Enda behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen. Diskussion.

Tack för ordet, herr talman! Innan jag går in på själva betänkandet vill jag göra ett par personliga reflektioner: Tidigt på morgonen vid den 24 februari inledde Putins Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina och ryska robotattacker riktades mot mål runt om i Ukraina, i synnerhet luftvärnsanläggningar och flygbaser, men det blev också snabbt riktade direkt mot fredliga städer och bostadsområden.

Jag tror de flesta av oss blir väldigt berörda över den enorma förödelsen och lidandet kriget orsakat. TV bilderna från igår där ryska styrkor skjuter på folk som flyr och där döda i staden Mariupol ligger kvar på gatorna för att man inte hinner ta vara på alla. Det är svårt att ta in, det är ofattbart. Våra tankar är ständigt med Ukraina och dess befolkning. Jag trodde inte år 2022 att vi skulle få se ett så fasansfullt krig i Europa.

Enligt Ukrainas inrikesministerium har 100 000 utomlands bosatta ukrainare rest till Ukraina för att försvara sitt land, också från Åland.

Över 2 miljoner, 4 procent av befolkningen, har flytt från Ukraina sedan Rysslands invasion för mindre än två veckor sedan enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Och det går snabbt, i förrgår var det 1,7 miljoner som flytt och i går var det som sagt över 2 miljoner. Det är den snabbaste evakueringen av flyktingar detta århundrade.

Mitt i allt elände är det synnerligen glädjande att se den vilja att hjälpa de utsatta som hela Europa visar. Åland har alltid ställt upp vid sådan här situationer och det ska vi göra också nu. Många ålänningar har redan gjort riktigt starka insatser och det är de värda ett stort tack för.

Herr talman! Så här långt mina personliga tankar. Sen över till betänkandet. Det kan kanske se magert ut, men nämnden har haft över 30 möten, främst med anledning av revisionen. Specifikt i detta ärende hade vi också bra höranden om bl.a. gränsöverskridande sjukvård i Norden, åtgärder mot trålfiske mm. Men nämnden har denna gång av förståeliga skäl valt att fokusera på Ukrainakrisen

När det gäller Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område så redovisar nämnden noggrant de internationella traktat och konventioner som är grunden för det som vi i dagligt tal kallar ”Ålands demilitarisering”. Det skulle tyvärr föra för långt om jag nu skulle gå in i alla detaljer om vad som gäller både i fredstid och krigstid. Men jag uppmanar alla att noggrant läsa stycket under rubriken: Demilitariseringen och neutraliseringen.

Ålands demilitarisering utgör en central beståndsdel i Ålandslösningen som nåddes inom ramen för Nationernas förbund i juni 1921. Därmed förknippades för alltid Ålands självstyrelse med den icke-militära statusen och det ska vi slå vakt om. Ålands ställning anses numera utgöra en sedvanerättslig regim.

Nämnden konstaterar att Ålands status som både demilitariserat och neutraliserat område står fast oavsett säkerhetspolitiska förändringar i Östersjöregionen eller internationellt. Avtalen är fortsatt gällande och konventionen från 1921 är ett multilateralt avtal som inte utan konsekvenser ensidigt kan sägas upp av någon av avtalsparterna. Ålands icke-militära status är en stabiliserande faktor som bidragit till att förebygga konflikter och skapa förtroende i regionen.

Den 20 oktober 2021, på 100-årsdagen av konventionen om Ålandsöarnas icke befästande och neutralisering, ordnade lagtinget ett demilitariseringsseminarium Det seminariet får betraktas som en manifestation av att demilitariseringen och neutraliseringen inte enbart hör till historien utan är en del av en levande regim i Östersjöregionen. En översättning av samtliga inledningsanföranden bifogas betänkandet.

Nämnden har ingående och noggrant diskuterat det säkerhetspolitiska läget. När Ryssland den 24 februari utvidgat sina krigshandlingar i Ukraina konstaterade republikens president Sauli Niinistö bland annat: "Trots förvarningarna har denna morgon varit en chock för oss alla, och vår djupaste medkänsla är hos folket i Ukraina". Presidenten var också tydlig med att Finland fördömer skarpt Rysslands åtgärder och krigföring och kräver ett snabbt slut på krigshandlingarna. Hela det internationella samfundet har fördömt Rysslands åtgärder.

Presidenten betonade att Finland för närvarande inte är hotat, men tillade att det är mycket förståeligt att många finländare nu känner rädsla och jag vill tillägga att det gäller nog också många ålänningar.

Självstyrelsepolitiska nämnden delar Finlands utrikespolitiska lednings bedömningar och konstaterar allvaret i situationen. Nämnden instämmer också i presidentens skarpa fördömanden av Rysslands åtgärder och krigföring. Även vi vill för vår del betona vikten av fortsatt diplomati, samarbete och iakttagande av internationell rätt.

Jag vill försäkra Ålands folk att lagtingets och i synnerhet nämndens ledamöter noggrant följer utvecklingen i omvärlden. Den politiska ledningen på Åland har goda kontakter och för kontinuerligt samtal med Finlands utrikespolitiska ledning. Även kontakterna med den svenska ledningen är goda. Vidare hålls kontinuerliga möten med försvarsmaktens och gränsbevakningens ledning och på tjänstemannanivå finns kontaktgrupper med både utrikes- och försvarsministeriet. Informationen och diskussionerna vid dessa möten ökar kunskapen om Åland på rikssidan och ger den åländska ledningen sammantaget en god världsbild och ett underlag för eventuella åtgärder om behov skulle uppstå, vilket hittills inte varit fallet vill jag understryka.

Herr talman! Ett NATO medlemskap för Finland och Sverige är en fråga som engagerar många ålänningar. Det förefaller som många tror att ett NATO medlemskap innebär att demilitariseringen går förlorad. Så behöver inte vara fallet. Nämnden som diskuterat saken väljer att först återge centrala delar ur meddelande nr 1/2013-2014 med rubriken: ”Policy för demilitarisering och neutralisering”, där skriver landskapsregeringen bl.a. så här: "NATO är en försvarsorganisation vars medlemmar förpliktigar sig att försvara varandra om behov uppstår. Innehållet i NATO:s anslutningsavtal kan variera mellan staterna. Ett finländskt medlemskap kan aktualiseras dels genom att landet direkt ansluter sig till organisationen eller genom en sammanslagning av NATO och EU:s försvar.

NATO har idag tre kärnuppgifter, ett kollektivt försvar, internationell krishantering samt partnerskap och samarbete med länder utanför NATO och med internationella organisationer.

NATO har sedan tidigare erfarenhet av medlemsstater med demilitariserade områden; vilket är viktigt för Åland att notera, bl. a. norska Svalbards demilitarisering vilar på ett internationellt traktat liknande Ålandskonventionen och fastslår att det demilitariserade området aldrig får brukas för militära operationer. Norges inträde i NATO förändrade inte de begränsningar som gäller mot marina baser, befästningar eller användning av Svalbard för krigslika ändamål.

Andra exempel på områden som upprätthållit sin demilitariserade status trots NATO-medlemskap är de 7 grekiska öarna med Korfu i spetsen. I dessa fall har NATO flera gånger ansetts vara en tillgång i strävan att bibehålla en effektiv demilitariserad zon.

I och med att Finland i samband med EU:s anslutningsfördrag och Lissabonfördraget krävt att Ålands status ska bekräftas och behållas oförändrad är det naturligt att motsvarande förfarande tillämpas vid ett eventuellt NATO-medlemskap. Därför utgår Åland från att Finland vid eventuella förhandlingar om ett medlemskap i NATO försäkrar sig om att inga förändringar görs beträffande Ålands demilitariserade och neutraliserade ställning utan att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen ovillkorligen efterlevs.

Det bör dock noteras att ett eventuellt avtal om finländskt NATO-medlemskap inte skulle kräva att lagtingets bifall inhämtas, eftersom avtalet skulle reglera en fråga som inte hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, nämligen försvarssamarbete."

Ålands uppfattning är att Åland inte ska omfattas av något militärt samarbete.

Herr talman! När det gäller Behörigheten i fråga om beredskap och befolkningsskydd. Så beträffande beredskap har nämnden konstaterat att enligt självstyreselagens 27 § 34 punkten har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om beredskap inför undantagsförhållanden. Nämnden konstaterade vidare att det av förarbetena framgår att avsikten, trots självstyrelselagens ordalydelse, är att beredskapslagen ska tillämpas på Åland men att den överenskommelseförordning som republikens president utfärdat år 2000 enbart rör förberedande förvaltningsuppgifter som ankommer på rikets myndigheter. Någon reglering av vad som gäller när undantagsförhållandena väl inträtt finns således inte och i beredskapslagen saknas materiella bestämmelser som ger riksregeringen befogenheter under undantagsförhållanden på områden som hör till lagtingets lagstiftningsbehörighet. Det här är också viktigt att notera. Frågan om Ålands ställning under undantagsförhållanden bör således klargöras.

Nämnden noterar även att under de undantagsförhållanden som rått under pandemin, har en lucka i kontaktnätet med riket uppstått eftersom samrådsdelegationens mandat enbart innefattar planering. Enligt nämndens mening är direktkontakter till regeringen särskilt viktiga i krissituationer varför fördelningen av förvaltningsuppgifterna under undantagsförhållanden måste klargöras.

Avslutningsvis ett par kortas ord om befolkningsskyddet. Enligt självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet även i fråga om befolkningsskyddet, dock så att beslut om förflyttning av i landskapet bosatta personer till en ort utanför landskapet kan fattas endast med landskapsregeringens samtycke, vilket kanske kan vara värt att notera. Vidare ska, enligt självstyreslagens 30 §, landskapsmyndigheterna delta i befolkningsskyddet i enlighet med vad som stadgas i en överenskommelseförordning. Tack för ordet, herr talman.

Tack, talman! Det stör, det kränker och det sårar många att det officiella Åland så pass många gånger har valt att kalla det bestialiska och det monstruösa angreppet mot Ukraina som en kris och inte för vad det egentligen är ett krig. Det kanske kan verka lite fjuttigt och man kanske inte alltid tänker på den saken, det kanske kan komma slentrianmässigt, men vi gör samma misstag som de vi anklagar om vi inte använder de rätta begreppen. Jag ser mig nödgad att ta upp detta i denna debatt. Jag hoppas verkligen att alla också tänker på detta i denna debatt, också med anledning av det språkbruk som användes under måndagens presskonferens. Låt oss alla tänka på att begrepp är extremt viktiga i denna säkerhetspolitiska situation.

När det gäller det sistnämnda så är jag helt enig med ledamoten Holmström. Det är viktigt att vi är sakliga och det är viktigt att vi håller huvudet kallt i den här debatten. I det som jag sade om självstyrelsepolitiska nämndens betänkande så var jag nog ganska tydlig med det som står om krigföring. Jag vet inte var ordet kris skulle ha kommit från i det här sammanhanget.

Herr talman! Bästa lagtingsledamöter, bästa åhörare. Nu när vi sitter här i salen och när jag står här i talarstolen så pågår i det närmaste ett fullskaligt krig i ett europeiskt land och 2 miljoner människor redan nu - kanske ännu fler - är på flykt från sina hem och söker räddning någonstans. De lämnar nära och kära efter sig.

Det här är en situation som jag tror att ingen av oss som sitter här trodde och framförallt önskade att vi skulle få uppleva under våra liv. Men nu lever vi där. Det omöjliga har blivit möjligt, tyvärr måste vi säga.

I en stund som denna så tycker jag att det är framförallt viktigt att fördöma de krigshandlingar och de våldshandlingar som pågår, men samtidigt också skänka en tanke till alla de människor som nu kämpar för sitt liv på olika sätt, barn, vuxna och äldre.

Vi från åländsk sida, vad kan vi göra? Framförallt så är det väldigt viktigt att vi är beredda att öppna våra hem, vårt samhälle och ta emot de människor som nu är på flykt och visa att också vi tar det ansvar som en västlig humanistisk demokrati skall göra. Jag uppfattar att de åtgärder som landskapsregeringen har vidtagit går helt i den riktningen och det stöd som man redan nu har fattat beslut om. Så det vill jag uttrycka en tacksamhet för. Det kan säkert komma ytterligare åtgärder som behöver göras för vi vet inte hur länge den här situationen kommer att fortsätta med krigshandlingar och med människor som flyr för att rädda sina liv.

För oss som bor här på fredens öar så är det svårt att förstå. Om jag går till mig själv, det är ganska svårt att vara människa i dag och ta till sig all den information och de bilder man får från de krigshandlingar som pågår i ett europeiskt land för tillfället. Känslorna vill ibland lite ta överhand.

Men, vi måste ändå be i våra böner och hoppeligen försöker våra ledare i de större staterna verka för att man också ska hitta ett slut på detta krig och att det ska bli en fortsättning och att människor så småningom kan återgå till ett någorlunda normalt liv.

Men samtidigt, herr talman, så måste vi nog vara medvetna om i denna stund att den europeiska säkerhetsordningen - om vi kallar den för det - som vi har haft förmånen att få leva i ända fram tills för cirka två veckor sedan, så den är nog ett minne blott. Vi måste antagligen anpassa oss till en ny verklighet som är betydligt bistrare och kallare under en överskådlig framtid.

Där har vårt land Finland en väldigt utmanande uppgift framför sig. Bara för en stund sedan, före jag kom hit till plenum idag, så lyssnade jag på statsminister Sanna Marins presskonferens. Just nu pågår ett arbete i Finlands regering att ta fram en redogörelse över den säkerhetspolitiska situationen och alla övriga dimensioner som ingår i den här nya situationen för att den sedermera ska kunna behandlas i Finlands riksdag och för att man ska kunna ta ställning till vilket som blir Finlands framtida säkerhetspolitiska linje sist och slutligen.

Man försöker göra det här i den största enighet, man söker former för hur alla partier ska kunna prata ihop sig så väl som möjligt. Total konsensus kanske man aldrig kan uppnå, men man måste ändå ha en bred enighet, som statsminister Sanna Marin uttryckte det. Och det ska vi vara glada för, det sätt man jobbar på i Finland. Man jobbar i dag väldigt snabbt. Vi har sett hur Finlands president, vår president, snabbt reste till Washington för att söka stöd för Finlands trygghet. Vi vet alla andra åtgärder som vidtagits i det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland. Alla de åtgärder som Finland som stat nu vidtar syftar också till att trygga landets befolkning. Det är statsmaktens främsta uppgift att ta tillvara befolkningens säkerhet och trygga människor till deras liv och det gäller också oss ålänningar. Vi har all anledning att vara tacksamma för den kompetens som landets statsledning har just nu och som leder landet, både presidenten, statsministern, regeringen och riksdagen.

Det har skett en väldigt snabb förändring. Vi har sett, efter att kriget bröt ut, att Finland i princip över en natt fått omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Samma sak har skett i andra länder och det mest tydliga i Europa är nog Finlands och Tysklands nya sätt att arbeta på säkerhetspolitiskt.

Herr talman! Vi måste också från åländsk sida vara väldigt observanta och följa den utvecklingen som sker både väster om oss och öster om, alltså i regeringen och i riksdagen i Helsingfors, för att försäkra oss om det som ledamoten, viceordförande Anders Eriksson nämnde i sitt anförande. Om vi vill trygga demilitariseringen och neutraliseringen också i en framtida europeisk säkerhetsordning så måste vi vara medvetna om att vi inte kan ta någonting för givet, utan varje sak måste idag kunna argumenteras för och säkerställas. Det är vår absoluta skyldighet, vi som sitter här i Ålands lagting, att se till att så görs.

Det gäller för oss nu att se till att vi har goda relationer till både Sverige och Finland och att vi tar tillvara alla de kontakter vi har för att dels skaffa oss den nödvändiga informationen, och dels också ge information om vår status och de målsättningar som vi har på Åland. Vi måste försöka vinna så stor förståelse som möjligt för att den regim med demilitariserat område här i Östersjön också i fortsättningen kan vara en trygghetsfaktor både för Åland, för Finland och för hela Östersjöregionen. Det är nog vår främsta uppgift idag, som jag ser det, förutom att försöka medverka och ta emot alla de flyktingar som finns. Där ska vi göra våra absoluta andel också här på Åland. Vi lever fortsättningsvis i trygghet. Vi har ett väl fungerande samhälle och då är det också vår skyldighet att hjälpa dem som i dag är i nöd. Tack!

Tack, talman! Tack vicetalman Nordlund för ett väldigt tänkvärt anförande. Jag vill till vicetalman ställa en fråga som egentligen inte har med själva anförandet att göra, men jag tycker att vicetalman sitter på en sådan erfarenhet så att han säkert kan ta emot den ändå. Alla rederier mer eller mindre i Östersjön så har ju stoppat ryska transporter på sina fartyg, även vårt stora röda rederi och även det andra stora färjerederiet som trafikerar Åland. Men det finns ett roro-rederi som har valt att inte göra det och trafikerar den landskapsägda hamnen Långnäs Hamn. Man är beredd att transportera flyktingar, men man har valt att fortsättningsvis trafikera med ryska långtradare. Är detta något som landskapsregeringen skulle kunna stoppa? Det är en behörighetsfråga och frågan kan säkert verka mer eller mindre korkad, men jag sitter inte på den behörighetskunskaper men kanske vicetalman (… taltiden slut).

Herr talman! Jag har själv noterat via nyheterna samma sak som ledamot Holmberg har gjort med viss förvåning måste jag säga, med tanke på att de andra rederierna har gjort rätt i den saken, tycker jag. Jag tycker att förklaringarna från nämnda rederi inte är moraliskt hållbara i dagens situation. Deras argumentation, om jag förstod det rätt, är att man följer EU:s direktiv och det gäller väl antagligen för de andra hamnarna i Finland och Sverige som nämnda rederi anlöper. Jag uppfattade det ändå på något sätt att det var lite eftertankens kranka blekhet också. Jag hoppas att opinionen är så stark så att de också ändrar sitt beslut.

Tack, talman! Tack vicetalman Nordlund. Jag hoppas ändå att vicetalman kan ta med frågan till landskapsregeringen. Det är väl förmodligen en behörighetsfråga. Ser vi hur EU speciellt har agerat, stängt luftrum och England har via sitt Brexit stängt sina hamnar för ryska fartyg, så känns det ju inte ogörligt att Åland via sin landskapsägda hamn ska kunna göra en sanktion där man inte vill ha trafik som bygger på rysk last. Så jag hoppas att vicetalman kan ta med sig frågan och förhoppningsvis göra verkstad av den, om det är så att inte det här rederiet kommer till sans.

Talman! Tack ledamot Nordlund för ett tänkvärt anförande. Det är svårt att vara människa, sade ledamoten i sitt anförande och det är svårt att vara oberörd i det rådande läget. Det finns också en utbredd oro hos våra barn just nu, som förstås känner av väldigt direkt när föräldrarna är oroade. Hur banalt det än låter så måste vi alla stötta varandra nu att hålla huvudet kallt och tänka rationellt och lugnt, för det är inte alla som klarar det just nu.

Tack ledamoten Valve. Det är precis så som situationen är och därför uppskattar jag väldigt mycket statsledningens, i det här fallet presidenten, statsministern och regeringen, sätt att hantera den här situationen. Man har varit handlingskraftig när det händer saker, men man har också sagt att man ska ta sig tid att skapa en bred konsensus för vilken linje som landet som sådant ska landa i och det uppskattar jag. Vi måste ändå hoppas och tro att detta fasansfulla krig ska ta slut så fort som möjligt, att man kan börja påbörja en fredsprocess och att man kan återgå till någorlunda normala förhållanden samt att de människor som har varit beredda att ge sitt liv för sin frihet och för den västerländska demokratin, att de ska segra till slut.

Det är lätt att instämma i det. Det är inte lätt att se ljust på tillvaron. Man får nästan söka efter ljusglimtar med förstoringsglas, men om man plockar fram det förstoringsglaset så kan man åtminstone säga att parterna äntligen verkar ha fått till stånd ett eldupphör som förefaller fungera, så åtminstone små goda saker tycks hända.

Det stämmer. Det gäller att vi tar vara på de positiva sakerna och trots att känslorna ibland gärna vill ta överhand så måste man ändå tänka klart, kallt och långsiktigt. Det är det som är det viktiga för att skapa fred, säkerhet och trygghet för människorna. Om man ska lyfta fram någonting annat positivt i detta sammanhang så är det väl att vi har sett att människor och länder verkligen visar sin goda sida. Jag har aldrig under min levnadstid upplevt en så positiv inställning när det har kommit flyktingar. Man är beredd att hjälpa, ställa upp och göra allt vad man kan.

Talman! Ledamoten Nordlund lyfte i sitt anförande att finska staten har ansvar för envar i vårt land. Jag tycker att det är en mycket viktig poäng att understryka i de tider vi lever i. Jag uppfattar bland annat stundvis en oro bland ålänningarna kring att vi är demilitariserade. Man tror att det då också innebär att vi är försvarslösa, vilket ju inte stämmer. Den modernisering som den finska staten har gjort i sina grundlagar så där håller man sig inte längre enbart till de finska medborgarna, utan man har ett större fokus på människor. Alltså, statens högsta ansvar och viktigaste uppgift är att skydda människorna, individerna. Jag tror att det är en väldigt stark utgångspunkt för att klara av den här humanitära krisen som uppstår av kriget i Ukraina.

Herr talman! Ja, det stämmer det som ledamot Zetterman sade. Det är svårt att förstå konsekvenserna när mer än 2 miljoner människor är på flykt i Europa. Om man omsätter det så är det mera människor än det bor i Estland, som ett land som skulle förflytta sig. Det kommer att kräva mycket resurser, mycket medmänsklighet och klokhet för att man ska kunna hantera den här sidan.

Jag vill också säga en sak till, medan jag står här i denna talarstol, de här aggressionerna och det här kriget är ett resultat av den ryska ledningens agerande. Vi har säkert många ryska medborgare som bor här på Åland och många som bor i våra länder. Vi ska inte på något sätt lägga någon skuld på dem. Vi måste alla hjälpas åt att istället försöka komma till en fredlig samvaro.

Talman! Ledamoten Nordlund har rätt i det. Den här situationen kommer att kräva en solidaritet av oss ålänningar och övriga européer som går långt utöver att skänka kläder till hjälpinsamlingar. Dels måste vi klara av att öppna våra sinnen, se på många komplexa skeenden som sker samtidigt och vi måste också inse att den ryska befolkningen kommer att lida hårt av de sanktioner som införs. Redan nu vet vi att till exempel journalister har det mycket svårt i Ryssland. Vi måste klara av att hålla många, många begrepp i huvudet, samtidigt som det förstås ytterst handlar om att fördöma kriget i Ukraina. Vi måste också inse att för oss så kommer det att handla om högre matpriser, starkare regression och höga bränslepriser. Vi kommer också att behöva betala för sanktionerna och där behövs solidaritet och tålamod.

Herr talman! Det är helt sant. Vi märker ju redan i dag stigande bränslepriser och så vidare, men när man ser tv bilderna från Ukraina så tycker man att det är ganska banalt egentligen. De människorna får offra sina liv bokstavligen, sina hem, lämna allt bakom sig och allting förstörs. Då är våra uppoffringar hittills ganska marginella och de bör vi kunna stå för.

Det viktiga, herr talman, är ändå att vi måste på något sätt hjälpa till. Vi ska tro på en framtid och vi ska också från åländsk sida försöka hjälpa till med att skapa en god och trygg framtid för kommande generationer. Det är vår absoluta målsättning.

Talman! Inledningsvis och alldeles kort, en av de viktigare självstyrelsepolitiska frågorna är revisionen av självstyrelselagen, dess vara eller icke vara är för närvarande i landskapsregeringens och riksregeringens händer. Där blir uppmaningen att hålla ut och hålla i. Utfallet lär klarna under försommaren.

Under lagtingets självstyrelsepolitiska diskussioner brukar vi förhålla oss till vår behörighet, en något snäv sfär och problemställningar kring språk, självstyrelselag, demilitariseringen samt grundpelarna såsom jordförvärvs- och näringsrättslagstiftning.

Men sedan, talman, Ukraina, Ukraina, Ukraina! Sedan den 24 februari har Europas, Nordens och Ålands fokus ändrats radikalt. Rysslands invasion och våldsamma angrepp på Ukraina har för en mycket lång tid framöver ändrat den europeiska säkerhetsordningen. Det kommer att bli ett mycket mörkt kapitel i historieskrivningen som handlar om krig, övergrepp, lidande, folkrätts- och krigsbrott. Det som var otänkbart bara för två veckor sedan är nu i allra högsta grad en verklig mardröm för oss alla. Det omöjliga blev plötsligt möjligt. Historien accelererar.

Putins krig har haft motsatt effekt mot vad planerna ursprungligen var. Ukraina möter med stenhårt motstånd, Europa och USA närmar sig varandra och talar samma språk. Nato stärks och medlemsländerna ökar sina försvarsbudgetar. Finland och Sverige diskuterar medlemskap.

Putins önskescenario var uppenbarligen en mandatperiod till för Trump i Vita huset och en rejäl försvagning av Nato, kanske till och med ett fullständigt utdragande från USA:s sida. Tidigare Putinkramare i Europa försöker utplåna alla spår av samröre och hyllningar, allt från SD-politiker i Sverige, Lega Nords Salvini i Italien till Marine Le Pen som måste förstöra 1,8 miljoner valpamfletter inför det franska presidentvalet, eftersom en av de mera framträdande bilderna var på henne och Putin.

EU har handlat snabbt och enigt med hårda sanktioner och många multinationella bolag följer med. I går gick USA, Storbritannien och EU ut med nästa fas av sanktioner; embargo mot rysk olja och gas som finansierar den ryska krigsmaskinen. Massflyktsdirektivet har aktiverats och Europa öppnar sina händer och famnar. Den internationella idrottsrörelsen och kulturen bojkottar ryska idrottare och kulturutövare.

Som så många andra har jag febrigt följt nyheter, information och diskussioner i tidningar, på nätet, på TV och i sociala medier där framförallt Twitter är en outsinlig källa till information, så klart alltid med förbehållet att förhålla sig kritiskt till källorna. Det är helt olidligt att bara följa det hemska. Putin bombar Ukraina till smulor. Människor förlorar allt, hus, hem, arbeten, liv och sammanhang. De flyr över sönderbombade vägar och broar, flyktvägar mineras och upprätthållande av humanitära korridorer misslyckas. Två miljoner har redan flytt till Europa och av dem är en miljon barn.

På nätet krigar Anonymous och Bellingcat. Att ta del av informationsflödet är lika hemskt som det är viktigt. Man söker logik, svar, sanningar men också hopp. Det finns också där faktiskt i det här massiva informationsflödet; Polens humana mobilisering, musik och sång i skyddsrum och unga ukrainska soldater som gifter sig i full stridsmundering. Ukrainare försöker skydda kulturarvet genom att skydda ovärderliga krucifix, statyer, målningar och byggnader och alla djurvänner som nu samlar upp herrelösa katter och hundar för att försöka hitta skydd och mat åt dem också.

Talman! EU har likt fågel Fenix stigit ur sina sega, tröga byråkratiska processer och tar nu steget från teori till praktisk handling. Det kallas för strategisk autonomi i praktiken, ett Europa som har gett sig själv alternativ, skriver journalisten Ylva Nilsson. Det ger unionen självförtroende och därmed handlingskraft att möta den ryska invasionen med sanktioner, flyktinghjälp, flygförbud och hjälpinsatser. EU:s civila räddningstjänst administrerade på en vecka 8 miljoner föremål; mediciner, generatorer och filtar från EU in i Ukraina. Frontex stöder Polen och Rumänien. Ur EU:s försvarsfond plockades en halv miljard euro att bistå Ukraina med för militär assistans.

Nationell suveränitet räcker inte. Europeiska strukturer behövs, inte minst när det gäller kriser av olika slag. Säkerhetspolitiken blir nu snabbt förknippat med miljö- och klimatpolitiken. Stora delar av det globala lagret av fossilt bränsle finns i diktaturer. Det är Ryssland, Venezuela och Arabiska halvön som har olja. Vi ska göra oss fossiloberoende så snabbt som möjligt. Utan fred - ingen ekonomi, utan miljö och klimat - ingen ekonomi.

Vad kan vi då göra? Det kommer att krävas uppoffringar av oss också, men som vid en jämförelse blir småaktiga. För det första kan vi hålla oss informerade och uppdaterade. Det är en skyldighet. För det andra kan vi samla in medel, ge bidrag till Röda korset, Emmaus och UNCHR. För det tredje kan vi ta emot dem som flyr och ge dem en fristad. Här behöver vi på Åland klargöra gränsen för integrationen, vad som är KST:s ansvar och vad som är kommunernas ansvar. För det fjärde behöver vi uppdatera oss och analysera demilitariseringen och Nato. Vad innebär det för oss? Det är helt självklart att vi med de medel vi har och de kanaler vi har behöver trycka på att Sverige och Finland bör gå gemensamt. För det femte behöver vi själva analysera våra pengar, våra medel, våra fonder, pensionsfonden och våra avtal med producenter av fossilt bränsle. Det är Liberalernas uppfattning att de ska brytas. För det sjätte, det är Putins kleptocratiska diktatur som för krig mot Ukraina. Det är inte den ryska befolkningen och det är mycket viktigt att komma ihåg. Som vicetalmannen påpekade här så har vi många ryssar som också bor på Åland. Det är Putin och hans plånböcker, oligarkerna, som är skyldiga till det här kriget.

Slutligen talman, Putin kanske vinner alla slag, men han kommer att förlora kriget. Historikern och författaren Yuval Noah Harari konstaterar att det kommer inte att vara Gorbatjovs namn på det ryska imperiets dödscertifikat, det kommer att vara Putins.

Vi kan alla inspireras av ukrainarnas mod och handlingskraft och faktiskt göra någonting, vare sig det är att göra en donation, välkomna flyktingar eller kriga digitalt på nätet. Kriget i Ukraina kommer att forma hela världens framtid. Om tyranni och aggressioner tillåts segra kommer vi alla att lida av de konsekvenserna. Det finns ingen mening och ingen vits att bara vara en passiv observatör. Tvärtom, det är dags att stiga upp och bli någon att räkna med. Slava Ukraini!

Talman! Landskapsregeringens redogörelse över självstyrelsepolitiska frågor utgör en bra beskrivning på de problemställningar av närmast konstitutionell karaktär som Åland har att hantera. Trots att redogörelsen gjordes för snart ett år sedan är väldigt mycket av innehållet fortfarande aktuellt.

När det gäller förnyandet av självstyrelselagen har det varit en rejäl uppförsbacke till följd av att vi här i Mariehamn uppenbarligen har ett annat och mer progressivt synsätt på utvecklingsmöjligheterna än vad man har i Helsingfors. Det arbete som vicelantrådet Harry Jansson med flera nu intensivt utför, kanske dag och natt, kan leda till en öppning, och tillräcklig framgång, men det är inte alls säkert. Snart vet vi mer om det.

I redogörelsen behandlas frågor som gäller det svenska språket, relationerna mellan Åland och Finland, vissa brister i lagstiftningen -som vi också har hört om här redan, vår läkarsituation, upphovsrättsfrågor, näringspolitik, skattegränsen med mera.

Men i självstyrelsepolitiska nämnden har på senare tid, av förklarliga orsaker, väldigt mycket fokus satts på säkerhetssituationen och eventuella konsekvenser för demilitariseringen och neutraliseringen, och på Finlands, och för övrigt Sveriges, kommande ställningstagande i Nato-frågan, och allt som ansluter härtill.

Självstyrelsepolitiska nämnden fördömer det överfall som Ryssland har gjort på Ukraina.

Vi lever i ett utvecklat informationssamhälle och rapporterna om vad som händer, eller som inte händer, är många. Det är också alldeles uppenbart att det också förekommer mycket felaktig information som skapar stor osäkerhet.

Det som sker nu är att världen rustar upp. Enorma penningsummor avsätts för militära ändamål. Tanken att alla dessa medel skulle användas till någonting uppbyggande konstruktivt är lockande, men tydligen naiv.

När Finland och Åland skulle gå med i EU för många år sedan var ett av huvudargumenten för Finland och för oss på Åland att vi då tydligt vände oss mot väst, som en del av den demokratiska världen, och att det egentligen för vår del handlade om att ingå i en större helhet för att skapa bättre skydd vid eventuella konflikter med vår östra granne som exempel. Nu har ju inte EU någon gemensam militärkraft som kan komma till hjälp vid behov, utan i praktiken är vi förmodligen rätt utlämnade om någonting skulle hända. Likt Ukraina.

Hittills har jag själv varit väldigt tveksamt inställd till ett Nato-medlemskap. Närmast för att den nuvarande ordningen har uppfattats vara tillräcklig, inte minst med tanke på att Finland inte på något sätt kan uppfattas som ett hot mot Ryssland.

Idag är situationen en annan. Den ryske envåldshärskaren, om man så får säga, har utan att ha skapat någon som helst förståelse i omvärlden attackerat ett grannland. Den fråga som inträder är förstås först och främst om överfallet kommer att lyckas fullt ut eller inte, och om det lyckas, är det då ett första steg mot någonting annat? I den belysningen har säkerhetsläget förändrats kraftigt.

För vår del, här på Åland, gäller det att i alla lägen värna demilitariseringen och neutraliseringen, oavsett vilka samarbeten Finland kommer att ingå. Det gäller att vi på alla lämpliga sätt håller oss informerade om händelseutvecklingen och att vi skapar möjligheter att framlägga våra synpunkter.

Talman! En förhoppning just nu är att Ukrainakrisen inte medför ytterligare skadliga konsekvenser genom att den kan ge utrymme för utvidgning av andra mellanstatliga kriser, t.ex. gällande Taiwan eller Kyrilerna, något som kan påverka hela världssituationen.

Det finns faktiskt också någonting som måhända är riktigt positivt. Alla länder funderar nu på fullaste allvar hur man kan bli mer energioberoende för att inte hamna i någon annan stats strypgrepp. Den processen kommer att kunna ge en riktig boost för den gröna rörelsen på sikt, även om man i det korta perspektivet antagligen måste använda mer kol och olja än vad vi skulle önska.

Må världen bli klokare. Tack, talman!

Talman! Bästa lagting och övriga åhörare. Betänkandet från självstyrelsepolitiska nämnden innehåller förstås många delar. Men liksom de flesta andra här så väljer jag att för Obunden Samlings del göra några reflektioner över det som kriget mot Ukraina kommer att skapa.

Som historiskt intresserad så tycker jag mig se paralleller. Jag kan också säga att vi genom åren haft mycket värre kriser. Jag tänker till exempel på hur det var när vi hade kriget i Nord- och Sydkorea mellan 1950-1953. Det kriget avslutades några månader efter att Stalin dog och sedan får man dra vilka paralleller man vill av det. Under den tiden talades det till och med om atombombning av Kina, så det var en otrolig kris på den tiden och kunde ha gått mycket, mycket dåligt.

När man ser på Ukrainakriget så kunde man ju faktiskt se det komma, så här i efterhand. Efterklokhet är ju världens mest exakta vetenskap, brukar man säga skämtsamt. Amerikansk underrättelse varnade för det här redan i slutet på december, men invasionen av östra Ukraina inleddes redan för nästan tio år sedan och före det så var det Georgien som fick den här behandlingen av Ryssland. Ryssland har under de senaste åren utvecklats till någonting som verkligen ger anledning till oro.

Jag vill avslutningsvis lite haka på det som ledamoten Tage Silander från Moderaterna gick in på, dvs. inte något ont som inte för något gott med sig. Det här angreppet på en del av den fria världen leder till att den fria världen enas på ett sätt som vi annars inte har sett på länge. Man får hoppas att vi ska kunna fortsätta vara eniga i åtgärder som gör det mer och mer obekvämt för att Ryssland ska fortsätta det här kriget.

Det var lätt för amerikanerna att bojkotta ryska oljeprodukter. Det är inte lika lätt för Europa. Det är ju en sak som man behöver titta på eftersom det är ohållbart att vi med dagens oljepriser betalar enorma pengar till Ryssland via inköp av olja och naturgas. Det här kriget har ju redan lett till enorma prisökningar på viktiga råvaror såsom olja, stål och annat, även livsmedel.

Det här för mig till att påminna om att vi behöver verkligen, i den här lagförsamlingen, se om vårt hus och fundera på hur vi använder våra pengar. Det är mycket möjligt att det är sju dåliga år vi har framför oss. Vi borde egentligen under sju bra år ha fyllt ladorna, vilket vi inte har gjort. Men vi borde verkligen nu också tänka på ekonomin. Om man bara börjar inflationsjustera de realiserade siffror vi kan se i bokslut och de tänkta siffror som vi kan se i olika budgetar så ger det anledning till oro över hur våra pengar ska räcka till för det som kommer att behövas när vi ska hjälpa till att hantera den här krisen och när vi ska försöka se till att vårt samhälle fortsätter att fungera bra.

Som sagt, en sådan här omställning, där Europa helt plötsligt inte längre kan vara beroende av rysk olja och naturgas, det kommer att förutsätta en otrolig utveckling av alternativa energikällor. Då tänker jag inte enbart på till exempel vind- och solkraft som under inga omständigheter kan ersätta detta, utan det blir ju då kärnkraft och andra - ska vi kalla dem då - mera pålitliga energikällor, alltså regelbundna energikällor eller icke slumpbaserade som man ibland också säger. Det kommer att leda till en otroligt intressant utveckling, om nu inte den här konflikten, det här kriget blir kortvarigt, vilket man hoppas och tror.

Men, som sagt, våra tankar går till den ukrainska befolkningen. Vi hoppas att det här ska bli ett kortvarigt krig. Tack, talman!

Talman! Även om kriget blir kortvarigt, vilket vi alla ber om att det ska bli, så kan man ändå konstatera att effekterna av det kommer att pågå under en längre tid. En del av dem är, precis det som ledamoten Måtar pratade om, en mycket kraftig inflationstakt driven tidigare redan av energipriser, men vi kommer också troligtvis att se att det kommer drivas av matkostnader i högre utsträckning än tidigare. Då finns det flera saker vi behöver göra, dels finns det krav på var och en av oss kring solidaritet och tålamod över att våra räkningar faktiskt kommer att bli högre nu ett tag framöver. Sedan finns det åtgärder som vi behöver vidta för hushållens ekonomi, men framförallt behöver vi snabba på omställningen och frigöra oss från fossila bränslen.

Talman! Ledamoten Zetterman har ju helt - vad jag kan förstå - rätt i sin analys. Höga priser ser vi redan, men hög inflation generellt och när det börjar slå ut på alla varor, inte bara nu på energipriser som alla känner av och drivmedelspriser som alla känner av idag. Man brukar ibland skoja när det gäller höga oljepriser, man säger; vad är botemedlet på höga oljepriser? Jo, höga oljepriser. Det är nämligen så att när priset är så högt så att folk inte har råd med det så kommer man att sluta köpa det och då försvinner efterfrågan och då går priserna ner. Men tyvärr är det ju så att en minskad ekonomisk aktivitet leder ju alltså till en recession som vi kommer att få se sannolikt om det här håller i sig.

Talman! En recession tror jag att vi alla inser att man inte kommer att undgå i det här läget. Men precis som vicetalman Nordlund sade i ett tidigare replikskifte så tror jag att vi alla är beredda på det när man ser det ukrainska folkets umbäranden.

Det som är den viktiga globala frågan just nu är ju oljeberoendet och gasberoendet från de ryska leverantörerna. Vi vet att mycket annan olja också har problematiska leverantörer bakom sig. Det blir både en geopolitisk- och en säkerhetspolitisk fråga vid sidan av den alltmer akuta klimatpolitiska åtgärden att strategiskt arbeta för att bli av med fossila bränslen. På Åland har vi ju faktiskt en relativt hög självförsörjningskvot redan, annars brukar vi ofta vara irriterade och upprörda över Finlandskabeln, men nu kan vi också se hur den garanterar kärnkraften till Åland.

Tack, talman! Lagtingsledamot Zetterman, när amerikanerna nu väljer att sluta köpa rysk olja så är det en ganska enkel sak för dem. Det står för ungefär sju procent av deras behov, läste jag någonstans, medan ungefär 40 procent av det europeiska behovet eller EU:s behov täcks. Det är en mycket större fråga för EU att sluta köpa rysk olja och rysk gas. Skulle det göras över en natt så skulle det få otroliga konsekvenser i EU. Det kan vara lätt att tänka att det skulle behövas, men det är verkligen inte lätt beslut att fatta.

Tack, herr talman! Bästa lagting. Som har sagts redan så har krigets mörker och död fallit över Ukraina efter det att Ryssland oprovocerat attackerat sitt grannland. Vi ser på tv, lyssnar på radio, läser och försöker förstå. Vad kan vi åländska folkvalda göra i allt detta? Är det ens viktigt att vi tillsammans reflekterar över vad som sker? Rapporterna och bilderna från Ukraina visar på bombade hus och ett stort mänskligt lidande. Men vet vi egentligen vad som pågår? Vad är det som händer i Ryssland, i Kreml och i huvudet på Putin och hans närmaste?
Vad vet vi om de scenarion som man kanske ser från USA:s håll i Natos högkvarter eller i Europeiska rådet? Ändå får vi kanske bästa möjliga information som kommer från public service bolag i demokratiska länder. Det är antagligen den bästa garantin för att få så pass objektiva nyheter och fakta som det går. Men även på nyhetsredaktioner måste man noga följa upp nyheter och granska uppgifternas giltighet. Enorma mängder desinformation sprids dagligen världen över med propaganda-maskiner som arbetar från många olika håll.

Att stänga gränserna och mata sin befolkning med desinformation och stänga in människor i enbart ett statligt och vinklat narrativ måste vara det mest reaktionära man kan göra i en öppen och fri värld. Det är otidsenligt och på sikt ett omöjligt projekt.

Vi vet också att flera miljoner människor redan är på väg från Ukraina, men också från Ryssland på grund av kriget. Förutom den humanitära och mänskliga katastrof som det innebär så är det här också ett krig som påverkar oss och som redan får olika konsekvenser.

Som redan har nämnts så ser vi enorma ökningar i bränslepriser och energipriser. Nästa steg blir troligen ökade matpriser på grund av sanktioner för att både Ukraina och Ryssland till exempel producerar stora mängder spannmål som också kommer våra länder till del.

Vi ser att Helsingforsbörsen påverkas och att många företag nu bojkottar all handel med Ryssland. Vi ser en inflation som rusar i höjden och där pengarnas värde urgröps. Hur kommer allt det här att påverka oss på Åland i dag och i morgon? Och vilken beredskap har vi för olika scenarion här på hemmaplan? Står vi också inför svårigheter för hushåll och företag? Hur kommer alla dessa prisökningar att påverka livet för hushåll med små inkomster och kan vi hantera en ny våg av fattigdom?

Det här är sådant som aktualiseras av ett förfärligt krig också hos oss. Det finns dock ljuspunkter. Här har också nämnts att de höga priserna på fossila bränslen och energi bidrar till en snabbare utveckling inom utvecklandet av förnyelsebar energi och förnyelsebara drivmedel. Det är en positiv utveckling för hela världen.

Det är också bra att vi på Åland är igång med att diskutera mottagandet av flyktingar. Det är trevligt och bra att se att tongångarna nu är helt annorlunda än efterspelen av flyktingmottagandet från Syrien och Afghanistan. Människor är villiga att hjälpa och EU-länderna kastar inte längre den heta potatisen mellan sig, utan alla öppnar sina gränser. Flest flyktingar har hittills kommit till Polen, men också till grannländerna runtom i Ukraina.

Vi ser en enad västvärld för demokrati och fred och mot diktatur och förtryck. Vi ser ett civilsamhälle som flaggar i Ukrainas färger och människor som protesterar mot krig. Många vill hjälpa människor på flykt, kvinnor och barn, med både insamlingar av mat och kläder och pengar. Människor, också på Åland, är beredda att öppna sina hem.

Vi har också ett näringsliv som sätter stopp för handel och affärer med Ryssland för att de tycker att det är moraliskt riktigt, trots att ingen tvingar dem till det och att det betyder ett bortfall i affärerna. Det är stora uppoffringar som man gör för att kraftfullt markera mot de kränkningar som nu görs mot Ukraina och deras folk.

Eftersom man också i åländska affärer plockar bort ryska varor från hyllorna så borde det vara viktigt att landskapsregeringen i solidaritet med dem också ser över alla sina affärer och upphandlingar som berör ryska varor, och att göra det i solidaritet med de företagare på Åland som också går in för den här markeringen.

Jag tycker också att det är positivt att se hur väl den svenska och finländska regeringen nu samarbetar. Det är positivt att se hur president Niinistö har fört upp Finland på den internationella agendan genom sitt besök hos USA:s president Joe Biden, och deras intresse av att förstå hur Niinistö tolkar Ryssland och Putin och vad som där försiggår. President Niinistös roll som dialogförare mellan öst och väst är mycket bra och bygger på en lång finländsk stabilitetspolitisk doktrin ända från Paasikivi-Kekkonen tiden som är skapad på det faktum hur det är att leva som en liten republik intill en stormakt som Sovjetunionen och Ryssland. Genom att hantera ryssarna, att förstå dem och att skapa trygghet och säkerhet för Finland på bästa sätt, så har Finlands säkerhetspolitiska linje genom decennier vuxit fram.

Därför har också Finland så här långt valt att stanna utanför Nato. Man har inte bedömt att ett medlemskap skulle medföra en ökad säkerhet för Finland och dess befolkning. Finland har den längsta landsgränsen mot Ryssland och skulle i så fall bli Natogräns. Det är dit på den gränsen som fronten sedan placeras.

Aktiviteterna kring Nato-medlemskap har förstås på grund av den uppkomna situationen fått ny fart, i en så osäker situation blir alla rädda och det är förståeligt på alla sätt. Man är rädd för att kriget ska utvidgas till våra länder och människor är rädda för användandet av kärnvapen.

Statsministrarna Sanna Marin och Andersson har tillsammans vänt sig till Europeiska rådet för att aktivera Lissabonavtalets solidaritetsklausul som till sitt innehåll går längre än Natos artikel 5. Men Lissabonsavtalets solidaritetsklausul har ännu inte fyllts med innehåll och inte heller prövats.

Huruvida Finland och Sverige ska ta nya beslut i frågan om ett Nato-medlemskap så är det viktigt att det görs i relation till ett långsiktigt perspektiv på hur man bedömer vad som bidrar till ökad avspänning i världen, ökad trygghet och säkerhet för våra länder.

För långsiktigt vet vi att det som bygger en tryggare värld är fred, demokrati, rättsstatsprinciper, mänskliga rättigheter, oberoende medier och det fria ordet.

Alla som hånar demilitariseringen och kallar ålänningarna naiva så är det bara att påminna om att demilitariseringen inte är en lokal fråga mellan Åland och Finland, utan det är en internationell överenskommelse som är giltig, som är relevant och som ska beaktas i alla skeden och sammanhang. Det har bekräftats mycket tydligt och klart senast i det seminarium som lagtinget så framgångsrikt arrangerade i fjol. Att demilitariseringen och neutraliseringen skulle genomgå förändringar i samband med ett eventuellt Nato-medlemskap för Finland, det tror jag är ganska klart i det här skedet och hur de förändringarna ser ut så återstår att se den dagen i fall och om det blir aktuellt. Tack, herr talman!

Talman! Ledamoten Gunell lyfte frågan om den stora flyktingström som nu kommer till Europa, framförallt till de närliggande länderna, men vi har också redan nu ukrainska flyktingar på Åland. Jag tycker att det är viktigt att understryka det faktum att vi alla har barnkonventionen att förhålla oss till. Vi har en ny grundskolelag som ger rätt till tillfällig undervisning och vi har en grundlag som understryker vikten av att det är människornas säkerhet som ska vara ledstjärnan i första hand. Varje myndighet behöver i det här läget stiga fram och faktiskt ta sitt ansvar, inte peka på att det får landskapsregeringen att sköta. Nu måste vi ha ett allmänt fält, alla myndigheter behöver våga stiga fram och ta det ansvar som lagstiftningen kräver av dem.

Absolut. Jag tycker att det är mycket bra att kommuner, Mariehamns stad, landskapet och övriga för aktiva diskussioner nu kring vad det är som gäller och pekar på vilka aktörer som kanske behöver ha mest beredskap att se till att det finns hjälp och stöd både kanske inom hälso- och sjukvården, inom skola och andra behov som de här personerna kan behöva. Jag tror att vi har och jag vill tro att vi har ett Åland som nu gör det här på bästa möjliga sätt och försöker samordna sina resurser så att vi kan göra en god insats.

Talman! Jag hade i går förmånen att delta i ett förvaltningsövergripande möte och jag tyckte att stämningarna var goda, särskilt både lantrådet och vicelantrådet visade nog att man har beredskap att bistå. Men fortfarande är det så att alla andra myndigheter behöver också sköta sitt. Det kommer att bli utmanande, kanske med ett större elevunderlag som kommer ganska plötsligt och som inte har svenska som modersmål och som var och en skola behöver hantera. Men, som sagt, från gårdagens möte så kan jag nog i det här skedet rikta ett tack till landskapsregeringen för det engagemang som man visar i frågan.

Tack, talman! Tack ledamot Gunell. När EU bildades och formades så fanns det farhågor om att det skulle bli en stor mur till resten av världen och att det skulle skapa vi och dem. Men jag tycker att det som EU har gjort de här två senaste veckorna verkligen har visat EU:s storhet. Jag tror att det är väldigt få som ifrågasätter EU som organisation och fundament idag.

På samma sätt ser jag lite på Nato också. Även fast vi lever på vårt självstyrda och demilitariserade Åland så hoppas jag i alla fall att vi ska öppna ögon. Jag håller med det som ledamot Silander sade här i ett tidigare anförande just om Nato och min bild kring ett finskt Nato medlemskap har nog också förändrats de senaste veckorna. Jag är helt övertygad om att precis som EU visar vad det kan göra gott så kan också ett finskt medlemskap i Nato eventuellt göra gott. (… taltiden slut).

Jo, jag håller med om det. EU är och skapades som ett fredsprojekt och visar sin styrka när det uppstår de här osäkra situationerna runt om i världen. EU har ju också i Lissabonavtalet en solidaritetsklausul som säger att EU-länderna ska hjälpa varandra om något av länderna blir angripet. Frågan om Nato medlemskap för Finland och Sveriges del är en stor fråga. Jag hoppas att man den dag, om länderna går in för att ansluta sig till Nato, gör det överlagt och genomtänkt och inte under press som länderna är i just nu. För hittills har man ändå bedömt att det har funnits många fördelar med att ha två alliansfria länder mellan väst, Natoländerna och Ryssland och det har varit en säkerhetspolitisk (… taltiden slut).

Tack, talman! Tack ledamot Gunell. Ett Natomedlemskap så ska givetvis tas, det är ingenting som vi överhuvudtaget i den här salen har någonting med att göra egentligen, men vi kan ju uttrycka våra åsikter. Min åsikt är att ett Natomedlemskap för Finlands del skulle vara någonting som är positivt för världsfreden. För det vi ser idag är ju en tillbakagång till någon form av kallt krig. Men det som vi också ser är ju att det finns en väldig majoritet för demokrati och mänskliga rättigheter som sluter bakom hela Ukraina. Det har vi väl aldrig, sällan, skådat sett. I det perspektivet skulle ett Natomedlemskap också visa den nya världsbilden för t.ex. Ryssland.

Som jag sade så jag uppskattar mycket det arbete som nu görs av president Niinistö som för bilaterala diskussioner med USA. Jag tror att historien och vinterkriget har lärt Finland att man inte ska lämna sig själv i en situation utan allierade. Man ska lära sig av historien, även om den kontexten givetvis är helt annorlunda än i dag.

Men frågan om Natomedlemskap är en stor fråga och den behöver göras eftertänksamt och klokt och inte i den här krigsupphetsade situationen.

Talman! “Fred är den enda striden värd att utkämpa.” Citatet kommer från Nobelprisförfattaren Albert Camus och skrevs dagen efter att USA släppte atombomben över Hiroshima. Mottot “Ändamålet helgar medlen” var för honom helt främmande. Vi kan nog alla hålla med. Men låt oss vara på det klara med vad det innebär att kämpa för fred. Det handlar inte om att tillgripa våldshandlingar för att få ett folk eller ett land att underkasta sig.

Så när Vladimir Putin pratar om att demilitarisera Ukraina och aktivera fredsbevarande styrkor blir det så absurt när man i förtvivlan får ta del av de oprovocerade, förfärliga, ryska krigshandlingarna. Man kan inte rättfärdiga den ryska aggressionen som ett fredsprojekt. Det är snarare ett projekt för att uppfylla stormaktsdrömmar. Den ryska stormaktsdrömmen har länge kultiverats av Putinregimen. Med sin retorik, militära aggressioner i Ukraina, hybridhot och antidemokratiska lagar på hemmaplan har Putin visat prov på att han kan gå långt. Han vill uttryckligen ta landet tillbaka till en historisk tid före landet, enligt honom, "blev styckat i delar". Den tidsperiod som närmast kommer i tanke är det Ryssland som växte sig stort under 1800-talet. Det var just då i mitten av 1800-talet som öst och väst utkämpade ett för många bortglömt krig men ändå lika principlöst och absurt som Ukrainakriget. För oss ålänningar känner vi såklart igen det kriget - Krimkriget.

Krimkriget har många likheter med dagens upptrappade säkerhetsläge i Europa. Åter inleds militära sammandrabbningar i öst. Åter ställs frågor om intressesfärer, balansen mellan öst och väst och vem som har kontroll över Svarta Havet. Åter är Ryssland helt isolerat.

Men det finns dock en märkbar skillnad. Krimkriget betraktas som ett startskott till den moderna europeiska diplomatins framfart. Dagens oroliga tider, även om fler makter finns på spelplanen, verkar bottna i det motsatta. Det är som om man har glömt eller misslyckats med det internationella samtalet, förhandlingarna och relationsbygget länder emellan.

Diplomatin producerar, som den amerikanska fredsmäklaren och CIA-direktören William Burns påpekar, alltid lösningar som är imperfekta. Snabba, enkla lösningar är mycket enklare att jubla över, vilket det politiska ledarskapet alltmer söker finna. Som ett resultat satsar man mindre på förhandlare och mer på militären. I sitt mästerverk ”War on Peace” som egentligen inte fokuserar på Ryssland betecknar journalisten Ronan Farrow denna utveckling som diplomatins fall.

Det är lätt att skylla på någon annan. Men vi är alla en del av diplomatins fall. Våldet och krigets språkbruk finns mitt bland oss. Sökandet efter de snabba lösningarna, idylliserandet över våld och blod samt krigets närvaro på filmdukarna påverkar oss alla i våra dagliga liv, för att inte tala om kriget på nätet.

Men när det militaristiska börjar utmana de folkrättsliga, multilaterala överenskommelserna, blir situationen märkbart olustig. Det märks kanske extra tydligt här på Åland alla de gånger Ålands demilitarisering och neutralisering dryftas. De senaste månaderna har nämligen flertalet konstiga och direkt felaktiga påståenden framkommit i media i vårt närområde. Det värsta är att även så kallade "experter" inte verkat ha alla pusselbitar på plats, och att dessa experter ofta är militärstrategiska tyckare, försvarsforskare eller militära representanter.

Man kan fråga sig, var är alla folkrättsexperter, kunniga jurister i utrikesdepartement och fredsforskare? Och var är den åländska demilitariseringens förkämpar?

Bästa ålänningar: Det här är ett tal för folkrätten. Det här är för återuppväckande av ordens makt. Det här är för det enda som egentligen är värt att kämpa för.

Talman! Det demilitariserade och neutraliserade Åland har en stor roll att spela, speciellt när det säkerhetspolitiska läget förvärras i Östersjön.

Den självstyrelsepolitiska redogörelsen för 2021 som vi diskuterar idag högtidliggör - som sig bör - Ålandskonventionen från 1921. Det är som man ofta säger, att vi levandegör avtal genom att upprepat påminna varandra om dess existens och relevans.

Därför är det särskilt angeläget att notera att 1921 års folkrättsliga milstolpe inte på något sätt är en början. Det är snarare, som också tas upp i redogörelsen, en naturlig följdutveckling av Ålandsservivitutet från 1856.

Det är högst anmärkningsvärt att Ålandsservitutet nästan aldrig tas upp. Till viss del kan det förklaras med Finlands och Sveriges bristande intresse för frågan. Finland var inte en aktör då och Sverige såg sig besviket av resultaten. Men varför vi på Åland sällan tar upp händelserna kring denna överenskommelse är för mig en gåta. Kanske kan det ligga något i att Ålandsservitutet 1856 gjorde Åland till ett objekt för andra aktörers politik medan 1921 års konvention gör Åland alltmer till ett subjekt.

Eftersom den historielöshet som präglar demilitariseringsdebatten idag grundar sig på en sådan okunskap måste vi gå tillbaka till tidernas begynnelse, jag i alla fall till 1800-talet. Jag ser det skäligt att ta kål på tre myter.
1) Demilitariseringen gäller bara för vissa länder.
2) Åland har en stor militärstrategisk betydelse.
3) Demilitariseringen och neutraliseringen gäller inte när det väl gäller.
För att göra det, talman, känner jag mig nödgad att ge en beskrivning av Krimkrigets händelseförlopp som gav Åland startskottet till vår internationella karriär, vilken senare banade vägen för vår självstyrelse.

Vi behöver först hålla i minnet att det i synnerhet var den stora sjöfartsnationen Storbritannien som gäckades av Bomarsundsbygget på Åland, den västligaste utposten i det ryska imperiet. Britterna oroades för att Östersjön skulle stängas genom segellederna till Bottenviken och Finska viken. Sverige var i sin tur oroat över Bomarsunds närhet till Stockholm men var en del av den ryska intressesfären genom den vänskapspakt som kung Karl XIV Johan i hemlighet hade ingått med Ryssland 1812, för att senare kunna överta Norge.

Oscar I var dock innerst inne uppriktigt besviken på sin faders ryssvänliga politik och att inte Finland och Åland var i blickfånget. Oscar ville därför med alla möjliga medel, när han såg Krimkriget komma, göra Östersjön till en tydlig krigsskådeplats. Under täckmanteln av en neutralitet gav han fransk-brittiska styrkor större tillträde till det han önskade bli händelsernas centrum.

Det tvingade den ryska militären att dela upp sig i två flanker. I västmakternas önskan låg att få med Sverige och Norge i kriget för att lägga press på Ryssland och då blev Åland ett lockbete. Men efter Bomarsunds fall och fästningens sprängning ville Oscar inte överta Åland för att riskera ett krig mot Ryssland utan västmakternas långsiktiga stöd.

Revanschlusten i Sverige hade dock inte ebbat ut sedan 1809 års förlust av Finland. Oscar trissade upp opinionen, intensifierade de diplomatiska kontakterna och förberedde militären att gå på västmakternas sida. Den officiella neutralitetspolitiken var alltså en total chimär.

Frankrike var dock trött på kriget, särskilt efter slaget om Sevastopol 1855. Inte heller stormakten Österrike hade något att vinna på att vara barriär mellan krigförarna. Under Österrikes ledning sändes ett ultimatum till Ryssland att gå med på fyra punkter som rörde Balkan och Mellanöstern samt en femte punkt: "De krigförande makterna förbehåller sig rätten som tillkommer dem att i europeiskt intresse framställa särskilda villkor utöver de fyra garantierna". Underförstått visste alla att den femte punkten handlade om att Åland skulle demilitariseras. Medveten om denna punkt engagerade sig Oscar i en intensiv diplomati med västmakterna i saken. Det var enbart på sluttampen, då en opportunistisk Oscar räddade vad som räddas kunde i en förhandling som han inte formellt var en del av, som demilitariseringen blev framlagd som ett minimikrav. Men den hade aldrig framlagts om inte Storbritannien hade velat sätta press på Ryssland som ett sätt att fortsätta kriget.

När ett fortsatt krig inte var aktuellt på grund av Frankrikes Napoleon III med stöd av Österrike belönades Sveriges välvillighet under kriget genom demilitariseringen.

Efter kejserliga konferenser i S:t Petersburg där man överlagt riskerna i Orienten och för Sveriges involvering, interna uppror i Finland, Baltikum och Polen, samt Österrikes större intresse för att beblanda sig gjorde tsar Alexander II slutledningen att nackdelarna med ett fortsatt krig var för många. Man kunde gå med på kraven.

Den 30 mars 1856 slöts Parisdeklarationen med en bilaga, det s.k. Ålandsservitutet, som säger att "de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement."

Talman! Jag tappar hakan när offentliga personer som gör anspråk på att vara kunniga uttalar sig att enbart Frankrike, Storbritannien och Ryssland omfattas av demilitariseringsavtalet från 1856. Den förklaring som brukar ges för varför Ålandsservitutet skrevs under av dessa tre signatärmakter och inte var en del av huvudurkunden - Parisavtalet, Parisdeklarationen var att förhandlarna önskade separera förhandlingarna kring Orienten med Östersjön eftersom de hade olika intressenter. Men i själva verket är det här bara en del av pusslet.

Storbritannien såg fredsförhandlingarna bara som en liten vapenvila; också tidigare år hade fredsförhandlingarna strandat och betraktats som ett spel för gallerierna. Men denna gång menade Frankrike och den neutrala fredsmäklaren Österrike allvar. Ett krigssuget Storbritannien som var benäget att alliera sig med Sverige-Norge ville sätta press och sätta upp ett medvetet orimligt förhandlingskrav att Åland skulle demilitariseras så att förhandlingarna skulle krascha.

Att separera Ålandsservitutet handlade alltså minst lika mycket om att hålla Storbritannien på mattan, för om den förhandlingen skulle krascha hade man ändå erhållit mycket med huvuddeklarationen.

Ryssland hoppades å sin sida på att detta skulle ge konventionen en försvagande verkan, varpå Österrike skarpt vidhöll att konstruktionen inte var avsedd att begränsa avtalets folkrättsliga status. Man ville inte att Ålandsservitutet skulle få någon påhittad Nordeuropeisk status som knappt någon bryr sig om, utan vara en del av den allmänna europeiska rätten.

Det var därför man fogade till en sats i slutet av Parisdeklarationens artikel 33. Där anges att Ålandsservitutet i förhållande till huvudartiklarna på grund av ett europeiskt intresse "kommer att ha samma styrka och värde som om det vore en del av det".

Och, inte att förglömma, i Parisdeklarationens ingress uttrycker parterna sin önskan att "utsträcka den enighet, som så lyckligt återställts mellan dem rörande Orienten, till att omfatta jämväl Östersjön och sålunda befästa den allmänna fredens välgörande verkningar."

Innan Ålandsfrågan skulle lösas 1921 fäste såväl Nationernas Förbunds juristkommission som rapportörkommission stort fokus på dessa skrivningar. Eftersom den åländska demilitariseringen låg i ett "europeiskt intresse" var NF:s beslut att demilitariseringen inte är beroende av någon speciell statstillhörighet för att fortsätta vara giltig. Det är därför den nya republiken Finland, som inte var en signatärmakt, kunde få ett särskilt ansvar för bevakningen av den åländska demilitariseringen.

Talman! Vad vi kan förstå från dessa händelser, inte minst från fredsförhandlingarna, var att Åland egentligen aldrig var någon "pistol mot Sveriges hjärta", i alla fall inte i ett rent militärstrategiskt hänseende. Även om Åland sedan urminnes tider haft en geostrategiskt viktig position, måste man beakta hur denna position har använts.

Krimkrigets händelser skulle visa att betydelsen av Åland inte var rent militär utan snarare symbolisk. Ryssland hade anlagt två skrytbyggen, ett post- och tullhus som vette mot Sverige och en Bomarsundsfästning, visserligen knappt halvfärdig, som sände signaler om den ryska imperialismen och dess storhet.

Liksom Storbritannien använde Frankrike Åland som ett lockbete för att få Sverige att ställa sig på västmakternas sida. Risken för att Bomarsund skulle göra Östersjön till ett ”mare clausum” och hota de brittiska handelsförbindelserna var kanske mer av ett svepskäl. Bomarsund var ju ingen örlogshamn, så varken Bottniska viken eller Finska viken kunde klippas av därifrån.

Sverige i sin tur ansåg tydligen inte att Åland var särskilt intressant för dem när de fick erbjudandet om Åland efter Bomarsunds fall. Det var alltså farligare att inneha Åland för att försvara Stockholm än att lämna öriket åt ryssarna.

De militära upprustningar och krigsdrabbningar som följt Krimkriget tyder på samma sak: Åland har använts som en spelbricka av symboliska skäl, inte av militär-instrumentella skäl. Det var ett uttryck av makt att utropa Åland till sitt.

Jämför vi Krimkriget med dagens läge måste vi bara konstatera att vapenteknologins framfart gjort Åland än mindre betydelsefull. Med dagens kärnvapen, fjärrstyrda missiler och andra vapen som kan avfyras med ett knapptryck blir den fysiska placeringen av militärmakt en mer avlägsen tanke.

Åland har vidare ett gytter av öar som inte alls ger goda förutsättninga för navigering. Det fick britterna erfarar 1854 under Bomarsunds belägring. Ångaren Valorous hade frågat en fiskande kvinna i Degerbytrakten om hur de skulle navigera vidare. Dit, pekade hon. Men hon hade missuppfattat frågan och pekat på de närmast liggande grunden. Skeppet stötte till och tog in vatten. När en fregatt i närheten skulle komma till undsättning så gjorde den också samma snedsteg, den gick på grund. Nåja, vi har väl bättre lodade sjökartor idag. Men faktum kvarstår, vill någon ha en Östersjöbas hade Gotland eller Dagö faktiskt dugit bättre.

Ålands placering på kartan kan så klart trots detta betraktas som en militär risk, men snarare för symbolikens och maktdemonstrationens skull än för att etablera en central Östersjöbas här.

Att göra ett anfall mot Åland för rent symboliska makthävdande skäl måste ses som rätt osannolikt givet Ålands status som demilitariserat och neutraliserat. Risken att förlöjligas, att påföras sanktioner eller bli militärt angripna för att ha tagit över Åland är långt mycket större än de militära fördelarna. Eller som den franska regenten Napoleon III uttryckte det efter den 30 mars 1856: "Ryssland skulle inte föra två regementen dit utan att sätta hela Europa i kaos."

Demilitariseringsregimen måste därför betraktas som en stabiliserande faktor långt utanför Ålands gränser.

Talman! Frågan har många gånger ställts om det är naivt att förlita sig på internationella överenskommelser med ett Kreml som använder våld så frikostigt som man gör. Men det måste påpekas med all styrka: Vi begår ett stort felsteg om vi går in i den fällan. Om vi slutar att tro på överenskommelser, på multilateralism och på ordets makt, då blir vi exakt som de vi anklagar.

Vi kanske tror att militarismen är ett tecken på styrka, men vi har fel. Det är ett tecken på desillusion och feghet.
Den stund vi går på tricket att normalisera militärt tänkande och bejakar våldet, då har vi förlorat.

Så vad ska vi göra om en part inte respekterar fördrag och överenskommelser utan anfaller militärt med full styrka? Självfallet hjälper det då inte att enbart vifta med överenskommelser i ett sådant läge. I det här sammanhanget åberopas därför de två undantag från FN-stadgans våldsförbud, nämligen staters rätt till självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp eller säkerhetsrådets rätt att besluta om väpnade sanktioner för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

1856 års Ålandsservitut säger inget om Ålands ställning i krigstillstånd. Redan före FN-stadgans fastställande, vid första världskrigets utbrott, kunde Ryssland uppföra befästningar på Åland med syftet att utöva självförsvar. Signatärmakterna Storbritannien och Frankrike såg emellertid inte detta som något särdeles upprörande. Eftersom detta befästande skedde under krigstid sågs händelsen inte som en ogiltigförklaring av servitutet. Samtidigt blottade det en svaghet i servitutet. 1921 års konvention kom därför att beröra denna rätt att försvara Åland vid ett väpnat angrepp. Finland ges under vissa speciella förutsättningar denna rätt.

Argumentet att Ålands status som demilitariserad och neutraliserad zon är hittepå bara för att Ryssland tidigare utövat och Finland har rätten att utöva självförsvar av Åland håller därmed inte streck.

Talman! Låt oss ännu en gång sammanfatta de myter jag hoppas jag nu tagit kål på. För det första: Den åländska demilitariseringen är inte gällande enbart för vissa länder, utan är en del av det folkrättsliga systemet. För det andra: En av dess effekter är att de minskar risken för väpnade angrepp, vilken redan varit och är låg, och stabiliserar därmed även hela närregionen. För det tredje: Men även om dessa skulle ske är konventionerna i kraft.

Trots att demilitariseringen börjar bli gammal är den inte ringrostig. Och den är absolut inte irrelevant. Ålands demilitarisering var ett direkt resultat av den långa anglo-ryska konflikten som manifesterades i Krimkriget och som ännu idag är starkt påtaglig.

Och uppseendeväckande nog, dess tillkomst handlade egentligen bara en bråkdel om det militära, Bomarsunds fall eller om Ålands militärstrategiska placering mitt i Östersjön. Demilitariseringen var snarare ett oväntat och oplanerat resultat av kraftmätningen mellan öst och väst, men också kraftmätningarna inom västmakterna, Sveriges misslyckade diplomati och trevandena efter en multilateralism inom den europeiska folkrätten.

Demilitariseringen var en fredslösning av misstag. Det är så diplomati och internationell rätt fungerar. Det blir aldrig som man tänkte från första början. Ingen får som de vill till fullo. Men man lyckas leva med situationen. Och man lyckas utveckla överenskommelserna och befästa dem och påminna kommande generationer om varför de en gång kom till och varför de behövs.

När allt kommer omkring skulle det visa sig att den åländska demilitariseringen anno 1856 mot alla odds kom att övervinna alla möjliga oroligheter än till denna dag. Värre blev det för Svarta havet, som också demilitariserades då, en demilitarisering som blott varade i knappt 15 år. Det säger något om det ”europeiska intresse” som den åländska demilitariseringsregimen faktiskt utgjort och som bekräftats flertalet gånger efter dess tillkomst.

När så den blågulröda flaggan med stolthet åter vecklas ut den 30 mars hyllar vi alla de fredskämpar som en gång förlänat oss ålänningar ett särskilt hedersfullt förvaltarskap för det Parisdeklarationen beskrev som ”den allmänna fredens välgörande verkningar”.

Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område står som en motvikt till diplomatins och folkrättens nedmontering i vår omvärld. Vi är en fredsprovokatör och ska vara stolta för det.

Vi kan slåss med vår tunga. Vi ska kämpa med ordens makt. Med ord av fred och kärlek. “Fred är den enda striden värd att utkämpa.” Tack, talman!

Talman! Tack. Jag ska medge att jag kände en viss stigande irritation efter de första 15 minuterna, men från ungefär den 17:e minuten och framåt - om man räknar in de 7 första minuterna i 17 minuter - så blev det riktigt intressant när ledamoten Holmström började knyta ihop trådarna. Ledamoten Holmström kastar ljus över demilitariseringens tillkomst 1856. Det är ett tema som inte är särskilt omfattande utforskat. Jag tycker att ledamoten med fördel kan överväga att ombearbeta anförandet till en artikel, till exempel i nyuppståndna tidskriften Åländsk odling. Jag tror att de här synpunkterna har ett ett visst allmänintresse för forskarnördar.

Talman! Tack så mycket för den kommentaren ledamoten Wille. Det är också en betraktelse jag gör, att demilitariseringen från 1856 så sällan tas upp och dess bevekelsegrunder, rötter och varför man kom fram till det just då. I mitt anförande har jag försökt påvisa att just det "varför" då är samma "varför" i dag. Konflikten mellan öst och väst har egentligen inte på något sätt förändrats även om vapnen ser annorlunda ut och även om diplomatin och folkrätten ser ut på ett helt annat sätt. Då försökte man vinna och försökte skapa en internationell multilateral folkrätt. I dag försöker man uppenbarligen bara nedmontera det för att vinna poänger, för att kunna göra publikfrieri, för att vinna i val eller vad det nu kan vara. Enkla, snabba poänger. Det är en mycket farlig utveckling. Om detta så kan jag säkerligen skriva en bok.

Det ligger onekligen mycket i det, för även om vapnen är nya och annorlunda än på Krimkrigets dagar, kommunikationsmetoden och kommunikationskanalerna är annorlunda så är logiken ändå densamma. Den underliggande logiken som ledamoten Holmström beskrev i diplomatins skeenden exempelvis som demilitariseringen som kastades in av Storbritannien som ett medel för att krascha förhandlingarna och liknande förfaranden finns också i dag. Det är onekligen så att ljudet av historiens vingslag ibland inte är särskilt harmoniskt.

Talman! Jag vill börja med att mana mina värderade kollegor att noga överväga sina ordval. Det är bra att vara fast i sak, men det skadar inte att tänka igenom ordvalet några gånger. För de ord vi yttrar i den här salen skrivs in för tid och evighet, på ont och gott, alternativt på nätet tills den dag då nätet läggs ner.

Det är knappast, talman, en överdrift att säga att det idag finns en oro pga kriget i Europa.

En bedömare uttryckte det som att nu har vi säkerhetspolitisk huvudvärk och många anser att en burana behövs och buranan är ett Natomedlemskap, försvarsallians nu. Men ett Natomedlemskap - eller medlemskap i någon annan försvarsallians för den delen - är ingen burana. Det är ingen snabb lindring på ett problem här och nu, snarare bär medlemskap i en försvarsallians vissa likheter med kommunreform. Det gäller att göra det i tid, som en grund för samhällsutvecklingen under många år, inte här och nu.

Ett medlemskap i en försvarsallians är ett långsiktigt vägval med för- och nackdelar och ett långsiktigt bygge som påminner lite om ett äktenskap. Ett äktenskap innehåller också ömsesidiga bindande förpliktelser, dvs. man ställer upp för varandra när det är svårt.

Finland, det land som vi tillhör, valde en annan långsiktig linje på 90-talet och framåt. Det är ett av få europeiska länder som fortsatte med att hålla sitt försvar i gott skick, samtidigt som man byggde bilaterala samarbeten västerut. Jag vill i det här skedet av anförandet understryka att det är inte nödvändigtvis någon dålig långsiktig strategi. Få länder är väl så förberedda på det som händer nu. Rätt väg framåt för Finland torde vara att fortsätta bygga trovärdig försvarspolitik och samarbeten.

Vi ska inte förvänta oss några tvära säkerhetspolitiska kast, för det som ger trovärdighet inom den speciella bransch som benämns säkerhetspolitik är långsiktighet och konsekvens. Det är det som är hårdvaluta inom säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiska hoppjerkor, vars inriktningar skiftar från den ena dagen till den andra, vinner ingen respekt och undergräver sin egen trovärdighet. Det samma gäller förstås oss här i den här salen som är satta att försvara demilitariseringen. En långsiktig, hållbar och begriplig linje är bäst.

Här på Åland finns en tendens ibland, framförallt från vänsterhåll, att ställa två så olika saker som militärallians och demilitarisering mot varandra - Nato eller fred? Detta är fullkomligt obefogat och det gagnar oss inte på något vis. I Nato finns redan i dag ett flertal demilitariserade territorier som också namnges i meddelandet.

När vi gick med i EU ingick en mening i Ålandsprotokollets ingress som bekräftade Åland demilitariserade status. Idag, år 2022, binds EU-länderna dessutom genom Lissabonfördragets solidaritetsklausul; länderna förväntas ställa upp för varandra också militärt om någonting händer. Vi är redan med i en slags allians. Demilitariseringen är oförändrad stark. Skulle vi på sikt gå in i en försvarsalliansen av det ena eller andra slaget för att stärka vår och andras säkerhet då bör det i anslutningsfördraget stå en bekräftelse att de internationella arrangemangen kring Ålandslösningen fortbestår såsom i Ålandsprotokollets ingress.

Talman! En äldre släkting till mig brukade alltid säga att krig är det värsta som finns och det är allas vår uppgift att se till att det inte blir krig. Många känner maktlöshet just nu. Många rycker på axlarna och tänker; vad kan jag göra? Några saker kan vi göra. Vi kan ta emot flyktingar. Inte tävla i vem som älskar flyktingar mest, bara ta emot dem. Minns att också flyktingmottagandet är ett långsiktigt seriöst åtagande. Ge flyktingarna en bra start och ett hjälpsamt välkomnande så att de finner sig till rätta. Här kan vi som enskilda människor göra stor skillnad med små gester. Stöd humanitära insatser och de organisationer som vill verka för humanitära korridorer bort från krigszoner så att de som inget vill ha att göra med krig slipper bort därifrån.

Nåja, finns det något som vi som samhälle kan göra? Något som landskapsregeringen redan nu kan börja fundera på är hur man kan understöda fredsbygget. Frågan kan komma i något skede. Någon kanske invänder att det knappast är läge för det nu. Nej, konflikten är långt eskalerad och jo, nu är det Israel, Turkiet och Kina som gör insatser. Men läget förändras snabbt och det gäller att ha mental beredskap för det. Finns det något litet vi kan göra, vårt lilla självstyrda örike, så ska vi inte tveka att göra det.

En annan bra sak som vi kan göra är att skapa en gemensam brand- och räddningsmyndighet. Brand- och räddningsmyndigheten är helt vår egen behörighet. Nästa gång det blir en kris som drabbar hela ön så ska vi inte ha två räddningsmyndigheter. Vi ska ha en!

Vi har ännu många prövningar framför oss. Flera talare har noterat bränslepriserna utanför huset. Det finns tyvärr inget som talar för att bränslepriserna kommer att sjunka. Ålands hushållningssällskap uppmanar jordbrukare på Åland att inte ha någon mark i träda utan odla det som går. Det är också en rimlig uppmaning beaktat att Europas kornbod brinner och att vi bara har sett början av de globala konsekvenserna.

Sist men inte minst, klimatförändringen. IPCC slog möjligen nytt världsrekord i dålig tajming med sin rapport. Men krig är förstås inte bra för klimatet. Det är inte bra med tusentals tanks brinnande bränsledepåer och explosioner. Det borde bekymra oss.

Avslutningsvis, det lär komma en dag också efter denna. Det kommer en dag då minorna ska röjas, höghusen repareras och den där halvt uppbrända pansarvagnen ska fraktas bort någonstans. Det blir en stor talka, för i Bosnien är den strängt taget inte klar ännu. Vi har alltså många gemensamma utmaningar framför oss ännu. Fredens sak är svår, men den är vår. Tack för ordet!

Talman! Dagens diskussion sker i ett helt exceptionellt läge då den vanliga politiken känns ganska sekundär, och emellanåt som ett hån mot dem som har det så svårt i Ukraina. För en livslång pacifist är det här inte något ont som för något gott med sig. Det är något vi genomlider just nu.

Det kan då vara bra att minnas att krig alltid pågår hela tiden i världen. Hela tiden! I Syrien, i Jemen, i Afghanistan och i Xinjiang. Nöden i Ukraina är en del av något konstant, där makthavare i olika delar av världen ser våld, död och krig som en tänkbar lösning på internationella konflikter. Den finns alltid där som en option.

Det är därför Ålands demilitarisering alltid måste vara en aktuell diskussion. Säkert är det viktigt att komma ihåg hur det genom historien har gått till, men framförallt så måste demilitariseringen vara en del av ett fredligt utvecklingsalternativ i världen där folkrätten, diplomatin, det internationella samtalet och de små ländernas rättigheter respekteras.

Ett Nato-medlemskap för Finland och Sverige har aktualiserats av kriget. Det är lätt att förstå, det är en naturlig reaktion när man blir rädd att man funderar på sitt försvar i en situation som denna, men det är inte vad Ålandsexemplet står för.

Det pågående kriget visar med all önskvärd tydlighet att uppdelningen av världen i intressesfärer, det som vi nu ser hända, är i sig en återgång till det kalla krigets världsbild där det fanns två sidor och man måste välja en. Det skapar en situation där de små ländernas handlingsfrihet och utveckling beskärs av vilken sida man hör till.

En sådan stormaktsnationalism, som nu manifesteras av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, kan bara leda till en upptrappning av konflikter och en återgång till det otroliga slöseri som terrorbalans leder till. Fred blir det inte, bara en frusen konflikt och de vapen man samlar på sig och bygger upp kan inte användas om mänskligheten ska bestå.

Jag tycker att det är viktigt att vi funderar på vad den åländska treenigheten; självstyrelsen, nationalitetsskyddet och demilitariseringen, betyder när världen blir osäker och farlig. Vad ställer det för krav på oss här? Vi på Åland måste våga stå upp för de fredliga lösningarna. Vi måste stärka det som är demokratins vapen - ett starkt civilsamhälle, yttrandefrihet, en fri press, individuell frihet att leva sitt liv som man önskar med den man önskar, jämställdhet på alla plan, mellan kön, mellan samhällsklasser, mellan regioner och länder.

Ett demokratiskt Ryssland där människorna skulle ha tillgång till fri information och verklig demokrati hade inte anfallit Ukraina. Att bygga demokrati är den bästa försvarspolitiken.

I det läge som vi är i nu, låt oss vara anständiga människor som gör Åland fortsatt till ett samhälle vi kan vara stolta över. Låt oss ta emot människor i nöd på ett värdigt sätt, också sedan om några månader när det börjar svida. Nu är vi i förälskelsefasen, nu vill vi ställa upp på allt. Det här är ett uthålligt långsiktigt åtagande som kommer att kosta på väldigt många plan och då ska vi också orka.

Vi behöver framförallt också klara av att se skillnad på vanliga ryssar och den ryska regimen och visa återhållsamhet och balans i de ord vi yttrar och de anklagelser vi slungar ut.

Bara i en värld av demokrati och fred så finns det plats för små regioner, för små demilitariserade regioner. Det är det vi ska jobba för. Tack, talman!

Talman! För fred, avslutade ledamoten Fellman sitt anförande. För fred och för demokrati kommer jag också att hålla mitt anförande om.

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, som vi nu idag behandlar, handlar till stor del om säkerhetspolitik. Det kan inte nog understrykas att vikten av att ha en stark säkerhet bygger också på ett lands eller ett områdes resiliens. Det är det vi behöver bygga vidare på. Det är också de frågorna som hållbarhetsagendan lyfter; att jobba och verka konfliktfritt, öppet och i samförstånd med varandra framom motsatsen till det.

Om jag nu gör en analys kring resiliensen och de frågor som kommer upp bland såväl ålänningar som européer så kan man se att det är tre saker som diskuteras. Det är energifrågan, det är matfrågan och den digitala säkerheten.

När det gäller energin så kan man konstatera att vi har goda förhållanden på Åland, dels har vi en väldigt hög egen produktion av energi genom framförallt vindkraft, men vi har också solenergi och vi har många mikroproducenter till den delen. Den Finlandskabel, som vi så många gånger har varit irriterade över när vi ser våra elräkningar och överföringsavgifter, så skänker nu en trygghet till ålänningarna. Däremot behöver förstås var och en av oss ha tålamod och resiliens när det gäller det faktum att vi solidariskt får delta i de sanktioner som nu är införda gentemot Ryssland.

Vi kommer allesammans att få betala mera när vi tankar vår bil till jobbet. Vi kommer att få betala högre elpriser och våra matkassar kommer att öka i pris.

När det gäller maten så kan vi konstatera att där är vi väl beskaffade. Det blir ju sådana här diskussioner vänner emellan att man funderar på vad skulle hända om det blir krig. En god vän till mig som bor i Stockholm sade: "Jag vet i alla fall vad jag skulle göra. Jag skulle försöka sätta mig på en båt till Åland, för där skulle jag i alla fall få mat". Jag tror att det är också en fråga där var och en av oss kan inse och se att vi har goda möjligheter att också i svåra ekonomiska tider vidareutvecklade det åländska jordbruket, bibehålla den höga försörjningskvoten och också faktiskt delta i det upprop som har kommit kring att bruka våra marker än mera.

Sen har vi också frågan om digitala system och den digitala säkerheten. Här har vi ju tyvärr en hel del att jobba med, vilket olika rapporter har visat. Här skulle det vara viktigt att landskapsregeringen och andra myndigheter skulle försöka ta mått och steg för att stärka de mest vitala systemen. Det är faktiskt så att också till den här delen så har Åland sina styrkor. Det finns flertalet personer som är väldigt kunniga inom cybersäkerhetsområdet och som finns lokalt på Åland och känner till våra myndighetsstrukturer och faktiskt skulle kunna bidra. Jag hoppas att de personerna nu är i rullning.

Talman! Vi behöver alla ha beredskap i den här tiden för att fortsätta hålla stabilitet, bevara freden och göra våra insatser. Det åländska civilsamhället är oerhört starkt. I diverse Facebookgrupper har man sett hur man gemensamt strävar efter att ge nyanlända ukrainare den bästa möjliga vardagen.

Vi ser också behov av att stärka den liberala demokratins världsordning. Vi har sett diskussioner också i västerländska länder där man lite har varit imponerad av såväl Putin som den kinesiska maktordningen. Man har pratat om att det råder effektivitet och att det finns mycket att lära av de regimerna. Efter Rysslands blodiga anfall på Ukraina hoppas jag att den tiden ska vara förbi.

Att stärka demokratin är ett sätt att stärka vår resiliens, det är ett sätt att bibehålla freden och det är en garant för att var och en av oss ska kunna få uttala sig såsom vi vill utan repressalier.

Frågorna om maktfördelningsprinciper, fri press, öppenhet och likabehandling har aldrig varit mer centrala än nu, på mycket länge i alla fall. Också i det här fallet så ser vi hur den öppna och fria marknaden kraftigt har bidragit till att förstärka de nationella sanktioner som har gjorts mot Ryssland. När multinationella bolag som Mac Donalds, Adidas och andra stora jättar säger; "ni har passerat anständighetens gräns, nu drar vi oss ur".
För fred och frihet så krävs det öppenhet. Tack, talman!

Fru talman! Jag omfattar alla kloka ord som har sagts här idag. Att jag tar till orda är för att utnyttja min rätt att uttala mina åsikter från en demokratiskt garanterad talarstol. Här, fru talman, kan jag stå och säga det jag tänker, fritt. Jag är tacksam över att vi lever i ett demokratiskt samhälle med alla fri- och rättigheter.

Men tyvärr så får inte alla människor tillfälle att leva i en sådan värld. Ålands folk är chockat idag. Vi trodde inte att det som nu händer kunde hända, men det händer. Ett fullskaligt, inhumant och blodigt krig pågår för fullt just i detta nu i Ukraina och vi kan inget göra. Vi vet inte när det tar slut. Oskyldiga människor i Europa slaktas. Ett helt land förstörs. Vi känner oss maktlösa och många är rädda. Många är mycket rädda.

Fru talman! Det är en aggression som vi tar avstånd ifrån och som vi hoppas kan avsluta så fort som möjligt. Vi här i lagtinget och därmed Ålands folk står enade i fördömandet av Rysslands aggression mot Ukrainas folk.

Flyktingkrisen är redan den värsta sedan andra världskriget. Flera miljoner människor är på flykt och vi vet inte hur många det kommer att bli. Vi ålänningarna välkomnar vår andel av dem. Vi ska hjälpa dem där vi kan.

Till sist, fru talman, i detta svåra läge så litar jag till fullo på Finlands statsledningen och Ålands politiska lednings förmåga att hantera situationen och att de fattar de rätta besluten för våra invånares bästa nu och inför framtiden.

Titta vilka vackra blommor! Vi ska hoppas att de betyder någonting positivt. "God save Ukraine". Tack för det fria ordet, fru talman!

Tack, fru talman! Jag vill tacka ledamot Eliasson för det anförandet. Det är mycket viktiga ord att säga. Det visar, och det vi har sett också den senaste veckan, på att fred, demokrati och frihet är någonting som bygger tillit och utvecklar människor och får människor att känna sig fria. Att leva i fred är någonting som var och en önskar och också kunna älska, precis som man älskar de närmaste man har. Det visar sig tydligt i Ukraina just nu. Det har visat sig också i Finland när Finland blev attackerat. Det försvar som just nu har byggts upp och som just nu manifesterar sig så bygger på en rädsla för att tappa det och behöva leva under ett totalitärt styre. Man har sett det. Redan den korta tid... Jag fortsätter i nästa.

Tack, fru talman! Så är det ledamot Påvals.

Under den korta tid som Ukraina har varit ett relativt fritt land i demokrati under de flaggorna så har man ändå fått känna och smaka på hur det är att leva i ett land där meningsfrihet ska vara grunden för statsskicket och där man ska hålla demokratiska val. Det är någonting som vi kanske lite börjar vänja oss vid. Det krävs en konflikt för att man själv ska uppmärksamma det och detta är värt en eftertanke. Det är därför som västvärlden står enade och bakom det här. Det är också någonting som vi behöver hålla i tankarna de kommande 100 åren i Ålands självstyrelse.

Jo, så är det ledamot Påvals. Därför är det mångfalt svårare för dem att uppleva det här nu när man har fått smaka på friheten en gång. Det här bevisar också att man aldrig får ta demokrati och fri- och rättigheter för givna. Dem måste man alltid kämpa för.

Tack, talman! Tack ledamot Eliasson i och tack alla övriga talare här idag. Det har varit oerhört viktiga ord som har sagts. Jag vill passa på som invald i vårt parlament - en fungerande demokrati - säga att jag stöder allt som har sagts idag. Det är väldigt viktiga ord.

Tack ledamot Mansén. Jag vet att vi alla står bakom det här.

Så här i debattens elfte timme så tänker jag ta tillfället i akt att citera en av de många, många duktiga och kunniga och kloka elever som jag haft förmånen att få vara några år tillsammans med, nämligen Fredrik Sonck som skrev en en betraktelse i förra veckan i Hufvudstadsbladet. Han började så här: "En. Gång. Ska. Tyrannen. Dö. Han är människa och hur många mord han än utför ska också han dö. Tyrannens makt vilar på föreställningen om att han är onåbar, men det är han inte. Förr eller senare kommer folkets vrede om inte ålder, sjukdom eller förräderi hinner före. Lika lite som någon annan vet vi Putins öde, men jag är, som av många andra, övertygad om att hans öde kommer kanske att bli likadan som Hitlers, Saddams eller Mussolinis".

Vi ser just nu hur maktbegär och maktfullkomlighet leder till ondska, förstörelse och splittring mellan människor. Men mitt i alltihop så ser vi också tecken och synbara bevis på vår kärlek, på människors omtanke. Min förhoppning är, framförallt för det kommande släktet, att det goda och det vackra ska segra och att vi än en gång ska stå i en värld av fred.

För oss här nära så är det viktigt att vi betonar demilitariseringen och neutraliseringen, vilken betydelse den har nu och i all framtid och att också alla ålänningarna ska inse vilken kraft det har att vi faktiskt kan leva och bo på ett neutralt område och demilitariserat område. Det här ska inte få ändra även om de realpolitiska krafterna verkar åt andra håll. Tack. Tack för alla inlägg!

Detaljbehandlingen börjar. Först föreläggs betänkandets kläm och efter det motiveringen. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm för godkännande. Klämmen är godkänd! Föreläggs betänkandets motivering för godkännande. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.