen finns otroligt många och svåra politiska beslut för de kommande åren där vi verkligen inte har en enighet. Varken vad rör investeringsnivån för olika saker som man behöver bygga, köpa eller satsa på eller löpande kostnader för förverkligandet.

Det är därför faktiskt i kommande budgetar, både i kommuner och lagtinget som förverkligandet kommer. Då gäller det att stå fast vid det som vi nu är överens om på ett teoretiskt plan. Då gäller det att man satsar på kollektivtrafik som fungerar för de äldre, på servicelinjer till exempel, en fråga som Socialdemokraterna har drivit i många år. Servicelinjer i Mariehamn är en förutsättning för att äldre skall kunna delta i sånt socialt, kulturellt utbud som gör att det är friskare och har ett bättre liv och hålls med i svängarna. Längre tid i arbetslivet vad förutsätter det? Det förutsätter att arbetslivet formas om så att man kan jobba deltid om man behöver det, om man orkar bättre då. Det krävs att vi har ett schysst arbetsliv. Det krävs att det finns möjlighet till utbildning och fortbildning som gör att man hålls uppdaterad om det som är ens yrke.

Bättre ekonomiska förutsättningar, hur skapar man bättre ekonomiska förutsättningar för de äldre? Kanske genom att se till att de som är i medelåldern, som kommer att vara äldre om 10 eller 15 år, har löner som ger vettiga pensioner. Till exempel de som i dag jobbar som närvårdare behöver ha löner som gör att deras pensioner går att leva på.

Här blir det helt nödvändigt att ta i beaktande att äldreomsorgen, både vad gäller institutionsvården och det förebyggande och hälsofrämjande arbetet är ett i huvudsak kommunalt ansvar. Vi kan lagstifta om personaldimensionering och så vidare men utförarna är i kommunerna och delvis kommunalförbunden. Det betyder, och det har ju flera också konstaterat redan, att lösningarna måste vara gemensamma. Vi måste klara av att förena den nära omsorgen och känslan för de egna gamla som finns i kommunerna med behovet av att centralisera personal och kompetensförsörjning, utbildning, fortbildning, hur vi sköter de mest krävande klienterna. Hur vi jobbar med den psykogeriatriska vården. Det är ett gigantisk utvecklingsarbete vi har framför oss, och jag är orolig för att om vi inte lyckas med den samordningen, hur den sker. Inom vilka former den sker, om vi inte lyckas med så kommer det att bli allt större skillnader på hur det är att vara äldre på olika delar av Åland. Resurserna finns inte överallt, om vi inte samordnar så blir det, ni får ursäkta uttrycket, klasskillnader, i serviceutbudet. Så får det inte vara.

Jag tackar ministern och de som har jobbat med den här frågan för ett jättebra underlag för kommande beslut. Nu gäller det att vi kommer överens också om att göra jobbet.

Tack talman! Bättre ekonomiska förutsättningar för de äldre, ser jag till exempel den lag som vi har diskuterat redan idag. Klientavgiftslagen där vi nu äntligen har samma taxa över hela Åland. Det betyder att det blir lite mindre skillnader i var du bor för att man får inte ta ut mer eller mindre, mindre får man ut, men man får inte ut mera. Och sen när det gäller det vi också diskuterade kring närståendevårdarna, att man får samma ersättningar, det är något vi ska jobba för framöver. Att se till att man får samma ersättning om man är närståendevårdare oavsett vilken kommun man bor i. Det är också stora skillnader idag och det ser jag som två saker till hur man ska kunna göra bättre ekonomiska förutsättningar för de äldre. Och sen ser vi och vet vi att de äldre får bättre pensioner vartefter och det kommer att göra att det blir mindre fattigpensionärer, vilket vi tror.

Tack! Jag håller med, klientavgiftslagen är ett steg framåt och en klar förbättring på flera områden. Jag försökte belysa att bättre ekonomiska förutsättningar också är en strukturell fråga och inte bara en fråga om insatser för dem, de som just nu har det sämst. Utan om man ska bygga upp under en lång period som det här äldrepolitiska programmet gäller och också efter det. Så behöver man fundera på hur medborgarnas ekonomi ska vara sådan att deras pensioner också räcker till. Att allt färre. Det borde ju vara målet. Att allt färre är i behov av särskilda stödinsatser utan att allt fler ska klara sig själv.

Tack, talman! Ja, och det är ju därför också det kom tydligt fram i gruppen när vi diskuterade att därför finns det som en utav indikatorerna eller som målsättningarna just när det gäller den äldre människans ekonomi. När det gäller till exempel också service som ges ute i kommunerna så pratar vi om hemservice, att man erbjuder samma saker till samma summor, vilket man inte gör idag. Det är väldigt olika ute i kommunerna vad man erbjuder för någonting till kommuninvånarna. Ledamoten var inne på servicelinjer som ordnas i Mariehamn, det är ett ju kommunalt ansvar när det gäller matartrafik. Där skulle kommunerna behöva ta ett större grepp och därför är det viktigt att man då i det här äldrepolitiska programmet sen när vi kommer till åtgärder kanske tydligare påvisar hur det kan ske. Jag kan inte gå in i detaljer nu, men det finns väldigt mycket. Men man måste komma ihåg att det här är nu ett program kring de äldres liv.

Jag håller helt med. Men jag vill göra en ännu vidare koppling för vi har ju fått de här äldrepolitiska programmen nu. Och lite senare, vilken dag det nu var, så skall vi debatterade folkhälsopolitiska programmet. Det handlar ju om samma sak, om hur människor ska leva ett bra liv, hur de ska hållas friska och aktiva över ett helt liv. Och där menar jag att de insatser som man kan göra för folkhälsan, de är också insatser för de äldre.

Talman! Först gällande personaldimensioneringen, alltså det som den finländska regeringen gjorde och som Socialdemokraterna jobbade för att skulle genomföras här. Har ju visat sig vara i praktiken ogenomförbart och hotat med nedstängning av avdelningar. Visst kan man diskutera en personaldimensionering och säkert behövs någon grund, men det sätt som den gjordes på i Finland har ju till exempel Aki Lindén sagt att inte är genomförbart och THL har också konstatera detsamma. Så det var bra att vi inte gjorde det då. Sedan hur man ser på frågan framöver på ett sätt som också är realistiskt och uthålligt, det är Liberalerna gärna med och diskuterar. Sedan nämner också ledamoten Fellman allt investeringsbehov som finns för de äldre och undrar hur ser Socialdemokraternas prioritering ut? Är det investeringar i hårdvara som byggnader som ska vara eller prioriteringar i mjukvaran det vill säga människorna?

När det gäller personaldimensioneringen så är det säkert en diskussion som vi behöver fortsätta och kanske också om Liberalerna pratar ihop sig om att de är överens om vad det som man vill. När det gäller behovet av investeringar så går det överhuvudtaget inte att besvara frågan på det sätt som ledamoten Zetterman ställer den. Det är klart att man måste investera både i viss mån i byggnader, det vill säga till exempel när det gäller äldreomsorgen i Mariehamn så finns det för få platser och det gäller också på andra ställen på Åland. Men som många andra har sagt här, den stora utmaningen är personal frågan. Att vi har människor, händer och fötter tillräckligt. Den frågan är kanske svårare att lösa än att bygga hus.

Talman! Jag håller med om att behoven finns, men med anledning av det anförande som ledamoten Fellman hade, alltså att man vill höja lönerna för närvårdare. Man vill bygga ut äldreomsorgs platser och man vill införa matarlinjer. Man vill i princip göra allt och jag uppfattar det också på en gång som måste man ju kunna konstatera att det knappast är genomförbart, varken ekonomiskt men framförallt inte heller för organisationerna att möjliggöra det. Då blir det precis som det är med personaldimensionering. Som jag sade, vi diskuterar gärna frågan och det vet jag att ledamoten Söderlund också tycker att det sätt som den genomfördes på i Finland inte blev särskilt lyckat. Organisationerna måste ju klara av att ta emot alla förändringar och ekonomin har ju också sina begränsningar. Så min fråga var snarare vad prioriterar Socialdemokraterna och vad kan vänta?

Ja, och så är vi precis där som vi kommer att hamna när vi ska förverkliga den här fina planen att säga nej till saker. I mitt anförande försökte jag lyfta fram en rad olika åtgärder som föranleds av de vackra orden i det här programmet att man ska äldrevänliga transporter, bättre ekonomiska förutsättningar och så vidare. Det är klart att man när man politiskt skall förverkliga olika saker så måste man titta på vilka saker behöver komma först och vad har man råd med? Självklart är det så, men om man antar ett program där man räknar upp alla de här sakerna som vi ska göra och sedan inte vågar ens peka på vilka åtgärder som skulle behövas, då tycker jag det blir lite ynkligt.

Tack talman! Jo, ledamot Fellman var suppleant, jag var ordinarie. Det kom mycket post, vi hade många intressanta möten. Hon sade här att på den allmänna nivån så är vi rätt överens och det håller jag med om. Ni talar om de äldres ekonomiska förutsättningar som var en punkt. Där finns faktiskt en liten konkret sak nämnd och jag undrar hur Socialdemokraterna ser på det där det står att kommunalbeskattningen av pensioner i relation till beskattning av löneinkomster har justerats för att minska ojämlikheten. Det är en konkret sak.

Ledamoten Toivonen jag förstår inte riktigt frågan. Menar ledamoten att man har justerat eller att man ska justera? Jag har inte satt mig in i den här frågan jätte grundligt så om inte ledamoten kan precisera frågan så kan jag inte besvara den.

Tack, herr talman! Avsikten eller förhoppningen är att den skall justeras så att den blir mera jämlik. Nu betalar pensionärerna ibland sex gånger högre skatt för samma inkomst än vad löntagaren betalar.

Avser ledamoten Toivonen alltså statsbeskattning, det brutna index eller att kommunerna skulle bestämma om olika skattesatser för pensionärer? Det är klart att man kan diskutera frågan, men jag har inte satt mig in i den på det sättet att jag skulle kunna besvara den. Jag tycker det låter orealistiskt.

Tack, talman! Det är dags för mer äldrepolitik! Alltför sällan diskuterar vi det här ämnet. Och när vi diskuterar frågorna handlar det ofta om vår demografiska struktur, om hur försörjningskvoten förändras och hur kostnaderna ökar.

Det är dags att bryta det negativa perspektivet att äldre bara är en kostnad för samhället. Istället bör vi se dem som värdefulla aktörer som har bidragit och fortsätter att bidra på många sätt. Många arbetar efter pensionsåldern, bidrar till föreningslivet och betyder mycket för nära och käras livspussel.

Jag tänkte vara lite mer konkret än det äldrepolitiska programmet som förhåller sig på en övergripande nivå.

Hållbart Initiativ vill investera, som många andra, i förebyggande insatser. Dessa inkluderar exempelvis regelbunden motion, rätt näring och sociala aktiviteter, vilket kan försena eller förhindra åldersrelaterade sjukdomar och funktionsnedsättningar. Regelbunden dagverksamhet, förstärkta stöd för närståendevårdare såsom flexibel avlastning, utökad hemtjänst och återkommande hälsokontroller är alla viktiga steg för att få de äldre att leva längre och med högre livskvalitet.

Vi är glada för att det äldrepolitiska programmet har ett tydligt fokus på förebyggande insatser.

Vi måste investera i en mer klientcentrerad vård. Varje individ är unik och har olika behov och önskemål när det kommer till sin vård. Vården ska inte bero på vilken kommun den äldre bor i. Det ska inte bero på om det finns lediga platser på äldreboendet runt hörnet för stunden.

Tyvärr är det så att många klienter hamnar på fel vårdnivå på grund av den splittrade organiseringen av äldreomsorgen. Många multisjuka finns på Effektiverat Serviceboende, som inte ska vara där. Och flera som egentligen skulle kunna vara hemma med hemservice eller närståendevård hamnar på boende eftersom kommunen ibland har platser kvar och inte utvecklat hemservicen tillräckligt. Det är varken ekonomiskt försvarbart eller humant att tvinga folk i strukturer som inte passar.

Och tyvärr är det så att mycket tid och energi i äldreomsorgen går till gränsdragningsfrågor, det vill säga vem som ska göra vad. Nej, det här är inte mitt ansvar, säger den ena, jo det är det visst det, säger den andra.

Hållbart Initiativ vill samordna äldrevården och fokusera på klienten. Vi vill att institutionsvården förs över till ÅHS.

Genom att samordna institutionsvården kan vi minska antalet vårdkedjor som äldre måste navigera igenom, vilket gör det enklare för dem och deras familjer att få den vård de behöver. Dessutom kan samordning av vården leda till effektivare resursanvändning och förbättrad kvalitet i vården. För att ännu mer minska risken för onödig stress för äldre vill vi utveckla seniormottagningen på ÅHS så att det blir en “en-dörr in-lösning på riktigt.

För att genomföra denna reform krävs det en stark politisk vilja och betydande resurser inledningsvis. Vi måste vara beredda att investera i äldreomsorgen! Också för att spara pengar. Äldrepolitiska programmet talar om problembilden, men ger inga lösningsförslag framåt. Det har inte heller varit avsikten, det vet vi, men vi önskar nu att nästa regering verkligen tar tag i frågan och hittar parlamentarisk samsyn.

Vi måste investera i personalen. En modern personalpolitik är avgörande för att göra vårdyrket attraktivt och för att säkerställa att vi har tillräckligt med välutbildad och kompetent personal inom äldreomsorgen.

Att erbjuda konkurrenskraftiga löner och förmåner är självklart viktigt för att attrahera och behålla kompetent vårdpersonal. Men vi ska inte fokusera enbart på detta i debatten. Det finns så mycket mer man kunde göra för att göra arbetsplatsen attraktiv. Exempelvis kunde vi göra mer för att erbjuda tydliga karriärvägar och utvecklingsmöjligheter såsom möjligheter till fortbildning och möjligheter att avancera till ledande befattningar. Vi behöver också se till att personalen har de resurser och stöd de behöver för att utföra sitt arbete på ett effektivt och bekvämt sätt, här kan välfärdsteknik hjälpa. Att främja en hälsosam arbetslivsbalans är också viktigt inom vårdsektorn, där arbetet ofta kan vara krävande och stressigt.

Att utbildningen till omsorgsassistent blivit av är positivt, men jag är ändå orolig för att kommuner kommer att börja anställa folk inom denna yrkeskategori för att spara kostnader och komma undan sitt ansvar. Det får inte ske. Vi ska inte dumsnåla när det gäller vårdkvalitet.

Hållbart Initiativ vill satsa på kompetensutveckling och goda arbetsvillkor för vårdpersonalen. Landskapsregeringen har ett särskilt övergripande ansvar för att se till att det finns möjligheter att utveckla sin kompetens i allt från demens och funktionsnedsättningar till läkemedelshantering och rehabilitering. Kunskap är en färskvara.

Vi måste investera i ekonomisk rättvisa för äldre.

De ekonomiska klyftorna hos de äldre har ökat på senare tid i Finland. Medan andelen välbärgade äldre växer, finns fortfarande en hel del så kallade fattigpensionärer.

Om avgifterna för äldreomsorgstjänster är orimligt höga kan det leda till att dessa människor och deras familjer hamnar i ekonomisk kris. Ekonomisk jämlikhet i avgifterna för äldreomsorgen, oavsett vilken nivå den är på, garanterar att tjänsterna är tillgängliga för alla, oavsett deras inkomstnivå. Detta är särskilt viktigt i en åldrande befolkning där behovet av äldreomsorg kan vara omfattande och variera från person till person. Dessutom, om avgifterna för äldreomsorgstjänster är för höga kan det leda till att människor avstår från att söka vård på grund av att de inte har råd att få den vård de behöver. Det kan skapa ett berg av vård sen i ett senare skede. Tyvärr är detta en realitet också på Åland.

Hållbart Initiativ vill säkerställa jämlikhet i avgifter mellan kommuner men också i förhållande till ekonomisk förmåga. Vi vill att klientavgifterna och andra avgifter såsom kultur- och hälsotjänster ska utvärderas och anpassas för att säkerställa att det är rättvist för alla. Vi väntar med spänning på nästa steg i revideringen av klientavgiftslagen.

Avslutningsvis, talman, så är det viktigt att notera att en välfungerande äldreomsorg inte bara gynnar de äldre själva utan hela samhället. Det är inte bara en moralisk skyldighet att ge äldre medborgare den vård och omsorg de förtjänar, utan det gynnar också hela samhället genom ekonomiskt bidrag, minskad belastning på hälso- och sjukvården, social integration och ökad arbetskraftspotential.

Det här äldrepolitiska programmet är en god grund att gemensamt arbeta vidare ifrån. Nu har vi gott om kunskap och fakta för att fatta välinformerade beslut. Det är dags att börja fatta dessa beslut.

Tack! Jag tänker det ledamoten är inne på är ju väldigt mycket det som vi har nu haft en diskussion om tidigare idag när det gäller klientavgifterna. Hela grunden med steg två är att nu få lika avgifter på hela Åland med lägre avgifter för att du ska våga börja söka hjälp initialt. Det är liksom hela grundidén med den nya klientavgiftslagen. Och sedan när det gäller det här med personalstrukturen som finns inom äldreomsorgen så glöms ofta bort att det är inte bara närvårdare som behövs ute på boendena. Omsorgsassistenter, vårdbiträden, sysselsättnings koordinatorer är otroligt viktiga pusselbitar i det här helheten. Så att med tanke på att vi har brist på vissa grupper så behöver vi titta och göra på andra sätt.

Talman! Som jag också sa i den tidigare debatten om just klientavgifter så är den lagstiftningen faktiskt också ett jättestort steg framåt och vi ska vara glada för det. Men det finns fortfarande saker i den lagstiftningen och relaterad lagstiftning som socialvårdslagen och också inom utkomststödslagen som man skulle behöva titta på för att ännu förbättra situationen för de äldre och ännu sänka trösklarna för att få vård. Och det arbetet är vi väldigt måna om i Hållbart Initiativ att vi fortsätter. Så det är inte egentligen att ställa sig emot det som nu har tagits fram. Och vad gäller just den här omsorgspersonalen så kan vi säga det att vi åtminstone har en oro att just den här yrkeskategorin, om man använder den här yrkeskategorin till alltför stor del så kommer det att riskera vårdkvaliteten. Så det är viktigt att vi ser till att kommunerna inte försöker skära kostnader utan..

Tack, talman! Eller så är det så som jag har sett i vissa kommuner jag har varit på besök till att närvårdarna trivs, de stannar kvar. De har varit väldigt, väldigt länge på plats för att kommunen satsar på sysselsättningskoordinatorer, vårdbiträden, omsorgsassistenter som hjälper till och som har extra händer så att närvårdarna får göra det som de är utbildade till. Man ska inte alltid se ner på att det kommer nya metoder och nya sätt att hantera problem som man har. I de kommuner som jag har sett att man har gjort det här så trivs personalen och närvårdarna stannar kvar och det tycker jag är ett väldigt gott betyg.

Talman! Det inte på något sätt så att Hållbart Initiativ ser ner på den här yrkeskategorin, utan vi välkomnar såklart den. Vi var med i regeringen när det här diskuterades och togs fram. Men det vi säger är att vi måste också hålla koll på den situation som kan uppkomma. Om det är så att kommuner i alltför stor mån vill satsa på omsorgspersonal och glömmer bort kompetensutveckling eller glömmer bort karriärutveckling eller annat för just närvårdare. Att vi ser till att vi arbetar med de här sakerna samtidigt och där har landskapsregeringen tillsynsansvar som också behöver vidmakthållas när vi gör sådana här strukturella förändringar. Men vi ser positivt på att avlastningsmöjligheter också kan komma till också andra typer av aktiviteter som rehabilitering, som kulturaktiviteter och så vidare. Det behöver vi mer av. Men det vi säger att vi måste hålla ögonen öppna.

Tack, talman! Kan hålla med om att när vi pratar demografi, som ju är viktigt att tala om, så kan det många gånger missuppfattas eller tolkas som att vi ser ner på de äldre. Men tvärtom är det ju omtanke vi är oroliga för att vi inte ska kunna mäkta med och ta hand om de äldre på ett korrekt sätt. Med tanke på hur åldersspiralen ser ut. När det gäller samordning så är nog Liberalerna också med på att äldrevården behöver samordnas. Det behöver bli enklare att bli äldre och man behövde ha en valfrihet. Man behöver ha en värdighet för där behöver någonting ske ganska snabbt och sedan äldrepolitiken. Den började på BB och det ska bli kul på fredag när vi ska diskutera folkhälsostrategin för det är ju där det börjar egentligen. Goda vanor som ska ta en igenom hela livet och göra att man också kan leva livet när man blir gammal. Det var ett bra anförande.

Talman! Jag vill inte på något sätt förta någon möjligheten att prata om försörjningskvot. Det är viktigt också på grund av att vi vill skapa det här ekonomiska utrymmet för att ta hand om äldre. Och visst är det så att vi också behöver ta hand om äldre genom att arbeta med friskfaktorer för unga och för medelålders. De här friskfaktorerna, de glömmer vi lite bort ibland, tänka det här förebyggande. Utan alltid när det kommer lite för långt, det är då som vi sätter väldigt mycket resurser från samhälle på saker och ting. Det handlar inte bara om äldre, det handlar också om annat vårdbehov så att säga. Och jag tycker att det arbete fint som har pågått i det här. Vi kommer att diskutera det på fredag. Just det här folkhälsoarbetet och det finns väldigt många fina synergier och jag ser också de synergierna finns i det här äldrepolitiska programmet, så jag är väldigt glad för det.

Tack, talman! En sak som jag också funderar på eller Liberalerna funderar på det också. Hur ska vi få ut alla äldre ut i verksamheten? Tänk er då liksom att det finns många som är lite blyga, tror inte riktigt på sig själva. Vi har ju skolmormor och skolmorfar och där finns det ju ett komplement till tredje sektorn där de äldre verkligen kan göra en skillnad. Jag tror att den där generations klyftan behöver komma fram ännu mer. Jag tror att det också skulle motverka mycket av den här psykiska ohälsan om man får liksom integrera gammal och ung på ett helt annat sätt än vad som har varit fallet hittills. Jag tror att det finns ett jobb att göra på något sätt. Jag har inget svar på hur, men jag tror att det skulle finnas många vinster för inte minst de äldre utan även för mottagarna.

Talman! Det just som ledamoten Holmberg säger att det finns någon typ av känsla hos dem som snart kommer att bli pensionärer, att kanske arbetsgivaren inte vill ha mig. Att det finns en oro att man inte ens kompetens kanske inte kan komma till godo på annat sätt. Detta är nog en kulturfråga generellt sett tror jag att vi i vårt samhälle inte värdesätter den visdom, den livserfarenhet och den ålders rikedom som dessa personer har. I allt från politiskt beslutsfattande till inflytande inom omsorgen men också inom arbetsmarknaden. Så jag tror att mycket här också ligger i det att vi behöver arbeta kulturellt, att vi behöver skapa nya normer. Det är också via de normerna som vi kan skapa ett äldrevänligt samhälle. Och det kanske man glömmer bort väldigt mycket när man pratar om just äldreomsorg eller äldrepolitik.

Talman! Jag vill tacka ledamoten Holmström för ett riktigt bra anförande på ett övergripande plan. Ledamoten Holmström betonade förebyggande arbete, en dörrs principer för seniormottagningen. Det är uppenbart att ledamoten Holmström har förberett anförandet med omsorg. Det enda jag skulle ha önskat som ett crescendo på ledamoten Holmströms anförande skulle ha varit att dra en lans för mer djur- och naturupplevelser för våra äldre. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Talman! Hållbart Initiativ tycker att mer natur ska komma alla till godo. Inte bara de äldre. Så klart jag kunde ha sagt det, så klart jag kunde ha prata mer om kollektivtrafik och många andra gröna hjärtefrågor. Men jag måste ändå hålla med ledamoten Valve där att jag tror att vi och Moderat samling har väldigt många goda samarbetspunkter vad gäller just äldreomsorgen och äldrepolitiken generellt. Det som är viktigt i nästa mandatperiod är att se till att vi faktiskt kan få en politisk enighet i frågan om hur vi samordnar äldreomsorgen. Hur vi för över institutionsvården till ÅHS. Hur vi skapar en dörr in portal eller vad man nu ska kalla det och se till att klienterna faktiskt får den vård som de behöver i stället för att kastas hit och dit och vara förvirrade i systemet. Jag tror att vi behöver titta på det här på ett helt annat sätt och också samtidigt spara kostnader när vi gör de investeringen.

Talman! Som medlem av Social- och miljöutskottet hade vi förmånen att besöka ett äldreboende i Sund i början av mandatperioden. Jag tror det var ledamoten Påvalls som tog en bild på undertecknad med charmerande papegoja på axeln och så var det lite katter runt omkring. Jag måste säga att jag applåderar modet att ha det så på ett äldreboende och jag tycker att fler kunde våga tänka lite nytt.

Talman! Tänka nytt, det behöver vi göra i det här politikområdet. Det här äldrepolitiska programmet ger oss alla förutsättningar att göra så. Nu behöver vi konkretisera och skapa en politisk enighet i vilka åtgärder som vi också ska förverkliga.

Tack, talman! Bästa lagting! Ja, då har turen kommit till det här äldrepolitiska programmet. "Ett äldrevänligt Åland program för landskapsregeringens äldrepolitik 2023-2030". Det var en av de luntor som väntade oss när vi kom hit när den här avslutningssessionen skulle börja.

Det innebär tyvärr att det här dokumentet inte kommer att hinna utskottsbehandlas, vilket jag beklagade redan tidigare. Det är tråkigt, eftersom det är första gången som vi har ett sådant program.

Ja, som jag nämnde tidigare så hade jag själv förmånen att få delta i det här programmet och det har faktiskt gjort att jag har lärt mig mycket också på ett personligt plan, som jag har skojat några gånger. Jag tror att det var jag som partisekreterare som fick det här mejlet med frågan om vem som skulle ställa upp i den här kommittén. Och först hade jag inte riktigt klart för mig vem som skulle kunna passa till detta. Sen tänkte jag, okej, det här är en viktig sak så att jag sätter partiordföranden. Han hade inte riktigt förstått då att dessa äldre faktiskt är de som är över 65 år, så han var ju faktiskt målgruppen. Men det har jag lärt mig. Jag trodde nämligen att äldre var någon som är född tidigare på året än vad jag är och före det så att säga, och yngre var de som var åt andra hållet.

Sen började jag fundera på det här med äldre, alltså den som är 65 år. Jag funderade på en sådan här mening: En gammal man går på trottoaren. Vad är det för ålder på en sådan, en gammal man går på trottoaren? 50,60, 70, 80 eller 90? 80 eller 70 kanske. Så jag konstaterade att det här adjektivet böjs alltså äldre, gammal, äldst. Är man äldre när man är 65 år? Jag tror att man ska vara äldre för att vara gammal, men det där är en filosofi.

Sen kommer vi till det första mötet. Jag kommer ihåg att jag funderade på det där med äldrepolitik. Vad är det för någonting? Det borde alltså vara politik som berör dem som är 65 plus. Men sen började jag få höra lite vilka höranden som skulle vara med och ni ser också förteckningen på dem som vi har haft som hörande. Det var väldigt många som hade hand om äldreomsorgen, det inte är något fel på det. Men vi fick ju också statistik från ÅSUB på hur många äldre det finns. Det finns ungefär 7 000 som är över 65. Av dem är det mindre än 10 % som har närståendevård eller är på en institution. Så 10 % av de äldre har den här omsorgen och 90 % klarar sig. Jag klarar mig ganska skapligt utan omsorg för tillfället. Så det där var en sak som jag nog jobbade ganska mycket med.

Men sen tycker jag att det har blivit rätt bra. Man har en bild av att alla ska hamna in i äldreomsorgen. Men min far till exempel, han körde själv till sjukhuset sista gången och åkte inte ens ambulans. Inte en dag använde han äldreomsorg eller hemvård så alla behöver inte den överhuvudtaget, men det är viktigt att den finns.

Ja, det har varit en parlamentarisk referensgrupp, inte en parlamentarisk kommitté, så vi har ju fått lägga fram våra åsikter. Jag har varit med i andra referensgrupper och här har nog ordföranden och sekreteraren lyckats lyssna mera på oss än i många andra fall. Hon har gjort ett hästjobb med tanke på allt det material som fanns med att få ihop det här. Jag är imponerad. Det är en balanserad helhet i alla fall. Visst, det finns saker men jag återkommer till dem och eftersom det inte ska utskottsbehandlas så kommer jag att ta upp dem här. Jag tycker i alla fall att det har blivit ett bra resultat.

Jag satt igår och läste igenom det på nytt och tänkte; tänk om vi skulle haft en lika duktig och engagerad sekreterare i den beryktade tunnelkommittén där jag satt. Kanske vi skulle ha fått ett betänkande som flera kunde ha läst? Kanske vi skulle ha fått de där ynka slantarna för den där provborrningen och kanske tunneln skulle ha varit på gång? Men det var det. Men en sekreterare är guld värd. För jag tror fortfarande att tunneln betalar sig på sikt. Det blir något för nästa lagting och det är inte mitt problem, som ni vet.

Vi återgår till det här meddelandet så att inte talmannen avbryter mig den här gången igen, som senast.

På första sidan så kan vi läsa: "Den övergripande visionen är ett åldersvänligt och inkluderande åländskt samhälle där alla kan delta på lika villkor och leva sitt liv som individen själv önskar och leva så självständigt som möjligt." Jag tror till och med att det har lästs upp här tidigare. Det är en mycket bra beskrivning av det hela.

Just det här ordet åldersvänligt, som jag inte hade hört tidigare, det var ett bra begrepp och bra att det kom i rubriken.

Men, som jag sade, deltagande i den här kommittén och att jag var sjukskriven i ett år har faktiskt gjort att jag ibland ser världen lite ur så kallade äldre glasögon. Att vara sjuk som jag var så jag sade att jag åldrades 40 år på två månader.

När jag kom tillbaka till Åland så märkte jag direkt att det finns inte en parkbänk på Torggatan. De finns i Esplanaden, men de finns inte heller vid promenaden vid stranden. Där folk går, där finns det inte parkbänkar. Jag var ju tvungen att sätta mig på alla bänkar som fanns när jag var i Portugal. Och sen hörde jag att de hade tagits in för att det var vinter, nåja vinter i juni, men den som har svårt att gå har ju inte lättare att gå när det är is och halka. Så det borde, tvärtom, vara dubbelt flera bänkar på vintern. Det där var en sak som jag noterade, det här med det åldersvänliga. Jag hoppas att staden, som vill ha ett bra centrum nästa år, sätter lite flera bänkar.

Ja, sen en sak som jag nämnde i ett annat ärende här, det här med nya lagar där man ser det ur ett barnperspektiv och man ser det ur jämställdhetsperspektiv och så vidare. Jag tycker att vi borde lägga till ett äldreperspektiv också. Det är faktiskt flera som är äldre nu än som är barn. Då tangerar det också detta som jag sade, att om man 'r sjuk så har man också en funktionsnedsättning. Jag kallade mig själv handikappad när jag inte kunde gå mera än 30-40 meter, även om man inte ska säga det ordet, det är föråldrat. Det är flera som skulle ha nytta av det. På det sättet skulle äldrepolitiken i högre grad genomsyra hela samhället, som det talas om här i rapporten och också i olika lagförslag.

Men som jag nämnde så kommer det här inte att utskottsbehandlas. Så jag kommer min vana trogen att problematisera det. Jag omfattar förslaget, det är inte frågan om det, men jag vill lyfta några saker som kunde bli bättre nästa gång.

Det framgår ju här att det här programmet baseras på många rapporter och underlag. En var ju den som gjordes från Åbo akademi; Utredningen om äldres roll i ekonomin nu och i framtiden. Den läste jag när den kom ut. Jag blev väldigt besviken över den när jag läste för jag tyckte att analyserna var väldigt bristfälliga. Jag hade då börjat höra talas om ålderism, som man menar att är ungefär stereotypa föreställningar. Jag tyckte faktiskt själv att den där rapporten genomgående gjorde sig skyldig till att presentera stereotypa föreställningar.

Visserligen i det här meddelandet som vi nu har på bordet så skrivs det till exempel under rubriken, Organisering av service och vård: "således beaktas inte de föränderliga faktorerna som äldres hälsa och eventuella ändringar i lagstiftningen". Men sedan beskriver man att kostnaden för ÅHS ska öka med 43 % och antalet årsverken ska öka med 76 % till år 2040 och så vidare. Jag nog rädd för att media, precis när de presenterade den här rapporten, tog de upp de här förändringarna men de plockade inte upp den här bakgrunden.

Vi kan också läsa att "den bygger på nuvarande kostnader per åldersgrupp". Det står också, "den uppskattade ökningen beror således på ett ökat antal äldre i befolkningen." Jag undrar hur många som förstår att de här förändringarna egentligen enbart beror på att antalet äldre blir fler. Däremot blir de äldre friskare. Vården blir effektivare. Vården blir billigare. Så redan från det här materialet som jag satt och räknade på, sådan nörd som jag var, så finns ju uppgifter för några år bakåt. Inflationsjusterar man dem och tittar per person så ser man hela tiden att kostnaderna blir lägre, kostnader blir lägre. Men i rapporten har man utgått ifrån att det är samma sak.

Jag kommer att gå lite över tiden.

Sedan fick jag till min besvikelse reda på att det faktiskt var uppdragsgivaren som hade gett de här direktiven att man inte skulle titta på förändringen.

Herr talman! Samma problem uppstår till exempel när man i rapporten analyserar nettokostnaden för kommunerna för de avgifter som de betalar. Vissa av dem är ju inkomstbaserade och fastän man från rapporten kan läsa att pensionsinkomster har ökat hela tiden så utgår man ifrån att de inte ökar i framtiden. Slutresultatet blir alltså hela tiden sämre än vad det egentligen kommer att bli.

För det klart att de äldre är äldre, det är ett axiom och de är i medeltal sjukare och pensionerna är lägre än lönerna. Men det som också framgår från rapporterna är att de äldre hela tiden blir friskare. Det är ju bra. Utvecklingen av pensionssystemet har gjort att pensionerna ökar hela tiden. De högre pensionerna gör också att de kan betala en större andel av äldreomsorgen så att kommunernas andel blir mindre. Detta borde ha framgått tydligare.

Sedan hörde vi, det som jag tyckte att var ganska spännande på en av dessa många föreläsningar, en ganska konkret sak. Det sades att dagens 70-åringar är som en 50-åring för 30 år sedan. Det är en fantastisk utveckling på det individuella planet. Det är många golf år kvar, nu är golfarna inte här men de är ungefär i 70-årsåldern som jag. Så det finns många år kvar.

Tack, herr talman! Det här är ett mycket viktigt ämne. Jag har faktiskt ungefär lika mycket kvar. Men vi får ju hålla på så länge vi håller på idag, vi är inte så många på talarlistan. Tack för ordet, herr talman!

Tack, talman! Måste säga att det har varit uppfriskande med två mycket pigga seniorer i gruppen som har tagit fram det politiska programmet. Och det har varit bra för man har haft blåslampan på oss och hittat de här formuleringarna som har funnits i texten som kunde ha blivit, ja, inte ålderism kanske, men ändå på gränsen. Så det var det jättebra. Och om man ber att personifiera äldre, ledamoten var inne på det inledningsvis. Om man ber en stor folkmassa så kommer de att säga mormor, en mormor, en äldre dam med rullator. Det är ungefär det som man får som bild framför sig när man säger en äldre person.

Det här som jag sa, gammal och det betyder att man är äldre när man är 65 och sen när man går med rullator då blir man gammal och sen blir man äldst när man är äldre än det. Det är lite märkligt hur språket är.

Tack, talman! Vissa delar upp pensionärs tiden i den tredje och fjärde åldern, den tredje åldern, den i den del av pensionärs tiden då individen i stort sett klarar sig själv. Och åren är livets slut då man är beroende av hjälp i det dagliga livet. Det kallas den fjärde åldern.

Jag läste igår om den här tredje åldern, när man slutar med förvärvslivet och går till pensionen. Och när jag skrev det så tänkte jag då passar det ju bra att jag här i talarstolen säger att från 1 november så uppnår jag den tredje åldern eftersom jag inte finns på någon lista överhuvudtaget. Så jag ställer inte upp i valet.

Tack, talman! Och jag ställer upp ! Det är ju väldigt roligt att det är några som fortfarande är kvar häri plenisalen trots att timmen är ganska sen.

Jag tänkte prata lite om de konkreta utmaningarna som finns i vårt samhälle just nu och som äldre personer stöter på i vardagen. Jag hade tänkt dela upp det i fyra ganska korta rubriker och jag tycker att det är fint att minister Holmberg-Jansson är kvar för att ta del av diskussionen, Jag är tacksam.

För det första måste vi tänka på att alla människor är inte alls likadana och har samma inte behov.

Det finns äldre som klarar sig själva i helt och hållet. Det finns äldre som behöver hjälp med småsaker och kanske fönstertvätt eller mindre grejer och det finns kanske dem som bara har ett behov av mera socialt nätverkande än ett praktiskt arbete. Det finns bland alla andra åldersgrupper äldre med psykisk ohälsa, det finns äldre som har olika behov från en dag till en annan dag. En del behöver mer hjälp, vård och stöd periodvis. Ingenting är statiskt, vi måste bredda den här debatten. Åland är för litet att hålla på att folk skall kunna ramla mellan stolarna.

Det finns äldre som klarat sig alldeles ypperligt i vardagen, sedan drabbas de av att akut sjukdomsfall eller olycka och mitt i allt behöver de hjälp och stöd nästan dygnet runt. Att vi har en målsättning på Åland där människor ska bo hemma så länge som möjligt kräver väldigt stora insatser i samhället.

Är du över 65 år räknas du som en äldre person och under äldreomsorgslagen. Man kan fråga sig om det här faktiskt är en rimlig åldersgräns? De allra flesta 65 åringar är i gott fysiskt skick och definierar sig inte alls som någon slags äldre befolkning.

För det andra, ensamheten och tryggheten.

Tryggheten finns under den tiden till exempel hemtjänsten är på plats. Men hur löser man ensamheten? Många har behov av bostäder där man på ett sätt kan klara sig själv utan hjälp men att sociala utrymmen och personal inte finns på plats visar sig ganska ofta på kvällar, helger och nätter när ensamheten är som störst. Det är ju viktigt att det finns sociala samlingsplatser och att sociala kontakter fungerar. Du skall ju kunna bo och åldras var du vill på hela Åland.

Underbemanningen inom äldreomsorgen och särskilt hemtjänsten har många lyft här tidigare också. Det är svårt att få ihop personal som täcker hela dygnet.

Vi har fallolyckor, krissituationer nattetid och i vissa kommuner kommer man inte längre än att man ringer till den frivilliga brandkåren för att få hjälp med sådana här saker. Det är inte tryggt och det är inte att klara av sina lagstadgade uppgifter man har som kommun. Vem är det som har det högsta ansvaret om någon väljer att inte dyka upp eller inte kan dyka upp när det är en krissituation. Varför samarbetar man inte mera i kommunerna när det gäller de här frågorna och ser till att det finns personalpooler och så vidare? Är inte människorna de viktigaste i samhället?

Närståendevårdare tar ett enormt ansvar här och det är något man måste komma ihåg. Mycket av den annars lagstadgade socialservicen på Åland skyfflas alltid över på anhöriga och andra ideella föreningar. Det är inte personalens fel, en eloge till ALLA er som jobbar ute i kommunerna och försöker ert bästa för fixa och trixa och trolla för att hålla trådarna och servicen uppe. Många gör mycket mer på sin arbetsplats än vad de egentligen ska. Det är inte ert fel utan de komplexa stuprörsstrukturer vi byggt upp i samhället. Bara för att folk bär det på ett bra sätt betyder det inte att det är lätt att bära. Det talesättet gäller både anhöriga och personalen som jobbar inom verksamheterna.

En tredje sak. Nej det här ingår INTE, det här är INTE vårt ansvar.

Det är någonting du får höra väldigt ofta om du är anhörig eller brukare av tjänster inom äldreomsorgen. När du bor hemma bor du oftast i ditt hus, det huset du har byggt själv och där du bott hela livet. Huset är tryggt och känner igen varenda vrå, varenda spik, varenda tapet, varenda skråma som finns. Att äga ett hus kräver en hel del annan skötsel. Det finns inge som sköter din trädgård, snöplogning, rensning av hängrännor, små reparationer och så vidare. Klarar du inte av det som ensamstående och äldre, vem är det som skall göra det? Det ingår ju inte den service i någon slags paket överhuvudtaget. Då kan det bli en klasskillnad, har du råd att betala för de här tjänsterna? Eller förlorar du väldigt mycket inkomst på att ditt hus blir förfallet? Den här problematiken ser vi överallt runt om på Åland. Lägenheter är för dyra för att köpa och hyra för äldre personer och husen går inte att sköta och tappar i ett jättestort värde. Det skulle vara bra om man skulle tänka på att det skulle finnas någon form av mindre fastighetstjänst som skulle kunna ingå i hemservicen. Jag menar inte att man skall ha renoveringar eller stora ombyggnader men bara någon som kollar stuprännor, förebygger översvämningar, kollar att allting är i skick någon gång i året eller i månaden. Jag tror att tryggheten skulle öka så himla mycket för äldre som bor hemma.

Sen för det fjärde, till vem hör vad?

Jag upplever att det finns väldigt många instanser och instanser idag som ansvarar och då blir det ingens ansvar egentligen.
Som äldre person som bor i hemmet kan du vara klient hos; KST, Äldreomsorgen, Hemtjänsten, ÅHS och kanske också Rehabavdelningen under ÅHS som kanske inte alltid kommunicerar med varandra de heller. Du kan vara en blandning av både äldreomsorgslagen och Handikappservicelagen. Vems ansvar är du egentligen när du är utskriven från alla ställen? Vem tar ansvar för helheten, alltså för dig, alltså ditt liv?

Jag är säker på att det finns så mycket saker som Åland kan göra bättre. Det är ju människor vi pratar om, det är våra föräldrar och släktingar, det är många av oss också i framtiden. 16 kommuner, en hälso- och sjukvård, olika hemsjukvårdsdistrikt, FPA och många olika frivilliga intresseorganisationer som gör en stor del av det viktiga sociala arbetet helt på frivillig basis. Nej det här är inte vettigt, och människorna hamnar i kläm på Åland.

Jag vet att vi behandlar det här meddelandet och åtgärderna är viktiga. Jag tycker att det är viktigt att vi skall försöka på att ett meddelade är en fin text men vi måste krossa de förhindrande strukturerna. Mitt i allt detta så finns det en människa som lever på Åland med stort eller lite mindre behov av stöd.

Tack, talman! Tack för ett engagerat anförande. Jag håller med om väldigt mycket. Vi måste sluta se de äldre som en homogen grupp. Vi måste se den enskilda personen. Det passar inte för alla samma sak, så är det bara. Vi behöver se till att kommunerna har seniorboenden som är anpassade för en äldre person. För till slut klarar man inte av att bo kvar i sitt eget hem på grund av trappor och höjdskillnader och sånt. Det måste finnas en bra plats dit vi kan flytta och helst hyra. För många äldre vill inte köpa sig en lägenhet och det här är något som jag är förvånad över att det inte sker redan. För att det ser ut som det skulle underlätta väldigt mycket för kommunerna om man har dem i lokaler som är anpassade för den äldre personen.

Tack, talman! Jag håller med precis vad ministern säger. Men vi måste också ställa oss frågan att är det ett vettigt system vi har på Åland där en person som bor i hemmet har 10 till 15 olika organisationer och instanser som ska ha hand om den? Är det verkligen en vettig struktur vi har på Åland? Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många personer vi räknar med att är över 65 eller i behov av det här. Den här insatsen och det är också den åldersgrupp som har reformerat hela samhället. Man ser till att det kommer barnomsorg, man ser till att det kommer skolor och nu måste vi liksom reformera äldreomsorgen. Jag tycker att det har gått alldeles för långsamt. Jag tycker att det är väldigt, väldigt viktigt att vi tar tag i det här nu innan det liksom tippar över helt och hållet.

Tack, talman! Jag tycker att vi är ganska överens om att vi behöver titta på strukturerna och hur vi kan jobba mera tillsammans. Men vi behöver ju också titta på, ledamoten nämner med hemservice och snöplogning och fixar tjänster, det ingår i vissa kommuner i hemservice. Så därför tycker jag det ska bli intressant att se när man tittar på klientavgiftslagen steg tre, nu när man tittar på hemservicen. Vilka saker som ingår i de olika kommunerna men där till exempel som ledamoten var inne på samarbete över kommungränserna med fixar tjänster och sånt. Man kan känna så här hur svårt kan det vara? Men när det gäller 65-årsgränsen, det är någonting vi kan ändra på. Den kom till egentligen i samband med organiseringen av socialvården med kommun och KST. Det är någonting som sitter i våra händer att förändra om vi känner att det är dags för det nu.

Tack. Det är ju intressant att diskutera också åldersgränser för att som tidigare. Jag själv tog inte upp det i mitt anförande, men det finns ju också människor som har yngre än 65 år som drabbas av demenssjukdomar. Och som kan behöva sådan vård och hjälp att de behöver bo på ett äldreboende fast de egentligen är jätte unga. Så man kanske inte heller ska stirra sig blind på de här åldersgränserna utan faktiskt se till att det fungerar att bo var som helst på Åland. Oavsett vad du har för svårigheter eller vad du har för hjälpbehov och med mera samarbete.

Talman! Nu har vi en grund för den åländska äldrepolitiken, en vision och målsättningar. Men för att programmet ska ha relevans behövs ett separat åtgärdsprogram med mätbara och konkreta mål.

En god eller omsorg handlar om trygghet och välbefinnande. Andelen äldre på Åland ökar stadigt och den absolut största utmaningen är att få tillräckligt med kompetent och engagerad personal som arbetar och utvecklar vår äldreomsorg. De äldre ska känna att de har livskvalitet, inflytande och valfrihet. Äldreomsorgen behöver övergripande planering, samordning och samarbete. Liberalerna har identifierat tre områden som borde prioriteras i det kommande åtgärdsprogrammet.

För det första personalen. Behovet av personal är svindlande. Vi konkurrerar med resten av Norden och Europa om kunnig personal. Lönerna måste vara konkurrenskraftiga och det måste finnas en löneutveckling. Ansvar och utbildning måste löna sig inom omsorgsyrkena. En modern personalpolitik är ytterligare en förutsättning med direkt medinflytande och möjlighet till önskescheman. Det är en oroande tendens att allt fler inom omsorgen upplever samvetsstress. Det blir en ond cirkel där de som är yrkesverksamma inom äldrevården slutar för att de är för få och därmed inte kan ge den vård de är utbildade att ge.

För det andra förebyggande vård och välfärdsteknik. De som vill bo hemma ska också kunna göra det. Ensamhet måste förebyggas och det ska finnas en möjlighet till aktiviteter av olika slag för den äldre befolkningen. Kollektivtrafik genom särskilda servicelinjer underlättar möjligheten att kunna bo hemma. Välfärdsteknik blir en allt viktigare del i en modern äldreomsorg. Den minskar delvis behovet av personal för slentrianmässiga uppgifter, men ökar också integriteten för de äldre. En kvinnohälsomottagning skulle på ett bättre och effektivare och mer tillgängligt sätt hantera både reproduktiv hälsa och klimakteriet problematik.

För det tredje stöd till närståendevårdarna. Närståendevårdarna är en grupp som har en mycket stor och tung omsorgs börda. De behöver stöd, avlastning, träffar och fortbildning. En större undersökning bör göras för att klargöra och förbättra situationen för de många närståendevårdare som finns i landskapet. Det bör göras en omfattande kartläggning med personliga djupintervjuer för att samhället ska kunna stöda på rätt sätt. Jag tycker att det är synd att vi nu inte har tid att utskottsbehandlar detta viktiga meddelande. Men nästa steg kunde vara att ett nytt meddelande kan tillställas nästa lagting med åtgärdsprogrammet och det äldrepolitiska programmet som bilaga. Det förtjänar både äldrepolitiken som helhet och det som arbetat med detta digra dokument. Det får inte bli en hyllvärmare.

Tack, vicetalman Sjögren! Det var ett bra anförande. Jag håller med om att personalen är högt prioriterad. Det är en självklarhet och jag tycker att det är intressant att se hur man i de små kommunerna nu testar och provar andra personalstrukturer än vad det har varit tidigare. När man inte har bara närvårdare utan att man får in andra grupper också i boendena. Det verkar fungera väldigt bra. Sedan när det kommer till välfärdsteknik så har vi ju ett projekt som pågår och jag tror inte att vi kommer att hinna under den här mandatperioden att ha det klart. Men att det arbetet pågår nu när man tittar på hur vi kan samordna det. Det är ett arbete som får fortgå till nästa landskapsregering. Men arbetet är på gång för att titta på hur vi kan samordna välfärdsteknik på Åland för att de små kommunerna klarar inte av det själv.

Talman! Min kollega, ledamot Söderlund, brukar också påtala att läser man ÅSUBs statistik så är närvårdare det absolut vanligaste yrket på Åland. Och det finns ju ett glapp här. Att vi inte i kommunerna på landskapsnivå lyckas hålla fast närvårdare i de viktiga omsorgsyrkena. Det var en artikelserie här var det förra hösten, jag tror att det var i Nya Åland, där man vittnar just om de här problemen. Det blir en ond cirkel. Man är för få och då tycker man inte att man kan ge den vård man är utbildad att utföra och det orsakar samvetsstress så att det finns ett steg före vi börjar utbilda andra personalkategorier.

Jag håller med och inte håller med. För att jag tycker att när jag har sett när man nu har börjat att ta in vårdbiträden och omsorg assistenter på de här boendena så trivs närvårdarna bättre. För att de får göra mera uppgifter som de har fått utbildning för. Och det finns mera händer som hjälper till i morgonsysslorna och vid kvällssysslorna. Det fungerar väldigt bra. Jag tycker att det är intressant ändå att se. Men sen när det kommer till närståendevården. Så där ser jag fram emot det fortsatta arbete och vad kommande landskapsregeringar liksom hinner med och får till. Det har gjorts en kartläggning på socialvårdsbyrån kring närståendevård och vad man erbjuder för någonting i kommunerna. Den är absolut inte fulländad, utan det är ju någonting som vi får fortsätta med. Men det ska bli intressant att se hur vi tar det vidare.

Talman! Det är säkert så att det kanske behövs andra kategorier inom äldreomsorgen, men som sagt var, det är den största yrkeskategorin på Åland. En av de största yrkeskategorierna på Åland är just närvårdare. Det är bra med omsorgsassistenter och man kunde till sin glädje se att de som har sökt sig till omsorgsassistent utbildningen är i stor utsträckning nyålänningar så det är bara att lyfta på hatten för det. Jag skulle gärna se en omfattande undersökning av ÅSUB när det gäller närståendevårdarna och deras situation. ÅSUB börjar få en gedigen erfarenhet också när det gäller att ta reda på mjuka värden. Våld i nära relationer har man undersökt, diskriminering och sådana saker, så ÅSUB borde få det här uppdraget.

Tack, herr talman! Ja, man måste ju passa på så länge man kan.

Bästa lagting! Det är ett mycket spännande ämne som jag har engagerat mig mycket i, som ministern har noterat. Eftersom det nu inte ska bli någon utskottsbehandling så lyfter jag de frågor som kunde bli ännu bättre.

Ålderismen, som jag lärde mig, och stereotypa föreställningar, så försöker man också bryta i det här meddelandet. Man betonar att det ju faktiskt inte är en homogen grupp dessa äldre eftersom det finns fyra generationer, som jag kallar dem; 50-talister, 40-talister, 30-talister och 20-talister. Och dessa skiljer sig åt på många olika sätt.

Ni kan ju försöka bunta ihop de här 90-talisterna med 00-talisterna så får ni höra hur stor skillnad det är. Det skiljer 40 år, som jag tror att ministern också var inne på, när det gäller alla inom de äldre. På ett ställe så talar man om de här fyra åldrarna, som ett par har nämnt.

Där indelas ju de äldre i två åldrar, en tredje när man avslutar yrkeslivet men huvudsakligen sköter sig själv, och sen den fjärde när man är beroende av andra. Som jag sade, de som i början var rädda för att det här meddelandet skulle fokusera för mycket på dem, men 90 % av de äldre klarar sig själva.

Jag går vidare till mera detaljer. I avsnitt 4.1 står det då att befolkningen blir äldre och det är ju ingen nyhet. Handen på hjärtat, ur ett individperspektiv så är det ju väldigt bra. För det är väl inte någon som vill att den förväntade livslängden ska sjunka?

Jag glömde att ta en replik till ministern. Ministern sade att medelåldern är högst, jag hade själv också skrivit det, men det är den förväntade livslängden som är högst. Medelåldern är inte 82 år här, den är ungefär 44. Men jag hade gjort precis samma misstag men jag missade att ta replik på det. Det är inte så lätt med alla begrepp som man har.

En sak har jag noterat här många gånger, mina kolleger talar om den här försörjningskvoten och ser det som ett problem. I tabell tre så ser vi hur den har utvecklats. Det står till och med att den ska öka kraftigt. Den ska vara 92 år 2040. Nu är den 83. Det är alltså en ökning på 11 % under 17 år. Är det faktiskt korrekt att säga att den ska öka kraftigt? Ja, men om BNP ökar med 11 % på 17 år, är det någon människa som säger att BNP har ökat kraftigt? Jag tror inte det. Det är lite hur man använder de här orden.

Sen, också det här som man ibland säger, att de äldre ska försörjas. Det är väldigt många av de äldre som inte riktigt håller med, de har sparat in sina pensioner. Nu lever de av pensionen och tycker att ett sådant begrepp inte är så bra. För det här ska ju vara, som vi talade om, ett äldrevänligt samhälle. Det fanns nog formuleringar som vi äldre inte riktigt tyckte om i den förra versionen. Men det har blivit bättre.

Det här med försörjningskvot, jag har funderat mycket på det. Jag tycker att det är ett vilseledande begrepp som statistikerna har. Man tar alltså antalet som är under 17 år och de som är över 65 år i procent av de som är mellan 18 och 65 år den så kallade arbetsföra befolkningen. Vi som ser det här under lite längre perspektiv så ser det nog på ett annat sätt. Därför så bad jag om och vi fick uppgifter till den här kommittén för ett längre perspektiv. Vi fick försörjningskvoten 100 år bakåt.

Jag tog ett exempel i kommittén, för jag tänkte privat på min far som föddes för ungefär 100 år sedan och hade nio syskon. Mamma var hemmafru, det hette väl inte så då, men har man tio barn så är man hemma. Sen fanns också svärmor där. Min farfar hade tio barn, en hustru och en svärmor. Försörjningskvoten är 1 200 %. Nu den 83 och ska kanske bli 92 inom 17 år. Då säger man att den ökar väldigt mycket. Så de här begreppen tycker jag inte att är korrekt. På den tiden så fanns det ingen pension, det fanns inga barnbidrag och så vidare.

Tittar man i ÅSUB:s sammanställning så låg den då statistiskt på ungefär 150 %. Det var tydligen många som inte hade så många barn. Den som lite tänker bakåt eller håller på med släktforskning så vet ungefär hur familjerna ser ut. Jag har min fars manschettknappar på mig idag också, de har varit med förr också. Så försörjningskvoten anser jag att man kan diskutera lite och framförallt hur man nämner det.

Sen har vi ett avsnitt om de äldres hälsa. Där har vi igen samma sak, de här stereotypa beskrivningarna; ålderismen. Vi kan läsa att deltagarna på Åland angav att de i medeltal tar 3,06 mediciner från apoteket regelbundet. 3,06 är väldigt exakt, men då gäller det alltså 50-talister, 40-talister, 30-talister och 20-talister i ett medeltal. Sen står det visserligen att de som är över 80 år tog flest mediciner, men man säger 3 i medeltal. Jag undrar om det här kunde presenteras på ett kanske lite mer informativt sätt? Jag är ju själv äldre och som frisk äter jag ingen medicin överhuvudtaget. Jag kunde vara nyfiken på att veta hur många i min ålder som inte äter medicin överhuvudtaget. Hur såg det ut för tio år sedan? Vi vet att de äldre blir friskare. Skulle vi veta hur stor andel som inte använder medicin i olika åldersgrupper och hur det var för tio år sen, så det skulle ge en dynamisk bild. Nu är det en stereotyp som säger att de äldre tar 3,06 mediciner.

Sen en annan bild som jag har noterat. Det står uttryckligen att "de äldre på Åland motionerar för lite". Det är en generell beskrivning. Jag är äldre. Min app säger att jag har cyklat 2 700 kilometer i år. Är det för lite träning? Det står att de äldre tränar för lite. Kanske man borde cykla 5 000 kilometer? Jag kan också läsa att "bara 23 % gjorde balansträning minst tre gånger i veckan". Man ska göra balansträning. Jag fick den här enkäten och tyvärr var jag sjuk och orkade inte svara. Skulle jag ha svarat så skulle jag ha svarat nej, för jag vet inte ens vad balansträning är för någonting. Så då hade jag kommit för lågt ner. Det är inte så enkelt att skriva en enkät så att alla förstår. Jag vill minnas att ministern också talade om att ministern hade hjälpt någon med att fylla i alla de här svaren. Kanske cykling räknas som balansträning?

Men en sak som var viktig här och som vi diskuterade mycket var de äldres delaktighet i samhället. Det är en viktig självklar sak. Jag tycker att det blev bra att man kom med olika aktiviteter, både kultur och fritid, yrkesliv, politiskt beslutsfattande och frivilligarbete osv. Det är alla olika aktiviteter. Att gå ut i naturen var det någon som sade, det finns hur mycket som helst och allt som är aktivt är bra för hälsan.

Sedan nämner man någonstans också könsfördelningen för obetalt arbete. Man har inte några siffror, men man säger att det är mera kvinnor och det kanske är så.

Vi vet att män lever kortare än kvinnor, de står här i rapporten. Det är fem år och det är i varenda land, åtminstone i Europa tycks det vara så.

Av en händelse så fick jag för ett tag sedan de här gamla könsglasögonen på mig igen. När jag tittar på kursverksamheten i Medis så visade det sig att 83 % är kvinnor. Jag har också deltagit i Folkhälsans aktiviteter med anledning av det här programmet för att lite se vad de har. Man tror att man kommer in på en kvinnogrupp, för det är nästan bara kvinnor. De här verksamheterna är ju skatt- eller PAF-finansierade. Detta kanske är något man borde titta på också och inte bara när männen är överrepresenterade utan när de är underrepresenterade och de har en högre dödlighet. Sen om det beror på att männen inte vill gå eller om det är utbudet, det har jag funderat på och jag vet inte vad det är. Det finns många saker att fundera på, även om det är en bra rapport.

Sedan kom några in på den här avslutningen med målsättningarna och indikatorerna och det är ett spännande avsnitt. Jag försökte få in en sak, att vi som mål skulle ha den högsta medellivslängden i Europa, men det var lite för provokativt. Men det skulle visa att det är positivt och inte bara den här diskussionen om försörjningskvot.

Men det som jag var nöjd med att få med i alla fall var att beskattningen av pensionärerna fanns under en indikator. Det är här i lagtinget som vi har stiftat de lagar som gör att pensionärerna - om de har ungefär 20 000 i inkomst - betalar sex gånger mera i skatt än vad en person som har en löneinkomst betalar. Jag blev mycket förvånad när jag stod här för någon månad sedan. Det var inte så mycket stöd då, men där har ni någonting som nästan lagting kan ta sig an hoppas jag.

Sen var det ett avsnitt, det sista, som heter Ansvarsfördelning. Där höll jag inte riktigt med. Det är klart att gör man det från landskapsregeringen så räknar man upp sida upp och sida ner alla organisationer som finns och att de ska ta ett ansvar. Men det jag lyfte var det individuella ansvaret. En moderat minister borde kanske använda sig av det i det sammanhanget. Vi har punkter som; äldre deltar aktivt i olika sociala sammanhang, äldre har god hälsa och god funktionsförmåga. Där tycker jag utan vidare att det är det individuella ansvaret att aktivera sig socialt, att sköta sin hälsa och att motionera något sånär regelbundet osv. Sen på den fjärde sidan så kommer det två rader om individens ansvar. Men skulle jag ha skrivit det skulle jag ha börjat med individens ansvar.

Det har varit spännande att vara med. Ja jag har gått över tiden men man måste passa på när man kan, som sagt var. Tack för ordet, herr talman!

Tack, talman! Ledamoten påvisade det som har varit utmaningen också med att få till texter som alla kan ändå känna att man står bakom. Med tanke på att om man är en frisk 65 plussare eller en sjuk 85 plussare som äter 20-25 tabletter per dag mot en som inte äter några tabletter alls. Det är klart att det blir stora skillnader i hur man ser på livet som äldre. Det kan det vara 40 år i skillnad i ålder. Som jag var inne på mitt anförande, det är två generationer som skiljer på om du är 65 eller 105, om du är i bra fysisk kondition eller om du har fått en sjukdom du inte klarar av eller bara på grund av ålderdomen. Och sen tycker jag kanske att ledamoten var lite orättvis när det gäller det här med individens ansvar, för det är ju också någonting vi har verkligen lyft upp.

Jo, hur vi bor och hur vi planerar vårt boende tror jag att ministern skulle, vi börjar kunna det här nu. Det lyfts olika bitar men om man tittar på avsnittet, sista avsnittet i meddelandet och där kommer individen till sist och där skulle jag har svängt på det även om det nog finns i andra bitar också. Men som jag sa, jag står bakom det här. Men jag ville lyfta vissa saker eftersom det inte ska utskottsbehandlas, även om det skull det så sitter jag inte i det utskottet.

Tack, talman! Vi hade också en del diskussioner just kring ordet försörjningskvot och det är ju ett allmänt vedertaget begrepp. Det handlar ju inte bara om att man ska försörja någon ekonomiskt utan det handlar ju om att det ska finnas personer som finns där på plats för att ta hand om personer. Det som är unikt nu, som inte någonsin tidigare i världshistorien har varit så vågar jag lova, det är att vi blir så många personer som är över 80 år. Ökningen på Åland är, när jag pratar med mina nordiska kollegor så ligger vi i topp i hela Norden, även i Finland. Vi blir över 1000 personer, fler som är 80 år och äldre fram till 2040. Och man brukar säga jag har sagt att tidigare när man är 80 år, det är då det börjar hända saker i kroppen. Synen förändras, hörseln förändras. Du får ont i en höft, du behöver byta ett knä så att det kommer absolut finnas saker att göra framöver.

Tack! Bra att vi blir äldre. Det kommer problem, det vet vi. Men utmaningarna är inte exakt så stora som de som framgår här, de är något mindre.

Tack, talman! Det är inte meningen att hålla er här längre än vanligt. Men under tiden jag lyssnar på de andra anföranden så kommer jag på att jag glömde nämna ytterligare problematik i samhället som faktiskt är ett rejält problem. Och det är också skillnaden mellan att är du beviljad färdtjänst eller FPA taxi så kan det vara jättesvårt för personer att förstå om du ska använda färdtjänst eller ska du använda FPA taxi. Det har också framkommit bland väldigt många människor jag känner och jag vill inte outa dem, jag tycker att det är fint att de har delat sitt förtroende. Att man i stället för att använda sig av FPA taxi för att det är så himla krångligt på Åland använder sina 18 färdtjänst biljetter som egentligen skulle kunna gå till någonting helt annat. Så om jag inte är kvar i lagtinget efter valet så har jag sagt det. Tack så mycket.

Landskapsregeringens meddelande antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.