Plenum den 9 juni 2021 kl. 14:30

Festplenum börjar. Närvaroregistrering. Samtliga ledamöter är närvarande. Antecknas.

Värderade konsuler, fru lantråd, vicetalmän, lagtingsledamöter och regeringsledamöter.

Bästa självstyrelsefirare och ålänningar. Idag, den 9 juni 2021, firar vi att Åland fyller nittionio år. Vad som är speciellt i år är att vi nu också inleder ett år av firande inför Ålands självstyrelses hundraårsjubileum samt att om två veckor är det hundra år sedan Nationernas Förbund avgjorde Ålands statstillhörighet.

Vi börjar firandet i kölvattnet av den pandemi som drabbat världen. Detta festplenum genomförs med restriktioner och enbart nuvarande lagtingsledamöter, vår regering, landshövding och konsuler tillåts närvara. Men tack vare teknologi kan gemene ålänning delta över länk.

Det skulle varit en självklarhet att alla tidigare medlemmar i vårt parlament och regering samt allmänheten skulle haft möjlighet att delta här i plenisalen men så är nu inte fallet. När vi firar hundra år kommer vi förhoppningsvis att tillåtas sitta här utan munskydd.

Jag kommer i detta tal att göra en tillbakablick och beröra vår demilitarisering och den neutralisering som idag utgör grundstenarna i självstyrelsens internationella status. Samtidigt lade detta grunden till hur stor frihet vi skulle få att utveckla vår självstyrelse inom republiken Finland enligt givna löften internationellt.

Representanter från de invalda politiska partigrupperna i detta lagstiftande parlament kommer tillsammans att beröra självstyrelsens utveckling under åren.

Jag anser att det är viktigt att vi en dag som denna påminns om vad våra företrädare åstadkom genom att aktivt arbeta för att säkerställa Ålands framtida lycka och välgång. Deras arbete lade grund för det vi har att utveckla.

Åland har alltid haft ett strategiskt bra läge. Det har nyttjats både inom handel och krig. Fram till 1809-år krig var Åland en del av Sverige, men föll sedan i ryska händer. Efter freden med Ryssland påbörjades uppbyggnaden av Bomarsunds fästning men hann inte färdigställas före engelska och franska kanonkulor raserade den stora anläggningen i samband med Krimkriget. I fredsslutet tillkom Ålandsservitutet 1856 vilket innebar att Åland demilitariserades och innebär att ingen militär närvaro och ingen fästning skulle få finnas här.

Innan fredsförhandlingarna inleddes erbjöds Sverige åter Åland men kung Oscar I föreslog istället en form av självstyre under England och Frankrikes beskydd. Detta lär vara ursprunget till dagens självstyrelse.

Genom Ålandsservitutet undanröjdes också det militära hotet mot Stockholm som Ålands strategiska läge innebar. Det som lättsamt brukar anges som att Ålands strategiska läge innebar att pistolen var riktad mot Svea rikets huvud.

När det ryska tsardömet vacklade under sensommaren 1917 hölls i största hemlighet en överläggning mellan företrädare för samtliga åländska kommuner vid Ålands folkhögskola. Där beslutade man unisont att man skulle begära en återförening med Sverige. Den största delen av Ålands befolkning hade också undertecknat en namninsamling för en återförening. Detta framfördes till den svenska regeringen och till kung Gustav V samt till regeringarna i Tyskland och Finland. Ålänningarna hänvisade till principen om folks rätt till självbestämmande som intogs i Nationernas förbund statuter och idag återfinns i FN stadgan.

Den svenska regeringen drev frågan om Ålands framtid med Frankrike och England. Sverige var som neutralt land inte inbjuden till fredskongressen i Paris, så man fick förlita sig på diplomater från England och Frankrike. Fransmännens ansåg till en början att Finland borde nöja sig med en förstärkt neutralisering av Åland och att Åland inte kunde nekas en folkomröstning om vilken stat man ville tillhöra.

Man lyckades inte komma fram till ett svar under konferensen, så istället beslutades att överföra frågan om forna Rysslands territorier till det som sedan skulle bli Nationernas Förbund.

Den 28 april 1919 godkändes bildandet av Nationernas Förbund av fredskongressen. Detta fastställdes i Versaillesfördraget den 10 januari 1920.

Den nybildade staten Finland fick nu bråttom att stärka sin position i förhandlingarna och presenterade 1919 ett lagförslag om självstyrelse för Åland.

I regeringens proposition till Finlands riksdag nr 73/1919 framgår följande text: Icke dess mindre har bland den svenskspråkiga befolkningen på Åland i följd av bedriven agitation yppats oro med avseende å dess framtida öde och strävanden att med främmande krafters bistånd lösgöra sig från Finland, av vars svenskspråkiga befolkning densamma utgör blott en bråkdel.

I anledning av ovan anförda omständigheter, ävensom för att utan dröjsmål avlägsna alla även i någon mån berättigade anledningar till missnöje har det befunnits nödigt att, utan att avvakta den allmänna organisationen av självförvaltning i högre grad, uppgöra ett särskilt lagförslag om mycket vidsträckt självstyrelse för Åland. Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en självständig stat”.

Finlands riksdag godkände lagen i maj 1920 men ålänningarna var vid tillfället då inte intresserade av självstyrelsen. Ålänningarnas mål var klart och tydligt: Återförening med Sverige. Detta uppfattades av Finland som förräderi och Julius Sundblom och Carl Björkman häktades och fördes till Åbo anklagade för högförräderi.

1919 lät Nationernas förbunds sekretariat genomföra en inofficiell undersökning. Med anledning av den upprättade man ett förslag till demilitarisering och neutralisering av Ålandsöarna. Neutralisering innebär att Åland måste hållas utanför krig och militära konflikter.

Ålandsfrågan var under denna tid mycket känslig bland stormakterna. Man rekommenderade en finsk-svensk överenskommelse som skulle ge Åland en internationell status.

Under våren 1920 tillsattes en juridisk expertkommitté av Nationernas förbund. Denna skulle utreda huruvida Ålandsfrågan enligt folkrättsliga principer var en intern finländsk angelägenhet eller inte. Samtidigt utredde kommittén om Ålandsservitutet från 1856 var giltig eller inte.

Slutsatsen blev att Ålandsfrågan inte var en finländsk intern angelägenhet. Man kom fram till att rådet således hade behörighet att avgöra Ålands framtid.

En resolution om sin egen behörighet att avgöra frågan antogs av Nationernas förbund och man tillsatte därefter en kommission, den s.k. Rapportörkommissionen, vars uppgift blev att föreslå en rättvis lösning. I denna kommission beslutade man att Belgien, Schweiz och USA skulle ingå.

Kommissionens beslut låg i linje med det sekretariatet hade föreslagit. Det var sist och slutligen geopolitiska överväganden som avgjorde Ålandsfrågan. Man ansåg att freden och relationerna lättast kunde bevaras genom att Ålands nationstillhörighet tillkom Finland. Därefter skulle Finland och Sverige få komma överens om ytterligare garantier för att bevara ålänningarnas svenska nationalitet. Dessa garantier skulle därefter övervakas av Nationernas förbund främst genom den klagorätt som tillkom ålänningarna.

Den 24 juni 1921 fattade Nationernas förbunds råds beslut:

1. Att suveräniteten över Ålandsöarna erkänns tillhöra Finland.

2. Likväl kan världsfreden, de framtida goda förbindelserna mellan Finland och Sverige och öarnas egen välgång och lycka icke säkras med mindre (a) särskilda ytterligare garantier ges för öbornas skydd; och med mindre (b) arrangemang vidtas för ögruppens icke-befästande och neutralisering.

3. De nya garantierna, vilka bör införas i självstyrelselagen bör särskilt avse att bevara det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i öbornas händer, att inom rimliga gränser begränsa rösträtten för nyinflyttade, samt att säkerställa utnämning av en landshövding som har befolkningens förtroende.

Därtill gavs i punkt 4 i beslutet uppdrag åt Finland och Sverige att överenskomma om detta.

Den 27 juni 1921 ingick Finland och Sverige ett avtal om Åland som går under namnet Ålandsöverenskommelsen.

Målet med detta avtal var att Sverige och Finland gemensamt skulle komma överens om garantierna för ålänningarnas svenska språk och kultur. I Ålandsöverenskommelsen fick Finland ett särskilt ansvar för att komplettera lagen om självstyrelse man hade erbjudit ålänningarna med garantier i syfte att säkra dess svenska språk, dess kultur och traditioner.

Ett exempel för Sveriges skyldigheter är att Sverige har ett ansvar att hjälpa ålänningarna bevara sitt svenska språk, bland annat genom att möjliggöra universitets- och högskoleutbildning för åländska studeranden.

Den självstyrelsestatus som vi erhöll för 100 år sedan har behållit sin starka position samtidigt som det egna legala och politiska handlingsutrymmet stagnerat på en nivå som i framtiden riskerar att urholka vår självstyrelse.

Vår självstyrelses yttre skal är mycket starkt men beträffande innehållet har vi en lång väg att vandra. Här riskerar vi att hamna efter våra nordiska självstyrelseområden som idag har större befogenheter att styra sin vardag än vad Åland har.

Det är nu viktigt att vi från åländsk sida under revisionen av en ny självstyrelselag arbetar för en lag som möjliggör ett större handlingsutrymme och som innebär en möjlighet till utveckling för ålänningarnas välgång och inte en självförvaltning.

Jag vill här uppmana alla att läsa forskningsrapporten om Den åländska autonomins framtidsförutsättningar skriven av Bjarne Lindström och Göran Lindholm. Rapporten har finansierats av Olof M. Janssons stiftelse. Olof M Jansson var själv medlem i parlamentet under flera valperioder. Denna rapport har inspirerat mig till detta tal om självstyrelsen bakgrund som är viktig att minnas för att få styrka och kraft att utveckla vår självstyrelse.

Låt oss alla gemensamt arbeta för utveckling med orden oss väl och ingen illa.

Med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt fin självstyrelsedag.

Nu vidtar festtal av lagtingsgruppernas representanter. Först centerns lagtingsgruppsordförande Jörgen Pettersson.

Ärade talman, vicetalmän och kolleger i Ålands lagting, lantråd, vicelantråd och regeringsledamöter, excellenser, mina damer och herrar, ålänningar och kära vänner.

I dag står vi ledamöter av och partier i Ålands lagting eniga. Tillsammans är vi stolta över möjligheten att representera det åländska folket i vårt parlament. Sedan starten år 1922 har självstyrelsen utvecklats, förädlats och formats av alla ålänningar som på olika sätt är med och påverkar vår gemensamma framtid. Åland har utvecklats från en insulär plats i Östersjön till ett sjudande nordiskt välfärdssamhälle som lockar till inflyttning. Ålands självstyrelse är unik och en förebild för många andra regioner när det gäller fredliga lösningar och framtidstro. Det kan vi tacka vårt egensinne för.

I dag har det gått 99 år sedan självstyrelsen tog sina första försiktiga steg, vi inleder därmed vårt firande av det första seklet. Detta har inspirerat partierna i Ålands lagting att tillsammans och gemensamt berätta historien så här långt. Vi är sju gruppledare som ger vår syn på delar av händelser och människor som format vårt samhälle.

Vi börjar med tiden innan självstyrelsen, i spåren av det brutala krig som slutade med att Ryssland besegrade Sverige och med våld tog över Finland och Åland. Året var 1809 och Åland var plötsligt ryskt istället för svenskt. Tiderna var svåra och rätt som det var stod ryska soldater på platser som tidigare varit tomma. Fast Åland gav sig verkligen inte lätt. I ett försök att slänga ut de oönskade gästerna organiserade sig 450 ålänningar så gott det gick och attackerade lika många ryssar som hade sitt högkvarter vid Kumlinge prästgård. Slaget tog bara trettio minuter och slutade med åländsk seger vilket tillfälligt hejdade den ryska belägringen. I dag hyllar vi det åländska egensinnet -Kumlingeslaget är ett tydligt bevis på hur det kan ta sig uttryck.

Tyvärr räckte detta inte till. Tsardömet Ryssland kom tillbaka med en oövervinnerlig armé och beslöt sig för att bygga en gigantisk militär anläggning på fasta Ålands östra sida. Bomarsunds fästning skulle bli starkare och mäktigare än något annat i Östersjön. Från den var avsikten att styra den geopolitiska utvecklingen hellre än följa den. De ryska planerna handlade i hög grad om makt och kontroll och Bomarsund skulle bli det väldiga rikets västligaste utpost.

Bygget av Bomarsunds fästning involverade hela Åland och satte fart på ett dittills försiktigt öliv. Med ryssarna kom den stora världen, ny kultur, flera språk, andra sedvänjor och mycket mer. Allt förändrades i denna kolossala kulturkrock mellan det väldiga Ryssland och det egensinniga Åland. Detta dramatiska 1800-tal skulle få konsekvenser långt in i framtiden, faktiskt för evigt såvitt vi vet i dag. Men först måste ytterligare ett slag hanteras.

1854 tog nämligen de ryska maktdrömmarna slut. Som en del av Krimkriget anlände den brittiska marinen och franska soldater och sprängde den ofärdiga fästningen i små bitar. Dessa ligger fortfarande kvar och nästa år ska ett nytt besökscenter hjälpa oss förstå vilken oerhörd betydelse Bomarsund och Krimkriget hade för den fortsatta åländska utvecklingen.

Vid den efterföljande freden i Paris 1856 demilitariserades Åland. Sedan dess får militär inte uppehålla sig här och landskapet får inte befästas. Innebörden i beslutet var tydligt. Åland är i strategisk mening extremt viktigt och ska därför hållas utanför beväpnade konflikter.

När Nationernas förbund år 1921 fattade beslut om Ålands statstillhörighet bestämdes också att en internationell konvention skulle upprättas. Genom denna bekräftades demilitariseringen från år 1856, och samtidigt neutraliserades Åland av tio stater som undertecknade konventionen.

I dag är vi stolta och glada över vår demilitarisering och neutralisering och vår självstyrelse har stärkt både Åland och Finland i dess dagliga strävanden mot en ännu bättre tillvaro för alla.

I Kumlinge, på Fälberget, står fortfarande en sten till minnet av det slag vars betydelse för den fortsatta utvecklingen inte kan överskattas. Tack, talman!

Herr talman, mina damer och herrar! Det har fallit på min lott att tala om de tre olika revisionerna som vi har haft hittills och den eventuellt kommande, samt ta upp flaggan, posten och frimärken. Att ge en bra bild av allt det här på fyra-fem minuter kan kännas lite vanskligt.

Men precis som talmannen sade, så Finlands regering uttalade i sin proposition från 1919 till riksdagen med förslag till den allra första självstyrelselagen, bland annat så här: "Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvudtaget är möjligt för ett landskap som mycket utgör en egen stat".

Till det målet är det fortfarande långt kvar efter snart 100 år av självstyrelse men lagen från 1921 angav ändå den självstyrelseram vi känner idag utökad genom de revisioner jag återkommer till.

Efter lite mer än 30 år, den 1 januari 1952, reviderades lagen för första gången. Då fick vi till exempel rätten till egen flagga, hembygdsrätt, näringsrätt och rätt till lotteriverksamhet. Alla på olika sätt betydelsefulla för självstyrelsens utveckling.

Vem kunde 1952 förutse vad Ålands penningautomatförening skulle tillföra den åländska kassan under 2000-talet? Det om något är ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas bara Åland har behörigheten.

Mina damer och herrar! Landstingsman Herman Matsson var den första som på allvar lyfte frågan om en egen åländsk flagga genom ett förslag i landstinget 1937. Genom den långdragna processen, där många flaggförslag lades fram, debatterades och underkändes av riksmyndigheterna, så kom man fram till omröstning den 9 december 195. Det förtjänar att nämnas att den tre vådiga blå-gul-blå flaggan, Fritiof Liewendahls skapelse som kom redan 1922, var den som förlorade i omröstningen 1953 mot den flaggskeppsmodell vi alla hedrar och använder idag.

Våra egna åländska frimärken kom 1984 och även om de inte satte Åland på världskartan så satte det åtminstone Åland på frimärkskartan ute i världen. Att det gick att få en sådan sak i mål var den inställning till Åland som dåvarande justitieminister Christoffer Taxell hade.

Den tredje och nu alltjämt rådande självstyrelselagen trädde i kraft 1993. Då fick ålänningar bland annat rätten att själva bestämma över uppgiftssidan i landskapsbudgeten utan att slaviskt behöva följa riksbudgeten och moment för moment såsom det var tidigare. Vidare övertogs radio-, tv- och postverksamheten vid den revisionen.

Av det här kan vi alltså lära oss att revisionerna 1952 och 1993 medförde konkreta och viktiga steg för att utöka det åländska självbestämmandet. Vi ska en dag som denna vara tacksamma för den kamp som våra företrädare lyckades med.

Åland har således arbetat hem flaggan, hembygdsrörelsen, näringsrätten, fri budgeteringsrätt och radio-, tv- och postverksamhet för att nämna de främsta exemplen inom de senaste revisionerna.

Sätter vi det i relation till nuvarande förslag till ny självstyrelselag, med till exempel övertagande av namn och begravningslagstiftningen, så blir det i så fall en revision utan verkligt innehåll.

Men en dag som i dag så ska vi hoppas att riksmyndigheterna ska inse att de löften som ursprungligen gavs Åland bör uppfyllas, det vill säga att vi själva kan ordna vår tillvaro så fritt som det överhuvudtaget är möjligt.

Jämförande forskning visar att vår nordiska systerautonomi, Färöarna, har en långt mer omfattande autonomi fast den är betydligt yngre än den åländska.

Avslutningsvis, speciellt när vi nu går igång med att fira Ålands 100-åriga självstyrelse så ska vi hoppas att riksmyndigheterna hjälper till så att Åland får en modern och tidsenlig självstyrelselag med ett konkret och bra innehåll även denna gång. Tack för ordet och trevlig självstyrelsedag!

Tack, herr talman! Bästa självstyrelsedagsfirare! I ett litet samhälle som Åland betyder människorna allt. Varje individ är viktig och en person kan åstadkomma stor förändring. Blickar vi bakåt ser vi många män och kvinnor som under dessa 100 år ihärdigt arbetat och skapat grunden till det Åland vi njuter av idag.

Den 9 juni hedrar vi traditionsenligt förgrundsgestalterna från återföreningens kampdagar Julius Sundblom, landstingets första talman och Carl Björkman, Ålands första lantråd. Dessa två, tillsammans med skeppsredaren Gustaf Eriksson var tongivande gestalter fram till slutet av 40-talet i det åländska samhället där politik, ekonomi och sjöfart alltid har gått hand i hand.
Besvikelsen över den misslyckade återföreningen med Sverige övergick småningom i en ny tid. Självstyrelsens tid.

Torvald Eriksson, landstingets mångåriga talman, konstaterade på 50-talet att nu lämnar vi det gamla bakom oss och väljer att utveckla självstyrelsen, se dess potential och möjligheter.

Under 60-talet fick samhällsutvecklingen draghjälp av den nya tidens sjöfart – passagerarfärjorna. Under Martin Isakssons tid som lantråd skapades en modernare förvaltning som tog fram utredningar och planering som grund för beslutsfattandet.

Folke Woivalin var en tongivande gestalt som under 70-80 talet skapade nya relationer till riket, genom ett brett kontaktnät och många uppmärksammade fisketurer med President Kekkonen. Han insåg att välstånd i en modern värld skapas i samarbete med andra. Landstingsman Evald Häggblom formulerade det så att framgång i Helsingfors når vi bara genom att vara eniga på hemmaplan. En tes som är sann än idag.

Demokratin och dynamiken i det politiska arbetet ökade betydligt på 70-talet med införandet av partier med olika ideologiska betoningar. En viktig manifestation över självstyrelsen blev invigningen av självstyrelsegården 1978.
Parlamentarism infördes i landstingsarbetet år 1988 av talman Sune Carlsson, med benäget bistånd av lagtingsdirektör Lars Ingmar Johansson.

Personpolitiken ersattes av att landskapsstyrelsen nu måste ha landstingets förtroende. Under hela 1900-talet var landstingsmännen just det, män. Några enstaka kvinnor finns med i den tidiga självstyrelsens historiebok: Fanny Sundström förstås som den enda – och färgstarka - kvinnan i det första landstinget. Fler som kan nämnas är Rauha Åkerblom, Gunhild Berglund och Ragna Sanders. Att som kvinna ställa sig till förfogande för politiska uppdrag kräver ett särskilt mod. Makten är en kostym, sällan skräddarsydd för kvinnor. De kvinnor som valts in i denna sal har varit kraftfulla, självständiga personer med huvudet på skaft.

Med kvinnornas intåg förändrades den politiska agendan; utbildning, internationalisering, kultur, miljö, sociala frågor, hälso- och sjukvård fick alltmer plats i debatterna. May Flodin och Gunnevi Nordman var de två första kvinnorna i landskapsstyrelsen. Barbro Sundback är den ledamot som varit längst invald i Ålands lagting. Hon lyfte in demilitariseringen som en av delarna i Ålands treenighet vid sidan av tillhörigheten till republiken och självstyrelsen.

Under 2000-talet har kvinnorna nått framträdande poster som lantråd, talman och ministrar. Trots det är det fortfarande en lång väg till jämställdhet.
Låt oss under jubileumsåret uppmärksamma flera personer som genom sina insatser bidragit till det framgångsrika samhälle och den starka självstyrelse som vi har idag. Allas bidrag till det gemensamma är viktiga. Dessa insatser görs inte bara i politiken utan överallt i samhället – allt från näringsliv, till vård och skola och på åker och äng. Tack, herr talman!

Det åländska näringslivet och samhället såg helt annorlunda ut för ungefär hundra år sedan. Familjerna var stora, ofta med tio barn, i vissa fall ännu fler. Det sociala systemet handlade om familjesammanhållning där alla på ett eller annat sätt fick bidra till familjens överlevnad. Det handlade i första hand om jordbruk och fiske och i viss mån om skogsbruk, och det var inte ovanligt att äldsta sonen i familjen tog över familjejordbruket när så var dags. I så gott som varje gård fanns kor, höns och hästar. Självhushållningen var långt driven. Skutseglationen med vedtransporter till Stockholm och varutransporter från Åbo var ett annat sätt att förtjäna sitt uppehälle.

Under den hundra år långa självstyrelsetiden har lantbruken blivit allt färre, men istället större och mer specialiserade.

Inom sjöfarten har driftiga entreprenörer tagit vara på möjligheterna att idka sjöfart på världshaven med stora segelfartyg, och därefter med motordrivna lastfartyg och tankers. Det som i nutid har synts mest i vår närmiljö har främst varit bil- och passagerarfärjorna samt kryssningsfartygen.

På världshaven och i främmande hamnar har man kunnat träffa på många åländska fartyg. Rederier som Gustaf Eriksson, Lundqvist, Sally, Viking, Birka, Eckerö, Godby Shipping är bara några exempel från den åländska rederinäringen. Åland har varit, och är fortfarande, en stor sjöfartsnation.

Ett värdefullt minne från just segelfartygstiden är som bekant den fyrmastade barken Pommern som ligger förtöjd nedanför världskända Ålands Sjöfartsmuséum.

Sjöfarten har haft och har fortsättningsvis stor betydelse för Åland, men under de senaste decennierna har andra sektorer såsom viss industri, samt bank och försäkring expanderat kraftigt. Dessutom ser vi idag en sprudlande entusiasm hos företag inom livsmedelssektorn där man gärna betonar vikten av att kunna leverera nyttiga närproducerade råvaror till hushållen, till skolköken och förstås till de många riktigt professionella restauranger vi ståtar med här på Åland. Och därtill för export.

Produkter som Åland har exporterat genom tiderna är ved, fisk, sockerbetor, potatischips, leksaker, äpplen, sjukvårdsutrustning, mätinstrument och mycket mer. Allt som resultat av en utvecklad specialisering inom varje område.

Vi har nog alltid insett vikten av att ha ett aktivt, utvecklingsbart och lönsamt näringsliv. Arbetsplatser skapas och kompetenser utvecklas. Skatteintäkter ger möjligheter till efterfrågad och fungerande samhällsservice.

Inom tjänstesektorn har exportintäkterna till stor del handlat om transporter över hav, och turismen roll har varit betydande. Motiven för att turista på Åland är många. Naturen, fisket, musik- och övriga kulturella evenemang, förstklassiga golfbanor, och numera även det stigande intresset för discgolf.

Idag ser vi att stora förtjänstmöjligheter finns inom digitala tjänster av olika slag, hittills speciellt inom finansbranschen. Det här är en välkommen utveckling där det finns ytterligare utvecklingspotential.

Åland ligger bra till för digitala tjänster, och det är ett område som är utvecklingsbart i praktiken hur långt som helst. Åland erbjuder den bästa av alla platser att bo och leva på, samtidigt som man utan att behöva flytta på sig åtminstone teoretiskt kan vara på jobb så gott som var som helst i världen.

Ett öppet samhälle, med smidiga gränser mellan nationerna, speciellt inom norden, men även inom EU, är en förutsättning för ett utvecklingsbart och lönsamt näringsliv. Det här har för oss alltid varit väldigt uppenbart, men insikterna har förstärkts under pandemiperioden.

Vår ambition är att det ska vara lätt att flytta till Åland och samtidigt ta sitt företag med sig. Det är egentligen bara två viktiga villkor som måste uppfyllas, nämligen att det ska finnas åländsk lokalkännedom representerad i styrelserna, och att all försäljning och annan kundinriktad service på Åland ska ske på svenska.

En stor bidragande orsak till den entusiasm, kreativitet och flexibilitet som finns inom det åländska näringslivet, trots att det alltid finns utmaningar, är att vi med självstyrelsesystemet som grund har bättre möjlighet att välja de vägar och metoder som passar det åländska samhället och näringslivet bäst.

Herr talman! Bästa åhörare. När man bor på någon av de åländska öarna och är skapligt få och isolerade, då måste man jobba tillsammans för att lösa det mesta. Kanske det är därför som vi har varit så bra på att skapa ett sjudande föreningsliv? När ålänningarna sedermera var framsynta nog att bilda PAF 1966 skapades dessutom de ekonomiska förutsättningarna för de aktiva att verkligen bli framgångsrika.

Ålänningarna har genom tiderna varit duktiga på att organisera sig. Hembygds- och ungdomsföreningar har skapat mötesplatser och gemensamma firanden. Syjuntor, marthor och jaktlag har varit, och är, en viktig del i många ålänningars sociala liv. Genom föreningar kan man möta andra med samma specialintresse som man själv har och få fördjupa sina kunskaper. Intresseföreningarna för olika samhällsgrupper är många och gör ett stort och viktigt jobb för att påvisa behovet av en inkluderande samhällsutveckling så att alla ålänningar kan blomstra.

Blomstrar gör också kulturlivet på Åland. Musik, sång och dans har alltid varit en viktig del av den åländska folksjälen och efter att musikinstitutet bildades 1978 så har Åland gett grunderna till många internationella stjärnors framgång. De åländska körerna samlar många ålänningar till övningar och gemenskap varje vecka, år ut och år in. Från Åland har också kommit mycket god litteratur vilket ofta lyfts på de populära Litteraturdagarna som Åland kunnat stoltsera med sedan 1993. Också konståland både har varit och är produktivt och många åländska alster har vi kunnat beskåda på Ålands konstmuseum som grundades 1963 på initiativ av Ålands konstförening. Teatern på Åland har innehållit allt från buskis till Shakespeare och har bjudit såväl ålänningar som gäster på skratt och gråt genom tiderna, och många är vi som delar teaterfolkets drömmar om en riktig teaterskola på Åland.

Inom ofattbart många idrottsgrenar har åländska idrottare och deras tränare visat på ett egensinne och virke lika segt som den mest vindpinade tallen i ytterskärgården vilket lett till ligaguld, finska mästare, europeiska mästare och till och världsmästare. Och förstås också många medaljer i ö-spelen - öarnas egna olympiska spel som Åland varit en del av sedan 1985. Det är mycket imponerande insatser! De åländska idrottsföreningarna är många och skapar rörelseglädje för tusentals personer.

För bästa åhörare; ett starkt förenings- kultur- och idrottsliv handlar om så mycket mer än bara medaljer, applåder, fina recensioner och utmärkelser. Det handlar om folkhälsa och vänner för livet. Det handlar om att få jobba för gemensamma mål och att utvecklas. Det handlar om att få resa, få nya influenser och nya kontaktnät. Det handlar helt enkelt om ett gott liv – och det, kära vänner, det erbjuder Åland. Kulturens, idrottens och föreningarnas smörgåsbord av aktiviteter finns dukat också för dig. Tack!

Talman! Bästa åhörare och självstyrelsedagsfirare. Jag har fått i uppdrag att tala under ämnet Åland i stora världen.

Du ska inte tro att du är någonting. Du ska inte tro att du är någonting. Det är jantelagen. Alla är ni säkert bekanta med jantelagen, som ju faktiskt kommer från en bok från 30-talet där en dansk författare beskrev staden Jante. Där skulle man inte sticka ut. Man skulle inte tro att man var någonting.

Med den här inledningen så vill jag som gruppledare för Obunden Samling peka på att här på Åland och Åland i stora världen så tycker jag att våra självstyrelseföreträdare har varit duktiga på att inte följa jantelagen. De har faktiskt trott att de är någonting. De har tyckt att Åland är någonting även i den stora världen. De har vägrat följa jantelagen och den här okuvligheten har skapat ett exempel för kommande generationer. Ett ansvar som vi ska förvalta. Vi ska hålla i minnet att Åland är någonting. Åland är ett exempel. Åland är ett samhälle, en tvistlösningsmodell som vi kan få inspiration från.

Ett sätt att beskriva Åland i den stora världen är förstås att berätta 30 procent av ålänningarna faktiskt härstammar utanför Åland. Vi har hundra nationaliteter här på holmen. Ett annat sätt att bekanta sig med ämnet är att göra en vandring här i lagtingsbyggnaden. Jag brukar säga att det är lite som när man läste Narnia böckerna och de gick in i garderoben och kom in i en helt ny värld, så är det faktiskt när man går här i lagtingsbyggnaden. All konst, alla minnesplaketter och minnesföremål visar att vi påminns att vi ålänningar har en massa historier att berätta. Vi påminns om ålänningar som har stupat för fosterlandet. Vi påminns om utländska besökare som har kommit hit för att visa vänskap och kanske för att få inspiration.

Det finns ett latinskt ordspråk som säger; "när vapnen talar så tystnar lagen". När vi går här i lagtingsbyggnaden så påminns vi också om att en viktig del av vårt samhällsskick faktiskt är baserat på demilitariseringen som ju var en följd av att ett krig.

Jag pratade inledningsvis om den danska boken, men jag vill också nämna Danmark och det danska exemplet angående Färöarna som ett exempel för Åland. Det är ett förhållningssätt som jag många gånger och många med mig har tyckt att det skulle vara fint om vi kunde få tillämpa även beträffande Åland. Det danska exemplet var viktigt till exempel när Åland och Färöarna samtidigt blev medlemmar av Nordiska rådet 1970.

"Det är för tidigt att säga någonting om det" så lär den långvarige kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha sagt i samband med ett toppmöte 1972 när han fick en fråga kring hur den franska revolutionen hade påverkat det kinesiska samhällsskicket. Franska revolutionen ägde rum 1789 och det här mötet var 1972. Vad menade han riktigt? Jag säger så här; det är för tidigt att säga någonting om den åländska självstyrelsen som nu har funnits i snart hundra år. Det är för tidigt att säga någonting om Ålands ställning i den stora världen eller exakt hur den här historien kommer att sluta. Projektet är så att säga pågående.

Bästa åhörare! Att det är för tidigt att säga någonting så är en påminnelse till oss alla att vi ska inte vara för snabba med att dra slutsatser kring den situation som just nu är pågående. Det är kanske inte det som blir definierande. Det gäller att sätta Åland i stora värden, som är mitt ämne här. Det gäller att sätta Åland i stora värden i ett längre perspektiv och inte bara försöka iaktta Åland genom den ständigt pågående direktrapportering som haglar över oss från alla håll.

Vi ska komma ihåg att Åland i stora världen eller Åland i världen är en del av Finland som är mer än en hundra år gammal stabil demokrati byggd på lag. Vi samarbetar sedan 1970 inom Nordiska rådet, sedan 1995 är vi en del av den Europeiska unionen och sedan tio år tillbaka flaggar också den åländska flaggan i Bryssel.

Utanför Åland så har vi en ganska stor mängd människor, jag skulle påstå att vi har flera ålänningar utanför Åland än på Åland. Jag brukar säga; ju längre avståndet är till hembygden, desto större växer intresset för och kärleken till hembygden. Jag tror att det är många som tänker att de en dag ska återvända och ser fram emot det, om de så är här för att fira semester eller för att på nytt slå ner bopålarna. Det spelar ingen roll.

Mot bakgrund av dessa ord avslutar jag med att konstatera att Ålands plats i stora världen är stabil och framgångsrik. Vi ÄR NÅGOT. Vi ska tro att vi är något. Jag utgår ifrån att på basen av de hundra eller nästan hundra år som har gått så tror jag att om de kommande hundra åren blir ungefär likadana så kan vi se framåt med tillförsikt. Tack!

Tack, talman! "Genom århundraden har människor på Åland tagit hand om sina medmänniskor och den omgivande naturen. Hela tiden med ambitionen att lämna över stafettpinnen till nästa generation i minst lika bra skick som den var när man tog emot den." Dessa ord inleder Utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland. En agenda som idag genomsyrar hela den åländska samhällsutvecklingen.

Det första viktiga fröet till denna agenda såddes år 2011. Då bildades gruppen “Omställning Åland” med medlemmar från alla politiska partier för att samla hållbarhetsarbetet under ett och samma tak. På gruppens förslag fattade både landskapsregeringen och lagtinget år 2014 ett, internationellt sett, unikt beslut om att Åland ska bli fullständigt hållbart senast år 2051, enligt en internationell definition.

För att nå dit behövdes en gemensamt överenskommen handlingsplan med både vision och konkreta mål. I arbetet med att ta fram denna plan deltog en mängd experter inom vitt skilda områden och många engagerade medborgare och föreningar. Tillsammans bildade de sedan Nätverket Bärkraft.ax.

År 2016 antogs Agendan. Agendans vision “Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar” målar fram en Ålandsbild där människor kan trivas och utvecklas, är sedda och accepterade, känner att de behövs och hör till i generationer framöver.
De fyra hållbarhetsprinciperna anger de vetenskapliga ramarna för vad som är hållbart och inte. Agendans sju strategiska utvecklingsmål, som beaktar FN:s globala hållbarhetsmål i Agenda 2030, mäts nu inom förvaltningens alla sektorer, införlivat med nyckeltal. Förverkligandet har gått in i en fas där planering av mål, delmål och åtgärder främst sker i budget och inom ordinarie verksamhet.

Nog har vi all anledning att vara stolta. Landskapsregeringen har - som få regeringar i världen - börjat budgetera utifrån hållbarhetsmål. Det finns även strategier, resurser och statusrapporter för den årliga utvecklingen. För allt målmedvetet “bärkraftsarbete” tilldelades Åland år 2019 EU-kommissionens hållbarhetspris i kategorin samhällen under 300 000 invånare.
Idag har tre av fyra ålänningar kännedom om agendan eller visionen.

Vi kan kalla agendan vårt samhällskontrakt. Den ger oss tydlig riktning och förverkligas genom medborgare som installerar solceller, jordbrukare som anlägger våtmarker, företag som lanserar hållbara innovationer, föreningar som bidrar till gemenskap och politiker som fattar modiga långsiktiga beslut.

Med stafettpinnen i hand, överräckt av tidigare generationer som enligt naturens villkor skapade grunden till vår välfärd, håller vi siktet fastskruvat in i framtiden.

Om det första Ålandsexemplet var en fredlig konfliktlösning, är det andra Ålandsexemplet en lösning på hållbarhetsutmaningarna. Just nu ska ett litet samhälle på 30 000 egensinniga invånare visa världen att det går att ställa om till ett helt hållbart samhälle över en generation.

Ärade talman, lantråd, excellenser, mina damer och herrar, ålänningar och kära vänner! Vi ledamöter, och våra partier, önskar nu er alla många trevliga tillfällen att tillsammans fortsätta firandet av 100-årsjubileumet vilket pågår ända fram till självstyrelsedagen den 9 juni 2022. Låt oss ta tillfället i akt och blicka framåt - 100 år- präglade av kärleken till våra medmänniskor och den planet vi alla bor på. Tack, talman!

Nästa plenum hålls den 11 juni 2021 klockan 09.30. Festplenum är avslutat.