Remissdebatt

Diskussionen avbröts vid plenum den 23 november och fortsätter nu. På talarlistan står tio ledamöter. Ordet ges först till ledamoten Toivonen.

Tack, fru talman! Bästa lagting. Ja, det är en fortsatt debatt. Vi hade några gruppanföranden här där en faktiskt tog sig tillbaka till 1500-talet, men jag hade faktiskt tänkt gå ännu längre tillbaka. Det är en lång historia.

Jag tänkte varva den här debatten med lite reflexioner från den stora världen. Innan vi började detta lagtingsår så besökte jag Toulouse i södra Frankrike. Jag hade vandrat över Pont Neuf till den vänstra stranden av Garonne när jag såg en liten skylt om en kyrka som hette St-Nicolas. Spännande, tyckte jag. Jag har inte googlat, men jag undrar om det var han som blev jultomte så småningom. Jo, hör jag från salen.

Efter några hundra meter kom jag fram till en kyrka som nog var större än Åbo domkyrka och gick in. Jag tog ett infopapper och började läsa. Bakgrunden var att det hade varit en stor översvämning på den lite lägre stranden och innevånarna gav ett löfte till Gud att om floden skulle dra sig tillbaka så skulle de bygga en kyrka. År 1200 stod den färdig.

Det saknades verkligen inte kyrkor i trakten då det ju på andra sidan floden redan stod det som skulle blir Europa största romanska kyrka St-Serin med reliker från sex av de tolv apostlarna. Ganska häftigt.

Man trodde att kyrkobyggen kunde påverka vädrets makter eller klimat som vi säger nuförtiden, och alla levde ju under dessa regler. Man hade sin trosbekännelse, man trodde att jorden var platt och man visste att solen snurrade runt jorden. Sade man något annat så var dödsdomen nära. Galileo var en gammal man, så han blev bara dömd till livstids husarrest.

Herr talman! Vi har nog svårt att förstå hur man tänkte på detta sätt då. Inte ens troende skulle väl idag föreslå att bygga en ny kyrka för att ändra på klimatet? Vetenskapen gått framåt och vi vet att jorden snurrar inte runt solen osv. Vi vet att det var varmare på 1200-talet,Grönland befolkades och kyrkoruinerna visar fortfarande att man kunde bo där då. Tydligen var det även vanligare med översvämningar, dvs. regn över Pyrenéerna.

Sedan blev ju klimatet strängare. Themsen frös rätt ofta på 1600-talet. Ännu i mitten av 1800-talet hade vi den senaste hungersnöden i Sverige och Finland. Den berodde på korta och kalla somrar. Sedan har temperaturen stigit, inte så mycket men lite på våra breddgrader. Jag tror att vi kan vara väldigt lyckliga över det, kanske speciellt ledamot Eriksson i sin bisyssla. FN ser det däremot som ett mycket stort att problem att vi har det lite varmare.

I mitten av 1900-talet sjönk medeltemperaturen och tidningarna skrev om den förestående istiden. Den uteblev och temperaturen började åter stiga. Då kom plötsligt en ny åsikt fram, nästan som den gamla religionen, att det var ökningen av koldioxid som låg bakom den förhöjda temperaturen. 1974 basunerade man från FN att vi hade tio år på oss att rädda världen. Ni yngre här i lagtinget minns kanske inte det, men så var det.

Det genompolitiska FN, som till överväldigande del består av diktaturer, har gett ut rapport efter rapport där de politiskt hävdar att domedagen är nära. Vi måste minska våra koldioxidutsläpp annars går världen under. Men världen har haft betydligt högre koldioxidhalter, tio gånger högre minst, och växterna måste få koldioxid för att leva, blir det lite, lite lägre så dör alla växter.

Men för de fattiga länderna är det viktigt att de rika länderna ska ersätta dem med, som man nu planerar eller har krävt länge, 100 miljarder dollar per år för dessa klimatförändringar.

Herr talman! På Åland finns nu, om man ska karikera det, personer som vill bygga 500 kyrkor för att visa sin tro. Nu kallas de vindkraftverk och de kommer att resa sig sex gånger högre än kyrkan i Toulouse. Och nu gäller det igen att ha den rätta tron för att inte bli kallad för kättare. Allt går igen. Men en dag kommer mänskligheten igen att undra hur så många kunde bli så förvildade. Historien upprepar sig, som man brukar säga.

Om Sverige skulle bli fossilfritt i dag så skulle temperaturen vara 0,0037 grader lägre, om det samband som man talar om finns år 2100. Om lilla Åland skulle bli fossilfritt så skulle förändringen ha sex nollor i början.

Men för finansministern, som nu är tillbaka, så skulle förändringen kräva stora underskott i budgeten för att kunna förverkligas. Det är det som är skillnaden. Vi måste tänka på Åland och åländska skattemedel. Det är därför vi är här i lagtinget, eller åtminstone jag, ni själva får bestämma.

Klimatet är beroende av solen, solfläckar, solvinden, variationer i jordens omloppsbana och händelser i jordens inre och så vidare. Människans inverkan är mycket marginell. På Åland kan vi inte påverka klimatet överhuvudtaget. För tillfället produceras 84 procent av jordens energi av fossila bränslen. Om Åland blir helt fossilfritt så är det fortfarande 84 procent.

Bästa lagting. Vi kan påverka miljön, men vi måste skilja på klimat och miljö. Hållbarhetsagendan som vi har på listan idag borde fokusera på miljöfrågor och inte på klimatfrågor.

Vi från Ålands Demokrati stöder t.ex. de pengar, de miljoner som nu avsätts för bättre dricksvatten och bättre vattenstatus. Där kan vi göra skillnad och det är i linje med hållbar miljö.

Jag återkommer senare med en liten analys av hållbarhetsagendan i mitt nästa anförande. Tack för ordet, herr talman!

Det var intressant att ledamot Toivonen sade att klimatet inte blir påverkat av människan utan enbart av solen, solfläckar och de naturliga processer som överhuvudtaget inte har med människan att göra. Hur kommer det sig att Toivonen har gjort den slutledningen? Vad baserar man det på? Är det vetenskap man baserar det på? Varför är då den vetenskapen tillförlitlig och inte den som hävdar att människan faktiskt påverkar klimatet? Det är en bra grundläggande diskussion som jag tror att behöver föras om vi börjar prata om vetenskap och sätta fakta mot fakta.

Tack, herr talman! Jo, jag har läst en hel del om det här. Jag hävdar att det baserar sig på vetenskap. FN, som väl kanske också hävdar att de baserar sig på vetenskap, har ju begränsat sig. De har sagt att vi ska bara se på koldioxiden och vad som har hänt med den. Man tar bort alla andra möjliga faktorer och det är det som är deras miss. Och som jag var inne på så är FN en politisk organisation där väldigt få länder är demokratiska; USA, EU och några länder till. Men största delen är ju diktaturer och faktiskt sådana som vinner på att säga jo, det beror på det här, vi ska ha stora stöd. Det såg vi vid den senaste konferensen.

Tack, herr talman! Jag också läst en del, däribland så vet jag absolut att långt över 95 procent av alla forskningsinstitut i världen idag faktiskt säger att det är människan som påverkar klimatet. Så det börjar bli svårt för den här sista procenten som Toivonen att hävda annorlunda, de börjar få svårt att hävda sig. Det är inte en politisk fråga egentligen för min del. Det handlar ju om hur stor procent av forskarkåren i världen som faktiskt är överens. FN är absolut ett politiskt organ och de flesta av de här forskarna verkar ju ändå i demokratiska länder. De verkar ju inte i diktaturer till största delen.

Det andra som jag tänkte fråga om är, vilken vetenskap ska vi lita på? Den här diskussionen hade vi också tidigare i den här salen. Ska det vara fritt för politiker att kunna bedöma att den här vetenskapen följer inte min övertygelse och då skrotar vi den och så tar vi någonting annat. Det börjar kännas lite gungfly.

Tack, herr talman! Jo, jag drar mig till minnes att ledamoten ofta talar om evidens och evidens och det är precis vad jag också tycker. Jag har undervisat till och med en del i vetenskapsteori. En teori verifieras aldrig genom att man har en enkät och frågar om det är 95 procent eller 60 procent som tror på en teori, utan den ska bevisas. Vi har t.ex. relativitetsteorin som en man stod för. Det tog många, många, många år. Han var ensam som trodde på den. Skulle de ha haft en gallup så skulle 99,9999 av vetenskapsmännen ha sagt att det var en bluff. Men så gjorde man ett test. Det där läste man om i skolan, det var någon solförmörkelse där man kunde bevisa om Einsteins relativitetsteori var korrekt eller inte. Så det är så man ska verifiera, inte att det är 15 politiker eller 15 000 politiker som säger så här tror vi att det är då i FN eller någon annanstans.

Talman! Bästa lagting och övriga åhörare. För Obunden Samlings del ska jag säga några ord om det här hållbarhetsmeddelandet och hållbarhetsagendan generellt.

Inom Obunden samling så förhåller vi oss kanske lite svala till den här hållbarhetsagendan på det sättet att vi gillar mera konkret tal och sakpolitik, att peka på konkreta problem och att göra konkreta saker åt det. Vi gillar inte att sätta upp plakat och säga att vi ska göra på ett visst sätt och så gör vi sen inte på det sättet.

Till viss del måste jag nog säga att den här hållbarhetsagendan innehåller många saker som vi sedan överhuvudtaget inte bryr oss om att följa här generellt i landskapet. Det riskerar i förlängningen att urholka hela förtroendet för den här typen av arbete med hållbarhet.

Hela hållbarhetsagendan, såsom Obunden Samling ser på den, så skulle gärna få kortas ner och kokas ihop till någonting mycket mera konkret. Och som i många fall så kan det löna sig att man måste gå som en spjutspets fram och välja några områden och verkligen tränga in i de områdena och få någonting gjort, i stället för att komma på bred front och prata om att man ska göra allt, vilket blir att man gör ingenting. Till exempel att minska på användningen av fossila bränslen inom den här organisationen, det är ju helt omöjligt. När vi föreslår att man kanske ska köra mindre tomma färjor från punkt A till punkt B, så är det omöjligt. Om man sedan motiverar det med hållbar ekonomi eller hållbarhetsagenda att minska användningen av fossilt bränsle så hjälper det inte. Hållbarhetsagendan kommer sist. Den är någonting som i förlängningen riskerar att bidra till att vi politiker sysslar med alltför mycket av det som man kan kalla för rent hyckleri.

Hållbarhetsagendan innehåller massor med fina ord. Man talar om systemförändring. Man talar om att man ska blomstra. Men vad betyder det egentligen? Personligen är jag högst allergisk mot abstraktioner, begrepp som är abstrakta och som egentligen inte i sig betyder någonting. De kan betyda många olika saker beroende på vem som läser och tolkar dem. Det är mycket bättre med konkreta saker, till exempel när det gäller vatten. Det är klart att vi ska jobba med att förbättra vatten. Jag skulle personligen hellre se en mycket större inriktning på att vi till exempel skulle konstatera att vi har ett avgörande från det som hette Västra Finlands vatten- och miljödomstol, där det i slutet på 80-talet kom det ett avgörande som bestämde att vi har ett vattenskyddsområde runt Markusbölefjärden och Långsjön. Vi skulle jobba hårt med att det vattenskyddsbeslutet gäller, tillämpas, efterlevs och övervakas i stället för att hålla på med blaha, blaha, vilket låter nästan som Greta Thunberg och det var helt oavsiktligt. Men konkreta saker i stället för allmänt tal om att förbättra världen.

Det är också oroväckande när det i de här meddelandena kommer någon form av anonyma respondenter som säger si eller så. Det är lite som om vi skulle gå på anonyma insändare, är det detta som styr hur vi jobbar? Nej, det ska vara konkreta åsikter som kommer från någon som står bakom dem och som förklarar varför man tycker på ett visst sätt.

Det är oroväckande för Obunden Samling när man får känslan av att privat äganderätt inte är viktig för genomförandet av hållbarhetsagendan. Det är ju precis tvärtom. Folk bryr sig om sin egen egendom. Det är ju bevisat under lång tid att privat äganderätt och de system vi nu ändå tillämpar med marknadsekonomi är det som är det kloka.

Att ha åsikter om kommunstrukturen inom ramen för det här meddelandet är heller ingenting som vi hyllar. Tvärtom, det borde ju inte finnas där överhuvudtaget.

Så lite omtagning med hållbarhetsagendan är nog Obunden Samlings åsikt. Att verkligen sätta sig ner, koka ner den till någonting som blir mer konkret, användbart och sen kanske från år till år eller på något sätt välja ut att vi koncentrerar oss på ett visst område. Då får vi verkligen någonting att hända och lovar varandra att då ska vi faktiskt följa hållbarhetsagendan, inte bara när det passar våra politiska mål som råkar vara någonting annat och då direkt lägga hållbarhetsagendan åt sidan. Tack, talman!

Talman! Ledamoten Måtar pratade dels om ett strängare vattenskydd och äganderätt och kommunstruktur och samhällsplanering är ju tätt kopplat till det. Jag undrar om jag kan få ett vidare resonemang? Alltså skulle man gå in för ett väldigt starkt strandskydd eller vattenskydd så är ju det också en del som skulle gå in på den privata äganderätten. Hur ser Obunden Samling på den frågan?

Tack, talman! Jag talade om ett konkret domstolsbeslut som gäller skyddandet av de områden som ligger runt Markusbölefjärden och Långsjön. Det är ett beslut som har tillkommit i korrekt juridisk ordning som har vunnit laga kraft och det har betalats ersättningar. Saken är klar. Det gäller att man sedan bara använder det här beslutet, känner till det och ser till att det inte bryts mot det beslutet. Där undrar jag om vi har lagt tillräckligt med resurser. För enligt min uppfattning så har det hänt sådana saker inom det området som inte borde hända. Marken runt omkring de här områdena används på ett sådant sätt som inte borde ske.

Talman! Ändå så är det så att ska man vidta starka åtgärder för vattenskyddet och gå in med skyddszoner etc. så måste man ju till vissa delar - som jag ser det och vad jag kan förstå från markägarnas sida - så att säga köra över äganderätten. Alltså, dvs. att det är någon officiell myndighet, domstol, landskapsregeringen eller annan part som säger hur den här marken får användas och inte får användas. Det här är ju ett välkänt fenomen. Jag tycker att ledamoten Måtar gör det lite enkelt för sig när man säger att äganderätten ska bevaras och å andra sidan så ska vi vidta konkreta åtgärder för vattnet. I vissa av de här fallen så krockar de här två intressena och det måste man ju kunna se om man ska kunna hitta lösningar. För lösningar finns säkert att söka, det är inte alls det jag säger. Jag undrar hur Obunden Samling ser på detsamma?

Tack, talman! Lagtingsledamot Zetterman, jag tog upp ett konkret exempel där jag anser att det redan har hänt, där det redan är löst till stora delar. Det har skapats ett vattenskyddsområde kring två viktiga sötvattentäkter på Åland. Och då gäller det bara att vi ska förvalta det och sköta om det och inte hålla på att prata om en massa andra breda saker. Men det är klart att det finns en konflikt i om vi måste skydda marker ännu mera så att de inte kan användas för till exempel vissa odlingsformer eller grödor, då måste det betalas full och bra ersättning för sådant. Till exempel om man lägger mark under vatten, om man översvämmar och höjer nivån på en sjö så står det idag i lagen att man ska betala 1,5 gånger marknadspriset för den marken som översvämmas. Den typen av regler ska vi naturligtvis ha och då respekterar vi ju äganderätten.

Tack, talman! Min uppfattning om bärkrafts- och hållbarhetsarbetet är att det är ett sätt att involvera bredden av det åländska samhället, inte bara förvaltningen eller politiken utan tredje sektorn och också näringslivet. På det området tycker jag, kanske i samma riktning som ledamot Måtar, att tredje sektorn och näringslivet har varit mer framgångsrika att jobba med det som agendan sätter för mål än man har varit på den politiska sidan. Hur ser Obunden samling på hur man ska välja riktning och kunskapsunderlag för att jobba för hållbarhet om man inte jobbar med den här agendan? Är det i regeringsprogrammet? Att ta ett exempel på ett domslut, det är bara en punktinsats. Hur ska man lägga upp en bredare plan om man inte har en agenda man följer?

Tack, talman! Det var en bra fråga av ledamot Fellman. Jag har aldrig påstått att det här är enkelt på något sätt. Det jag säger är att det känns som att vi går för brett och för abstrakt framåt. Att välja ut, att vi till exempel skulle börja med att sätta vår spjutspets inom vattenområdet så till viss del är det detta vi gör nu när vi sätter 4 miljoner i budgeten för vattenförbättrande åtgärder. Men det är ju politik helt enkelt. På något sätt måste vi enas om att nu tar vi det här området. Det är som en akut olycka där patienten blöder från tre olika ställen. Man måste börja någonstans och det är inte så lätt att säga var man ska börja. Det är det inte. Jag har ingen universal medicin kring hur man prioriterar. Annars att involvera brett så är det ju inget fel med. Det är absolut inte fel att involvera, så klart ska näringslivet och tredje sektorn ska vara med.

Som sagt så är det ju precis där som bärkraftsarbetet har varit mest framgångsrikt och kanske så att det privata näringslivet nu faktiskt leder utvecklingen på många områden. Men hur ska politiken veta var man sätter in sina långsiktiga insatser så att vi inte jobbar så att vi bara störtar dit som det blöder utan att vi politiskt skulle kunna se framåt? Det har varit ambitionen med hållbarhetsagendan hela tiden, att det ska finnas ett kunskapsunderlag och en samsyn kring vilka områden som vi behöver jobba med. Sedan skulle det vara ett politiskt ansvar att dels lagstifta och dels anslå budgetmedel för att genomföra sådana insatser. Där tycker jag att man har fallerat från politiskt håll, man har inte gjort de sakerna. Men hur skulle man jobba på ett annat sätt?

Tack, talman! Ja, ledamot Fellman, jag tror att man måste specialisera sig. Man måste välja ett område som man går hårdare in på och verkligen bestämmer att nu är det detta som det ska hända någonting med. Jag tror inte att man kan jobba så brett som man gör idag.

När det gäller näringslivet så ser jag att näringslivet generellt är mer långsiktigt. Det är i deras direkta ekonomiska intressen att visa att de är hållbara inom många områden. Vi är dåliga på att stöda det åländska näringslivet där. När vi väljer till exempel transporttjänster så tittar vi inte på vad som är ekonomiskt hållbart för Åland som helhet, utan vi tittar på kortsiktiga vinster. Det här är en sak som jag kommer att ta upp sen. Kanske ingen förstod den kommentaren? Men vi behöver bli hållbarare här från det här hållet. Vi kan ta exempel av näringslivet.

Talman! Ledamot Måtar sade inledningsvis ungefär som att det står en sak i hållbarhetsagendan, men sedan gör vi ändå någonting annat, att hållbarhetsagendan säger en sak men sedan i andra beslut och budgetar så går vi ändå mot ett annat håll. Obundna och ledamot Måtar är ju med i regeringen och regeringssamarbete och då blir ju frågan, är ledamot Måtar nöjd med det? Eller försöker man komma in mot rätt spår såsom hållbarhetsagendan säger eller är man då mera nöjd med att vi går mot ett annat håll?

Tack, talman! Ledamoten Söderlunds fråga är ju helt berättigad. Om jag börjar så här allmänt så anser jag att ingen regering har varit riktigt duktig på att följa hållbarhetsagendan. När det sedan bär till så är det olika saker som gör att annat går före. Hållbarhetsagendan kommer som sist. Vi från Obunden Samling försökte här senast säga att det är ohållbart att köra en färja från punkt A till punkt B med bara en lastbil ombord, när den lastbilen kan transporteras tillsammans med många andra lastbilar från det privata näringslivet. Man upprätthåller en linje och det är en typisk konkret hållbarhetsfråga och den föll inte i god jord, till exempel.

Talman! Sedan sade ledamot Måtar också ungefär som att han inte tycker om abstrakta skrivningar, utan det ska vara mera konkreta saker. Jag ser det som att det är ju de här konkreta sakerna som gör att vi kanske når de mera abstrakta målen och visionerna och så. Men annars gillar jag också faktiskt konkreta saker, så jag kan hålla lite med där.

Jag tänker egentligen fråga om det här med hyckleri. Ledamot Mårten sade att vissa saker var rent hyckleri i det här meddelande. Kan Måtar ge exempel på någonting eller några exempel?

Tack, talman! Ledamoten Söderlund försöker fälla mig på eget grepp som det heter i brottningstermer. När jag använde ordet hyckleri så är det ju ett jättebra exempel på en abstraktion som kan betyda lite olika. Det betyder någonting för dig och något annat för mig. När det gäller hyckleri så ville jag inte plocka någonting direkt från hållbarhetsagendan och säga att just det var hyckleri. Ett konkret exempel är till exempel et exemplet jag gav, att när vi försöker minska på den fossila bränsleanvändningen så då spelar hållbarhetsagendan ingen roll för färjan ska fram från punkt A till punkt B, oavsett om den är tom eller inte.

Talman! Vi lever i en accelererande klimatkris. Det är utgångspunkten för att vi har en utvecklings- och hållbarhetsagenda. Agendan är välkänd och etablerad bland ålänningarna. Mycket gott har kommit ut av arbetet.
Det finns en bred förankring. Jag har varit med på alla de här stormöten som har hållits under agendans tillkomst. Jag har lärt mig mycket och sett ett engagemang som jag tycker har varit väldigt värdefullt.

Tyvärr är det också så att det finns en uppenbar risk för frustration för att människor på Åland upplever att det är en produkt med en fin blank yta som inte leder till tillräcklig konkreta, snabba och tillräckliga resultat från den politiska nivån. Det är för att vissa saker måste bestämmas här i det här rummet och drivas politiskt och om inte de blir av så blir de inte av. Politikens vardag är ett gnetande, ett stretande och det är att vara obekväm och besvärlig och att driva vissa saker fast det kostar och mot olika intressegruppers vilja.

Arbete med hållbarhetsagendan inom tredje sektorn och inom näringslivet rullar på med bra fart. Det finns en drivkraft i tredje sektorn för att man tror på den, inom företagsvärlden är det oftast av rent affärsmässiga skäl. Företagens logik är inte densamma som samhällets logik. Men det är politiken som haltar och hackar när vi inte fattar beslut om strukturella förändringar, om trafiksystem, om behovet av planering när vi inte har mod och handlingskraft.

Jag tror att det är viktigt för att hållbarhetsagendan fortsatt ska tas på allvar, att den blir lite mer påstridig i det här rummet, lite mer obekväm och lite mindre insmickrande.

Den statusrapporten och det meddelandet eller framförallt meddelandet beskriver det som har blivit gjort, de framgångar som har uppnåtts och de samarbeten som har etablerats väldigt långt faktiskt utgående från förvaltningens business as usual. Det är väldigt bra att man reflekterar över sitt arbete utgående från hållbarhetsmålen och att man gör justeringar och anpassar sina verksamheter. Men jag upplever att en beslutsamhet som är driven av en känsla av brådska och av att saker faktiskt behöver göras nu inte är tillräckligt starka i den politiska delen av arbetet. Det har i vissa fall blivit en polerad och lite självgod del av vårt etablissemang, vi säger rätt saker och klappar oss för bröstet för saker som vi har gjort och tar alldeles för lätt på det som blir ogjort.

För som statusrapporterna visar och inte bara de så är vi långt ifrån våra mål på många områden, när det gäller vattenkvalitet, när det gäller minskning av utsläpp och när det gäller skärgårdstrafiken. En hållbarhetsstrategi är inte värd namnet om det bara är en vanlig budget och en vanlig verksamhetsplan i en snygg grön kostym.

Jag ber om ursäkt för att jag pratar om Hållbart Initiativ när de inte är här, men till exempel det förslaget som Hållbart Initiativ har kommit med, att man skulle lagstifta om hållbarhetsrådet så det är mera byråkrati, det som behövs är att vi gör verklighet och att vi gör politik av det som hållbarhetsagendan talar om. Vi har redan verktygen, vi har budget varje år, vi har lagstiftning, vi måste bara jobba med politiken.

I budgetdebatten ägnar vi timmar åt att prata om en tunnel som inte blir av, men nästan ingen tid alls åt hållbarheten i trafiksystemen. Sätter man hållbarheten först så ska vi förstås prata om hur vi radikalt ska minska privatbilismen, inte att som ett klimatalibi ha busstrafik där bussarna kör tomma och så kan vi säga att vi har det, men helheten funkar inte i människors vardag.

Sätter man hållbarheten och planeten först så slutar man också prata om det privata markägandet som någonting som är heligt och orörbart. Det är en absolut spärr för sådant som skyddar vatten och naturvärden. Det finns väldigt många ålänningar som inte är markägare, de har också rättigheter och vi har också ett ansvar att utveckla och skydda för dem. Det privata markägande är för övrigt väldigt starkt skyddat redan idag.

Slutligen, några ord om tillit, trygghet och värderingar som också är en del av ett hållbart samhälle. Grunden för ett demokratiskt samhälle är en bred och jämlik representation. Grunden för en bred och jämlik representation är att man först konstaterar att det finns strukturer och fördomar som hindrar alla att komma fram. Det finns människor som inte har en tillit till samhället och sin trygghet, om de sticker ut hakan så blir de tagna på allvar och respekterade? Det finns grupper i samhället som befinner sig helt utanför ett demokratiskt beslutsfattande.
Jag tycker att det vore viktigt att radikal lyfta fram också dessa värderingsfrågor och säga: Grunden för vår demokrati och vår välfärd är vår strävan att alla medborgare är trygga och litar på att de har en plats i gemenskapen. Därför behöver vi, mer än vad vi gör nu, jobba med att inkludera ungdomars perspektiv och åsikter. Vi behöver jobba för ett jämställt parlament. Vi behöver jobba för att minoriteten ska känna sig trygg oberoende av ursprung eller andra egenskaper.

Slutligen så vill jag föreslå en bordläggning av det här ärendet till nästa plenum. Tack, talman!

Tack, herr talman! Jag är förvånad över att jag blev den enda.

Ni inledde med att tala om den accelererande klimatkrisen. Man talar om hållbarhetsagenda. Ser ni det här mera som en klimathållbarhetsagenda eller som en miljöhållbarhetsagenda?

Det är självklart både och. Det handlar om klimat, det handlar om miljö och det handlar om ett socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Tack, herr talman! Jo, jag noterar att i det första meddelandet som kom 2013 så nämndes "miljö" 300 gånger medan "klimat" ungefär 30 gånger. Det var tyngdpunkt på miljö och inte på klimat. Men sen sade ni också att man pratar om tunnel och inte om hållbarhet. Jag tycker att pratar man om tunneln så pratar man väl om hållbarhet, just som ni nämnde; ekonomisk och social hållbarhet. Det är så som jag ser tunneldebatten. Men ni ser att det inte är en hållbarhetsdebatt. Det är märkligt men vi använder orden på olika sätt helt uppenbart.

Men min önskan är inte att inleda ytterligare en debatt om tunneln. Jag skulle gärna prata om ett trafiksystem där vi ser på alla delar av en helhet som är hållbar.

Talman, lagting, åhörare! Jag tänker dela med mig av några funderingar gällande hållbarhetsagendan. Den är ju som jag nämnt tidigare Ålands bidrag till FN:s Agenda 2030.

Det förefaller ju vara så att de flesta politiker i salen ställer sig bakom Agenda 2030, vilket i sig är synnerligen förvånande då stora delar av agendan handlar om global fördelningspolitik. Detta borde rimligen få alla som har ett uns av borgerlighet i sig att dra öronen åt sig, snarare än att sluta upp bakom.

Den här så kallade hållbarheten som saluförs i Agenda 2030 då, vad har den haft för effekter? Ganska stora faktiskt!
Man har fått riktig fart på omställningen till det som man kallar förnyelsebart. Kärnkraften har avvecklats till förmån för sol och vindkraft. Så det trygga, billiga, planerbara och minst koldioxidutsläppande sättet att producera el som finns har ersatts med sol och vindkraft. Hur funkar det, tycker ni?

Utsläppen av koldioxid har ökar markant av denna omställning, då det behövs reglerkraft och marknaden har blivit galen. Elpriserna skjuter i höjden så till den milda grad att människor går omkring och fryser hemma, och tidigare livskraftiga företag kommer att gå under om man inte öser in stöd i form av skattemedel. Och detta startade långt innan Ukraina-krisen! Innan galenskaperna satte riktig fart så hade faktiskt utsläppen av koldioxid minskat markant på många platser, och detta tack var innovativa lösningar så som t.ex. värmepumpar och energiinbesparande teknik som helt och hållet kan tillskrivas marknaden. Inte politiker, inte agendor, inte policydokument och inte hållbarhetslotsar, utan marknaden!

Den fria marknaden ska naturligtvis inte gå fri från agendans manipulation, därför måste ju börsnoterade bolag könskvotera sina styrelser inom kort. Marknaden ska inte heller ges frihet att styra löner efter tillgång och efterfrågan, utan dessa ska givetvis regleras överstatligt. Familjerna ska inte heller få styra fritt över sina liv, så klart. Där måste agendan in och peta så att människor lever sina liv efter den rätta värdegrunden. Föräldraledigheten måste styras enligt den sociala pelaren.

Vill man se lite mer effekter av denna agenda så föreslår jag att man sätter sig in i vad som händer med bönderna i Nederländerna. De fråntas just nu rätten att bedriva sin verksamhet som matproducenter. Det är ett varnande exempel för oss som värnar om vår egenproduktion.

Men om vi tittar lite på Ålands egen hållbarhetsagenda då, vad finns det i den? Det finns naturligtvis mycket av samma tankegods i den. Självklart är det fullt av klimatmål som skulle få otroligt stora negativa konsekvenser för ålänningarna utan att påverka klimatet ett enda dugg.

Jag minns då jag arbetade för att försöka bevara reservkraftverket G1. Vi kontaktade högskolan för att höra om de hade nytta av G1 i sin utbildning. Dom meddelade att de skulle ha stor nytta av att kunna undervisa på kraftverket, men tack vare hållbarhetspolicyn så var man tvungen att konvertera motorn till miljöbränsle för att de skulle kunna befatta sig med den. Ren signalpolitik, helt utan verklig nytta.

Det jag tänker är att om man faktiskt menar allvar med sin hållbarhetssträvan, så bör man se över så väl det offentligas, som sin egen energiförbrukning. All, precis all energi gör miljöavtryck, oavsett om man kör en flång ny elbil eller en gammal fossilbil.
Lider man av klimatångest, verklig eller enbart påstådd, så borde man fundera på vad man själv kan göra för att spara energi.
Det blir ju liksom lite skenheligt när man står här och oroar sig för klimatet, men gärna tar flyget till en annan plats, där man kan träffa andra människor som också flugit dit, som man kan oroa sig för klimatet tillsammans med. Eller när man inte kan tänka sig att minska antalet avgångar med färjor som går näst intill tomma, så när som på enstaka lastbil. Eller att köra bilfärjor till obebodda öar. Jag ser gärna att vi lägger mera krut på sådant som vi faktiskt kan påverka och som kommer att göra en synbar skillnad för såväl ålänningar som turister.

Tittar man på botten av våra vikar så ser de ju inte direkt trevliga ut, visst vore det bättre att lägga krutet där på våra vatten? Där finns en del pengar i budgeten. Det industriella trålfisket förefaller vara ett stort hot mot Östersjöns hela ekosystem, vilket såväl ledamot Påvals, Eriksson som Holmström har lyft tidigare. Sälens inverkan på beståndet av fisk, bland annat sik har lyfts av ledamot Lindholm som besitter goda kunskaper i ämnet. Predatorers påverkan på sjöfågelstammen är en ren katastrof, vilket jag själv och många andra har lyft i salen, och där kommer några konkreta åtgärder i den nya jaktlagen, även om det krävs mycket mer. Detta är bara några få exempel på punkter där vi borde lägga krutet istället för signalpolitik som inte gör någon nytta.

Vad tror ni skulle hända med Åland utan hållbarhetsagendan? På vilket sätt skulle det märkas i samhället om vi slutade lägga pengar på att ta reda på hur många som upplever sig ha möjlighet att ”Blomstra”? Hur kan man ens på fullaste allvar fråga vuxna människor om de känner att de kan ”blomstra”? Vad betyder det ens? Det är ju någon form av teletubbiepråk. Tinky Winky frågar Lala om han känner att han kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle? Alla vet att vi är på väg in i stora ekonomiska trångmål, alla vet vad som händer med energipriserna och alla vet vad som händer med inflationen. Och vi lägger pengar på att prata om att blomstra!

Vi kunde tidigare i den här debatten höra Liberalernas gruppanförande där ledamot Zetterman berättade att hon blev sorgsen när hon av ledamot Josefsson fick höra att Centern inte står bakom hela rapporten ”Strukturella hinder för uppnåendet av målen i utvecklings och hållbarhetsagendan”. Jag kan inte förstå vad det är att bli sorgsen över? Här kommer därför lite tröst till Liberalerna. Att man inte står bakom den här rapporten är ett sundhetstecken. Allt som inte luktar Sovjetunionen är ju ett strukturellt hinder enligt den här rapporten.

Vidare nämner Zetterman med sorgsen, nästan uppgiven röst ”Att sitta här och säga att man inte stöder en rapport framtagen av sakkunniga, det känns inte riktigt bra”. Jag förstår inte det resonemanget? Inte behöver man väl stå bakom en rapport bara för att den påstås vara framtagen av sakkunniga? Jag kan tänka mig att om jag samlar ihop några sakkunniga som får skriva en rapport, så lär risken vara ganska stor att Liberalerna har svårt att ställa sig bakom den. De sakkunniga är ju dessutom anonyma, så hur är det tänkt att man ska kunna värdera deras ”sakkunskap”?

Inte har vi ju råd att trycka upp en massa pamfletter om att människor ska blomstra eller att avlöna människor som istället för att producera sitter och pratar om hur hemskt det är med privat ägande. Ingen vill ha ett ohållbart samhälle. Men att införa global kommunism är inte rätt väg att gå. Lägg ner den här agendan nu, den tillför inget av nytta för det åländska samhället. Tack för ordet!

Talman! Det får ju förstås ledamot Egeland tycka, precis som han vill, att hela arbetet med hållbarhetsagendan ska läggas ned. Det tycker inte en majoritet av ålänningarna enligt min uppfattning och definitivt en majoritet av lagtingsledamöterna tycker inte det. Sedan är det helt klart att arbetet kan struktureras och blir bättre hela tiden.

Men jag ifrågasätter, det brukar hänvisas till en av de här stora konspirationsteorierna att man rackar ner på Agenda 2030. Vad tycker ledamot Egeland är så fel med att man ska försöka utrota fattigdom, att man ska ge alla barn och ungdomar en god utbildning, att vi ska hitta fredliga lösningar och vatten och sanitet för jordens befolkning? Vad är det som är så fel med det, ledamot Egeland?

Tack, talman! Tack ledamot Sjögren. Nu menar jag inte att hela arbetet ska läggas ner. Jag säger att den här agendan kan vi lika gärna lägga ner. Det går att arbeta hållbart utan att sitta och ha ändlösa möten med ouppnåeliga mål och drömmar om att blomstra. Men gällande Agenda 2030 så är det klart att det är jätte vackra ord som står i Agenda 2030. Men om man tänker lite längre, hur ska det genomföras? Då är det ju en global fördelningspolitik, det är det som hela den agendan handlar om i stort sett.

Talman! Jag ser inte alls kommunistspöken i alla hörn som ledamoten Egeland verkar göra. Det handlar ju om målsättningar och också hur man bedriver samhällen och att man på ett globalt forum tar ställning för att man tycker att det är viktigt att alla barn och unga får gå i skola, både flickor och pojkar till exempel. Vad är det för fel med det? Det förstår jag överhuvudtaget inte.

Jag är helt säker på att lagtinget skulle ha tagit emot en ny rapport, en ny vision, om landskapsregeringen skulle ha satt igång det arbetet. Ledamot Egeland är ju en del av majoriteten. Ledamot Egeland har varit med och godkänt det här meddelandet. Varför gör man inte om allting? Att stå här och klaga, det liknar ju ingenting. Kom igen nu ledamot Egeland!

Tack, talman! Nu är det ju inte så att jag tycker att det är något fel att pojkar och flickor ska få gå i skolan och det tror jag faktiskt att ledamot Sjögren förstår också.

Sedan tycker jag väl också att det blir lite löjligt när ledamot Sjögren försöker få det att låta som att jag på något sätt skulle kunna påverka vad som står i det här meddelandet. Jag tror att både Sjögren och jag förstår att mina möjligheter att påverka det i större utsträckning är tämligen begränsade.

Tack, herr talman! Jag vill börja med ett citat av den före detta CIA agenten Amaryllis Fox som jobbade som infiltratör fram till 2010. Hon sade: "Everyone believes they are the good guy". Och det är precis lite där som jag tycker att det brister i resonemanget hos ledamot Egeland här.

Tanken bakom Agenda 2030, tanken bakom utvecklings- och hållbarhetsagendan och andra dokument som man väljer att göra på det här sättet så är ju att man gör saker och ting bättre tillsammans. Man gör saker och ting bättre i samarbete och samverkan över gränser. De som står bakom det här och vi som står bakom hållbarhetsagendan så anser att det här är ett bra sätt att göra det på. Att sedan som ledamot Egeland stå här uppe och konspirera kring att det ska vara globala konspirationer och fördelningspolitik och allt vad vi pratar om. Tror man verkligen att det finns någon sorts ond konspiration bakom det här som är ute efter att samla makt totalt tanklöst utan att detta mål egentligen ska uppnås? Vad är då tanken?

Jag måste nog säga att jag uppfattade inte riktigt vad frågan var. Vad är det som ledamot Påvals vill att jag ska svara på?

Jag uppfattar att man egentligen inte ska ställa så mycket frågor i replik, utan mera en löpande diskussion.

Frågan var: Uppfattar alltså ledamoten Egeland att det finns någon sorts konspiration bakom de här dokumenten? Att det skulle vara någon typ av global konspiration för att centralisera makt framför de praktiska syften som finns i dem, och att man ska påbörja arbetet i samverkan, påbörja arbete över gränserna och påbörja arbete i en vision och sedan konkretisera den vartefter. Det är lite det som jag uppfattar med dessa dokument, både Agenda 2030 och utvecklings- och hållbarhetsagendan. Vad tror Egeland själv att syftet är bakom? Tror Egeland att syftet är att man ska försöka centralisera makt och skapa någon sorts global fördelningspolitik för de högre eliterna? Det låter lite osäkert vad syftet är.

Ja, vad syftet är, det kan vi ju spekulera i naturligtvis. Följden blir ju naturligtvis att det blir en centraliserad politik och den blir styrd på ett mycket mindre sätt från nationalstater eller från landskap. Det är ju definitivt så det blir.

Talman! En sakkunnig rapport är vad den är. Det är inte fråga om man stöder den eller inte. Däremot handlar politik om huruvida man stöder det eller inte stöder det.

Vi har nu ett meddelande och ett regeringsprogram. Vi har budgetar som bygger på hållbarhetsagendan. Vi har en talman från samma parti som ledamoten Egeland som sitter med i hållbarhetsfrågor och formar hela hållbarhetspolitiken. Vem är det som ledamoten Egeland är i opposition mot? Är det hela lagtinget? Är det oppositionen som man är i opposition mot? Eller är det de facto regeringen och sin egen partiordförande som aktivt driver de här frågorna i den riktningen som ledamoten uppenbarligen finner olämpligt?

Tack, talman! Tack ledamot Zetterman. Jag kan nog inte svara på vem jag riktigt är i opposition mot. Jag företräder mina väljare, det är det jag gör här.

Talman! Att få ett politiskt förstående handlar ju också om att förvalta det. Det kan man göra antingen genom att beklaga sig hur ett ärende har gått i talarstolen eller så försöker man påverka på riktigt. Ledamoten Egeland tillhör ett parti som har infrastrukturministerposten och som har en av de få politiska posterna i hållbarhetsrådet. Man är också ett av tre partier i landskapsregeringen. Man torde alltså således kunna påverka politiken. Alltså betyder det att ledamot Egeland inte klarar av att föra fram sina synpunkter på ett sådant sätt att de får genomslag i regeringsarbetet? Eller varför går så lite i den linje ledamoten vill att de ska gå?

Tack, talman! Den där satt ju precis där den skulle. Nej, naturligtvis är det så att jag får inte igenom speciellt mycket av det som jag skulle vilja få igenom. Om det råder ju inget tvivel.

Tack, talman! Om man är med i processer så kan man påverka dem. Jag kan inte minnas att jag har sett ledamot Egeland en enda gång i något av de sammanhang där man diskuterar de här frågorna eller där agendan utformas. Så man får väl dra slutsatsen att ledamoten Egeland i det här fallet ser sig själv som ett hjälplöst offer, helt utan makt.

Min fråga är: Finns det, enligt ledamoten Egeland, någon sakkunskap eller någon vetenskaplig grund för kunskap som är objektiv? Eller finns det bara olika åsikter där man kan välja att tro på saker eller inte tro på saker? Kan man någonsin leda någonting i bevis? För utgående från det som ledamoten Egeland säger så finns det inga sanningar. Det finns bara åsikter.

Tack, talman! Tack ledamot Fellman. Nej, jag ser inte mig själv som ett hjälplöst offer. Jag förstår heller inte det här. Jag håller helt med om resonemanget att det är ju fakta som styr mig, det är fakta jag är intresserad av. Jag är inte intresserad av åsikter. Jag är inte speciellt intresserad av känslor heller. Jag är bara intresserad av fakta. Jag vet inte var någonstans i mitt anförande jag antydde något annat?

Jag uppfattade det som att ledamoten Egeland avskrev hela den kunskap, vetenskap och forskning som ligger till grund för FN:s arbete med Agenda 2030 och också den vetenskap och forskning som ligger till grund för vår hållbarhetsagenda. Så den har man avskrivit och det är det som ledamoten Egeland vet och kan som är det sanna.

När det gäller global fördelningspolitik så vet jag inte riktigt vad ledamoten Egeland menade när han sade det, men jag tycker att det är en bra sak. Vi på Åland är en del av världen och en väldigt rik del av världen. Det är klart att vi, som den rika del av världen som vi är, måste sträva till att inte förstöra andra människors, andra länders och andra regioners livsvillkor utan vara med på ett globalt solidariskt sätt och se till att alla människor i världen har det bra.

Tack, talman! Nej, jag tror att Fellman nog har tolkat mig lite galet när det gäller de vetenskapliga bitarna. Det kan jag inte alls känna igen mig i. Däremot så skiljer sig vår syn på huruvida det är positivt med global fördelningspolitik eller inte. Man kan hjälpa människor på andra sätt än att fördela medel.

Tack, talman! Tack ledamot Egeland. Ledamot Egeland gillar att utmana, det måste man ju verkligen säga när han håller sina anföranden och pratar mycket om galenskaper och så vidare. Det får mig att ta replik för att jag måste säga att jag höll inte med om mycket av vad du sade i ditt anförande, tyvärr.

Jag skulle speciellt vilja höra lite mer om energieffektivisering och värmepumpar, jag kände att du ville lite såga den möjligheten. Du får gärna utveckla. Varje oanvänd kilowattimme är bra för miljön och plånboken. Hela hållbarhetsagendan syftar till att förbättra vår miljö, förbättra vår ekonomi och så vidare. Hur resonerar egentligen Egeland i de här frågorna? Kom gärna med förslag!

Tack ledamot Mansén. Antagligen så uttryckte jag mig otydligt eller så missförstod ledamot Mansén mig helt och hållet. Jag tog energieffektivisering och värmepumpar som två exempel på där marknaden har gjort stor nytta, där vi har kunnat sänka energiförbrukningar med hjälp av marknaden. Det har funnits ett behov och marknaden har tillgodosett det behovet med hjälp av smarta lösningar, såsom de två exempel som jag nämnde bland annat.

Tack, det är bra. Då kommer vi in på just det här med energieffektiviseringar. Jag skulle gärna höra lite mera exempel. Fast Egeland kanske vill ge sken av att han kanske inte är miljöförespråkare alla gånger, men kom gärna med förslag. Hur ska vi kunna göra energieffektivisering? Vad borde vi jobba med och vad borde agendan jobba med konkret? Det vill jag gärna höra mera av, att agendan skulle vara mera konkret, om jag uppfattade ditt anförande rätt. Kom gärna med tankar och idéer! Hur borde vi göra för att få ett hållbart Åland för nästa generation?

Tack, talman! Tack ledamot Mansén. Rent konkret så är det väl svårt för mig att stå och säga just exakt vilka åtgärder vi skulle ta till. Men generellt så är det att sänka sin energiförbrukning, och det var det jag sade i anförandet också. All energiförbrukning är ju av skada för planeten. Så enkelt är det. Så den måste man ju på alla sätt försöka få ner, om man nu menar allvar med sitt hållbarhetsarbete.

Sedan är det alldeles oavsett om vi använder energi i form av fossilt eller om vi använder det i form av kärnkraft eller om vi använder det i form av vindkraft eller hur vi nu producerar vår el, all energi gör påverkan på miljön. Då menar jag att det bättre att jobba med att försöka få ner energiförbrukningen.

Tack, talman! Det här kan säkert klassas som ett sådant här stämningsförstörande debattinlägg från talarstolen, men jag vill påpeka att vi inte befinner oss på ett trevligt födelsedagskalas utan vi är de människor som valts av befolkningen för att vara lagstiftare och fatta beslut. Ålänningarna litar på att det är vi som ska fatta beslut och se till att dessa genomförs. Jag tycker att vi behöver tala klarspråk här.

I lagtinget får presenterat för oss statusrapport efter statusrapport och här fungerar arbetet bra; rapporterna är fina och de är bra skrivna. Den stora frågan är hur de egentligen implementeras och arbetas med på daglig basis runt om i landskapet och vem som ansvarar för resultaten. Allt från hälso- och sjukvård till landskapets verkstad behöver vara med i arbetet. Det behövs en agenda för att följa upp och återkomma till annars blir det bara tomt prat.

På tal om verkstad, i själva verket på den politiska nivån, så sker få konkreta framsteg. Om man granskar regeringens beslut och lagstiftning under den här perioden så finns väldigt få lagar som går igenom en granskning om man utgår från hållbarhetsagendan. Man har till förmån för tillväxt istället för hållbarhet lättat allt från tobakslagstiftningen och alkoholförsäljningen. Man har köpt in fossildriven skärgårdsflotta, inga fossilfria bussar rullar på våra vägar och man har försämrat kollektivtrafiken i staden där den skulle ge mest nytta för pengarna på ett enkelt sätt. Man har nästan inte alls minskat på utsläppen. Man har ändrat lagstiftning som uppmanar till ökad konsumtion alla dagar i året och en massa annat. Listan kan göras ganska lång om man granskar den utifrån hållbarhetsagendan. Vad hjälper det med dokument och rapporter om den konkreta politiken som ålänningarna ser i vardagen är tvärtom?

Talman! Vi som är invalda i lagtinget har ett ansvar här att våga fatta beslut baserade på vetenskap och forskning. Vi måste vara modiga och framförallt våga fatta de obekväma besluten. Att börja en omställning av ett samhälle eller folks vanor och attityder vare sig det gäller fysiska miljöer eller vissa inskränkningar på människors rätt är överhuvudtaget inga lätta saker. Det är nog få av alla ålänningar som inte på ett konkret sätt märkt av obalansen i klimatet och miljön. Det här är allas ansvar.

Hetta, torka, obefintliga årstider och algblomning, vi borde kanske byta fokus helt och istället för att tala blomsterspråk prata om de ekonomiska nackdelarna som följer för Åland om vi fortsätter hålla på som vi gör. Att prata blomsterspråk verkar inte riktigt nå fram till tillväxtivrarna som ivrar på ohållbara grunder och tror att jordens resurser är oändliga.

När havet är så tjockt av alger så det inte går att bada längre på stränderna, inte ens i våra insjöar och skyddade vikar, vem vill komma hit och turista? När den vattenkylda snipan hostar och frustar för att kylsystemet är fullt av alger, vem vill åka runt i den åländska skärgården och njuta av den? När havsbotten är brun och död och de enda levande varelserna är maneter, vem kommer till Åland för att fiska? Hur mycket tappar våra företag under sommaren om Åland inte längre kan marknadsföras som en sommaridyll? När vandrare och bärplockare hittar sopgropar i skogen och brasor med köksinredning som bränts upp, vem ska då njuta av att vandra på våra bekostade vandringsleder? Och när dricksvattnets framtid på Åland är hotad, hur ska vi kunna bli flera och ta emot flera? Stanna stopp och tänk efter här! Det här är något vi själva gör, det är inget klimat eller något sådant, det är vi själva.

Talman! Nu kanske man tycker att det blir domedagsstämning i lagtinget, men det behöver det inte vara. Många av de saker som var tillåtna förr är förbjudna idag och är sådant som den stora massan aldrig skulle drömma om att göra igen.

Lagstiftning på folkhälsoområdet har tagits i många små steg, t.ex. att förbjuda freoner i hårspray, strama till lagstiftningen angående tobaksbruk i offentligheten och förbjuda skadliga ämnen i bekämpningsmedel osv. Listan kan göras lång. Små, små steg, ingen tar skada av det idag, eller hur? Är det någon idag som är sugen på att spruta lite DDT hemma i lägenheten eller sova under en filt behandlad med insektsmedlet Eulan som dessutom gjorde att filtarna var mer odödliga än människorna? Numera vet vi att man inte ska dumpa sitt toalettavfall i havet och att det inte är en god idé att sänka påsen med plastavfall med en sten ner i viken när du är ute med båten. Är det någon som tar skada av det idag? Nej, jag skulle inte tro det.

Åland är litet, det betyder inte att vårt ansvar för klimat och miljö inte har någon konkret betydelse. Miljö- och klimatarbetet betyder inte att det blir sämre för dig trots att det kan upplevas att inskränka på din rätt att kanske kissa i havet eller ha bilen på tomgång en timme i stan. Saken är den att utan ett konkret miljö- och klimatarbete blir det sämre för alla, också för ledamöterna Egelands och Toivonens väljare.

Utan rent vatten, utan ren luft, utan levande skogar, biologisk mångfald och välmående människor är Åland ingenting. Vi har havet, vi har naturen, vi har litenheten och varandra. Vi måste anpassa oss så fort som möjligt för att leva i symbios annars är vi alla förlorare. Det behövs en agenda och en väg framåt.

Tack, herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Eckerman för ett jättebra anförande. Man ska inte egentligen säga att det här är en generationsfråga, på ett sätt är det kanske det. Jag och ledamoten Eckerman är uppväxta i den generationen som blev i trummade miljökunskap om de här sakerna för att den föregående generationen tog det på allvar och förmedlade det.

Nu är vi båda här idag i beslutande ställning. Det är viktigt att de kommande generationerna får ta del av den nya kunskapen som vi har och att de också gör det och intresserar sig för politik. Och med den lilla åsnebryggan så vill jag prata lite om delaktighet.

För två veckor sedan anordnades ett seminarium med rubriken "Kvalitet i ungdomsarbetet". På det seminariet, där jag tillsammans med flera här i salen var, så fanns ungdomar, ungdomsarbetare och politiker från olika nivåer och andra intresserade. Även ungdomsminister Hambrudd var på plats höll ett summerande anförande i slutet av seminariet. Det seminariet hade just koppling mål 2 om tillit och delaktighet.

En av frågorna som diskuterades i bikupor var hur ungdomar får mer makt och inflytande i samhället. Man märkte snabbt i de här bikuporna och även i den här stora diskussionen i slutet att frågan ledde in oss på aspekter kring delaktighet i samhällsbygget och hur det är en av grundbultarna i en liberal demokrati att det finns en tvåvägskommunikation mellan väljare och beslutsfattare. Och att man också får generationer och personer som annars kanske inte har varit intresserade tidigare av politik att intressera sig av samhällsbygget och av beslutsfattandet.

När man pratar om de här sakerna, om barn och ungdomars delaktighet och barn och ungdomars inflytande, så är det egentligen samma sak man pratar om, oavsett vilken ålder vi pratar om. Man pratar om, hur får vi en större andel av befolkningen att intressera sig för samhällsfrågor och därmed också öka kunskapen?

Herr talman! Ökar vi kunskapen och intresset för samhällsbygget så detta det bästa botemedlet mot polariseringar, mot populism och mot odemokratiska makter som vill ta makten och har makten som främsta mål.

Herr talman! Det som är viktigt att ta i beaktande, när vi pratar om att skapa delaktighet och göra personer och ungdomar intresserade av samhällsbygget, är att möta personer på rätt arena. Tänk att alla människor har olika utgångspunkter. Det finns de som är färdigt intresserade av politik och av samhällsfrågor. De behöver en viss typ av arenor för att fångas upp och för att få sin röst hörd. Där finns det elevråd, ungdomsparlament, skunkläger, olika praktiker och barnkonventionspiloter på Rädda Barnen med mera. Det finns en väldigt bra uppsjö just med de insatserna idag för barn och ungdomar. Det skulle vara bra om vi också kunde identifiera vilka typer av de formaliserade insatserna som kan finnas för andra åldersgrupper i samhället.

Andra personer och andra ungdomar har en annan utgångspunkt. Kanske en utgångspunkt där man inte är uppväxt med en samhällsdiskussion och där man har fullt sjå med sitt. Man tänker inte så mycket på vem som sitter vid makten. Man tänker inte på vilka mål samhället har och hur det påverkar en själv och vilka möjligheter som man själv har att inverka. De här ungdomarna behöver man fånga i deras vardag. Man behöver fånga dem på de arenor som de är vanligtvis. Här är det viktigt, och det framkom i diskussionen på Uncan, att man behöver inhämta de här åsikterna och idéerna just på ungdomsgårdar, i skolan och inom andra fritidsaktiviteter i vardagen där man annars verkar. Det är viktigt med en vuxen medveten person som lyssnar med rätt öron och tar de diskussionerna och fångar upp idéer och åsikter av ungdomarna.

Samma gäller även våra vuxna medborgare. De olika metoderna skiljer sig åt i praktiken, men exempelvis politiker som står och grillar korv utanför Mattssons i Godby eller någonstans där människor rör sig. Man lockar in folk till en diskussion, man kan få någonting i handen eller någonting att äta eller dricka och kan ta en diskussion. Det är viktigt att ha en inbjudande kultur.

Herr talman! På Åland har vi goda förutsättningar att förbättra allmänhetens samhällsintresse. Det är ju av det enkla skälet att vi är ett litet samhälle med korta avstånd, både geografiskt men vi har även korta avstånd mellan beslutsfattare och medborgare. Här tror jag vi har goda förutsättningar, genom de ordinarie verksamheterna som vi har i samhället idag, att vi kan öka på medborgarnas och ungdomarnas intressen av delaktighet i samhället. Tack så mycket!

Tack, talman! Bästa lagting, åhörare. Kort tänker jag föra fram följande. Det har kommit fram i debatten tidigare idag att kommunerna ska man inte beakta så mycket eller hantera så mycket när det gäller hållbarhetsagendan. Men jag tycker att ingenting kan vara mera fel. Vi måste ändå tänka oss att en dålig ekonomi möjliggör ju inte så mycket strategiskt arbete när det gäller miljö och klimat. Dålig ekonomi är något som det offentliga Åland lider av idag. Jag tror nog att den offentliga ekonomin och allt vad den innebär är elementärt att ändå ha med hela tiden.

Sedan har det också kommit upp att man kanske inte är borgerlig om man tycker att hållbarhetsagendan är av godo. Jag må väl säga att det politikerna ska göra både på EU-nivå och på nationell åländsk nivå är ju att hantera lagstiftning. Lagstiftning är ju elementärt för företagen, en lagstiftning som både är förutsägbar, konkurrensneutral och speciellt långsiktig, vilket företagen efterfrågar. Det gör också att företagen idag går i bräschen för hela omställningsarbetet.

Det som jag egentligen tänker säga är en liten färdkost. Vi pratar ofta om att vi inte ska jobba i stuprör inom det offentliga Åland och det gör vi ju tyvärr rätt mycket. När man ser innehållsförteckningen på detta meddelande så tycker jag att den bilden förstärks ganska kraftigt. För mig känns det som att vi jobbar i stuprör när man läser igenom meddelandet och ser att det finns ju närmare 30 olika enheter och avdelningar som på något sätt har sina egna målsättningar och syften, vilka i sig är bra. Men det borde ju på något sätt vara mera samordnat och invävt i varandra. Nog tycker jag att det här förstärker och lite cementerar det här stuprörstänket som vi på Åland måste komma bort ifrån. Här kanske man ändå i framtiden kan tänka lite bredare för att allt hänger också ihop. Det som är elementärt för utbildningsbyrån är elementär finansavdelning och är elementärt för näringsavdelningen etc. Det finns många tangeringspunkter och på det sättet skulle man också kunna komma ifrån stuprörstänket. Tack!

Talman! Borde framtida generationer ha en egen ombudsman? Så började dåvarande lantrådet Sjögren debatten om det första meddelandet om hållbarhetsarbetet i september 2018. Och visst var hon någonting viktigt på spåret.

Mycket har gjorts, men mycket återstår i hållbarhetsarbetet. Då 2018 pratade jag om läkemedelsrester i vattnet, jämställdhet, men även vikten av ett proaktivt folkhälsoarbete och avsaknaden av en ungdomsmottagning. Det var ett anförande som nästan skulle kunna återanvändas.

Målen i hållbarhetsagendan är det lätt att vara ense om, vägarna dit, eller hur nära målen vi är kanske det finns flera uppfattningar om. Att den här regeringens jämställdhetsarbete går i någon slags tango, är det flera än jag som observerat. Ett steg fram, sju tillbaka. Men skrivningar om jämställda löner 2026 finns, men är otydliga. För jämställdhetsarbetet skulle jag önska att landskapsregeringen lade i en högre växel.

Talman! Rent vatten och ett rent Östersjön vill vi alla ha. Ett strategiskt uppströmsarbete för att förhindra läkemedelsrester i vatten anser jag fortfarande att behövs. Problemet med övermedicinering, främst av äldre personer vill ingen ta ansvar för men kanske den nya vattenlagen kan minska på läkemedelsrester i vattenmiljön genom krav på effektiva metoder för rening, men samtidigt behövs aktiva val av gröna läkemedel, eftersom användningen av läkemedel ökar och därmed rester i avloppsvattnet och i Östersjön.

Redan vid de ursprungliga källorna som sjukhus, läkemedelsindustrin och hushåll behöver rester minimeras så att fiskarna slipper få cocktails av läkemedel. Ett speciellt fokus på antibiotikarester i våra vatten behövs och problemen med antibiotikaresistens kan vi inte heller blunda för.

Sedan vill jag gå över till rapporten om strukturella hinder som tagits fram som ett steg i hållbarhetsarbetet och är en översiktlig sammanställning som pekar på bristen på samordning och avsaknad av helhetsgrepp speciellt i det proaktiva hälsoarbetet. Ni kanske kommer ihåg att jag lämnade in en motion om behovet av strategiskt folkhälsoarbete och jag tycker rapportens författare uppfattat och konkretiserat bristerna här på ett bra sätt.

Rapporten pekar på att ett av de strukturella hinder som finns är att det på Åland saknas lagstiftning som gör att det finns ett samordnat och strukturerat sätt att jobba förebyggande med t.ex. barn och ungas mående. Det finns många som har ansvar för en del av ungas livssituation och mående, men ingen har ett ansvar för helheten och det läggs för lite fokus på att förebygga problemen.

Ingen vill ta helhetsansvaret och ingen sätter upp gemensamma mål, prioriteringar och handlingsplaner för att kunna jobba mer tillsammans på ett mer strukturerat sätt. Med tanke på allt som redan görs skulle det gå att nå betydligt bättre resultat om det fanns någon som samordnade allt, enligt rapporten. Vi är så bra på att arbeta i stuprör, enligt mig.

Rapportens respondenter pekar på den åländska kommunstrukturen som en orsak till bristen på samordning. De anser att kommunerna är för små och för resurssvaga för att jobba med frågan. Det kommunala självbestämmandet går före och gällande lagstiftning tvingar inte, eller skapar incitament för samhällets olika aktörer att jobba förebyggande med barns och ungas välmående. Det viktigaste som saknas i den åländska lagstiftningen gällande barn och unga är en så kallad Islandsmodell med en åländsk touch, med till exempel fritidsaktiviteter i direkt anslutning till skoldagen. Precis samma uppfattning har Liberalerna i den här frågan och vi var bra på gång med det under den förra mandatperioden.

Dessutom upplever respondenterna att det ofta saknas tillräckliga anvisningar och resurser för att se till att ny lagstiftning efterlevs. Det är ingen vits att vi har egen lagstiftning om ingen följer den. Så långt den rapporten.

Vi går till en annan rapport. Den om ålänningarnas hälsa som tas fram i höst, enligt meddelandet, vilket jag ser fram emot. Kanske vi skulle behöva ett folkhälsoråd med mandat att se till att insatser och prioriteringar är rätt. Vi behöver en systemomställning även inom vården, vi behöver ställa om till mera förebyggande vård och tidiga insatser. Man brukar säga att den bästa och billigaste vården är den som inte behövs. Vi behöver då bli bättre på att tillgodose ålänningarnas behov av sjukvårdsupplysning dygnet runt, och skapa förutsättningar så att den som vill och kan ta ansvar för sin egen hälsa får möjlighet till det, då minskar vi vårdkonsumtionen så finns många euro att spara.

Likaså behöver bashälsovården få tillräckliga resurser, nu är köerna alldeles för långa till barnrådgivningen och så kan vi inte ha det.

Det proaktiva hälsoarbetet är långsiktigt, samtidigt som det är här och nu. Att förebyggande hälsoarbete lönar sig brukar alla politiker vara ense om, men det ser vi alldeles för lite av det.

Vi behöver bygga ett resilient Åland. Vi behöver ett strukturerat hälsoarbete med tydliga prioriteringar för att även få resilienta ålänningar. Tack, talman!

Talman! Ombudsmannamyndigheten hade förra veckan en presentation av hur psykiatrin på Åland fungerar. Där kunde man konstatera att psykiatrin måste fokusera på dem med psykiatriska diagnoser. Det förebyggande arbetet behövs göras på andra platser i samhället, kommunerna och tredje sektor och så vidare. Det fanns också ganska stor samstämmighet bland aktörerna om att det de facto inte är resursbrist som råder, utan snarare är det brist på samordning. Detta tycker jag att vi ser i område efter område. Det är inte bristen på pengar och det är inte bristen på antalet anställda, utan det är bristen på koordinering av vad vi gör. Vi har ganska mycket PAF-medel som går ut och som kunde arbeta med just förebyggande, men folk hittar inte riktigt rätt.

Tack, talman! Precis. Jag hade förmånen att delta i samma seminarium om psykiatrin som ledamot Zetterman. Det finns en uppfattning, är min uppfattning, att det är vården som ska göra det förebyggande, det proaktiva hälsoarbetet. Men det görs ju egentligen av andra aktörer. Vi har bashälsovården, rådgivningsverksamheten och primärvården som finns på ÅHS. Men de här tidiga insatserna och det strukturella hälsoarbetet görs av andra aktörer. Jag kan också tänka samma ibland, till exempel om man jobbar med ANDTS-frågor, då finns det jättemånga som jobbar med det, men det är svårt att jobba mot samma mål.

Talman! Jag brukar ibland leka med tanken om att när man tilldelar PAF-medel till sociala sektorn så skulle man dels kräva att verksamheten skulle vara evidensbaserad, men att man också skulle få ekonomiska morötter av att samarbeta med andra föreningar och annan verksamhet. Därför att det är ofta detta som man ser som problematiskt. Vi har jättefina organisationer, men också där jobbar var och en för sig. Min uppfattning är att vi har ett system som gynnar stuprörsarbetet. På tal om systemomställningar så borde vi förändra systemet för tredje sektorns ekonomiska tilldelningar så att det faktiskt skulle ge ut mer effekter. Jag vet att när det tidigare pågick ett forskningsprojekt som handlade om att bryta ensamhet hos äldre så var det samma sak. Man trodde att man skulle tillföra nya aktiviteter, men det blev att handla om att föra personerna till befintliga aktiviteter som redan skedde.

Tack, talman! Jag stiftar gärna en lag emot stuprörsarbetet. Jag tror att vi behöver det.

Men tillbaka till det här med evidensbaserat så det håller jag absolut med om. Jag ser också att vi tillsammans med högskolan, tredje sektorn, kommunerna och äldrevården skulle kunna ha olika forsknings- och utvecklingsprojekt om hur vi gör saker på ett bättre sätt, ett effektivare sätt eller så. Här finns möjligheter.

Talman! Hållbarhetsagendan för Åland är en ambitiöst dokument med flertalet goda målformuleringar. Människor från olika sektorer har varit involverade i processen och framtagningen av agendans sju hållbarhetsmål. Det är ett arbete som man från den åländska förvaltningen lyfter med stolthet på nationell och internationell nivå och som flera gånger uppmärksammats i större sammanhang. Målen som agendan har satt är ambitiösa och uppföljningen av agendan lika så.

För alla de som till vardags engagerar sig i agendan och dess utvecklingsmål är agendan ordentligt förankrad och man känner till de strategiska målbeskrivningarna. Men till exempel jordbrukssektorn och livsmedelsindustrin, som sysselsätter nära 1 300 personer, och som är relevant för mål 3: God vattenkvalitet, mål 4: Ekosystem i balans och biologisk mångfald samt mål 7: hållbara konsumtions och produktionsmönster. Skulle man ta sig för och intervjua en bråkdel av dessa 1300 personer gällande kunskapen om hållbarhetsagendan så tror jag inte att så många reflekterar över den i sitt dagliga arbete och inte heller är så jätte insatta i vad den faktiskt säger.

Trots agendans vara eller icke vara har som exempel många företagare inom lantbruksbranschen ändå valt att investera i åtgärder för till exempel ett mer hållbart vattenbruk, energibesparande åtgärder och anläggningar för god djurvälfärd m.m. Att man gjort dessa investeringar har att göra med ett stort lokalt engagemang för bygden, för vattnet och för den jord och skog som man över generationer brukat och förvaltat. Marknaden och ny kunskap har också en stor betydelse samt att det finns morötter inom LBU-program och andra stödformer som t.ex. möjlighet till investeringsstöd och liknade hjälpmedel för att minska kostnader och öka lönsamhet.

De som dagligen jobbar med händerna i myllan förstår nog komplexiteten inom respektive målformulering och kämpar dagligen med marknadens krafter för att kunna lägga den tiden som behövs på t.ex. odlingen och dess lönsamhet där marginalerna många gånger är små. När det blir pengar över ser man till att investera i åtgärder som är miljömässigt kloka och som ger avkastning både för miljön och för plånboken.

Det jag försöker säga är att målen måste vara realistiska, mätbara och att förankringen finnas hos de personer som i praktiken ser till att de uppfylls. Om jag återgår till lantbruksbranschen, för att det är den som jag känner bäst och det är en bransch som enligt agendan skattning står för 15 % av utsläppen. Som jag ser det är det tyvärr inte realistiskt att vi har ett fossilfritt lantbruk vid 2035 även fast gemene jordbrukare skulle önska det och agendan uppmanar till det. Jag vill därför betona att det är viktigt att det finns relevans i de mål som man formulerar. Finns det inte det blir det mer fina ord som inte motiverar framom engagemang och att nå resultat.

Den privata äganderätten på Åland är stark och de som lever med och i naturen har ett stort engagemang för dess förvaltning, miljön och den biologiska mångfalden. Det är en styrka som Åland har i det konkreta hållbarhetsarbetet. Det är därför så oerhört viktigt att man tar vara på de lokala engagemang som den privata äganderätten ger upphov till och som jag ser det som det viktigaste i maskineriet i hållbarhetsarbetet relaterat till mål 3, 4 och 7.

Talman! Jag vill avsluta med att betona det som skrevs i en ledare i en av våra lokala tidningar förra veckan - att det privata ägandet är en tillgång i hållbarhetsarbete och inte ett hinder. Det är väldigt viktigt och det håller jag med om. De privata ägarnas kunskap, kulturarv och engagemang är nyckel så att man inte tappar takten och engagemanget i omställningen. Tack, talman!

Tack, talman! Tack ledamot Mattsson. Våra vattentäkter på Åland mår ju väldigt, väldigt, väldigt dåligt. I princip är väl alla snart otjänliga för dricksvatten i alla fall. Vi är ju lite unika på Åland sett till nordiska mått mätt. Vi har ju egentligen inte några skyddszoner runt våra vattentäkter och vi har heller inte så mycket lagstiftning, om än någon lagstiftning alls som reglerar marken kring vattentäkten. Det här är väl ett typexempel på där man kunde göra skillnad. Men varför har vi inte det idag när detta har pågått så länge?

Tack, talman! Till att börja med så har vi ju inom LBU-programmet till exempel skyddsremsor kring vattendragen och så vidare. Men jag håller med om att vattendragen mår väldigt dåligt. Vi måste göra någonting åt det. Då är jag nog lite inne på det resonemang som fördes här tidigare, att i så fall måste man lösa ut de här delarna av de privata ägarna. Alltså betala för marken också, antingen som ett långsiktigt ärende eller att man väljer att köpa bort marken för att i så fall kunna förvalta den på bästa sätt.

Tack, talman! Jag vet inte vad ledamot Mattsson menade med skyddsremsor i LBU-programmet? Det som krävs är ju skyddszoner. Det krävs också lagstiftning. Det får inte vara upp till var och en att avgöra om det behövs en skyddszon kring en vattentäkt, utan det är då vi hamnar där vi är idag. Nog finns det väl ändå ett lagstiftningsarbete att göra? Det finns väl också ett behov av att titta på hur våra grannländer gör och hur omvärlden gör för att skapa ett rent dricksvatten.

Tack, talman! Absolut, och det är ju precis det som vi håller på med just nu. Den nya vattenlagen är ute på remissrunda. Det är ju jätteviktigt att ta in åsikter från branscherna och hur man tillsammans kan lösa det här. Det var lite det som jag ville säga med mitt anförande, att till exempel som jordbrukare är man ju väldigt, väldigt mån om de här vattendragen också. Man vill vara med i omställningen. Men det som är så otroligt viktigt är att man får en lönsamhet och att man har en dialog med de privata ägarna av marken för att göra det här på bästa sätt för att nå framgång och för att vi fortsättningsvis ska ha ett produktivt lantbruk. Samtidigt ska vi ha en motivation för dem som faktiskt brukar och producerar i praktiken och att de ska kunna vara med i det här omställningsarbetet. Jag tror att det är nyckeln till allt.

Tack, fru talman! Tack ledamoten Mattsson. Anförandet väckte många tankar, speciellt det som tidigare replikskiften har handlat om just kring miljö- och klimatinsatser. När det handlar om jordbruk så är det väldigt tydligt att de kan ibland stå mot varandra, insatser som är bra för klimatet kan vara dåliga för miljön och vice versa. Man måste kunna balansera de där två. Insatserna kan också vara baserade på olika sätt. Klimatinsatserna kanske behöver göras mer strukturellt. Man behöver kanske hitta gemensamma insatser för hur man kan hitta bättre miljöbränslen och de här sakerna, medan miljöinsatserna är kopplade till det privata ägandet som ledamot Mattsson lyfte fram. Jag håller helt med där. De privata ägarna av mark och vatten har ju ändå hjärta nära det man brukar och det man använder. De vill ju ofta också själva att de här miljöerna ska må bra. Där behöver man ju hitta system i landskapet för att kunna använda det till (… taltiden slut).

Tack, talman! Det var många sunda tankar. Det är kort tid att debattera den här saken, men jag håller helt med. Man ska skilja på klimatåtgärder och miljöåtgärder. Jag tror alla gånger att det finns massor att göra tillsammans med markägarna för att nå hållbarhetsmålen. Samtidigt kommer också omställningen med klimat och fossila bränslen med marknaden när man har råd att investera i sådan form av teknik helt enkelt.

Tack, fru talman! Jag tänker exempelvis på "Hungry for Saltvik" där man försöker ta fram biobränsle som ska kunna användas i fordon och sådana saker. Det här är ju ett angreppssätt som man kan använda för att sedan kunna lägga högre krav. Men det måste fortfarande ställas krav, det är det viktiga. Samhälle måste fortfarande ställa krav på enskilda aktörer och kunna se till att man bygger upp ett system där de aktörerna kan uppfylla de kraven också. Men det är både de privatas och samhällets ansvar att göra det här.

Men åter till det privata ägandet. Hur tror ledamoten Mattsson att landskapets myndigheter i framtiden bättre kan använda det privata ägandet i sitt arbete? Jag tänker mera på medborgardialoger, hur skulle man liksom använda det som ett verktyg? Är det mera morötter eller mera piskor? Vilka tankegångar finns just i majoritetsblocket kring den saken?

Tack, talman! Det är en stor fråga. Jag tycker att vi är på rätt väg genom att till exempel jobba med de åtgärder som vi har valt inom LBU-programmet, inom Leader och också att lyssna på de privata markägarna och involvera dem i både remisser och den biten. Sen kan det krävas i lagstiftningen - jag tror att det också diskuterades här tidigare - att man får köpa ut en viss del av mark till exempel om det verkligen behövs. Det finns mycket att diskutera. Jag vill också säga att projekt som "Hungry for Saltvik" och andra typer av projekt som har gjorts med samhällsmedel är väldigt bra. För det är lättare sedan att lägga de här större kraven när det finns system som fungerar.

Talman! Den 22 maj 2014 hade jag som kansliminister förmånen att fatta beslutet som blev grunden för hållbarhetsagendan. Dåvarande landskapsregering sände ut ett pressmeddelande där vi slog fast den enkla tesen att "Åland behöver en omställning där vi beaktar samhällets utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Målsättningen är att ta fram en plan med sikte på att skapa ekonomisk, social och miljömässigt hållbar utveckling för Åland" och "Målet är att Åland ska vara ett hållbart samhälle år 2051."

Det är på sin plats, talman, att reflektera över hur långt vi har kommit. Först en kommentar om tillit, att ålänningarna litar på myndigheter, att myndighetsutövande sker på ett korrekt och jämlikt sätt. Den tilliten vi kanske behöver jobba med mest på Åland idag handlar om tillit till att långsiktiga och storskaliga projekt verkligen förverkligas. Jag måste medge att ännu för tio är sedan drog jag lite på smilbanden när vi debatterade Vårdöbron och det handlade om två snarlika alternativ, nybygge eller reparation som i praktiken var ett nybygge. Nuförtiden drar jag mindre på smilbanden. Det är mindre kul att se stora projekt gå ålänningarna om intet. Det urgröper på sikt tilliten till hela vår åländska politik och vårt samhällsbygge och vi måste komma till rätta med det.

Jag skulle också vilja argumentera för att tillit är en självstyrelsepolitisk fråga. Om du som lyssnar på mig nu litar på att vi i den här salen är vår uppgift mogen, då är det också rimligt att utveckla självstyrelsen. Om du däremot inte litar på oss i denna sal, då blir den logiska slutsatsen att det kanske är bäst att låta självstyrelsen avveckla sig pö om pö, det gör ingenting med lite behörighetsläckage eller fighter som förloras. Tack och hej!

Tillit är en bra sak för vår självstyrelse. Tillit ger vår självstyrelse näring att utvecklas och frodas. Men tillit är inte heller något vi kan ta för givet. Det nordiska guldet tillit, det är någonting som vi som sitter här i den här salen måste återerövra, förtjäna och visa oss värdiga.

En annan sak. Vi pratar ofta om att hållbarheten måste in i ekonomin. Hållbarheten måste in i budgeten. Men lika viktigt är att ekonomin ska in i hållbarheten. Ett hållbart samhälle, talman, är ett starkt samhälle som står stadigt på sina egna ben, som inte är inne i en lånespiral och som inte försöker ståta i lånta fjädrar. Ett skuldfritt samhälle har betydligt mera manöverutrymme för att förverkliga transition till hållbarhet, än ett skuldsatt samhälle som betalar 2 miljoner i ränta per år. Det här kunde vi bli bättre på att beskriva.

Viktigt för agendans förverkligande är, precis som det var 2014, den folkliga förankringen och engagemanget från de som jobbar med händerna i myllan för att citera lagtingskollegan Mattsson. Vill du ha ett genuint folkligt engagemang så är det inte så tokigt att utgå ifrån lite allmänborgerliga värderingar som strävsamhet, rättvisa och ett ekonomiskt sinnelag. Det har skett en viss positiv utveckling på den här punkten. I statusrapport nummer 5 tangeras det här temat på sidorna 62-63. Men jag menar att vi kunde bli ännu bättre på att beskriva det här. Det är ett tema som belyses förtjänstfullt i boken "Rädda miljön och bli rik på kuppen" av Fredrik Rosenkvist. Det är strävsamhet och eftertänksamhet som är nycklar till att förverkliga hållbarhetsagendan. Att återanvända kläder, fiska sin egen fisk eller bara tänka efter innan du köper något, det sparar både miljö och pengar. Sparade pengar ger mer möjligheter att ställa om, kanske till solpaneler eller energieffektivisering. Den billigaste kilowattimmen är ju som bekant den som aldrig användes. Och glöm inte marknadsekonomi. Glöm inte det privata ägandets positiva betydelse. För ägandet, fru talman, ägandet skapar engagemang. För egen del har jag aldrig varit så engagerad i lokalsamhället som när jag fick förmånen att bli delägare i en samfällighet.

Vi ska också minnas att vi idag har en situation där stora åländska företag de facto tävlar i hållbarhet. De tävlar i alltifrån klimatsmarta kreditkort och radikalt förminskad vattenanvändning, för att nämna några saker. Och varför? Jo, för att medborgarna efterfrågar det. Miljö och ekonomi går hand i hand.

Talman! Varken marknadsekonomi eller privat ägande är något hinder för hållbarhetsarbete. De är tvärtom hörnstenar i bygget av ett hållbart Åland där alla känner tillit och varje ålänning får möjlighet att utvecklas i sin fulla potential - för att undvika ordet "blomstra" i detta framförande en gång.

Avslutningsvis vill jag ge understöd till förslaget om bordläggning till nästa plenum med motiveringen att Hållbart Initiativs ledamöter ska få möjlighet att medverka i denna debatt. Tack för ordet!

Tack, fru talman! När jag precis hade tryckt på replik knappen så sade Valve precis det jag tänkte säga, men det tål att upprepas. Tillit för makthavare är inget självändamål. Det är ingen självklarhet. Den ska förtjänas och tilliten ska synas i ett valresultat. Det är väldigt viktigt. Men för att den bedömningen ska kunna göras så krävs det ändå ett visst förarbete. Det krävs ett förarbete kring att öka kunskapen och intresset för samhällsfrågorna. Där är delaktighet jätteviktigt för att den liberala organisationen ska funka. Också det som Valve sade kring att ägande i sig inte är ett hinder för utveckling. Jag håller helt med. När du äger någonting så äger du också ett ansvar. Det är viktigt att man känner att man äger ett ansvar, att man är delaktig på det sättet i smått eller stort, mikro- eller makroperspektiv. Den enskilde medborgarens känsla av ägande är väldigt viktig för att vårt samhälle ska funka.

Jag håller med till hundra procent. Framförallt det som ledamoten Påvals betonade inledningsvis i sin replik; tilliten till oss i denna sal, men också tilliten till hela systemet. Tilliten till det valsystem vi har och tilliten till hur det fungerar. Det är väldigt viktiga saker i bygget av ett hållbart Åland.

Ledamot Nina Fellman har, med understöd av ledamot Valve, föreslagit bordläggning till måndagen den 12 februari. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet blir därmed bordlagt.

De som är kvar på talarlistan återstår, men man får också fortsätta talturen nu.

Talman! Jag hade egentligen tänkt säga det här under ett tidigare ärende i dag nämligen under invalidpension, men konstaterade att jag nog skulle gå lite utanför ämnet då. Så jag tänker ta frågan nu istället och det gäller nämligen arbetsmarknadspolitiken kopplat till målet om att alla ska kunna blomstra.

Under budgetdebatten presenterade minister Karlström att man nu ska anställa 30 personer till landskapsförvaltningen, sådana som annars har svårt att hitta sin plats på arbetsmarknaden. En god satsning från näringsministerns sida. Men från Liberalernas sida så uppfattar vi också att man skulle behöva göra ett större mer strukturerat arbete kring det här. Under förra mandatperioden inleddes en utvärdering av arbetsmarknadsmyndigheten.

Det finns mycket lagstiftning som borde ses över i det här sammanhanget. Om jag förstod ministern rätt så har man aviserat den frågan. Men jag skulle vilja ge medskick i två frågor. Den ena gäller pensionerna och där är det lite svårt för de åländska myndigheterna att göra någonting med tanke på kopplingar till nationell lagstiftning och så vidare. Men för personer som är långt ifrån arbetsmarknaden och som en gång har blivit beviljade invalidpension så är det ju svårt att flexibelt kunna komma in i arbete utan att riskera att man då slängs ut ur pensionssystemet, vilket gör att det är ganska stora hinder att ta jobb. Vi hade ju som sagt en lagstiftning kring den här delen på bordet tidigare i dag och det här är minst sagt komplexa frågor. Men lider du av en sjukdom som kommer mera i skov, ifall man får använda ett så simpelt uttryck i sammanhanget, så har du möjlighet att under vissa perioder arbeta och under andra, ibland väldigt långa, perioder så saknar du helt och hållet förmågan. Ett system där man blir det som man i Sverige kallar för utförsäkrad så gynnar knappast någon.

Men en annan del som jag hoppas på att man i det här lagstiftningsarbetet från landskapsregeringen kommer att titta på gäller de personer som kanske inte till fullo klarar av att verka på arbetsmarknaden på samma grunder såsom det är meningen att man ska kunna fungera. Låt oss säga att en person kanske under en hundraprocentig arbetstid levererar 80 procent av vad man som arbetsgivare förväntar sig. Vi har idag system där du får ersättningar under vissa tider för de anställda och sedan efter en tid så försvinner stöden. Det här gör det ganska komplicerat för arbetsgivarna att förlänga dessa arbetsavtal och det är mycket, mycket svårt för de enskilda individer som det gäller.

Vi har idag konstaterat flera gånger att det privata näringslivet gärna bistår i sina värv för hållbarhetsarbetet. I dag är det en konkurrensfördel att jobba med hållbarhet. Jag skulle vilja att vi när det gäller den sociala politiken skulle ha en lagstiftning på Åland som skulle också gynna företagen att rekrytera personer som är långt ifrån arbetsmarknaden. Här handlar det dels om att vid upphandlingar försöka begränsa sina krav så att man inte ställer onödiga krav på den arbetskraften som utför arbetena, men också göra det som brukar kallas för sociala upphandlingar där man gynnar bolag som tar in långtidsarbetslösa. Men framförallt är hela grunden i hur man kan få ett långvarigt arbete även ifall man inte har förmågan att till hundra procent utföra sitt arbete också på lång sikt.

Här vore det otroligt viktigt att det skulle vara jämlikt så att också det privata näringslivet skulle ha lika goda möjligheter att rekrytera som offentlig sektor. För som sagt det är jättebra initiativ som nu har tagits från landskapsregeringens sida om att rekrytera 30 långtidsarbetslösa personer. Men ska vi få långsiktiga strukturer som håller och en möjlighet till det som hållbarhetsagendan heter att "alla kan blomstra" så måste vi också tillförsäkra att fler får plats på dagens arbetsmarknad, allra särskilt som vi vet att det råder arbetskraftsbrist inom många områden.

Så den här delen, talman, hoppas jag på att minister Holmberg-Jansson och minister Karlström kan samarbeta kring. Jag vet att erfarenhetsexperter från bland annat Pelaren mycket väl skulle kunna ge välförtjänt input. Jag hoppas att man inkluderar de organisationerna när man tittar på de här systemen. Att man får in någon på arbetsmarknaden med stöd med samhällsmedel och sedan efter ett år skickas ut igen, det är inte humant och det är inte smart. Dessutom är det oekonomiskt, för det betyder ju alltså att de här personerna dessutom till hundra procent lever på bidrag i stället för att också kunna förtjäna delar av sitt uppehälle. Här behöver vi betydligt mycket mer modern och flexibel lagstiftning som sätter människan i centrum. Och med all respekt för att det är väldigt svårt och väldigt komplext så behöver den här frågan tas itu med. Tack, talman!

Talman! Jag håller med det som ledamoten sade, att det här är en viktig fråga. Just nu håller vi på med ett projekt, sysselsättning för alla, som gör egentligen allt det som ledamoten efterfrågade. Man tittar på hur vi kan uppnå mål 1 och 2. Man gör en kartläggning av nuläget, man tittar på förslag på åtgärder och man håller på att visualisera lagstiftningsåtgärder som behövs kring både kompetens, rehabilitering och att upprätthålla funktionsförmågan. Så det här arbetet är på gång och det är meningen att det ska vara klart i april månad, tror jag, för att sedan kunna veta vad vi behöver göra.

Det är bra att arbetet på gång. Det skulle vara intressant att få lite mer information till lagtinget om de här två arbetena. Jag tycker också att det är till den delen viktigt, för man arbetar också inom landskapsregeringen med gymnasiet för alla och att man kopplar ihop de här två frågorna. Att till exempel de studerande som går på yrkesträningsprogrammet ges möjlighet sedan till arbete på riktigt. Att det inte bara blir så att man får gå en utbildning och sedan får man inte plats på arbetsmarknaden, vilket jag uppfattar att det till stora delar tyvärr är i dag. Det kräver ju att de här systemen hakar i varandra och, som sagt, möjliggör också för den privata sektorn att kunna rekrytera med visst samhällsstöd i stället för att ge bidrag. Alla människor mår bra av en meningsfull sysselsättning.

Tack, talman! Jag håller med. Vi behöver titta på det och det är just därför vi har det här projektet i gång nu och verkligen tittar och ser vad vi kan göra för att få fler människor i en sysselsättning. Om man så bara kan jobba 20 procent, hur kan vi hitta system så det fungerar? Eller om man bara kan jobba en dag i veckan eller två dagar i veckan. Det är detta som tittas på just nu. Men jag ska ta det med mig. Bara vi har lite mera material så lovar jag i alla fall att vi ska ha en grundlig genomgång om vad man har kommit fram till.

Talman! Det är bra. Det här kräver hård och tråkig lagstiftning. Det är liksom jättebra med andra projekt, men det är endast lagstiftning och arbete med de grundläggande samhällsstrukturerna som kommer att kunna råda bot på det här på lång sikt. Det är bra att detta arbete görs. Och, som sagt, ta hjälp av de organisationer som är bra på det här, handikappförbundet, Pelaren och andra. Där finns så otroligt mycket viktig information att inhämta.

Tack, talman! Jag är glad att ledamoten Zetterman tar upp blomstrandet. Jag tycker att det är ett så fint sätt att beskriva att människor kan leva upp till sin fulla potential på Åland. Vi har så många fina ord i vårt rika svenska språk, så vi behöver inte bara använda de tråkiga.

Det är helt givet att vi är ett samhälle där det går att hitta sätt att inkludera allas kapacitet, att ta tillvara allas kapacitet. Även dem som inte passar in i de fyrkantiga boxarna som vårt arbetsliv ibland är och har blivit för att de ekonomiska ramarna har blivit så oerhört tajta. Man vågar väl knappt citera en gammal kommunist, men "vi kan låta alla blommor blomma".

Så ser vi på samhället hur det förändras, så bara den skillnaden från när jag var barn till dagsläget - tidigare kunde man klara sig på att ha gått ut högstadiet och även kanske ha underkänt i något ämne men du kunde ändå få ett jobb - till det samhälle vi har idag. Ser vi den utveckling som händer med teknologin och med digitaliseringen så kommer det att ställa allt högre krav på att vi från samhällets sida skapar flexibilitet för att folk ska kunna få plats på arbetsmarknaden. Vi kommer inte att ha råd att låta bli. Förutom att det här är en human fråga i första hand så är det också faktiskt en ekonomisk fråga. Andelen människor som hamnar utanför arbetsmarknaden kommer att bli för stor när de här så kallade enkla jobben av den gamla tidens jobb försvinner. Det är alldeles nödvändigt.

Jag ser också åtgärder som kan hjälpa de som är inom arbetsmarknaden, eftersom många av våra arbetsplatser idag är så oerhört slimmade. Det som har skapat trivsel och andningsutrymme och hjälpt människor att orka med vardagen och inte bli utbrända och utslagna. De finns inte, den luften finns inte på arbetsplatserna längre eller på väldigt många av dem. Jag tror att det är en folkhälsoaspekt, att också skapa system där det finns ett utrymme på arbetsplatserna för trivselskapande. Det kanske låter lite utopiskt, men jag tror att det är ekonomiskt korrekt.

Talman! Jag tror att jag nämnde den här framtidsspaningen faktiskt i budgetdebatten också. Jag var på en föreläsning för inte så länge sedan där man pratade om framtidens ledarskap. Där sades att framtidens ledare inte kommer att handla om att det är den bästa juristen eller den bästa ingenjören som blir chef, utan det kommer att handla om att den med störst förmåga att förstå människor och få en att må bra är de som är framtidens ledare. Där spanade man om att man kommer att ha "må gott konsulter" för att kunna hålla kvar arbetskraften. Vi vet inte om det blir verklighet. Men med det sagt så kan man i alla fall konstatera, vid sidan av det här andra som måste hända när det gäller förstärkning av humankapitalet, så måste vi få helt nya bilder av ledarskapet, vem som får plats och på vilka villkor på arbetsplatserna.

Tack, talman! Tack ledamot Zetterman. Ledamoten Zetterman pratade om en modern och flexibel lagstiftning. Jag ska vilja ta det här lite längre. Kanske man också skulle tänka på ett lite mera modernt och flexibelt samhälle och en arbetspolitik som faktiskt ser till att folk kan komma till sin rätt.

Jag har två konkreta exempel från min bekantskapskrets. En person som är jätteduktig, supersmart, jätteintelligent och kan allting om vattenforskning och sådant, men klarar inte av att arbeta vissa tider, utan klarar av att arbeta vissa tider. Inte att man säger att du säger att du går upp klockan nio, för då kan man inte arbeta i dagens läge på ett vettigt sätt.

Sedan har jag också en bekant som arbetar inom en form av verksamhet och tjänar 12 euro om dagen. Jag tycker inte heller att det är ett värdigt sätt att man arbetar och får 12 euro om dagen. Det här är någonting man behöver se som en större bild. Ha bättre löner och kanske se till att folk får arbeta där de kan arbeta och prestera.

Talman! Det är svårt att uttala sig om personliga exempel. Men om man pratar om strukturer så kan man väl konstatera att till den första delen handlar det ju om ledarskapsförmåga och att möjliggöra distansarbete. Det ser vi ju redan nu, alltså det är en massiv konkurrens kring flera delar av personer med högre kompetens. Vi ser att distansarbete är starkt efterfrågat och arbete efter ens egna livsvillkor helt enkelt.

Sedan till den andra delen så antar jag att det har med någon sysselsättningsfråga att göra. Det är också en lagstiftningsfråga i grund och botten, vilka rättigheter till lön man har och när. Men det jag tänker är precis det som ledamot Eckerman var inne på, det måste ske på en samhällelig strukturell nivå.

Jo, det blir lite kort tid att kanske slänga ut exempel från vardagen på det här viset. Men det är ändå personer som har anförtrott sig till mig och vill berätta hur det ser ut i verkligheten. Jag tror att det skulle vara viktigt att lagtinget, inför en sådan här behandling av hur man ser arbete i framtiden, också skulle ta in referenser från människor som har hamnat utanför i det här systemet och kan förklara hur det ser ut och hur det fungerar. Det kanske ser bra ut på papper, men det kanske inte alltid funkar jättebra i praktiken. Jag tror att om vi ska ha ett bärkraftigt samhälle så behöver vi faktiskt se till att det inte finns låtsasjobb för att hålla folk i sysselsättning så att det ska se fint ut på papper. Det behöver vara så att man ska kunna jobba egentligen när man själv kan och känner för om man har det behovet, och det ska räknas fortfarande som om du sitter mellan åtta till fyra på ett kontor.

Det håller jag med om och det är därför jag sade att det är så viktigt för landskapsregeringen att man hör organisationer som Fixtjänst, Pelaren och Handicampen i det fortsatta arbetet. Men jag tycker också att det är viktigt att landskapsregeringen funderar vidare på arbetstillfällen, hur man bygger upp arbetet och hur man löser de frågorna. Jag minns att under budgetdebatten så föreslog jag att man inom landskapsförvaltningen skulle ordna ett blocket för möbler där man till exempel kunde sysselsätta människor. Jag tycker inte att de här sysselsättningsåtgärderna som vi har i dag är meningslösa. Det finns fina syften i de tjänster som är upphandlade. Jag tycker också att Fixtjänst gör ett jättebra jobb där man också producerar saker som har verklig nytta. I den cirkulära ekonomin finns det väldigt mycket arbetsplatser av den här karaktären att hämta.

Ärendet bordläggs till måndagen den 5 december då beslut fattas om eventuell remiss.