Remissdebatt

Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet. Diskussion.

Tack, talman! Godmorgon alla lagtingsledamöter, övriga lyssnare och närvarande. Jag står här som representant för det politiska Åland. Jag gör det med anledning av att det har förelegat en kraftig längtan om att göra ett andra försök när det gäller ambitionen att återskapa styrkan i det åländska nationalitetsskyddet vad gäller näringsrättslagstiftningen.

Jag skulle inte stå här om det inte hade gjorts extraordinära insatser från förvaltningens sida. Huvudansvariga lagberedare Sören Silverström är värd all beröm än en gång. Det är tack vare honom som vi har kommit så här långt, också även i följande lagförslag när det gäller jordförvärv.

Men jag skulle heller inte stå här om vi inte fortsatt hade haft ett ytterst gott samarbete i den politiska referensgrupp som från början har varit med i arbetet med översynen av nationalitetsskyddet i modern tid. Stort tack till de politiska representanterna i nämnda referensgrupp också.

Talman! Jag kan förstå att för de ledamöter som inte har jobbat med dessa två frågor, som en del av ledamöterna har gjort, att det här upplevs som mastodont. Men jag har från början försökt övertyga mina kollegor i landskapsregeringen att detta må verka omfattande, men när det nu gäller näringsrättslagen i första hand så är det ju i stort sett samma lagförslag som lagtinget godkände den 25 april i fjol. Så det är ju inte som så att lagtinget och lag- och kulturutskottet nu måste börja från början, utan man kan inrikta analysen på den EU-rättsliga dimensionen som jag ska återkomma till.

När det gäller jordförvärvslagstiftningen som vi ska diskutera inom kort så är det ju helt enkelt ett lagtekniskt arbete. Det är komplicerat i sig att lyfta alla bestämmelser som har funnits på förordningsnivå från år 2023 upp på lagnivå. Det komplicerade har ju bestått naturligtvis i att skapa en någorlunda översiktlig lagstiftning, trots att den då präglas av en mängd detaljer. Men det som finns där, och som vi återkommer till senare, det finns på grund av att det är en utvecklad rättspraxis som har ägt rum från 2003 och framåt.

Jag vill inledningsvis betona att landskapsregeringen och det beredningsjobb som har gjorts via arbetsgruppen och referensgruppen så har ju naturligtvis utgått från att vi respekterar det sedvanliga resultatet av den lagstiftningskontroll som de olika organen har utfört dvs. Ålandsdelegationen, Högsta domstolen och i sista hand republikens president. Den arbetsrättsliga biten har förordats att förfalla och förundersökningsdelen och det är klart att det har vi respekterat fullt ut. Lagförslaget är anpassat till den delen, men när det gäller den EU-rättsliga dimensionen är saken på en helt annan principiell och för självstyrelsen oerhört angelägen nivå.

Talman! Jag tar det så här översiktligt för de flesta av ledamöterna kanske inte känner till alla detaljer. Jag blandar lite in jordförvärvssidan. Det som är gemensamt för lagförslagen är att grunderna för enskildas rättigheter och skyldigheter fastställs i lag. Det är ju det som blir den bas som nationalitetsskyddet till fullo vilar på i och med att vi redan har lyft upp hembygdsrättsinstitutet också där på lagnivå fullt upp också i modern tid 2015.

Allt detta görs huvudsakligen mot bakgrund av normer som hittills i dag finns på lägre nivå och utgår från en gällande mycket långvarig tillståndspraxis inom bägge dessa dimensioner, näringsrätt och jordförvärvsrätt. Båda lagar föreskriver utförligare om tillsynen och befogenheter i anslutning till allt det som den här tillståndsbiten aktualiserar vad gäller bägge lagar. Det finns i bägge lagar vissa justeringar och förnyelser hur man ska få tillstånd, främst för att samordna tillstånd i samband med näringsverksamhet och basservice. Man kan ju säga att de här lagarna går hand i hand till vissa delar.

När de specifikt handlar om näringsrättsförslag så är det naturligtvis det svenska språket som är helt och hållet i fokus till den delen som vi nu ska debattera frågan på nytt. Där har vi då infört bestämmelser om tillståndsvillkor gällande verksamhetsspråket, medan övriga språkliga bestämmelser utgör en separerad del i lagen. Det är här som jag har nämnt i samband med någon intervju att vi försöker lite kryssa mellan den kritik som Högsta domstolen har aktualiserat och standstill principen som finns i Ålandsprotokollet.

Talman! Jag vet inte hur mycket jag ska gå in och problematisera allt det här, men ofrånkomligt så är det ju fortfarande samma frågeställningar. Hur kan lagtinget göra för att det skydda svenska språket både inom självstyrelsen som sådan och i förhållande till Europeiska unionen? Det är ändå viktigt att markera att Högsta domstolens lagkontroll i alla fall har utmynnat i att det finns en acceptans för den princip som har tillämpats på Åland, dvs. att verksamhetsspråket i företag verksamma på Åland ska vara svenska. Till vissa delar är ju lagförslaget klarerat också vad gäller själva grunden för vår självstyrelse, det svenska språket.

Lite så där översiktligt så brukar vi kommunicera att till 90 % så är det här samma lag som lagtinget godkände den 25 april i fjol.

Men då återstår det helt avgörande och det som väckte, enligt mig, berättigad förvåning sommaren 2022 när vi fick läsa Högsta domstolens utlåtande till republikens president, ett utlåtande som presidenten valde att följa till fullo. Det är ju därför som vi kommer att diskutera den här frågan idag. Hur ska vi kunna klara av de unionsrättsliga avvägningarna?

I förslaget hittar lagtinget nya motiveringar till varför det ska vara möjligt i modern tid att lagstifta på det här sättet. Det finns ny rättspraxis jämfört med lagförslaget från april 2022. EU-domstolen har alltså gått in för en linje där det är okej för sitt eget språk på ett villkor, att man inte förbjuder andra språk. Detta har varit ledstjärnan redan från början i lagstiftningsarbetet och då föll det trots allt i lagkontrollen under fjolåret.

Sedan har vi ytterligare betonat att redan förekomsten av artikel 4.2 EU-fördraget, dvs. den här texten som är mycket tydlig om att unionen alltid ska respektera medlemsländernas konstitutionella karaktär etcetera. Det är någonting som man redan då också i samband med förra lagförslaget kunde haka upp ett godkännande av hela språkskyddet på, om vi kallar det så. Det finns en utvecklad argumentation varför 4.2 går att använda för att säga att det här är helt okej oavsett övrig EU-rättslig reglering.

Här kan jag inte låta bli att nämna Finland har själv använt den här passusen när man har behövt klarera för Finland komplicerad EU-lagstiftning. Då har man valt att åberopa 4.2 och sagt att det är okej för Finland att göra. Exakt samma sak kan man göra här om man i övrigt finner lagförslagets mest centrala delar, dvs. det som är kopplat till svenska språket.

Sedan har landskapsregeringen gjort en förhandsnotifiering till EU-kommissionen och det är utgående från det så kallade tjänstedirektivet. Jag ska villigt erkänna att jag kände inte till tjänstedirektivets rättsliga dimension före den här resan började. Jag har inte blivit informerad om vilken styrka tjänstedirektivet har. Här hittar vi alltså ett direktiv som man något förenklat kan säga att åsidosätter EU:s primärrätt när EU-domstolen och övriga EU-aktörer anser att tjänstedirektivet ska ha företräde. Här har vi då använt det instrumentet. Vi har frågat EU-kommissionen, finns det problem med de språkliga lagparagrafer som finns formulerade nu också i det här lagförslaget? Svaret var tystnad under den tre månaders period som EU-kommissionen har på sig i sådana här fall att komma med synpunkter tillbaka till förslagsställaren. För säkerhets skull följdes det upp med en e-post konversation via vårt ministerråd i Bryssel direkt till kommissionen. Finns det anledning för kommissionen att ha synpunkter? Svaret var uttryckligen nej, EU-kommissionen har inga invändningar mot detta lagförslags språkliga delar.

Så här har vi då, enligt mig, ett tungt vägande skäl till varför detta ska vara okej också inom ramen för den EU-rättsliga dimensionen.

Och sedan, som jag redan nämnde, ett försök att lagstifta så att Ålandsprotokollet och naturligtvis tillhörande krav på standstill att vi får inte försvåra någonting jämfört med situationen den 1 januari 1994. Det är ett försök här att separera det. Ett nog så utmanande sätt att lagstifta, men väl värt för vi vill ju hemskt gärna ha igenom det här så att vi får den rättsliga grunden för denna del av nationalitetsskyddet klarlagt.

Talman! Den självklara slutsatsen, och som vi då förgäves försökte under stora delar av 2022 redan argumentera för, är att det föreligger ingen uppenbar konflikt med EU-rätten. Därmed kan inte de i lagkontrollen inblandade organen anse att lagförslag ska förfalla till någon del. Det sistnämnda vågar jag påstå i och med att det är klarerat till 90 % i övrigt. Det är enbart den EU-rättsliga dimensionen som kvarstår. Högsta domstolen åberopade inte grundlagen som ett problem i sitt utlåtande sommaren 2022.

Här vill jag då citera det som var resultatet egentligen av den strid som faktiskt fördes. Jag skulle vilja kalla det för en strid som fördes inom Högsta Domstolen i slutet på 1990-talet. Man började då fälla åländska lagar med hänvisning till EU-rätten, det var ju ingen självklarhet och är ingen självklarhet. Att anse att lagtingslagar som på något vis tangerade EU-rätten skulle vara också ett brott mot Finlands internationella förpliktelser, så det är långsökt att använda befintligt vetokontrollinstrument utgående från självstyrelselagens stadganden på det här viset. Det var som sagt en del konvulsioner på vägen till den rättspraxis.

Från åländsk sida antar jag att vi godkände det förfarandet i och med att vi då ansåg att vi skulle kunna förlita oss på det faktum att det är enbart uppenbara brott mot EU-rätten och inget annat som skulle komma ifråga. Men här är vi nu inne i en gråzon som vi från landskapsregeringens sida anser att man har överskridit.

Niilo Jääskeläinen är Finlands EU-domare i EU-domstolen och idag kanske den tyngsta finländska rättsjuristen vad gäller statsrätt och EU-rätt i kombination. Han formulerade sig så här:" Beträffande bestämmelser som är problematiska, dvs. i åländska lagtingslagar, att tolka har det ansetts mest ändamålsenligt att frågan om det eventuellt strider mot EU-rätten får avgöras av EU-domstolen där frågan kan hamna antingen till följd av kommissionens kontrollförfarande eller genom att en finsk domstol begär förhandsavgörande." Då var ju tanken att det sannerligen måste vara en uppenbar strid med EU-rätten. Här, talman, så har man överskridit sin egen begränsning. Är det som så att resultatet av lagkontrollen leder till samma negativa utfall i fråga om våra mest centrala bestämmelser i självstyrelsesystemet, dvs. det svenska språket, så har vi en situation som kan betecknas som ytterst otillfredsställande.

I lagförslagets allmänna del så hittar ni också en ganska stark markering, mycket beroende på den diskussion som fördes i den politiska referensgruppen där vi pekar på den obalans och otillfredsställelse som finns med Ålands EU-medlemskap. Vi saknar platsen i EU-parlamentet. Vi har fått påfört EU:s bötesansvar fullt ut, även om det naturligtvis kan jämkas, men de facto har vi ett fullt ansvar från början när processen börjar. Nu har vi också ett system där lagtingslagarna inte kan föras vidare.

Jag vill betona att landskapsregeringens rättsliga bedömning är att enda sättet att få EU-domstolen att ta ställning till åländska lagar är att de passerar inte bara lagtinget utan även lagkontrollen och i sista hand presidenten. I annat fall finns det ingen produkt som EU-domstolen kan ge ett förhandsavgörande över. Det är där som det kanske avviker lite från den diskussion som fördes i auditoriet en trappa ner under den senaste veckan när det gäller våra lagar och dess öde.

Skulle det här gå illa så har vi alltså inbäddats i ett system, skulle jag vill påstå, där såväl Finlands grundlag som EU-rätten urholkar lagtingets kompetens. För det är egentligen det som det utmynnar i, lagtinget har inte rätt att lagstifta på det sätt som man kan göra inom unionen i övrigt när det gäller till exempel det svenska språket.

Talman! Då är sannerligen goda råd dyra. Tack, talman!

Tack, talman! Tack vicelantrådet Harry Jansson för en pedagogisk och tydlig redogörelse av en ganska snårig lagstiftning. Jag bad replik direkt faktisk just för att ställa frågor om relationen till EU. Självstyrelsepolitiskt så studsar man ju nog till när vi landar i den slutsats som vicelantrådet berör att relationen mellan lagtinget och EU-rätten är en gråzon på det här viset och att vi på något vis inte står i direktkontakt med unionen utan det ska gå via lagstiftningskontrollen och så vidare. Lite som vicelantrådet avslutade anförandet, hur ska vi jobba vidare med den här frågan för att få gråzonen lite mera icke grå?

Tack, talman! Tack ledamot Röblom. Det var en bra fråga. Varför man kan ifrågasätta en praxis från 1999, dvs. att åländska lagar fälls med hänvisning till EU-rätten, är ju att det är oklart i självstyrelselagen om presidenten de facto har makten. Det är väl ingen slump att det i samband med den pågående revisionen av vårt självstyrelsesystem så önskar man ju från justitieministeriet att det här skulle förtydligas, dvs. att presidenten de facto skulle ha rätt att ingripa mot alla lagtingslagar med hänvisning till internationella fördrag, inklusive EU-rätten. Så man inser att lagstiftningen inte är tydlig på den punkten, utan detta är en praxis som har utvecklats i Helsingfors mellan tillsynsorganen efter viss konvulsion för man var inte enig i början om denna resa.

Tack, talman! Det är ganska allvarligt. Som vicelantrådet sade att Åland inte har representation i EU och att Åland inte kommunicerar direkt med EU utan måste göra det via Helsingfors, så där delar jag verkligen vicelantrådets funderingar. Jag hoppas att vicelantrådet kan ha någon idé hur man på något sätt kan lyfta frågan ytterligare eller diskutera den med rätt människor eller var det ska korrigeras eller om det är via självstyrelselagen. Men i övrigt, hur bedömer vicelantrådet att chansen är att det här passerar lagstiftningskontrollen? Den sista frågan, är vicelantrådet nöjd i dagsläget?

Vicelantrådet är alltid nöjd med resultatet av olika processer. Det måste man vara som politiker. Men jag är förstås inte nöjd i fall utslaget från Högsta domstolen skulle påminna om det som kom sommaren 2022. Då är jag nog klart bekymrad. Vad ska vi då göra? Hur ska lagtingets behörighet testas på ett normalt sätt? Av lagförslaget framgår ju att trots mer än 25 år av medlemskap så har ju lagtingslagarna aldrig varit föremål för någon form av förhandsavgörande och aldrig sänts från en finsk domstol vidare för att testa vårt system. Enda gången vad jag kan påminna mig om rakt av är ett lotterifall som inte direkt har med denna fråga att göra eftersom det hade en skatterättslig koppling och via Ålands förvaltningsdomstol. Det är ganska anmärkningsvärt att det inte prövats på (… taltiden slut).

Tack, herr talman! Tack vicelantrådet för en bra redogörelse. Jag håller helt och hållet med omdömet om lagberedaren Sören Silverström. Det är ett mycket bra arbete som har gjorts.

Jag är också tillfreds med att man inte bara lägger sig flat när det gäller stridigheterna om EU-rätten. Jag ska vidareutveckla det i mitt anförande hur jag ser på det, men i och med att hackordningen är som den är så vill jag passa på redan nu och säga det. Det tycker jag att är bra.

Däremot är jag lite tveksam till att man har tagit bort tredje momentet i sjätte paragrafen rakt av just med hänvisningen till arbetsrätten, men det ska jag också återkomma till.

Tack, talman! Jo, jag förstår ledamotens resonemang, att vi då också skulle utmana lite i övrigt. Men här har vi nog alla varit uppfylld av en längtan att en gång för alla klarlägga inom vilka ramar som lagtinget kan lagstifta i modern tid.

Även vad gäller jordförvärvslagstiftningen, i och med att den nämns, så är det samma där. Nu ser vi till att få den juridiska rätten för lagtinget att agera. Sedan får man ta övriga avvägningar, förändringsönskemål och reformbehov. Men nu lägger vi grunden för nationalitetsskyddet och sen får man utmana, för då vet man i alla fall att man har rätt att göra det. Men sedan kommer naturligtvis självstyrelselagen och lagtingets behörighet in som en naturlig del av systemet.

Jag är också här enig med vicelantrådet, utom på en punkt, jag tycker inte om att man ifrån åländsk sida använder vokabulären "utmana". Vi står upp för de rättigheter som vi en gång fick från finsk sida. Det här är ingen utmaning utan det handlar mer om att bevaka och bevara de särrättigheter vi en gång fick.

När det gäller detta med gemensam behandling, det var det jag tänkte återkomma till, jag noterade att talmannen och vicelantrådet hade ett litet informellt replikskifte. Jag tyckte också det samma från första början, både jordförvärvsrätten, näringsrätten och hembygdsrätten är ju så intimt förknippade områden som ingår i vårt nationalitetsskydd att de förtjänar en gemensam behandling. Men efter att jag tänkte ett varv till på det så tycker jag det är bra att man nu tar näringsrätten skilt och sen jordförvärvsrätten, för det förtjänar de båda områdena. Så vi är eniga också därvidlag.

Tack, talman! Varför jag använde ordet utmana beror ju, som ledamot väl känner till, på att näringsfriheten är en speciell företeelse inom ramen för nationalitetsskyddet. I övrigt har det sina kopplingar till det som hände i Genève sommaren 1921. Men näringsrätten dyker ju de facto upp som en förstärkt del av nationalitetsskyddet efter ungefär drygt 40 år när självstyrelselag nummer 2 ser dagens ljus. Där föds ju den biten ihop med att hembygdsrätten också får en starkare juridisk form, en tydlig sådan. Det är det som gör det speciellt. Sedan har ju inte lagtinget lagstiftat om näringsfriheten på det här sättet utgående från just EU-rätten så. Det finns en utmanande dimension här som vi får försöka argumentera för så gott vi kan.

Talman! För en historiskt intresserad så är det väldigt intressant att läsa rapportörskommissionens skrivningar om de åländska farhågorna om ett skeppsbyggnadscentrum som skulle leda till att finländsk arbetskraft skulle komma hit och sedan vidare bli någon typ av förfinskningsprocess. Det var då ett väldigt viktigt motiv till inskränkningar i rätten att utöva näring för andra. Spolar vi fram bandet till idag så har vi ett sådant projekt på Åland som man kunde tänka sig att väcker sådana farhågor och det är ju havsbaserad vindkraft. Havsbaserad vindkraft tas ju inte i den här lagframställningen upp som ett sådant exempel.

Däremot så har man ju gått in för att skapa en större balans, om man ser det historiskt sett i alla fall, mellan nationalitetsskyddet och den ekonomiska potential som vi också har här som skulle kunna komma det åländska folket till godo. Hur ser vicelantrådet på just den balansen?

Det viskas om att det är en spännande fråga och svaret är ja, men för mig är den inte särskilt dramatisk. När det handlar om att förverkliga havsbaserad vindkraft kommer det att handla om specialistkunskap. När vindmöllorna ute i havsbandet står färdiga så kommer arbetarna att fara vidare ut i världen för nästa projekt. Men det är klart att det kommer att ha en positiv effekt under tiden, de här åren när allt byggs, vad gäller besöksnäringen i stort och transporter etc. Men jag ser inte att det skulle finnas någon anledning till oro i den här delen. Jag tycker kanske att havsbaserad vindkraft är så speciellt just på grund av vad som krävs. Istället ska vi försöka svänga och försöka få den maximala nyttan som vi redan har sett. Många ålänningar är redan sysselsatta på olika sätt i det här, det är så som vi ska dra nytta av det vad gäller landsdelen.

Talman! Jag bedömer lite opinionen och de tankegångar som i alla fall vädras på sociala medier, att de är liknande nu på det sättet som man såg att utomstående krafter rovgirigt skulle ta den åländska naturen i anspråk och tjäna pengar på den och suga ut skog och så vidare. Det är någonting som vi behöver arbeta för att också tydliggöra. Som vicelantrådet var inne på så ger den här potentialen så pass mycket till ålänningarna att om vi hanterar den på rätt sätt, vilket jag förutsätter att landskapsregeringen också kommer att göra i ett ekologiskt perspektiv, så kommer vi att kunna gynna det åländska samhället. Det är inget hot. Men, som sagt, det är någonting som man behöver hantera och med den här lagstiftningen hanterar vi det på rätt sätt. Hur påverkar den här lagstiftningen i sådana fall just den processen?

Tack, talman! Jo, vi ser ju till att också den delen av det framtida Åland ska fungera på svenska på det viset att de som etablerar sig ska ju ha näringsrätt, det betyder verksamhetsspråket svenska. Det betyder också att ingen ålänning ska behöva gå och fråga; "nu vill jag ha mitt arbetsavtal på svenska", utan det är någonting som ska föreligga per automatik. Ingen ålänning ska behöva sätta sig i den sitsen att man får dåligt samvete för att man ber att få fungera på svenska till alla delar av sitt liv. Det är ju det som är tanken med det här. Vi förbjuder ingenting annat, men vill man ha svenskspråkig service så ska man också i den delen av vardagen få det. Det är bra att ledamoten väcker den här frågeställningen, för när det gäller just kommunikationen runt havsbaserad vindkraft så finns det många missförstånd. Det är jättebra att det lyfts här och nu. Det är en bit som vi bör tänka på hur vi ska kommunicera också när det gäller den här delen av våra framtidsplaner.

Tack, talman! Det här är en lagstiftning som vi har varit överens om att reformera på det här sättet. Det är andra gången vi gör det och den första gången var vi eniga. Men det finns ändå en risk att det faller i lagstiftningskontrollen. Då undrar jag, bortom retoriken och behörighetsfrågorna, vad gör vi då? Vi behöver ju ha en näringsrättslagstiftning och en jordförvärvslagstiftningen som fungerar. Den lagstiftning som vi har nu är för trasig och har blivit under processens gång ännu trasigare. Vad gör vi? Nu kanske inte vicelantrådet är minister när det händer, men vad är vägen framåt då? Vilka förändringar behöver man göra för att få igenom den här lagstiftningen? Säkert måste man jobba vidare med behörighetsfrågorna, men hur tänker sig vicelantrådet att man kan gå vidare?

Tack, talman! Är det som så att det här faller som nu är nytt i förhållande till det som föll då hösten 2022 i presidentkontrollen så då har man ju två alternativ från åländsk sida. Man faller till föga och kommer tillbaka med en lag som vad gäller de språkliga bitarna är mycket mer anspråkslös och som utgår mera från det faktum att Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att i modern tid, från 2013 i alla fall, så är den här typen av reglering fullt möjligt. Därför är det extra intressant att igen läsa Högsta domstolens kommande utlåtande. Hur ska man runda Högsta förvaltningsdomstolen som har klarerat hela systemet?

Det andra är att man utmanar och säger; "nej, vi accepterar inte detta utan vi kommer att föra det här till en vidare diskussion". Kan Åland hanteras på (… taltiden slut).

När vicelantrådet sade att man utmanar, hur lång kan en sådan process då tänkas bli? Och vad händer med vår lagstiftning under tiden? Ska vi då leva med den lagstiftning som vi vet att inte är ett fungerande verktyg längre när det gäller både näringslivet och jordförvärv?

Då vill jag påminna om när vi startade den här resan i februari 2020 så hade vi också en politisk diskussion någon månad senare. Vi var alla överens om att när vi nu hanterar jordförvärvs- och i synnerhet näringsrättsfrågan, som en lite mer öppen trots allt pga den juridiska bakgrunden, så då tar vi ju den fulla dimensionen. Vi försöker skapa en lagstiftning som vi är nöjda med som ålänningar med tanke på varför det här lagtinget överhuvudtaget finns, dvs. svenska språket. Är det som så att det här inte kommer att fungera på grund av att Högsta domstolen lyckas övertyga presidenten igen om att det är en uppenbar konflikt, då kan nästa landskapsregering - för den nuvarande kommer knappast att hinna - sätta i kraft näringsrättslagen till de delar som inte har fallit i lagkontrollen. Det är alltid en utväg, man accepterar som sagt och faller till föga och låter lagen träda i kraft.

Jag vill tacka vicelantrådet för ett mycket gott anförande, framförallt resonemanget kring att använda EU-rätten som ett juridiskt slagträ eller som en ursäkt för att säga nej till det ena eller det andra som framförs från den här salen. Det är mycket bra att vicelantrådet hänvisade till artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen. Den som vill använda EU-rätten som ursäkt för att säga nej bör ju minnas att det uttryckligen i EU:s grundfördrag står att unionen ska respektera självstyrelser. Det står klart och tydligt utskrivet i unionens primärrätt. Det är klyftigt att påminna om det i den här remissdebatten, eftersom den här remissdebatten som vi har idag är en sådan som kommer att läsas av många människor. Det kommer att vändas och vridas på ord. Så låt oss än en gång påminna om artikel 4.2.

Ledamot Valve har fullkomligt rätt, 4.2 i EU-fördragets funktionsdel är oerhört stark. I den åländska dimensionen och varför jag personligen aldrig har varit orolig för att det här är någonting som EU-domstolen vid en kommande prövning kommer att fälla är att EU-organen i sin helhet är förpliktade att också följa den internationella folkrätten, inklusive sedvanerätten. Det är en förpliktelse som följer med EU-organen och tar man in varför Åland överhuvudtaget har en särställning och varför vi har ett Ålandsprotokoll med en unik inledning så beror det just på en folkrättslig dimension. EU-domstolen skulle ha två dimensioner att ta i beaktande, både 4.2 som sådan men i synnerhet respekten för internationell ordning som Åland är exempel på.

Det är ju precis det som gör att analogin mellan internationella fördrag och EU-rätten inte håller i den utsträckning som har påståtts från rikssidan. För i EU-rätten så finns uttryckligen stadganden om att konstitutionella särdrag ska respekteras såsom självstyrelsen, vilket det inte finns i exakt alla internationella fördrag som kan ha något kantigare utformning. Därför menar jag att den här analogin leder helt i fel riktning också med tanke på vår autonomiutveckling och förtroendet för EU på Åland och EU:s institutioner.

Ytterligare en dimension kan man nämna i det här i sammanhanget eftersom ledamoten lyfte den problemställningen generellt. De facto är ju EU-medlemskapet en del av Finlands konstitution idag efter att man sent omsider ändrade grundlagen för att konstatera att man har överlåtit en del av sin suveränitet till Bryssel. De facto är ju EU lika med inrikespolitik, något som professor Jan Magnus Jansson redan i början på 90-talet konstaterade att i och med detta är Finland en del av en ny stat. Sen hade vi ju redan då diskussioner om vad EU är egentligen. Vart är man på väg? Men redan då ansåg den prisade professorn att så är fallet. Men då blir det än mer absurt att kalla att lagtinget agerar i strid med internationella fördrag när det är en helt annan dimension som EU ligger på de facto.

Tack, talman! Tack till lagberedaren, tack till tjänstemännen och till landskapsregeringen och speciellt vicelantrådet. Gott arbete så långt! Ingen är nöjd, men ingen är heller helt missnöjd. Vi ska inte börja rubba det gemensamma projektet på något sätt.

Jag måste ändå fråga någonting som jag och Liberalerna i stort är missnöjda med och en stor del av näringslivet också. Det är ju det här kravet på en åländsk styrelseplats. Är det faktiskt politikens sak att strukturera upp hur en styrelse ska se ut?

Tack, talman! Jag vill tacka Liberalerna för att man var med om att vi tillsammans gjorde den reformen då. Nu pratar jag om år 2021, när vi då gick ner på kravet att det räcker med en ålänning, hembygdsrätt och fem års bosättning för representation i en åländsk styrelse eller annan bolagsform. Men så långt kom vi nu och, som jag redan sade tidigare, sedan får kommande regeringar på åländsk mark ta ställning till vad man vill föreslå för lagtinget. Vi har försökt bibehålla enigheten och prisade att den har funnits nästan från början till slut. Det var så här långt vi kom nu. Sedan kan kommande regeringar föreslå den typen av reformer med vad det innebär och får göra sin konsekvensanalys.

Tack, talman! Jag uppskattar vicelantrådets ärlighet och framsynthet i det fallet. I och med att vi har bearbetat denna lagstiftning så länge så känns det som att vi kunde ha tagit några steg till. Men nog om det.

Jag vill ändå också ge en liten vink kring behovet av att ha en plan B. Vi ska vara optimistiska och det är hoppingivande att denna lag nu kan stadsfest så fort som möjligt. Men om inte så behöver det finnas en tydlig plan B. Det är ett stort vakuum ute bland våra företa när det gäller näringsrättslagstiftningen som den ser ut idag, så att ytterligare förlänga detta vakuum så skulle vara olyckligt om det är så att det inte går på Ålands väg heller denna gång. En plan B skulle nog vara bra. Jag brukar prata om den här stafettpinnen som landskapsregeringen bör vara beredd att räcka över, så det är bra om den finns förberedd.

Tack, talman! Avslutningsvis, det blir för kommande landskapsregering att diskutera om nu faktiskt det går så illa att det här fälls till någon del och då får man göra en helhetsbedömning. Är det som så att man anser att svenska språket trots allt får anses vara tillräckligt skyddat, då kan man som sagt välja att sätta i kraft lagen i övrigt. Högsta domstolen har redan de facto godkänt svenska som verksamhetsspråk och då får man ta det där därefter. Men det blir exceptionellt om Högsta domstolen skulle rekommendera att man fäller denna språkliga del just med tanke på hur upplägget är. Och i så fall ska det bli ytterst intressant att se, med vilka motiveringar skulle man kunna rekommendera presidenten att agera negativt?

Tack, talman! Näringsrätten är en komplex lag då den bland annat innehåller en s.k. standstill-klausul som vi fick i samband med EU-inträdet. Det betyder att vi enbart kan lätta på lagen och aldrig göra den strängare, vilket var en utmaning då den gamla näringsrätten är hyfsat tolkningsbar. Men nu är den betydligt tydligare om vad som gäller, framförallt kring det svenska språket.

Som Högsta domstolen då till viss del gav tummen ned för, även fast lagförslaget faktiskt förenklar. Som tur verkar EU-kommissionen vara på vår sida.

Vicelantrådet redogjorde det här på ett mycket bra vis. Det är väldigt bra att vi har så engagerade ministrar i frågor som rör vår självstyrelse och står upp för våra rättigheter. För gemene man är det en svårbegriplig fråga, för mig också, men det utgör grunden för hela vårt samhälle och det är oerhört viktigt att vi har politiker som på ett sakligt och grundligt vis engagerar sig i frågan, speciellt i en värld där populism blir allt vanligare så tack för det.

Jag vill även rikta ett stort tack till de tjänstemän som jobbat med lagen och sett till att vi hinner lägga fram ett nytt förslag inom den här mandatperioden. Näringsrätten är som sagt komplex och en modernisering har länge varit på näringslivets önskelista. Det är väldigt viktigt att vi får den på plats.

Jag tänker avsluta mitt anförande på samma sätt som jag gjorde sist då lagen var uppe: Lagförslaget både stärker och förenklar näringslivet och samtidigt tryggar det svenska språket. Centerns lagtingsgrupp stöder förstås lagförslaget då det är två frågor vi värnar högt om!

Talman! Jag vill inleda med att tacka tjänstemännen och vicelantrådet för den mycket gedigna beredningen. Det är kanske lite orättvist att det blir ganska lite diskussion när vi är överens. En sådan här stor och omfattande och komplicerad lagstiftning borde debatteras väldigt länge, men vi är ju överens allihop. Men tack för ett mycket gediget arbete!

Det är på dagen ett år och fyra månader sedan vi debatterade näringsrätten senaste gången. Denna lag har i huvudsak samma innehåll som tidigare med några viktiga avvikelser. Vissa bestämmelser förföll i lagstiftningskontrollen, men språkbestämmelserna finns kvar så att vi nu gör en ny prövning med en ny motivering. Språkparagraferna är förtydligade, det finns ny argumentation, nytt domstolsutslag från EU och gråzonen kring behörigheten är bortstädad.

Det här är en komplicerad, omständlig och intressant lagstiftning som definitivt inte verkar i ett vakuum utan måste förhålla sig till allt från standstill-klausulen i Ålandsprotokollet, grundlagen och näringsfrihetens konstitutionella skydd samt den rättsliga omgivning som EU-rätten bygger på med delvis motsatta målsättningar eftersom den inre marknaden syftar till att avskaffa de inre gränserna för varornas, tjänsternas och personernas fria rörlighet. Det är inte bara vi själva som gör den komplicerad utan just det tillstånd som själva lagstiftningen befinner sig i.

Jag vill också upprepa det jag sade vid senaste diskussion om näringsrätten. Lagframställningen är värd att spara, den är informativ, omfattande och heltäckande. Är man intresserad av Ålands historia och bakgrunden till våra särrättigheter och självstyrelsen så är den ett guldkorn och den skulle med fördel faktiskt kunna användas i undervisning.

Det har ju varit självstyrelsenörderi på ett högre plan, det får man tillstå. För Liberalernas del vill jag ändå lyfta fram det som har varit väsentligt och en praktisk del av revideringen av lagen. Det har varit två viktiga avgörande frågor för oss liberaler, det har varit ägarnas frihet att tillsätta styrelser samt att det interna verksamhetsspråket ska företagen själva kunna besluta om, men servicen till ålänningarna ska självklart vara på svenska. Det där har varit en väldigt viktig fråga för Liberalerna under många, många år.

Slutligen några kommentarer till näringsrätten och näringstillståndets ifrågasättande i lagstiftningskontrollen. Vicelantrådet var inne på den frågan också, att vi har ett systemfel, som jag vill kalla det, eftersom påpekande kring unionsrätten inte är kongruent med vår egen lagstiftning och vårt egna system.

Högsta domstolens bedömning är att det står i strid med unionsrätten. Samtidigt är lagtinget det organ som implementerar direktiv, vilket är en stor del av vårt arbete som vi gör här i salen. Vi tar själva ansvar över implementering inom vår behörighet och genom vår egen lagstiftning och vi tar också eget ansvar över eventuella överträdelser och i slutändan kanske böter. En alldeles aktuell fråga har ju t.ex. varit vårfågeljakten. Det är ett hack i systemet att man gör den här bedömning från Högsta domstolens sida. Det är lagtingets och landskapsregeringens ansvar att implementera direktiv och ta ansvar för unionsrätten.

För vår del så tycker vi också att det är viktigt att man ser det här som ett paket, förändringar i näringsrätten och i jordförvärvslagstiftningen, eftersom det egentligen är ett tagande och ett givande. Vi förtydligar och delvis kanske strängerar språkbestämmelserna i näringsrätten, men vi kodifierar praxis och individernas rättigheter i jordförvärvslagstiftningen. Tack!

Talman! Den här näringslivslagstiftningen har vi ju debatterat förr och vi har varit nöjda. Vi har lämnat in det för laggranskning och fått backa i vissa delar.

Det är mycket bra att vicelantrådet, eller överhuvudtaget regeringen med vicelantrådet i spetsen, i just den här frågan har drivit på att det här kan man ju bara inte omfatta utan att vi måste gå vidare. Det har vi uppskattar mycket i det moderata partiet just med tanke på de argument som har nämnts här tidigare i dag, jag ids inte på det sättet upprepa dem.

För Moderaternas del är vi nöjda med lagförslaget som sådant, vi är glada att vi nu för det här till ny prövning och hoppas på att det ska bli ett bättre resultat den här gången. Det vet vi ingenting om och det är ju ett otyg i sig, man behöver kanske till och med fundera på tingens ordning för framtiden och om det överhuvudtaget ska finnas någon laggranskning på andra sidan Skiftet. Det borde ju vara så att lagtinget fattar beslut om sina lagar och därmed det. Vi är absolut inte det högsta organet nämligen, utan det är någon annan som bestämmer om vi har tyckt rätt eller inte, och det känns förstås besvärande.

När jag hörde beskrivningen som vicelantrådet gjorde, och som också framgår av texten här, så har man ju inte fått något riktigt aktivt svar från EU. Men det kanske räcker med passivt gillande. Man fick några mejl förstod jag, som i och för sig kan användas, men det känns inte som att man har tagit i frågan så där rysligt mycket. Men å andra sidan kanske den frågan inte var så stor för dem, det här var självklart, och om man gör den tolkningen så har vi ju alla möjligheter att lyckas framöver.

Här har frågats också om en alternativ plan. Vi borde ju få en näringsrättslag som är igång egentligen så fort som möjligt för att reda upp det ena och det andra och att vi vet vad som gäller bland annat när det gäller styrelsesammansättning med kravet på en ålänning numera. Vi borde få det klart så fort som möjligt.

Samtidigt måste man fundera på om det är vettigt att ha alternativa planer externt. Inom sig och inom organen så man kunna ha vilka alternativa planer som helst, men det finns de som säger och hävdar att så fort du har börjat fundera på en alternativ plan så har du tappat fokus från huvudlinjen. Jag hoppas att vi kämpar till slutet när det gäller den här frågan.

Jag tror inte att jag går in på detaljer i det här, utan tackar helt enkelt för det lagförslag som nu har arbetats fram. Tack till alla det berör! Tack så mycket!

Tack, herr talman! Det var en sak som faktiskt var intressant i det som ledamoten Silander sade och som jag fäste mig vid. Det var laggranskningen, det sneda i det sätt detta parlamentets lagar blir utsatta för laggranskning. Jag vill ge en eloge för att Silander tog upp detta. Jag är nyfiken, han har säkert funderat på det tidigare, hur tycker han att vi borde gå vidare med det här? För det är ju ett otyg, tänkte jag säga. Hur ska vi gå till väga? Vilka tankar har Silander? Jag kommer att stöda allt.

Talman! Jag har givetvis inga färdiga planer på hur man skulle kunna gå till väga. Det måste ju i det här lagtinget först mogna fram en sådan gemensam åsikt att det är dit vi vill. Sen om det är möjligt att komma dit, då får man nog anlita alla juridiska kunskaper som finns för att se på vilket sätt vi skulle kunna komma till det målet.

Jag tyckte som sagt att det var så pass intressant. Jag tänkte bara med all respekt om ledamoten Silander har funderat någonting mer på djupet när det gäller de här frågorna. Men det är bra att frågan lyfts och jag tycker att vi alla bör hjälpas åt för att se hur vi ska kunna driva den här saken vidare. Det var bara ett tacksamt konstaterande att en fråga som jag faktiskt inte tänkt på i det här sammanhanget lyftes.

Tack för gruppanförandet ledamot Silander. Väl talat! Jag ska föra vidare berömmet till arbetsgruppen. Jag kommer att bjuda dem på lunch inom kort och tacka dem personligen för deras insatser. Det har varit enormt tillfredsställande att få leda ett sådant arbete och ett sådant engagemang från vår tjänstemannakår.

Den åländska lagkontrollen är unik. Det finns inget annat område i världen som utsätts för den här typen av granskningar och resultatet av ett parlaments arbete. Man brukar från statsvetarhåll prata om att det finns asymmetri i det finska systemet. Riksdagslagar slängs ut ur grundlagsutskottet när de juridiska lekmännen har sagt sitt. Men de facto, den juridiska konkreta prövningen har ju inte gjorts och så kommer vi in i kontexten där alla har synpunkter. Det kan också bli föremål för vanlig domstolsprövning. Precis som ledamot Eriksson så tycker jag nog att det är en diskussion som måste föras. Ska vi bara nöja oss med att budgetlagar kan sätta (… taltiden slut).

Tack, talman! Jag noterar att vicelantrådet, om jag uppfattat det rätt, tänker i samma banor som jag gör i den här frågan. (… taltiden slut).

Vad gäller vår dialog med kommissionen så tror jag att ledamoten och hela lagtinget förstår att inte skulle vi nämna det här om vi inte hade gjort dessa efterforskningar och faktiskt frågat om det är så här kommissionen reagerar när den här typen av dialog inleds, dvs. en sorts förhandsnotifiering av kommande lagstiftning. Och svaret var ja, men vi ville säkerställa att det inte var något löst påstående utan att det faktiskt från den granskande enheten i Bryssel konstaterades att det här är okej på det sättet som vi är på väg att lagstifta. Därför blir det förstås oerhört intressant att se hur Högsta domstolen hanterar den biten.

Tack, talman! Jag har egentligen inte ifrågasatt svaret, jag bara tyckte att det kunde ha varit tydligare, om man säger så. Men det må kanske räcka. Och räcker det? Fine! Om det dessutom har en positiv påverkan på det beslut som kommer att tas i laggranskningen så är det ännu bättre.

Talman! Näringsrättslagen är här nu för andra gången på ganska kort tid. Det var förstås inte vad vi ville, men ända från början fanns en osäkerhet kring lagstiftningskontrollen, det får vi vara ärliga med, inte var vi säkra förra gången heller att det här skulle gå igenom.

Nu har argumentationen skärpts på ett konsekvent sätt, och man har dessutom försökt bädda för att den behörighetsöverskridning som Högsta domstolen betraktade som uppenbar faktiskt inte är det. Dock är det ju så att en förhandsnotifiering enligt tjänstedirektivet som man inte svarat på från EU-håll är ganska tunn is att gå på, förhoppningsvis så bär den ända fram.

Eftersom huvuddelen av lagförslaget inte genomgått några större ändringar vill jag inte uppta lagtingets tid med att upprepa det som sades tidigare. Jag vill bara lyfta två saker.

Det faktum som vi socialdemokrater varnade redan tidigare för, att man genom ett enskilt beslut i regeringen ändrade på den här lagstiftningen i förskott, så att en grundläggande lagstiftning i självstyrelsens ryggrad förändrades utan att lagtinget gjorde det och utan en lagstiftningskontroll. Det är precis så vi inte ska göra om vi vill upprätta och upprätthålla trovärdigheten i vårt eget lagstiftningssystem att vi fixar och trixar kring det själva.

Det andra jag vill säga, vilket jag också lyfte när näringsrätten debatterades förra gången, är det positiva i att den här processen och det här förslaget är resultatet av en väldigt god process på många sätt. Det är tjänstemän som har jobbat med den här lagstiftningen i vardagen och som vet var problemen finns. Man har gjort ett gediget beredningsarbetet och man har haft, som vicetalman Sjögren lyfte, en nörd på självstyrelselagstiftning och näringsrättslagstiftning som lagberedare och allt detta är bra saker.

Dessutom tycker jag att den här processen på den politiska nivån har hanterats med en mognad som kanske inte alltid präglar det här parlamentet. Inget parti har valt att lyfta sina besvikelser eller sina målsättningar som man vet att inte har en sådan kvalificerad majoritet som hade behövs för det här. Vi har stillat oss och vi har enat oss och det är bra.

Eftersom den här reformen är en reparation av vårt gällande system så är det ju i sak väldigt små förändringar, men det är en kodifiering och ett förtydligande. Jag tror att det kan vara så att som sådan så kommer den att upplevas av befolkningen på Åland som en skärpning eftersom regelverket faktiskt nu förtydligas, man vet vad det är som gäller på ett tydligare sätt och tillsynsmöjligheterna förstärks. Det är inte sagt att folk kommer att uppleva att ingenting har hänt eftersom det nu blir tydligt vad det är som gäller.

Socialdemokraterna stöder förslaget. Vi hoppas verkligen att det nu går vägen. Tack!

Tack, talman! Mera för det stenografiska protokollet vår kära fråga, ledamot Fellman, dvs. vad låg till grund för beslutet att föreslå för självstyrelsepolitiska nämnden, våren 2021, om jag kommer ihåg rätt? Vi stod inför en situation där flera åländska centrala bolag stod inför generationsväxling. Därför dristade vi oss till, tillsammans med nämnden, att diskutera, kunde vi då följa den linje vi har gjort inom ramen för näringsrättssystemet, dvs. ändra principerna till den här delen? Svaret från en överväldigande majoritet i nämnden var ja. Där följde vi principbeslutspraxis som har funnits inom ramen för näringsrättssystemet i och med att lagen från 1996 gällande näringsrätt är så oerhört vid och har behövts inte bara kompletteras utan utgår från ett nytt principdokument från 1999.

Jo, jag känner till omständigheterna. Problemet är att det kommer alltid att finnas omständigheter. När man jobbar med sådan här lagstiftning som har klara gränser för vad man får och inte får göra så kommer det alltid att bli tillfällen när man tycker att vi kan väl tänja lite på det här. Och det har varit problemet med den här lagstiftningen, man har gjort sådana bedömningar alldeles för många gånger och därför håller det inte ihop. Jag tycker att när man står på randen till att förverkliga en lagstiftningsförändring som är till för att förtydliga systemet och göra det hållbart, då ska man inte föregripa lagtingets och laggranskningens beslut.

Jag var nog tacksam då att i alla fall majoriteten i självstyrelsepolitiska nämnden delade landskapsregeringens syn att de stod för stora värdefulla näringslivsmässiga värden på spel för att vi då inte skulle föra en dialog med nämnden om att göra den här justeringen, som var helt i linje inom ramen för principbeslut kopplat till näringsfriheten.

Däremot har jag själv sett det som mycket allvarligare att man inom ramen för jordförvärvslagstiftningen hade gjort samma sak, det vill säga via principbeslut gått in och ändrat på själva fundamentet.

Här och nu är det näringsrättslagen, via den här lagen så kommer den nu att vara så detaljerad att ingen landskapsregering kan, enligt min mening, avvika från lagstiftningen. Då får man återkomma till lagtinget och be att två tredjedels majoritet godkänner den typen av justeringar.

Jag hoppas att vicelantrådet har rätt, men jag förutspår att det kommer att komma sådana stunder när frestelsen att tänja på regelverket kommer att vara väldigt stor. Då hoppas jag att de som har makt ändå förstår att lagar måste följas också när det frestar att låta bli.

Tack för ordet, herr talman! "Ålänningarnas nationalitetsskydd förverkligas genom en sammansatt helhet av lagstiftning. I huvudsak förverkligas nationalitetsskyddet genom att vissa grundläggande rättigheter har inskränkts för att den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner ska kunna skyddas. Enligt lagtingsordningen syftar autonomin till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner."  Så här står det också i framställningen. Det här är egentligen essensen i hela vår åländska självstyrelse.

Det kan vara intressant att stanna upp och fundera, vad innebär det riktigt? Vad innebär garantin för vår kultur och våra lokala traditioner? Är det så mycket kvar till exempel av de lokala traditionerna efter att vargjakten försvann? Visst finns det midsommarstång, Ålandspannkaka med mera som är värda att bevara. Det här kan låta lite fånigt, men vi har i dagens läge ålänningar som är födda i 105 olika länder och talar 78 olika språk, vilket är berikande och det är klart att det påverkar kulturen och de så kallade lokala traditionerna. Så skalar vi ner de här lite högtravande orden så handlar det om frågan om vi ska vara svenskspråkiga eller inte, om ålänningarna i förlängningen ska kunna klara sig på sitt modersmål eller om vi ska gå det finlandssvenska ödet till mötes? Det här är värt att notera, speciellt för de politiker som tycker att både näringsrätt och jordförvärvsrätt är ”gammalmodig” lagstiftning som borde slopas. Det är i så fall ett högt pris vi betalar.

Herr talman! Näringsrätten som föll hade det motigt hela vägen. Jag ska återkomma till den saken mera i detalj.

I Ålandsdelegationen ansåg man att det stred mot grundlagen. Det här visar hur viktigt det är att vi från åländsk sida har så goda representanter som möjligt i Ålandsdelegationen. De som är bäst insatta i självstyrelsejuridiken och sakligt och juridiskt bäst kan agera och argumentera för Ålands sak, det är dem vi måste välja in Ålandsdelegationen. Tyvärr, tyckte jag att det blev lite underordnat sista gången.

Högsta domstolen ansåg, som vi hörde av vicelantrådet, att framställningen stred både mot EU-rätten och även arbetsrätten. Det är orimligt att Högsta domstolen ska göra den bedömningen. Det ska EU-domstolen avgöra. Problemet är vi aldrig kommer dit. Finland agerar inte som en rättsstat även här utan tar sig tolkningsföreträde. Och om vi mot förmodan skulle strida mot EU-rätten så får vi inte det prövat där det ska prövas dvs. i EU-domstolen, utan det stoppas redan i Helsingfors. Därför vänder jag mig till lantrådet Veronica Thörnroos, ska vi verkligen finna oss i det här? Är det rimligt? På vilket sätt har regeringen lyft den här saken på EU-nivå? Det går inte att tro att detta kan lösas enbart på axeln Helsingfors-Mariehamn oavsett hur många Johan Ehn vi sätter dit. Tror någon att vi överhuvudtaget hade haft någon självstyrelse om våra förfäder enbart lyssnat och anpassat sig till vad Finland ansåg? Tror verkligen någon det på fullt allvar? Nej, våra förfäder for ner till Genève och fredsförhandlingarna och förde fram Ålands ståndpunkt trots att de inte ens var så språkligt begåvade, om jag uttrycker mig milt. Men man lär sig mycket av historien bara man vill.

Som Ålands Framtid ser det så sitter vi i en alltmer självstyrelsepolitisk rävsax i vår relation till EU. Vi var det enda parti som varnade för och röstade mot det horribla beträffande att Åland ensamt skulle stå för eventuella EU-böter i mångmiljonklassen. Vi skulle inte kunna förhandla eller ens försvara oss själva inför EU och det är ju en fullständigt orimlig sits i vilken rättsstat som helst skulle man tycka.

Herr talman! Då landskapslagstiftningen om näringsrätt ändras bör detta ske i förenlighet och i samordning med de andra delarna av den landskapslagstiftning som bär upp det åländska nationalitetsskyddet. Så upplever jag också att regeringens förslag är uppbyggt - vicelantrådet får rätta mig om jag har fel - i och med att vi också har jordförvärvslagstiftningen på bordet. Jag riktar mig till ledamoten Juslin, jag ber lag- och kulturutskottet att speciellt granska den delen, dvs. hur och att de båda beståndsdelarna hänger ihop. Ni kommer antagligen att behandla båda framställningarna samtidigt kan jag tänka mig.

År 2009 var det en parlamentarisk kommittén tillsatt för jordförvärv och näringsrätt. De skrev så här: "Kommittén anser att näringsrättens målsättning är att näringsutövningen på Åland ska handhas av ålänningarna själva för att långsiktigt kunna upprätthålla och garantera sysselsättning och försörjning för den fast bosatta och svenskspråkiga lokalbefolkningen. Genom att ålänningarna själva handhar och kontrollerar företagsamheten så finns även bästa möjliga förutsättningar för att det lokala näringslivet utvecklas och anpassas till de lokala, småskaliga och enspråkigt svenska förhållandena. Ett aktivt företagande bland den åländska befolkningen är också av stor vikt för självstyrelsens långsiktiga utvecklingsförutsättningar." Jag håller med om det. Även om jag tycker att man är onödigt försiktig i den här framställningen, så förstår jag att det inte går att skriva ut ovanstående i lagtexten. Men jag anser att det är viktigt att beakta att ett aktivt företagande bland den åländska befolkningen också är av stor vikt för självstyrelsens långsiktiga utvecklingsförutsättningar. Det ansåg också den parlamentariska kommittén helt enigt, med undantag av ett parti. Jag stöder det här. Även här ber jag lag- och kulturutskottet att se om den delen av nationalitetsskyddet kan beaktas på ett lämpligt sätt.

Herr talman! Jag sade att jag skulle återkomma till varför näringsrättslagstiftningen föll. Kokar vi ner det så är det väl egentligen enbart paragraf 6 som det gäller.

I sjätte paragrafen ansåg man att tredje momentet hörde till arbetsrätten. Därför förordnades det att förfalla. I övrigt så ansåg man att andra meningen i andra momentet och det fjärde momentet var i uppenbar strid mot unionsrätten. Det var det här som jag sade i ett replikskifte med vicelantrådet. Jag tycker att det är väldigt bra att man har skaffat sig sakkunskap på EU-nivå och det här vill jag ge en eloge för. Det är mycket bra arbetat.

Jag märkte att det kom redan nu repliker. Ska vi nu verkligen våga, ska vi utmana och vad gör vi om det faller? Men står vi inte upp för den här typen av felsyn från den finska sidan, jag kommer inte ihåg hur vicelantrådet avslutade sitt anförande, så då är vi illa ute.

Jag vill kommentera dels paragraf 6 i och med att den är så central. Det sägs i första momentet så här: "Var och en har rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. För att trygga en effektiv kommunikation på svenska ska den som är i kontakt med en näringsidkare kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska." Vi kan säkert ha olika åsikter om hur det är i verkligheten. Men det här ansåg alltså Högsta domstolen att stod i strid med EU-rätten, om jag förstod det rätt.

I andra momentet, som också är detsamma i förra framställningen så står det så här: "En näringsidkare ska tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. Då dessa varor eller tjänster marknadsförs ska det ske på svenska." Också det ansågs stå i strid med EU-rätten. Nog är det ju rätt orimligt.

Sista momentet i den förra framställningen lyder så här: "En näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket ska enligt denna paragraf inte förhindra att andra språk används i näringsverksamheten", vilket vi vet att flera stora företag på Åland redan i dag gör. Men också det skulle på ett ännu mera besynnerligt sätt stå i strid med EU-rätten.

Däremot i det tredje momentet i sjätte paragrafen i den förra framställningen så står det så här: "För att trygga det svenska språkets ställning inom näringsverksamheten ska en näringsidkare upprätta anställningsavtal och tillhandahålla annan för anställningsförhållandet eller utförandet av arbetet nödvändig information på svenska." Det anser man då att står i strid med arbetsrätten, det vill säga att det är en behörighetsöverföring. Här ser jag att landskapsregeringen har gett med sig. Jag tycker personligen att man kanske borde ha funderat ett varv till. Nog är det ju rätt besynnerligt om åländska arbetstagare inte ska kunna begära att faktiskt få anställningsavtalet på svenska.

Jag stöder den här framställningen trots allt. Jag vill ge, som jag sade i min replik tidigare, en eloge för det stora arbetet som vicelantrådet och framförallt lagberedare Sören Silverström har gjort. Tack!

Tack, herr talman! Bästa lagting. Jag ändrade till anförande. Jag tycker att det är mera anförande än gruppanförande.

Vi har än en gång lagpaketet om näringsrätt och näringstillstånd på vårt bord. Det är bra eftersom jag missade det förra gången på grund av min sjukskrivning.

Däremot så satt jag i den referensgruppen så jag har kunnat följa med framställningen hela vägen. Det har varit en mycket intressant arbetsgrupp att delta i och det har varit många intressanta diskussioner.

Min avsikt är inte att gå igenom historien som andra redan har gjort. Framförallt företrädaren här i stolen, ledamot Anders Eriksson, framförde många viktiga synpunkter.

Det finns egentligen inte något alternativ till det här slutresultatet heller. Sammanfattningsvis stöder Åländsk Demokrati det här lagförslaget och hoppas att det är ett steg framåt och att det också uppfyller de syften som det ska ha när det gäller svenska språket framförallt.

Men det finns en detalj i det här som jag framförde några gånger i arbetsgruppen och som jag tänker nämna om här också. Jag har framfört det under många år.

Herr talman! Jag har skrivit insändare under många, många år. Jag diskuterade också näringsrätten. Jag lämnade in insändare för många, många år sedan. Jag tror att det var den legendariske chefredaktör Jansson som var i tjänst på den tiden. När jag såg att det här skulle komma upp på listan här för ett tag sedan, då befann jag mig i Portugal, så passade jag på att plocka fram mitt arkiv. Jag har tre tjocka mappar med insändare. Det var pappersversioner på den tiden. Jag hittade nog en insändare till dåvarande lantråd Nordlund och jag hittade också till dåvarande minister Anders Eriksson, men tyvärr hittade jag inte den som jag sökte. Men från minnet, jag skrev i alla fall att det var lite märkligt att man som utflyttad ålänning då, som hade blivit av med hembygdsrätten i tiden, var tvungen att anhålla om undantagstillstånd för att bedriva en liten näring, det var kursverksamhet som det var frågan om. Jag kunde liksom inte förstå, som jag nog skrev, att man jämfört med en kines måste anhålla om undantagstillstånd. Jag tyckte att det var en språkregel. Hur kunde man plötsligt kunde bli ett hot mot det svenska språket? Jag tycker att jag fortfarande talar det svenska språket ganska bra. Detta hade jag väldigt svårt för. Jag hittade inte insändaren, men det var fritt från minnet, och som ni anar er till så var jag som vanligt lite irriterad när jag skrev en insändare så jag minns det fortfarande. Det där fick mig att tolka att det var mera en regel för att begränsa konkurrensen än en språkregel, som det ska vara och vilket det har blivit tydligare nu.

Herr talman! Jag vill också passa på att koppla till minister Karlströms många intressanta och positiva Youtubefilmer om att flytta till Åland. Det berör ju förstås dem som kanske aldrig har bott här, men det berör nog också ålänningar som har flyttat bort. Ett första steg för återflyttning kan ju vara att arbeta på distans som är ännu mer populärt nu och man har kanske ett företag på ett annat håll osv. Men har hembygdsrätten upphört så är man tvungen att anhålla om tillstånd och det känns ju liksom inte så välkomnande. Det var den känslan eller antikänslan som jag verkligen fick. Det var som att har man flyttat bort en gång så är man inte välkommen tillbaka. Rätt eller fel? Men den känslan fick jag.

Jag tittade sedan lite i den här framställningen om vad man säger om språket. På sidan 5 står: "Ålänningarnas nationalitetsskydd förverkligas genom en sammansatt helhet av lagstiftningen. I huvudsak förverkligas nationalitetsskyddet genom att vissa grundläggande rättigheter har inskränkts för att den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner ska kunna skyddas. Enligt lagtingsordningen syftar autonomin till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner. Nationalitetsskyddet har inte varit statiskt utan dess omfattning och förverkligande har förändrats under hela självstyrelsetiden."

Sen kan vi läsa också i avsnittet om förslagets verkningar, mycket tydligt: "Lagförslaget syftar till att skydda svenska språket och uppställer inte några begränsningar för användningen av andra språk."

Sedan kan vi se i detaljmotiveringen hur det här preciseras: "För det första ska fysiska personer med hembygdsrätt ha näringsrätt med stöd av lag.” För det andra: "Fysisk person som har en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år." Det blir sen då i lagtexten följande exakt: "Myndiga fysiska personer som har hembygdsrätt eller pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år" och senare "den som är bosatt på Åland att bedriva näring utan annat biträde" och så vidare.

Herr talman! Jag vill fråga vicelantrådet Jansson: På vilket sätt kan en utflyttad ålänning som har mist hembygdsrätten plötsligt bli det här hotet mot språket som i den här lagstiftningen? Syftet är ju att skydda det svenska språket. Som jag ser så borde man i det första alternativet inkludera inte bara den som har hembygdsrätt utan den som har haft hembygdsrätt. Och i det andra så borde man ju kunna jämställa pågående hemvist under fem år med just att man har haft hembygdsrätt, för då har man ju varit minst fem år på Åland. Det här borde ju inte strida mot det övergripande syftet att skydda det svenska språket.

Herr talman! Samtidigt skulle ju minister Karlström få lite enklare att göra sina Youtubefilmer och inte behöva förklara det här märkliga undantaget att om du är utflyttad så måste du ändå betraktas som om du inte skulle ha varit här.

Bästa vicelantråd Jansson, jag hoppas att den här nya behandlingen kan ge en möjlighet att ta upp den här frågan. Jag hoppas att det här kan diskuteras också i utskottet även om Åländsk Demokrati saknar representation i det utskottet. Tack för ordet, fru talman!

Frågeställningen ledamoten lyfte är bekant i och med att ledamoten också gjort det inom ramen för den politiska referensgruppen eller i alla fall i dialog särskilt med mig tidigare, men också inom ramen för referensgruppen. Till saken hör att vi har ju kopplat de särskilda åländska bestämmelserna vad gäller nationalitetsskyddet till faktisk fysisk närvaro.

Vad gäller näringsrätten så går det inte på samma sätt som vi har gjort med hembygdsrätten, där vi har varit tillmötesgående och sett till att studerande får en förlängd tid att inneha vårt åländska medborgarskap. Problemet med näringsrätten är att vi har kopplat den till jordförvärvsrätt också inom planerat område. Ponera då om ledamoten skulle få sin vilja igenom så då skulle vi ha ett mycket oklart läge. Vad händer med sådan mark som vi har här, som vi har planerad och som köps av ålänningar i den berörda diasporan? Vad händer då? Vad händer med utvecklingen samhället i ett sådant läge?

Tack, fru talman! Förlängningen för dem som har flyttat ut är ju en positiv sak som har ändrats under de senaste åren.

Men den där kopplingen, som jag vet att ni har nämnt, så frågan är om man inte på något sätt kan undvika den kopplingen. För det är ju inte det som är avsikten utan det gäller näringsrätten, att kunna bedriva näring om man bor på annat håll, man kanske har en viss näring och skulle vilja testa på så att säga. Det är den situationen som jag tycker att är olycklig att man då måste ansöka, även om man får det här tillståndet. Nog har jag ansökt, jag gjorde det ändå utan tillstånd, men det var min del. Men det är inte välkomnande, det är min huvudpoäng där.

Sedan, som alltid, om man inte bor de facto på Åland så har vi också de skatterättsliga konsekvenserna. Var skattar man? Vistas man sex månader här så är man ju också fysiskt här och då är det inga problem att idka näring. Men vi vill ju inte ha en situation där vi inte får inkomster från den näring som de facto bedrivs med Åland som utgångspunkt. Så det här är en mycket större komplex helhet än kanske ledamoten låter antyda. Det är många dimensioner.

Som vi har sagt från början i detta arbete, nu tar vi utgångspunkt i det som vi har, ser till att vi har de rättsliga ramarna på plats och sedan får kommande landskapsregeringar och lagting göra sina avvägningar inför framtiden. Hur vill man förändra grunderna för det åländska nationalitetsskyddet; näringsrätten, hembygdsrätten och jordförvärvsrätten? Det får kommande generationer pröva.

Tack, fru talman! Jo, när det gäller det skatterättsliga så är det klart att om man då har sin huvudsakliga verksamhet på annat håll så är det också en mycket liten del och då beskattas det på annat håll. Från egen erfarenhet och från andra så är det ofta ett steg att börja känna sig för och så vidare och framför allt nu i dagens läge när distansarbete är mycket, mycket vanligare. Så det är speciellt mot bakgrund av det som jag tycker att det borde finnas en möjlighet. Men det går kanske att justera och öppna bara en paragraf också i framtiden så att min lilla dröm kanske kan förverkligas.

Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet omfattas? Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.