Remissdebatt

Enligt 34 § i arbetsordningen kan lagtinget på förslag av talmannen remittera ett meddelande till ett utskott eller till självstyrelsepolitiska nämnden. Beslutar lagtinget att ett meddelande inte ska remitteras antecknas ärendet för kännedom. Talmannen föreslår att beslut om eventuell remiss fattas av talmanskonferensen efter avslutad debatt.

Diskussion.

När jag var ung så var avfallshanteringen enkel. Soporna samlade man på ett ställe i hemkommunen och brände med jämna mellanrum. Att soptippen låg innanför tillrinningsområde till vårt dricksvatten, det blev ett problem längre fram.

Fru talman! Ärade lagting och åhörare. Extrema väderomslag, bränder, översvämningar och torka håller på att bli vår nya verklighet. De mål som man har satt upp för ett antal år sedan genomsyrar mer eller mindre allt vårt arbete i utvecklings- och hållbarhetsagendan. Det här arbetet syns idag i budgeter, årsredovisningar, lagstiftning och i det dagliga arbete.

Jag är uppriktigt glad att man tog hållbarhetsfrågan på allvar år 2014 då lagtinget och landskapsregeringen gick in för en gemensam strävan mot en till fullo hållbar utveckling senast år 2051. Agendan för utvecklings- och hållbarhetsagendan startade på allvar 2016 och har engagerat hela det åländska samhället. Landskapsregeringen ansvarar för att proaktivt agera katalysator för hållbarhetsagendan och ska vart fjärde år avge ett meddelande till lagtinget och där ingår också avsikter för mellan tre och fem år framåt. I meddelandet är perioden 2023 till 2026.

Hållbarhetsarbetet ska inte bara vara vackra ord utan det ska synas i handling. Den handling som bland annat sätter hållbarhetsarbetet i fokus är årsbudget och efterföljande tilläggsbudgetar och facit ser man då förstås i årsredovisningen.

I det pågående budgetarbetet för 2023, som debatteras i denna sal, så har hållbarhetsarbetet en given plats, en naturlig plats.

Gällande meddelandet kan man konstatera att samtliga avdelningar har bidragit. Det har lagts ner ett stort tankearbete och således en betydande arbetsresurs. Tar man lite axplock ur meddelandet så kan man se att förvaltningen har ett mål med jämställt lönesystem, gemensam ledarskapsfilosofi. Hälso- och sjukvårdsbyrån: Fortsätter att arbeta med att ta fram folkhälsostrategi. Miljöbyrån: Ny vattenlag samt ny vattentjänstlag, stöttar kommuner för hantering av enskilda avlopp och breddningar. Kulturbyrån: Stöda restaurering och reparation av äldre byggnader med kulturhistoriskt värde, utveckla lokala hantverkstjänster och cirkulär materialåtervinning. Infra: Öka andelen förnyelsebar energi inom fordonstrafik och gynna energieffektiviseringsåtgärder. Transportbyrån: Skärgårdstrafikens omställningsplan färdigställs och presenteras så småningom nu 2022 och incitament vid upphandling att reducera bunkerförbrukning. Digitaliseringsarbetet är en viktig bit förstås, som vi alla vet målet är att samtliga blanketter ska finnas tillgängliga digitalt.

Arbetet runt utvecklings- och hållbarhetsagenda är att samla det åländska samhället på ett fantastiskt sätt. Näringsliv, föreningar, privatpersoner och politiker hjälps alla åt i detta arbete. Tack till alla som osjälviskt har engagerat sig arbetet. Ni behövs nu och ni behöves i framtiden.

Gällande meddelandets detaljfrågor så hoppas jag att mina kollegor kan hjälpa till att besvara här i anföranden eller repliker. Tack!

Tack, talman! Det kan ju vara att finansministern skickar i väg en liten luring här när han började prata sopor det första han gör och så börjar vi prata om det så är vi helt i skogen. Men jag kunde låta bli ändå. Jag bet i betet.

Just när det gäller avfallshanteringen så ska vi jobba för en starkare cirkulär ekonomi där ingenting är avfall. Ingenting är sopor per se som finansminister minns det, utan det är ju resurser som har ett värde och som vi ska använda oss av. Kommer finansministern att arbeta i linje med målen i utvecklings- och hållbarhetsagendan att den kommande avfallslagen, som regeringen arbetar med just nu, ska gå i den linjen att det på systemnivå ska återvinnas och samlas in material och resurser så bra som möjligt?

Tack, fru talman. Tack för frågan ledamot Röblom. Jag tycker att återvinning är oerhört intressant och jag är en av de som har kämpat för att inom förvaltningen återanvänder möbler. Man behöver inte köpa nya så fort färgen inte stämmer eller ett rum blir tomt, utan de ska magasineras och återanvändas. Vissa saker har en lång livslängd. Det är dumt att köpa nytt. Jag pläderar starkt för återanvändning även i den offentliga sektorn.

Tack, talman! Det finns fortfarande, verkar det som, tyvärr en bild av att avfall och sopor är någonting som man vill bli av med och det är något som man ska bli av med så billigt som möjligt. Det är skräp, det är inte värt någonting. Men redan nu är vi ju i ett sådant läge att ju renare avfallsfraktionerna blir, ju bättre sorteringen blir, desto större värde har det här avfallet att återanvändas i t.ex. industrin. Ett sätt att få bättre sortering är ju med flerfackssortering vid hemmen. Jag vet att det pågår en stor diskussion här. Hur ska de åländska avfallsfraktionerna samlas in på bästa sätt<+ Därför undrar jag igen över finansministerns syn, hur ska avfallslagen, som nu är under arbete, styra åt rätt håll?

Jag inleder med början av ledamot Röbloms replik här. Det finns en orsak till att man inte längre, inte ens i Finström, bränner soporna förstås, och det är inte bara för att det är ett vattenskyddsområde, utan det för att man i dag tänker på ett helt annat sätt. Det här förändras ju ideligen.

Vad gäller sophantering och fraktioner så det kan jag inte uttala mig om. Jag tror att det är också väldigt individuellt. Jag har en personlig tanke hur jag själv sköter på ett exemplariskt sätt, men jag vet att alla inte delar den uppfattningen.

Talman! Jag vill lite ta vid där ledamoten Röblom slutade, för hållbarhetsarbetet handlar ju om systemförändring. Jag tycker att finansministern kanske lite väl kategoriskt gick igenom det här meddelandet och inte så djupt.

Jag skulle vilja fortsätta på en frågeställning, men kanske lite mer bredare än vad kollegan Rönnblom gjorde. Alltså vilka systemförändringar ser landskapsregeringen att behöver göras de närmaste, låt säga, 3-5 åren? Vilka stora systemförändringar måste vi uppnå?

Den där frågan kanske jag inte riktigt greppar om jag ska vara ärlig. Systemförändringar, jag förmodar att ledamot Zetterman inte bara tänker på hur vi ska bli bättre på att sophantera och återanvända vårt avfall. Kanske ett litet förtydligande?

Ja, talman, systemförändring innebär ju att man ändrar i grunden på samhällssystemen. Vissa saker kanske man kan fortsätta med ungefär som vi har gjort tidigare, medan andra saker så behöver man vända på systemet. Det finns inget avfall som har varit en paroll i snart tio år och fortfarande inte gett verkning fullt ut i landskapsregeringen. Det är uppenbart.

Men det finns ju också frågor kring hur man tar vara på alla människors kapacitet. Hur stärker man humankapital? Jag uppfattar att det är en otroligt viktig fråga inom hållbarhetsagendan. Min fråga var: Vilka system behöver vi allvarligt ställa om för att lyckas uppnå hållbarhetsagendan enligt landskapsregeringen förmenande?

Ja, de system vi behöver ställa om, vi har ju förstås hela den sociala biten och där behöver det säkert göras ett arbete med utanförskap etc. Men jag är inte riktigt säker på att det var det som ledamot Zetterman tänkte på heller. Den här systemfrågan har jag nog svårt att svara på rakt upp och ner, tyvärr.

Talman! Det här är en debatt som lätt kan börja kännas lite abstrakt, kanske lite hopplös ibland som att målen är svåra att nå och att vi trampar vatten. Men mot den bakgrunden så är det befriande att läsa både i dagens tidning och också i det här ärendet att Åland faktiskt minskar CO2-utsläppen med 3 procent per invånare och att det sedan 2005 har minskat med 41 procent. Det är ju jättebra jobbat av det offentliga Åland, detta enligt preliminära siffror från miljöcentralen Syke. På basen av den här statistiken så förefaller det ju som att vi i stort är på rätt väg, men att investeringar skulle behöva göras inom vissa specifika sektorer och då tänker jag på jordbruket och på vår inrikessjöfart för att ytterligare minska koldioxidutsläppen. Delar finansministern den uppfattningen om var vi långsiktigt skulle behöva lägga våra begränsade resurser för att nå ytterligare resultat?

Tack, fru talman! Tack för frågan ledamot Valve. Jag delar den uppfattningen. Jag tog ju förstås del av den artikel som var i en av dagens lokala tidningar. Det var en glädjande artikel. Det är inte alltid man uppfattar att det är så här bra att vi har jobbat åt rätt håll och verkligen bidragit till minskning. Jag ska inte använda ordet miljöbovar men jag gör det ändå så att vi vet vad vi pratar om, men vi vet ju var vi har utmaningarna. Vi vet också, som ledamoten sade, att vi har en begränsad ekonomi och vi har begränsade resurser. Skulle vi ha 200 miljoner till på kontot så skulle vi säkert kunna göra betydligt mera till exempel inom inrikessjöfart, men vi har inga det, så vi måste ta det i de steg vi mäktar med helt enkelt. Men jag delar uppfattningen.

Talman! Minister Höglund sade inledningsvis att det ska inte vara bara vackra ord, det ska också synas i en handling. En detalj i det här meddelandet som jag reagerar på är jämställda löner och man sätter ett år, 2026, som slutdatum. Man har ju ett förlikningsavtal från 2020 redan som man alltså inte tänker uppfylla. Hur kom landskapsregeringen eller ministern fram till att det ska vara just 2026 som lönerna ska vara jämställda?

Tack för frågan. Det här är material som förstås inhämtats från förvaltningen och sedan sammanställts i meddelande. Meddelandet omfattar perioden 2023 till 2026 år. Det här är det mål som man har för den här perioden.

Talman! Ministern Höglund och jag har diskuterat den här frågan förut I ett replikskifte så ansåg ministern att det här blir för dyrt om lönerna ska bli jämställda. Men nu har man kanske då hittat pengar någonstans. Men just det här löftet om jämställda löner är ett löfte som har givits förut. Hur ska vårdpersonalen tro att det nu gäller 2026?

Jag tror inte jag sagt så att det blir för dyrt. Däremot kostar det pengar när man förändrar löner, det tror jag att vi är överens om och då gäller att hitta de pengarna. Med i det här läget så är det den målsättningen man har och då måste man jobba dit. Det är inte så mycket mera jag kan kommenterar runt det.

Tack, talman! Statusrapporten visar vilken väg vi har kvar att vandra för att uppnå de sju strategiska utvecklingsmålen till 2030. I finansministerns genomläsning av just statusrapporten, vad skulle han ha för bedömning? Vilka mål är vi längst ifrån att uppnå? Vilka mål behöver vi ha en ytterligare politisk handlingskraft till för att faktiskt uppnå dessa mål? Finns det något särskilt vi där vi behöver göra någonting ytterligare än det budgetförslag som har lanserats och de program och de strategier som finns?

Tack, fru talman! Det område som vi har mest jobb kvar så det måste vara inrikes sjötrafiken. Utsläppen är ju förstås också stora, det känner vi till. Vi vet också utmaningarna med att förändra inrikes sjötrafiken. Där är den största utmaningen.

Talman! De mål som finns för klimatet för 2030 är utsläppsminskningsmålet på 80 procent sett till siffrorna för 2005 och de exkluderar sjöfarten idag. Men ministern sade att det är viktigt att ändå beakta inrikessjöfarten i Ålands arbete för att minska utsläppen. Det är väldigt positivt. I den här diskussionen så brukar ju många ta upp just det fallet att handelssjöfarten inte är en åländsk behörighet och därför ska vi inte har någonting med den att göra, och det är undandrar Ålands ansvar från att också vidta åtgärder. Så det är väldigt fint att höra att finansministern sade nu att vi måste också göra någonting åt den här saken, i alla fall den makt som vi har genom till exempel att investera i hamnarna och genom att investera i forskning och utveckling. Jag hör gärna mera idéer och tankar från finansministern hur detta skulle kunna genomföras.

Det pågår ju nu och har pågått länge ett utbyte av hamnar eller kajer som ska möjliggöra för nya modernare typer av fartyg och det ska göra att ett fartyg inte är väldigt mycket dedikerat till en viss linje, utan det ska helt enkelt öppna för nya möjligheter. Eftersom man gör den här förändringen så kommer det ju förstås någon gång att leda till att man kan ha en mera fossilfri flotta inom inrikestrafiken. Men när vi kommer dit, det vågar jag inte svara på. Men jag vet att det här är en utmaning, det kommer att ta tid och det kommer att kosta pengar. Vi måste hitta en finansiering. Pratar vi om endast färjor eller pratar vi också om andra typer av infrastrukturella satsningar? Det vet jag inte.

Tack, fru talman! Det var många saker ministern räknade upp. En lång lista med cirkulär ekonomi, jämställdhet och så vidare och så vidare i detta hållbarhetsarbetet. När man har suttit i oppositionen i lagtinget nu i tre år och tänker tillbaka på lagstiftningar som landskapsregeringen har kommit med till lagtinget så är det väldigt få av dem som kanske skulle klara en hållbarhetsgranskning på flera punkter. Hur arbetar landskapsregeringen utgående från att vi har den här hållbarhetsagendan? Gör man en analys av varje lagstiftning man släpper igenom? Följer vi de här målen i allt arbete vi själva gör? Vid presentationen så sade man ju att det är lagtinget som har ansvar för agendan, men det är ju också regeringen som för hit alla lagar.

Tack, fru talman! Tack för frågan ledamot Eckerman. Hållbarhetstänket genomsyrar ju all vår verksamhet. Det genomsyrar budget, det genomsyrar förstås årsredovisning och det är också en del i lagstiftningen. Sedan kanske man inte når fram alla gånger, men det är ett uttalat mål att hållbarhetsagendan ska vara en del i tänket inför nya lagen. Jag tror och tycker att vi oftast har det, men det kan finnas några fall där vi inte har det också.

En utveckling måste ske i ett längre perspektiv. Även om det kanske känns obekvämt i dag att fatta beslut som kanske inskränker lite på olika äganderätter och kanske gör det lite obekvämt för folk idag så kommer det att göra jättestor nytta i framtiden. Så det är det jag undrar, jag kommer att återkomma till detta i mitt anförande. Men som jag ser det nu så är det väldigt, väldigt många lagstiftningar som lagtinget har fått presenterat till sig som faktiskt har brutit mot hållbarhetsagendan på väldigt många olika plan. Jag tycker att det här är en ansvarsfördelning som är orättvis om det är lagtinget som har ansvar för att den här agendan ska finnas i bruk men det är ni som presenterar lagarna för oss. Jag tycker att landskapsregeringen också skulle ta ett större ansvar för att hållbarhetsagendan ska hållas.

Slutligen så är det lagtinget som omfattar lagstiftning. Det här beslutet tas utgående från det förslag som regeringen lägger.

Vad gäller ordet långsiktighet så är det ett ord som jag skarpt gillar och bitvis saknar. Jag tycker att vi mer och mer har börjat prata om långsiktighet i allt vi gör. Sedan vilka lagar som eventuellt kan ha missat hållbarheten, det vet jag inte ännu. Jag tycker att det genomsyrar i princip allt vi gör. Jag skulle nog behöva få veta vilken lag eller vilka lagar det är. Ja, det kommer sen.

Tack, fru talman! Det här meddelandet är ju ganska så detaljinriktat på vad olika byråer gör. Vi har ju i världen just fått den nyheten att man inte kommer att klara av att uppnå att bromsa uppvärmningen med 1,5 graders målet. Det är ju ett ganska chockerande budskap eftersom man vid den gränsen ändå har någon slags möjlighet att motarbeta alla de flyktingströmmar och vädereffekter som planeten ska utsättas för. Borde det inte finnas ett övergripande resonemang om Ålands roll i allt det här som sker och kanske mera konkreta färdplaner också för hur vi strategiskt minskar utsläppen inom olika sektorer? Vad tänker ministern om det?

Tack för frågan. Det är säkert så att man kan utveckla det här meddelandet ytterligare. Det fångar upp på ett bra sätt det som avdelningarna har lämnat, det är en konklusionen från regeringshåll.

Vad gäller målen annars så tycker jag att de beskrivs väldigt bra i utvecklings- och hållbarhetsagendan. Det är ju ett dokument som knyter till det hela och som fångar upp den delen bra.

Jo, den har jag också här förstås. Men samtidigt så är det ju väldigt viktigt att samhället och lagstiftarna går i bräschen för det här arbetet. Om jag har förstått det rätt så har den här landskapsregeringen varit med och sänkt gränsen till 2030 för när Åland ska vara koldioxidneutralt. Jag menar det är 2023 nästa år, vi har sju år på oss. Hur ska vi nå det? Man tar lite lättvindigt på det här tycker jag. Var är samhällsplaneringen och detta otroligt viktiga redskap för att uppnå ett hållbart Åland? Så här kanske det krävs lite mera ändå av exekutiv än landskapsregeringen för att uppnå resultat.

Tack för tilläggsfrågan. Ja, det är säkert så att det här meddelande skulle kunna innehålla någon sida till om man vill, men det är det här som vi har fångat upp och tagit med oss. Vi hade ett förmöte igår och ledamoten Gunell lyfte upp det här med samhällsplanering där också och det säger jag ingenting emot.

Tack, fru talman! Jag brukar också prata om samhällsplanering och strukturfrågor med minister Höglund. Ministern är ju finansminister men har också erfarenhet från kommunpolitiken och har en väldig bredd. Mycket av det praktiska arbetet med utvecklings- och hållbarhetsagendan så utförs på kommunnivå. Landskapsregeringen och lagtinget har ju det övergripande ansvaret, men det praktiska arbetet och förverkligandet ska göras på kommunnivå i mångt och mycket. Planläggningen är ju en kommunal angelägenhet. Kommer vi att kunna förverkliga agendan med den typ av struktur vi har idag, tror ministern? Eller kommer vi att inom en snar framtid behöva se över den strukturen och gå mera över till en landskapsbaserad regionalpolitik? Finns det chans att vi i dag kan knyta ihop säcken tillsammans med kommunerna på det här sättet med de här styrinstrumenten vi har?

Det är det ju så att landskapet har ett intresse och en vilja att driva hållbarhetsfrågor av olika slag, och det har ju hela det offentliga Åland, inklusive kommunerna. Jag vet att från kommunalt håll så är miljöfrågor och utvecklings- och hållbarhetsfrågor högt prioriterade där också, så jag är inte orolig på det viset.

Tack, herr talman! Det är ju så att när man har stora strategidokument, agendor och planläggningar för långt framöver, då är det ju viktigt att det är en genomgående kommunikation att alla är på samma linje, att man vet att man faktiskt kan styra hela skeppet åt samma håll. Det är väl det här frågan utmynnar sig i egentligen. Landskapsregeringens och lagtingets mål konkretiseras i dokument, men när vi praktiskt ska genomföra dem kommer man då att lyckas förmedla den visionen tillräckligt bra ner till kommunal nivå så att kommunerna kommer att genomföra samma mål? Eller landar det på de här praktiska diskussionerna kring avfallet? Kan man knyta ihop den här säcken med vision och praktik? Tror ministern att vi kommer att lyckas att göra det? Jag är nämligen själv tyvärr lite tveksam till att man kommer att lyckas förmedla det på det sättet.

Det är ju så att kommunen har en viss självständighet, det ska vi komma ihåg. Jag tycker att det viktiga när det gäller arbetet runt utvecklings- och hållbarhetsagendan är att det finns en otrolig bredd; det offentliga, näringslivet, föreningar och privatpersoner. Man har fångat upp i princip alla där och alla jobbar åt samma håll. Så jag är inte orolig för att någon inte kommer att sköta sig, det kommer man att göra. Det finns också ett tryck från invånarna att man ska ta de här frågorna på allvar och det tycker jag att man för i stort, ingen smiter undan.

Tack, talman! Meddelandet vi behandlar här idag innehåller många mål och planerade åtgärder hos alla avdelningar vid landskapsregeringen. Att titta flera år framåt och inte bara ett år som vi ofta gör i samband med budget är väldigt nyttigt och något vi skulle behöva göra mer av.

Det finns mycket man kan säga om meddelandet så jag tänkte vara rätt generell men ändå rätt specifik och inleda anförandet med effektivisering och modernisering av förvaltningen, för det berör exakt alla avdelningar och mål som finns i meddelandet. Och agendan vi pratar om idag heter ju för den delen inte enbart hållbarhetsagendan utan utvecklings- och hållbarhetsagendan. Utveckling behövs för att uppnå hållbarhet och vi behöver fokusera mer på att skapa förutsättningar för utveckling och då tillika hållbarhet.

Det är mycket som går långsamt inom det offentliga, dels är det ofta vi politiker som ställer till det, men dagens arbetssätt är lite väl byråkratiska. Det är mycket utredningar, papperspärmar och administration - och för lite utveckling och handling.

I meddelandet kan vi läsa att de anställda i förvaltningen anser sitt arbete som meningsfullt och det är riktigt bra. Förvaltningens jobb går ju ut på att göra Åland och vardagen för folk bättre, liksom vårt och därför kan också jag instämma i att är meningsfullt.

Men jag har pratat med flera offentligt anställda som berättat att dagens arbetssätt är ineffektiva. Att stor del av deras arbetstid går åt till administration, möten, väntande på besked och annat dylikt. Det är många som helt enkelt inte känner sig produktiva och samtidigt är arbetsbelastning hög vilket ofta beror på att det är mycket som går långsamt. Även om jobbet i sig är meningsfullt så vill många hellre jobba på ett modernare och effektivare sätt för att känna sig produktiv, framförallt unga prioriterar det här då de väljer arbetsplats. Det kan vi se då vissa tjänster är väldigt svåra att tillsätta och flera som byter jobb. Det är kritiskt att vi åtgärdar det här, för personalen är nyckeln till att uppnå våra mål. Och förstås också så här vi kan stävja vår kostnadsutveckling och även öka Ålands tillväxt då enklare och snabbare processer gynnar näringsliv och befolkning

Men, vad menar man egentligen med att effektivisera? Det sägs ofta men väldigt sällan hur eller vad eller vem som egentligen ska göra det. Därför behöver vi inledningsvis kartlägga dagens arbetsprocesser och ta fram relevanta nyckeltal, för att sätta mål och jobba mot dem. Jag tror och hoppas det är vad man också anser att göra. Under finansavdelningen i meddelandet kan man läsa följande målsättning: “Ta fram nyckeltal som resultatindikatorer för de förvaltningspolitiska målen”. Det är bra.

Ett konkret effektiviseringsexempel kan vi också se under digitaliseringsenheten där man har målet att förkorta förvaltningens handläggningstid med 15 % och att enheten kommer att tillhandahålla mätetal för uppföljning. Det är just sådana här konkreta målsättningar vi behöver ha mer av. Samtidigt som vi gör allt det här är det viktigt att visa att effektivisering inte handlar om att dra ner och försämra utan att göra arbetet bättre och att frigöra tid till att vara produktiv och då göra Åland bättre.

Det räcker förstås inte bara att ta fram nyckeltal och mål, utan vi måste aktivt jobba för att uppnå dom och då behöver vi ändra våra arbetsprocesser och strukturer. Därför är det viktigt att ansvaret i förvaltningen för det här ligger så högt upp som möjligt och då på förvaltningschefen och avdelningscheferna för respektive avdelning. Därför behöver vi se över deras roll så att de jobbar mer med verksamhetsutveckling, för om man t.ex. läser lagen där avdelningschefernas arbetsuppgift beskrivs så nämns inte ordet utveckling en enda gång utan det är just sakkunskap som är i centrum. Det här behöver vi se över för att skapa förutsättningar för utveckling.

Att effektivisera och modernisera är ett gigantiskt arbete för det handlar lika mycket om att ändra arbetskulturen och det är i förvaltningen vi måste börja det arbetet. För det kommer också att sprida sig till underliggande myndigheter, till hela samhället för den delen.

Över till något helt annat, men minst lika intressant i meddelandet - koldioxidutsläpp. De har minskat med 26 % sen 2005 till 2020 och vårt mål är att de ska sänkas med ytterligare 54 % jämfört med då, om vi ska lyckas måste vi öka takten.

Sen har Åland med sina utsläpp inte så stor inverkan i det stora hela men vi ska förstås göra vad vi kan, vilket är rätt mycket. Vi har nämligen flest soltimmar i Norden, mycket vind och är mitt i Östersjön. Därför finns det stort intresse att bygga både sol- och vindparker på Åland för att exportera el till övriga Norden. Det har också stora positiva kringeffekter för Ålands ekonomi, sysselsättning, utbildningen och samhällsutveckling. I stort sett skulle de flesta målen i utvecklings- och hållbarhetsagendan gynnas om det här förverkligas. Därför vill Centern understryka vikten av att fortsätta prioritera den här frågan högt vilket jag vet att landskapsregeringen gör.

För att lyckas med det här och hela frågan om utsläpp måste vi jobba på nya och snabbare sätt, vilket knyter an till det jag inledde anförandet med. Det finns mycket mer man kan säga om meddelandet, men jag tror jag sätter stopp och lyssnar in vad alla andra tänker säga.

Talman! Med glädje kände jag igen mycket av det jag anförde under budgetdebatten. Det är inte så förvånande för jag och ledamot Josefsson brukar vara överens i de här frågorna när det gäller digitaliserings- och utvecklingsfokus. Jag tycker att det är bra att ledamoten Josefsson lyfte frågan om effektivisering. Alltså utan effektivisering ingen utveckling, det tror jag att vi alla måste inse och att också utveckling är effektivisering, de två hör ihop. Säger man att ingenting ska effektiveras då säger man också att ingenting ska utvecklas, och det gjorde ledamoten i sitt anförande mycket begripligt.

Men det kräver ju också en modern typ av ledarskap med trygga arbetsmiljöer där man tillåts göra fel. Där tror jag att vi också på politisk nivå har en del att jobba med.

Jag instämmer till fullo med ledamot Zetterman. Det handlar mycket om ledarskap i den här frågan och just att tillåta att göra fel. Det var det jag menade med att ändra en hel arbetskultur. Framförallt i politiken så det värsta man kan göra är att göra fel eller att säga något dumt, man bestraffas direkt. Jag tror också att det smittar av sig på förvaltningen, för det är oftast också deras arbete man kritiserar och inte bara den som står här i talarstolen, för den presenterar ju faktiskt ett arbete som också tjänstemännen har gjort. Därför utreder man väldigt gärna in i minsta detalj innan man gör något så att inget fel kan begås. Men då är det oftast för sent.

Talman! Missförstå mig inte nu, vi har en förvaltning som jobbar efter lagstiftning och man ska göra rätt. Men vi har ju också proportionalitetsprincipen som säger att man ska avväga hur mycket arbete man gör för varje enskilt ärende. Men framförallt så tror jag att vi inom offentlig förvaltning behöver bli betydligt bättre på att fundera på vilka saker som är rätt att göra alls, vilka saker ska vi göra och vilka saker ska vi göra mindre av än att ha bara fokus på att allt ska vara rätt hela tiden. Men att våga ta ut svängarna, att våga tänja gränserna på vad som är rätt kräver en enorm kunskap. Här är det ju liksom viktigt att ständigt komma ihåg utvecklingen av humankapitalet i förvaltningen. För har man ganska begränsade kunskaper inom ett område, då måste man förhålla sig rigid, för de facto är det lagstadgad verksamhet. Att våga vidga vyerna på hur man kan sköta en sak, det kräver också en gedigen kunskapsbas.

Ett problem som jag ser är att det egentligen är väldigt få, om ens någon, som jobbar så mycket med utvecklingsfrågor i förvaltningen. Som sagt, ansvaret borde ligga högt upp, men de är enligt tradition sakkunniga. Så har det ofta varit att chefen är den sakkunniga. Men i dagens läge så det som chefer prioriterar och fokuserar på är just verksamhetsutveckling. De är nästan som coacher och försöker få med sig hela avdelningar och hela team att jobba i en riktning och tvärsektoriellt också.

Det var intressant på Agil Island nu i år här på Åland, det var en talare som lyfte att man ska varje år fundera vad man ska börja med, vad man ska sluta med och vad man ska fortsätta med.

Tack, talman! Jag kan understöda mycket av resonemanget som Josefsson förde. Ett problem är ju dock att det finns en kontrast mellan ett långsiktigt utvecklingsarbete som kräver sin tid och som kräver sitt strategiska tänk och sitt strategiska arbete, det finns en kontrast mellan det och det som händer varje dag. Det är ad hoc lösningar, man måste släcka bränder och man måste fokusera på vardagens politiska, ibland, trivialiteter. Då kan jag tänka mig att om du arbetar som tjänsteman så är du satt att arbeta på ett strategiskt sätt men du får inte riktigt öra av dem som är högst upp i den här karotten, det vill säga den politiska landskapsregeringen. Då kan ju det arbetet kännas ganska bortkastat. Har ledamoten Josefsson några tankar kring hur man kan få ett starkare strategiskt utvecklingsarbete också från den politiska regeringens sida?

Jag tror ju mycket på att visualisera och visa vart man ska helt enkelt, att måla upp visioner och försöka vara så tydlig som möjligt att man inte bara säger att vi ska ha ett hållbart Åland. Man behöver förklara hur man kommer dit och varför arbetet är viktigt som man gör. Då blir det också mer tydligt att man jobbar konkret för att man vill se resultat. Det är jätte lätt att snöa in sig på fina dokument som kanske mest blir i bokhyllan. Men jag tror mycket på att man behöver visualisera vart man ska och det tycker jag att bärkraftsagendan gör bra också, men man kanske borde steppa upp det helt enkelt.

Tack, talman! Det är ju så att många unga människor, som Josefsson nämnde, så vill ju arbeta med någonting som känns relevant och som känns givande. Då är det ju ofta strategiskt arbete och hur man ska förändra samhället till det bättre, det är det som lockar folk till att vilja jobba. Då är det väldigt viktigt att man inte möts av den attityden "att det där är ju bara någon hyllvärmare, det leder nog ingenvart och det är inte konkret osv." Där har vi politiker ett ansvar.

Annars vill jag ge ett understöd till det som är ansatsen hos ledamot Josefsson. Det är att landskapsregeringen måste ju vara en attraktiv arbetsplats där man visar att man tar ansvar för klimat, miljö och att det är flexibilitet i hur man arbetar och sådant för att man ska locka den kompetens som behövs. Där tycker jag att Josefsson ska fortsätta sitt påtryckningsarbete.

Jag noterade att kollegan Josefsson sade att personalen ser sitt jobb som meningsfullt och det finns ju likadana skrivningar i meddelandet. Jag blev lite förvånad när jag läste de skrivningarna, för vi vet ju alla att den undersökning som gjordes visar att inte ens var nionde anställd inom förvaltningen skulle rekommendera sin arbetsplats. Jag får inte detta riktigt att gå ihop med verkligheten.

Sen sade också Josefsson att det finns många planer och mål. Det är sant och det finns också många rapporter kan man säga. Det finns en rapport om strukturella hinder, som jag ska återkomma till, som pekar på kommunstrukturen, som pekar på det privata ägandet och som pekar på att strandskydd till exempel borde införas. Står Centern verkligen bakom den typen av tankar som kommer fram i de rapporterna?

Jag börjar från början i ledamot Erikssons replik. Som sagt, jag personligen tycker att det här jobbet är meningsfullt, men jag vet inte heller om jag kan rekommendera det alla gånger. Jag försöker däremot göra det bättre, så det är nog samma princip där. Det man jobbar för är meningsfullt, hur man jobbar kanske inte alltid är något att rekommendera, men man försöker göra det bättre.

Till sist så den nämnda rapporten som Eriksson nämnde, nej, Centern stöder inte delar av den. Jag gissar på att ledamot Eriksson kommer att lyfta det i sitt anförande så att vi kan ta mer detaljfrågor då.

Visst, Josefsson, är det ju så att ibland har man en bra dag på jobbet och ibland har man en dålig dag på jobbet. Men den här undersökningen visar ju ganska tydligt ändå att det finns ett ganska stort missnöje och det tror jag att man behöver ta på allvar istället för att skriva någonting annat.

Den här rapporten heter "Strukturella hinder för uppnåendet av målet i utvecklings- och hållbarhetsagendan" det vill säga får man inte bort de här hindren så kommer man inte någonstans när det gäller de här målen. Så det borde vara ett tungt argument. Josefsson sade att vissa delar stöder man inte. Vilka delar i den här rapporten stöder man från Centerns sida?

Tak för frågan ledamot Eriksson. Nu minns jag faktiskt inte i detalj vad utredningen tar upp. Jag ville inte säga att vi inte alls stöder den, för jag tror nog att vi stöder någon mening i den. Den här rapporten tar ju som sagt upp väldigt mycket, så därav sade jag så. Men rapport är en rapport och den här rapporten väcker också frågor även om man inte stöder dem, så jag ser ingen fara i det heller.

Tack, herr talman! Tack ledamot Josefsson för det anförandet. Det var mycket intressant och bra tankegångar, speciellt kring personalarbetet som görs innanför väggarna här.

En sak som kom fram under gårdagens seminarium i lagtinget om agendan var just kring stödsystem och stöd som verktyg och instrument för att kunna uppnå de praktiska målen i agendan. Vi har inte skatteinstrumentet på samma sätt som andra parlament och regeringar har som stöd. Vi här i lagtinget hanterar just stöd och det har funnits mycket kritik gentemot hur man fördelar stöd. Frågan är hur man ska hantera det här stödinstrument i framtiden. Är det ett sätt att göra det nu bra? Blir det för mycket politiskt färgning? Vi har också sett att det i vissa fall kan knuffa på inflationen när man stöder på fel sätt. Hur tror Josefsson att vi kan gå vidare med den här frågan?

Tack för en väldigt bra fråga ledamot Påvals. Den är väldigt relevant och viktig att diskutera. Vi har gett många stöd just i linje med omställningsfrågan. Men det är exakt som ledamot Påvals lyfte, stöd kan också ställa till det och också vara orättvisa. Det är svårt att utforma stöd och stöd som inte heller blir för byråkratiska. Jag har inget bra svar än att vi borde se över hur vi jobbar med stöd, för det är exakt som ledamot Påvals sade, det är ett av vårt största verktyg till att få en förändring. Men jag tror att vi behöver jobba mycket för att förenkla stöden. Men som sagt, det är svårt att ha bra stöd men att de ändå inte är alltför byråkratiska.

Tack, herr talman! Ja, just därför att det är ett viktigt instrument så tycker jag också att det är synd att det ofta blir väldigt politiskt färgat för hur man hanterar stöd beroende på vilken regeringen som sitter och vilka färger man har. Jag tror att det skulle behövas ett mer heltäckande system och struktur för hur vi fördelar stöd och använder stöd på samma sätt som andra regeringar använder skatteinstrument för att styra beteende mera långsiktigt. Under corona såg vi ju att det delades ut ganska mycket olika typer av stöd, så klart med all rätt för man behövde få stöd. Men nu behöver vi få se de långsiktiga effekterna och sen också kunna backa och snabbt ganska agilt ändra om det instrumentet när vi märker att det slår över så att säga. Solcellsstödet, enligt min mening, var ett sådant som lite slog över. Det blev en marknad som blev överhettad och som vi ändå skulle pressa på med stöd. Och visst, det är en väg man vill gå kanske politiskt, men samtidigt behöver vi få något sorts större och långsiktigare styrning på det här instrumentet. (… taltiden slut).

Jag håller mycket med vad ledamot Påvals lyfte. Som sagt, i de här frågorna är långsiktighet a och o. Jag tycker kanske inte att våra stödmodeller är dåliga nödvändigtvis eller att de inte funkar särskilt bra, utan framförallt under corona så var man ju väldigt agil och stödde där det behövdes stödas. Då hade man ju den principen också att stöda hellre lite för mycket än för lite. Det var ju också en balans just gällande till exempel solcellsstödet. Det svårt också att hänga med i dagens snabbt föränderliga värld. Det är återigen långsiktigheten, men man måste ändå ha flexibilitet. Jag upplever ändå att vi har ganska bra balans gällande stöd.

Talman! Först lite allmän politiskt och sedan en diskussion om meddelandet. Industrialiseringen på det sätt som den är genomfördes, och också tyvärr fortsatt genomförs till stora delar i dag med fossila bränslen och kraftigt utnyttjande av arbetskraft, måste bli en parentes i mänsklighetens historia, på samma sätt som vi idag ser på den historiska skillnaden mellan medeltiden och upplysningen. Det innebär att det krävs nya sätt att se på samhället, på världen och nya sätt att sköta det samma. Precis som man en gång i tiden förstod att jorden inte är platt måste vi nu inse att vår mänskliga framfart påverkar miljön och klimatet i mycket negativ inriktning, men också inse att vi behöver ta ansvar och reda upp det vi har ställt till med.

Precis som man under upplysningen insåg att man behövde göra stora systemändringar så behöver vi göra det också nu. Vi övergick från ett kyrkostyrt samhälle i ofrihet till slutligen den liberala demokratins världsbild som anger att människan ska vara fri, att människan i grunden är förnuftig och har ett högt värderande av kunskap. Vi lever nu i någon form av ny tid av upplysning där naturvetarna kämpar för att skapa folkbildning om klimatförändringar och biologisk mångfald, där humanitära organisationer strävar efter att lära oss hur våra konsumtionsmönster här påverkar världens barn. I sektor efter sektor underströks vikten av just systemändring. Vi måste tillhöra de som bejakar kunskap, som tänker i utvecklingsbanor och som strävar efter ett samhälle där alla kan bidra. Därför blev jag faktiskt lite sorgsen här som en parentes av replikskiftet mellan ledamoten Josefson och Eriksson från Centern och Ålands Framtid när man sade att man inte stöder en kunskapsrapport. Så den som har varit på presentationen och läst den här rapporten inser snabbt att man där har frågat sakkunniga: Vad ser ni för strukturella hinder? Man hade inga lösningsförslag i den. Men tänk att det är så känsligt att prata om äganderätten, om kommungränser och för att man påpekar att det finns problem och det skapar hinder, så ska man inte ta till sig en kunskapsrapport. Ingenstans i rapporten föreslog man att kommungränserna ska utraderas eller detsamma med äganderätten. Men bara sade att det utgör ett strukturellt hinder. Sen är det upp till oss politiker, vill vi ha kvar kommungränser? Vill vi ha kvar äganderätten i den form som den är idag så måste vi ju hitta vägar runt det, eller hur? Men att sitta här och säga att man inte stöder en rapport framtagen av sakkunniga, det känns inte riktigt bra.

Talman! Vi har en rusande teknologisk utveckling, precis som vi har haft ända sedan Spinning Jenny. Det här betyder att många jobb försvinner. Det ersätts med nya arbeten. Men det som har varit framträdande under hela den här utvecklingen och som är ytterst framträdande i dag är att det ställer högre krav på människor och humankapitalet. Därför behöver vi vara mycket aktiva med vår utbildningspolitik, att få människor med på tåget och att få människor att ta den plats i samhället som man är förtjänt av.

Finansministern berättade i sin inledning om hur avfallet hanterades under hans barndom. Jag konstaterar att även om inte jag känner mig så lastgammal så när jag gick i skola, så de elever som inte passade in i utbildningsmallen, de satte man på utsidan i korridoren och så fick de dåliga betyg helt enkelt, de allra flesta av dem. Det tyckte man var okej och man räknade med att man skulle få ett så kallat enkelt jobb i framtiden. Men i dag går det inte att komma in på arbetsmarknaden i princip om du saknar gymnasiebetyg och det är utvecklingen av humankapital. Men också fortbildning, det som ledamot Josefsson lyfte om digitalisering och om andra sätt att arbeta på. Det kräver ett ständigt utvecklande av humankapitalet och jag och Liberalerna säger att det är vår tids största utmaning här på Åland.

Det är också en fråga om social trygghet och en jämlikhetsfråga. Vi vet att bildning är den absolut viktigaste avgörande faktorn för att göra förändringar i de socioekonomiska bakgrunderna att kunna skapa en annan vardag än vad ens familj tidigare haft. Och utan någon form av social jämlikhet också på global nivå framförallt så kommer vi inte att nå fred, frihet eller en hållbar omställning.

Men på den andra sidan så behöver vi också se till att det finns - och det finns redan - starka affärsintressen att delta i omställningsarbetet. I dag är det en oerhört stark konkurrenskraft att vara en aktiv part i hållbarhetsarbetet. Det är en rekryteringsfråga. Jobbar man inte med miljö, jobbar man inte med klimat och jobbar man inte med social hållbarhet ja då är man mindre attraktiv för arbetstagarna. Men det finns ju också ett långsiktigt intresse för näringslivet. Det blir dyrt och det blir dyrt för alla att reda upp det som mänskligheten har ställt till med och ju längre vi låter det gå, desto dyrare kommer det att bli.

Talman! Nu lite praktiskt om själva meddelandet. Det är ett intressant meddelande och också förstås statusrapport 5 som är kopplad som bilaga till själva meddelandet. Det är bara att konstatera att mycket gott görs av alla samhällsaktörer. Men ändå är vi inte i takt. Det är stora saker som fattas inför målen 2030.

De två frågor som Liberalerna har störst oro för är klimatet och vattnet. Det första är ett internationellt åtagande, också vi har en industri, ett liv som släpper ut stora klimatutsläpp. Här behöver vi få ett tydligt ramverk för hur det här ska hanteras. Landskapsregeringen har haft ambitionen om en klimatlag där man skulle fördela ansvaret mellan olika sektorer. Nu är det lite oklart, i alla fall för oss liberaler i fall man lämnar fram den här klimatlagen eller inte. Men gör man inte det, då måste landskapsregeringen som minst återkomma med ett meddelande till lagtinget för att berätta hur vi ska förverkliga målen till 2030.

När det gäller vattnet så är det bara att konstatera att utan rent vatten så faller Åland sönder. Det finns inte en människa som vill bo på Åland i fall man ska omges av grön sörja stora delar av året och det kommer inte heller att finnas besökare som vill komma hit. Där behöver vi åtgärder och vi får nu se när vi analyserar vattenlagen huruvida Liberalerna uppfattar att den lagen är tillräcklig.

Den biologiska mångfalden är också en sådan fråga där vi behöver göra stora analyser men också fatta vad som kan anses för många som svåra beslut.

Och på tal om klimatet. Vindkraft är ju inte en del av vårt eget klimatåtagande, men en väldigt viktig sak för Åland, inte bara för att det genererar pengar utan för att det handlar om en helt ny typ av jobb; nya gröna jobb, en ny exportsportgren och en profilfråga faktiskt för Åland. Här skulle det vara intressant att införliva hela vindkraftsfrågan tydligare i hållbarhetsagendan i sig, men också synas mer i den här typen av meddelanderapporter. För det behövs för en sådan jättefråga ett strukturerat arbete och en helhet; allt mellan näring, utbildning, lagstiftning, attraktionskraft och ekonomi.

Talman! Hållbarhetsagendan är ett samhällskontrakt mellan det offentliga Åland, företagen och civilsamhället. Men vi uppfattar att vi behöver ta nästa steg. Det vitaliserar arbetet och det behövs också förtydligande strukturer för bland annat hur Ålands högsta beslutande organ, det vill säga vi ska involveras. Och också hur hållbarhetrådets beslut och ambitioner ska inkorporeras i det offentliga. Hur ska kopplingen mellan hållbarhetsrådet och till exempel lagtinget se ut? Hur ska vi ta vara på allt det goda som tas fram under de olika målansvariga, hur ska det lyftas in i budget och i lagstiftning?

En av de viktiga frågorna här för det offentliga Åland är ju tillitsfrågan, vilket också emfaseras i meddelandet. Men om vi nu har ett helt civilsamhälle, vi har ett näringsliv som arbetar för de här frågorna och människor som på sin fritid vid sidan av sina mycket viktiga jobb sitter och jobbar med de här frågorna och vi inte har beredskap att ta vid, hur ska vi då bygga tillit för arbetet mellan oss och dem som försöker komma framåt i frågan?

En helt konkret fråga kring meddelandet är strukturen där vi uppfattar att landskapsregeringen måste jobba vidare med själva styrningen. Det anges lite på olika sätt från de olika avdelningarna och byråerna. Att ta fram den här typen av meddelande är ju inte bara gammal skåpmat. Man har gjort det ganska få gånger de facto. Där behöver man titta på modellen för själva hållbarhetsmeddelandet.

Överlag så verkar det finnas mellan oss politiker, jag vet inte om det också är mellan förvaltningen och politikerna, väldigt olika uppfattningar om vad en policy är, vad ett ramverk är, vad en handlingsplan är och vad en åtgärdsplan är. Vad är ett mål, vad en åtgärd och vad är skillnaden däremellan? Det här uppfattar Liberalerna att ständigt skapar olika förväntningar och en helt onödig friktion. Uppenbart behövs också en förståelse för vad systemförändringar är och vad samhällssystem är.

Det skulle också vara intressant om lagtinget, talmanstrion, skulle åta sig att lite fundera på den långsiktiga självstyrelseutvecklingen. Vi har diskuterat vilka lagstiftningsåtgärder som behövs för att uppnå hållbarhetsagendans mål. Men det vore också intressant att analysera förhållandet mellan behörighetslistan och hållbarhetsagendan. Alltså vilka behörigheter kunde vi ta över och trycka på att få ta över för att förverkliga ett hållbart Åland? Här kan det handla om fordonsbeskattning, det kan handla om vissa utvidgningar när det gäller socialskyddssystem och lite andra frågor däremellan. Det här skulle vara ett intressant grepp på självstyrelseutvecklingen och faktiskt få till en modern och behövlig lista på behörigheter.

Till sist, talman, förutom att jag begär att ärendet bordläggs till nästa plenum, så vill jag bara understryka att vi hade en kris för några år sedan med vårt arbete med hållbarhetsagendan. Vi behöver nu materialisera, fördjupa vårt arbete och konkretisera det. Det är dags att höja ribban med ett mer strategiskt utvecklingsfokus. Tack, talman!

Tack, talman! Mycket av det som ledamoten Zetterman sade kan jag rakt upp och ner hålla med om. Det jag fastnade vid är den här inledningen där ledamoten nämnde just det här om man ska stöda fakta eller inte. Det är en skrämmande utveckling som vi har sett i främst klimatfrågan de senaste åren, att fakta ska ifrågasättas och beskyllas vara en ideologisk aspekt i stället. Vi ska komma ihåg att de första politikerna som pratade hårt om effekterna av klimatutsläppen var Lyndon B Johnson och Margaret Thatcher. I så fall har ju den frågan vandrat en ganska ideologiskt intressant vandring, om man säger så, så det kan vara värt att komma ihåg.

Det andra är strategi, att arbeta strategiskt. Jag undrar om det inte är så att orsaken till att det finns en motvilja att arbeta strategiskt ibland, är för att det är ett hot mot fix- och trixpolitik.

Till den sista delen och också till den första delen så är det ett hot mot fix- och trickspolitik. Att säga att man ska kunna välja själv politiskt vilka lagstiftningar man vill tillämpa och på vilket sätt, att man själv politisk ska kunna avgöra vad som är fakta och inte och att själv kunna avgöra när ett strategiskt arbete ska avbrytas eller inte på politiska grunder, det är ett hot mot fix- och trickspolitiken och det är ett jättebra hot.

För det finns ju en paradox, herr talman, i det som också ledamoten nämnde att det åländska hållbarhetsarbetet är en attraktionskraft för Åland. Det är ett arbete som sätter oss på den internationella kartan. Det har öppnat helt nya utrymmen för Åland att verka internationellt. Man borde ju nu efter dessa år inse att det strategiska hållbarhetsarbetet är någonting som ger Åland mer än vad det kostar. Jag håller med om att det är ett bra hot mot fix- och trickspolitiken. Jag gillar det som ledamoten nämnde om att hållbarhetsarbete är och ska införlivas tydligare och bli självstyrelsepolitik. Om första Ålandsexemplet var ett fredsexempel så borde ju självstyrelsen 2.0 vara att vi gör oss till exempel på hur man arbetar bra med hållbarhet.

Talman! Precis just så här är det och det är ju det som alltid är frågan med självstyrelsepolitiken. Kan man inte leva med den här och nu? Kan inte den vara adekvat och viktig i samtiden så förminskas självstyrelsen.

Men vilken är den största frågan i de flesta länder? Det är hållbarhetsfrågorna och den största gemensamma globala frågan är koldioxidutsläppen. Så ska vi vara relevanta självstyrelsepolitiskt, så då måste vi också föra en klimat- och hållbarhetspolitik.

Jag vill bara korrigera ledamot Zettermans uttalande om att jag och Centern inte stöder rapporten om strukturella hinder. Jag sade, eller åtminstone menade, att vi inte håller med allt som sägs i den. Och jag sade också att rapporter är bra för att väcka frågor. Vi stöder förstås att rapporten görs, sen behöver man inte hålla med om allt som sägs i dem. Jag kanske uttryckte mig klumpigt i replikskiftet med ledamot Eriksson. Men jag blev lite ställd då rapporten inte tillhör meddelandet som vi pratar om i dag. Jag försökte snabbt minnas vad den innehöll eftersom jag läste den rapporten för någon månad sedan.

Talman! Jag uppfattad, såsom jag sade i mitt anförande, att ledamoten Eriksson frågade ifall Centern faktiskt stöder rapporten och det var därifrån den diskussionen som jag diskuterade.

Tack, herr talman! Tack också till ledamoten Zetterman för ett bra anförande. Jag håller med om att de största utmaningarna är vatten, det är klimatutsläppen och det är den biologiska mångfalden. Jag ska återkomma till det i mitt anförande. Det är därför väldigt synd att vattenlagen dröjer. Om den är nu på remiss så betyder det att den kommer inte att nå lagtinget ännu den här mandatperioden, eller i alla fall inte hinna behandlas innan det är val igen.

Men Liberalerna har ju alltid försvarat fiskodlingarna. Hur ser Liberalerna idag på fiskodlingarna? Är det en hållbar näring?

Talman! Det kan konstateras att all matproduktion är förknippad med väldigt stora antingen klimat- eller miljöolägenheter på olika sätt. Också det landbaserade jordbruket har stora koldioxidutsläpp. Om vi pratar köttproduktion på global nivå så är det förknippat med stora miljöproblem. Sojaproduktionen, vegetariskt alternativ, gör att stora delar regnskog skövlas. Matproduktionen är en av de viktiga åtagandena. Liberalerna ser att fiskodling har gjort en jättestor resa från det som fanns på 80- och tidigt 90-tal och att man vidare behöver jobba med att ställa om sin produktion. Därför är det så viktigt att den här vattenlagen kommer så att det blir tydliga direktiv och tydliga regelverk som man kan förhålla sig till. Också viktigt är att (… taltiden slut).

Det var ett svar som jag förväntade mig och som jag hört många gånger och som visst har sina poänger. Absolut. Men problemet är väl att vi nu kan konstatera att vi inte klarar av att uppnå det här 1,5 graders målet, det kommer att bli ett ännu varmare jordklot och det betyder att Östersjön påverkas väldigt starkt. Nyckelarter hotas att slås ut och ekosystemen rubbas vilket gör att tillförseln av näringsämnen fortsättningsvis kommer att bli ännu känsligare för havet. Vi har väldigt mycket fiskodling som fortfarande, trots hur det var på 80- och 90- talet, fortsättningsvis släpper ut alltför mycket fosfor särskilt. Är fiskodling möjlig att bedrivas i vattnet på lång sikt?

Talman! Ska man ställa det på den spets som ledamot Gunell gör så måste vi också fråga om vi alls ska ha matproduktion på det sätt vi har i dag på Åland, eftersom de mest sköra och mest skadade vattnen är ju innanvattnen på fasta Åland som kommer från de landbaserade jordbruken bland annat men också från andra delar. Så den där tillspetsningen tycker jag att har en ganska allvarlig konsekvens för den egna matförsörjningen faktiskt.

Men det jag skulle säga i slutet på min förra replik som jag aldrig hann komma till - jag ber om ursäkt för min dåliga tidsplanering - så är att det är oerhört centralt att man nu möjliggör skarpa krav på kompensationsåtgärder. För precis som annan verksamhet kan nå netto noll, trots att man de facto släpper ut i viss mån, så måste man också inom fiskodlingssektorn, om man ska fortsätta långsiktigt, behöva vidta kompensationsåtgärder som kompenserar de utsläpp som man gör så att nettot blir noll eller i bästa fall positivt för miljön.

Talman! Jag var också väldigt förbluffad över det faktum att finansministern inte kände till ordet systemförändring i en replikväxling med ledamoten Zetterman. Är det så att man inte inser behovet av den utmaning som vi står inför? Inser man inte behovet av en aktiv klimatpolitik som är sektorsövergripande? Ja, då inser man inte heller behovet av styrmedel för att vi också ska nå de utsläppsminskningar som vi har sagt att vi ska nå genom de mål som vi har de facto. Klimatlagens syfte var ju att skapa förutsättningar för just en sådan systemomställning, där vi faktiskt också pratar om system, det vill säga det övergripande arbetet sektor för sektor för att nå dessa mål. Landskapsregeringen har inte levererat alternativ, såsom ledamoten Zetterman påpekade, till klimatlag. Är det så att man vill dissa den här klimatlagen? Då får det oss att fundera, är det så att man har insett behovet eller inte av den här systemförändringen?

Talman! Jag tyckte också att det var synd att finansministern inte kunde svara på min fråga. Jag tror att det är viktigt att förstå att de här systemförändringar inte bara handlar om klimatfrågorna, utan det handlar också om en omställning av utbildningsväsendet och hur vi ser på människor när världen förändras. Därför tycker jag att jämförelsen mellan medeltiden och upplysningen är lite spännande, dels så var det ett paradigmskifte helt och hållet hur man såg på världen. Men det blev också stora andra förändringar till exempel att var och en är okränkbar och har sitt eget mänskliga värde, att man fick allmän rösträtt, att kvinnor fick rösträtt, att man kunde börja delta på arbetsmarknaden på ett annat sätt och att man började reglera hur arbetsmarknaden såg ut slutligen. Alltså det är den typen av omvälvning jag tror att vi behöver tänka att vi är i början av nu och då krävs systemförändringar.

Talman! Det är just därför vi pratar om ordet system, det vill säga att man inte gör vissa inkrementella förändringar eller justerar någon lagparagraf här och där eller ett litet stödsystem här och där utan att man verkligen ser till vad vi har för arbetskraft i framtiden. Vad behöver vi ha för typ av lagstiftning för att styra verksamheter i rätt riktning? Vad behöver vi ha för morötter för att också stimulera den utveckling vi vill se inom alla områden? Inte bara titta på de här små instrumentella förändringar. Det är därför vi pratar om ordet system och det därför som Greta Thunberg rörelsen, "Fridays For Future" pratar om systemomställning. Det finns en orsak bakom det och det högst förvånande att landskapsregeringen inte ens förstår ordet system mot den bakgrunden.

Till det sista kan jag bara hålla med. Jag tror också att man i den här systemomställningen behöver ha en förståelse för att det inte är lätt. Jag tror också man behöver ha en förståelse för att saker och ting måste göras i rask takt nu. Tidglaset håller på att rinna ut. Men samtidigt måste man värna om att man inte får ett rejält bakslag, att man inte får en politik som går direkt emot det och som bakåtsträvar, det har vi sett i flera av världens stora länder. Det här är en delikat fråga som ingen kommer att kunna hantera perfekt och ingen kommer att kunna göra det snabbt eller enkelt.

Tack, herr talman! Tack till ledamot Zetterman för ett mycket bra anförande. Jag håller med om mycket där. Världen är föränderlig och vi med den brukar man säga. Vi pratar mycket om systemförändringar här märker jag. Jag ser hela det här dokumentet som en förändring framåt. Förändringar kan gå snabbt eller långsamt, ofta är det bra om de mognar fram och det tycker jag att hela vår förvaltning och vårt sätt att jobba visar på. Vi förändras och gör bättre budgetar och de dokument som vi presenterar, alltifrån det här meddelandet etc.

Det jag tänkte påpeka är utbildningen som ledamot Zetterman mycket förtjänstfullt nämnde. Det är nyckeln till framtiden. Jag tycker att utbildningar framkommer här ganska bra, hur man ser på utbildningar och vad man tänker framåt här i olika mål.

Till den sista delen så var det ingen kritik mot själva meddelandet i sig utan det var en poängtering av vad Liberalerna ser som viktigt vid sidan av de här stora frågorna om klimat, vatten och biologisk mångfald. Om vi ska klara av den här utvecklingen och omställningen så behöver vi ständigt jobba med humankapitalet.

Men till det förstnämnda, jo, alltså mogna långsamt och alla är med, precis som jag försökte anföra i tidigare replikskifte med ledamoten Holmström så är det viktigt å ena sidan. Å andra sidan är det så att timglaset håller på att rinna ut till den delen att det kommer att bli mycket, mycket dyrt att reda upp det här. Tar vi exemplet fiskodling som också har diskuterats i dag så det vore bättre om vattenlagen hade varit på plats för tre-fyra år sedan och man kunde ha börjat med kompensationsåtgärder då än att vi nu fortfarande väntar. Det finns inte obegränsat med tid. Det krävs handling.

Nej, det finns inte obegränsat med tid, det finns det absolut inte. Det jag menar är att ad hoc lösningar inte riktigt är lyckat alla gånger. Men det betyder inte heller att man ska gå fram med ett alltför långsamt tempo, man måste göra det i ett balanserat tempo.

Orsaken till att jag tog upp utbildning - jag förstår att det inte var någon kritik - men jag ville peka på att det finns i meddelandet här så att ingen missar det.

Talman! Det är väl det jag uppfattar från vår sida och från många av de replikskiften som finansministern också fick motta, att man saknar det här strukturerade utvecklingsarbetet, det strukturerade hållbarhetsarbetet. Det är så nu att man gör lite ad hoc grejer, man förändrar lite här och man förändrar lite där. Man vill inte ställa krav på att också skolskjutsar på landsbygden ska ha elbilar för att det kan liksom mottas med lite mindre glädje. Det behövs ett strukturerat arbete, en tydlig prioritering och ett effektivt arbete därefter och det saknar vi dessvärre.

Tack, talman! Tack ledamot Zetterman. Det var ett intressant anförande. Jag håller med om mycket. Det var mycket intressanta synpunkter, framförallt det som jag reagerade extra positivt på och som jag också tänkt mycket på är kring vindkraftfrågan. Du nämnde nya jobb, nya gröna jobb och att det behöver införlivas mer strukturerat i hållbarhetsarbetet. Det tycker jag faktiskt, för det är ett gott exempel på någonting som håller på att ske och som jag tror att folk förstår. Det skulle också skapa en stor tilltro till hållbarhetsarbetet om vi kan börja jobba praktiskt. Vilka nyttor kan till exempel havsbaserad vindkraft medföra för det åländska samhället? Det här behöver vi ju alla vara med på. Att ta med detta i hållbarhetsagendan känns helt klart naturligt.

Talman! Så där är det. Vindkraftsprojekt är inte ett isolerat projekt för något företag och att det handlar om hur mycket kommunalskatt några kommuner får och hur ska man hantera det. Det är en större fråga än så. Det är en profilfråga för Åland. Man kan också tänka sig att det i framtiden från de här pengarna fonderas medel som skulle kunna ta itu med viktiga framtidsutvecklingsfrågor. Det skulle kunna bli en motor för att kunna ställa om utbildningen i viss mån, alltså se på samarbete mellan kunskap, praktik, arbetsplatser och ekonomi. Det är en jätte god influens för hur hållbarhetsarbete kan drivas i praktiken på ett tydligt och bra sätt.

Visst är det så. Jag håller helt med. Satsningen på havsbaserad vindkraft redan nu när det handlar om planering och inför en eventuell satsning, så det betyder också kompetenstillförsel, utvecklingsmöjligheter för nya branscher och framförallt är det ett skyltfönster från Åland ut mot omvärlden och att vi vill satsa på det här. Vi vill satsa på grön energi, vi vill satsa på omställningen och i det arbetet finns ett momentum att ta till vara och det börjar nu.

Talman! Min enda farhåga och där behöver landskapsregeringen och alla som också har det kommunala beslutsfattandet ta sig en funderare, hur ska vi få det här igenom det byråkratiska maskineriet så att det inte blir så att en part som säger nej stoppar hela utvecklingen? Det tycker jag är den viktigaste frågan. Om vi ska ha kvar alla olika myndigheter som vi har i dag, så då behöver man också adressera och hantera den frågan och ta ansvar för det.

Talman! Tack ledamot Zetterman för ett intressant anförande. Det som jag fäste mig vid en liten aning var den här historiebeskrivning, att man går från medeltiden till renässansen och sedan till upplysningstiden och sen kommer vi till industrialismen. Det som är förmånen för oss är ju att vi kan se på det här, vi kan se strukturerna och hur det förändrades och det gick inte riktigt så snabbt utan det ena gick in i det andra. Att vi är inne i en omställning nu, det tror jag att blir helt klart. Jag tror också att de här systemförändringarna kommer att ske oavsett vad vi vill eller inte. Men det är klart att timglaset just nu inte är till vår fördel.

Men det som jag också tänkte säga är att ledamot Zetterman talade om bildning och liten aning (… taltiden slut).

Talman! Till ledamoten Högman får man be om ursäkt för att man hoppade över renässansen, men jag tror att min poäng ändock kom fram. Visst är det så, varenda en av de här utvecklingsskedena har ju också varit väldigt smärtsamma, åtminstone på individnivå. Ser man på dem som flyttade från landsbygden in till staden för att kunna tjäna sig några guldpengar så inte blev ju livet en dans på rosor för dem. Man behöver ta lärdom av historien. Det är därför jag också emfaserade den här sociala jämlikheten, både lokalt men framförallt globalt, för att utan det så kommer det inte att lyckas.

Nu ska jag försöka vara snabb. Bildning och utbildning är inte riktigt samma sak. Man kan få bildning genom utbildning, men man kan också få bildning på ett annat sätt. Men jag är jätteglad att man pratar om bildning. För ett tag fick man inte tala om det för det var passé.

Men sedan den andra biten, självstyrelsen, som ledamot Zetterman tog upp. Att vi skulle kunna ha en mer proaktiv strategi, det understöder jag å det varmaste. Här är det viktigt att vi alla är ense. Just nu har vi hamnat i en sådan position att vi är objekt, men vi ska vara subjekt för självstyrelsen är vårt subjekt och vårt viktigaste subjekt.

Talman! Till den första delen, och därför talade jag om fortbildning och utveckling av humankapital generellt, så jag tror inte att vi kan räkna med att vi i framtiden varje gång vi ska ha ett nytt yrke så ska vi utbilda oss från grunden till det nya yrket. Vi måste skapa lite mer flexibilitet både i utbildningssystemen, i bildningssystemen och i den fortbildning som pågår på arbetsplatser men också en generell utveckling av humankapitalet.

När det gäller självstyrelsen så tror jag att det är jätteviktigt att varje gång vi möter en riksdagsledamot från det finländska parlamentet och de frågar oss; vad ska ni ha utökade behörigheter till? Så ska det vara ett konkret svar. Det ska inte vara någonting, bara att det är vackert med självstyrelse och vi vill ha ett ökat självbestämmande, utan konkret ska vi kunna svara på det. Där tror jag att vi har en liten hemläxa att göra, så att vi alla i det här parlamentet kan (… taltiden slut).

Tack, talman! Tack ledamot Zetterman för ett innehållsrikt anförande. Jag fastnade också på vattenåtgärder och jag tycker också så klart att Åland faller sönder om vi inte har rent vatten. Hela världen faller sönder utan rent vatten. I dag har vi måttlig status på alla våra vattenförekomster runt om Åland. Vi skulle behöva få upp det till en god vattenstatus och det säger också den nya vattenlagen som är på remiss. Jag undrar bara också lite hur Liberalerna ser på fiskodlingen och en ökad lönsamhet i matproduktionen samtidigt som man når det här målet med en god vattenstatus och komplexiteten i att kunna mäta allting i de här vattenförekomsterna? Det är en stor fråga, men den är viktig.

Talman! Det är sannerligen en viktig fråga. Jag tror ju att inte kan vi hitta på allting själva. Särskilt vicetalman Sjögren har tittat mycket på SLU, lantbruksuniversitet i Sverige och deras arbete kring omställning av jordbruket. För det är ju så att all matproduktion är förknippad med bekymmer. Och inte blir det bättre för att vi slutar odla regnbåge och så tar vi regnbåge i stället från ett annat ställe som har minst eller kanske till och med ännu större utsläpp än vad vi har. Detsamma gäller spannmål, potatis och allt annat. Jag tror helt enkelt att vi måste hänga med i den forskning som finns. Vi måste se till att det finns en lagom dos piska, en lagom dos morot för att göra den nödvändiga omställningen. Jag tror att vi också måste bli betydligt tydligare mot kommunerna vad som förväntas av dem. För i dag finns det en stor ekonomisk vinning att tillåta ganska hård exploatering, men inga krav på motåtgärder.

Tack, talman! Tack ledamoten för ditt svar. Jag tyckte bara det var intressant att resonera kring de här frågorna, de är så stora och viktiga. Jag är liksom ledamoten också överens om att vi behöver ha en lokal matproduktion på Åland, vi ska inte flytta bort den härifrån. Men såklart ska vi ta vårt långsiktiga ansvar i de här frågorna. Det ska bli spännande att se var den här nya vattenlagen också landar med de kompensationsåtgärder som den innehåller.

Talman! Jag såg ett väldigt intressant inslag i går på Svenska nyheterna där man pratade om att man satt fast dikningar på gamla myrmarker och återfuktade gammal torv så att den inte längre släppte ut stora mängder koldioxid. Jag tror att det är precis just den här balansgången mellan piska och morot som vi också behöver förstärka här. Det handlar inte bara om jordbruk, det handlar inte bara om fiskodlingar. Det handlar också om vår kommunala planering. Vilka krav sätter vi på reningen av våra dagvattensystem? I fall man hårdgör stora ytor med asfalt eller annan hård beläggning, vad krävs det då för åtgärder för att ta hand om det vattnet när man ändrar vattensystemet så att de naturliga avrinningssystemen inte längre fungerar? Det måste börja kosta att förstöra.

Tack, herr talman! Jag tänker inte gå så långt tillbaka som till 1500-talet som Liberalerna gjorde, utan jag tänker kanske hålla mig till 2010-talet och börja där om det passar.

Hela arbetet som ledde till hållbarhetsagendan och till den plattform som vi tillsammans med flera regeringar har skapat så började faktiskt 2010 inför valet som hölls 2011. Alla partier gick då samman i ett gemensamt arbete som hette "Ett Åland, en planet". Där fanns en bred samsyn om att ta nya grepp kring hållbarhetsarbetet på Åland. Hållbarhetsagendan växte sedan fram under 2011 och åren därpå under social och miljöminister Carina Aaltonens ledning och gavs alltså till lagtinget 2014.

Den behandlades i finans- och näringsutskottet och där var det en väldigt livlig debatt kring motsättningarna mellan tillväxt och ekonomi å ena sidan och klimat och miljö å den andra. Det var en viktig diskussion som hölls och jag tror att det var bra att den togs redan då. Man kunde ändå hitta vägar fram framåt och uppnå enighet om agendans målsättningar.

Efter 2015 så etablerades strukturerna för hur man skulle jobba med de här frågorna från landskapsregeringen, men också engagemanget i hela samhället. Hållbarhetsrådet inrättades och man påbörjade ett målinriktat arbete med alla sektorer. Det var glädjande att det fanns ett stort engagemang i näringslivet för de här frågorna och också tredje sektorn har varit otroligt betydelsefull. Jag tycker att det är rätt att säga att man då etablerade ett samhällskontrakt där var och en utifrån sina förutsättningar och sitt arbete tog sitt ansvar och jobbade med de här frågorna, var och en för sig, men också tillsammans. Jag tycker att vi har byggt någonting bra och någonting starkt, ett fundament att arbeta vidare från. Jag tycker att man måste nämna i sammanhanget projektledaren Micke Larsson. Han har varit en avgörande person för att framgångsrikt bygga den här plattformen och på ett inbjudande sätt få alla att känna att var och en börjar där man står och så går vi tillsammans i gemensam riktning.

Jag tycker också att det här systemet är bra, att landskapsregeringen vart fjärde år kommer till lagtinget med ett meddelande så att vi kan följa med från lagtingets horisont hur det här utvecklas. Jag tänker inte närmare kritisera det meddelande som ligger framför oss nu. Jag tror inte att det är så mycket mening med det utan snarare då i hållbarhetsagendan tala om utvecklingspotential.

Jag tror att det vore viktigt, när man ser över vad förvaltningen gör, att också där införa ett ökat koncerntänkande. Hållbarhetsagendans målsättningar ska också gälla förstås de underlydande myndigheterna. Det ska gälla bolagen och förstås också de som man stöder ekonomiskt som har en avgörande roll i att hållbarhetsagendans mål uppnås, till exempel jordbruksrådgivning inom hushållningssällskapet och andra aktörer som landskapet finansierar, de ska ju förstås också arbeta i samma riktning.

Jag tycker att vi ska vara stolta över att Åland har erhållit EU-kommissionens pris för vårt arbete här. Vi har också fått mycket uppskattande ord både från nordiskt håll och från rikshåll för vårt arbete. Särskilt för den metod vi har valt och det sätt vi har kunnat engagera många aktörer både brett och aktiverande i vårt samhälle. Det har gjort, tror jag, att vi har en större öppenhet för att diskutera investeringar i vindkraft till exempel, att vi fick Långnabba till stånd efter lång kamp och att vi har kunnat skapa bolaget Flexens med landskapet som en delägare för att fortsätta att utveckla Ålands som en Smart Energy Island. Allt det är väldigt viktigt och jag tror att här har agendan varit till god hjälp.

Likaså finns det i dag en ökad förståelse för att inom Natura 2000 skydda mark och natur, gammelskog och annan känslig natur. Det här har minsann inte alltid varit en enkel kamp att ta. Man får tacka Gud för EU ibland för de har bistått i den här kampen att faktiskt se till att också Åland skyddar områden.

Att arbeta för klimat och miljö är inte lätt. Så länge man håller målen på en tillräckligt abstrakt nivå så kan alla vara eniga och sjung "Kumbaya" och gå hand i hand. Men när man kommer ned på en mer konkret verkställighetsnivå, när det börjar handla om maktkamper och rättigheter när det gäller markägande, markanvändning och när och hur mycket gödsel man ska få sprida som rinner ner i vattendragen, när det blir någon som måste försaka någonting och när det kommer till konkreta begränsningar, då blir det tufft. Väldigt tufft. Det är ändå viktigt att vi tar de kamperna och jag tror att det är viktigt att man inom hållbarhetsarbetet också identifierar de strukturella hinder som man kan identifiera och försöka angripa dem på ett nytt sätt.

Det som bekymrar mig mycket är den naturförlust vi ser med biologisk mångfald. Naturen förändras nu framför våra ögon. Vi lever i den tid när det på riktigt börjar ske förändring. Obalansen i naturen blir uppenbar och det är mera skräpfisk i stället för sik och flundra. Det är mera skarv, säl och örn än det rika fågelliv som vi har varit vana med. Att uppvärmningen av jordklotet gör havet varmare så hotar att slå ut nyckelarter som blåmusslor och blåstång och därmed förändra hela havets ekosystem.

Det är en chockerande insikt att vi bara för någon vecka sedan fick veta att vi inte kommer att uppnå att förhindra 1,5 graders målet, vilket gör att vi måste ha beredskap på att ytterligare saker kommer att ske framför våra ögon under vår egen livstid och våra barns livstid. Då måste man bereda sig på det helt enkelt. Det kommer att bli fler energikrig. Det kommer att bli vattenbrist. Det kommer att bli mera våldsamma väderleksförhållanden, högre vattennivåer i havet och flyktingströmmar. Det kommer att ha konsekvenser på ekonomin i våra länder och i andra länder.

Socialdemokraterna har ju i samband med budgeten föreslagit en beredskapsstrategi för att hantera de fenomen som kommer i klimatförändringarnas spår. Jag tror att det är viktigt att vi förbereder oss för nya situationer. Jag tror att vi måste jobba fortare, mera långsiktigt och med högre prioritering.

Politiken inom det här området ska ledas genom lagstiftning. Det är vår roll som folkvalda. Vi måste lära oss mer. Det här är en kunskapsfråga. Från början ända sen hållbarhetsagendan antogs så sade man att hållbarhetsfrågor är utbildningsfrågor och ingen av oss är fullärd, men vissa grundläggande saker behöver vi alla kunna. Känner man att man inte hänger med här så måste man sätta sig på skolbänken. Det gäller både lagtingsledamöter och ministrar och andra som jobbar med de här frågorna. Vi får vara ödmjuka och konstatera att det här handlar om att lära sig hela tiden.

Jag tycker, när man gör nästa meddelande kring det här, att man ska placera in Åland i en kontext av tid och rum och också identifiera vår roll. Vad är det vi ska jobba med? Vi ska, enligt landskapsregeringens nya målsättningar, redan 2030 var koldioxidneutrala. Det är ju ett enormt åtagande. Man är lite nyfiken på hur ni har tänkt att det ska uppnås? Jag är glad för att man antar nya mål. Väldigt glad. Men hur gör man? Det är liksom enkelt att säga, men ganska svårt att göra.

Så färdplaner, konkreta färdplaner och åtgärder inom särskilt koldioxid, växthusgasbekämpningen så måste nog tas som nästa steg. Jag tror att det skulle vara väldigt bra om man också kunde låta ålänningarna följa, på något digitalt och snillrikt sätt, hur vi minskar utsläppen inom olika sektorer för att skapa hopp om att Åland faktiskt jobbar i rätt riktning och att man ser med sina egna ögon att det blir förbättringar.

Det som jag också saknar i det här dokumentet, vilket jag i och för sig kanske inte är särskilt förvånad över för, jag hörde också här på Centerns gruppanförande att markplanering inte är särskilt angeläget. Men jag tror att vi ska försöka glömma bort den här skräcken av 1970-tals annekteringspolitik där staten kanske gick in och tog saker från markägare. Det är inte det som samhällsplanering idag handlar om. Det är någonting helt annat. Så man måste nog dra ett streck över de där gamla rädslorna och faktiskt lyfta upp den här frågan på en mer strategisk nivå. Det är nog väldigt viktigt att man tittar på lagstiftningen här. Jag tror att många kommuner i dag, som har markanvändnings- och planeringsmonopolet, skulle känna sig lättade över om man lyfte vissa strategiska planeringsfrågor till landskapsnivå. Därför att det är ju helt konkret så att varken vattenledningsrör, avloppsrör eller vägar slutar vid kommungränsen. Det här är samhällsfrågor som är angelägna och som är väldigt, väldigt viktiga att man jobbar med tillsammans.

Jag skulle vilja påminna om det otroligt fina arbetet om fysisk strukturutveckling på Åland som leddes av Bjarne Lindström för några år sedan. Här finns enormt mycket bra material som man kan använda sig av, men inte med ett ord nämns fysisk markplanering i det här dokumentet. Jag skulle vilja hävda att man inte kan uppnå hållbar utveckling på Åland utan att arbeta strategiskt med just markplanering.

Det man säger i den här rapporten är ju det också att om man inte jobbar med markplanering på ett strategiskt sätt så kommer det att sluta med att befolkningen på Åland bor i Mariehamn med omnejd, det vill säga de mest urbana delarna av Jomala. Är det inte det vi ser att också sker nu framför våra ögon?

Vi tog upp vattenfrågan och dricksvattenförsörjningen i budgetdebatten. Om vi konstaterar att inte ens stora kommuner i Sverige klarar av att lyfta de här angelägna frågorna till en samhällsnivå, så behöver inte vi på Åland heller skämmas om våra kommuner är för små för att hantera de här sakerna. Vi måste kunna säga att det är helt okej. Vi gör det här på ett annat sätt. Vi gör det tillsammans. Men landskapet har ju lagstiftningsbehörigheten och här måste man nog titta med hållbarhetsögon på vad vi kan hjälpa till med från landskapsnivå och lämna den här beröringsskräcken bakom oss som faktiskt är anno 1970 och titta mot ett smartare sätt att arbeta, då tror jag att det gynnar oss alla. Tack, herr talman!

Tack, talman! Ledamot Gunell nämnde här att hon är tacksam. Hon tackar Gud för EU. Det handlar om fredande av markområden. Då anser ledamoten att det är något positivt att Gud och EU samarbetar för att hjälpa oss att freda områden. Eller kan man kanske tycka att det skulle vara positivt om ålänningarna fick bestämma över de åländska markområden?

Det var kanske lite känslosamt att tacka någon annan. Vi får väl tacka Tyskland och Frankrike och några länder till som bestämde sig för att skapa den Europeiska unionen. Men det har de facto varit bra för Åland i många frågor när det gäller klimat och miljö att det kommer skarpa direktiv från EU därför att då är vi tvungna att agera här. Jag har varit med många år kring de här frågorna att slå vakt om Natura 2000 områden. Det är nästan alltid så att pengarna räcker just inte till då när vi kommer till det momentet. Men det finns krav på att skydda viss andel mark också på Åland och det är vi tvungna att göra med EU:s hjälp.

Tack ledamot Gunell för svaret. Jag kan ju inte undvika att se den stora diskrepansen i när Finland ber oss att göra något, då skriker vi ju rakt ut, med all rätt och hävdar vårt självbestämmande. Men när EU kommer med något, då är det nästan alltid positivt trots att deras krav ofta har betydligt större konsekvenser för den åländska befolkningen.

Till den delen kan jag ju hålla med ledamoten Egeland att inte allt som kommer från EU är bra eller allt som kommer från riket. Men det kommer ibland bra saker från EU och då får man vara glad för dem. Det kommer också goda saker från riket. Men ledamoten har rätt i att vi kunde vara lite mer nyanserade när vi bedömer olika direktiv och pålagor.

Tack, herr talman! Ledamoten brukar säga att vi har olika verklighetssyn och i mitt manus står det nog att hållbarhetsagendan kom 2013 till lagtinget, det är en detalj.

Men ni talade här om behovet av att skära ner koldioxidutsläppen. Tror ni att vi på det sättet kan påverka klimatet?

Ja, om man anser att den åländska befolkningen också är en del av mänskligheten så menar jag nog att vi kan påverka den.

Om det då finns ett samband i och för sig, det kan man diskutera. Men som vi ser det så kan vi inte, kanske inte alls, påverka klimatet och då borde det vara viktigare med klimatanpassning. Jag tänker att man fick pengar för att utveckla bevattningssystemet, har vi torrare somrar så är det bra med det. Vi tror mer på anpassning annars hamnar vi först att betala för klimatet så att säga. Och om vi inte påverkar klimatet så har vi anpassningen kvar och då betalar vi två gånger. Vad säger ni om det?

Ja, Socialdemokraterna har ju sagt att vi måste jobba med anpassning och beredskap när det gäller hur klimatförändringarna kommer att påverka livet också här. Därför har vi motionerat om det nu, samband med två budgetar, att det är en viktig sak. Men vi påverkar samhället och naturen både lokalt och globalt. Det finns inget argument för att säga att just ålänningarna ska undslippa sitt ansvar när det gäller att jobba med klimatfrågan. Även vi är både skyldiga och har ett ansvar att göra det.

Talman! Jag fortsätter på klimatspåret trots att hållbarhetsfrågorna handlar både om sociala och ekonomiska frågor. I och för sig när man pratar om klimatet, förändringar i det och åtgärder som behöver göras så är det intimt förknippat med ekonomin. Men jag delar den uppfattningen att vi behöver ha någon slags målsättning. Vi behöver tydliga riktlinjer för det är väldigt nära till 2030 och det har vi inte. Och är det så att man inte tänker komma med en klimatlag så måste man på något annat sätt redogöra för lagtinget hur man ser på minskningen av koldioxidutsläppen. Hur ser ledamoten på den frågan? Vad kunde vara ett alternativ om man inte hinner med en klimatlag?

Jag uppfattar att man måste ha en klar färdplan inom varje sektor kring hur den här minskningen ska ske. Jag förstår inte riktigt hur landskapsregeringen får ihop argumentationen. Finansminister Höglund säger att vi ska investera sen när vi har pengar. Men hur ska man då få ner de här utsläppen om man inte kan investera? Ska vi vänta tills vi får pengar eller hur ska vi klara 2030? Jag förstår inte riktigt vad man menar.

Sen är det ju också på det viset att vi har ju tagit det beslutet som jag har uppfattat. Åland ska också ta sin del även fast det är en skärv i sammanhanget, men det har vi sagt att vi ska uppfylla. Vi ska också uppfylla EU:s klimatmål. Vi är inte en del av Finland. Vi ska inrätta naturreservat. Jag har uppfattat att det finns en enighet i lagtinget, så då kan man ju inte bara låtsas om att de här åtagandena inte finns. Dessutom kommer det att bli dyrt att släppa ut koldioxid. Så miljö, klimat och ekonomi är så nära förknippade och det verkar vara lite svårt för vissa att inse.

Därför är det jätteviktigt att den här stafettpinnen när det gäller hållbarhetsmålen verkligen går från regering till regering och att det blir ett arbete som kräver kontinuitet. Jag tror att vår samtid mer än någonsin kräver det här långsiktiga angreppssättet. Det är ju ett samhällskontrakt från politiken och offentlig sektor tillsammans med det privata och tredje sektorn, men det är också viktigt att regeringen leder det här arbetet på ett trovärdigt sätt. Om vi ska kräva av andra att de ska uppnå saker så måste vi själva också göra våra åtaganden.

Talman! Ledamot Gunell talade om kommungränser. Jag har bara en reflektion kring den delen kopplat till frågan om fysisk strukturutveckling. Det verkar finnas många som anser i det här lagtinget att när det gäller att flytta över ansvar till kommunalförbund och till och med till landskapet vad gäller den riktigt människonära verksamheten inom kommunen, dvs. omsorg, socialvård, utbildning och skola, så där finns det inga hinder. Det tycker man att vore en bra sak, men att däremot samordna någon form av fysisk strukturutveckling på landskapsnivå, det är ett rött skynke. Jag tycker att det här är lite fascinerande, det som är absolut närmast människorna, det kan man lämna bort det, det som kommunerna ska vara specialister på men däremot planeringsfrågorna, det är svårt.

Ja, det grundar sig i någon slags gammalmodig uppfattning om vad samhällsplanering innebär och vad övergripande generalplanering innebär. Det upplevs fortfarande i vissa politiska läger som hotfullt eller som ett hot mot markägandet eller det privata äganderätten. Kommunen kan man ju ofta styra som man vill, men landskapet och dess lagstiftning kan man inte.

Talman! Men nog är det ju ändå märkligt, om man grundar sig på varför vi har kommuner och närdemokrati så är det för att man bäst vet hur ens egen omgivning ska hanteras och man vet vad behoven är i lokalsamhället. Det är grunden, den förstår jag och den respekterar jag. Hur man då kan komma till slutsatsen att skolan kan ett kommunalförbund ta hand om och hela socialvården för vi över till kommunalförbund och nu ska vi diskutera att föra den till landskapet. Men avloppsledningar, vattenrör och avfallshantering, det är så viktig hyperlokalpolitiskt så det måste vi hålla hos oss. Nog är det liksom en märklig slutsats.

Jag tror att det här är en utvecklingsfråga och en utbildningsfråga också. Det var därför som jag tycker att det är viktigt att vi gjorde den här rapporten "Fysisk strukturutveckling på Åland". Det är ett väldigt, väldigt bra arbete. Som sagt, Bjarne Lindström som ledde den här rapporteringen, han är värd ett bättre öde än att bli att ligga i en byrålåda. Det här är konkreta dokument som man faktiskt kan arbeta för att skapa ett mer hållbart Åland.

Tack, fru talman! Tiden har ju ibland en tendens att gå fort. De sju strategiska utvecklingsmålen i utvecklings- och hållbarhetsagendan tar sikte på 2030. Det är åtta år dit, två mandatperioder och sju års budgetar för landskapsregeringen.

När vi läser regeringens meddelande om arbetet med att förverkliga de sju strategiska utvecklingsmålen i agendan så kan vi konstatera att mycket har gjorts och mycket görs. Vi börjar inte alltid från noll när vi diskuterar hållbar utveckling på Åland och det är viktigt att komma ihåg främst när det ibland känns som att världen snurrar baklänges och utveckling vänds till tillbakagång.

Arbetet med att ställa om Åland till ett hållbart samhälle ska inte endast ligga på landskapsregeringen eller på lagtinget. Det ska inte bara ligga på näringslivet eller bara på medborgarna. Arbetet måste vara gemensamt. Därför är det positivt att utvecklings- och hållbarhetsagendan har blivit så etablerad som den är i det åländska samhället. Företag, kommuner, organisationer, landskapsregering och lagting hänvisar i dag helt naturligt till agendan i smått som i stort. Det är ett tecken på att den har blivit det samhällskontrakt som man var ute efter. Ett kontrakt som det är inte upp till någon enskild att bryta.

Utvecklings- och hållbarhetsagendan är etablerad, nätverket Bärkraft är levande och arbete pågår. Det är mycket bra. Men, fru talman, tiden går och ju mer vi närmar oss 2030 desto mer bråttom blir det. Och ju mer bråttom det blir desto skarpare brukar läget bli. Utrymmet minskar för fluffiga ord och att hänvisa till årtal längre fram i tiden, att det där gör vi sedan.

Glappet mellan de fina orden och den politiska vardagen minskar obönhörligen. Då kan man fråga sig, hur påverkas arbetet med utvecklings- och hållbarhetsagendan när läget blir skarpare? Vi vet att EU kommer att vidta åtgärder för att snabba på omställningen. Det kommer att komma olika unionslagar. Det kommer att komma krav som påverkar oss här på Åland. Vi vet att vi kommer att behöva fatta dyra och ibland obekväma beslut och dyrare ju längre vi väntar. När avståndet mellan målbeskrivningen och verkligheten minskar och när deadline närmar sig, hur kommer då politiker i lagting och regering att fungera i relation till utvecklings- och hållbarhetsagendan, dess utvecklingsmål, delmål och dess färdplaner?

I den bästa av världar kommer naturligtvis målen, delmålen och färdplanerna att spela en ännu viktigare roll under de kommande åren. Detsamma gäller nätverket Bärkraft och utvecklings- och hållbarhetsrådet. Och i den bästa av världar känner politiken ett starkt ägarskap för detta arbete. Med tanke på detta är det viktigt att vi aktivt stärker den demokratiska förankringen i arbetet med utvecklings- och hållbarhetsarbete. Vi måste undvika en situation där arbetet med agendan skjuts åt sidan mer och mer för mer kortsiktiga politiska utmaningar och vinster där enbart dagspolitiska dilemman får avgöra dagordningen.

Utvecklings- och hållbarhetsrådet är en viktig aktör i arbetet med agendan. I dagsläget utses rådet av landskapsregeringen på förslag från olika samhällsaktörer. Lantrådet är ordförande och också talmannen har en permanent plats. Men man kan verkligen fråga sig om den här politiska kopplingen är tillräcklig? Därför vore det intressant att se över om det är dags att stärka rådets ställning genom att stifta en lag om Ålands utvecklings- och hållbarhetsråd. I en sådan lag skulle rådets tillsättande, mandat och uppdrag kunna fastslås och förtydligas, likaså dess kontinuerliga förhållande till lagting och regering. I en sådan lag skulle man kunna fastslå vissa verktyg som säkrar den politiska sfärens koppling till det strategiska utvecklingsarbetet. För precis som nämndes tidigare, fru talman, så blir det mer och mer märkligt om det är så att de som arbetar hårt inom civilsamhället och kommer med goda idéer från nätverket för hållbara storföretag, man för in det i rådet och tror att lantrådet och talmannen tar vidare detta till regering och lagting, men så stannar det av. Vad händer då med tilliten?

I samband med att man stiftar en lag för Ålands utvecklings- och hållbarhetsråd kunde det också vara intressant att titta närmare på den funktion som Wales har inrättat. Där finns en kommissionär eller ombudsman för framtida generationer. Det är en person och funktion med stab som har till uppdrag att medvetandegöra och belysa hur dagens beslut i den politiska vardagen kan påverka möjligheterna för medborgarna på längre sikt. Det handlar mycket om kommunikation och medvetandegörande och opinionsbildning, men kommissionären kan också initiera utredningar och författa rapporter om det är någonting inom det offentliga som verkar gå åt fel håll med hänvisning till de långsiktiga hållbarhetsmålen.

Det finns vissa likheter mellan vårt utvecklings- och hållbarhetsråd och Wales kommissionär. Frågan är om inte vi också, i samband med att vi i så fall skulle lagstifta om rådet, även skulle stärka rådets mandat. Det vore intressant med ett råd som fungerar som framtidsombudsman.

Att agendan kopplats ihop med nätverket Bärkraft har visat sig lyckat. Det betyder att det finns olika energicentra i det här arbetet. Börjar den politiska regeringen slacka av någon anledning så dröjer det inte länge innan nätverket för hållbara storföretag hör av sig och säger "shape up". Jag har varit med om det själv som minister. Näringslivet gör helt naturliga framtidsspaningar för att säkra tillgången på produkterna som man säljer och för att veta hur marknaden kommer att se ut. Man framtidssäkrar helt enkelt verksamheten. Ganska ofta gör näringslivets analyser snabbt och ingående och det är bra att näringslivet agerar blåslampa då politiken segar, vilket den av olika anledningar har en tendens att göra.

Ett annat exempel på när nätverket verkligen fungerade var under pandemin då regeringen intensifierade dialogen med utvecklings- och hållbarhetsrådet. Där gjorde civilsamhällets representanter i rådet en stor insats i att sätta fokus på den sociala hållbarheten. Man ställde sig frågan, vilka behov uppstår nu i det åländska samhället mot bakgrund av coronakrisen? Man samlade tredje sektorn och sammanställde konkreta förslag på åtgärder både akut och med sikte på 2030. Det här var ett bra exempel på när nätverket fungerade i skarpt läge.

Dock är det som sagt viktigt att vi nu sätter mer fokus på den demokratiska och politiska förankringen i omställningsarbetet. Det får inte ses som ett elitprojekt eller "ett på sidan om projekt" eller något som vi gör när vi har lust eller tid eller märk väl som något som kommer någonstans ifrån som man inte riktigt vet. Vem har politiskt bestämt det här? Vi har inte råd med sådan osäkerhet under dessa få skälvande år som återstår till 2030. Tack, talman!

Talman! Ledamoten Röblom pratade om tilliten som jag också lyfte i Liberalernas gruppanförande. Jag skrev jag en liten pil till elit och eliten kom här på slutet. Jag tycker att den här frågan är oerhört intressant därför att den kommer att smärta det här omställningsarbetet. Det är så oerhört viktigt att dels bland de som vill, de som vågar, de som kan och de som vill gå i bräschen, att de får vara med och sätta takten. Alltså att det inte är de som vill minst som får sätta takten för det här projektet och i ärlighetens namn, lite så uppfattar jag att landskapsregeringen agerar nu. Men det får inte heller bli så att det är någon form av elit som styr hela arbetet. Det som har varit otroligt fint med nätverket Bärkraft är ju just det här tillsammansskapet och att det är bred representation. Men jag tror det är oerhört viktigt att det här arbetet revitaliseras så att man får med sig nya och att man får med sig fler.

Tack, talman! Absolut, jag helt med ledamoten Zetterman att det får inte bli ett elitprojekt, vi måste fortsätta hela tiden med förankringen ute i samhället och alla samhällets olika delar ska känna sig delaktiga. Men det får inte heller bara stanna vid att man jobbar väldigt interagerat med samhällets olika delar medan politiken sedan inte är riktigt integrerad. Jag ser en fara nu, ju närmare vi kommer deadline och målsnöret och ju hårdare beslut vi kommer att behöva fatta, att det arbete som görs inom nätverket Bärkraft inte studsar in i våra våra politiska rum som de borde göra. Det gäller för övrigt också de kommunala rummen, men just lagting och regering i första hand.

Talman! När ledamoten själv var en del av landskapsregeringen så lade ju landskapsregeringen fram en lag om kommunernas transporter. Man sade att den kommun som redan har en elbilspark och som har aviserat intresse att fortsätta med det och utvidga det, de ska ta all del av elbilstransporterna medan de andra kommunerna slipper. Det blir någonstans omvänd motor, en motor som strävar bakåt när man säger "vill ni inte vara med så okej, då ställer vi inga krav på er" och säger ni "det här arbetet vill vi göra", då kan vi symboliskt ställa lite krav så har vi gjort det. Den här typen av beslut, som faktiskt ledamoten själv har varit med och fattat, så det tror jag att skapar brist på tillit.

Tack, talman! Nej, och det var inte särskilt lyckat det där. Tack för exemplet, det värmer. Men det är så att det ska inte vara minsta gemensamma nämnare, det ska inte vara minsta motståndets lag som ska styra de strategiskt viktiga besluten när det kommer till de här frågorna. Vi kommer snart att hantera en avfallslag och kommer säkert att ha anledning att återkomma till de här frågorna. Tyvärr är det så att man har ett samhällsansvar. Man har ett ansvar som lagting och regering att fatta också obekväma beslut ibland. Och ibland blir det väl så att ringer telefonen och någon häver ur sig hur jobbigt det blir så kanske det telefonsamtalet spelar lite för stor roll i det stora hela.

Talman! Jag reagerade på ledamoten Röbloms beskrivning av årtalet 2030. Det beskrevs nästan som ett avgrundsliknande stup som ligger framför en deadline. Är det inte risk att man målar upp en väldigt negativ bild istället för att man ska tro att man ska åstadkomma någonting positivt som det ändå är? Det sker utveckling på många områden. Är det rätt sätt att hota med att år 2030 då är deadline här och då är det stora stupet framför.

Tack, talman! Man ska inte snubbla runt med alltför många sådana här årtal hit och dit, därför att det blir förvirrande. Men ett årtal som har stått ut under många år som ett årtal som betyder någonting, och dit många beräkningar görs inför, så är 2030. Jag är fortfarande positiv och hoppfull för allt arbete som vi gör med sikte på 2030. Jag hoppas att det kommer att bli ett race sen när vi närmar oss målsnöret, att vi ska nå så långt som vi kan nå och att vi ska stå där och vara nöjda med resultatet så långt i alla fall. Men det jag menar är att det kan bli en diskrepans mellan mellan de som verkligen vill "racea" för att få så mycket som möjligt när vi går över målsnöret och de som inte vill "racea" och som vill att vi ska gå långsammare fram och den svekdebatten tror jag kommer att vara ganska tuff.

Talman! Jag har ju sett det här året 2030 i olika dokument som en målsättningen, en gemensam målsättning som man lägger framför sig. Tittar man till exempel på bilindustrin så har de en målsättning att försöka fasa ut den fossila förbränningsmotorerna i fordon fram till 2030. Jag tror ju inte i min vildaste fantasi att det skulle finnas faktorer som gör att det är svårt att få tag i komponenter eller någonting annat, att de liksom ska stänga fast alla fabriksdörrar när vi kommer till 2030. Här var målsnöret tyvärr, ni hann inte över, ni hann bara nästan ända fram, men ni var inte över så ni är värdelösa. Lite den här känslan får jag ibland i de här debatterna, att det ska vara allt eller så är inget värt något.

Jag har talat med företrädare för folk som sitter i den tyska bilindustrins hållbarhetsrådsliknande funktion och det är väldigt tydligt att de ska ställa om. De ser att det är avgörande för deras framtid, de ska bort från det fossila. Det är det jag menar, för näringslivet, främst när man kommer in i de lite större bolagen, så är detta en fullständig självklarhet. Jag har i Sverige mycket kontakt med Hagel, jag har flera gånger haft kontakt med Hagainitiativet som är deras samarbetsorgan för hållbar utveckling för de större företagen. De säger att det som de vill ha från politiken så är tydliga lager, tydliga gränser, tydlig regelverk som leder utvecklingen framåt så att de vad de ska förhålla sig till. Men där är det av någon anledning så att politiken inte vill vara med och ta det ansvaret för att man är rädd för någonting.

Tack, talman! Det är ett intressant dokument detta, men det innehåller både stort och smått, alltifrån att man har installerat någon sorts knappar som man kan öppna hissar och det ena och det andra. Det är jättefint. Jag tänker fråga ledamoten åsikter och tankar. Finns det inte en risk ändå, för alla ska jobba, alla ska ha en stor eloge för att man gör sitt på tusen platser för att det ska bli bättre, men om vi fokuserar till exempel på koldioxidutsläppen. Vi vet ju vilka de största källorna är. Är det inte rätt då att fokusera kraftfullt på; det här är problemet, det här är planen för att kunna nå önskat resultat till 2030, de här pengarna måste vi därmed sätta in för att komma dit. Och om vi inte kommer dit, vad är reservplanen? Risken finns ju att vi håller på och skjuter på allt så att det blir lite flummigt (… taltiden slut).

Talman! Jag kunde själv ha sagt det som ledamot Silander sade. Det handlar ju om att strategiskt bestämma; var satsar vi, i vilken ordning för att få största och bästa synergi på mest kostnadseffektivt sätt? Jag tror att orsaken till att det finns knappar och sådant, högt och lågt och smått och stort i detta meddelande så är ju för att det finns ju ingen strategisk bearbetning av det. Man har ju bett byråerna och avdelningarna att berätta vad man arbetar med och så har det gått rakt in i det här meddelandet. I en strategisk ledning kunde man ju ha försökt berätta någonting, här är våra prioriteringar och så här arbetar vi. Så jag håller med ledamoten Silander.

Då utvecklar jag inte det här, jag är nöjd med svaret. Tack!

Tack, fru talman! Tack ledamot Röblom. Det är alltid är väldigt lätt att tänka globalt och sedan ska man också agera lokalt. Men det brukar vara den globala tanken som alltid kommer fram ganska mycket i talarstolen när Hållbart Initiativ är där uppe. Men den här verksamheten lokalt så åtminstone jag, som kanske är den lite mer aktivisten i den här församlingen, så är lite besviken. Det är ju så att vi är ju invalda här för att stifta lagar. Ålänningarna är har ju gett oss ett förtroende, det är vi som ska driva den här agendan, vi ledamöter som kanske utmärker oss lite mera på klimat- och miljöagendan. Det var ju väldigt många lagstiftningar som Hållbart Initiativ och Röblom röstade emot. Ni gick ut när det var omröstningar och ni gjorde olika saker. Hur känns det idag? Hade ni den här aktivismen? (… taltiden slut).

Talman! Jag nämnde ingenting av det som Eckerman stod och pratade om nu här i mitt anförande. När det gäller tiden, precis som ledamoten Gunell nämnde, så det var förstås lätt då att prata om en agenda som ska sikta in sig över nio mandatperioder framåt och tro att alla nöjda med det. Men orsaken till att jag och vi lyfte frågan om utvecklings- och hållbarhetsrådets status och ifall vi ska lagstifta om det och få det närmare den politiska verksamheten är ju just för att vi har åtta år kvar och vi behöver hålla ihop hela det här arbetet framöver. Det är det som är huvudpoängen.

Sen kan jag inte låta bli att nämna, i och med att Eckerman sade att vi gick ut och röstade emot, att då tog vi ju vårt politiska ansvar i de frågorna som nämndes.

Nej, det var väl snarare så att ni gick ut istället för att ta ställning. Men jag återkommer till de här frågorna i mitt eget anförande. När jag har fingret i luften ute i samhället så är det många som har en åsikt om att den här utvecklings- och hållbarhetsagendan är en fin tanke i grund och botten. Men det är väldigt mycket floskler, väldigt mycket blomsterprakt och det händer väldigt lite konkreta saker som man kan visa till exempel lagstiftningar som har gått igenom under den här mandatperioden. Man köper nu fossildrivna färjor fast man vet att man måste ställa om. Det finns så mycket konkreta saker som jag tror att folk är ganska upprörda över. Det är väl landskapsregeringen och lagtinget som borde ha taktpinnen och visa vart man är på väg, annars är det ju ingen idé att vi har en agenda om besluten vi fattar går stick i stäv med det vi har kommit överens om i det här kontraktet.

Fru talman! Den förra gången som ett sådant här meddelande lämnades till lagtinget, dvs. under mitten av förra regeringens mandatperiod så då var en av de tre-fyra punkterna som fördes fram för att stärka ett konkret arbete med agendan att regeringen skulle sätta fokus på att se över den offentliga konsumtionen och att se över upphandlingarna till exempel. Man sade också att man behöver titta på all ny lagstiftning. Håller den måttet? Det är ju sådana initiativ som har kommit för flera år sedan och jag kan bara beklaga att det arbetet inte har kommit längre än vad det har gjort. Det är därför som Hållbart Initiativ har fört fram tanken med att se över upphandlingarna nu också. Det arbetet fortsätter.

Tack fru, talman! Jag reagerade lite på det här anförandet. Ledamoten talade om att lagstifta, men som jag tolkade det så är det att ge hållbarhetsrådet mera makt. Som jag ser det så de parlamentariker som är här är ju invalda av folket och det vore att begränsa demokratin. Det är parlamentarikerna som ska ta det här ansvaret och inte ett råd som inte tillsatts genom demokratiska val. Jag vet inte hur ledamoten ser på det.

Tack, talman! Den här frågan som ministern ställer till mig är ju exempel på det som det kommer att komma mera av under de åtta kommande åren, de sju budgetarna som vi framför oss. Det spelar ingen roll vad man säger i utvecklings- och hållbarhetsrådet eller vad som står i delmålen eller vad som står i färdplanen eller det strategiska arbetet därför att det är regeringen och lagtinget som bestämmer. Jag säger inte emot att det är regeringen och lagtinget som bestämmer och så ska det vara. Orsaken till att jag tycker att det vore intressant att se över om man skulle kunna lagstifta om formeln för utvecklings- och hållbarhetsfrågor så är ju för att säkerställa att dialogen mellan utvecklings- och hållbarhetsrådet och nätverkets bärkraft. Dialogen mellan det arbetet och politikerna som fattar besluten här skulle struktureras upp och stärkas.

Tack, fru talman! Ja, det låter bra. Men samtidigt så låter det som att man vill begränsa demokratin utifrån. Jag kommer inte ifrån det. Men det kan hända att jag har missförstått.

Det skulle aldrig falla mig in, fru talman, att föreslå någonting som begränsar demokratin. Så enkelt är det.

Sen måste man komma ihåg också att långsiktiga strategier per automatik inte är att begränsa demokratin. Det är ju inte så att bara för att vi kommer överens om någonting här som ska gälla över ett antal år så har man begränsat demokratin. Vi har ju tagit en långsiktig strategi så att man måste lite hålla skillnad på de här sakerna.

Tack, fru talman! Jag håller helt med ledamoten Röblom när man pratar om att näringslivet ska agera blåslampa, vilket de sannerligen gör i de här frågorna. Hållbarhet är en viktig fråga inom näringslivet allmänt både globalt men också lokalt. Varför det? Jo, det handlar om follow the money helt enkelt. Var sitter pengarna just nu? Ska man utvecklas idag i vilken bransch som helst så måste man ha ett hållbarhetstänk. Det är där som vi politiker ska hänga med och möjliggöra de här sakerna. Vi ska ha stora öron som politiker, men frågan är vart de ska riktas för att få bästa effekt. Man ska lyssna på omvärlden, se på omvärlden också och vad som händer och kunna följa det. Men när man också sedan av rädsla för vilka repressalier man kommer att få partipolitiskt eller från sina hemkommuner och är rädd för att ta dessa beslut, det är där som vi bromsas. Och då är den stora frågan, vad är det stora målet? Vad är planen? Hur följer vi planen? Vi har också hört företrädare för regeringen prata om att man inte tror på långsiktiga planer, man tror inte på det. Är det någonstans som det finns (… taltiden slut).

Tack, talman! Absolut för näringslivet och främst lite större företag så är det helt naturligt, det är en del av deras verksamhet. Har vi garanterat våra produkter de kommande åren, att vi får tag i det trä som behövs till dem eller att vi får stålet vi behöver till dem så är det klart att de hela tiden gör en omvärldsbevakning. Vår rederier gör ju omvärldsbevakning hela tiden. Vad behöver vi göra för att vara relevanta på marknaden framöver? När de kommer in med blåslampan eller att de vill ha tydliga regelverk så att det ska vara lika för alla om inte annat så vill de ha en tydlig kommunikation från landskapsregering och lagtinget att det här är viktigt därför att då vet de vad de har för spelregler. Om de efterlyser det så ska ju inte vi vara de som bromsar och säger nej.

Sen när det gäller det där med att leda, det är inte alltid så att man ska springa till folk och fråga; vart är ni på väg? Jag vill leda er. Man ska också leda obekvämt ibland.

Det handlar väl om att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Ledarskapet i den här frågan sitter ju faktiskt hos lagtinget och hos landskapsregeringen. Sedan är ju den viktigaste frågan, som jag tror att vi behöver beröra de här sista sju åren, det är ju faktiskt tilliten och delaktigheten. Hur kommer vi från att den här diskussionen vi nu för låter som flum flum i öronen på gemene man? Risken finns att det gör det. Men ju mer vi får igång intresset hos gemene man, ju mer vi för den här diskussionen och lyssnar också på vad folk har att säga om sakfrågan som ingår i det här, så det är ju då vi liksom kommer framåt. Omställningen sker ju först när det har skett hos medborgaren. Det kan vi också se i historien. Inte har de stora paradigmskiftena skett för att någon ovanstående har stått och slagit klubban i marken. Det handlar om att gemene man har bestämt sig för att det här är det bästa sättet att gå.

Tack, talman! Det är viktiga frågor det här. Jag är ganska övertygad om att det är viktigt med de här statusrapporterna från Bärkraft till exempel och det här meddelandet som vi diskuterar i dag och att vi hela tiden kopplar de stora diskussionerna och målsättningarna till den konkreta verkstaden och att det också görs i landskapsregeringen. Jag vet att många tjänstemän jobbar hårt för att alltid hänvisa till när man gör något så bidrar det till att uppfylla det här och det här målet. Det kan säkert förfinas och förbättras, om inte annat så tror jag att det kommer att bli på något vis mera relevant och ännu konkretare nu när vi som sagt bara har åtta år kvar till 2030.

Tack för ordet, fru talman! Det har varit en bra debatt och flera bra gruppanföranden. Årtalet 2030, allt pekar på det, vi ska ha det här klart då och fossilfria fordon ska vara borta, som ledamoten Nordberg sade och Norden ska vara helt gränsfritt 2030. Man får väl konstatera att man får vara glad att man inte är med då för det kan bli lite småstressigt där på hösten 2029 är jag rädd för, om man ska få alla mål på plats.

Det här är ett omfattande projekt som har pågått. Det finns också olika årtal på hur länge det har pågått, men det har pågått åtminstone sex år enligt det här dokumentet. Vi har haft ett otal rapporter och många möten. Jag ska ärligt säga att för ett litet parti så är det svårt att följa allt. Det blir också rätt abstrakt emellanåt. Det blir lite fluffiga ord, som Röblom uttryckte det, och det kan vara svårt att se den konkreta nyttan.

Jag ska göra en liten, liten tillbakablick. Det tillsattes en tankesmedja som jobbade år 2007 med namnet Vision 2017. Där började man med, vad är det värsta som kan hända Åland år 2017? Vad är det bästa som kan hända Åland 2017? Jag tror att man indelades i fem olika arbetsgrupper, om jag kommer ihåg rätt, helt oberoende av varandra. Jag kommer ihåg att sittande talman var med i det arbetet. Och man kom fram till exakt samma sak. Jag tror att ni kan gissa vad det var. Det värsta som skulle kunna hända för det åländska näringslivet, det åländska samhället och för den åländska miljön är om Östersjön skulle kollapsa. Det bästa som skulle kunna hända är att se till att Östersjön mår verkligt bra, att våra innervikar mår bra och att vi har vår vattenförsörjning på grej. Detta resulterade i ett slutdokument som heter "Ett grönt Åland i ett blått Östersjön". Det var den stora grejen då, men det är inte så många som kommer ihåg den mera nu är jag är rädd för.

Om man tittar lite på det här dokumentet som vi har fått från landskapsregeringen, jag tittar på t.f. miljöminister Höglund som hoppar in lite här och där nuförtiden. Det sägs under strategiska utvecklingsmål och delmål: "Ålands landskapsregerings allmänna förvaltning ska arbeta på ett eller annat sätt med samtliga strategiska sju utvecklingsmål". Jag försökte se vad detta "på ett annat sätt" betydde, men jag fick inte något riktigt svar på det. Så det är, som jag sade, lite abstrakt.

Det som sägs är ju att man har en förvaltningsövergripande IT-kompetens samlad vid en digitaliseringsenhet som leds av en IT-chef och så pekar man på det som jag sade i ett replikskifte med ledamoten Josefsson, att generellt visar de årliga personenkäterna relativt goda resultat. Jag är förvånad över den formuleringen. Man säger: "Avsikter under perioden 2023-2026 är att man ska arbeta med målet om tillit och delaktighet samt målet om välmående, speciellt rörande de anställda vid förvaltningen". Det tycker jag förstås att är bra.

Men det är också långa stycken om digitaliseringen. Digitaliseringen nämns i budgeten och den nämns absolut överallt. Så risken är ju att det ganska lätt blir en del dubbelarbete.

Det sades att det har varit många olika mål och många olika projekt och många olika rapporter. Och som jag sade i ett replikskifte tidigare, när det gäller strukturella hinder för uppnå målen i utvecklings- och hållbarhetsagendan så är det ju intressant att ta del av ett sådant dokument. Vad har vi för hinder? Vad är det för problem? Vad kan vi göra? Nyligen publicerades den här rapporten och den bygger på intervjuer med 21 anonyma nyckelpersoner med god kännedom inom respektive målområde som det står. Men man vet inte vem dessa är annat än att de utgörs av ledande tjänstemän inom förvaltningen och ledande företrädare för social- och hälsovård samt tredje sektorn. Detta gör ju att utgångspunkten för rapporten blir väldigt ensidig då brukare och de som berörs helt lämnas utanför. Så det här enögda urvalet av respondenter visar sig också i svaren i rapporten förstås. Så alla som berörs av målen kommer överhuvudtaget inte till tals utan förpassas till objekt som med skärpt lagstiftning och piska och morot ska förmås att ta ett bättre klimat- och miljöansvar.

Som grupp hängs bland annat Ålands privata markägare ut som ett stort strukturellt hinder och också antalet kommuner. Därför ställde jag den här frågan till Centerns anförande. Står faktiskt Centern bakom det här? Det blev lite svävande svar om man står bakom eller inte.

Det blir ju faktiskt så att slutsatsen är ju också att Ålands självstyrelse sätter käppar i hjulen för ett utvecklat och hållbart samhälle och det är ju helt befängt i så fall.

Ålands Framtid som värnar om självbestämmande om det så handlar om den enskilda människan, om det handlar om kommunen eller om det handlar om Åland, så har väldigt svårt att kunna stöda de här slutsatserna. Vi vill vara betydligt tydligare än vad andra partier har varit.

Det privata markägandet är absolut inget hinder, utan det bidrar ju tvärtom till att Åland har välskötta skogar, öppna landskap och en levande skärgård. Den småskaliga kommunstrukturen uppmuntrar till att invånarna värnar sin kommun och har ju faktiskt en stor sakkännedom om hur man på ett miljövänligt och hållbart sätt kan planera så att de som bor i kommunen ska ha det så bra som möjligt. Det här är ju egentligen självklarheter tycker man.

Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda har en vision att alla ska kunna blomstra i ett bärkraftigt samhälle. Det är ju någonting som låter väldigt positivt. Det vill vi alla ställa upp på. Men till alla så räknar åtminstone jag även privata markägare som sköter sin skog och ser till att vi får lokalproducerat virke utan långa miljöbelastande transporter och även jordbrukarna, mjölk- och köttproducenter som förser oss med lokalproducerad mat liksom fiskare som varsamt brukar våra vattenområden. Så vad är riktigt syftet med den här rapporten? Att Ålands förvaltning ska äga skogarna och ha offentligt anställda som sköter den eller vad är riktigt syftemålet?

Jag kommer ihåg när den årligen avsomnade Lasse Wiklöf var min kollega i Ålands landskapsregering, då for vi runt och tittade på allt som landskapet ägde; egendomar, byggnader, skogar och så vidare. Det tog inte länge innan den snabbtänkte Wiklöf kom underfund med att det där måste landskapet äga, för man såg på långt håll om det var någonting som var samhällsägt så var det inte i så väldigt bra skick, om jag uttrycker mig diplomatiskt och de fina vackra skötta markområdena och byggnader var privatägda.

Så jag frågar, hur utvecklande och hållbart är det att ensidigt ställa rigorösa miljö- och klimatkrav? Jag förstår faktiskt inte det.

Vår kommunstruktur visar också hur små samhällen kan blomstra. Det strukturella hindret för kommunerna idag är att de mindre riskerar att duka under, inte på grund av att de är för små, utan på grund av att allt fler och allt allt tyngre lagstadgade uppgifter tvingar fram kommunsammanslagningar. Jag frågar också hur hållbart det är?

Sen vill jag vilja säga till sist att man undrar lite var demokrati är när anonyma förståsigpåare lägger fram en rapport som ska ta bort de strukturella hindren. Var är demokratin? Där vill jag faktiskt ge en eloge åt nuvarande miljöminister Christian Wikström - om jag har hunnit med i alla nya titlar - som undrade också samma sak, apropå det som Röblom sade, att man skulle lagstifta om att hållbarhetsrådet skulle få en ganska tydlig roll. Det är många som har ställt sig den frågan också när man tar del av den här rapporten om strukturella hinder, var är demokratin?

När det gäller den rapporten - jag vet inte hur många som har läst den - men jag ska avrunda med ett par exempel. Under välmående så står det bland annat att "man ska samordnat jobba med i synnerhet de ungas hälsa". Det här är en jättebra sak. Ålands Framtid och flera partier har lyft upp det. Men här säger man att kommunstrukturen är en av orsakerna till att det skulle vara ett dåligt välmående och att man inte kan samordna resurserna. Det är ju inte sant. Närdemokrati är ju någonting av det absolut viktigaste om folk ska må bra. Däremot så kan överdriven miljöskrämselpropaganda faktiskt leda till att unga människor mår dåligt i stället.

När det gäller biologisk mångfald så framställs det som negativt. Här riktar jag mig speciellt till ledamoten Lasse Häggblom. Det står så här: "Det kommunala planeringsmonopolet i kombination med ett splittrat och utbrett privat markägare ska vara någonting som är ett hinder för biologisk mångfald. Respondenterna anser också att det finns brist på tvingande generella regler för hur bosättningen får planeras på Åland där avsaknaden av ett åländskt strandskydd är ett exempel." Vi har vår jordförvärvslagstiftning. Det behövs absolut inget strandskydd. Men det här är troligtvis experter som flyttat in utifrån och konstaterar att det här har man inte Åland, det här har man på andra ställen och det här är fel.

Jag ser att klockan går. Jag ska avsluta helt kort med ett exempel till som finns på sidan 22. Det sägs så här: "Det förekommer i princip inte att kommunerna planerar bostäder på egen mark, utan det är i första hand privata exploatörer som tar initiativ och hoppas på att kommunen är medgörlig." Ska du vara en attraktiv kommun i dag så måste du vara medgörlig. Det betyder att du ska inte vara omöjlig. Det är klart att man ska vara medgörlig, det är klart att man vill ha inflyttning. Resultatet av den här medgörligheten blir att man har relativt stora men väldigt perifera bostadsområden utspridda över hela Åland.

Jag ska avsluta med att ställa den frågan till lagtinget. Jag uppfattar att de flesta partier, inte bara Centern och inte bara Ålands Framtid, har sagt att hela Åland ska leva. Är det faktiskt något negativt att vi har utspridd bosättning över hela Åland? Jag kan inte förstå vad syftemålet är med den här typen av rapporter. Det finns mycket bra i det här arbetet, men vi ska akta oss för att skapa den här typen av konfliktytor som den här typen av rapporter medför. Tack!

Tack, talman! Jag brukar ju sällan ta replik för att säga åh, var bra, men nu måste jag göra det. Det är oerhört glädjande faktiskt att höra en annan politiker som reflekterade över vad det är för typ av tankegods i de här hållbarhetsagendorna. Det här är ju barnet av Agenda 2030 som är FN:s syn på hur man ska vända omvärlden till ett mer hållbart samhälle där det personliga ägandet inte står speciellt högt i kurs. Att Ålands hållbarhetsagenda går samma väg är ju inte alls konstigt. Det var också mycket bra att ledamoten lyfte fram just det här att det ska sitta anonyma människor med en helt tydlig agenda och säga att så här borde vi göra och det här är problemen.

Jag för tacka för samsynen och som jag brukar säga så är vi kanske för dåliga att de ger varandra eloge för anföranden, jag räknar nog inte att jag ska få av alla på grund av detta anförande. Jag drog mig lite för att säga det jag sade. Det finns ett TV-program där man pratar om halleluja moment och det blir lite halleluja moment när man diskuterar de här frågorna många gånger.

Men igen, jag blev verkligen bekymrad när jag såg den här rapporten och såg hur den var upplagd. Jag tror absolut inte att det är ett sätt att bidra till ett hållbart och miljövänligt samhälle framöver om de som berörs blir helt utanför och den här typen av självutnämnda experter säger hur det ska gå till.

Tack, talman! Ja, den här rapporten har ju varit positiv såtillvida att den kanske har varit en ögonöppnare för flera. Jag har ju tagit upp det här i ett ett gruppanförande för säkert två år sedan just problemet med Agenda 2030 och att det är en fördelningspolitik och att det förvånar mig oerhört att så många så kallade borgerliga ledamöter faktiskt säger att de står bakom den här typen av politik. Jag rekommenderar alla att läsa Agenda 2030 väldigt noga och se vad det är för typ av tankegods man ser och om det verkligen är det samhället som man vill sträva mot.

Som jag sade i början av mitt anförande så tror jag att det kan bli lite stressigt på hösten 2029 om man ska få allt detta på plats. Om man ska få det på plats på ett sådant här sätt där man helt klart skapar konfliktytor mot dem som berörs och dem som man ska ha med sig, så då tror jag inte att man kommer att komma någonstans. Det är nog viktigt att man tar ett lite större helhetsgrepp. Jag kunde ändå inte låta bli att peka på att här har vi ett bekymmer, när den här rapporten pekar på att här har vi strukturella hinder annars kommer vi synbarligen inte i mål med de övergripande visionerna och då blir det ju ett bekymmer förr eller senare.

Tack, talman! Tack ledamot Eriksson. Jag har tre saker. Ledamot Eriksson sade att förmodligen är det någon inflyttad som har kommit på det här. Jag tror att man kan ha en omvärldsanalys och nya idéer även fast man inte är inflyttad. Det nog bara hälsosamt att man har den omvärldsanalysen. Det är bra att vi har inflyttade som också kommer med nya idéer. Jag sätter ingen värdering i sakfrågan.

En annan sak som jag reagerade på och som jag tycker att har lyfts väldigt lite idag är ju vår kommuner. Vi kan i dag läsa i media att Kökars kommun kommer att begära likviditetsstöd och att Sottunga kommun vill fortsätta en kommunutredning. Att ha en god ekonomi som kommun är en förutsättning för att kunna ha ett omställningsarbete värt namnet. Vad är alternativet där? Ska vi fortsätta med det vi har gjort hittills, med helikopterpengar, tillfälliga stöd, extra anslag och allt vad vi håller på med? Är det detta som är lösningen långsiktigt framåt? För det känns inte hållbart.

När det gäller det första om strandskyddet så var det bra att Holmberg tog upp det. Jag erkänner, det var dumt formulerat av mig. Men jag menade att man har tagit intryck utanför Åland. Vi behöver inget strandskydd på Åland så länge vi har jordförvärvslagstiftningen klar. Sen kan den ha många andra nackdelar med, åtminstone har den en väldigt stark strandskyddande effekt.

Det jag menar med kommunstrukturen är när man målar upp den som ett största hinder för att uppnå ett hållbart samhälle, då tror jag att man är på fel. För den dag vi har tagit bort kommunstrukturen och vi har bara en kommun på Åland, som jag vet att är Holmbergs stora mål, så då tappar vi det lokala engagemanget just ute på Kökar, i Sottunga och på flera andra ställen. Jag råkar vara borgerlig, i likhet med Holmberg, och jag tror absolut stenhårt på att vi ska se till att vi har lokalbefolkning som brukar naturens resurser i stället för någon sorts kolchoser som man ibland kan få uppfattningar om (… taltiden slut).

Tack, talman! Vi får ta ett öppet hörande om det där vid tillfälle.

Men det sista jag tänker ta upp gäller just 2030. Det som Liberalerna och jag har fört fram många gånger är ju den privata äganderätten. Landskapet ska inte, kan inte och har inte heller råd - och även fast man skulle ha råd så ska man inte göra det - köpa upp mark och vatten i den grad som EU-direktivet kräver, alltså att 10 procent ska vara strikt skyddat. Här är den privata äganderätten så stor och jag är övertygad om att hos de flesta ålänningar så finns det en vilja att sköta om sin mark, sina vatten på ett sätt så att det också finns en vilja att upplåta sina marker till naturskydd. Speciellt nu när fastighetslagstiftningen går i en riktning där man slipper betala fastighetsskatt för naturskyddade områden. Där hoppas jag att landskapsregeringen för framåt att vi inte behöver läsa i tidningar om alla nya markområden som landskapet köper på sig. Det är onödigt.

Vi är helt eniga när det gäller den privata äganderätten. Jag vet inte om Holmberg har läst den här rapporten som kallas strukturella hinder. Där framstår ju den privata äganderätten som direkt farlig för den biologiska mångfalden. Jag ska absolut inte hänga ut enskilda personer här i plenum, men jag var med på ett av de större mötena där vi delades in i olika arbetsgrupper. Den som ledde den arbetsgrupp som jag var med i så sade att "det är ju helt otroligt att privata människor kan äga skogarna, de är ju allas vår egendom". Då kände jag att jag är inte riktigt med på det här. För åtminstone vår släktgård - jag må vara gammalmodig - men den är inte riktigt allas egendom. Sedan gör allemansrätten att alla kan beträda markerna, men att privata inte liksom skulle kunna äga skogarna, ja det är ju helt befängt. Det är det enda sättet om man ska ha ett bra och hållbart skogsbruk.

Tack, talman! Ledamot Eriksson pratade mycket om den här rapporten om strukturella hinder. Den hör ju faktiskt inte till vad vi pratar om idag och därav gav jag ett ganska svävande svar i ett tidigare replikskifte. Men, jag vill vara tydlig, gällande den privata äganderätten och kommunernas självbestämmande så är det något Centern alltid aktivt jobbat för och värderat högt. Där är vi överens. Men som sagt, den här rapporten hör egentligen inte till meddelandet i sig som vi diskuterar. Jag håller med mycket i de oroande tankarna som ledamot Eriksson lyfte ändå. Men som sagt, det hör inte till meddelandet.

Det är inte en formell bilaga, men enligt mitt förmenande så hör det definitivt till det här resonemanget. För det är ju tack vare den här rapporten så om vi lyder de goda råd som finns där så kommer vi att komma i mål med hållbarhetsagendan. Så nog hör det verkligen hit ledamoten Josefsson. Det finns så mycket där som enligt de synsätt vi har i Ålands Framtid - där vi vill ha en levande landsbygd, där vi vill ha ett levande jordbruk och där vi vill nyttja naturens resurser - som vi absolut inte kan ställa upp på. Det är bra att man från Centerns sida är lite tydligare, även om man kanske inte är lika tydliga som vi är ifrån Ålands Framtids sida.

Tack, talman! Inledningsvis i den här debatten så berörde vi de problem som har uppstått i främst klimatdebatten faktiskt. Forskningen ifrågasätts och man blandar forskning och åsikter. Det är när forskningen kommer med rön som man själv inte riktigt tycker om så då börjar man ifrågasätta, vad är riktigt agendan bakom den här forskningen? Är det någon konspiration här? Det finns ju politiska strömningar som slår ganska stora mynt på det runtom i världen. Donald Trump är ett exempel.

Ledamoten Eriksson rör sig farligt nära den gränsen när han benämner en studie med anonyma respondenter. När den här studien kommer fram till en åsikt som han inte kan omfatta, då ifrågasätter vem som är de här anonyma respondenterna. Han tillägger till och med att de säkert är inflyttade hit. Det är anmärkningsvärt att en sådan erfaren lagtingspolitiker uttrycker sig så tycker jag.

När det gäller forskning så finns det nog ingen forskning som är Guds ord. När jag var miljöminister från 1991 till 1995 så ett av de största bekymren vi hade så var fiskodlingens miljöpåverkan. Det ordnades en våning ner ett seminarium med de absolut främsta forskarna inom detta område i Norden. Jag tänkte att jag skulle sitta med hela dagen och skapa med all kunskap jag kunde. Men det var när den tredje forskaren kom in och började ifrågasätta allt som den första hade presenterade som jag kom underfund med att det här inte var så väldigt enkelt. Och när jag suttit hela dagen och lyssnat på forskare och experter så var jag nog kanske nästan mer förvirrad än när jag kom dit. Så en enda forskningsrapport är nog ingenting som man ska ta som Guds ord. Men man måste försöka läsa ut det bästa ur hur saker och ting.

Tack, talman! Skulle forskningen komma fram till att nu är alla forskare överens så skulle forskningen lägga ner sig själv. Det är ju det som är hela byggnationen i ett forskarsamhället, teser bryts mot varandra. Jag har ingenting emot att teser bryts mot varandra eller att man kan ifrågasätta resultaten i ett studium. Men jag vänder mig ganska kraftfullt emot det som är helt uppenbart i det här fallet att studiet inte tilltalar ledamoten Eriksson så då ifrågasätter han, vem är de anonyma respondenterna? Är de inflyttade eller de äkta ålänningar? Jag tycker det är lite unket.

Vi är flera än Röblom som har spelat teater när vi var yngre. I första repliken sade Röblom att nu börjar forskningen ifrågasättas. I den andra repliken sade han, jo men det är ju självklart för att annars skulle forskningen ta bort sig själv. Resonemanget hänger inte riktigt ihop. Det kom också en liten släng om att man kanske var Trump för att man ifrågasatte den här rapporten. Jag ifrågasatte slutsatserna. Jag ser inte kommunstrukturen och jag ser definitivt inte, till skillnaden från Hållbart Initiativ, den privata äganderätten som ett hot mot Ålands biologiska mångfald, vilket det står i den här rapporten. Det gör jag inte, utan jag ställer mig frågan, vad är syftet? Vad vill man riktigt uppnå annat än en konflikt med dem de berör?

Diskussionen avbryts och återupptas den 7 december.