Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.

Jag vill ju inte att det här ska uppfattas som att jag tvår mina händer inför det här ärendet, utan tvärtom. Jag vill att debatten ska börja med en ny utgångspunkt.

Det är dags, bästa lagting, att vända blad i frågan om den åländska kommunala kartan framöver. Jag antar att alla kan hålla med mig om att det lagförslag lagtinget nu har att behandla är väl ett av de minst överraskande som är att vänta från den nuvarande landskapsregeringen. Den följer av både regeringsprogram och Ålands budget för 2021.

Det är ett lagförslag som tar sikte på att återföra hanteringen av de åländska kommunerna till det som är utgångspunkten dvs. den kommunala självstyrelsen. Och där det inte finns förutsättningar på något annat sätt att styra den typen av processer än att i lag beskriva hur förändringar av den kommunala indelningen går till, vilken juridik som styr den och i vilken omfattning man som kommuninvånare kan ha syn på det, bara för att nämna några aspekter som ingår i lagförslaget.

När vi har arbetat med det föreliggande lagförslaget så har vi kunnat konstatera ganska tidigt att den lagstiftning som ligger till grund rent allmänt för den åländska kommunstrukturen, är en produkt som till alla väsentliga delar kan betecknas som god. Det som då formellt kallas för kommunstrukturlagen.

Det är därför som landskapsregeringen har kommit fram till att det enda som behövs inom ramen för den kvarvarande lagstiftningen är att justera de samgångsmekanismer som finns till stöd för kommande kommunala samgående processer. Och i andra hand också att ta bort den spärr som ingår i nuvarande lag, 55 §, om att ingenting får hända vid sidan av den kommunreformlag som tillsvidare är i kraft och som också föreslås upphävd i och med detta lagpaket.

Målsättningen med lagförslaget är att det ska vara någorlunda enkelt att förutse konsekvenserna av att två eller flera kommuner väljer att söka gemensamma vägar. Det har funnits vissa utmaningar att konstruera ett samgångsstöd som inte uppenbart gynnar eller missgynnar någon. Det är en klassisk utmaning vi alltid har när vi lagstiftar och det handlar om pengar. Men vi hoppas att vi har valt en modell här som lagtinget finner som lämplig. Vi har nästan för enkelhetens skull valt att skruva tiden tillbaka och titta på det som var utgångspunkten för det tidigare samgångsunderstödet. Jag kan tillägga, herr talman, att inte heller det stödet har någonsin prövats i praktiken så det finns ingen erfarenhet att luta sig mot.

Men vi hoppas med lagförslaget att ersättningsnivåerna för kommande samgående processer är tillräckligt tydliga och att det ska vara möjligt att på förhand beräkna vilka ersättningar som utgår med en viss samgångskonstellation. Sedan måste jag också understryka att det är sedan upp till de processer som pågår mellan berörda kommuner att komma överens om hur ersättningar ska fördelas. Det kan man reglera inom ramen för det så kallade samgångsavtalet som styr sedan i praktiken den nya vardagen.

Bästa vänner, jag tror att ni alla förstår och inser att det naturligtvis finns kostnader som samgångsersättningarna kan ge upphov till, beroende på hur många kommunala processer vi får uppleva i närtid eller i framtiden. Det är naturligtvis en samhällsekonomisk belastning sett strikt ur lagtingets och landskapsregeringens synvinkel.

Men som tidigare bedöms dessa samgångsersättningar som helt nödvändiga. För att minimera situationer där det finns särskilda omständigheter att beakta, t.ex. när det är fråga om skärgårdskommuner med allt det innebär av särart och geografi, så föreslår systemet innehålla både skärgårdstillägg och också ett särskilt stöd enligt prövning. Jag måste villigt medge att ha med förslag om särskilt understöd enligt prövning är en fråga som har diskuterats mycket noga. Men slutsatsen från landskapsregeringens sida är att vi inte kan förutse vilka överraskningar som kan uppstå för berörda kommuner. Då ska det finnas en trygghet vid kommande samgåenden att lagtinget och landskapsregeringen finns där om det uppstår kostnader som ingen på förhand kunnat ens förutse, en sorts säkerhetsventil som vi hoppas ska bidra till trygghet i de kommande processerna.

Talman! Jag har en önskan och ber samtidigt lite om ursäkt för att vi i samband med den avslutande fasen av lagförslaget tappade bort ett viktigt tillägg till 41 § kommunstrukturlagen. Här kommer vi att be lag- och kulturutskottet som huvudutskott att inta en justering. Ett tillägg i paragrafen som gör att när det har funnits en kommunal samgångsprocess så ska den också beaktas ifall berörda kommuner sedan inom kort tid åter blir föremål för en liknande process. Så att det inte blir ett taktikerande från kommunala fält att ta olika processer utgående från att man då i vissa fall kan få dubbla ersättningar. Detta önskar vi, talman, att tillsammans med utskottet nämnare klargöra utgångspunkterna.

Talman! Till sist så har jag valt att inte beröra allmänt den kommunala frågan. Vi vet alla vad pandemins effekten har blivit för den kommunala sektorn. Utgångspunkten redan för 2019 års bokslut var ett samlat underskott på minus 10 miljoner. Vi vet att vi har ett landskapsandelssystem som behöver ses över och som inte riktigt är kompatibelt om vi tänker på det system vi har med kommunernas socialtjänst med mera.

Vi har den alltid pågående debatten om kommunernas lagstadgade skyldigheter och dess svek som man inom delar av det kommunala fältet upplever som att vi inte kompenserar från lagtinget och landskapsregeringen via ekonomin och de mekanismer.

V har frågan om kriskommunen som jag antar att kommer att nämnas under den fortsatta debatten. Här startar arbetet upp på allvar den 16 december, nästa vecka. Så vi startar upp det inom närtid. Vi har alltså valt att separera kriskommuner från det här förslaget av den anledningen att det här kommer att krävas ytterst noggranna avvägningar.

Sedan har jag noterat också i en färsk kommunal debatt att man också önskar från det kommunala fältet att vi ska titta på olika kategorier av kommuner. En spännande tanke. Men hur man kan förena en självständig kommun med att man för över delar av sina uppgifter på andra ansvariga organ är nog för mig ett stort frågetecken. Men en mycket intressant juridisk utmaning att hitta en lag som svarar mot den typen av önskemål.

Naturligtvis kan jag avsluta med att det har förts fram under årens lopp att vi från landskapsregeringens sida bör titta på modeller med så kallade frikommuner. Det finns i den nuvarande kommunallagen för Åland, som nu snart inom kort blir föremål för översyn, en sådan möjlighet att från landskapsregeringen ge tillstånd till kommunerna att avvika från de regelverk som styr de kommunala verksamheterna generellt. Men när man tittar närmare på hur lagstiftningen har utvecklats sedan vår nuvarande kommunallag trädde i kraft så har vi en situation där alla rättigheter och skyldigheter för en individ ska återfinnas i lag. Och då ser man också här med viss tveksamhet på möjligheterna för landskapsregeringen att bevilja tillstånd att avvika från den regleringen som lagtinget en gång har gått in för. Så jag tror att frikommunmodellen tyvärr är någonting som kanske hör till det förflutna. Tack, talman.

Tack, herr talman! Den tidigare kommunlagstiftningen innehöll ju ett visst mått av tvång för att, som man sade, få igång processen. Den nuvarande är frivillig. Jag tror ju tillika att det blir intressant att se. Den kommunala fullmäktigeledamoten sågade ju i viss mån av den gren man sitter på. Jag tänkte höra om vicelantrådet kunde ge några exempel på kommuner där man har lyckats frivilligt gå samman?

Tack, talman! Det är en bra fråga ledamot Nordberg. Ledamoten är medveten, liksom jag, att på åländskt botten har vi inte den typen av erfarenhet att luta oss emot, utan vi måste se på den nordiska familjen. Där finns det olika varianter, även om den danska modellen har byggt på tvång från början till slut så det är något mellanting och Finland har valt en mer avvaktande hållning. Man kan konstatera att inte ens när det gäller kriskommuner så är det upp till statsrådet att fritt bestämma att en kriskommun kan hänföras till en annan kommun. Till och med i de situationerna där det har varit mycket allvarliga ekonomiska omständigheter för den uttalade kriskommunen så har Högsta förvaltningsdomstolen satt stopp och belägg. Det går inte att hantera kommunala självstyrelser på det viset.

Tack, herr talman! Nej, det är precis som vicelantrådet sade. Jag har i viss mån följt med de finska kommunfusionerna. Det har jobbat väldigt mycket och väldigt långt och så brukar det oftast sluta vid den avgörande omröstningen i fullmäktige att det sedan tyvärr inte blir någonting av det enorma jobb man har gjort.

Min följdfråga; när tror vicetalman att vi på Åland kommer att ha den första sammanslagningen av två kommuner? Vågar han spekulera om ett årtal när det kommer att ske?

Jag vill inte spå i kristallkulan, men jag tror i alla fall inom den innevarande mandatperioden att vi kommer att se en eller flera processer som äger rum. Det får väl ses som ett framsteg för varje skede. Men jag betona redan här att det handlar ju förstås om att de kommuner som berörs anser att det är ett nödvändigt steg att ta och det är upp till varje kommun att göra den bedömningen.

Som tillägg till ledamotens förra replik så kan vi komma ihåg att Kimitoön gick samman under frivilliga omständigheter, men där är ju responsen från de nu perifera delar av kommunen mycket kritisk. Sjundeå kontra Helsingfors och den som de har tvingats avstå så konstateras att där händer ingenting. Så då är frågan under vilken politik som den indelningen förändrades.

Tack, talman! Jag vill först konstatera att frågan om asymmetriska kommuner redan har diskuterats under den förra mandatperioden och det finns en hel del om det i det utredningsmaterial som uppenbarligen inte så många har läst.

Min fråga är; hur ser vicelantrådet på formuleringen som finns i det här lagförslaget "frivilliga samgåenden inom tidigare givna ramar"? Ska man tolka det som den ram som det förra reformförslaget gav, de fyra kommunerna eller är det någon annan modell som man tänker sig att är de tidigare givna ramarna? Som en följdfråga, hur stora kommuner anser vicelantrådet vore optimalt för att åtgärda de faktiska problem som finns inom kommunfältet? Vad är bärkraftiga kommuner på Åland?

Tack, talman! Vi från landskapsregeringen utgår alltid i vårt arbete från gällande regeringsprogram. Vi har valt en sådan formulering. Varför valde vi den formuleringen att det ska vara inom ramen för kända former? Ja, det är helt enkelt därför att den lagstiftning som vi nu föreslår bibehållen talar ju om en funktionell enhet som fungerar. Då är det klart att de tidigare tilltänkta tre, och i det här fallet två, nya kommuner på fasta Åland, norra och södra Ålands kommuner är ju då en naturlig utgångspunkt för ett sådant arbete.

Vad gäller de framtida kommunernas ekonomiska och annan styrka så är det upp till var och en kommun att bedöma i vilken omfattning man behöver den här typen av processer som leder till nya strukturer.

Jag drar då slutsatsen att det kanske inte var så tokigt förslag ändå, det som vi kom med under den förra mandatperioden även om man inte tydligt vill säga det.

Jag undrar sedan, den prövning om särskilt stöd som finns i det här lagförslaget, kan vicelantrådet ge ett exempel på vad det är som kunde föranleda den här extra utbetalningen? Det är en väldigt vid och öppen prövningsrätt som landskapsregering får i det här lagförslaget.

Tack, talman! Bästa ledamot Fellman, det avviker väl ganska från den nuvarande lagstiftningens visioner om två storkommuner på fasta Åland jämfört med att det här står i både regeringsprogram och lagförslag om att det ska ske inom de befintliga tidigare angivna ramarna. Med det menas att då sker ju den förändringen i den kommunala strukturen utgående från norra och södra Åland, så att vi inte behöver uppleva det som var aktuellt under förra mandatperioden. Plötsligt skulle Hammarland och Eckerö hamna i norra Ålands storkommun. Det var viktigt att det irrspåret försvann så fort som möjligt.

Vad gäller särskild prövning så tror jag att varken landskapsregeringen eller lagtinget här och nu kan förutspå alla situationer där särskild prövning kan bli aktuell. En sak som jag tänker själv att kan bli aktuell är ju om skärgårdskommuner av olika skäl väljer att närma sig de fast (… taltiden slut).

Tack, herr talman! Vicelantrådet säger att nu är det dags att skruva tillbaka tiden. Det håller vi med om, det är att skruva tillbaka tiden. Jag hoppas att vicelantrådet skulle kunna komma tillbaka lite närmare till de här frågorna. Vad är det man förväntar sig att den här lagstiftningen ska leda till? Vad ser man framför sig att ska ske inom de närmaste åren? Vad kommer det att kosta landskapsregeringen? Vilken beredskap har man att betala samgångsersättningar? Och när den här mandatperioden har gått, hur tror vicelantrådet då att det åländska kommunlandskapet ser ut?

Tack, talman! Ja, det var utmanande frågeställningar. Tanken med hela lagförslaget är ju nu att det ska börja hända någonting inom den kommunala familjen. Jag själv tror att bristen på förtroendevalda på lång sikt kommer att ha den avgörande inverkan på kommunernas vilja att förändra sig, det vill säga söka samgåenden med andra. Hur detta kommer att påverka och hur mycket pengar det kommer att belasta Ålands budget varje månad, det kan var och en räkna utgående från vilka strukturer vi tror att kommer att förändras. Går Lemland och Lumparland ihop till exempel som har var varit aktuellt i media också den senaste tiden så talar vi om ungefär 6 miljoners belastning på Ålands budget utsträckt under fem år. Budgetbelastningen kommer helt att vara beroende av i vilken mån det sker kommunala processer. Tidtabellerna vågar jag inte närmare lova någonting om.

Vicelantrådet sade att det skulle kosta landskapet 6 miljoner euro om Lemland och Lumparland går ihop. Är det en reform som på något sätt skulle hjälpa Åland framåt om de två kommunerna eller två andra går samman? Jag ser ju framför mig att vi är i väldigt akuta behov av en reform på det kommunala området. På vilket sätt kan landskapsregeringen hjälpa till att det blir en snabbare process med mer effektivitet som leder till faktiska reella kostnadsbesparingar i det långa loppet? Så att man inte behöver skära och hyvla i servicenivåer, vilket är det som jag tror att ålänningarna uppskattar mest i sin kommun.

Då vill jag igen, ledamot Gunell, påminna om att det här är det enda sättet man förändrar den åländska kommunala kartan på, genom att i lag ange exakt hur det går till, under vilka juridiska förutsättningar. Det finns inga andra sätt att förändra den kommunala strukturen på än det som nu ligger på bordet. Jag hoppas verkligen att ledamoten skulle börja inse att det som hände under den förra mandatperioden var fyra förlorade år därför att man valde fel väg. Man trodde att man via detta lagting kunde rita om den kommunala kartan. Men vårt system bygger på rättstrygghet på alla nivåer inklusive för kommunerna och deras invånare, det vill säga att de ska kunna ha möjligheter att ha synpunkter och i sista hand lägga in besvär mot det hela. Det är bara att acceptera. Detta är de medel vi har att ta till 2020 och framåt.

Talman! Vicelantrådet tvår sina händer likt Pontius Pilatus, det tycker jag inte han ska göra eftersom politiker inte bara ska följa opinionen utan man ska också driva den.

Jag skulle vilja ha lite klargöranden. Vi vet alla hur det ser ut med finansieringen av KST, underskottet och behovet inom äldreomsorgen i de åländska kommunerna. Vad säger landskapsregering om landskapsandelarna? Kommer det att hända någonting med landskapsandelarna under den här mandatperioden? När lagtinget förvänta sig en kriskommunsparagraf?

Tack, talman! Ja, det är bra att det ställs frågor. Det är alltid lika roligt att ledamoten Sjögren alltid vrider till det som sägs från talarstolen när det passar.

Det är ju som så att landskapsandelssystemet måste ses över. Sedan kan vi väl alla diskutera laddningen i systemet. Den förra landskapsregeringen valde då att dra ner laddningen med 4 miljoner trots att man visste att kommunerna inte klarade av det. Så den diskussionen blir separat. Men det finns en obalans i systemet. I och med att ledamot Sjögren representerar Mariehamn så kan man konstatera att Mariehamn får 70 procent av samfundsskatten, men ändå via kommunernas socialtjänst med flera mekanismer så är hela Åland med och delar på Mariehamns sociala kostnader. Det finns ju den här typen av diskussioner som måste föras i och med att ledamoten är så ivrig att se över landskapsandelssystemet, bara som ett exempel.

Talman! Jag tycker att vicelantrådet ska tänka på att vicelantrådet är hela Ålands vicelantråd. Det där var en kommentar som var under all kritik.

Visst finns det andra sätt att göra det här på. Man kan ta fram nyckeltal och så kan man binda det till morot och piska när det gäller pengar. Så jag tycker att vicelantrådet ska sluta med de där irrlärorna att det inte finns andra sätt att göra det på.

Jag har en annan fråga. Centern var väldigt ivrig på att det skulle folkomröstas under förra mandatperioden, till exempel de frivilliga Sund-Geta-Finström, är det något som Centern hävdar nu också, att man ska folkomrösta i Lumparland och Lemland till exempel?

Tack, talman! Ja det är väl bra att ledamot Sjögren får lite eget svar på tal när det gäller sättet att uttrycka sig på.

Piska och morot, det har ju redan den förra landskapsregeringen under dåvarande lantråd Katrin Sjögren ledning provat på, eller hur? Försämra den kommunala ekonomin så att kommunerna skulle vara mer välvilligt inställda till att gå samman. Och sedan då en lagstiftning som till sist visade sig falla på Hälleberget som vi konstaterande under budgetdebatten för några veckor sedan. Det är därför det inte finns några medel. Det är klart att man kan bestämma sig, om liberalerna kommer till makten igen, att man tvingar kommunerna genom att ytterligare underminera deras ekonomiska ställning. Men för den nuvarande landskapsregeringen och regeringspartierna så är det inget alternativ att försämra medborgarnas dagliga service för att uppnå ett politiskt mål på lång sikt.

Talman! En enda enkel fråga: Vem skulle vilja gifta sig med den fattiga grannen som desperat söker en partner i vicelantrådets lagförslag?

Kommuner som finner att det är det bästa man kan göra när man ser framåt både vad gäller ekonomi, de krav man har på sig och som modern levererare av ålänningarnas vardagsvälfärd och de kommuner som konstaterar att de inte kommer att ha den mängd förtroendevalda som är villiga att offra sin egen fritid för ringa pengar för det allmänna bästa. Det här är någonting som kommer emot. Och återigen det här är enda sättet att hantera det på, så de frågeställningar ledamoten väcker är ganska ointressanta just nu.

Talman! Jag tycker att det är allt utom en irrelevant fråga. Det som regeringen Thörnroos de facto gör är att man skapar möjligheter för frivilliga sammanslagningar utan någon typ av begränsningar i det, vilket naturligtvis kommer att göra att det inte är någon som frivilligt vill gå samman med en kommun som har betydligt sämre demografiskt läge eller betydligt sämre ekonomi än en själv. Det här kommer alltså att tvinga kommuner att bli kriskommuner. Kriskommuner borde ju landskapsregeringen ytterst försöka förhindra. Vi vet att när man kommer till kriskommunläge då har man skalat bort allt, mer nästan än vad som är lagstadgat. Att man vill utsätta ålänningarna för det och säga att det är en helt irrelevant fråga som man bara kan vifta bort, det tycker jag är svagt av en kommunminister.

Men vem som gifter sig när och i vilket skede är ganska ointressant just nu. Vi kan konstatera att vi har fyra förlorade år bakom oss när det gäller den kommunala sektorn. Fyra bortkastade år som kostade ungefär en halv miljon euro för att komma fram till att det inte blev någonting av det! Jag förstår att det smärtar. Liberalerna var huvudansvariga som lantrådsparti, det måste ju vara beklagligt för socialdemokraterna när deras vision föll. Men det är den här verkligheten vi har att tackla nu. Kommunerna finns där, invånarna finns där och kostnaderna springer ingen annanstans än att de måste hanteras. Då är det vårt samlade ansvar, ledamot Zetterman, att tillsammans skapa förutsättningarna.

Just kriskommuner, det är därför det är aktuellt och behövligt för att de fyra förlorade åren har gjort att vi inte har kunnat ta itu med strukturerna.

Tack, talman! En mera praktisk fråga eller kanske en ekonomisk fråga vill jag ställa. Man kan läsa här "landskapsregeringen föreslår även att de frivilliga samgåendena ska underlättas genom att kommunerna under en övergångsperiod erhåller finansiellt stöd för de kostnader som kommunerna har". Har man övervägt här att faktiskt ersätta de kostnader som kommunerna kommer att drabbas av istället för att ha en schablonersättning per invånare som ju kanske ändå inte har så hemskt mycket att göra med de faktiska kostnaderna?

Det var en utmärkt frågeställning som ledamot Silander väckte och faktiskt en av de frågor som verkligen har gjort att våra pannor har vecklats extra mycket. Vi har fört exakt den diskussionen. Skulle det vara bättre att ha ett faktiskt kostnadsprövat system? Svaret har blivit nej av två anledningar främst, dels att det skulle skapa en hel del extra byråkrati med de här processerna för vårt eget hus, där vi vet hur underbemannade vi är när det gäller den här typen av tillsynsfrågor som det är fråga om. Det andra är att vi har upplevt att det skulle vara fel att på förhand straffa kommunerna. Vi ger dem frihet att använda samgångspengarna på det sätt som de bedömer bäst. Det kan ju i vissa fall vara så att man konstaterar att kanske vi får lite pengar över därför att vi har den här investeringen runt hörnet. Då ger man dem en frihet att göra en avvägning också inför den fortsatta verksamheten.

Tack så mycket. Det kan därmed vara en morot, kan man säga, för att verkligen komma till skott om jag förstår det rätt.

Den andra frågan som jag skulle ställa gällde egentligen den här tabellen som finns här. Jag tänkte fråga varför den inte är helt symmetrisk, den ändrar lite där i början när det gäller neddragningen per person. Det behöver ministern inte svara på om han inte önskar. Det kan också vara en fråga som man hanterar i utskottet. Men finns svaret så är jag tacksam.

Nej, jag har inte något annat svar än att vi har försökt hitta en modell där det viktiga har varit att det finns ett övre tak, för någonstans ska ju faktiskt kommunsammanslagningar ge det önskade resultatet. Det andra som har varit vägledande är att man inte straffas, som det har varit i tidigare modeller att man straffades när man gick över en viss befolkningstrappa och plötsligt fick man mindre pengar i slutskedet. Så det är nog mera de bitarna.

Sedan när det gäller enskilda beloppen per invånare så har det förts ett resonemang som kanske är lite för invecklat och gå in på här och nu. Vi återkommer gärna till detta i utskottet.

Tack, herr talman! Tack vicelantrådet för ett intressant anförande. Ni konstaterade att det här lagförslaget var en lågoddsare. Det var en process under förra perioden och då fanns det en så kallad parlamentarisk referensgrupp där Åländsk Demokrati var den enda från oppositionen. Jag framförde då alternativet till morötter dvs. att man skulle ge stöd, vilket ni har här, ni har nu enligt antalet personer. Men som det har talats om här tidigare, jag framförde att man skulle ha enligt skattekraft eller ekonomisk bärkraft, hur man nu sedan definierar det. Varför har ni inte alls det med? De fattigare kommunerna är väl inte så attraktiva.

Det är en bra frågeställning också från ledamot Toivonen. Det är klart, olika parametrar kan man lägga in på olika sätt, det är bara så. Men vi har ju försökt skapa ett så entydigt och lätt beräknat system som bara är möjligt och att sedan ta in andra aspekter än det så någonstans ska man ju dra gränsen.

Det som jag upplever att är det viktiga med det här är att de kommunala signalerna har varit att det här är bra sett till de totala åtaganden som lagtinget och landskapsregeringen skulle göra vad gäller ekonomin. Det är väl det som är det viktiga i alla fall, att den totala inputten beräknas vara tillräcklig för att åstadkomma de här processerna. Sedan finns det naturligtvis enskilda kommuner som har sagt "mer pengar" men någonstans måste man också hitta synergieffekter som ger någonting positivt annat än just mera kostnader.

Tack, jo jag förstår att det är den här enkelheten och så vidare, men ändå har den där känslan av att det ekonomiska läget för kommunerna skulle vara en viktig sak. Men det går väl kanske att utvecklas så småningom då?

Ja, ledamoten har helt rätt att det här är ju början på någonting nytt. Då kan man naturligtvis se efter en tid om de här parametrar måste byggas ut. Kanske redan inom ramen för kriskommunsarbete som vi inleder här inom kort, att det redan där kan konstateras att det är den här typen av instrument som lagtinget borde ge kommande landskapsregeringar att hantera.

Tack, talman! Tack vicelantrådet Jansson. Jag ser inte riktigt på samma sätt på det här som vicelantrådet Jansson. Jag tycker inte att det här är ett nytt kapitel och ett steg framåt. Tvärtom, jag tycker att Åland står och stampar på stället och till och med kanske tar ett steg bakåt, tyvärr. Jag tycker att det är naivt att tro att Ålands kommunkarta kommer att förändras i och med den här nya lagstiftningen. Vi kommer kanske, kanske att kunna se ett par kommunsammanslagningar till priset av miljoner. Jag finner det mycket märkligt att landskapsregeringen i dessa ekonomiska tider går in för detta lagförslag med tanke på att de eventuella kommunsammanslagningar, som kan bli av, kommer i sig att bli en ny kriskommun. Varför, vicelantrådet Jansson, har inte landskapsregeringen, parallellt med detta nya lagförslag, en kriskommunlag sammanställd?

Ledamot Holmberg, varför medverkade inte ledamot Holmberg till att det under den föregående mandatperioden lades fram ett lagförslag om kriskommuner, när man i god tid före valet hösten 2019 såg att lagförslagets visioner om fyra kommuner på Åland, från 2022 och framåt, inte skulle bli verklighet? Där fanns det ju tid och ett stort kunnande som man inhämtat för att snabbt hantera det. Enligt ledamoten så är det här ett enkelt jobb.

Men den här landskapsregeringen har vinnlagt sig om en sak från början. Det vi gör ska vara juridiskt hållbart. Och ger man sig in för att hantera kommunernas självständighet så då måste man vara på en riktigt torr och fast mark. Vi kan inte tyvärr, här och nu, trolla fram den lagstiftningen utan det kommer att kräva en hel del tänkande.

Tack, talman! Absolut ska det vara juridiskt hållbart, men minst lika viktigt är att det ska vara ekonomiskt hållbart, speciellt idag. Tycker vicelantrådet Jansson att det här upplägget borgar för en ekonomisk hållbarhet ute i kommunerna? Vicelantrådet sade själv att en eventuell sammanslagning mellan Lumparland och Lemland kommer att kosta cirka 6 miljoner. Jag har inte kommit upp i den siffran, jag tror att vicelantrådet slant lite på miniräknaren där. Men ändå, det är hiskeliga summor som vi nu kommer att betala för eventuella kommunsammanslagningar som i sin tur ger nya kriskommuner med tanke på utvecklingen.

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att nästa landskapsregering inte skulle gå vidare med kommunlagstiftningen som den låg, speciellt inte med tanke på alla de argument som vicelantrådets och hans regering för fram i lagförslaget, alla de goda argument för större och starkare kommuner.

Tack, talman! Med risk att bli tjatig, ledamot Holmberg, det sätt som landskapsregeringen nu föreslår lagstiftning är det enda sättet att under normala förhållanden komma framåt när det gäller förändringen av den kommunala strukturen. Allting annat är indirekt - om jag anspelar lite fult - lite suspekt med tanke på att man kan använda ekonomin för att utarma kommunerna. Men det är inte schysst mot varken de drabbade kommunerna eller deras invånare att använda det vapnet. Man måste komma ihåg att det här det enda sättet enligt den förvaltningstradition och det rättssamhälle som vi har. Sedan må man gilla det eller inte. Vi förlorade fyra år mellan 2015 och 2019. Nu försöker vi få fart i det här. Jag hoppas att Liberalerna ser till att inte oppositionspolitiken ute i kommunerna förstör nödvändiga framtidsprocesser.

Tack, herr talman! Ja, vad vill Ålands landskapsregering med våra kommuner? Det är en fråga som har ställts i ett års tid. Det är enkelt att skrika under en valrörelse, men sedan ska det bli praktik av det hela när makten är i handen. Om det är svårt att få till kommunala samarbeten så verkar samarbetet inom regeringen vara ännu svårare så mycket som det tvås händer uppe i stolen.

Vad som händer nu är att landskapsregeringen släpper tömmarna och låter 16 hästar bestämma vägen själva. De som har haft att göra med hästar vet att de är kloka djur, men de väljer ofta att styra hemåt vilket kommunerna kommer att göra, det vet vi allihop och det vet också vicelantrådet Jansson.

Den eviga frågan, vad vill vicelantrådet Jansson och landskapsregeringen med de åländska kommunerna? Svaret på den frågan verkar vara; ingenting.

Med respekt för eventuella åhörare ute i etern så ska jag inte upprepa mig. Jag bara konstaterar att ledamot Påvals inte har kommit till insikt om vilka möjligheter man har som lagstiftande parlament och som regering att förändra den kommunala strukturen på.

Återigen, det är enbart genom lag där man anger hur det går till som vi kan styra fram till den situationen vi har, de så kallade kriskommunkriterierna. Det är en hemsk utveckling. Det är därför som jag, som ansvarig kommunminister i nuvarande ministär, naturligtvis önskar att de kommuner som har det ekonomiskt svårt tar tillfället i akt här och nu och agerar. Detta för att undvika att bli under någon sorts tvångsförvaltning där ens egen kommuns framtid ska avgöras av landskapsregeringen, i stället för att vara ute i god tid och ta sina egna invånares intressen i beaktande.

Tack, herr talman! Trots vicelantrådets Janssons mångåriga erfarenheter i lagtingsarbetet så har han ändå inte lyckats ändra den åländska kommunstrukturen vad det verkar. Det kanske är hugget som stucket.

Flera ordföranden i kommunfullmäktige och kommunstyrelser på Åland sitter i denna sal här i dag och vicelantrådet kan ändå inte svara på den frågan som ställdes i tidigare replikskiften om vilka sammanslagningar vi har att vänta. Det i sig säger en hel del om vad vi har att vänta under de kommande åren och vilka viljor som styr Åland framåt. Det är svagt att inte lyckas styra Åland med en 20 mandats regering, vicelantrådet Jansson. Det är väldigt, väldigt svagt.

Tack, talman! Ärade ledamot Påvals, nuvarande landskapsregering och regeringsbas i övrigt, vi respekterar juridikens förutsättningar i vårt arbete. Vi ger oss inte ut på äventyrligheter. Vi försvarar den åländska självstyrelsen och vi värnar om den kommunala självstyrelsen. Som tidigare replikskiften har visat så är den kommunala självstyrelsen oerhört stark. Vi må ha förhoppningar om kommunala förändringar och ser behovet, vi ser ekonomin och vi ser befolkningsutvecklingen etc. Men det är kommunerna själva som har makten i sina händer fram tills, enligt mig, den tragiska dagen där vi tvingas konstatera att kriskommun är ett faktum.

Tack, fru talman! Ärade lagting och åhörare. Jag har fått den stora äran att hålla Centerns gruppanförande i den här delikata frågan.

Senaste mandatperiod så var jag aktiv kommunalpolitiker och det är jag väl fortfarande i viss mån, men kanske mera på den tiden. Då hade jag också den stora äran att få vara med i ett antal arbetsgrupper, informationstillfällen och utredningar och ägnade ganska många hundra timmar åt kommunstrukturfrågan.

Kommunerna har sitt ursprung i socknarna som uppstod runt kyrkorna. Kommunen övertog fattigvården som tidigare skötts av socknen och undan för undan fick kommunen flera uppgifter. Kommunernas verksamhetsområden har kontinuerligt förändrats under årens lopp. Kommunerna har fått nya verksamheter, verksamheter har övergått till kommunförbund, bolag, landskap eller försvunnit. Man kan med säkerhet säga att strukturella förändringar skett och sker ideligen inom den kommunala sektorn. Det senaste exemplet på detta är bildandet av KST.

Under alla dessa år har kommunerna tjänat oss väl. Samspelet mellan kommuner och landskap har i stort fungerat. Men dagens kommunstruktur är inte helig, förändringar välkomnas.

Regeringsprogrammet är tydligt vad det gäller den kommunala sektorn ”Frivilliga samgåenden mellan kommuner möjliggörs genom ändringar i lagstiftningen om den kommunala indelningen”. Målsättningen är att det ska ske frivilliga samgåenden. Landskapsregeringen föreslår därför en kommunreform som både respekterar kommunernas ställning och understryker reformernas demokratiska karaktär. Avsikten är att uppmuntra kommunerna att frivilligt gå in för större enheter.

Ser man på den kommunala ekonomin över tid så har den varit relativt bra. Årsbidragen för den kommunala sektorn under fem år, åren 2014-2018, låg på 19 miljoner i snitt per år. Men år 2019 var årsbidraget knappt en halv miljon och nu 2020 så förväntas årsbidraget hamna närmare 5 miljoner på minus. Oavsett om vi har 1 eller 16 kommuner visar detta på en allvarlig situation. Samtidigt som vissa kommuner befinner sig i ett prekärt läge är situationen i landskapets finanser i princip lika illa.

ÅSUB gjorde år 2016 en enkät om den framtida kommunindelningen där den övergripande slutsatsen var att ålänningarna med största sannolikhet ville ha en ny kommunstruktur. Men de föreslagna nya alternativen med en, fyra eller sju kommuner vann relativt svagt gehör. Lejonparten av de som deltog i enkäten ville alltså se en förändring. Men notera att det är skillnad på förändring och förändring. Den förändring som förra landskapsregeringen och lagtingsmajoriteten gick in för visade sig inte vara den förändring som ålänningarna efterfrågat. Den förändring som ålänningarna efterfrågat, den ser vi idag, den sker nu när Lemland och Lumparland diskuterar ett samgående. Inget är klart innan det är klart. Men Centern följer med intresse och tillförsikt den diskussion som pågår mellan dessa två kommuner. Ett samgående där man i så fall helt säkert hittar effektiveringsvinster.

Ett smart och frivilligt samgående leder till att kostnaderna minskar, att närservicen finns kvar där den behövs och att demokratin finns nära invånarna. Engagemanget i den nya kommunen kommer att fortleva.

Det absolut första som händer när kommuner går ihop är att det uppstår kostnader, vissa är av engångskaraktär och vissa är bestående. De kostnader som uppstår av engångskaraktär är exempelvis anpassningar av IT-system, styrdokument samt nya vägskyltar. De kostnader som är bestående är i synnerhet löneharmoniseringar. Löneharmoniseringen då två närliggande kommuner går ihop är normalt väsentligt lägre än om flera kommuner går ihop. För att finansiera de kostnader som uppstår vid sammanslagning så finns ett samgångsunderstöd. Stödet är 5-årigt och minskar årligen efter det första året.

Skärgården med sina speciella förutsättningar får ett särskilt skärgårdstillägg. Ytterligare finns ett särskilt understöd enligt prövning som kan utbetalas i de fall kommunen kan påvisa att godtagbara kostnader uppstått som överstiger samgångsunderstödet. Slutligen finns en mekanism gällande ersättning för eventuell minskning av landskapsandelar.

Åland som helhet är i stort behov av såväl reformer, strukturförändringar samt ekonomiskt nytänk. Detta behov har funnits ett antal år och effekterna av pandemin gör att vi nu är i skarpt läge. Att landskapet nu blir låntagare underlättar inte.

Lagförslaget har varit utskickat på remiss till kommuner och kommunalförbundet. Glädjande är att kommunerna är positivt inställda till förslaget även om någon kommun gärna sett att samgångsunderstödet borde varit högre.

Lagtingsgruppen för Centern understöder detta lagförslag. Tack.

Tack, talman! Med anledning av att ledamot Höglund har varit med om en frivillig samgångsprocess, kommer ledamoten att medverka i framtiden till att hans hemkommun jobbar för en kommunsammanslagning på norra Åland? Den som han under den förra mandatperioden, under den helt frivilliga processen, både motarbetade och stoppade.

Jag vet inte ens om jag var den som stoppade den, men om jag bidrog till att stoppa den så känner jag mig väldigt hedrad över det. Jag omfattade aldrig den typen av kommunsammanslagning.

Tiden är väldigt kort och jag kunde orda länge. Men det största problemet där eller ett av de största problemen var att det fanns norra Åland och det fanns från södra Åland, om vi tar det som regeringen föreslog. Jag tyckte att det blev en skevhet mellan en ganska fattig landsdel mot en landsdel som hade betydligt större skattekraft och så vidare. Men det slår mig nu att ledamoten troligtvis menar sammanslagningen mellan Finström, Geta och Sund. Där hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se vad som skulle bli bättre och vilka vinster som skulle skapas etcetera. Det var inte heller en speciellt frivillig sammanslagningstanke eftersom det var en så jätte, jätte, jätte knapp majoritet som drev den.

Tack, talman! Om jag förstår det rätt så menar ledamoten Höglund att sammanslagningar som inte leder till tydliga fördelar, att den nya kommunen blir starkare och mer bärkraftig, inte är någonting som man vill vara med och driva. På vilket sätt menar ledamoten Höglund att den efterlängtade fusionen mellan Lemland och Lumparland, som Centern verkar se som den lysande fyrbåken, att den kommer att bli en stark och bärkraftig kommun? Vi ser ju alla att det blir en kommun med minus på sista raden från första början.

Tack, fru talman! Det som händer när två kommuner planerar eller funderar på att gå ihop, det är att man gör ett utredningsarbete som utmynnar i ett förslag till samgångsavtal. Där utreder man de ekonomiska konsekvenserna, man utreder bland annat löneharmoniseringar och andra kostnader som kommer uppstå och man utreder också vilka inbesparingar som man eventuellt kan göra. Behöver man ha två bibliotek, om vi tar en sådan enkel sak. Kan man göra någon annan typ av indragning som inte påverkar servicen eller som gör att den service som minskar är accepterad? Detta måste man se på från fall till fall. I min värld så två kommuner som är nära varandra och som har nära samarbeten från tidigare så borde ganska lätt hitta varandra. De borde också hitta inbesparingar som (… taltiden slut).

Tack, fru talman! Jag tror att det blir uppenbart för väldigt många att alla de argument som Centern drev under de sista fyra åren, all den skräckpropaganda som man drev ute i kommunerna och allt det material som man skickade ut till hushållen inför folkomröstningarna, bl.a. "sundsbo vill du bli finströmmare?" Hur ska man nu göra när man själv får möta samma argument i dörren? Ledamoten Höglund och andra ska nu komma till kommunerna och övertyga dem om att frivilligt samgående är en bra idé fast man i fyra år har sagt att det ungefär är det värsta som kan hända och att det finns inga pengar att tjäna.

Jag upprepar lite av det som jag sade i mitt anförande. Det är skillnad på förändring och förändring. Det kan finnas bra förändringar och det kan finnas mindre bra förändringar. De förändringar som vi såg under förra mandatperioden med södra Åland och norra Åland och de jättestora skillnader som fanns där, alltifrån skattekraft till företagande, näringslivet osv. så det var inte bra. Tittar man unikt på tanken om Finström, Geta och Sund eftersom de kom upp här så fanns det fördelar där, säkert. Fanns det nackdelar? Jo, desto fler. Så det här handlar ju om att de kommuner som eventuellt vill gå ihop så börjar med ett utredningsarbete som jag nämnde. Visar det sig att det är bra, ja då går man vidare. Visar det sig att det inte finns någon ekonomisk vinst eller att man gör andra förluster vad gäller demokrati eller närservice, ja men då lägger vi ner det. Så det är från fall till fall.

Centern deltog inte i det parlamentariska arbetet förra mandatperioden för att nå en lösning. Man bedrev propaganda i bygderna om att det här var en förfärlig lagstiftning, en alldeles hemsk väg att gå. Det var tvång och alla andra förfärligheter.

Nu står man här med en metod som jag bedömer att är både ineffektiv och dyr. Är det inte resultatet som räknas ledamoten Höglund? Det vill säga att vi kommer i mål med bärkraftiga kommunala enheter i landskapet Åland inom en rimlig tid innan alla har stupat för att de är tvungna i en sådan ekonomisk dålig situation.

Tack, fru talman! Vad gäller den förra lagtingsgruppen här, under den förra mandatperioden, så har jag svårt att uttala mig. Jag har också svårt att uttala mig om det utskick som gjordes i Sund. Jag tror att jag i likhet med de flesta andra fick se det och var inte delaktig. Resultatet räknas och resultat är ju vad man ser när man har gjort ett samgångsavtal och har ett förslag till det med medföljande ekonomiska kalkyler. Så är det.

Tack, talman! Det blir verkligen svårt att hänga med i danserna här. Under en lång period så har ledamot Höglund och hans partikollegor fört en ganska hård propaganda att det här med att gå samman är ingenting som lönar sig. Det finns absolut inte några vinster i det. Små kommuner är effektiva, små kommuner klarar av välfärden och små kommuner har en närdemokrati som heter duga. Nu helt plötsligt, med det här lagförslaget, ska kommuner gå samman, man ska hitta kostnadsminskningar och man ska hitta rationaliseringsvinster som gör att man kan stänga ner ett bibliotek om det vill sig eller så. Men bra blir det i alla fall och dyrt blir det också. Enligt min matematik så blir minus ett och minus ett lika med minus två. Det blir inte noll.

Det var ju så att ledamot Holmberg och ledamot Höglund hade olika matematiklärare här någon gång i världen och olika matematikböcker också.

Men det där stämmer ju inte. Om vi tittar lite i media och letar i artiklar så finns det artiklar där inte ledamot Höglund på den tiden men politiker Höglund klart och tydligt uttalade sig om att ett samgående mellan Finström och Geta skulle vara väldigt spännande att titta på. När det gäller frågan om kommunsammanslagning har jag väl på sätt och vis kanske varit den mest drivande i den här salen.

Tack, talman! Ja, att minus ett och minus ett blir minus två, det står jag för, så mycket matematik kan jag. Slår man ihop två svaga ekonomier - om vi tar det exemplet på kommunsammanslagning som ledamot Höglund för fram - så blir det ingen stark ekonomi. Det kan vara väldigt bra att titta på dessa nyckeltal i form av skattebas, demografi, investeringsförmåga och skuldsättning. Det som kommer att hända är att vi skapar en lite större kriskommun med lite större problem, med lite större behov av banklån och med lite större behov av att höja skatteöret. Det är detta vi skapar. Vi kanske vinner lite politiskt friutrymme fram till nästa val när vi ska ta nästa stöt med kriskommunerna. Det här är inte politiskt ansvar, ledamot Höglund!

Ändå var den tidigare majoriteten under den förra mandatperioden beredd att skapa två kommuner som var så totalt olika; en norra kommun och en södra kommun. Man sade ytterligare att Mariehamn eventuellt skulle införlivas i den södra kommunen. Då tänkte man ju inte på någon balans, utan då såg man kanske fem lite svagare kommuner som skulle slås ihop. Sedan att de övriga på södra Åland var starkare, den tanken fanns väl knappast. Jag kommer ihåg att jag väckte tanken någon gång och då sade man ungefär så här "ja, men då måste man ju kompensera den fattiga kusinen i norr", som vi sade på den tiden. "Då måste vi kompensera med lite mera pengar". Jag är inte så jätte imponerad över de tankar man hade på den tiden och där var ledamot Holmberg verkligen med och drev den frågan.

Talman! Det kan nog finnas skäl för någon eller några i den här salen att två sina händer för det här experimentet är nog ett experiment av hög kaliber. Vi såg under förra mandatperioden ganska högljudda toner där man beskrev just det som kom fram i replikväxlingar hur farligt det var med en kommunreform. Vi hörde att den ena kommunen, den norra kommunen, skulle bli svagare än kusinen i söder och det var ett stort problem. Nu skapar man ingen förutsättning för jämlikhet överhuvudtaget i landskapsregeringens faktiskt halvfärdiga lagförslag.

Nu står vi här, talman, då landskapsregeringen i ännu en fråga väljer att riva upp istället för att utveckla och bygga vidare. Föga förvånande men ändå sorgligt. Särskilt med beaktande av den ekonomiska sits som kommunerna nu befinner sig i. Kommunernas ekonomi är inte en ny fråga framförallt beroende på den demografiska utmaningen med sjunkande försörjningskvoter. Det förra regeringen gjorde var att försöka förebygga det som alla kalkyler visade att en större ekonomisk kris skulle innebära. Och nu står vi här med fullbordat faktum. Krisen är här och alla vi i den här salen vet att när coronakrisen är över så kommer inte kommunernas ekonomiska kris att vara över.

När den här lagen som nu ska rivas upp togs fram hölls work shops, dialoger och dessutom genomförde ÅSUB den största invånarenkät i Ålands historia i samband med processen. Nu rivs den upp utan någon som helst form av medborgardialog, enbart kommunerna har hörts. Var är kraven på folket röst nu? Var är kraven på folkomröstningarna?

Regeringen Thörnroos lägger nu fram det förslag som alla i grunden förstås anser att vore bäst, att kommunerna gemensamt ska hitta former för nya bärkraftiga kommuner. Historien visar med all tydlighet att detta inte är den mest framkomliga vägen. Faktum är att historien visar att med den här metoden händer ingenting alls. Och dessutom är det mycket svårt att se att en sådan väg skulle leda fram till bärkraftiga kommuner.

I det gedigna material som PwC tog fram under förra mandatperioden visade man att man behöver få till större kommuner för att nå effekt. Nu gör landskapsregeringen tvärtom. Man stimulerar små kommuner att gå samman utan krav på att öka bärkraften.

Lagförslaget vi fått framlagt för oss är halvfärdigt. Och kommunerna står utan en mängd viktiga svar, utan dessa svar kan man ogärna fatta ett beslut. Hur tänker landskapsregeringen hantera kommunekonomin. Ska landskapsandelarna höjas? Hur kommer kriskommunlagen att se ut? Ger den samma ekonomiska incitament som denna lag? Och hur avser regeringen arbeta med andra för kommunerna viktiga frågor så som äldreomsorgen? Om man inte vet svaren, hur ska man då kunna ta ställning till vilken kommunreform som man ska gå in för? Senaste idag kunde vi läsa i tidningen om ett initiativ som gick ut på att mindre kommuner inte skulle behöva sköta samma uppgifter som större. Vad ska hända på kommunfältet? Regeringen Thörnroos gör som den brukar, tiger som muren på frågan ”vart är vi på väg?”.

När det inte finns en bestämd indelning kan man tänka sig att kommunerna gör det som uppfattas som mest naturligt, man slår sig samman med den närliggande grannen. Då skulle vi nå ett resultat som är nära det utredda 7-kommunersalternativet. I PwC:s slutsatser kan man bl.a. läsa: ”Förvaltningskostnaderna kan minska med 43 % i en-kommunsalternativet, 24-51 % i fyra-kommunsalternativet och 1-51 % i sju-kommunsalternativet.” Alltså en oerhörd ojämlikhet.

En sådan kommunsammanslagning kommer inte att överbygga ojämnheterna och därmed förutsättningarna för kommunerna, utan vi kommer att cementera olika regioners utvecklingspotential. För vem kommer att vilja gå ihop med den fattiga grannen?

PwC beskriver också att kommunsammanslagningarna har potential att ”möjliggöra planering som syftar till ökad inflyttning totalt sett för hela Åland”. Och att: ”Vad gäller energiförsörjningen och vatten/avlopp innebär kommunsammanslagningarna i olika mån att möjligheter för centraliserad produktion och distribution ökar, vilket kan vara positivt ur miljöhänseende.”

Landskapsregeringen stöder, vill jag understryka, PwC:s tankar om större kommuners möjligheter att skapa tillväxt och att driva miljöpolitik i sitt eget lagförslag. Och dessutom skriver man att det skapar bättre möjligheter att arbeta för barns bästa. Däremot utelämnas helt och hållet resonemang om äldreomsorgen i lagförslaget, en av vår tids största utmaningar som kräver helhetssyn och krafttag.

Talman! Man kan konstatera att den liberala grundkritiken är det som är Centerns stolthet. Våra partier har skilt sig just när det gäller den egna kommunens möjlighet att bestämma själv kontra helhetssynen. Vi liberaler menar att det är viktigt, och helt avgörande, att landskapsregeringen har en bild över helheten och hur en reform ska göras utan att någon lämnas utanför. Precis så som Centern var med och drev att alla ska in i KST utan valmöjligheter. Alla ska med! Regeringen har betonat frivilligheten och skriver i allmänna motiveringen: ”Landskapsregeringen bedömer att det mest ändamålsenliga är att kommunerna går samman med den eller de kommuner de önskar utan att från landskapsregeringens sida styra eller påverka vilka förändringar i kommunindelningen som ska ske”. Vi menar att hållningen är problematisk. Vad händer om alla i en region vill gå ihop men en kommun lämnas utanför trots att de själva vill med? Ska de då tvingas stå utanför? Som sagt, vem vill gifta sig med den fattiga grannen?

Kommunfullmäktige har makten, det är en del i varför vi står här idag med en ändrad lagstiftning. Men landskapsregeringen kunde ställa kriterier för vad en kommun ska vara och vad en sammanslagning ska ge för resultat för att samgångsstöd ska betalas ut och därmed kunde landskapsregeringen styra processen i viss riktning. Allt annat vore såväl socialt, miljömässigt och ekonomiskt oförsvarbart.

Liberalerna menar att det bästa för Åland som helhet vore en faståländsk kommun och särskilda lösningar för skärgården. Men inser att vi än så länge är rätt ensamma om den tanken. Tidigare har vi känt ett starkt moderat stöd för det, men tydligen har moderaterna nu backat. Därför framhåller liberalerna tre centrala punkter:

1) Lagen behöver återtas, detta förslag är inte tillräckligt underbyggt. Den nya lagen bör hantera mer utvecklade principer för när landskapsregeringen betalar ut sina samgångsstöd. Exempel på sådana principer finns redan framtagna i arbetet som genomfördes under förra mandatperioden. Det vill säga att de nya kommunerna måste uppnå vissa nyckeltal för att landskapsregeringen ska betala ut samgångsstöd. Till exempel att landskapsandelarnas andel av intäkterna inte utgör mer än en tredjedel. Kommunerna bör vara geografiskt sammanhängande, föra ihop arbetsmarknadsregioner och kommuner. Att befolkningsunderlaget är tillräckligt stort nog att ge förutsättningar för att driva verksamheter och en effektiv administration och möjliggöra specialiserade administrativa tjänster. Ingen kommun ska ha en låneskuld som överstiger 100 procent av genomsnittet inom landskapet. Soliditeten bör överstiga 50 procent. För att kunna möta framtida förändringar bör skattesatsen i utgångsläget inte avvika mer än 1,50 procentenheter från det vägda medelvärdet inom landskapet. Samtliga kommuner bör också ha tillgång till mark för framtida expansion. Det här är kriterier som landskapsregeringen hade kunnat ha för att man ska betala ut samgångsstöd, utan att för den delen förhindra frivilliga samgåenden av någon annan karaktär. Men det står landskapsregeringen fritt att stifta paragrafer om när man betalar ut samgångsstöd. Och viktigast av allt; kriskommunparagraferna kan inte lämnas utanför det här lagförslaget. Det är fullkomlig otydligt för kommunerna vad det innebär att gå in i en reform i det läget som denna lag är skrivet.

2) Landskapet måste berätta hur man tänker hantera kommunernas ekonomi och andra för kommunerna viktiga frågor. Annars finns ingen möjlighet för kommunerna att fatta fakta baserade beslut i en sammanslagningsprocess. Det här måste tydligt framgå.

3) Om regeringen vägrar återta lagförslaget, vilket vi liberaler menar att man borde, så måste lag- och kulturutskottet höra såväl finans- och näringsutskottet som social- och miljöutskottet för att få med alla samhällsaspekter och för att kompensera för det undermåliga demokratiarbete som föregått det här lagstiftningsarbetet.

Slutligen, talman, vi har hört oroande signaler från lag- och kulturutskottet om att man inte riktigt vill jobba med den här frågan, utan det ska hastas igenom och det ska gå fort. Det är helt oacceptabelt i en sådan här stor och viktig fråga. Allra helst borde dessutom regeringen föra någon form av medborgardialog. Den här lagstiftningen är viktig för hela Åland. Tack, talman.

Tack, talman! Ja, bästa ledamot Zetterman, det är till att missförstå eller misstolka om det är politiskt intressant att göra. Jag tror kanske att man inom Liberalerna har missat när man har tittat på lagförslagets syfte. Det är ju att möjliggöra en förändring av den kommunala strukturen och för att göra det så måste vi upphäva stopp-paragrafen i kommunstrukturlagen. Den anger ju faktiskt under vilka förutsättningar man förändrar den kommunala strukturen på Åland. Vi tycker från regeringsblocket att det som den tidiga landskapsregeringen hittade på till den delen är fullt möjligt att luta sig mot i det fortsatta. Alla de svar i övrigt som ledamoten räknade upp på Liberalernas vägnar är ju sådant som vi får ta oss an efterhand, inte kan ju vi föregå en översyn av landskapsandelssystemet som ju också bör göras över blockgränserna. Vi måste ha ett samarbete ledamot Zetterman, inte en konfrontation.

Talman! Visst kan Liberalerna var med och samarbeta, men det är landskapsregeringen som håller i taktpinnen och vi har parlamentarism i det här. Men visst bidrar vi ett utvecklande av landskapsandelssystemet. Men det tar inte på något sätt bort att den här lagstiftningen saknar incitament att göra kommunreformer som bär in i framtiden, som skapar kraftiga kommuner som har tillräckligt stark ekonomi och där man har tillräckliga möjligheter att utveckla sin kommun. Det tar inte det faktumet bort hur än vicelantrådet skulle vilja.

Tack, talman! Liberalerna väljer ju nu då att kritisera den sittande regeringen och underkänner demokratiarbetet. Nog är det väl magstarkt av en representant för tidigare regeringsblocket som valde att köra över den kommunala självstyrelsen och invånarna totalt, att nu från talarstolen tala om att man brinner för demokratin. Likadant att man nu värnar om den kommunala ekonomin efter att ledamoten själv har varit med om att underminera den kommunala ekonomins bärkraft genom att dra bort 4 miljoner från landskapsandelssystemet. Ledamoten med kollegorna var medvetna om att det vore förödande med tanke på de utmaningar och ny lagstiftning som ledamoten och Liberalerna samtidigt har varit med att lägga fram, det vill säga nya kostnader för kommunerna. Det är nog ett dubbelt budskap som vi hör nu från liberal sida igen, så man kanske inte borde vara förvånad.

Talman! De ändringar som gjordes både i den kommunala lagstiftningen och i landskapsandelarna under den förra mandatperioden så gjordes ju i visshet om att vi skulle få större kommuner på Åland. Nu förändrar den här sittande landskapsregering det och då är det upp till den här landskapsregeringen att återföra landskapsandelarna. Ni har suttit ett år vid makten, ni har lovat ökade landskapsandelar. Vad väntar ni på? Det är bara att genomföra bästa vicelantrådet. Ni har ingen plan framåt för kommunerna, så fram med pengarna då! Det är inte mycket svårare än så.

Tack, talman! Egentligen togs det upp redan det som jag tänkte säga. Det var att ledamot Zetterman tog upp kommunernas dolda ekonomi och skuldsättning. Men det var ju förra regeringen som var underställd av ledamot Zetterman som såg till att kommunerna har fått dålig ekonomi.

Jag tror nog att ledamoten Häggblom lite överdriver nu. Kommunernas ekonomi blev ju inte dålig för att man plockade bort 4 miljoner ur landskapsandelarna, utan kommunernas ekonomi är ju dålig för att många kommuner har en svag skattebas. Det måste vi väl alla vara överens om.

Ser man till generella utredningar så pratar man ju om att minst en tredjedel och gärna över hälften av intäkterna ska komma från skattebasen och inte från landskapsandelarna. Dessa 4 miljoner är inte en så stor andel av den totala kakan för kommunernas inkomster ifall du ser till hela Åland. Vi har en ohållbar kommunstruktur. Den här landskapsregeringen gör ingenting åt att reda upp den och man återinför inte heller landskapsandelarna.

Så jag tror att ledamoten Häggblom får riktar sin kritik internt inom landskapsregeringen och inte till mig.

Talman! Men tar man bort 4 miljoner så är det ju ganska mycket för kommunerna. Plus att man drev igenom flera lagar. Allt detta hjälper ju till att göra så att kommunerna får ett större underskott.

Talman! När det gäller kommunerna så ser vi från Liberalerna att kommunerna är till för kommuninvånarna. Vi har alla ett ansvar att fortsätta vidareutveckla omsorgen och välfärden på hela Åland och det tror jag att vi alla är överens om. Jag tror inte att någon här egentligen tycker att vi borde ha betydligt sämre sociala rättigheter än vad man har i riket, trots att vi nu har levt under den verkligheten i åtta år. Det är väl ingen här inne i salen som på riktigt förespråkar det, trots att det gång på gång lyfts upp som ett slagord i debatten. Men inte menar ju ledamoten Häggblom att vi ska ha sämre social service här än i vår omgivning, att det ska vara svårare att ha ett handikapp här än i vår omgivning?

Men det positiva både för vicelantrådet Jansson och ledamoten Häggblom är att budgeten inte är klubbad ännu. Ni kan föra fram 4 miljoner till kommunerna, det är bara att köra på. Kör hårt!

Tack, talman! Jag tyckte om en fråga lite särskilt, det var "vem vill gifta sig med den fattiga grannen?" Då kan jag också ställa frågan: "Varför föll Rose för Jack i Titanic? Med detta så vill jag belysa att kommunfrågan faktiskt inte bara handlar om pengar alla gånger. Det handlar också om andra värden; lika rättigheter och strategisk planering. I en nyligen placerad publicerad svensk offentlig utredning påpekas att frivilliga samgåenden faktiskt också kan innebära strategiskt samarbete, att det inte blir någon typ av konstig ad hoc lösning. Utredningen föreslår faktiskt exakt samma sak som lagförslaget nu föreslår, alltså statsunderstöd till frivilliga samgåenden. Man föreslår också så klart en rad andra saker, men just det här att frivillighet inte blir strategiskt så finns (… taltiden slut).

Talman! Det finns ett skäl till att man ofta har ganska starka incitament för kommunerna att gå samman. Vi hörde tidigare vicelantrådet resonera kring det danska arbetet. Det är svårt både känslomässigt och juridiskt.

Jag har faktiskt funderat på den här kanske viktigaste paragrafen i kommunallagen, alltså 3 § 2 mom. "Kommunen ska i all sin verksamhet sträva efter att främja kommuninvånarnas välfärd och en ekonomisk och ekologisk hållbar utveckling inom kommunen". Alltså en kommun har aldrig ett ansvar som är större än den egna kommunen. Så hur ska man, med den här paragrafen i minne, kunna motivera att man ska slås samman med en fattigare kusin som dels ger sämre service till kommuninvånarna för att man inte har råd med samma service och dels höjer skatteöret? Hur ska en kommun kunna föreslå det?

Tack, talman! Det är intressant just det här med att det alltid från liberalt håll kommer kritik som handlar om pengar, allt handlar om kommunerna är fattiga eller rika och det är det enda som gör att kommuner går ihop eller inte går ihop. Det finns ju också andra orsaker som skulle vara intressanta som ledamot Zetterman också kunde framföra. Jag tycker att det är tråkigt att man har den här hållningen för det visar ju också på en ganska stor övertro på att vi bara med tvångssammanslagningar skulle kunna ordna ekonomin på ett mer strategiskt sätt. Men så som sagt tidigare så den här statliga utredningen i Sverige påpekar att också frivilliga samgångar kan ordna det på ett strategiskt sätt.

Talman! Ledamoten Holmström väljer att höra det som ledamoten Holmström väljer att höra. Jag pratade om välfärdens utveckling. Det var precis min poäng. Alltså för att ha flera närvårdare inom äldreomsorgen, för att ha tätt med vuxna inom barnomsorgen så kostar det löner, det kostar pengar. Kommunallagen är inåtriktad mot kommunernas egna verksamheter. Den är inte utåtriktad. Kommunallagen sätter inte krav på kommunerna att tänka utanför sin egen kommungräns. Tvärtom, den är väldigt inåt pekande mot kommuninvånarnas rätt till god välfärd, god ekonomi och ekologisk utveckling. Så hur en kommun ska kunna fatta ett beslut om att försämra den situationen för sina invånare, genom att ta sig an en fattigare granne, det förstår inte jag hur ska gå till. Men det kan säkert vicelantrådet ta ett anförande om och beskriva närmare i slutet av debatten.

Talman! Under föregående mandatperiod gjordes idoga ansträngningar för att åstadkomma förändringar i kommunstrukturen. Även Moderaterna var med och formade och slutligen godkände det förslag som sedan gavs. Arbetet gjordes med ambitionen att skapa större kommunala enheter som var och en genom sin framförallt befolkningsmässiga storlek och sina därmed större ekonomiska resurser skulle ges bättre förutsättningar att såväl servicemässigt som ekonomiskt klara sig själva och därmed kunna hantera sin egen utveckling allt efter det samhällsbehov som finns och som hela tiden förändras ute i kommunerna.

Trots dessa idoga ansträngningar lyckades inte projektet föras riktigt i mål i den bemärkelsen att bestämmelserna om kommunsammanslagningar också förutsatte kommunal medverkan. Motstånd fanns, det som främst framhölls som problematiskt var att kommunsammanslagningarna enligt planerna skulle ske med lag, vilket man i och för sig helt korrekt men aningen provocerande benämnde tvingande lagstiftning.

Frivillighet var förvisso att föredra och självklart är det bättre för humöret på det kommunala planet om man når önskade resultat med frivillighet än genom lagstiftning. Men frågan var då, precis som nu, om vi kommer någonstans med total frivillighet.

Talman! Det som är intressant just nu, när detta lagförslag presenteras, är att det innehåller en hel massa argument för kommunsammanslagningar. Argument som gärna doldes eller nedvärderades av en del till förändringar under den föregående mandatperioden.

I lagförslaget anges bland annat följande: "Det är generellt sett mer sannolikt att större kommuner är mera tillväxtdrivande än små varför landskapsregeringen ser positivt på ändringar av kommunindelningen som resulterar i färre och större kommuner på Åland". Man kan också läsa följande: "Förändringar av kommunindelningen innebär merkostnader under de första åren, medan besparingar och effektiviseringar ger resultat på sikt". Vidare på sidan 6 i lagförslaget: "Landskapsregeringen konstaterar att det finns stora ekonomiska variationer mellan de åländska kommunernas verksamhetsförutsättningar" Man säger också att "det i de flesta kommuner är problematiskt att kunna tillsätta alla förtroendeposter som krävs". Och slutligen vad jag har hittat här: "Många kommuner är sårbara för relativt små förändringar i de kommunala utgifterna och flera kommuner står på sikt inför finansiella utmaningar". Allt detta motiverar ändringar av kommunindelningen på Åland.

Med detta nya lagförslag som grund finns förutsättningar för enskilda kommuner att tillsammans genomföra kommunsammanslagningar precis så som landskapsregeringen säger sig eftersträva. Om så kommer att ske får vi veta under de kommande åren. Det är nämligen inte alls otänkbart att det finns några kommuner som tänker just i de banorna. Men jag är rätt övertygad om att de allra flesta kommunerna vill ha kvar sin kommun oförändrad även i framtiden, åtminstone så långt i framtiden som det går att överblicka. Som sagt vi vet mera om den saken om något år.

I regeringsprogrammet kan man notera följande skrivning: "Frivilliga samgående mellan kommuner möjliggörs genom ändringar i lagstiftningen om den kommunala indelningen". Det är det som vi har framför oss just nu. Citatet från regeringsprogrammet fortsätter så här: "Målsättningen är att det ska ske frivilliga samgåenden inom tidigare givna ramar, exklusive skärgården". Med det kan man läsa in att samgåenden för att uppfylla ambitionerna, med de planerade två större kommunerna på fasta Åland exklusive Mariehamn, bör hålla sig innanför de geografiska ramarna för dessa tänkta större kommuner, förvisso angivet som en målsättning. Dessutom kan man läsa in att skärgårdskommunerna behöver få sina egna speciallösningar vilket kan innebära samgåenden, men det kan även innebära samarbeten på ett mer utvecklat sätt än vad som sker idag.

Lagförslaget innehåller tankar och motiveringar gällande skärgårdskommunernas speciella förutsättningar. Det är alldeles klart att utmaningarna där är som störst och att det behövs ordentlig uppbackning om vi fortfarande tänker oss att ha en levande skärgård. Den ambitionen vill vi väl alla värna.

När det gäller befolkningsområden som till exempel Järsö-Nåtö området så finns inget specifikt planerat i den här lagstiftningen till den delen. Nya initiativ måste tas sägs det i lagförslagets motiveringar om det ska åstadkommas gränsjusteringar. Men om frågan aktualiseras och det finns ett tillräckligt stort tryck på att så ska ske behöver samgångsunderstöd kunna komma ifråga även i dylika fall. Frågan kan, hoppas jag, analyseras närmare i utskottsbehandlingen.

På tal om samgångsunderstöd anges att de i första hand är tänkta att finansiera de kostnader som samgående kommuner kommer att drabbas av i samband med samgåendet. Det är dock oklart vilka kostnader som kan komma ifråga och hur stora de kan bli. Av den anledningen är det också svårt att bilda sig en uppfattning om storleken på samgångsstöden är tillräckliga eller inte. Men uppenbarligen ska de delas ut oavsett man har drabbats av kostnader eller inte. Det här berörde jag delvis i en replik tidigare.

Det sägs i lagförslaget att man inte kan få ersättning för fler än 10 000 invånare, vilket kan ses som en rätt onödig begränsning där den enda man i praktiken petar i ögat är Mariehamns stad, ifall nu staden i något skede skulle överväga att sammanslås med någon annan kommun. Det stadgandet bör även granskas särskilt i en kommande utskottsbehandling. Det skadar knappast att det ändras och i praktiken torde det ha väldigt liten betydelse.

I lagförslaget nämns med en mening att "landskapsregeringen i ett separat lagförslag kommer att föreslå nya bestämmelser om kriskommuner". Det lagförslaget ser vi fram emot med stor förväntan. Den stora frågan är hur man avser att hantera kriskommuner. Ett alternativ är att öka landskapsfinansieringen. Ett annat alternativ är att lagstifta om att kriskommuner måste sammanslås med någon annan kommun. Frågan vi ställer oss är om frivillighet kommer att råda också i det fallet.

Talman! I syfte att nå förändringar på det kommunala planet är det, som sagt, inte otänkbart att förändringar kommer att ske med det här lagförslaget som grund, även om vi tror att det inte blir tillräckligt många och omfattande för att ha reell betydelse. Men inom Moderat Samling är vi i grunden villiga att ge förslaget en chans. Tack, talman.

Talman! Ledamoten Silander sade i Moderaternas gruppanförande att ni är villiga att ge den här lagstiftningen bifall men ändå med ganska omfattande ändringar, om jag förstod ledamotens anförande korrekt. Ska det tolkas som att ni är missnöjda med lagförslaget eller hur ställer sig Moderaterna till lagen? Jag förstår att man av parlamentarisk hävd då ska godkänna den här lagen. Men är man faktiskt nöjd på riktigt med den?

Tack, talman! Vi är inte nöjda med att den lag som vi tillsammans diskuterade under den förra mandatperioden inte nådde ända fram på grund av att vi är i händerna på kommunala beslutsfattanden. Därför måste man hitta ett alternativ som i alla fall är gångbart. Av den anledningen så tycker vi att det är väl värt att ta den här lagen och ge åtminstone en möjlighet till förändringar.

Talman! Ledamoten Silander var inne på detta slöseri med medel som faktiskt den här lagen är. Man tillåter att två små kommuner slås samman utan att det blir en långsiktig effekt av det. Det är pengar som hade kunnat använts för medborgarnas välfärd, för näringslivssatsningar, för miljösatsningar eller vad som helst annat som är behövligt. Vad tycker ledamoten Silander om de kriterier som vi nämnde i vårt anförande? Silander var en aningen inne och tassade på de markerna men utvecklade det inte riktigt. Finns det flera idéer kring det?

Tack, talman! Det finns många tankar som har debatterats inom Moderaterna i det här ärendet. En fråga som jag ställde i replik här till någon, möjligen var det till ministern, var ju om man har övervägt att ersätta kostnader i stället för att ge bidrag oavsett om de behövs eller inte? Det är ju en sådan sak som man måste kunna göra en bra bedömning av, vad som är klokast. Svaret gav ministern.

Herr talman! Moderaterna inte nöjda med det här lagförslaget fast ledamot Silander säger det mjukt och fint. Det är just och just så att man vill ta ansvar för det. Man beklagar att den förra lagen inte kunde gå vidare så som den låg.

Såg inte ledamoten Silander och Moderaterna ändå ett behov av att försöka hålla fast vid de ramar som där gavs och som jag upplever ändå var den minsta gemensamma nämnare för vad vi kunde enas om politiskt? Fanns det inga möjligheter att på något sätt vända Centern och Obundna till att ta sitt förnuft till fånga i den här frågan och faktiskt gå framåt på ett sätt som kan ge resultat?

Tack, talman! Jo, det gjordes många överväganden i den här frågan, men till syvende och sist så insåg vi alla att det här ärendet är i händerna på de olika kommunerna. Man ser ju hur svårt det är att slå ihop två kommuner eller tre som det också har varit tal om. Hur skulle det bli att slå ihop de här två stora områdena som vi hade förutsatt att göra?

Men vad menar då ledamot Silander att den här meningen inom tidigare givna ramar de facto innebär? Är det ändå Moderaternas uppfattning att man ska gå vidare med att indela fasta Åland i en norra och i en södra kommun vid sidan av Mariehamn?

Tack så mycket, talman! Det var den lösning som vi kom till gemensamt som kanske inte alla tyckte att var den bästa, men vi tyckte att vi tillsammans går in för norra och södra fasta Åland förutom Mariehamn. Jag tror ju att det finns möjligheter och man säger det också i regeringsprogrammet att man har som målsättning att eftersträva det. Det står ingenting i lagen om att så måste ske, men vi får nu se. Kanske det bara är Lemland och Lumparland som pratar om sammanslagningar under de närmaste åren, kanske det blir fler. Blir det någon över gränsen mellan norra och södra området, då får man ta sig en ordentlig funderare. Är nyttan ändå större med att låta den sammanslagningen bli av än att annat benhårt hålla fast på den gamla tänkta gränslinjen? Det får man ta ställning till.

Talman! Ja, det är svåra och komplicerade frågor och det är mycket känslor med i sammanhanget. Ledamot Silander har alltid har varit en sådan som pratat för en förändrad kommunstruktur. Vi vet ju hur omöjligt det var att få ihop två räddningsmyndigheter och det fick ledamot Silander också känna på. Så förnuftet råder inte alltid tyvärr.

Men jag vill ändå fråga, var det alls en diskussion i regeringsblocket att man skulle binda nyckeltal till pengamedel? Vi ser ju här att Lemland-Lumparland, som skulle bli en kriskommun i dagsläget, skulle få skattepengar om 3 miljoner euro. Är det vettigt att göra på det här viset?

Tack, herr talman! Ja, om det är vettigt eller inte så det sammanhänger ju också med den frågan som jag ställde i replik här. Ska man ersätta de kostnader som kommunerna i fråga eller den nya kommunen drabbas av eller ska man också ge något ytterligare? I det här fallet så ger man något ytterligare och till den delen må det väl då betraktas som en morot för att åtminstone påbörja en kommunsammanslagning på Åland.

Ja men när man sitter i Ålands lagting så har man ju också ett helhetsansvar, man ska liksom driva saker framåt och titta till helheten.

Jag vill också fråga ledamot Silander hur man diskuterar kring landskapsandelarna. Har sittande majoritet för avsikt att höja landskapsandelarna? Vad är ledamot Silanders uppfattning?

Tack, talman! Det ärendet diskuterar vi ju inte just nu. Men som bekant är så har vi inte sett det som en metod att gång efter gång öka landskapsandelarna. Vi har föredragit att man börjar med att titta på strukturerna, så får man se hur långt det räcker. Om man har gjort allt rätt till den delen och det fortfarande behövs landskapsandelar för att knyta ihop alla de behov eller för att finansiera de lagar som vi tar här, då må vi göra det.

Tack, talman! Jag läser av ledamot Silander att nu börjar måttet vara rågat. Det är som något slags eksem som kliar. Vi har varit med om kortrutt som Moderaterna inte var nöjda med. Vi har varit med om ekonomin som Moderaterna inte var nöjda med. Förra veckan var det skatteavdraget som Moderaterna inte var nöjda med och idag är det kommunreformen. När är måttet rågat?

Jag måste säga att det här med kriskommuner handlar inte om frivillighet. Det är allt annat än frivillighet, dels har man kört ekonomin så pass i botten så att det inte finns en attraktionskraft kvar. Allt är borta. Det är det som Moderaterna vill att vi ska ta till som alternativ till den förra kommunreformen.

Sedan så menar ledamot Silander att det finns väldigt många argument i lagförslaget för en kommunsammanslagning. Absolut. Jag gjorde precis samma analys som ledamoten. Titta här till exempel; "kommuners möjligheter att erbjuda varje barn en likvärdig och meningsfull fritidssysselsättning ökar i en större kommun". Men varför sätter inte Moderaterna ner foten?

Tack, herr talman! När är måttet rågat, frågade ledamot Holmberg. Jag tror inte det finns någon sådan yttre gräns egentligen. Vi kämpar i varje fråga och försöker tillsammans spela ett lagspel där vi kommer till ett resultat precis som man gjorde under förra mandatperioden där inte alla kunde vara nöjda med allting. Men till sist får man, precis som ledamoten Holmberg sade, sätta ner foten. Nu kör vi det här tillsammans, inte exakt som alla av oss vill, men som de flesta kanske ändå kan omfatta.

Tack, talman! Jag ska vara hård i mina ord nu. Vi spelar inte samma lag. Absolut inte! Ni är halta och lytta och ni sitter på avbytarbänken och tittar på. Det är sanningen.

När det gäller utströsslingen av eventuella samgångsstöd - samgångsstöd har ju funnits tidigare för länge sedan, då fanns det möjligheter för kommuner att få morotspengar för att gå ihop - så inte ett enda fall blev av. Inte ett enda! Och vad skulle orsaken vara till att man går ihop nu? Håller inte ledamot Silander med om att om en kommun som är på minus ett ska gå ihop med en annan kommun som är på minus ett så blir det inte neutralt, det blir ännu värre.

Tack. Till det sista kan jag säga att kunskaperna i matematik är fullständigt bra hos ledamot Holmberg såtillvida att minus ett och minus ett blir minus två, däremot blir det inte värre som sades. Det finns absolut ingenting som säger att det blir värre. Däremot har man nog inte förbättrat så mycket.

Talman! Bästa lagting och övriga åhörare. För Obunden samlings del så är detta ingen högoddsare förstås. Vi är med på det här. Vi tycker att det är bra att vi gör det som är lovat väljarna, att ändra på det som tidigare lagting har fattat beslut om och som man kan konstatera att delvis blev ofullständigt. Det handlar ju egentligen om att välja valfrihet framför tvång.

Om man läser Högsta domstolens utlåtande gällande den lag som förra lagtinget fattade beslut om, om man läser Ålandsdelegationens motsvarande utlåtande om den lagen, så kan man konstatera att avsikten var väl nog att ha en ordentlig tvångslag som i praktiken skulle tvinga fram tre landsortskommuner och Mariehamn. Så blev det inte. Det konstaterade först Ålandsdelegationen och senare Högsta domstolen att så funkar det inte.

Sedan kan man väl konstatera att vi som nu ingår i den här regeringen eller åtminstone Obunden samling som ingår i regeringssamarbetet så vi tycker att valfrihet är bättre än femårsplaner eller vad vi nu ska kalla det för planer som nuvarande opposition tycker att är bättre.

Det har diskuteras både om äktenskap och avbytarbänkar och annat här i dag. Jag kan bara konstaterar att vi tycker att det är bättre att man får den man älskar än att man måste älska den man får, så att säga, om vi ska fortsätta på de här jämförelserna.

Jag satt här och lyssnade på ledamot Zetterman när hon pratade om vad hon har hört angående lag- och kulturutskottet arbete. Man kan ju konstatera att det är ju typisk politisk taktik. Nu ska nog minsann lag- och kulturutskottet fråga hela världen och alla andra utskott i det här lagtinget; vad tycker ni om den här reformen? Vi vet att oppositionen är emot och vi vet att majoriteten vill ha den, och så ska man göra det till en stor sak att lag- och kulturutskottet inte skulle vilja jobba. Om man bara sätter sig in i vilken tidtabell lag- och kulturutskottet har slagit fast för att jobba med dels med kommunallagsreformen och dels offentlighetslagstiftningen så kan man ju konstatera att det är totalt felaktiga påståenden som ledamot Zetterman för fram här. Det var bara som en parentes. Tack för det, talman!

Det är en sak som har förbryllat mig under debatten ända sedan den förra mandatperioden och slutbehandlingen av vår reformlag. Om det inte blev en tvångslag, både Ålandsdelegationen och Högsta domstolen har enligt ledamoten Måtar slagit fast att kommunerna har ett självbestämmande i den här processen. Samtidigt säger man i det här lagförslaget att det inte blev så tokigt det där med två starkare landsbygdskommuner. Men det finns inget tvång på det sättet som den nuvarande majoriteten har beskrivit det, utan kommunerna är med i processen. Varför behöll man inte den lagen som skulle ha lett till någonting vettigt i stället för att skrota den och säga att nu får alla göra som de vill med vetskapen om att det inte kommer att bli någonting alls?

Talman! Ledamot Fellman, det här majoritetsblocket som nu har makten och som styr den här frågan så tycker bättre om valfrihet än om planekonomi. Det är skillnaden mellan er och oss.

Talman! Det där var riktigt korkat. Ledamot Måtar hävdade just precis själv att Högsta domstolen och Ålandsdelegationen fastslog att den tidigare reformlagen inte hade en tvingande karaktär och alltså inte handlade om någon form av planekonomi. Jag förstår hänvisningen till någon slags sovjetisk tvångslagstiftning, men det är inte detta som det handlar om här. Det är vårt demokratiska system som fungerar.

Talman! Ordningen i den här salen är väl sådan att man inte brukar kalla varandra för olika saker och gå ner på den nivå som Fellman just befann sig på, men jag svarar ändå på kommentarerna. Jag konstaterar att Fellman anser nu då att den gällande lagen inte är en tvångslag, det vill säga det handlar om frivilliga samgåenden och opponerar sig mot att vi nu förtydligar lagen så att det verkligen handlar om frivilliga samgåenden. Vad är då skillnaden? Det kan man väl ställa som motfråga.

Talman! Nej, jag tror inte att det är någon som vill ha kommunistisk planekonomi, men däremot att våga se fem år framåt, våga ha visioner och våga ha målbilder fem år framåt. Det är ju det som i alla fall vi från Liberalerna efterfrågar. Vart är vi på väg? I den här frågan är det, liksom i alla andra frågor, inget som helst svar.

Ledamoten Måtar konstaterar att det är bra om man får vara med den man älskar. Om vi nu ska fortsätta på den här analogin så kan man ju se framför sig ett rejält svartsjukedrama där någon blir utanför. Och vad säger Obunden samling och vad säger ledamoten Måtar till de kommunmedborgare som lever och verkar i en kommun där man tappar all ekonomisk bärkraft så att man knappt kan göra det absolut viktigaste lagstadgade arbete? Vad säger Obunden samling till dem? Ska de ha det betydligt sämre än övriga i landskapet?

Talman! Ledamot Zetterman, man kan alltid måla upp skräckscenarier. Man kan också måla upp andra scenarier. Det här lagförslaget går inte på något sätt ut på att omöjliggöra. Skillnaden mellan det ni förespråkar och det vi förespråkar är att individerna själva får välja i större utsträckning. Det är det som är skillnaden.

Talman! Ledamoten Måtar är jurist. Delar han inte den uppfattningen, som jag tidigare nämnde i en replikväxling, att kommunen är skyldig att göra det som är bäst för de egna kommuninvånarna, för den egna ekonomin, för den egna miljön och att helhetsansvaret ligger på en annan nivå? Alltså det som obundna fantiserar om så kan jag svårligen se att skulle hända. Samtidigt så är det som obundna föreslår en väldigt kostsam variant som vi har hört nästan alla tala om här, att det finns risk att små kommuner går ihop utan långsiktig effekt. Det tycker jag att alla i den här salen har varit ärliga om. Samtidigt har Obunden Samling i många fall pratat om torktumlarna som ska krympa den offentliga förvaltningen för att minska kostnaderna med 5 eller 10 procent. Hur kommer det här förslaget att kunna minska de offentliga kostnader ute i kommunerna som Obunden samling annars så varmt vurmar för?

Talman! Ledamot Zetterman, när det gäller de här frågorna så kommer ni alltid att måla upp dessa skräckscenarier som går ut på att vissa kommuner är för små och de ska inte existera. Det är egentligen det här vanliga resonemanget. Humlan är ju egentligen så konstruerad att den inte ska kunna flyga. Det finns företag på Åland - jag ids inte nämna branscher här - men de är för små för att egentligen klara sig i den här branschen och ändå så funkar det.

När det gäller kommunreformen så ställde min lagtingskollega, ledamoten Häggblom, en bra fråga för några veckor sedan. "Titta på Mariehamn! De borde ju vara perfekt redan idag. Vi borde ha en mycket lägre kommunalskatt redan i Mariehamn och allting borde ju vara perfekt där. Och inte heller där funkar det". (… taltiden slut).

Talman! Operationen lyckades men patienten dog. Ungefär så känns det med det här lagförslaget. Det kommer ju förstås att bli av, men hinner patienten överleva operationen? Tyvärr tror jag inte det.

Socialdemokraterna jobbade tillsammans med övriga regeringspartier väldigt hårt i den förra regeringen med den reform som nu upphävs. Den kom, i motsats till nu liggande förslag, till stånd efter grundliga utredningar och många diskussioner både här och ute i de åländska kommunerna. Den modellen är bra. Fyra kommuner bedömdes av flera orsaker vara en bra bas, där man hade skapat logiska och utvecklingsdugliga kommuner med ett plus på sista raden och med styrka att jobba vidare med de utmaningar som alla kommuner har.

I det här förslaget sägs: ”Målsättning är att det ska ske frivilliga samgåenden inom tidigare givna ramar, exklusive skärgården.” Jag tolkar det försiktigt som att också sittande regering tycker att det kunde vara en vettig uppdelning, men att man inte varken vill säga det rakt ut eller på något sätt styra kommunerna i någon riktning.
Var är den fria viljan hos kommuner som inte har någon utväg längre, utom att tigga om mera landskapsandelar av landskapet? Däri ligger svagheten i det här förslaget.

Om ingen eller bara en begränsad reform av kommunstrukturen blir verklighet kvarstår alla problem. Jag återkommer till problemen.

I grunden är förslaget ju detsamma som lades fram redan under den förra mandatperioden, en procedurlag som reglerar hur man ska gå tillväga när kommuner vill gå samman. Det som är nytt är en liten annan modell för samgångsstöden, lite reviderade ersättningsnivåer som binds till invånarantalet och en liten kryptisk modell för särskilt stöd under prövning som jag tycker att utskottet borde titta närmare på. Det är en vid och rätt ospecificerad prövningsrätt som kanske borde skärpas till för att inte stöta på patrull i laggranskningen. Det är ofta där som våra åländska lagar stupar.

Med detta lagförslag infriar Centern och Obundna sitt vallöfte att återinföra vad man kallar frivillighet. Låt oss nu titta lite närmare på de problem som en reform av kommunstrukturen ska lösa. En del listas i lagförslagets allmänna motiveringar. På bland annat följande områden behövs nödvändigt en samverkan, genast, helst igår:
- Planering och utbyggnad av äldreomsorgen
- Digitalisering
- Markplanering som tar hänsyn till näringslivets utvecklingsbehov
- Utvecklingen av gemensam infrastruktur för vatten och avlopp

På bland annat följande områden innebär de många kommunerna ett problem: Det blir en otrolig byråkrati, dels genom de många kommunala samarbeten som kommer och går och det blir en otrolig byråkrati för KST, ÅHS, polismyndigheten, brand- och räddningsväsendet, ÅDA och alla andra myndigheter som ska stå i kontakt med kommunerna.

Kommunalförbund, som varit den lösning som man tagit till när det inte har gått att ändra på kommunstrukturen, fungerar sämre ju fler kommuner som ska samsas om beslutsfattandet. Det blir alltid problem, det har vi sett nu med KST. Det blir alltid problem när budgetar kommer till fullmäktigen som inte är insatta i frågor eller ens bryr sig om verksamheten, samtidigt som man i kommunalförbunden har fört centrala och viktiga delar av det kommunala beslutsfattande. KST med fyra kommuner skulle ha en chans att fungera riktigt bra, KST med 16 kommuner kommer att ha tuffa bataljer framför sig varje gång man ska anta en budget.

Problem som kommunerna har idag är ju förstås den sviktande ekonomiska bärkraften. Ekonomi är viktigt, det är grundläggande om man ska kunna ha service. För några kommuner är det så illa att man redan idag fyller kriterierna för en kriskommun. Det redan nämnda sviktande intresse för att medverka i den kommunala demokratin. Folk vill inte längre vara med och fatta tunga beslut i en allt fattigare kommun, med lagkrav på service som kommunen inte klarar av att leverera. Man har svårigheter att rekrytera behörig personal. Man har svårigheter att tillhandahålla specifika kompetenser. Det här lagförslaget ändrar ingenting av allt detta, det åtgärdar ingenting och innehåller inga lösningar.

Jag hoppas och önskar verkligen att åtminstone någon av de samgåenden som står närmast till hands ska bli av, om så bara för att komma vidare med en enda kommunal sammanslagning som kunde visa vägen framåt.

Socialdemokraterna kommer inte, som vicelantrådet antydde, på något sätt att bedriva oppositionspolitik i kommunerna, det såg vi nog av under den förra mandatperioden. Vi kommer inte att medverka i en sådan utveckling av småaktighet eller för att det inte är vårt förslag. Så jobbar inte vi.

Däremot tror jag att det kommer att bli mycket svårt. Varken matematiken, som ledamot Holmberg pratade om, eller resurserna i kommunerna står på de begränsade reformernas sida. Tyvärr kommer regeringspartierna nu att få skörda det man har sått i form av misstro, rädsla och hot. Inte kan man den ena dagen stå och säga hur hela den kommunala identiteten försvinner, de små skolorna försvinner och all service försvinner i en större kommun och sedan räkna med att folk har glömt bort det bara några futtiga månader senare när man själv vill något annat.

Jag påminner om det öde som den olycksaliga brand- och räddningsmyndigheten gick till mötes. Vicelantrådet hävdade i lagtingsdebatten att en gemensam myndighet skulle betyda slutet för de små kårerna och den frivilliga brandkåren, sedan bytte han fot och ville avtala om precis en sådan lösning och fick den frivilliga brandkåren emot sig i sin egen kommun, med sina egna argument. Allt går runt och man möter sina egna sämsta sidor när man har gått färdigt cirkeln.

Åland behöver en kommunreform som skapar starka helheter. Det kommer inte att ske med den här lagstiftningen, som uttryckligen har som utgångspunkt att inte leda.

Därför går den troliga utvecklingen enligt två spår; för det första så blir det flera kommunalförbund eller större kommunala samarbeten som lyfter av kommunerna service som de inte klarar av att leverera och lämnar kommunerna som urblåsta äggskal med lite midsommarstänger och vägskyltar att pyssla med. Idag blir KST redan i praktiken en sjuttonde kommun. Makten flyttar ut till kommunalförbunden. För det andra så får vi kriskommuner. När kommunerna inte klarar av att gå samman frivilligt kommer lagstiftning som av ekonomiska skäl, efter tvingande beslut i landskapsregeringen, skapa nya kommuner där en rikare kommun blir tvungen att ta hand om den som inte klarar sig. Det blir svåra upprivande historier. Erfarenheterna från riket med sådana processer är inte positiva.

Jag önskar jag mig, landskapet, regeringen och ålänningarna i julklapp kommunpolitiker som orkar tänka i helheter, samarbeten och med framtidstro. Eftersom regeringen i det här fallet vägrar ta på sig ledartröja, som det har pratats om, så måste någon annan göra det. Men vem ska våga?

Socialdemokraterna kommer inte att ge sitt stöd till lagförslaget. Vi vill fortfarande gå framåt, även om det kostar på. Den här vägen leder ingenstans.

Jag förslår slutligen en bordläggning av ärendet till nästa plenum. Tack, talman.

Tack, herr talman! Tack ledamot Fellman för anförandet.

Vad gäller räddningsmyndigheten, som inte har så mycket med det här att göra, så finns det i dag en gemensam brand- och räddningsmyndighet som består av elva kommuner. Det är väl enkelt för de kommuner som inte är med där att fråga om man får ansluta sig, men det är inte det som den här debatten handlar om.

Jag vill fråga ledamot Fellman, det radas upp problem efter problem med dagens kommunstruktur. Det är det ena och det andra från personal som inte fungerar och så vidare. Men ser inte ledamot Fellman en endaste fördel med dessa kommuner som inte är alltför stora? Själv ser jag alltifrån en snabbhet och jag ser också en jättestyrka i att man mellan de här kommunerna har en viss tävlan kan vi säga, man vill vara lite bättre än grannkommunen och så vidare. Så ser faktiskt inte ledamoten Fellman alls någon (… taltiden slut).

Tack, talman! Som jag har sagt många gånger så ser jag många fördelar med de små åländska kommunerna. Det finns en väldigt viktig och stark del i den kommunala identiteten i kärleken till hembygden, det lokala engagemanget och hur väl de som jobbar inom det kommunala känner till sina kommuninvånare. Men det finns andra saker som fungerar allt sämre och det är stora övergripande strukturer och stora övergripande problem som vi måste klara av att hantera tillsammans och inte lyckas med i den struktur som vi har idag. Det kanske mest hotfulla av dem är att vi inte klarar av att lyfta oss när det gäller planering och när det gäller att ta hand om miljöutmaningarna tillsammans utan vi är för splittrade på det området. Men absolut, det finns mycket som är bra i de nuvarande kommunerna.

Jag är djupt tacksam för det klargörandet. Jag hoppas att man också kan lyfta fram det som är bra i den fortsatta debatten.

Här har vi ju ett lagförslag som en majoritet tycker att är bra. Sedan är min önskan att det nog skulle det vara jättetrevligt om även sossarna var med och jobbade för det här som då kan leda i riktning mot det som sossarna under förra mandatperioden kämpade för.

Jag vet inte riktig vad ledamot Höglund avser att Socialdemokraterna ska göra i det här fallet. Vi tror ju inte att den här lagstiftningen kommer att leda fram till de bärkraftiga kommuner som vi tror behövs.

Jag pratade väldigt mycket under den förra mandatperioden för att åstadkomma större enheter med mindre lokala sockenråd där man skulle kunna ta tillvara den närdemokrati som är det bästa i de nuvarande kommunerna. Men det viftades bara bort i den debatten, ingen brydde sig om att lyssna ens på den frågan.

I de flesta landsbygdskommunerna idag så är det Åländsk Center som har majoritet. Jag kan inte se annat än att ansvaret vilar väldigt tungt på centerpartiet att få det här att bli till någonting, om det är det man vill, för man har all makt.

Talman! Center har ju dessutom alla ordförandeskap i alla kommunalförbund så makten är extremt koncentrerad.

Jag gör samma reflektion som ledamot Fellman, att den draksådd som har såtts när det gäller kommunstrukturen så får vi alla skörda och det är beklagligt för oss alla här i lagtinget. Jag delar också uppfattningen när det gäller kommunalförbunden. Vi har Mise och KST som har varit på tapeten. Det är på det viset att det är dyrt att bilda kommunalförbund, flera funktionskommuner. Vi kan också konstatera att det som KST nu får kritik för är att det är både dyrt och odemokratiskt. Vi har en svår och lång väg att gå, hela det åländska samhället.

Det jag försökte skissa på när jag beskrev den här utvecklingen med kommunalförbunden är detta om man inte klarar av att skapa de starka enheterna inom ramen för starkare kommuner. De kommunala organisationerna är jättebra för där väljer man sina beslutsfattare direkt, det gör man inte i kommunalförbunden och därför flyttas makten ett steg vidare in i styrelser som inte är demokratiskt valda och som kommer ett steg för långt bort från medborgarna. Det är den lösning som man har gått in för när allt annat har varit omöjligt. De kan bli bra och de kan bli dåliga. Jag hoppas innerligt att det som vi har varit med och skapat med KST ska ha en chans att bli bra, men det är en nödlösning.

Precis så är det, det uppfattas som odemokratiskt och man får inte vara med och säga sitt. Dessutom, om man tar KST som exempel, så är det ju inte heller bara politiker som sitter där utan också tjänstemän. Det är också sådana här saker som stundvis får kritik att det är tjänstemannastyre och det borde vara politiker som styr.

En annan svårighet är ju att kommunerna gör sitt absolut bästa och har fullt upp med den dagliga verksamheten. Ett stort dilemma är ju just det att det inte finns utvecklingsmöjligheter. Man har inte sådana resurser att man kan ta de stora frågorna vidare. Landskapsregeringen säger också att här måste man bistå och det står ju också i lagförslaget. Så Åland har till stora delar en skendemokrati.

Avsaknaden av resurser i kommunerna är det som oroar mig med den här modellen när de små kommunerna ska börja göra jobbet med att skriva samgångsavtal och göra utredningar. Redan under den förra mandatperioden så konstaterade vi att i de flesta av de riktigt små kommunerna så finns inte utrymmet för att göra någonting annat än det som är ur hand i mun. Man måste göra det som man måste göra, allt annat arbete blir liggande. Att åstadkomma en kommunreform utan någon form av styrning eller hjälp, annat än det som man själv tar initiativ till, det kommer det inte att finnas utrymme för i de kommuner som behöver det bäst. I Lumparland så har man sagt att man vill ha en utredning nu om en samgång med Lemland, om landskapen betalar.

Tack, talman! Tack ledamot Fellman. Jag fortsätter på samma spår. Kommunförbund och samarbetsavtal kommer ju upp till viss del i lagförslaget, att landskapsregeringen verkligen uppmuntrar kommunerna till större samarbete över kommungränserna. Men det är lite samma sak som med kommunförbund, man skapar avtal. Det är minst två juridiska enheter som ska samarbeta och skriva ett avtal och som gör att frågan egentligen kommer längre ifrån den lilla människan, kommuninvånaren. Närdemokratin försämras och precis på samma sätt är det med kommunalförbund. Jag tycker att ledamot Fellman använde en bra vokabulär; nödlösningar. Vi gör allt vi kan bara för att inte behöva göra det som skulle vara det bästa, som skulle lösa så pass många saker på en gång och bli så pass mycket mer ekonomiskt bättre. Men jag håller med ledamot Fellman i det här fallet.

Det är ju tur det, att det finns sådant också.

Nu var inte min avsikt att baktala kommunförbunden. De gör de uppdrag som de har fått. Men det bästa skulle vara om kommunerna skulle vara tillräckligt stora och starka för att klara av det arbete utan den extra påbyggnad av byråkrati och avtalsskrivande och grälade mellan små kommuner som alla förstås vill dra hemåt. Om man i stället kunde jobba för det gemensamma målet utan den konflikt som uppstår som till exempel uppstod nu när KST skulle anta sin budget. Det finns de kommuner vars ekonomi inte orkar bära det kommunala ansvaret. Det vore bättre om det var alla vi tillsammans snarare än 16 delar.

Tack, talman! Nej min mening är heller inte att baktala kommunalförbund, inte på något sätt. De gör ett så pass fullgott jobb de bara kan. Men det känns så onödigt på Åland, vi är 30 000 personer och förhoppningsvis växer vi med några fler varje dag. Vi är ändå så pass få så att vi borde kunna hantera en omstrukturering av landskapet Åland på ett mycket enklare och mycket mer ekonomiskt vänligare sätt än vad vi nu håller på med.

Ta bara en annan aspekt i det här med kommunförbund, det blir ju ändå en byråkrati. Tyvärr så har vi en historik där vi startar upp kommunalförbund eller där vi ska försöka fusionera olika verksamheter och vi inom det offentliga har inte varit riktigt, riktigt "top notch" när det gäller att uppnå synergier och ekonomisk effektivitet. Tyvärr.

Tack, talman! Man kan ju också gå vidare och resonera. När utredningsarbetet under den förra mandatperioden gjordes så pratade man om 260 kommunala samarbetsformer av olika slag; avtal och delade tjänster och så vidare. Jag är säker på att dessa kommunala samarbeten har ökat i antal sedan dess. Det är klart, samarbeten är ju bra men de har en tendens att vara ganska flyktiga, de blir byråkratiska och de blir ofta dyra. De stupar sedan när det uppstår en personkonflikt eller två kommuner börjar gräla om kostnaderna och så måste man omförhandla igen. Det går otroligt mycket tid och pappersarbete åt att upprätthålla den här strukturen som man har i stället för att göra en ordentlig reform.

Ja, lite rörande meningsutbytet så är det stor enighet mellan utpräglade stadspartier.

När det gäller den här frågan så rör det ju faktiskt i första hand kommuner ute på landsbygd och i skärgård. Jag blir ju lite förvånad, om man nu faktiskt kan bli det längre i den här kommunala processdebatten. Ledamot Fellman skulle alltså bibehålla den nuvarande lagstiftningen med förhinder att överhuvudtaget göra någonting annat utom att skapa tre nya kommuner, skärgården som en helhet, norra och södra Åland. Ledamoten menar det på fullt allvar. Det som Socialdemokraterna bidrar till i den här debatten är stagnation för allting utanför Mariehamn, för det är detta som det skulle leda till. Ingenting skulle hända.

Det är bara att konstatera, ledamot Fellman, försöket att använda tvångsinstrumentet föll redan i lag- och kulturutskottet en gång i tiden och nu är det en frivillig process, men vi har en paragraf som förhindrar att någonting händer.

Det är så oerhört tröttsamt att höra vicelantrådet Harry Jansson upprepa samma spydigheter år efter år.

Om jag fick bestämma idag så skulle jag göra om kommunreformlagen på vissa punkter. Jag skulle luckra upp möjligheterna att ta steg i reformprocessen så att det var möjligt under processens gång att vissa kommuner gick före för att bana väg, även om det är dyrare så. Det kostar mera pengar, men jag skulle göra det och jag skulle också utsträcka tidtabellen till det. Jag skulle försöka införa någon form av medlingsmekanism som fanns med i det ursprungliga lagförslaget men som kanske inte var riktigt moget då. Jag skulle acceptera att allt kanske inte blev (… taltiden slut).

Tack, talman! Jag välkomnar verkligen det beskedet från ledamot Fellman. Det är egentligen det som förslaget, som vi har här på bordet i lagtinget idag, syftar till, att kunna ta de små stegens politik i stället för att tro och hoppas på någonting som inte kan förverkligas. Det är det som är avsikten med både regeringsprogram och lagförslaget inom givna ramar inom den helhet som norra respektive södra utgör i dag. Det är inom ramen för dessa som vi hoppas på förändringsprocesser i den mån kommunerna själva vill.

Ledamoten plockar tröttsamt in räddningsmyndigheten. Ledamoten och förra landskapsregeringen prövade via lag att införa en räddningsmyndighet men gav ju Mariehamn alltför mycket makt över de övriga. Det var ju därför den fälldes i lagkontrollen. Så skyll inte på oss andra nu, snälla ledamot Fellman!

Det senaste misslyckandet med brand- och räddningsmyndigheten är faktiskt inte på mitt huvud utan någon helt annans.

Jag och Socialdemokraterna tycker inte att det här är ett bra förslag om man vill uppnå resultat, för landskapsregeringen vägrar att ha en åsikt om i vilken riktning man ska röra sig. Man vägrar acceptera att man i lagtinget och i landskapsregeringen har ett helhetsansvar för Åland som är större än de enskilda kommunernas beslutsfattande. Man kan inte lämna en reform som är så viktig för Åland som helhet och Ålands möjligheter att utvecklas till ett godtycke och en process som inte löser något av problemen som vi har framför oss.

Talman! Vi har hört mycket sägas i denna debatt redan. Frågan är fortfarande som en bikupa! Man lägger in handen och blir stucken. Oavsett vad man säger får man ett stick! Färre kommuner eller ha det såsom det är? En, två, tre, fyra eller 16? Stick!

Utredningsmaterial har presenterats under olika rubriker. Det är inte som om det saknas kunskap om utmaningarna med försörjningskvot, skattekraft och demografi. Och att något behöver göras i organiseringen av det offentliga.

Egentligen finns det bakom alla häftiga slagord en gemensam grundsyn i befolkningen och bland oss politiker om att det nog är skäligt med färre kommuner i framtiden. Frågan är dock hur den resan ska se ut, i vilken omfattning, i vilken fart och med vilka metoder.

Här diskuterar lagtinget nu ett förslag om stöd till frivilliga kommunsammanslagningar - i Hållbart initiativs mening ett väl avvägt förslag mellan lokalsamhällets identitet och ett reformbehov för alla ålänningars bästa.

Talman! Det är lätt att fastna i vad som hänt tidigare när man diskuterar kommunreformen. Den senaste mandatperioden, alla utredningar eller varför inte forntid? Historien förvanskas lätt i debatten. Antingen får vi lite nationalromantik om att vi ska ha det som vi alltid har haft det eller argument som att kommunstrukturen är en gammal kvarleva från en svunnen tid. Konservatism mot progressivism.

Så vad säger historien oss egentligen? Varför har vi 16 kommuner?

De flesta Ålandsforskare menar att den första administrativa indelningen av Åland var tredelad. Såsom Gotland var Åland indelat i þriþiung på skandinaviska - eller treding på modern svenska. Tredingarna hade egna domare och skulle handha t.ex. tingshållning, skatter, inkomster av allmänningar, vägar och resande. Tredingkyrkorna placerades i toppskickets områden; Finström, Jomala och Saltvik.

Sakteligen formade sig sockengränserna i takt med befolkningsökningen. Närheten till kyrkan och skattebasen var faktorer som avgjorde de små justeringarna av tredingsgränserna. De åtta socknarna var Sund, Saltvik, Föglö, Jomala, Finström, Hammarland, Lemland och Kumlinge. Vissa marklag, som skatteenheterna hette på den tiden, skyfflades in i en ny samhörighet för att passa in i den nya sockenuppdelningen. Vargskärsområdet blev en del av Föglö till exempel. Att tredningsgränsen klöv Saltviks kommun itu vid Saltviksfjärden har förklarats som orsaken till att Saltvik än idag har två olika frivilliga brandkårer och ungdomsföreningar. Oj, oj.

Sedan dess har sockengränserna hållits rätt intakta. Mariehamn grundades på 1800-talet då också kommunförordningen bytte begreppet socken till kommun. De tidigare kapellförsamlingarna blev också kommuner som fick nya uppgifter.

När den nordiska välfärdsmodellen sakta växte fram under 1930-talet blev kommunerna allt viktigare som serviceproducenter och överfördes nya uppgifter varje decennium fram tills idag. När både Finland och Sverige genomfört stora reformer mot större enheter har Åland valt att behålla strukturen. Däremot har Åland genomfört flera andra typer av samhällsreformer vad gäller exempelvis gymnasierna, högstadiedistrikten, hälso- och sjukvården och avfallshanteringen.

Talman! Vi kan vi lära oss av detta? Jo, vi kan dra en viktig, rentav avgörande, slutsats av vår administrativa historia. Gränserna har alltid varit viktiga för ålänningen. Inte för gränsernas egna skull, utan för att de har gett en grad av hemhörighet. Man har envist hållit fast vid att skyldigheter och avgifter inte får förändras för mycket. De funktionella enheter som växt fram - de åtta moderförsamlingarna med sju kapellförsamlingar - fungerade tämligen väl under flera sekel. Strukturen har utgjort en säkerhet, en trygghet och en identitet. Det är inte alls konstigt att detta skapat en djupt rotad kommunkänsla, ett lokalsamhälle med en särskild gemenskap och närdemokrati. Särskilt tydligt är detta för skärgårdskommunerna som rent geografiskt fått hjälpas åt i gemensamma åtaganden. Sottunga upprustade den gamla skolan och Kökar samlade in pengar för den nya butiken. Det är bara intressant att notera hur en gränsdragning under medeltiden om västra och östra Saltvik ännu har följdverkningar!

Tilliten och de sociala sammanhangen är helt enkelt kritiska för att samhället ska kunna fungera på ett bra sätt, i det lilla och i det stora samhället. Och det är utifrån denna förståelse som en omorganisering av det offentligas utförande måste genomföras. Att bygga underifrån upp, ta del av lokala behov och lyssna in och stöda underifrån och uppifrån där det behövs. Bidra till upplevelsen om att det lilla samhället får delta i beslut som passar in på platsen, att servicen ges nära hemmet och att utmaningarna löses tillsammans. Och att låta det ta tid för bästa effekt.

Talman! Åland har alltså inte genomfört sådana kommunreformer som i Norden för att rusta kommunerna inför utbyggnaden av vård, skola och omsorg. Inte lika stor i alla fall. Vissa har rentav påpekat under den här debatten att Åland ligger efter i utvecklingen. Men bara för att andra har genomfört reformer, betyder det att de varit framgångsrika?

Varken nordisk erfarenhet eller den åländska utredningen ger något belägg för totala inbesparingar i offentlig sektor med kommunreform. När den danska kommunreformen utvärderades 2016 blev resultatet att vissa byråkratiska samordningsvinster visst har gjorts, men att vinsterna har gått till att utjämna nivåer i serviceproduktion. Det finns liknande finska erfarenheter.

Ett liknande argument som ofta anförs är att större enheter ger stordriftsfördelar vilket ger effektivitet i förvaltningen. Men effektivitet kan uppnås på många andra sätt också. Många starka kommunala självstyrelser skapar i sig en konkurrens mellan kommuner, liksom experimenterade och jämförande, vilket också kan bidra till ökad effektivitet i kommunsektorn. Det finns en hel del forskning på det också. Små kommuner kan alltså vara mer effektiva i viss serviceproduktion än stora kommuner.

Det som större enheter ändå tyckes vara bättre på är att de mer strategiskt och planenligt har en förmåga att möta den demografiska utvecklingen, behovet av en mer specialiserad serviceproduktion samt ett övergripande miljö- och klimatarbete. Det påpekas tydligt i en nyligen publicerad svensk statlig utredning om just den kommande svenska kommunindelningen. Särskilt lyfts det positiva i att ojämlikheter mellan kommuner jämnas ut och att servicesystem blir mer robusta, t.ex. om en tjänsteman är sjuk eller tillgång på specialistkompetens. En mer koordinerad och övergripande planering av mark- och vattenresurserna är så klart en självklarhet för att uppnå hållbarhetsmål.

Den svenska utredningen kommer fram till ett liknande förslag som vi här på Åland. Man föreslår, mot bakgrund av detta, "att statsbidrag införs för kommuner som vill bedriva utvecklingsarbete inriktat på att åstadkomma en mer strategisk samverkan eller en frivillig sammanläggning."

Och på tal om Sverige så finns det en väldigt intressant forskningsartikel om Storkommunreformen 1952 och dess effekter på befolkningstillväxten åtta år därefter. Artikeln visar att de kommuner som tvingades till sammanslagning hade en lägre befolkningstillväxt än de kommuner som slogs samman frivilligt. Frivillighet, resonerar forskarna, gav förutsättningar för en starkare lokal samhörighet och ökad attraktionskraft.

Talman! Vi vet nu också att kommunsammanslagning av olika orsaker är en svår, trög och känslosam process och kanske är det bra så. Kanske den ska vara trög, långsam och känslosam eftersom det handlar om att samarbete ska mogna. Det borgar för en långsiktig reform som utgår från verkliga behov där kommunerna får bestämma hastighet och omfattning. På det sättet säkerställer vi också att kommunidentiteten inte behöver försvinna bara för att det blir större administrativa enheter.

Avslutningsvis, det finns starka argument för frivilliga samgåenden, större, robusta enheter och strategiskt kommunsamarbete. Vi ska inte låta gränserna hindra oss från att lösa gemensamma problem och samtidigt ska vi värna gränsernas betydelse för oss. Förhoppningsvis är det här en av alla byggstenar mot en livskraftig och funktionell kommunstruktur som tryggar basservicen på ett bättre sätt som i dag och i morgon motsvarar ålänningars vardag. Tack.

Tack, talman! Jag blir nästan lite förtvivlad när jag tänker på de akuta, svåra och verkliga problem som kommunsektorn på Åland har att hantera. Miljö- och klimatutmaningarna är stora och akuta och som Hållbart Initiativ kom in i lagtinget på att plädera för. Hur vill Hållbart Initiativ lösa de problemen om man ska långsamt och försiktigt vänta på att de små kommunerna ska ta sig fram till ett beslut om samgående? De svenska kommunerna, som ledamoten Holmström pratade om, de små svenska kommunerna är större än våra stora kommuner och ändå pratar man i Sverige om nödvändigheten av en reform på det området. Vi har löst problemen genom ÅHS, KST och Mise när man inte har kunnat (… taltiden slut).

Tack, talman! Missförstå oss inte. Det är självklart så att dessa utmaningar som ledamot Fellman påtalade är väldigt viktiga. Jag tror att de är viktiga faktiskt för alla partier i detta lagting. Men det är vilka metoder som vi nu diskuterar kommunsammanslagning och där vi kan se samordningsvinster och det här nya samarbetet. När vi talar om omställning och vi tänker till exempel på avloppssystem så är det inte alltid så att större enheter måste vara bättre på att ställa om ett sådant system, för en stor enhet behöver fatta ett beslut. Det kan vara så att de små enheterna också har en annan typ av lokalkännedom. Det kan också lösas genom samarbete.

Det kanske är så att ledamoten Holmström måste bekanta sig med t.ex. VA-planen för Åland för att se hur de små och stora åtgärderna kan kugga ihop.

Min fråga är: Vilken är Hållbart Initiativs metod och vad är det man vill uppnå? Det är min erfarenhet att om man i politiken inte vet vad man vill åstadkomma så kommer man aldrig dit. Jag har inte hört annat än en beskrivning av de olika symtomen och hur det var på medeltiden. Men vart är det man vill komma? Vilken modell vill man uppnå? Är det fyra kommuner, är det en eller är det 16 med utökade samarbeten? Vilket är Hållbart Initiativs politiska mål annat än att det ska gå sakta och försiktigt?

Talman! Jag tycker att det är fel att utkräva svar på siffror. Det blir som ett Bingospel. Jag tror att det är väldigt viktigt att utgå från den kommunala självstyrelsen. Utifrån det vi har sett i den här frågan där en tvångslag inte har gått igenom så är frivilliga kommunsammanslagningar den enda väg som vi behöver gå. Vad finns det för andra lösningar? Vad finns det för annan väg framåt för att nå mer bärkraftiga kommuner? Jag ser ingen annan möjlighet här.

Tack, herr talman! Det låter som om ledamoten Holmström och Hållbart Initiativ står lite ovanför den här debatten som vi försöker föra kring vart kommunerna är på väg. Är det någon idé att titta tillbaka, är det inte nu det är dags att gå framåt?

Jag känner mig nästan lite besviken över att Hållbart Initiativ uppenbarligen lyssnar enbart på den information man får av vicelantrådet och inifrån regeringen. Man kan också vidga sina vyer, läsa på lite bredare, skapa sig sin egen autonoma självständiga uppfattning och också ge uttryck för den här i Ålands lagting. Ni behöver inte vara så lydiga, ledamot Holmström.

Tack, talman! Jag vet inte exakt hur den repliken ska leda debatten framåt. Men jag kan konstatera att Hållbart Initiativ tycker att det är väldigt viktigt att vi tar steg framåt för mer bärkraftiga kommuner. Vi inser att det här är det sättet som vi behöver göra det på. Vi tror på kommunernas möjligheter att också ställa om. Jag tror också att det är viktigt att vi behöver inse att kommunerna vill kommuninvånarnas bästa. Kommunerna vet situationen bäst. Att komma ovanifrån och säga att det är så här det ska genomföras för vi vet bättre, det är en metod som har visat sig att inte ta den här frågan framåt. Med den här ödmjukheten om vikten av kommungränser och identitet tror vi att är en mer framkomlig väg.

Herr talman! Jag tycker inte det andas särskilt mycket ödmjukhet i ledamoten Holmströms anförande. Tvärtom, det andas en viss naivism över hur läget är där ute. Har man till exempel bekantat sig med de remissvar som kom från Rädda barnen, från föreningar och från myndigheter kring den horribla byråkrati vi har byggt i det åländska samhället? Man brukar tala om Belgien som "the home of European surrealism". Nej, det surrealistiska landskapet och byråkratin har vi skapat på Åland. För alla moderna människor så är det dags nu att gå vidare med det och hitta en mer effektiv modell att styra ett landskap än med dessa 160 kommunala organ som ska bestämma över 30 000 invånare. Det är dags att gå vidare nu.

Talman! Jag håller så klart helt med, det är dags att gå vidare. Vi behöver komma framåt och det här är den vägen som landskapsregeringen ämnar gå framåt och som Hållbart Initiativ stöder. Vi tycker att det är den enda väg som vi nu behöver pröva. Sedan kan det vara så att det behövs ytterligare samarbeten över kommungränserna. Det finns redan ett samarbete och har funnits samarbete; områdesarkitekter i Jomala som också servar andra kommuner, bygg- och miljöinspektör för både Lemland och Lumparland. Det finns oändliga möjligheter framåt för att utveckla sådana typer av interkommunala samarbeten och det är också någonting som behöver göras. Kommunsammanslagningar kan vara ett steg framåt, kommunalförbund kan vara ett steg framåt i vissa områden och interkommunala samarbeten.

Talman! Jag tror att jag och ledamoten Holmström delar uppfattningen om att ekonomin är medlet som ska kunna skapa en utveckling av en hållbar omgivning och ett hållbart samhälle. Problemet med den typ av argumentation som ledamot Holmström för är om man tittar strikt på kommunernas ekonomi, inte bara detta horribla coronaår utan också tidigare så är det väldigt många kommuner som i dag har väldigt liten möjlighet att utföra hållbar utveckling. Man har helt enkelt inte den ekonomiska bärkraften. Man kan inte satsa på stora VA-förbättringar, våtmarksinvesteringar och en kraftig utveckling av välfärden, utan man gör det som man har råd att göra, förstås som alla andra organ. Den ekonomiska bärkraften i många små kommuner är väldigt liten. Hur vill Hållbart Initiativ lösa det?

Med det här lagförslaget bland annat, för det här lagförslaget ger ytterligare ett verktyg i verktygsboxen för kommunerna att gå samman. Det behöver också konstateras; ja, kommunerna har ett stort ansvar vad gäller omställningen. Landskapsregeringen har också ett stort ansvar vad gäller omställningen där det kan komma andra typer av verktyg för att stimulera utvecklingen av vatten och avlopp och vad gäller transporter. Till exempel i kollektivtrafiken så föreslås nu att det ansvaret ska övertas till landskapsnivå för att vi ska få till en tätortstrafik mellan Mariehamn och Jomala, för där har vi sett att den diskussionen inte har burit frukt i övrigt. Så när det gäller omställningen så behöver man titta på sektor för sektor och se vilka lösningar som är bäst för varje sektor.

Talman! Problemet är bara det att landskapsregeringens kassa är slut. Så lösningen kan ju inte vara att landskapet ska ta på sig kommunala uppgifter på kommunala uppgifter, för då urholkar vi den offentliga ekonomin på ett annat håll. Kommunerna måste själva ha bärkraft. Och vad ska vi ha kommunerna till i fall man inte ska få ha kollektivtrafiken? Det pratas om att äldreomsorgen ska föras över till ÅHS eller KST. Vi behöver kommunalförbund som sköter verksamheterna. Vad ska kommunerna finnas till för?

Hållbart Initiativ, med ledamoten Holmström i spetsen, pratar om en långsam utveckling av kommunkartan medan man samtidigt säger att den ekologiska omställningen måste gå fort. De här två parametrarna går helt enkelt inte ihop. Man kommer t.ex. inte på många, många år att få en sammanhållen markplanering utan en större kommunreform.

Tack, talman! Det är en väldigt intressant fråga som ledamoten Zetterman lyfte; vad ska vi ha kommunerna till? Jag tror att den situation som Åland nu befinner sig i ett rent ekonomiskt så ställer flera frågor om vilka krav vi också ska sätta här från landskapsregeringen på kommunerna inom olika områden. Ser vi att vissa områden inte klaras av från det kommunala fältet, oberoende om man närmar sig en kriskommun eller inte, så då behöver man ju föra en diskussion om en sådan typ av specialisering behöver föras från landskapsnivå. Då är det en omorganisering av det offentligas uppdrag, vilket då innebär en kostnad bort från ett håll men en kostnad till på ett annat håll. Jag tror det viktigt att vi ser på den totala ekonomin; kommuner, kommunalförbund och landskapet så att vi inte fortsätter med så att säga ett revirpinkande som tidigare.

Talman! När man ser på lagförslaget så tycker jag att det saknar väsentliga delar, alltså när man analyserar det ur ett hållbarhetsperspektiv. Det finns en viss del när det gäller det sociala men väldigt lite när det gäller miljön och ekonomin, det är min uppfattning.

FN:s första ordförande för den första klimatpanelen, Rajendra Pachauri, sade att ungefär 30 000 invånare är ultimat för att klara den snabbaste och bästa omställningen, varken mer eller mindre. Ute i kommunerna så har vi fantastiskt duktiga kommuntekniker som gör sitt absolut bästa. Men det skulle finnas oändligt mycket mer att göra när det gäller miljön och kommunerna; när det gäller avfallshanteringen, vatten och avlopp och när det gäller planering. Men man har inte luft under vingarna. Så större enheter är väldigt bra för bärkraftigheten, hållbarheten och omställningen.

Tack, talman! Jag kan instämma i mycket av det som sades här. Det som jag direkt konstatera är att vi i Hållbart Initiativ och i landskapsregeringen önskar större bärkraftiga kommuner men att metoden, med vilket vi ska genomföra det, är frivilliga omgångar. För det är den väg som vi nu ser rent juridiskt att vi behöver navigera oss fram på.

Och visst behöver vi titta på alla dessa sektorer som har diskuterats här; avfall, vatten och avlopp och kollektivtrafik var för sig och se vad landskapsregeringen kan göra ytterligare för att stimulera ett samarbete mellan kommunerna. Allt handlar inte om kommunsammanslagning eller inte.

Talman! Det har ju funnits möjlighet till frivillighet, det har också funnits möjlighet till att bli ganska rundlig ersatt och det har liksom inte hänt ännu. Det har funnits möjligheter till samarbeten över kommungränserna. Det konstaterades också i en stor utredning att i dagsläget finns det 150 olika samarbetsavtal på Åland. Snacka om att vi sätter resurserna på fel ställen!

När det gäller den sociala hållbarheten så är det faktiskt på det viset att socialarbetarna ville samarbeta. Nu har vi i och för sig KST. Men det handlar faktiskt om resurser i skolan, assistenter. Det handlar om en bra hemservice för de äldre som är jätte ojämlikt idag i de åländska kommunerna. Hur ser Hållbart Initiativ på den frågan att sammanbinda nyckeltal med ekonomin? Vi ser också att det här är ett jätte resursslöseri när det gäller ekonomin. (… taltiden slut).

Talman! Vi kan absolut fortsätta med behovsanalysen för färre kommuner. Jag tycker absolut att det är intressant och säkert också för dem som är där hemma att få veta vad som står i alla tjocka utredningsmaterial och så vidare. Och återigen, den behovsanalysen delar vi.

Vad gäller det liberala förslaget om att koppla samgångsunderstöden till nyckeltal så är det intressant. Nyckeltal är något som också kommer att finnas med i den kommande kriskommunlagstiftningen. Kriskommunlagstiftningen ska syfta till att underlätta eller de kommuner som inte kan klara av sitt lagstadgade uppdrag så ska få understöd för att genomföra den service som åläggs enligt lag.

Jag skulle säga att det är intressant att jämföra olika kommunreformer i våra närregioner men vi ska minnas att vi har kommuner på Åland som har ett invånarantal på under 100 personer. Det existerar inte någon annanstans. Vi har många kommuner som har ett invånarantal under 1 000 personer, knappt det existerar någonstans. Vi är 30 000 personer fördelat på 16 kommuner, även fastän vi skulle fördela antal invånare på Åland jämt på 16 kommuner så skulle det bli väldigt små kommuner.

Jag förvånas över att Hållbart Initiativ, som många gånger säger sig värna om miljön och människan, ändå inte tar ett större ansvar i den här frågan. Nu går vi in i ett lagförslag som kommer att bygga på att vi uppmuntrar till kommunsammanslagningar som på sin höjd ger två-tre kommunsammanslagningar, men som inte minskar risken för kriskommuner det minsta. Vad tycker ledamoten Holmström om det lagförslag som bygger på att den lilla människan (… taltiden slut).

Talman! Jag vänder mig mot detta narrativ så som att kommunerna då på något sätt - om vi skulle slå fast denna lag - skulle missköta sin ekonomi för att bli kriskommuner för att då få hämta hem stöd. Alla kommuner gör sitt allra bästa. Om vi lever utifrån den förutsättningen så vet vi också att kommunerna gör allt som står till buds för att lösa ekonomiskt trängda situationer. Och nu tillför vi landskapsregeringen ett nytt verktyg, det kommunala samgångsunderstödet med nya parametrar. Vi återkommer med lagförslag vad gäller kriskommuner för att alla ålänningar ska ha veta att servicen finns till för dem.

Tack, talman! För det första, detta lagförslag som ledamot Holmström nu pratar om gällande samgångsunderstöd, det är inget nytt. Det har funnits i många, många år och har inte gett ett dyft. Inte ett dyft har det gett! Där ser vi vad den frivilligheten var värd. Det handlar inte om att kommuner i ekonomiskt trångmål skulle söka samgångsunderstöd och att man skulle uppmuntra till det gällande kriskommuner. Absolut inte. Det handlar ju helt enkelt om att långt före pandemin stod det klart att vår offentliga ekonomi är svag. Vår offentliga struktur är så svag att vi inte kan upprätthålla 16 jämbördiga kommuner som ska upprätthålla den service som dagens ålänning har rätt att få. Det är det som det handlar om. Inte handlar det om att man ska uppmuntra till att bli en kriskommun och att det är därför som man har samgångsunderstöd. Jag tycker att ledamot Holmström ska ta en sväng till i det här lagförslaget.

Tack, talman! Det som är nytt är ju den nya fördelningsnyckeln och att vi tar tillbaka den lag som fanns sedan tidigare vad gäller tvångssammanslagningar och kommuner. Nu inför landskapsregeringen ett förslag på frivilliga sammanslagningar med den nya fördelningen helt enkelt. Vi återkommer vad gäller kriskommuner, vilka nyckeltal som ska användas och vilka parametrar som ska användas för att förtydliga vad en kriskommun egentligen är.

Vi ska komma ihåg att denna process är svår och känslosam på grund av de gränser som vi har haft på Åland rent historiskt och att de är väldigt viktiga hos ålänningarna. Vi behöver värna just kommunidentiteten i den processen och frivilliga samgångar (… taltiden slut).

Ledamoten Holmström, jag vill balansera lite och notera lite positiva saker i ledamotens anförande. Jag noterade bl.a. att det var det första anförandet som borrade sig ner i tiden före sockenindelningen på Åland. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande. Jag uppskattar den ambitionen att berätta om tredingarna och ge oss en förklaring till öst- och västsaltvikarens identitetspolitiska vånda som säkert håller. Tack för det!

Det är också väldigt trevligt att notera att Hållbart Initiativ tar ställning för kommunreformen i egen analys som grund. Det har jag inte heller hört någon företrädare för partiet göra. Jag noterade att ledamoten Holmström i detalj har bekantat sig med de danska erfarenheterna, också det är positivt. Det var bra. Tack för det ledamot Holmström!

Tack så mycket ledamot Valve för det. Herr talman, det som jag kanske kan säga är att det har påståtts också att ålänningen har en tredings identitet. Så varför kunde vi inte då också sluta cirkeln med att ha tre stycken stora kommuner på Åland, som någon historiker också påstått. Vi ska komma ihåg att tredingarna var väldigt elementära, de pysslade inte med färdtjänst heller eller special service på det sättet. Vem vet, kanske det är tillbaka till tre kommuner som Åland kommer att se inom loppet av några år? Men jag tror inte att vi kan stressa fram den processen. Jag tror att vi behöver värna just den åländska historien före den här utvecklingen.

Tack, talman! Sist men inte minst, ansträngning ska alltid löna sig. Det är uppenbart att ledamoten Holmström verkligen har förberett sig väl och gått till grunddokumenten. Tack för det! Det är också roligt att se ledamot Holmström hantera repliker. Det liknar någon slags politisk judo, typ.

Nu gör jag ingen judo faktiskt, jag har inget svar på den repliken, men jag tackar. Jag uppskattar också att ledamöter från regeringssidan tar repliker, där man också kan rikta uppmärksamhet till övriga regeringsmedlemmar att göra detsamma för det försöker i alla fall jag.

Tack, herr talman! Den här historielektion var verkligen väldigt upplysande som vi fick av ledamoten Holmström.

På tal om historia så kan jag berätta att i Tidningen Åland den 4 december 1973 för snart 50 år sedan stod det: "Utredare manar vänta med kommunreformen och se tiden an". Ordförande i den kommittén var pensionerade lantrådet Hugo Johansson. För att få en liten bild av hur länge sedan det här var så var det min farfars farbror, det är fyra generationer sedan. Efter sju års möda och slit hade de kommit fram till den här slutsatsen. Orsaken till varför det tagit så länge "var att det var svårt när ingen vet vilket ben han ska stå på" var uttalandet i Ålandstidningen. De frågor som kräver samarbete så kunde lösas genom kommunalförbund och av landskapet. I dag har vi facit i hand, debatten idag förs på grund av att vi vet vad det har lett till. Vart ska vi nu?

Tack, talman! Vart ska vi nu? Ja, framåt skulle man kunna säga som en judopolitiker. Men visst, det stämmer som ledamoten Påvals säger, den här diskussionen har pågått länge. Jag förstår också den frustration som finns bland politiker som vill ha större robustare kommuner.

Nu har vi kommit in i en situation där vi inser att tvångskommunerna och den lagstiftningen inte rent juridiskt fungerar. Tycka vad man tycka vill om det. Men det som vi nu har kvar är att ge morötter och att ge direktiv. Jag tycker att det är den vägen som vi nu behöver försöka gå in på. Sedan om det krävs ytterligare åtgärder eller om man behöver koppla det nyckeltal eller vad man nu behöver göra för att ytterligare stimulera den här utvecklingen så behöver vi se under mandatperioden.

Tack, herr talman! I judo handlar det väl snarare om att ta ledarskapet och se till att den andra dras till marken. Vi kanske hoppas att vi inte kommer att uppleva det under den kommande mandatperioden.

Jag tror att ledamot Holmström tyvärr också glömmer bort den gamla prestigen som en vass valrörelse medför. Jag säger inte att ledamoten själv har deltagit i den på något sätt. Men nu vill representanter från regeringspartierna skynda igenom den här lagstiftningen med all kraft. Det är alltför svaga styrmedel som vi har att göra med i den här lagstiftningen, tyvärr. Det är alltför svaga styrmedel. Vilka är de direktiv som ledamoten Holmström tycker att vi behöver använda? Tycker ledamot Holmström att de incitament som i dag ges med landskapsregeringens lagstiftning som man för fram här är tillräcklig för att faktiskt ta i taktpinnen och visa vart landskapsregeringen vill med våra kommuner? Det är fortfarande så att tömmarna lämnas över till hästarna och det finns ingen styrning.

Talman! Absolut är det inte tillräckligt, det behövs fler verktyg i verktygslådan och här har landskapsregeringen redan aviserat kriskommunerna. Men som jag också påtalade i en annan replikväxling så tror jag att det är viktigt att titta på andra delar av den sociala servicen eller servicen generellt sett som produceras av kommunerna och se om landskapsregeringen kan ta en mer aktiv roll i samordning, i styrning, i rekommendationer och annat. Det är jättesvårt att svara generellt på en sådan fråga eftersom det handlar om väldigt olika behov i olika kommuner och att landskapsregeringen också har olika styrmedel som behöver finjusteras. Sedan om det visar sig att just samgångsstöden är för låga eller att de inte är kopplade till vissa nyckeltal och så vidare så det får väl landskapsregeringen återkomma med i så fall.

Tack, herr talman! Jag vill först säga till ledamoten Simon Holmström att det var ett bra anförande. Jag vill ge en eloge för det. Jag tycker speciellt om formuleringen att man ska bygga underifrån upp. De som har byggt ett hus någon gång så vet att det är väldigt sällan man börjar med taket, utan man brukar börja nerifrån.

Jag tycker att det är bra att landskapslagen om en kommunreform från 23 november 2018 upphävs. Den var både lagstiftningsmässigt och innehållsmässigt en katastrof som kostade över en halv miljon i bortkastade utredningspengar.

I det här aktuella lagförslaget skriver regeringen: "De små åländska kommunerna skapar närhet till beslutsfattandet, personligt och ideellt engagemang, delaktighet samt i många fall kostnadseffektiv serviceproduktion". Det är en väldigt bra utgångspunkt för att behålla hela Åland levande även framöver. Och därför var den förra regeringens angreppssätt en katastrof genom att med övervåld försöka köra över närdemokratin och skrota det lokala engagemanget. Jag var inte med under den förra mandatperioden, men jag har tittat igenom lagen och måste säga att det är en väldigt märklig lag utan juridiska påföljder utom på ett ställe i 55 §, där det uttryckligen förbjöds frivilliga, lokalt engagerade kommunsammanslagningar. Allt skulle toppstyras, apropå att bygga taket först. Nå, det om detta i korta diplomatiska ordalag om den lag vi ska upphäva.

Det kan vara intressant att notera att vi fick behörighet angående kommunindelning den 1 januari 1993, dvs. den nuvarande självstyrelselagen ledde till att vi själva i det här parlamentet kan bestämma om den här saken. Det är värt att notera. Tänk om man från finsk sida med det ointresse för och den okunskap om Åland skulle gå in och börja rumstera i den åländska kommunindelningen. Tänk den tanken!

Mitt huvudanförande i budgetdebatten handlade om demokrati och den åländska närdemokratin. Den ska vi värna och därför är jag både glad och stolt över att kunna stå bakom detta förslag.

Men det finns utmaningar, det finns många utmaningar. Jag kommer att ta upp tre utmaningar som jag tycker att är speciellt viktiga. Dessa är närdemokratin, merkostnader vid kommunsamgående och kommunalförbunden

Innan jag går in på närdemokratin så måste jag säga, med tanke på det sista replikskifte med ledamot Simon Holmström, att det verkar på något sätt som om de goda vännerna i opposition har glömt en sak när det gäller demokrati: Väljarna har sagt sitt! Man var inte intresserad av den modell som föreslogs. Jag tror att det kan vara bra att respektera väljarnas dom om vi alla står bakom demokratin och det gör vi ju givetvis.

När det gäller närdemokratin så skriver regeringen: "Ändringar av kommunindelningen kan medföra att fler invånare än idag hamnar längre från det kommunala beslutsfattandet samt att kommunal service på sikt centraliseras och att glesbygden då kan förlora en del av sin attraktionskraft". Regeringen skriver vidare: "Problematiken måste hanteras och olika alternativ måste övervägas". Om jag uttrycker mig diplomatiskt så måste jag säga att det här är lite vagt. Det finns en oro ute i bygderna över att det lokala politiska inflytandet skulle minska i nya och större kommuner. Den oron är befogad och den ska vi ta på allvar.

När regeringen säger att olika alternativ måste övervägas så vill jag bidra med ett alternativ som jag ber lag- och kulturutskottet titta på. Det vill säga om lagstiftningen som styr valdeltagandet kunde utformas så att de tidigare kommunerna skulle utgöra ett fastslaget valdistrikt i enlighet med den tidigare kommunens gränser. Jag vill att man tittar på det. Min uppfattning är att detta skulle bidra till att balans bibehålls mellan de olika kommundelarna och att det så otroligt viktiga, lokala engagemanget kan bibehållas även i framtiden.

Den andra punkten jag vill prata om, herr talman, är merkostnaderna vid kommunsamgåenden. Regeringen har sagt så här: "Kostnader som uppstår vid ändringar av kommunindelningen är bland annat kostnader för att harmonisera lönerna vid övergången, för personalutbildning, för teknisk infrastruktur och programvara, för förenhetligande av arkiv, styrdokument och liknande". Lönenivån är alltid den stora utmaningen här på Åland. Det är också den huvudsakliga orsaken till att kostnaderna drar iväg vid olika typer av samgåenden. KST är det senaste exemplet.

Jag vill göra en utvikning helt kort. Min dåvarande svärmor, för snart 20 år sedan, arbetade i Rimbo när man gjorde en omstrukturering av hela den sociala sektorn. Hon hade fem kilometer på jobb. De garanterade att man skulle få en arbetsplats, men man garanterade inte var och man garanterade inte till vilken lönenivå. Det slutade med för hennes del att hon fick ett jobb i Rimbo, till lite lägre lön och med 85 kilometers väg till jobbet. Jag tänkte redan då för 20 år sedan att det här skulle aldrig gå på Åland. Det här skulle aldrig gå på Åland! Därför undrar jag om det är omedvetet att man redan i första meningen skriver; "kostnader för att harmonisera lönerna vid övergången". Jag måste ställa frågan, var ska då de stora inbesparingarna göras vid samgåenden om vi alla utgår ifrån att alla ska ha sina arbetsplatser kvar och alla ska få högre lön? Vi har mellanchefer inom offentlig sektor som ligger på 6 000 euro per månad, betydligt högre än i det privata näringslivet. Ett av de största IT-företagen på Åland säger att nyutexaminerade IT-tekniker får över 1 000 euro mera per månad i landskapets olika enheter än vad de kan erbjuda. Då upprepar jag frågan; var ska vi riktigt göra de stora inbesparingarna?

Den ekonomiska verkligheten på Åland börjar nog bli sådan att allt inte kan lösas med ständigt mera pengar. Här har vi kanske den allra största utmaningen.

Jag vill också beröra övergångsstöden till kommunerna. Vi har samgångsunderstödet, vi har skärgårdstillägget, vi har ett särskilt understöd enligt prövning och vi har ersättning för minskade landskapsandelar.

Flera talare har varit inne på att det är lite svårt att utläsa vilka belopp det här kan handla om och det kan man förstås inte begära av en lagframställning heller. Till exempel när det handlar om särskilt understöd enligt prövning så står det så här i motiveringarna: ”Det utbetalas i det fall kommunen kan påvisa att godtagbara och relevanta kostnader vid samgåendet väsentligt överstiger de stöd som har beviljats till följd av samgåendet. Med godtagbara och relevanta kostnader avses kostnader som kommunen inte kunnat undgå”. Det är svårt för någon överhuvudtaget att riktig förstå vad detta kan innebära. Men det sägs till sist: ”Tolkningen är således avsedd att vara ytterst restriktiv.” Det är ett bra klarläggande.

Med detta vill jag säga att det är, som sagt, svårt att klargöra det här i en lagframställning, det har jag full förståelse för. Men jag tror att det är verkligt viktigt att alla har spelreglerna klara för sig, både regeringen och kommunerna, innan projektet med ändringar av kommunindelningen sjösätts. Det är viktigt så att kommunerna vet vad de kan få och att minst lika viktigt är att regeringen vet vad det kommer att kosta.

Jag ska avrunda, herr talman, helt kort om kommunförbunden. Som vi alla vet, åtminstone de flesta av oss, så är det lite svårt att få ekonomisk styrning på verksamheten där. Det har presenterats olika lösningar, alltifrån att det skulle vara heltidspolitiker som skulle sköta det här eller att man skulle ha tjänstemän som skulle sköta det här, som jag såg i en ledare, just på grund av att det är för dålig koppling till ägarkommunerna. Jag tror personligen att det viktigaste man kan göra, för att få någon ordning på detta, är att man mera har en kommun som är huvudman för verksamheten och som erbjuder köptjänster mellan kommunerna, precis på ett ganska likartat sätt som regeringen skriver i den här framställningen. Man säger så här: "Landskapsregeringen betonar även betydelsen av ett utvecklat och utökat samarbete över kommungränserna, till exempel genom användande av köptjänster mellan kommunerna, vilket kan skapa starkare ekonomiska helheter utan en samgång av kommuner". Tack, herr talman.

Talman! I slutet av sitt anförande lyfte ledamoten Eriksson värdkommunsmodellen, alltså att en kommun handhar uppgifter åt andra. Jag har väldigt, väldigt svårt att se hur det här skulle stärka demokratin. Alltså det betyder ju - eftersom man måste ha långsiktiga avtal - att det blir en annan kommuns fullmäktige, en annan kommuns ekonomiska styrning som leder detta arbete. Hur skulle det stärka närdemokratin som ledamot Anders Eriksson också vurmar för? Alltså som jag ser det så är en värdkommun absolut den mest effektiva modellen av kommunalt samarbete, det är det mest ekonomiska. Jag tror att KST också skulle ha vunnit på att fungera som en värdkommun, men den frågan är historia nu. Men det är kanske också minst demokratiskt tycker jag. Så hur går det här vurmandet kring närdemokratin ihop med förslaget om värdkommun?

Det är en väldigt bra fråga som ledamoten Zetterman ställde, det ska jag absolut ärligt erkänna. Jag tror att man kan värna demokratin genom ganska tydliga avtal. Såsom det är nu så är det ofta folk som representerar sina hemkommuner som kanske jobbar inom den verksamhet som man ska styra över. Och utan att bli alltför personlig så blir det ju lätt att man kanske inte riktigt ser till hur den här verksamheten ska bedrivas så effektivt som möjligt, utan man blir att se på andra intressen. Framför allt den här kopplingen till ägarkommunerna är synnerligen bristfällig. Jag skulle kunna räkna upp många exempel på det, så där fungerar inte demokratin alls egentligen enligt mitt menande. Jag tror att den skulle fungera betydligt bättre med klara tydliga avtal till en värdkommun.

Talman! Det blir ju så att demokratin inte riktig fungerar. Om jag går till min fullmäktigeledamot som jag har valt in i det högsta beslutande organet och på frågan kan du hjälpa mig med det här så säger man: "Nej, vi har skrivit ett tioårigt avtal på den här frågan, det är den andra kommunen som sköter det." Det är ju inte fullt demokratiskt. Kommunalförbunden har också sina demokratiska brister. Vi har kommuner i dag som har svårt att få kandidatlistorna fyllda, det vill säga det finns egentligen inte ens några val. Då är det bara närdemokratin som finns kvar i den diskussionen och då har jag personligen väldigt svårt att se att det är demokrati på riktigt. Alltså demokrati handlar om att de folkvalda utför den makt som folket har röstat fram. En sådan organisation får man varken genom värdkommun eller genom kommunalförbund.

Sedan slutligen så sade också ledamoten Eriksson - det finns ingen tid här så det är lite svårt att se, det verkar vara något bekymmer - men nu tror jag att den här diskussionen gick så att jag inte kan ta upp det sista. Men min poäng var; vi vet inte vad folket vill, man har överhuvudtaget inte diskuterat den här lagändringen med medborgarna och valresultatet kan vara en effekt av i princip vad som helst.

Den sistnämnda håller jag nog inte riktigt med om. Jag tyckte nog att väljarna var ganska tydliga i det senaste valet, så det håller jag inte med om.

Men som jag sade i det första replikskiftet, det är en bra fråga som ledamoten Zetterman ställde. Jag tycker att det är lite intressant att man nu pratar om att det inte är fullt demokratiskt, det är svårt att se det demokratiska i det här och samtidigt stod man tidigare bakom ett lagförslag som egentligen slår undan benen totalt för någon demokrati ute i de små åländska kommunerna. Så det kan jag tycka att är lite intressant, för då gick det ju faktiskt ut på att allt skulle bestämmas utifrån. Ett avtal med en värdkommun, visavi det scenariot så i min värld är nog demokratin avsevärt mycket större, men man kan se olika på saker och ting.

Tack, herr talman! Jag mig lite träffad när det handlade om det senaste replikskiftet av ledamot Eriksson. Vi i Liberalerna uppmanas att värna demokratin. Demokratin på Åland idag så är ganska beströdd av grönklöver, också i Erikssons hemkommun där han är en av sju lagtingsledamöter som också är ordförande för styrelser eller fullmäktigen. Man ju säga att det är ett styre av samma art fast kanske Erikssons grönklöver är lite mer färggrant.

Valet har vunnits, ledamoten Eriksson, och ansvarat följer därefter. Nu är jag intresserad av att veta vad ledamoten Erikssons avsikt är med de omkringliggande kommunerna kring Erikssons hemkommun i framtiden? Hur ser Eriksson på sammanslagningar som kan leda till att man räddar kommuner från ekonomiskt (… taltiden slut).

När det gäller den första frågan så skulle vara mig främmande vare sig som lagtingspolitiker eller kommunpolitiker att jag skulle ställa mig här och säga att de ska de kommunerna ska göra si och så. Det hänger helt och hållet inte ihop med min demokratisyn.

Den andra fråga mig så ber jag om ursäkt att jag missade i brådskan när tiden gick ut.

Nej, den besvarades faktiskt rakt av där.

Det problematiska är att vi har sju stycken lagtingsledamöter som är ordföranden i kommunstyrelser och fullmäktigen vilka har glasshatten på den ena gången och sedan bensinpojken på den andra. Det är svårt att veta vad avsikterna är i slutändan. Nu sätter man ansvaret på kommunerna. Men det kunde vara ganska enkelt att utröna från den här landskapsregeringen och de partier som tillhör den vad avsikten i slutändan är. Vad vill man med kommunerna på Åland? Det svaret har vi inte fått för kommunerna själva ska välja. Men här sitter fullmäktigeordföranden och styrelseordföranden som inte ens själva säger här vad man vill göra. Det är ganska svårt att få en annan bild än att det inte kommer att ske någonting på Åland de kommande tre åren åtminstone i den här frågan, just därför.

Jag ska ta upp en sak i Påvals sista replik. När man är både kommunalpolitiker och lagtingspolitiker så kan jag hålla med om att det kan vara en knepig sits. Min gode vän och tidigare kollega, Axel Jonsson, tyckte att vi skulle lämna in en motion som skulle omöjliggöra att man skulle kunna sitta både i ett kommunalt organ och i ett lagtingsorgan samtidigt, men jag avrådde till förslaget. Jag tycker att Åland är lite för litet, men det är en knepig sits.

Däremot har jag varit otroligt kritisk till att man som minister till och med kan leda kommunala organ och att man deltar i den politiska processen. Det tycker jag inte att man ska göra. Det har jag noterat att har gått tillbaka jämfört med tidigare mandatperiod och det tycker jag också är bra för den åländska demokratin.

Tack, talman! Jag håller med ledamot Eriksson som vanligt när det gäller ekonomi.

Men jag tänkte fortsätta på spåret kring närdemokratin. Det står också i lagförslaget "i flera kommuner är det problematiskt att kunna tillsätta alla de förtroendeposter som krävs". Vi vet att det har blivit lite svårare för varje val. Det som är min bestämda uppfattning, och som många med mig håller med om, det är ju att i en större kommun så blir ju också valfriheten större. Du har en större chans att kunna rösta med hbtq-frågor, du har en större chans att rösta på just den ideologi och just den frågan som du verkligen brinner för. Ska vi sedan skuffa över ansvaret till kommunförbund och till olika samarbetsavtal så försvinner ju den lilla människan, ålänningens, möjlighet till insyn och möjlighet att ställa rätt person till svars för olika beslut. Vi flyttar närdemokratin till (… taltiden slut).

Jag håller med ledamot Holmberg, när vi pratar ekonomi så har vi ofta stor samsyn och det vill jag ge en eloge för.

Visst blir det svårt att besitta poster. Jag tror inte att det bara hänger ihop med att kommuner har ekonomiska problem. Att sitta i en liten kommun ute i skärgården eller på landsbygden så är som att jobba ideellt. Det är ganska mycket arbete. Överlag så är ju utvecklingen den att folk inte vill arbeta så mycket ideellt mera. Det behöver nödvändigtvis inte hänga ihop med att det är besvärligt i kommunen.

När det gäller att det på något sätt skulle vara omöjligt att påverka om man har 16 kommuner som samarbetar via ett kommunförbund visavi Holmbergs modell med en kommun, så jag förstår inte hur det skulle vara lättare att påverka den vägen.

Tack, talman! Det är ganska enkelt. Har vi, som jag önskar, en kommun eller i alla fall betydligt färre så behöver vi heller inte ha kommunförbund. Kommunförbund blir ju nödlösning. Samarbetsavtal över kommungränserna är egentligen bara nödlösningar. Det blir nödlösningar till saker som kunde lösas per automatik tusenfalt om, hundrafalt om, om vi skulle komma till insikten att vi gör en omstrukturering i stället. Inte skulle vi göra ett KST om vi skulle ha en kommun, då skulle vi ha äldreomsorg, socialvård, grundskola, teknik- och miljöarbete, attraktionskraftshöjande åtgärder och konkurrens. Allt under samma tak, allt skulle lösas på en gång! Vi skulle inte behöva ha något kommunförbund. Det skulle bli mycket, mycket billigare och vi kunde lägga pengarna på saker som verkligen betyder någonting och inte på byråkrati.

Det är klart att vi inte skulle ha KST då, det förstår jag också. Men om vi uppehåller oss vid någonting som för mig är enormt viktigt; demokratin, så tittar vi på den ena kommunen som är ledamoten Holmbergs slutgiltiga - och det kan jag respektera, man måste få tycka vad man vill, men jag delar inte slutmålet - så detta skulle leda till att de flesta representanter i det fullmäktige skulle komma från Mariehamn och Jomala. Det är ofrånkomligt. Men jag vill ju att demokratin också ska fungera ute i Kökar, i Sund, i Vårdö och i Hammarland. För mig är hela Jomala viktigt, förlåt hela Åland viktigt. (Skratt och applåder).

Herr talman! Bästa lagting. Jag noter att det är väl få gånger som så många har sagt så många ord om så lite. Det här lagförslaget består av 12 ord, ifall ni inte har noterat det. Jag hade faktiskt inte tänkt säga någonting överhuvudtaget, men då kan det ju tolkas fel. Jag har hört att oppositionen har en viss åsikt och så vidare.

Jag måste säga att jag faktiskt sitter i oppositionen men jag stöder det här lagförslaget. Oppositionen är splittrad, helt enkelt. Ja, jag stödde aldrig under den förra perioden det förslaget som då var aktuellt. Men jag ville göra det tydligt i alla fall.

Som jag nämnde i en replik här så försökte jag under förra perioden att leda den dåvarande regeringen in på det spåret att man helt enkelt skulle stöda sammanslagningar i stället. Nu har man ett ändrat förslag.

Det som jag då också sade och som jag sade i repliken var att jag tycker att man också borde titta på skattekraften och så vidare. Det var en sak som jag noterade; i alla andra rapporter talar man om skattekraften men sedan i det här sista förslaget som man har så där fanns inte ordet skattekraft överhuvudtaget. Jag tror att det är en viktig sak och inte bara antalet personer, men det där går att justera, för jag tror, som sagt var, mera på morötter och frivillighet.

Man talade om att stödet ska vara baserat på kostnader, jag tycker att det egentligen är fel väg eller en onödig väg att titta på kostnaderna. Har man en morot så då får man ju ge mera än vad det kostar bara för att få ihop fusioner som kanske inte är så enkla att få till att börja med. Men, som sagt var, det är under flera år som man får ett stöd. Jag tror absolut på den vägen. Sedan hur länge och så vidare, det får framtiden utvisa. Tack för det, herr talman.

Talman! Bästa lagting och åhörare. Landskapsregeringen väljer nu en strategi gällande vårt kommunfält som ter sig lika dyr som långsiktigt verkningslös. Kommunerna behöver bli färre och större. Då upprätthålls kompetenser, effektiva organisationer skapas och rättssäkerhet och likvärdighet säkras. Möjligheterna för tillväxt, konkurrenskraft och inflyttning förbättras. För att nå dit måste landskapsregeringen ta ett avsevärt större ansvar än man nu ämnar göra. Det ska inte spela någon roll var på Åland man bor för möjligheterna till att leva ett rikt liv och få del av den gemensamma välfärden.

Åland får i snabb takt allt fler kommuner med problem att klara av den nödvändiga servicenivån parallellt med att kostnader och intäkter ska matcha varandra. Den utmaningen sätts på sin spets när kommunernas socialtjänst snart inleder sin verksamhet. Ska kommunerna lyckas leverera den välfärd som efterfrågas krävs en effektiv användning av våra gemensamma skattemedel. I en större kommun finns möjlighet att organisera verksamheten mer effektivt. Alternativet stavas oattraktionskraftshöjande åtgärder och går ut på skattehöjningar, driftsfinansiering via banklån eller successivt höjda landskapsandelar, vilket heller inte är hållbart med tanke på landskapsregeringens egen svaga ekonomi.

Pandemin har i rask takt blottat behoven till förändring. Detta är inget som löses genom vaccin, det enda som hjälper är politiskt ansvar. Landskapsregeringens förhoppning, att frivillighet nu ska lösa alla brådskande kommunala utmaningar, verkar mer färgad av politisk prestige djupt rotad i den kommunala myllan och envishet än något annat.

Detta kommunala experiment som nu lanseras kommer ärligt talat inte att lösa grundläggande problem. Det är ett irrelevant lagstiftningsförslag som landskapsregeringen nu kommer till lagtinget med.

En samgång mellan två kommuner i ekonomiskt trångmål skapar ingen tillräcklig robust enhet för att medföra reell skillnad i den kommunala driften. För att lyckas med detta behöver den nya kommunala enheten givetvis ha förutsättningar till en sund ekonomi. Vilken kommun med hyfsad ekonomi är i verkligheten intresserad av att gå samman med en ekonomiskt svag kommun? Inte ens frikostiga samgångsunderstöd bidrar till detta. Vad är vitsen om ingenting blir bättre?

I lagstiftningsförslaget som nu nått lagtinget är landskapsregeringen beredda att dela ut miljoner på något som i verkligheten inte leder till ekonomiskt starkare kommuner. Ett scenario där exempelvis Sottunga och Föglö, Lumparland och Lemland samt Geta och Finström går ihop och bildar i teorin tre nya kommuner skulle i samgångsunderstöd kosta cirka 7 miljoner euro under 5 år.

Enligt mig är landskapsregeringens prestigefyllda experiment ingenting som skapar förutsättningar till ett starkare Åland. Istället sätter det ålänningarna i ett fortsatt vakuum där tiden för länge sedan hunnit fatt vår nuvarande kommunindelning.

Hur ogärna landskapsregeringen än önskar så är det inte ok att gömma sig bakom knuten för att slippa ta ansvar. Det är precis vad landskapsregeringen nu gör. Skuffar fram en stor påse pengar, som man egentligen inte har, och hoppas att allt ska trilla på plats genom några helt osannolika händelser.

Det är dags att landskapsregeringen nu visar handlingskraft och ansvar. Det är landskapsregeringens skyldighet att styra processerna för att skapa ett Åland som är rustat för att klara dagens och morgondagens alla utmaningar. Samgångsunderstödens utformning har mer karaktären av akut krishjälp än att konkret bidra till starkare kommuner.

Det finns en motsägelser, speciellt en blir allt tydligare. Insikten om det växande behovet av reform blir allt mer påtalande. I lagförslaget står: "Landskapsregeringen anser att det är viktigt att möjliggöra frivilliga samgåenden mellan kommuner för att verka för större kommunala helheter som har bättre verksamhetsförutsättningar och för tydliga centrumområden som kan bidra till ekonomisk tillväxt". Eller: "Målet är att det nya systemet ska bidra till att skapa långsiktigt livskraftiga kommunala enheter".

Talman! I lagförslaget står även: "I flera kommuner är det problematiskt att kunna tillsätta alla de förtroendeposter som krävs. Många kommuner är sårbara för relativt små förändringar i de kommunala utgifterna och flera kommuner står på sikt inför finansiella utmaningar". Och där är vi redan idag. Eller: "Större kommunala enheter kan även leda till ett bättre helhetsperspektiv vilket ibland kan vara till fördel för den samlade markplaneringen som i dag är förhållandevis splittrad". Större enheter skapar bättre helhetsperspektiv ökar möjligheterna till samplanering och specialisering vad gäller energiförsörjning, vatten och avlopp som är bra för konkurrenskraft och för miljön.

En större kommunal enhet kan ha lättare att rekrytera personal till t.ex. skolor och enheter inom barnomsorgen och att skapa en attraktiv arbetsplats med möjlighet att använda personalens olika kompetenser optimalt.

I lagförslaget står även: "Kommunens möjligheter att erbjuda varje barn likvärdig och meningsfull fritidssysselsättning oavsett var på Åland barnet bor kan förbättras i vissa fall med större kommunala enheter". Det här tycker jag att är viktigt! Den lilla människans perspektiv. "Ett bredare utbud av fritidsaktiviteter i hemkommunen med möjligheten att knyta kontakter till jämnåriga stärks i en större krets, vilket gynnar barnens trivsel och utveckling. Tillgång till flera former av fritidsaktiviteter ökar dessutom barnets möjlighet till ett naturligt umgänge och minskar risken för utanförskap".

Ändå väljer landskapsregeringen att blunda för problemen med dagens kommunfält.

Jag önskar, jag hoppas att lag- och kulturutskottet också kommer att begära utlåtande gällande denna mycket viktiga fråga både från social- och miljöutskottet och från finans- och näringsutskottet. Detta torde vara den största frågan för Åland och en fråga som har pågått sedan 1972, om jag förstod min kollega Påvals rätt.

Jag vill också understöda ledamot Fellmans förslag om bordläggning till nästa plenum, alltså onsdag. Tack, talman.

Tack ledamot Holmberg, även om budskapet vi hörde här för en stund sedan var ganska lika det vi hört från ledamoten ett antal år.

Nu är det som så, bästa ledamot Holmberg, att valet 2019 gav ett tydligt besked om att den politik som fördes då inte riktigt var hållbar. Det är klart att kommunfrågan spelade in. Det får vi lov att acceptera. Det är så politiken fungerar och då säger ledamoten att det är ett irrelevant lagförslag som nu återförs till lagtinget. Då undrar jag igen, vad är det för metod som Liberalerna och övriga, som inte tror på detta lagförslag, har tänkt sig åstadkomma? Vilken vision finns att slå ihop kommunerna när er egen metod inte visade sig att fungera?

Tack, talman! Bästa vicelantrådet Jansson, det är ganska hypotetiskt att påtala vilken fråga som var den största valfrågan, vad som fällde avgörandet och vad folket tyckte. Jag skulle säga att oppositionspartierna och många väljare även till understödjande partier för sittande landskapsregering hade åsikter som går stick i stäv med detta lagförslag. Det vågar jag påstå. Jag vågar påstå det ännu mer tydligt än att jag påstår att kommunfrågan var det som fällde avgörandet i valet. Det kanske var tunneln, jag tror mycket på den. När det gäller åtgärder så återkommer jag i nästa replikskifte.

Tack, talman! När man hör ledamot Holmberg så tycker jag att vi har identifierat behovet av en strukturreform som man kan välja att kalla det. Ledamoten själv kallade det för en samhällsreformen under budgetdebatten. Men vi väljer helt olika recept, eller hur? För vi tror ju inte att man kan fortsätta med ett lagpaket som förbjuder varje förändring utöver att skapa tre nya kommuner på Åland, inklusive skärgården som en enda helhet. Med intresse kommer jag få höra ledamot Rainer Juslin, Holmbergs kollega, säga sin vision om den biten för att höra hur Liberalerna står bakom sin nuvarande kommunpolitik.

Sedan förvånar sig då ledamoten över att det i lagförslaget ingår argumentation varför det i vissa fall är bra med större helheter. Inte kan vi väl föra ett lagförslag till lagtinget som vi överhuvudtaget inte tror på, men vi tror inte på tvång.

Talman! Jag skulle vilja ge, även fast jag är mycket yngre än vicelantrådet Jansson, ett råd. Ta upp den här röda tråden som sittande landskapsregering nu har i sitt regeringsprogram tillsammans och i samförstånd! Jag är helt övertygad om att det lagförslag som förra landskapsregeringen tog fram, genom en förändring av de åländska kommunfälten, skulle mycket väl kunna ha gått att genomföra om det hade funnits samförstånd och ordet tillsammans. Min uppfattning är att det fanns en sådan polarisering från fem-tio ganska högt uppsatta politiker, eller väldigt högt uppsatta politiker, som egentligen förstörde hela den reformen. Därför tycker jag att det här kommande lagförslaget som vicelantrådet Jansson nu är huvudansvarig för är irrelevant, för det kommer inte att hjälpa någonting. Det kommer att kosta pengar, men det kommer inte att skapa färre kriskommuner. När vicelantrådet Jansson inte ens har tagit fram en kriskommun (… taltiden slut).

Tack, talman! Tack ledamot Holmberg. Det är väldigt intressant att ledamot Holmberg kör vidare med sin argumentation som han har kört i fem år för hur mycket bättre allting blir. Det är nästan bara i medborgarinitiativet för sjöfågel som han inte har sagt att det skulle bli bättre bara man slår ihop kommunerna.

Man pratar om att det ska bli likvärdigt för alla bara man får större enheter. Men det det största problemen med att få en riktig likvärdighet är att vi har den spridda bosättningen på Åland. Vi har glest befolkat på många ställen. Vi får inte exakt samma service och exakt likadant så länge vi har den spridda bosättningen eller ?

Tack, talman! Tack ledamot Lindholm. Jag vet inte om ledamot Lindholm har tagit del av alla de remissvar som kom in i samband med förra lagförslaget under förra mandatperioden. Det är en ganska tankeväckande läsning när man går igenom de lagförslagen. Det handlar om alltifrån barn, ungdomar och äldre till missbruk och hela spektra egentligen. När sådana experter, sådana människor, som jobbar med den här problematiken dagligen har så pass tydliga åsikter kring vad de önskar att skulle ske i det åländska kommunfältet då är det klart att man som lagtingspolitiker blir rätt så envis. Det finns ingenting som övertygar mig om att det lagförslag som ledamot Lindholm och hans kompanjoner har tagit fram kommer att lösa någonting av det, inte det minsta.

Givetvis finns det stora utmaningar när det gäller att upprätthålla en likvärdig service beroende var på Åland man bor. Men förutsättningen att göra det ökar avsevärt om man har färre och robustare kommuner med en ekonomi (… taltiden slut).

Tack, talman! Ja, som sagt det går ju inte att övertyga någon som har bestämt sig redan, så den biten kan vi lämna.

Det är helt klart att visst ser jag att det kommer att finnas en viss service eller det kommer att finnas vissa aktiviteter i alla kommuner, men det kommer att finnas i kommuncentrum. De som bor långt borta kommer att ha lika långt till aktiviteterna i dag som de hade före.

Det som brukar vara ledamot Holmbergs käpphäst är att allting ska bli så mycket effektivare och billigare och jämför gärna att de små skolorna är så mycket dyrare. Men det beror på att undervisningsgrupperna är ju mindre så då blir det ju dyrare per elev. Ledamot Holmberg har sagt att det är bara centerargumentation att det inte ska stängas några skolor. Var ska pengarna sparas på större enheter?

Tack, talman! Det var många frågor. Jag vill återgå till en av de första frågorna som ledamot Lindholm ställde. Det var varför jag inte tror på detta lagförslag eller ger det en chans, ungefär så var frågeställningen. Jag kanske skulle tro på det till viss del om det inte vore så att samgångsunderstöd egentligen inte är något nytt. Det har ju funnits under många, många år. Det var inte bara under den förra mandatperioden som det togs fram ett förslag på samgångsunderstöd, det har ju funnits länge. Precis på det sätt som det har funnits investeringsbidragsmöjligheter om man kan hitta investeringar över kommungränserna, men exemplen är väldigt, väldigt få. De är noll när det gäller kommunsammanslagningar, så därför tror jag inte heller på det här. Det här bara förlänger svårigheterna. Det kommer att sätta många ålänningar under väldigt hård press både de som arbetar och de som ska ta emot välfärden. Vi kommer att se kriskommuner i en allt ökande takt. Det här lagförslaget (… taltiden slut).

Tack, talman! Ledamot Holmberg påstår; ju större enheter ju bättre ekonomi. Men det är ingen ännu som har berättat hur mycket man sparar om man ska bibehålla servicen på landet och bo i skärgården. Vad är inbesparingarna?

Tack, talman! Ja, ledamot Häggblom, det beror givetvis på hur du strukturerar upp det. Det finns ganska tydliga bevis från Danmark där man sparade 10 procent av de administrativa kostnaderna efter sin kommunreform. Men man konstaterade också att det fanns såpass stora skillnader att vikta upp när det gällde Danmark i stort och det kommunala fältet. Det fanns ojämlikheter hos de danska medborgarna och det fanns ett hål att fylla på grund av det.

Det handlar väl kanske också om att inte bara spara, det handlar väl också om att mota Olle i grind. Vi stor inför enorma utmaningar speciellt inom äldreomsorgen och demensvården etc. både när det gäller investeringar, kompetensförsörjning och specialisering. Så det gäller ju också att titta vad som väntar och inte bara titta på tårna.

Talman! Om vi ser på vad ledamot Holmberg sade att stora enheter blir mycket ekonomiskt starkare och på alla sätt bättre, så hur världen budgeterar Mariehamns stad, som är en stor och stark kommun, 5 miljoner i underskott?

Tack, talman! Ja en ganska stor orsak stavas väl corona. Det påverkar små kommuner som stora kommuner och speciellt större kommuner med stor arbetskraft får en stor arbetslöshet och därmed också avsevärt minskade kommunala skatteintäkter och samfundsskatter. Det raljeras ofta kring Mariehamn som en stor enhet och att den är dyr. Men tittar vi på den servicenivå som staden erbjuder, vilka specialtjänster det finns och vilka kompetensområden det finns, som inte har dess like i en mindre kommun, så är det klart att det kostar och många andra mindre kommuner drar också nytta av detta.

Talman ledamoten Holmberg lyfter frågan om konkurrenskraft politik i kommunerna och markanvändning frågor som definitivt är på agendan nu som efter corona när man pratar om attraktionskraft inflyttning och företagens lönsamhet på ett mer akut sätt än vad man gjort tidigare även om problem funnits länge. Näringspolitik ligger stort på landskapsregering men det som ledamoten konstaterar är att det i huvudsak är kommunala grundförutsättning som skapar möjligheter till tillväxt. Han ledamot av resonera kring att kommunerna kanske snarare borde få större makt över näringspolitik och att det skulle vara en möjlighet när man gör en kommunreform det vill säga att kommunerna skulle klara av mer som nära medborgarna. Ledamot Holmberg.

Tack, talman! En ganska intressant sak i det budgetförslag som vi nu har framför oss den kommande veckan är ju kollektivtrafiken. Tittar vi på problematiken med att uppnå en kostnadsharmonisk kollektivtrafik som kan gynna så många människor som möjligt så kan det var ganska problematiskt idag. Det grundar sig i att vi är väldigt splittrade där vi bor. Vi har egentligen väldigt få huvudvägar. Vi har väldigt få stråk där vi kan plocka upp många människor på samma resa. Det här visar också vikten av att om vi i framtiden överhuvudtaget ska ha råd med kollektivtrafik till exempel så bygger det på samplanering över kommungränsen eller förhoppningsvis att det inte finns kommungränser.

När det gäller ledamot Zettermans egentliga fråga så återkommer jag i nästa replik.

Så är det. Grundbetingelser för hur både företag och människor kan leva och bo är ju en kommunal fråga. Det är inte en fråga för oss här, men det har ju blivit en fråga här eftersom man har fört en hel del politikområden till landskapsregeringen precis så som många av dem som vill ha kvar alla dagens kommuner och de som vill se en mycket, mycket liten rörelse i kommunreformsarbete påtalar, att man skulle flytta upp mera verksamhet på landslagsnivå. Jag menar att det där är ett oerhört problematiskt sätt att gå tillväga just för att det blir ännu mer splittrat. Vi har ett problem på lilla Åland. Det som borde vara vår styrka, brukar vicetalman Sjögren säga, har blivit vår svaghet i det åländska samhället. Här borde man ha nära mellan alla olika parter, men vi har begravt det i otaliga samarbetsavtal, i otaliga kommunalförbund och det är otydligt för medborgarna vem som sköter vad. Så jag tycker att det här är ett jättestarkt argument som alla borde kunna se nyttan av. Tydliga transparenta regelverk och vem som bestämmer över vad.

Tack, talman! Tittar vi näringspolitisk på konkurrenskraften så för många upp här att 16 kommuner är så bra för det skapar en inre konkurrenskraft. Men jag är helt övertygad om att den konkurrens som Åland är utsatt för externt räcker gott och väl till för att våra företag ska ha det tufft nog. Vi behöver gå tillsammans gemensamt för att vi verkligen ska kunna få en näringspolitik som är värd namnet och som verkligen kan betyda någonting. Våra företag behöver hjälp och jag helt övertygad om att ju färre kommungränser vi har så desto enklare blir det också att bedriva näringspolitik. Det samma gäller också el, vatten och avlopp. Det finns väl ingenting som är så svårt att komma överens om som gemensamma lösningar som inom dessa områden. Företagen på Åland har under många år pekat ut dessa problemområden för att vi ska kunna bli kostnadsneutrala till vår omgivning när det gäller konkurrenskraft. Så det finns saker att ta tag i även fast vi tar bort kommungränserna.

Tack, fru talman! Tack ledamot Holmberg. Den stor valfrågan, åtminstone på norra Åland, var kommunerna och kanske inte så mycket tunnlar, broar och färjor och så vidare. Centern gick framåt starkt i kommunerna och fick också mandat i denna sal. Det var ett ganska tydligt mandat i kommunfrågan från invånarna från mitt distrikt i alla fall.

År 2016 hade kommunerna totalt ett årsbidrag på 22, nästan 23 miljoner. År 2019 och fortfarande 16 kommuner så var årsbidraget 0,5 miljoner. Jag vet att ledamot Holmberg tycker om att göra analyser och titta på siffror. Borde inte den här diskussionen också mera handla om vad som har hänt i den kommunala sektorn? Vilka kostnader har på något sätt tillkommit genom lagstiftning etcetera? Hur har (… taltiden slut).

Tack, talman! Ledamot Höglund kanske hade fortsatt sin replik med att landskapsandelarna sjönk med 4 miljoner i samband med ett sparbeting under förra den mandatperioden. Men då är min motfråga:Varför tillför inte sittande landskapsregering dessa 4 miljoner i budgeten? Man har haft ett år på sig.

När det gäller ekonomin i stort så är det nog ingen hemlighet att kommunerna likväl som landskapet har haft en väldigt negativ trend med några undantag när det gäller kommunerna. Men ser vi på det samlade investeringsunderskottet både för landskapets ekonomi och kommunernas så pekar det åt ett håll. Jag vet inte riktigt hur ledamot Höglund ville avsluta sin replik en fortsätt gärna i nästa replik.

Tack, fru talman! Det gör jag så gärna, det var precis de minskade landskapsandelarna som jag tänkt nämna.

Ledamot Holmberg nämnde att en orsak till att Mariehamn visade sämre budget beror på corona. Jag tror att landskapet också kan hänvisa till varför man inte har möjlighet att återställa de 4 miljoner. Det är ingen hemlighet. Det är egentligen en icke fråga. Frågan rör är egentligen; varför har situationen för kommunerna försämrats från nästan 23 miljoner till 0,5 miljon på en väldigt kort tid? Vad har hänt där? Det är den analysen som bör göras. För så länge som det kommunala fältet gör som man har gjort, om man tittar bakåt i årsbidrag som varit mellan 10 och 20 och över 20 miljoner, så har det inte funnits någon riktig kris där i alla fall. Det kan ha funnits i någon enskild kommun vid vissa tillfällen.

Tack, talman! Jag kan inte här och nu göra någon närmare analys. Men när det gäller ekonomin så vet vi att kommunernas investeringsförmåga har sjunkit avsevärt. När det gäller den markanta sänkningen, som ledamot Höglund tog upp, så anar jag att han är på väg till att det har blivit högre kostnadstryck lagstiftningsmässigt speciellt från landskapsregering sida. Och så är det. Men frågan är, ska vi nöja oss med mindre? Vem vill flytta till Åland om man ska gå i en skola som har sämre nivå än var man flyttar ifrån? Vem vill komma hit och hamna på ett äldreboende om nivån är sämre? Vem vill komma hit om välfärden i stort är avsevärt sämre än vad den är i närregionerna? Det handlar om attraktionskraft. Jag har väldigt svårt att se hur vi ska kunna tumma på det till förmån för att kommunerna ska ha en bättre ekonomi. Då är det andra åtgärder som vi behöver göra istället.

Ärendet kommer att bordläggas eftersom lagtingsledamot Nina Fellman, understödd av lagtingsledamot John Holmberg, har föreslagit att ärendet ska bordläggas till plenum den 9 december 2020. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 9 december 2020. Enligt lagtingsordningen har de ledamöter som har begärt ordet rätt att uttala sig. Kan dock lagtinget omfatta att talarlistan vidtar vid plenum den 9 december? Ja, fint.