Plenum den 31 maj 2002 kl 9.30

Ljudinspelningen saknas ännu. Vänligen återkom senare eller se ifall livesändingen ännu är aktiv.

PLENUM den 31 maj 2002 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Perämaa, ltl Dennis Jansson, ltl Strand, ltl Wickström-Johansson, ltl Britt Lundberg och ltl G-M Lindholm)

24 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Dennis Jansson, ltl Britt Lundberg och Jörgen Strand på grund av privata angelägenheter samt ltl Wickström-Johansson på grund av sjukdom. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Strands enkla frågan nr 14/2001-2002 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 3 juni. Antecknas.

 

 

Föredras ärende nr 1:

 

Av ltl Jörgen Strand jämte tio lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att lantrådet och landskapsstyrelsens ledamöter inte åtnjuter lagtingets förtroende.

 

Enligt 64d § lagtingsordningen får ärende angående misstroendeyrkande inte upptas till behandling förrän den eller de yrkandet avser beretts tillfälle att inför lagtinget avge förklaring inom tre dagar efter att ha erhållit del av yrkandet. Landskapsstyrelsens medlemmar har erhållit del av ltl Strands yrkande den 29.5. De bereds nu tillfälle att avge förklaring. Annan diskussion medges inte vid detta plenum.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Under de 14 månader som den här landskapsstyrelsen har arbetat har mycket aktivitet förekommit och mycket energi lagts ner på att utveckla det åländska samhället och att utveckla våra kontakter med omvärlden.

 

Om jag börjar med våra externa kontakter, har vi lagt ner mycket energi både på att utveckla kontakterna mot regeringen och ministerierna, gentemot EU och även västerut gentemot Sverige. Jag tror att alla som drar sig till minnes det gångna året minns senaste sommar, augusti månad, när Sveriges statsminister och Finlands statsminister besökte Åland under en och samma vecka. Åland har också haft möjlighet att delta på EU:s toppmöte för första gången. Vi har på de flesta områden flyttat fram våra positioner på ett sätt som jag tror att gagnar Åland i dag och också i framtiden.

 

När det gäller våra kontakter västerut har vi tack vare dem lyckats få positiva lösningar t.ex. på betygsfrågan som var problematisk för åländska studerande, vi har också nått lösning när det gäller radio- och TV-frågan som har varit bekymmersam här under tidigare år och vi jobbar med ett flertal andra frågor också. Under mina snart elva år i Ålands landskapsstyrelsen har de två-tre senaste åren varit väldigt fruktbringande i vårt arbete västerut. Jag tror att det är en utveckling som vi har all anledning att fortsätta att ta vara på. Senast för ungefär en vecka sedan hade vi en mottagning i Stockholm på vårt Ålandskontor som besöktes av alla de myndigheter och personer som vi faktiskt samarbetar med i dag och som grädde på moset fick vi också återigen besöket av Sveriges statsminister Göran Pehrsson. Kommentarerna efteråt var att många ambassader skulle vara gröna av avund om man skulle ha samma kontaktnät i Stockholm som Åland har lyckats bygga upp.

 

Österut, gentemot Finland, har vi fortsatt våra strävanden att bygga på den politik som tidigare landskapsstyrelser har gjort för att hela tiden försöka hålla goda relationer och lösa svåra frågor, som mer eller mindre alltid finns på axeln mellan Mariehamn och Helsingfors. En av de största nya ingredienserna i det arbetet är den s.k. aftonskolan som vi höll tillsammans med regeringen för första gången i historien senaste höst och på det sättet skapade vi ett nytt forum för diskussion direkt med Finlands regering. Det arbetet har följts upp i en arbetsgrupp på högsta möjliga tjänstemannanivå och en fortsättning på det arbetet kommer under hösten.

 

Självstyrelsearbetet är någonting som man hela tiden måste ha mycket tålamod med, man måste vara målmedveten och energisk och trots att man ibland kanske tycker att det går lite för långsamt framåt måste man hela tiden ha blicken framåt och envetet arbeta vidare. Det har tidigare landskapsstyrelser gjort och det gör den här landskapsstyrelsen också; vi försöker med det kontaktnät vi har byggt upp skapa goda förutsättningar, dels för självstyrelsen, vår samhällsutveckling och också skapa sådana relationer och sådan profil och image för det åländska samhället så att det finns en positiv grogrund för det åländska näringslivet att fortsätta att utvecklas på exportmarknaden både österut och västerut.

 

Fru talman!

En av huvudpunkterna i kritiken som riktas mot den här landskapsstyrelsen finns kring landskapets ekonomi. Den ekonomiska situationen för Åland är ingenting som har uppstått över en natt, utan den ekonomiska situation vi har är någonting som är resultat av den politik som vi har fört under i stort sett hela den tid vi har haft det nya ekonomiska systemet med klumpsumma, alltså från 1.1.1993. Vi har haft en god inkomstutveckling under hela nittiotalet och detta har gjort att vi har kunnat bygga ut våra välfärdssystem  här på Åland, t.o.m. i högre grad än vad man har gjort väster och öster om oss. I dag står vi inför en sådan situation när vi ser att inkomstkurvan börjar plana ut; det innebär att klumpsumman inte ökar i samma starka utsträckning som den har gjort tidigare, medan vi fortfarande ser att vi har en kostnadsutveckling som fortsätter att öka. Detta är någonting som den här landskapsstyrelsen tar mycket allvarligt på, har planer för och kontinuerligt för diskussioner om hur vi på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt skall kunna förändra de kostnadsstrukturer som vi har byggt upp så att vi får en balans mellan utgifter och inkomster, sett över några år. De kostnadsstrukturer som vi har byggt upp inom sjukvård, utbildning, trafik osv. är ingenting som man ens med en enstaka budget kan förändra, utan man måste se till att man skapar trendbrott och skapar en sådan utveckling så att vi får balans i vår ekonomi. Det jobbar vi på och har klart som målsättning att landskapet inte skall komma i en sådan situation att vi någonsin skall behöva låna upp pengar externt, utan vi skall klara ut detta över en konjunkturcykel, över några år, på ett sådant sätt att vi uppnår den  här balansen. Landskapets budgetsituation är ansträngd medan däremot landskapets likviditet fortsättningsvis är sådan att vi kan hantera det här på ett ansvarsfullt sätt så att inte någon verksamhet skall behöva drabbas eller skadas på ett sätt som är till skada för det åländska samhället och enskilda människor i onödan.

 

Fru talman!

När det gäller eltariffen har den behandlats både i samband med ett spörsmål här i lagtinget och en enkel fråga alldeles nyligen och vår målsättning är att vi skall uppnå en lösning som gör att de åländska elkonsumenterna, både privata och näringslivet, skall kunna få en sänkt kostnad. Det arbetet fortgår och vi är övertygade om att vi kommer att nå en sådan lösning.

 

Det riktas också kritik mot lagstiftningen, att vi har producerat för lite framställningar. Jag tycker själv att en av de mest positiva förändringarna under den här 14-års perioden är att vi har fått igång en produktion av lagframställningar till lagtinget och vi har ett välfungerande lagberedningsarbete. Där vill jag faktiskt ge en eloge, naturligtvis till lagberedningen, men också till den ledamot som ansvarar för det, nämligen Sune Eriksson, att vi har fått en bra och produktiv situation där. Vi har lyckats producera till lagtinget stora framställningar under den pågående perioden och också till perioden i höst kommer lagtinget att få ett antal framställningar, så att lagtingets arbete kommer också på det sättet att kunna vara konstruktivt.

 

När det gäller sjöfarten är det naturligtvis en svår situation eftersom behörigheten för sjöfarten ligger utanför Åland. Det är regeringen och riksdagen i Helsingfors som beslutar om den grundläggande förutsättningen, men vi har systematiskt försökt påverka riksmyndigheterna för att få upp de stödnivåer som inte nu är tillfredsställande eftersom de är lägre än de stödnivåer som man ger i Sverige. Vi lyckades inte fullt ut, men vi kom ungefär halvvägs eller kanske lite mer än halvvägs under innevarande budgetår, men arbetet fortsätter tillsammans med näringslivet också på den fronten. När det gäller sjöfarten måste vi också se det i ett större sammanhang. Vi är med i de nordiska och finländska arbetsgrupperna och kommittéerna som jobbar med dessa frågor och vi har också beredskap att se på eventuella behörighetsöverföringar och registerfrågor. Där har vi en ”open mind” för alla olika former av lösningar som på sikt kan trygga sjöfarten under åländsk flagg och också de arbetsplatser som vi såväl behöver och de skattteintäkter som sjöfarten genererar.

 

Fru talman!

När det gäller kk-huset kan man konstatera att det arbetet går vidare. Det har varit en lång process; det vet alla här i lagtinget. Jag tror att så länge jag har varit med i landskapsstyrelsen har kk-huset varit aktuellt och vi har kämpat oss igenom olika processer och skeden i det utvecklingsarbetet. Naturligtvis kan man tycka att det har gått för långsamt, men att påstå att det på något sätt har gått långsammare under den här perioden än under tidigare perioder är en orättvis bedömning av det projektet.

 

När det gäller regler för investeringsstöd kan man konstatera att dessa har godkänts av lagtinget. De reglerna tillämpar vi i landskapsstyrelsen när vi fördelar de olika stöden till kommuner och till företag. De mycket aktuella projekten badhus i Mariehamn och simhall i Godby är väl ”genomprocessade” och diskuterade här i lagtinget, och det har funnits klara politiska majoriteter för vardera projekten, så det är lite svårt att förstå kritiken som hela tiden kommer i efterhand. På något sätt måste alltid utvecklingen gå vidare och man tar tag i nya frågeställningar tycker man.

 

Fru talman!

När det gäller skattegränsen pågår fortsättningsvis ett arbete och diskussioner med riksmyndigheterna för att försöka få dem att inse att det behöver göras ytterligare förenklingar och förbättringar från åländsk sida. Gentemot Sverige pågår en enmansutredning som ganska snart kommer att avge en rapport och också förslag till förbättringar så att vi kan få en förenklad handel västerut som också kan underlätta våra ansträningar att ytterligare komma in på marknader i Sverige.

 

Vi får också kritik för att det är för långa väntetider i Ålands miljöprövningsnämnd. Där kan man bara konstatera att det är riktigt att det finns en lång kö där och det bekymrar oss i landskapsstyrelsen. Vi har sett över resurserna och vi har säkert anledning att återigen se över resurserna när det gäller miljöprövningsnämndens arbete, om det behövs mera för att klara av det. Men samtidigt är också miljöprövningsnämndens arbete, det regelverk och den lagstiftning som ligger till grund där ingenting som den här landskapsstyrelsen har producerat; det har producerats av tidigare landskapsstyrelse och godkänts av lagtinget. Vi har ett gemensamt ansvar att se över om det är så att vi har skapat ett alltför komplicerat samhälle, en alltför komplicerad lagstiftning och regelverk för att våra företag skall kunna fungera och utvecklas. Det är någonting som vi skall ta till oss och faktiskt ta oss en ordentlig funderare på, för det får inte bli en sådan situation att det är svårare att verka i det åländska samhället än i samhällen runt omkring oss.

 

När det gäller Open Skies tror jag inte att det behöver sägas så mycket mer om det från den här talarstolen, eftersom det alldeles nyligen också där har förts en ordentlig diskussion både i självstyrelsepolitiska nämnden och i Ålands lagting och vi har uppnått enighet kring hur den frågan skulle hanteras.

 

Flygtrafiken är en arbetsfråga som just nu är aktuell. I dag kommer man att ha bolagsstämma i Skärgårdsflyg och där kommer vi att ge våra signaler till hur vi anser att det bolaget skall utvecklas och vi har kontinuerligt samarbete med näringslivet och diskussioner med olika intressenter för att se hur vi kan hitta den mest optimala lösningen för flygtrafiken framöver både för det åländska näringslivet och för privatpersoner som har behov av att flyga västerut och österut. Det här är en fråga där vi - om man har lite politiskt minne – har haft många olika lösningar under de senaste årens lopp och tyvärr har de allihopa blivit väldigt kortsiktiga. Den här landskapsstyrelsen försöker nu hitta en mera långsiktig lösning som kan ge näringslivet och det åländska samhället den trygghet så att man vet vad som gäller, att vi får en s.k. åländsk lösning som gäller både tidtabeller och förhoppningsvis också en rimlig prisnivå. Men det här är ett arbete som pågår och det är vårt ansvar i landskapsstyrelsen att försöka medhjälpa till en positiv lösning.

 

Fru talman!

Samfunds- och kommunalskatten har också diskuterats många gånger från den här talarstolen. När det gäller vårt arbete där har vi precis samma målsättning som tidigare landskapsstyrelser har haft att vi vill försöka trygga den i åländska händer, eftersom vi anser att det är synnerligen viktigt för inte minst våra kommuner att få dessa inkomster men också att försvara behörigheten ur självstyrelsepolitisk synvinkel. Det är situationen den att under den föregående landskapsstyrelsen besöktes vi av finansminister Niinistö, vi hade ingående diskussioner med honom och då överenskom vi om att man snabbt skulle göra en utredning så att man skulle få en ekonomisk grund att stå på och sedan var man från finansministeriet beredd att komma med förslag till hur man skulle gå vidare. Tyvärr måste man konstatera att den snabba utredningen blev ingen snabb utredning. Det har snart gått två år sedan mötet hölls här i Mariehamn och de som skall sköta om utredningen är ännu inte klara, på grund av att det finns olika uppfattningar om hur saker och ting förhåller sig och olika bedömningar man gör om vad som skall belastas Åland och inte belastas Åland. Men vår målsättning är att detta skall komma i mål och att vi skall en gemensam grund att stå på för vidare diskussioner kring hur den ekonomiska självstyrelsen skall kunna utvecklas, eftersom det helt säkert är nästa stora steg i självstyrelseutvecklingen.

 

Fru talman!

När det gäller regionalpolitiken har den här landskapsstyrelsen anpassat stödnivåerna för jordbruket och övrigt näringsliv och vi har också fört förhandlingar med EU om att försöka kunna ge transportstöd så att man skall kunna stöda samhällsekonomiskt viktiga regionala projekt. Vi jobbar med utbyggnaden av bredband och vi har utvecklat trafiken och många andra saker.

 

Fru talman!

Det som bekymrar mig är den mycket negativa bild som man försöker föra ut över utvecklingen här på Åland. När jag tittar mig omkring i det åländska samhället ser jag ett mycket välmående åländskt samhälle, goda inkomster – de högsta i Finland, läste jag nyligen i tidningen – i stort sett alla har arbete; vårt problem för näringslivet är brist på arbetskraft och därför har vi startat upp ett projekt med ”Arbeta och bo på Åland” som försöker få tillbaka flera människor att flytta hit, bosätta sig och vara med och fortsätta det mycket fina åländska samhällsbygge som vi har på gång. Arbeta och bo-projektet har fått en god respons. Problemet är att det har funnits och finns för lite för lite bostäder; därför har vi också gått in för ett nytt system för att stöda bostadsbyggandet, som har gett resultat. Vi har fått ett mycket stort intresse att bygga också från kommunernas sida nu och också regionalt, både ute på landsbygden och ute i skärgården är man nu intresserade att bygga bostäder för att kunna dels ge plats för de ålänningar som vill bo kvar i sin hembygd och dels för att vi skall kunna ta tillvara dem som också vill flytta tillbaka och vara med och hjälpa till i vårt samhällsbygge här.

 

Det är den politik vi vill föra, fru talman. Vi vill fortsätta att utveckla det åländska samhället. Vi vill fortsätta att öka den åländska befolkningen och vi kommer att hantera den ekonomiska situationen på ett sådant sätt att landskapet inte skall hamna i en sådan situation att vi behöver låna pengar, men vi skall samtidigt också göra det på ett så ansvarsfullt sätt att vi kan bibehålla vår välfärd så långt som möjligt och vi skall se till att ålänningarna har sysselsättning och arbete, för det är det som är grunden för att vi skall kunna ha denna positiva utveckling i samhället.

 

Den avgivna förklaringen antecknas till kännedom. Ärendet föredras för slutligt avgörande i lagtinget vid plenum tisdagen den 4 juni, då även allmän diskussion i ärendet blir tillåten.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 15/2001-2002 angående sänkning av kommunalskattesatsen för samfund. (FR nr 16/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana det godkändes vid andra behandling eller att förkasta dem. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslagen var för sig, slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 4 § kommunalskattelagen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2a § landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för fortsatt andra behandling efter bordläggning ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående ny blankettlag om underhållstrygghet. (FR nr 19/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 30.5. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Ulf Andersson:

Fru talman!

Jag var tydligen efterfrågad i gårdagens debatt och jag skall nu försöka gjuta olja på de upprörda vågorna som tydligen förekom här!

 

Inledningsvis vill jag konstatera att jag vid presentationen av betänkandet i onsdags glömde bort att ge beröm åt socialminister Sune Eriksson för att han har lagt fram den här lagändringen, som i sig innebär en klar förbättring av sådana barns ställning som lever i knappa ekonomiska förhållanden. Två kvinnliga socialministrar i tidigare landskapsstyrelser orkade inte med framställningen, som borde ha kommit våren 1999.

 

Framställningen är också ett exempel på lyckad lagstiftningsteknik. Det är fråga om en komplicerad lagstiftning med dels privatsrättliga stadganden och också stadganden som underlyder landskapets behörighet. Till de frågorna hör underhållsstödsbeloppets storlek. Med lyckad lagstiftningsteknik avser jag då att landskapsstyrelsen och lagberedningen med inbesparingar av stora kostnader antar rikets lagstiftning som blankettlag men ändrar enstaka paragrafer som man av självstyrelsepolitiska eller andra orsaker anser att är befogat att ändra. Det var det som vi gjorde i social- och miljöutskottet! Utskottet hade ingenting att anmärka mot lagstiftningen som sådan, men genom en ändring av 7 § 1 mom. i rikets lag markerar utskottet att stödet för i landskapet bosatta barn skall vara 124 euro per månad eller ca 70 mark högre än motsvarande belopp i riket. Underhållsstödet är nära förknippat med barnbidraget, som redan är 10 procent högre här. Vi ansåg i utskottet att den föreslagna höjningen är en klar markering av att självstyrelsen också används för att trygga de svagas och smås rätt i det åländska samhället.

 

I utskottet diskuterades saken lugnt och sakligt. Utskottets sekreterare fick redan i april omedelbart efter remissen i uppdrag att utreda varför inte underhållsstödet på samma sätt som barnbidraget kunde vara högre i landskapet än i riket. Vi hörde sakkunniga från såväl lagberedningen som social- och miljöavdelningen. De sakkunniga uppfattning var att några avgörande sakliga hinder för förhöjningen inte fanns utan att det i så fall är fråga om en politisk markering som de sakkunniga inte blandar sig i. Utskottets ledamöter, också – förlåt uttrycket – vindflöjeln inom våra politiska partier Obunden Samling omfattade slutligen förhöjningen, medan däremot ltl Eklöw för liberalerna motsatte sig förslaget. Inga mer med det!

 

Fru talman!

Jag har fått debatten från gårdagens plenum återberättad för mig och jag inser naturligtvis att det inte längre är fråga om sakfrågor. Det är den liberala partipiskan som viner och de flesta böjer sig. Invändningen mot förhöjningen att några enstaka familjer och barn på grund av s.k. transferereringsfällor inte direkt nu skulle erhålla del av höjningen är enbart svepskäl utan substans. Som ett exempel på den ihåliga argumentationen kan man ta den frikostiga löneförhöjningen som lagtingets ledamöter beviljade sig själva under förra perioden på flera tusen mark per månad -påyrkades då från liberalt håll, att vi tyvärr inte kan ta emot den här förhöjningen för vi vet inte hur den slår på enskilda ledamöters barndagvårdsavgift? Jag har inte hittat någonting i protokollen om det!

 

Nej, fru talman, den enda orsaken till att de här barnen inte får den föreslagna höjningen är nog att initiativet till höjningen kommer från en socialdemokrat – och dessutom en kvinnlig ledamot, ledamoten Barbro Sundback. De liberala kvinnorna kan ju inte tänka sig att stödja ett förslag från oppositionen vad gäller barnens trygghet!  Barnens trygghet har liberalerna monopol på, åtminstone när det gäller högstämda deklarationer. När det blir fråga om sakfrågor är det annorlunda.

 

Det är synd, fru talman, att enskilda ledamöter i lagtinget inte längre kan få gehör för sina förslag i lagtinget och i utskottet. För några år sedan hävdade man i en debatt från liberalt håll, när man ville framhålla hur illa ställt det var i den åländska politiken: ”Lagtingets roll har marginaliserats” och vidare sade man från liberalerna: ”När förslaget är lagt är detta det enda riktiga och några andra alternativ eller något utrymme för förbättringar finns inte.” Dessa kloka ord fälldes av ledamoten Sune Eriksson. Jag anklagar inte landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson för att hans parti nu inte lever upp till de här kloka orden. Sune Eriksson har varit med länge och han lägger säkert – skall vi hoppas – redan i höst fram ett förslag från landskapsstyrelsen om att underhållsstödet höjs på det sätt som vi har sagt i utskottet. Då blir det fråga om ett liberalt förslag och allt är frid och fröjd!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

När ledamoten och utskottsordföranden Andersson presenterade detta ärende valde han att lämna bort att det fanns en reservation fogad till betänkandet. I dag tar han det tillbaka och i verkligt politiska brösttoner framhäver den politiska aspekten av ärendet. Han väljer också att säga att några enstaka familjer får det sämre. Lika litet som jag kan komma med siffror på hur många familjer det kommer att försämras för, lika litet vet ltl Andersson för hur många familjer det kommer att förbättras i och med att vi inte har rett ut det i social- och miljöutskottet.

 

Ltl Andersson väljer också att säga att det skulle vara fråga om en liberal partipiska. Det är absolut inte fråga om någon liberal partipiska. Det är en ändamålsenlighetssak och det är underligt att det inte går fram varken hos ltl Andersson eller hos de övriga. Jag tycker inte om att man politiserar det här ärendet, lika litet som jag tyckte om när man politiserade ärendet om prostata, där det finns vissa paralleller vad gäller den politiska nedsmutsningen. Jag smutsar inte ner er för att ni har åsikten att detta skall höjas, men jag argumenterar för den andra åsikten.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag är glad att jag igår bad om bordläggning av ärendet tills i dag så att vi skulle ha möjligheter att höra om de här frågorna, framför allt det här envetna jagandet att så många skulle få det sämre, trots att vi försökte säga att vad vi förstår kommer alla att få det bättre, men några får det mindre bättre. Det är det som är det viktiga, så jag hoppas verkligen att man visar nu att det inte finns någon piska. Den får vi snart se, för vi har kunnat läsa protokollen och betänkandena. Jag är hemskt glad för att social- och miljöutskottets ordförande har berättat om hur det fungerar och är det så att vi mot förmodan förlorar en omröstning instämmer jag i ltl Anderssons förhoppning om att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, om han är kvar då, kommer att lägga förslaget till hösten. Tyvärr hörde jag igår att vi – vindflöjelpartiet – hade tydligen byggt upp ekonomin så att man inte har råd med så här små saker för de verkligt svaga i samhället, men till det skall jag återkomma på tisdag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande.

 

Ltl Eklöw: Fru talman! Jag föreslår att lagförslaget antas i den form som landskapsstyrelsen har framlagt och i enlighet med min reservation.

 

Ltl Sjölund: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Eklöws förslag.

 

TALMANNEN: Under detaljbehandlingen har ltl Eklöw, understödd av ltl Sjölund, föreslagit att det i framställningen ingående lagförslaget antas enligt landskapsstyrelsens framställning. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Detta kallas ltl Eklöws ändringsförslag. Omröstning kommer att verkställas. Den som röstar för social- och miljöutskottets förslag röstar ja; den som röstar för ltl Eklöws ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag föreslår öppen omröstning.

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Wiklöfs förslag om öppen omröstning.

 

Ltl Sjöblom: Avstår.

 

TALMANNEN: Öppen omröstning har begärts och understötts och kommer därför att verkställas. Jag ber ltl Eklöw och ltl Roger Jansson att biträda vid omröstningen. Omröstning sker efter upprop. Upprop.

 

Talmannen: nej, Eklöw: nej, Perämaa: nej, Andersson: ja, Englund: ja, Dennis Jansson borta, Roger Jansson: ja, Sjöblom: ja, Sundback: ja, Wiklöf: ja, Lindeman: ja, Strand borta, Per-Erik Eriksson: nej, Erlandsson: nej, Holmberg: nej, Sjölund: nej, Sune Mattsson: nej, Lisbeth Eriksson: nej, Sjöstrand: nej, Svensson: nej, Wickström-Johansson borta, vtm Christer Jansson: nej, Jan-Erik Mattsson: nej, Lundberg borta, Pehrsson borta, vtm Häggblom: ja, Lindholm borta, Salmén: ja, Sundman: ja, Boman: nej.

 

(Från salen: Per-Erik, har du kasta in handduken? Från salen: han vill ju åka färja!)

 

Omröstningen har gett som resultat 10 ja-röster och 14 nej-röster.

 

Lagtinget har sålunda omfattat ltl Eklöws förslag att lagförslaget antas enligt landskapsstyrelsens framställning.

 

Då lagtinget inte oförändrat har godkänt social- och miljöutskottets förslag remitteras ärendet till stora utskottet. Ärendets behandling avbryts i avvaktan på stora utskottets betänkande.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål angående språkpolitik. (S nr 10/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts, bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två lagtingsledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är naturligtvis ett mycket angeläget ärende som tas upp i spörsmålet, nämligen hur skall vi kunna bevara Åland enspråkigt svenskt också i framtiden. Vi måste komma ihåg att hela självstyrelsen tillkom de facto just för att kunna bevara Åland svenskt, för att vi skulle kunna bevara den svenska kulturen och våra lokala sedvänjor.

 

Med tanke på den utveckling som har varit och som hela tiden fortgår är vi naturligtvis i landskapsstyrelsen – den här och tidigare – bekymrade över utvecklingen och vi har också kontinuerligt försökt vidta olika åtgärder för att åtminstone när det gäller det offentliga trygga svenskspråkigheten eftersom det är det som vi kan hantera med vår politik och vårt arbete i landskapsstyrelsen. Vi valde därför att i senaste års redogörelse till lagtinget försöka ta ett samlat grepp om problematiken och på det sättet informera lagtinget och lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd om de utvecklingstendenser som finns och de problem som vi upplever att finns i våra kontakter och i vårt arbete, framför allt gentemot riksmyndigheterna när det gäller den språkliga aspekten och kanske framför allt i vårt arbete med EU eftersom – det kanske låter lite märkligt – EU-medlemskapet de facto har satt ett större språkligt tryck på oss, och då är det inte engelska utan det finska språket som hela tiden har blivit mera närvarande i vårt arbete.

 

Fru talman!

Den diskussion som vi har fört med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd har sedan utmynnat i ett betänkande som också kommer att behandlas här i lagtinget, så på det här sättet blir det kanske två parallella diskussioner kring svenska språket och dess långsiktiga bevarande. Å andra sidan är det en viktig fråga, så jag för min del, och jag tror också hela landskapsstyrelsen, är beredd att alltid delta i de diskussionerna som förs kring språket.

 

Det är så, fru talman, att vägen till Bryssel går via Helsingfors. Samtidigt har också EU-medlemskapet satt en press på att saker och ting skall hända väldigt snabbt. Självstyrelselagen stadgar att språket mellan Åland och riksmyndigheterna skall vara svenska. Samtidigt är det så att mycket av de praktiska EU-arbetet, förberedelserna, sker i de s.k. beredningssektionerna inom ministerierna i Helsingfors. Formellt sett har vi rätt att vara med i alla dessa 43-44 sektioner, och vi har också deltagare i dem. Men eftersom arbetsspråket där är finska har det i praktiken försvårat vårt deltagande, i varje fall på ett likvärdigt sätt. Det här är någonting som vi kontinuerligt försöker diskutera med regeringen, med EU-enheten, senast med statsministern när han var här. Den här landskapsstyrelsen och tidigare landskapsstyrelse har försökt hitta praktiska och pragmatiska lösningar med tolk och med att försöka få översättningar i förkortade versioner osv. för att kunna få vårt arbete att flyta på så att vi någorlunda rimligt skall kunna vara med i arbetet. Det är ändå inte tillfredsställande. Här söker vi faktiskt tillsammans med statsmakten en lösning på frågeställningarna. Det är oss som det berör och vi är mest engagerade av naturliga orsaker i problematiken, men samtidigt måste vi komma ihåg att det de facto är statsmaktens ansvar att se att det löses för statsmakten har garanterat genom självstyrelselagen att Åland skall kunna förbli enspråkigt svenskt. Det här är en pågående debatt och en diskussion som vi hela tiden måste föra. Jag har inte den slutliga lösningen på frågeställningarna ännu, men vi försöker hela tiden hitta mer och mer fungerande lösningar så att vi kan delta i EU-arbetet på ett likvärdigt sätt och att vi kan ta tillvara de åländska intressena så långt som möjligt.  Jag, och säkert tidigare lantråd också, har sagt att ärenden där det finns åländska intressen skall vi följa och göra det bästa möjliga av, men sedan kommer tjänstemännen till mig och säger ”ja, men Roger, jag kan bara svenska och jag behövde inte kunna finska när jag blev anställd i landskapsstyrelsen”. Det är verkligheten. Det är en verklighet som vi jobbar med dagligen. Senast igår hade vi ett problem kring det här i landskapsstyrelsen som vi diskuterade där vi på grund av språkproblemen inte på ett fullvärdigt sätt kunde vara med i förberedelsearbetet inför konventet och ge våra ståndpunkter.

 

Tillsammans med lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden måste vi hela tiden försöka hitta praktiska lösningar. Vi måste hela tiden vara tydliga gentemot statsmakten att det också är deras ansvar att se till att det här fungerar, för det blir automatiskt att man lite vill lasta över ansvaret på oss att det är vi som skall vara med och hitta lösningar, men det är de facto finska statsmakten som har en skyldighet här att vara med och hjälpa till.

 

Med det, fru talman, vill jag säga att vi jobbar hårt med de här frågorna;  i nästan varje diskussion som vi har med högsta ledningen för statsmakten är dessa frågeställningar uppe. Vi jobbar också med att försöka utveckla det åländska samhället och våra kontakter på ett sådant sätt så att vi också kan ta tillvara vår närhet till Sverige och eventuellt också utnyttja Sveriges medlemskap i EU och allt material som produceras där, att vi kan på olika sätt ta tillvara det och på det sättet komma med i processen. På det sättet försöker vi ta tillvara de kontakter som vi skapar åt det hållet.

 

Fru talman!

Det som naturligtvis är en större fråga är hela det åländska samhället och hur vi s.a.s. influeras av det finska språket genom företag, reklam osv. Vi skall komma ihåg att det är ett servicesamhälle. Naturligtvis känner vi också där ett tryck, men man måste vara så ärlig och säga också att skall vi vara ett servicesamhälle som vill ha turister, vi skall driva sjöfart, vi skall driva handel, måste vi nog se till att vi också kan sköta servicen på gästernas språk. Skall vi sälja till Finland får vi nog, åtminstone tillsvidare, säkert göra det i lång utsträckning på finska. Engelska språket håller på att växa fram och blir mer och mer en gemensam nämnare, men jag tror att det kommer att ta ett antal år innan det språket är fullt ut accepterat också i kontakterna österut med de finskspråkiga.

 

Det långsiktiga projektet, som åtminstone jag när jag för ett antal år sedan var med och jobbade för att vi skulle bli medlemmar i EU och röstade ja i den omröstningen, var det att jag såg att vi behöver få mera balans i vår handel och i våra kontakter mellan öst och väst; då menar jag mellan Finland och Sverige. Det finns ett gammalt talespråk som säger att handeln styr språket. Är det så att vi skall ha 90 procent – som vi har i dag – av vår handel att gå österut kommer vi naturligtvis att vara tungt beroende av det finska språket.

 

Min vision och förhoppning är att vi skall kunna någorlunda balansera upp detta och på det sättet kanske också minska det språkliga trycket ute i samhället. Det är väldigt viktigt att vi får mera balans i det här med tanke på att vi i dag har 70 procent av våra högskolestuderande i Sverige och de kan troligen inte speciellt mycket finska när de kommer hem. Det får inte bli så att kunskaperna i finska skall bli den tröskel som gör att man inte kommer hem utan vi måste försöka bygga ett samhälle som har en sådan struktur att de också kan känna att de är välkomna och att de har möjligheter att leva och utvecklas i det åländska samhället.

 

Den här processen har gått långsamt. Jag brukar skämtsamt säga att 1995 när vi blev medlemmar i EU var det två saker: vi sade att vi skulle minska det åländska samhällets beroende av sjöfarten därför att vi behövde få ett mera diversifierat näringsliv och det andra var att vi ville få mera balans i handeln. Och vad har hänt? Jo, vi är de facto mer än någonsin beroende av sjöfarten i vår ekonomi och vi har blivit ännu mer beroende av handeln österut.

 

Dessa processer är inte alldeles lätta att påverka, men jag tycker mig ändå se tendenser, framför allt det s.k.näringslivet på IT-sidan, att det mera jobbar västerut och även åländska produktionsföretag har kontakter och har etablerat sig där. Detta är saker som man måste se inte bara i ett års perspektiv utan kanske i 10-20 års perspektiv. Där tror jag nog att förändringsprocessen är påbörjad, men den måste fortsättas att drivas på och man har en målmedvetenhet här. Jag tror att det är på det sättet som vi på sikt kan trygga att det åländska samhället också skall bevaras enspråkigt svenskt.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag vill börja med att föreslå att ärendet bordläggs till plenum på måndag kl. 13.00 för att flera lagtingsledamöter skall ha möjlighet att delta i diskussionen.

 

Fru talman!

Man frågar sig: Varför har vi ställt detta spörsmål? Huvudorsaken från min sida är att det här är frågor som jag har funderat på en längre tid. Jag började fundera på allvar när jag blev vald till ledamot av landskapsstyrelsen och såg s.a.s. inifrån hur det officiella Åland fungerar språkligt. Det som utåt sett har en ganska vacker fasad är tyvärr någonting helt annat innanför. Sedan dess  har jag bekymrat mig för de här frågorna.

 

Med jämna mellanrum blossar det upp en debatt om språkfrågor i det åländska samhället och för inte så länge sedan hade vi en sådan debatt. Då var det också lägligt att lämna in spörsmålet. Det finns också enligt min uppfattning en begäran från Ålands folk att vi politiker skall diskutera det här så att man får veta vad vår position är. En grupp som är orolig över utvecklingen är speciellt unga människor och då speciellt studerande. Som partifunktionär har man ofta tillfälle att diskutera med ungdomar dels från högstadiet, men också från gymnasialstadiet, som har olika arbeten och kommer och intervjuar partierna och det här har jag haft förmånen att få göra för Obunden Samlings räkning; varje gång kommer man in på språkfrågor. Det förvånar mig varje gång hur starka åsikter ungdomarna har och hur noggrant de har funderat ut problemen och hur deras situation påverkas. Det är ofta så att ungdomarna inte har så starka uppfattningar om politik, men när det gäller språket är de helt med. Det är förvånansvärt vilket starkt engagemang som finns. När man som åländska ungdom studerar på Åland, fortsätter i Sverige och då är man orolig för att man inte kan komma hem. Man ger en rad exempel på det: en ungdom hade sökt ett sommarjobb, som enligt min mening inte alls skulle kräva någonting annat än svenska och engelska kanske, och fått nej för att han inte kunde finska. Man är också oroad för att gå in i offentliga sektorn och inte kunna finska, och då är det illa. Dessa samlade exempel har gjort att vi har lämnat in spörsmålet.

 

Syftet med spörsmålet och diskussionen är helt enkelt att uppdatera diskussionen och få veta vad politikerna tycker. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi inte glömmer det här problemet. Vi skall komma ihåg att vi har stora utmaningar i det åländska samhället i dag, men som också lantrådet sade: den allra viktigaste orsaken till varför vi har självstyrelse är för att bevara Åland enspråkigt svenskt. Det får inte bli någon fråga som kommer i skymundan utan vi måste ständigt bevaka våra positioner. Förutsättningen för det ändrar från tid till annan. Man tycker att förutsättningarna skulle vara positiva i dag i ett alltmer öppnare Europa, att vi kunde rikta oss dit där vi får service på svenska, men tyvärr har det gått tvärtom – och det kunde väl ingen i sin vildaste fantasi ens tänka sig. Syftet är alltså att de folkvalda verkligen skalal diskutera det här och det hoppas jag att vi kan göra här i lagtinget.

 

När det gäller själva problemet skulle jag vilja säga att det är i huvudsak tvådelat, som också har konstaterats tidigare. Det är dels den officiella delen, den del som berör offentlig sektor, där vi har klart utsagt i lagstiftningen att Åland är enspråkigt svenskt, enligt 36 § självstyrelselagen och vi har också i andra lagstiftningar förordningar, klara bestämmelser om att samhällsmaskineriet skall ske på svenska. Trots att vi har dessa stadganden måste vi ändå hela tiden bevaka att de följs och inte bara bokstavligen att vi kommer till en sådan situation som nu råder i Finland där man säger att man har tvåspråkighet men i praktiken är enspråkigt finskt. Man måste ständigt leva upp till andan och meningen. Paragraferna är i sig ingenting värda om man inte värnar om dem. Den andra delen är det övriga samhället, hur Ålands folk påverkas språkligt av reklamutskick i handeln av produkter som inte har svenska bruksanvisningar osv. Det kunde man prata länge om. Skillnaden är att den första delen kan vi politiker påverka direkt genom att hänvisa till bestämmelser; den andra kanske vi kan påverka indirekt genom att verka för att – som jag också återkommer till – samhället har en annan inriktning på lång sikt. När det gäller den andra delen, samhället, är det i huvudsak folket som avgör hur utvecklingen blir.

 

Varför problemet kvarstår och varför det enligt min mening utvecklas negativt är dels att man förnekar problemet. Om det påpekas något är det lite locket på och man säger som i sagan om Kejsarens nya kläder, att det finns inget problem, att Åland är enspråkigt svenskt, men under den ytan är det många praktiska problem, också i den officiella delen. Lantrådet nämnde några: att tjänstemän är förtvivlade när de inte kan finska, vilket inte avkrävs av dem och inte heller kan avkrävas dem utan det skall fungera på svenska. Man har en tyst överenskommelse och förnekar det. Det tycker jag inte man skall göra utan man skall lyfta fram problemen. I dagens samhälle skall det vara öppenhet när det gäller sådana problem.

 

En annan specifik del av problemet är att man har just bara problemen, man har väldigt få lösningar och det ser vi tyvärr i landskapsstyrelsens svar att man är nog på det klara med var problemet är, men man har väldigt få lösningar. Där tror jag att man måste fundera om. Man måste verkligen ta sig an det här och få fram lösningar på problemen. Hur skall man då få fram dessa lösningar? På kort sikt tror jag att det enda är att tag i problemen ett för ett och lösa dem och inte oja sig, utan där det behövs resurser skall det tillföras, om datasystemen skall bytas ut osv. Vi måste komma ihåg att även om det är resursbrist i det åländska samhället eller i landskapsbudgeten i dag, så får inte det här bli ett nedprioriterat problem. Då hänvisar jag igen till varför självstyrelsen kom till. Man måste prioritera sådant här. Det måste få kosta att ha självstyrelse till den här delen. Det är därför vi har den.

 

På långt sikt är det helt krasst så att man måste minska det starka beroendet av Finland på flera sätt, dels det officiella Ålands starka beroende och dels det åländska samhällets starka beroende. Faktum är att i dag, då 90 procent av vår handel går österut, det åländska samhället är väldigt starkt och sammanknippat med Finland. Detta gör att det språkliga trycket spiller över Skiftet, det är oundvikligt. Där borde man ha en långsiktig strategi. Lantrådet sade att det uttalades redan 1995 – och jag tror att det säkert har uttalats ännu tidigare – om inte annat uttalades det i början på nittiotalet. Här vill jag hoppas att det alltmer öppnare Europa skulle hjälpa oss, men jag tror inte att hjälpen kommer från någon annan än oss själva. Vi måste ta tillfället i akt. Det är tyvärr så i dag – nu skiljer jag inte på ålänningar och ålänningar – att det finns en gemensam uppfattning att så fort det är någonting så tittar man på en kompass och på den kompassen finns det bara öst, det är öst, öst, öst och öst; om det sedan gäller handel eller om det gäller politiska kontakter, så har man en sådan kompass. Det är till kompassen man borde gå och inse att vi har en kompass som pekar också österut, men framför allt västerut som pekar mot Norden, som pekar mot Europa och man borde kanske navigera mera i de riktningarna. Jag återkommer till detta på måndagen.

 

I en demokrati är politikerna valda av folket och politikerna följer mer eller mindre folkets åsikter; de politiker som inte gör det får lov att sluta. Där blir det ett problem för den språkliga förändringen är väldigt långsam, man kan jämföra den med landhöjningen. Om man pratar med väldigt gamla människor,  säger de: ”jo, här var det vatten förr och det här var inte land då”, men inte reagerar man i dag på att landet har höjts. Det är samma sak med den språkliga förändringen. Det kommer små, små saker. Det är ingen bomb som slår ner och så är alla skyltar på finska och allting på finska  eller något annat språk utan det är små, små steg. För att få utvecklingen att gå åt ett annat håll måste man också ta små, små steg i en annan riktning. Men det här är inte så lätt alla gånger för en politiker att förklara. Jag skulle säga att det är huvudorsaken till att utvecklingen får fortgå.

 

Fru talman!

Ett väldigt passligt ordspråk i detta sammanhang är att det krävs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka förorsakade. Det nya sättet att tänka bör vi folkvalda politiker ta fram och enas om en utveckling som är till gagn för det åländska samhället. Låter vi utvecklingen fortgå och vi helt krasst säger att om 100 år är Åland helt finskspråkigt är det egentligen ingen fara om alla ålänningar också är finskspråkiga, då är det ingen som lider! Men då har vi tappat hela grejen med Åland. Vad är Åland i dag? Vad ingår i varumärket Åland? Dessutom är vandringen dit väldigt smärtsam för de tre-fyra generationer som måste vara med om den, den vandring som de svenska samhällena i Finland också har upplevt, där man har gått från enspråkig svenskhet till tvåspråkighet till enspråkig finskhet.

 

Det finns alltså många paradoxer och utmaningar; samtidigt som vi måste inse att vi till viss del måste kunna främmande språk för handeln och samarbetet med andra länder, så är kunskapen indirekt ett hot och detta är en verklig paradox som språksituationen ofta kommer att handla om. Man måste kunna hantera en kunskap i ett språk så att det inte blir som i Svenskfinland att kunskapen i språk innebär att man skövlar en kultur som man egentligen vill ha kvar och sedan förnekar man att så har skett.

 

Detta är alltså inget lätt problem och jag vill inte heller beskylla bara den sittande landskapsstyrelsen utan vi har alla politiker ett ansvar för att detta diskuteras och att det tas fram lösningar på problemen. Det här är absolut någonting som inte får vara bara partipolitiskt även om vi sedan har  lite nyanser i våra åsikter, men så här ser jag på det och jag återkommer på måndag.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att mycket av det som ltl Sundman säger är självklarheter. Det är självklart att vi skall ha rätt till service på vårt modersmål som är svenska. Det är självklart att Åland är enspråkigt svenskt. Det är också väldigt viktigt att politiker diskuterar det, för vi måste naturligtvis se till att så sker. Där måste jag säga att jag litar på landskapsstyrelsen, jag har krav på dem att de skall se till att så sker. Jag hade krav på dem förr också och sade till dem som höll på och jobba med språkpolitik t.ex. inom sjukvården att så skulle ske. Däremot delar jag inte ltl Sundmans åsikt om att språkkunskap skulle kunna vara ett hot. Språkkunskap är alltid en resurs oberoende vilket språk det är, om det sedan är finska, svenska, engelska eller ryska, man har alltid nytta av att kunna flera språk. Jag hoppas verkligen att i framtiden de som kan flera språk, t.ex. finska, hjälper oss att hålla Åland enspråkigt svenskt.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller absolut med om att språkkunskaper är en resurs för en individ, men jag menar att det finns en paradox om man ser på utvecklingen i de svenska bygderna i Finland: tack vare att man har kunnat finska har man lämnat svenska språket därhän. Det har inneburit att bygden har förfinskats. Det kanske är en utopi att en sådan utveckling skulle ta fart här, men de facto är det reella hotet vi har för vår svenskspråkighet tvåspråkighet. Hotet är inte finskspråkighet omedelbart, att bomben slår ner som jag nämnde, utan det är den här vägen en förändring vandrar. Men jag håller med att för en individ är språklig kunskap till stor fördel.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Eftersom vi inte är tvåspråkiga, vi är enspråkigt svenska, vi har lagstiftning som skyddar språket, så kan inget annat språk bli ett hot om vi följer de lagar och förordningar som gäller. Det är det ltl Sundman i sitt spörsmål eftersträvar att vi skall se till att följs, om jag har tolkat spörsmålet rätt. Det finns många sätt att nå fram tilll sitt mål; spörsmålet är kanske ett, men det som han sade om diskussion politiker och organisationer emellan är nog väl så viktigt om vi skall hålla språket levande.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Som jag sade i mitt anförande har vi dessa paragrafer som skyddar oss, men om vi igen drar en parallell till hur den språkliga förändringen har skett i Finland så är det samma sak, där har man också sina paragrafer. Ser man inte till dessa paragrafers anda och mening så kan det ta en annan utveckling än vad som från början var meningen. Dithän får Åland inte komma utan vi måste också aktivt vakta på dessa värden.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Spörsmålet gäller en fråga som inte delar Åland i olika politiska partier utan här har vi gemensamma problem som vi brukar diskutera gemensamt från tid till annan olika intensivt. Nu kan man fråga sig varför det just nu skulle vara så väsentligt att diskutera det. Därtill finns det mycket tunga orsaker i det historiska perspektivet. Ogärna skall man ta uttrycket ”ödesmättade frågor” i sin mun, men när det gäller sjöfartsutvecklingen är det definitivt på det sättet och på lite längre sikt när det gäller språkfrågan är det på det sättet och kanske inte på så lång sikt genom den tredje orsaken, som jag skall komma till, i den historiska utvecklingen till varför det är väsentligt att diskutera det i dag. Det är möjligt att det håller på att segla upp en tredje ödesfråga också för oss och det skulle vara samhällsekonomin i landskapet, men det får vi se om vi tillsammans kan åtgärda på något sätt.

 

När man ser historiskt på Ålands svenskspråkighet är det kanske inte orsak att gå 6000 år tillbaka i tiden – därom må andra människor strida hur det såg ut i början – men i historisk tid kan man säga att före självstyrelsen var det en ganska klar utveckling att Åland var på väg in i en situation som var likartad som de svenska kustbygderna i Finland. Vi hade ganska stora yrkesgrupper med finskspråkiga personer som flyttade till Åland under den ryska tiden och även under de få år som Åland inte var självstyrt men en del av det självständiga Finland. Det här var en av orsakerna till att det internationella samfundet gav oss skyddsbestämmelser som är ganska unika när det gäller skyddet av vår kultur och vårt språk. Då fick vi självstyrelsen och det var s.a.s. en åtgärd som vidtogs. Det andra alldeles uppenbara hotet eller förstörelsen av möjligheterna att klara språksituationen i landskapet uppkom efter andra världskriget när handelshinder byggdes upp. Före hade vi, särskilt under svenska tiden, men även under ryska tiden och faktiskt under mellankrigstiden, hade vi ganska intensiva handelsförbindelser till Sverige, till nuvarande Estland och till andra ställen också. Men efter kriget byggdes handelshindren upp och vi blev helt och hållet bundna till Finland när det gäller handelsförbindelser. Det är sådant som vi nu i tiotalsår har hållit på och kämpat med med generalagenturer och annat som är hopplösa att ändra på. Vi låg en tid med över 90 procent av vår handel österut. Meningen med våra förhandlingar och medlemskapet i Europeiska unionen var att detta skulle förändras, och det har det gjort i positiv riktning och jag skall återkomma till den frågan.

 

Det tredje historiska skedet som jag ser det är inom yrkesutbildningen när folk i min ålder och även yngre växte upp och vi hade håg att studera på högre plan än de skolor som fanns i landskapet så var det österut som man begav sig. De flesta av oss tyckte inte att det var så trevligt att stanna där och arbeta i den tvåspråkigt, ofta enspråkigt finska miljö som fanns på arbetsplatsen utan man ville komma hem och de flesta såg till att de kunde komma hem. Genom explosionen av studerande på högre nivå och möjligheterna att studera i Sverige har den brain-drain, förlusten av våra ungdomar, som ofta hör till de allra duktigaste på Åland och som kunde bygga samhället till ett ännu bättre samhälle än vad vi har kunnat göra uppstått. När man studerar i Sverige – det har jag personlig erfarenhet av när det gäller mina barn – är det väldigt enkelt att stanna där; det är en enspråkig miljö och det är nära hem, överhuvudtaget är kulturen likartad vår. Det är antagligen ett minst lika stort problem som de tidigare nämnda historiska problemen och just därför är en ordentlig språkpolitisk debatt nu aktuell. Jag har sett att centern på sitt vårmöte hade upp den frågan och jag hoppas att vi andra också skall kunna brett diskutera det, för att hitta lösningar är sannerligen inte lätt. Då vill jag varna för det här samma som ltl Sundman var inne på att man diskuterar på ett gammalt sätt, och det gör vi ganska mycket. Lantrådet berättade att vi har i meddelandet till självstyrelsepolitiska nämnden fått en ingående redogörelse av landskapsstyrelsen och vi har i nämnden gjort en ingående genomgång av det och givit rekommendationer åt landskapsstyrelsen i viss mån, men utmärkande för det här arbetet är just det gamla tänkandet: det är offentlig sektor vi talar om och det är de lagstadgade systemen vi talar om och rättigheterna i huvudsak. Visst går vi även på den generella situationen ute i samhället men inte så mycket. Det är den generella situationen ute i samhället och utvecklingsproblemen där som nu är vårt största språkpolitiska problem. Vi måste alltså bredda vår diskussion. Arbetslivet har i dag blivit det största problemet när det gäller framtiden för att i praktiken hålla det åländska samhället som svenskspråkigt.

 

Några ord kan jag ändå säga om den offentliga sektorn och de frågor som har berörts här eller icke berörts i spörsmålet och i svaret. När det gäller EU-arbetet är det alldeles riktigt som lantrådet sade att man måste där få en förändring till stånd, för där håller det arbete som Åland skall utföra verkligen på och blir enspråkigt finskt, inom landet som är det viktigaste när det gäller att komma framåt i förhållandet Åland – Bryssel, Ålands EU-politik. Där har självstyrelsepolitiska nämnden gett ganska tydliga signaler till landskapsstyrelsen hur man skall komma framåt och jag hoppas att landskapsstyrelsen behandlar de förslagen ytterst seriöst och aktivt samt med fart och energi. För vår del har vi sagt, och jag tror att också självstyrelsepolitiska nämnden, höll med om det, att vi måste helt enkelt där inte fungerar veta att det är finska statens ansvar helt och hållet att se till att vårt folk får service på svenska, muntligt och skriftligt. Lagstiftningen i Finland är klar på punkten: det är finska statens ansvar. Vi skall inte behöva syssla med tolkning och översättningar och vi måste med kraft kräva av staten att man följer den lagstiftning man själv har.

 

Det skrivs i spörsmålet om att datasystem och annat är finskspråkiga och det här är någonting som smygförfinskar Åland. Man märker det inte så mycket hur det kommer in. I offentlig sektor är det inte så farligt; i semi-offentlig sektor eller tredje sektor och i privat sektor är det ett väldigt snabbt växande problem, men faktiskt även i offentlig sektor. Där måste man vara väldigt observant.

 

Inom ÅHS vill jag peka på ett annat problem utöver det som har nämnts här och som ltl Sune Mattsson i många sammanhang har tagit upp. Arbetssituationen är svår för ålänningar utbildade i Sverige eller för läkare eller för vårdpersonal som har håg att komma hit och inte kan finska. När det gäller läkemedelsinformationen är den på finska. Den kommer inte heller att bli på svenska i landet har man har sagt utan den kommer att vara på finska; möjligen kan man göra en språklig förbättring och också ha den på engelska, men troligen inte. När det gäller en hel del annan väsentlig information för att verka inom det här landet, där vi inte har full självstyrelse, utan när det gäller regleringen av hälso- och sjukvården, även naturens och djurens hälsa är det riksbehörighet och därmed är vi beroende av myndighetsbestämmelser därifrån och de är alltmera sällan på svenska i tillräcklig omfattning.

 

Så, fru talman, till näringslivet. Det är egentligen en ganska kort period som vi har haft förfinskningen av vårt näringsliv. Det är efter andra världskriget, så det är en femtioårsperiod, då den i början var mycket snabb. Sedan har turismen kommit till, men turismen har vi hittills klarat på det sättet att vi har talat om att vi är ulkomailla kotimaassa, men kommer alltså till utlandet i Finland när man kommer till Åland och då har våra gäster accepterat att här talas det svenska. Nu håller det på och kommer in en slentrian även i det turistiska näringlivet att man fullt ut måste vara finskspråkig för att serva våra gäster. Det är en mycket olycklig utveckling om turismen tar en sådan här svängning. Eftersom landskapsstyrelsen är en stor finansiär av vår turismutveckling, så har landskapsstyrelsen någonting att säga i dessa sammanhang också. Om man måste börja binda språkvillkor till stöd till turistmarknadsföring osv. eller vad man skall göra vet jag inte, men det är en onödig slentrian ifall man i näringslivet går in för att acceptera att man är ungefär som en del av Svenskfinland och därmed skall ha fullständig service på finska åt finska gäster; så är det inte, så har det inte varit och så behöver det inte vara. Finländare åker till alla världens länder och inte får de där service på finska utan på landets språk eller internationella språk.

 

En paradox när det gäller språkfrågan i näringslivet är att skattegränsen, som finansministeriet har byggt upp den, kan vara till vår hjälp. Det är delvis faktiskt lättare att göra affärer med utlandet och med Sverige än vad det är med Finland för åtskilliga av våra företag på grund av den byråkrati som finansministeriet har valt att skapa när det gäller handeln mellan Åland och Finland. Man förvånas kankse när jag säger det, men jag sysslar med det dagligdags, så jag vet att det finns många exempel där det faktiskt är mycket enklare att hantera utlandet än Finland när det gäller byråkratiska begränsningar. Det kan göra att det hjälper till att vi får en ökad Sverigehandel och jag delar lantrådets åsikt fullt att alla, tidigare landskapsstyrelser, nuvarande landskapsstyrelser och kommande landskapsstyrelser och vi alla måste försöka hjälpa näringslivet att komma till att vi får en ungefär fifty/fifty-födelning så snart som möjligt i Ålands utrikeshandel, både när det gäller export och import. Man kan säga när det gäller skattegränsen till den delen att den kan jämföras med jordförvärvsreglerna för skyddet av språket. Vi måste betala någonting för att bibehålla Åland svenskt och för att hålla på vår kultur. Markägarna, särskilt i östra skärgården, har fått betala mycket för markskyddet, man har förlorat möjligheter till inkomster. Det är ett pris markägarna på Åland betalar för självstyrelsen, enspråkigheten. Näringslivet måste också vara berett att i viss mån betala för det som självstyrelsen ger därför att den ger också stora ekonomiska möjligheter för näringslivets utveckling: ju mera självstyrelse vi får desto bättre förutsättningar kan vi skapa för ett blomstrande näringsliv i landskapet. Vi har många exempel på det.

 

Jag vill ytterligare säga något om ungdomen som studerar i Sverige och som alltmera får en uppfattning om att man får inte jobb på Åland om man inte kan finska. Även när det inte är så, så får de den uppfattningen. Jag har diskuterat med väldigt många ungdomar som säger: jo, men det är ju så att i stort sett alla jobb fordrar finska i dag. När jag gjorde ett överslag en gång och gick igenom alla arbetsplatser av någon betydelse i landskapet kom jag till att i ungefär 20 procent av jobben var det till fördel om man kunde lite eller mycket finska. Många jobb är ju sådana att man måste kunna finska någorlunda fullständigt, men det är kanske 5 procent eller någonting sådant. Av dem som fordrar en högre utbildning är procenten något högre än 20 procent, men inte hemskt mycket och det är väldigt farligt om vi låter den här bilden fortsatt spridas, att det fordras finska i stort sett alla jobb som fordrar utbildning på Åland. Alla har inte den uppfattningen att det är på det sättet, utan studerar man till läkare och en del andra yrken så kanske man inte har den där känslan så mycket som om man studerar inom andra sektorer. Här borde vi alltså påverka för att få bort känslan, samtidigt som vi minimerar det verkliga problemet i sammanhanget; annars blir det ohållbart i längden.

 

I spörsmålet skriver vi att både den direkta och den indirekta språkpolitiken som tillämpas i det dagliga politiska arbetet är avgörande för att säkerställa att det åländska samhället i praktiken bibehålls svenskspråkigt. Här vill jag särskilt understryka att vi tänker på det här nya begreppet: den indirekta språkpolitiken. Jag tror faktiskt att den kommer att få större och större betydelse. Det betyder att vi kommer att bli tvungna att föra en tvåfrontskamp när det gäller bevarandet av Åland svenskt mot tidigare en enfrontskamp. Enfrontskampen har varit detta med lagligheten, att man skall följa bestämmelser och självstyrelsens grunder osv. Med skenande fart, på grund av de historiska orsakerna som jag nämnde, särskilt de två senaste: näringslivssituationen och brain-drain, måste vi också utöka det till en tvåfrontskamp på den direkta och indirekta språkpolitiken. Där skriver vi lite felaktigt på det sättet i avslutningen av spörsmålet ”att det får inte gå slentrian i vaktslåendet om Ålands status som ett enspråkigt svenskt landskap”, och det är naturligtvis viktigt, men det är nog inte det viktigaste. Ålands status har att göra med regelverken, offentlig sektor och det som vi sysslar med. Men det som sker ute i samhället hör inte till Ålands status utan det är den dagliga verkligheten och den måste vi åtgärda.

 

Därmed, fru talman, vill jag avsluta mitt anförande med ett förslag till landskapsstyrelsen och det är att landskapsstyrelsen borde överväga, i anledning av tidigare debatter och diskussioner och i anledning av den här diskussionen som fortsätter på måndag, att komma med ett språkpolitiskt meddelande till lagtinget så att landskapsstyrelsen ordentligt skulle tänka igenom inte bara detta med statusen när det gäller de formella sidorna och offentlig sektor utan alldeles särskilt den långsiktiga utvecklingen inom arbetslivet som helhet samt det enorma problem vi nu har drabbats av, just denna brain-drain, våra ofta väldigt duktiga ungdomar som inte kommer tillbaka och som presumtiv arbetskraft skall de ersättas av någon annan. Det är en gudagåva att vi är Finlands mesta immigrationssamhälle på Åland, att vi har 25 procent av befolkningen inflyttad, det har betytt enormt för vår utveckling och det har varit duktiga människor som har flyttat hit och så skall det naturligtvis fortsätta. Men förut har vi inte, om vi tar emigrationen på femtiotalet och början på sextiotalet, då ungdomarna flyttade till Sverige och Stockholmsområdet, ens varit i närheten av den situation vi nu har, hur snabbt vi måste ersätta eget folk med ytterligare inflyttning. Naturligtvis skall vi göra det och våra ungdomar skall röra sig i världen och alla skall inte komma tillbaka, men förhoppningsvis skall så många som möjligt komma tillbaka någon gång, gärna under sin arbetslivstid.

 

 

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

För det första vill jag understöda ltl Danne Sundmans förslag om bordläggning och tiden för densamma. Jag tänkte inte i dag göra desto mera kommenterar, men jag reagerade på ltl Roger Janssons påstående att de som studerar utanför Åland i Sverige stannar där. Det bör man undersöka. Vad jag har förstått har alltid de som studerat i Sverige velat återkomma till Åland. Förut var man inte välkommen, men då bildade man föreningar i Sverige och såg till att det också blev en helt annan inställning på Åland. Det gällde examensgiltighet osv. Vi har i dag läst i pressen om kranförarexamen som man inte accepterar om man kommer till Åland. Vilka åtgärder har landskapsstyrelsen där vidtagit eller inte vidtagit? Jag undrar om landskapsstyrelsen har något svar på hur många ålänningar som inte kommer hem och om man har ett system. Tidigare jobbade man för ett söksystem, att så fort det finns lediga jobb på Åland skall man också ha ett söksystem för dem som är utanför Åland och söka upp dem så att man får hem dem. Ofta är ansökningstiderna, enligt min bedömning, alltför korta, man annonserar inte ut utan enbart med en månads varsel och det är inte så lätt att riva upp en familj om man har rotat sig någon annanstans. Det finns också ett stort intresse för ålänningar i andra och tredje led att återvända De kommer också tillbaka, men de har inte alla gånger blivit så välkomna av den behandling som har skett beträffande jordförvärv och annat. Det har varit lättare för sådana som inte har haft anknytning till Åland som har kommit österifrån och fått jordförvärvsrätt till den delen. Man bör se på inställningen här som också är av språkpolitisk karaktär.

 

Jag reagerade på det som lantrådet sade om servicenivån, att man måste serva turisterna på ett visst språk. Jag håller inte med det, inte förväntar sig folk som kommer till Spanien att bli servade på svenska, inte förväntar sig folk som kommer till Frankrike att bli servade på svenska. När 7 miljoner finnar årligen kommer till Sverige förväntar de sig inte att bli servade på finska. Varför skall skillnaden på Åland vara så mycket större, enligt det synsätt som lantrådet har?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det var en väsentlig fråga som vtm Häggblom ställde när det gäller huruvida vi vet hur det är med våra ungdomar som studerar i Sverige. Under de tidigare landskapsstyrelserna så har det startats projekt under olika namn, Kompetenslänken,  var det första och det har sedermera sammanbundits till Arbeta och bo på Åland-projektet, som jag förstod på lantrådet tidigare att den här landskapsstyrelsen ändå fortsätter att jobba med och det betyder att man har skapat sig en kunskap om de nuvarande studerande, men fortfarande har vi ett antal förlorade för vi har inte en fullständig uppdatering eller databank när det gäller de tidigare studerande; även det startades tidigare, så kanske lantrådet till den delen kan svara på dagsläget när det gäller situationen i det projektet, om man nu har ytterligare lyckats fullständiga informationen som man har i systemen.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundman, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 3 juni klockan 13.00. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 3 juni. På talarlistan finns ännu lantrådet Roger Nordlund och ltl Svensson, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Projektet Arbeta och bo på Åland är ett mycket lyckat projekt som vi fortsätter att utveckla och de signaler jag får, inte dagligen, men ganska ofta från dem som jobbar med det är att, snäll ni, bygg bostäder, för vi har så många som faktiskt vill komma hem. Jag tycker det är ett tecken på att det dels är sådana som studerar som vill komma hem, men också att det finns ett stort intresse att flytta till Åland från också andra människor, från Sverige, från Finland och från andra länder, eftersom man upplever att det åländska samhället är ett samhälle med bra livskvalitet, trygghet, miljö, små skolor osv. Hit vill man komma.

 

När det gäller att många av dem som studerar i Sverige stannar borta är det svårt att ha exakta siffror därför att det fungerar så i praktiken att man kanske väljer att jobba några år i Sverige eller utomlands före man kommer hem och ofta har tendensen varit den att när man bildar familj och när barnen blir så stora att de skall börja i skolan kommer den kritiska punkten i livet att man måste bestämma sig för var man s.a.s. skall sätta ner bopålarna på allvar. Därför är det en ganska så här komplex bild som inte är så alldeles lätt, men vi kan säga att det finns ett stort intresse av att komma tillbaka till Åland. Jag skall försöka få fram siffror till måndagen när debatten fortsätter och se vad vi har för fakta i de register som vi har. Vi har nämligen väldigt goda uppföljningsregister som både kan användas av de studerande och andra som vill komma till Åland. Avsikten är också att det åländska näringslivet och även vi i offentlig sektor skall kunna använda dessa register för att söka människor som vi tror att skulle passa in på de arbetsuppgifter som finns tillgängliga här på Åland.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det lantrådet säger är säkert riktigt, men det är farligt att låta sig invaggas i en tro att det därmed skulle vara relativt okej. Med tanke på hur många ålänningar per årskull som flyttar över och studerar i Sverige behöver det inte vara stor procent av dem som säger såsom lantrådet här anför, och som stämmer, att vi vill komma hem och vill ha bostäder. Om det är tio stycken sprids det ganska snabbt att det är många; om det är 20 eller 30 så sprids det ännu snabbare att det är många. Det är intressantare att veta hur många det är som inte säger så. Jag har gjort ett litet överslag bland några skolklasser födda 1971 och 1974, som jag känner väl till och där är bilden väldigt negativ. Det är över 50 procent som inte har kommit hem av dem som studerar i Sverige. Det är ingen vetenskaplig utredning, så det är bra om landskapsstyrelsen tittar över det här och om man har siffror på hur bilden ser ut. Jag har nämligen en stark känsla av att problmet har eskalerat med väldig fart.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Det är verkligen angelägna frågor som diskuteras om, eftersom språket är en sådan bas för varje enskild människas livssituation. Jag håller med väldigt mycket av det som har sagts tidigare i den här debatten och jag menar att vi har all anledning att utveckla den språkpolitisk strategi. Frågan är förstås hur man skall gå tillväga. Man måste anta att vår strävan att bibehålla Åland enspråkigt svenskt är legitim och att i övriga Finland finns det legitima strävanden för finskspråkiga att få sin vardag så finskspråkig som möjligt. Man kan tänka sig det. Men här har staten gått in för en lösning: det skall kunna gå att leva sida vid sida. Det intryck man får av t.ex. den mycket intressanta genomgång som ltl Roger Jansson hade är att det är någon sorts trendskifte på gång, speciellt inom den sektorn, det civila samhället. Näringslivet har enligt ltl Roger Jansson anpassat sig efter någon form av praktisk verklighet. Det finns väl inte egentligen några utredningar av det här heller, men det är säkert ett riktigt intryck; jag tror att ltl Roger Jansson känner till näringslivet.

 

Då kan man fråga sig vad det finns för andra trender att ta hänsyn till när man diskuterar en åländsk språkpolitik. Jag tänkte uppehålla mig alldeles kortfattat vid att vi är med i Europeiska unionen där det också finns olika trender och där man diskuterar vilka språk som skall användas. Som det nu är är det faktiskt oerhört mycket lättare att åka till Bryssel och arbeta på sitt eget språk än vad det är att åka till Finland och där försöka arbeta på sitt eget språk. Då kan man väl säga att eftersom Europeiska unionen omfattar så väldigt mycket människor och den förvaltningsmässiga överbyggnaden är relativt liten i förhållande till folkmängden har det tillsvidare visat sig gå att hålla en väldigt god språklig service. Själv arbetar jag i regionkommittén i Bryssel och där var det först lite problem att få igenom att även om jag bor i Finland så är mitt modersmål svenska, men det har nu löst sig på det sättet – säkert gjorde det det också för min företrädare – att man helt enkelt får Sveriges färger vid pulpeterna i alla de olika typerna av sammanträden utan att man för den skull byter nationalitet. Det är alltså svårt även för människor som kommer från mångspråkiga länder att riktigt inse alla de här detaljerna. Min allmänna uppfattning är att skall man komma någon vart tror jag, precis som ltl Roger Jansson sade, att det inte duger med att man pekar på den formella enspråkigheten, det måste finnas någonting annat, man måste ha en konstruktiv språkpolitik, man måste kunna ge och ta. Någonstans där tror jag att man kan börja en sådan här diskussion.

 

Ser man på EU pågår det arbete också i regionkommittén men också i andra instanser för att regionerna i Euorpa skall få mer att säga till om, alltså helst bli en institutionell nivå inom det euorpeiska samarbetet; då är det alldeles uppenbart att om man kan nå dit, och det tycker jag att vi skall försöka göra, så kommer frågan om språken att ses på ett annat sätt. Det finns stora möjligheter för svenskan; även norrmän och danskar klarar sig med svenska. Ifall det är ont om tolkar på smärre möten brukar jag få frågan vilka andra språk kan jag klara mig på. Då svarar jag  engelska, för det gillar de; sedan sätter jag av princip dit danska och det har hänt att jag har fått översättning på danska och då klarat mig. Jag menar alltså att vi har anledning att överhuvudtaget gå in på vilka lösningar det finns hellre än att rekommendera någon typ av militanta funderingar som att man skall ha en tvåfrontskamp. Jag förstår att ltl Roger Jansson inte menar att vi skall kriga, men själva sättet att närma oss problemet måste bygga på vad har vi att arbeta med och då skall vi titta på Europa. Det är också så att vi har en ny språklag på gång i Finland och i Sverige håller man på och skall lagstifta om att svenskan skall få ett språkskydd. Vi har mycket att hämta här, så jag understöder gärna att landskapsstyrelsen skulle arbeta på ett språkpolitiskt program, men jag tycker att landskapsstyrelsen skulle kunna inbjuda lagtingsgrupperna till fundamentala diskussioner om dessa saker så att vi tar det från början och redan från början kommer överens om hur vi kan jobba. Jag tror att om lagtinget kan få igång den här processen har vi gjort något verkligt bra.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum måndagen den 3 juni kl. 13.00.

 

(Kl. 11.25). Lagtingets plenum avbryts nu för lunchpaus och vi återkommer kl. 12.15.

 

-------- 

 

(Kl. 12.17). Plenum fortsätter.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Finansutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående politiskt program för informations- och kommunikationsteknik (IKT) i landskapet Åland. (M nr 2/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Finansutskottet har behandlat landskapsstyrelsens politiska program för informations- och kommunikationsteknik i landskapet Åland som har givits till lagtinget i form av ett meddelande.

 

Finansutskottet har avgivit ett enigt betänkande. Finansutskottet har gått igenom programmet grundligt. Under behandlingen har det via de sakkunniga framkommit en hel del positiva omdömen om IKT-programmet. Man har ansett att det är bra, att det utgör en bra grund att arbeta vidare från.

 

Finansutskottet har berört en hel del saker som kom fram i remissdebatten när programmet remitterades till finansutskottet och har behandlat en hel del av dem. Jag tänkte beröra några saker, men först några allmänna synpunkter.

 

Det är viktigt att skapa förutsättningar i form av tillgänglighet till bra tekniska lösningar. Det arbetar landskapsstyrelsen på och har kommit långt med. T.ex. utbyggnaden av bredband pågår sedan några år tillbaka med stöd från landskapsstyrelsen. Ändå är det så att antalet anslutningar till bredbandsnätet är förhållandevis lågt. Detta är en erfarenhet som inte enbart gäller Åland utan det gäller faktiskt ganska generellt i våra omgivande regioner också. Företag som bygger ut bredband har räknat med en snabbare frekvens när det gäller anslutningarna än vad verkligheten har visat.

 

Samtidigt som den tekniska beredskapen utbyggs måste vi också se till att tekniken utnyttjas. Här gäller det att fortsätta ett målmedvetet arbete för att hjälpmedlen inom IKT används så effektivt som möjligt och detta kräver en fortgående utbildning och skolning av egentligen de allra flesta i vår befolkning med början från skolan och genom arbetslivet samt även när det gäller äldre personer som kanske tidigare mycket flyktigt eller kanske inte alls har kommit i kontakt med datavärlden.

 

Finansutskottet har också berört IKT-utbildning och infrastruktur som åtgärder som stöder en utveckling av det åländska näringslivet. Det här är någonting som landskapsstyrelsen satsar på, inte minst genom projektet med IT-byn på Klinten.

 

Fru talman!

”IKT för alla” är en rubrik. Det gäller då att alla som vill, alla som har förutsättningar, så skall ha möjligheter att använda informations- och kommunikationsteknik så långt som möjligt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att informations- och kommunikationstekniken fortsättningsvis skall vara ett hjälpmedel, som en dräng s.a.s. för den mänskliga verksamheten. Vi får inte göra IKT-verksamheten till något slags självändamål och låta den ta över och bli herre i huset. Detta är viktigt att komma ihåg. Samtidigt som vi talar om IKT för alla är det ett faktum att utvecklingen går väldigt snabbt, framför allt den tekniska utvecklingen. Det  här har ställt vissa grupper i samhället i en sämre ställning än andra, t.ex. äldre, handikappade och utvecklingsstörda. Här är det väldigt viktigt, konstaterar utskottet, att särskilda åtgärder bör vidtas i syfte att motverka en ökad klyftbildning i samhället. Tillhandahållandet av utbildning, fortbildning och tillgång till teknik och infrastruktur är exempel på nödvändiga åtgärder.

 

En sak som uppmärksammades under remissdebatten var jämställdhetsaspekten inom IKT-utvecklingen. Utskottet ägnar ett stycke resonemang kring dessa saker. Det är naturligtvis väldigt viktigt att utvecklingen inom IKT tillvaratar och tillgodoser både mäns och kvinnors behov. Här är det särskilt viktigt redan i skolan att intresset för IKT väcks hos alla elever. Det är klart att förutsättningarna kan vara lite olika, intresset varierar naturligtvis, men åtminstone måste möjligheterna på jämbördiga villkor finnas.

 

Ytterligare en sak som berördes var IKT-utvecklingens effekter på arbetsförhållanden och konstaterandet att det finns en risk för att IKT-utvecklingen, det ökande informationsflödet och förändringar i arbetsmoment och arbetsmiljö orsakar stress därför att det ibland medför ett mer monotont arbete. Det här är någonting som faktiskt är väldigt viktigt och det gäller alla som i större utsträckning i synnerhet använder data, IKT, i sitt arbete. Kanske en lösning på det vore ett ganska planmässigt system för variationer i arbetet, arbetsrotation eller något annat liknande som gör att man får en variation i sin arbetssituation för att just undvika monotonism.

 

Ett ämne som är intressant är telemedicin. Utvecklingen av telemedicinen var faktiskt aktuell och diskuterades inom ÅHS i mitten på nittiotalet. Då var det särskilt den dåvarande sjukvårdschefen Anders Fagerlund som var pådrivare för detta. Sedan flyttade han bort, dvs. han for till Uppsala och där blev han snabbt anlitad som en expert på telemedicin och sysslar i dag med mycket avancerat utvecklingsarbete just inom den sektorn. När det gäller telemedicinen finns det två områden. Det ena området är användning av telemedicin inom den egna organisationen ÅHS och följaktligen inom landskapet, där det genom den tekniska utvecklingen bör finnas och finns möjligheter – det finns exempel på det från andra håll – att man genom exempelvis användning av videoutrustning kan överföra elektronisk information från olika håll i landskapet; exempelvis hälsovårdare i skärgården kan kommunicera via detta medium med läkarna på centralsjukhuset och kan alltså den vägen få handledning i fall där det anses behövas. På det här sättet skulle man göra sjukvården tryggare ute på lite längre avstånd från Mariehamn. Det behöver inte enbart vara skärgården, utan det kan också vara randkommunerna eller någonting sådant.

 

Det andra sättet är utåt, dvs. från ÅHS utåt, att centralsjukhuset anlitar specialister i andra sjukhus för t.ex. diagnostisering, akuta sjukdomstillstånd osv. Här finns det en mycket stark utveckling, i synnerhet i Sverige men också i Finland, rörande uppbyggnaden av databaser som vi också genom samarbetsavtal kan utnyttja. Den här utvecklingen är mycket intressant därför att det är ägnat att förbättra kvaliteten på sjukvården.

 

Utskottet har berört IKT-utvecklingen i våra skärgårdskommuner och konstaterade då att det finns anledning att särskilt titta på tillgången till IKT i skärgårdskommunerna. Det finns redan ett system med s.k. skärgårdskontor, men den verksamheten behöver utvärderas, man behöver se över den, man behöver se till: skall den fortsätta och i vilken form, så skall den hållas up-to-date med modern utrustning och goda förbindelser till Internet och sådant. Det är alltså viktigt att skärgårdskommunernas möjlighet att utnyttja IKT skall hållas på samma nivå som det övriga samhället på Åland, tekniskt som utbildningsmässigt.

 

En alldeles ny omständighet som framkom under hörandet, som den IT-ansvarige landskapsstyrelseledamoten Olof Erland talade om, är att utnyttja EU-stödsystemet för utveckling av IKT. Det är en organisation som är under uppbyggnad som heter digitala öar. Det handlar alltså om ett samarbete med nio andra öar inom EU som berör informationssamhället och en hållbar regional utveckling. Avsikten är här att bilda en samarbetsorganisation för dessa nio digitala öar. Avsikten är också då att dessa nio områden tillsammans kan gå in till EU och presentera utvecklingsprogram i projektform som gör att man gemensamt kan ansöka om EU-medel och eftersom det är fråga om ett avsevärt större projekt än om Åland skulle vara ensamt är utsikterna för framgång hos EU när det gäller tilldelningen av medel betydligt större, samtidigt som vi naturligtvis kan utnyttja erfarenheterna från annat håll och kanske också dela med oss av egna erfarenheter för att på det här sättet få ett fruktbart samarbete till stånd.

 

Fru talman!

Till slut är det så att finansutskottet tillstyrker de åtgärder som landskapsstyrelsen föreslår i meddelandet. Samtidigt säger utskottet att vi förväntar oss att landskapsstyrelsen återkommer till lagtinget med ett mera detaljerat handlingsprogram för IKT-utvecklingen samt en tidsplan för genomförandet.

 

Finansutskottet föreslår att lagtinget antecknar sig landskapsstyrelsens meddelande till kännedom.

 

TALMANNEN:  Följande talare ltl Salmén. (Från salen: nu kommer den verkliga experten!)

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag hörde vicetalmannen Christer Janssons kommentar att nu kommer den verkliga experten. Till skillnad från vicetalman Christer Jansson brukar jag åtminstone försöka lösa igenom ärendena därför att jag har ett arvode härifrån och det är inte bara arvodet som är intressant utan det är även arbetet.

 

Fru talman!

Det som här är intressant är att nu har finansutskottet tagit ett helt annat grepp när man har behandlat det här ärendet än när man behandlade tilläggsbudgeten. Man har hört sakkunniga och nu delger man också resultatet av hörandet. Utöver kommentaren från vtm Christer Jansson läser jag här att ”utskottet konstaterar att denna snabba teknikutvecklingen har ställt vissa grupper i samhället än andra, t.ex. äldre” och jag förstår att jag hör till dem, men jag försöker i alla fall sätta mig in i ärendena!

 

Jag kommer att ha en del negativa synpunkter på det som man skriver i betänkandet. Finansutskottet förordar satsningar på IT-byn efter den tidsplan som är. Jag skulle vilja försöka föra fram ett litet varningstecken att ta nu och håll reda lite på vad som händer i vår omnejd. I dag kommer en av Sveriges bästa affärstidningar och har ägnat en hel tidning åt IT-branschen. I en av de artiklar som finns här är rubriken ”Kör ut dem!” På börsen finns 23 IT-konsultföretag, det är minst 13 för många, de flesta är för små, för olönsamma och för dåligt styrda för att platsa. Som en gemensam kommentar till hela artikeln, som är skriven av en av de verkligt kunniga i branschen, sägs att hela branschen är dopad av riskkapital från berusade investerare. Jag tror att det ligger ganska mycket i det. Om det under de här sista fem åren har funnits någonting som har satsats stenhårt på och kastats fram hur mycket pengar som helst, så är det denna IT-bransch och vi vet hur den ser ut i dag.

 

Jag hoppas att landskapsstyrelsen i alla fall tar sig en liten fundering och inte så här våldsamt går med på att säga att det här är ett område som man skall satsa stenhårt på även nu. Låt oss inte bli en i mängden utan låt oss verkligen titta efter vad vi kan göra och försöka utvärdera vilka företag som har en möjlighet i framtiden och med dem kan vi försöka hjälpa till.

 

En sak som jag definitivt inte håller med utskottet om är när utskottet skriver: ”IKT är ett område som präglas av avancerad teknik som traditionellt attraherar fler män än kvinnor.” Det är en verkligt förlegad könssyn. Jag skulle vilja påstå att i dag är kvinnorna, det ser jag i min egen familj, de som är verkligt är framåt i det här avseendet. Jag håller varken med den meningen eller att ”Skillnaderna i kvinnors och mäns förhållningssätt till teknik och krav på säkerhet och hälsa bör tas på allvar.” Finns det några skillnader. Jag tror att vi alla har krav på säkerhet och hälsa, likaväl kvinnor som män, så jag hoppas verkligen att man tänker efter. Meddelandet går ju till landskapsstyrelsen, men jag hoppas att den diskussion som förs runt omkring ärendet också går till landskapsstyrelsens kännedom när man har lämnat meddelandet.

 

När det gäller telemedicin är jag hemskt glad att man har kontaktat en av dem som vi vallade härifrån, Anders Fagerlund. Vi skulle ha kunnat ligga långt framme inom telemedicin, men det blev förändring i förhållandet mellan styrelse och den verkställande ledningen. Jag känner inte till hur mycket det har satsats på skärgårdskontorens utrustningar. Det enda jag förstår att man har gjort är att man har lyssnat på en ersättare i utskottet som har haft kännedom om skärgårdens IKT-utveckling. Efter vad jag har märkt i dag är det inte så säkert att det gäller i dag det som skrevs den 18 april, så det är inte så säkert att ersättaren har samma åsikt i dag som han hade då.

 

Fru talman!

Det sista jag vill säga i det här sammanhanget är att när man gör tidsplanen för genomförandet så hoppas jag verkligen att trots att vi satsade alldeles för mycket pengar på att köpa ut Ålandsbanken från Klintens Trä-området, alldeles för höga pengar, så hoppas jag att man är lite försiktig när man öser på med tanke på att man också säger att man tänker spara en hel del inom landskapsförvaltningen.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag kan först konstatera att finansutskottet har tagit precis samma grepp i det här ärendet som i alla andra ärenden som behandlas i finansutskottet, seriöst och behandlat det enligt hela det regelverk som finns, till punkt och pricka.

 

Sedan, fru talman, till själva sakfrågan. Ltl Salmén pekade på problemen inom IT-sektorn. Det är alldeles riktigt att det finns en hel del problem. Det är alldeles riktigt att det har varit en bubbla som har spruckit och dessvärre lämnat väldigt förödande spår efter sig i en process som inte är slut ännu. Det är riktigt att det finns risker inom den här sektorn, men åtminstone är min bedömning den – och jag tror jag vågar säga också landskapsstyrelsens bedömning – att inte har vi därför råd att ställa oss på sidan om utvecklingen. Vi har i varje fall, med åländska mått mätt, rätt stora och medelstora företag inom den här branschen som faktiskt lyckas bra och det är klart att vi skall naturligtvis stöda den utvecklingen och försöka skapa de bästa företagsmässiga förutsättningarna som finns för att företagen fortsättningsvis skall kunna må bra, fungera bra och t.o.m. utvecklas och expandera.

 

Kort om gott om frågan om könsaspekten. En liten uppmaning till ltl Salmén är att besöka våra grundskolor och prata med dem som jobbar där.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Det brukar jag göra. Jag vet inte hur mycket finansutskottets ordförande ger sig tid med besök; jag besöker skolor och därför har jag tagit reda på och dessutom har jag barnbarn som går i skolorna. Där kan jag mycket väl följa med. Pojkarna är så klart intresserade av teknik, men själva användningen och sådant gäller både flickor och pojkar och man kan inte säga att flickor på något vis har sämre intresse för datautveckling. Jag vill definitivt säga att man behöver bara hålla dessa två betänkanden i handen angående tilläggsbudgeten. Om man då inte får klart för sig skillnaden i behandling och utskrift av det, ja då är man Sjölund då!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det är en helt irrelevant diskussion, men behandlingen av samtliga ärenden i finansutskottet görs synnerligen seriöst. Sedan är det en annan sak att de betänkanden som kommer kan ha olika utseende och olika innehåll. I en del fall finns det anledning att skriva mera; i andra fall finns det ingen anledning att skriva så mycket, om vi säger så. Beträffande skolorna har jag själv ett frekvent umgänge med skolorna eftersom jag själv har två pojkar som går i grundskolan, den ena i högstadiet och den andra i lågstadiet, så jag är nog tiotals gånger per år och besöker skolorna och jag pratar och diskuterar mycket med både rektorer från olika skolor, lärare och andra. Det är dessvärre på det sättet att intresset åtminstone i skolåldern är större hos pojkarna för dataverksamhet, om vi säger så, än för flickorna och det är tyvärr så. Sedan är det en annan sak att vi behöver hitta på sätt att intresse flickorna mera för att utnyttja data. Det är fråga om att hitta på vettiga stimulansåtgärder som gör att deras intresse för data ökar.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Bara två saker och skolorna först. Man behöver bara se i dag, också ute i arbetslivet, vilkendera av könet som använder data mest när Sjölund tar upp frågan om datoranvändningen. Det är damer och flickor. Det är synd att Sjölunds pojkarna har hamnat i en sådan klass där det kanske för det första inte finns några flickor, så därför blir det så här snedvridet när tankarna inte är större än så.

 

Fru talman!

När man såg utskriften av de två betänkandena och hörde framställningen från talarstolen blev man förvånad, trots att utskottet, som Sjölund säger, var helt överens med landskapsstyrelsen och därför inte hade någonting att säga när det gällde budgeten. Här är man också enig med landskapsstyrelsen, men här har man gett sig tid att snacka mycket mera och skriva mycket mera.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som ltl Salmén höll och precis det han sade om betänkandenas utformning hade jag förväntat mig att skulle komma här i dag. Till finansutskottets försvar måste jag i alla fall säga att vi behandlar nog alla våra remissärenden lika omfattande och seriöst, det är bara redovisningen inför lagtinget som ser så olika ut. Där har ltl Salmén fel när han uppfattar att vi har behandlat detta ärende annorlunda än andra ärenden, som t.ex. tilläggsbudgeten. Arbetet, hörande av sakkunniga osv. har gått till på precis samma sätt i båda ärenden, men redovisningen inför lagtinget har skett på olika sätt.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag började mitt anförande med att säga att jag har kunnat konstatera att upplägget är helt annorlunda i dag mot vad det var i förrgår.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman! Jag finner att det är bäst att avstå!

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att det var ett bra anförande som ltl Salmén höll och jag delar också hans skepis mot IT-byarna och IT-satsningarna. Jag har bara en liten stilla undran: Varför stödde inte ltl Salmén mig igår när det först gällde att anslå 12 miljoner finska mark till IT-byn på Klinten. Den har redan kostat för mycket. Vi skickade över aktier för 9 miljoner till Ålands Utvecklings Ab där de skall få använda avkastningen enligt eget förgottfinnande. Vi vet att de har satsat i ett IT-företag varav det omhuldade gick med en nätt förlust senaste år, har jag förstått, fastän alla säger att de går så bra. Vi hade kunnat reda upp detta igår om ltl Salmén hade stött mig i de två förslagen som jag hade och vi kunde ha röstat bort dem, så jag är lite förvånad över att jag inte fick stöd av ltl Salmén.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag hade säkert stött om jag hade varit här. Tyvärr på grund av den arbetssituation som talmanskonferensen har satt oss i, så hade jag för länge sedan ett ganska omfattande besök hos en tandläkare och jag var tvungen att ta den tiden för annars skulle det skjutits fram så pass länge. Tyvärr var jag tvungen att gå när det inte fanns någon annan chans. Jag hade begärt att det ärendet skulle ha bordlagts längre, men det var ju så viktigt att det kom just då!

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

När ltl Salmén och jag satt i landskapsstyrelsen tillsammans var vi båda och kanske de enda som var överens om att det är en IT-bubbla vi har och IT-bubblan kommer att spricka, och den sprack, så såtillvida har de gamla rävarna ett visst korrekt historiskt perspektiv på saker och ting. Däremot vill jag säga att affärstidningarna har gjort ordentliga utredningar de senaste månaderna över IT-företagens utveckling och IT-verksamhetens utveckling och den har vuxit hela tiden. Den är jättestor i dag, större än vad den någonsin har varit förstås, eftersom den växer, medan ett antal företag har gått i konkurs och har s.a.s. hört till bubbeleffekten. Det var en orimlig Klondyke-stämning då att man skulle övervärdera företagen och satsa pengar som man sedan förlorade, men basverksamheten inom informationsteknologin är större och starkare än någonsin. Också värdet sammanlagt på börsen läste jag i Näringsliv häromdagen är större än någonsin när man räknar in de ordinarie företagens IT-verksamhet s.a.s. i det börsvärdet. Det där är rimligt och det stämmer säkert. Men bubbelföretagen är borta och det var en katastrof, för särskilt småsparare förlorade jättemycket pengar på det. Vi har alltså en tillnyktring i branschen, man kan inte mera tala om en ny ekonomi, utan den gamla ekonomin, med plus och minus som man känner från hushållskassan i plånboken, det är den som gäller och ingen annan ekonomi. Såtillvida har det skett en kraftfull tillnyktring.

 

Vi har nu fått smaka på den nya förkortningen som landskapsstyrelsen valde i det tidigare IT-arbetet - för att visa att det var någonting annat på gång så satte man ett K till. Nu har vi fått smaka på det en längre tid och det blir allt svårare för mig – jag tyckte i början att det var lite småtrevligt – men i hela den svenskspråkiga världen, förutom Norge och förutom Åland, så heter det IT-utvecklingen, IT-branschen osv. IKT används i Norge och nu har det då införts på Åland. Jag tror att det är lite ”småpallrigt” att vi försöker göra det, men den naturliga utvecklingen kommer säkert att göra att vi vänjer oss vid det svenska språksystemets förkortning i sammanhang. Också i EU har jag sett att man numera har lämnat bort kommunikationsdelen och man talar om information som det viktiga, så jag hoppas att vi skall återgå även på Åland till att använda oss av högsvenska i sammanhanget.

 

När meddelandet lades på vårt bord hade jag för min del inte särskilt mycket kritik emot det. Det var detaljer som jag ville att finansutskottet skulle titta på. Kritiken var egentligen att innehållet hade övergått från att i beredningen ha varit mera arbetslivs- och näringslivsutvecklingsinriktat till att bli mera inriktat på offentlig sektor. Jag tyckte att det vore bra om finansutskottet skulle utreda också den här businessbiten att se hur man på Åland kunde få branschen att utvecklas så bra som möjligt. Något har utskottet skrivit om det, men inte så mycket.

 

En annan sak som jag var lite kritisk till då var att siffrorna är gamla. I statistiken som man redovisar i meddelandet är senaste året 1999 från branschen. Jag hade hoppats att utskottet skulle presentera siffror från 2001 så att vi skulle veta för ett år sedan hur läget såg ut i landskapet. Det blir lite galet att en bransch som är stadd i mycket snabb utveckling, särskilt inom de befintliga etablerade företagen, inte kan redovisas i en landskapspolitisk debatt om branschen annat än med mycket gamla siffror, man kan kalla dem mycket gamla siffror när de är från 1999 inom den här branschen. Jag hoppas att utskottsordföranden kan säga någonting om det.

 

När det gäller näringslivsutvecklingen är det som sagt ganska lite sagt här. Något har man dock sagt, men när det gäller att Åland plocka hit verksamheter inom den här sektorn, som sedan kan skapa nyföretagande, nya arbetsplatser osv., så säger man i stort sett ingenting. Tidigare var det ganska många företag utifrån, det var borta-ålänningar, det var andra som var intresserade att etablera sig på Åland för de fann att vi när det gällde 3G-utvecklingen som tillsammans med våra telefonbolag och Erickson-koncernen låg på vågens framkant. 3G- och 4G-utvecklingen är utomordentligt intressant, fastän den har börjat gå långsammare nu, japanderna är på väg att ta över det i viss mån, men självklart kommer det, så det som har grundats på Åland när det gäller 3G-mobiltelefon har verkligen framtiden framför sig, men som tur är har hastigheten bromsats upp. Då skulle det vara intressant att höra vad utskottet har kommit till att det finns för möjligheter att inom den sektorn och på basen av det avtal som gjordes mellan telefonbolagen och Ericsson har resulterat i och kan resultera i. Det har också lite att göra med näringslivets eget projekt som de kallade Wheelit-projektet, där landskapsstyrelsen var med på ett litet hörn. Har utskottet rett ut var alla de förslag ligger från näringslivet som kom fram i det sammanhanget och som också skrevs ner, det skulle vara intressant att veta.

 

Sedan ett par frågor om det som utskottet skriver om telemedicin. Jag var själv med som styrelseordförande i ÅHS när vi på Anders Fagerlunds initiativ och med han som lokomotiv drog igång verksamheten 1993-94 och lånade apparater. Vi hade kontakt med Uppsala Universitetssjukhus och några andra via telemedicinen. Detta för snart tio år sedan. Precis korrekt som utskottsordföranden beskrev, så när Anders Fagerlund flyttade tog det slut på den verksamheten och då måste man göra analysen: varför. Detta har jag gjort som ny styrelsemedlem i ÅHS. Svaret blev att det fanns ingen motivation hos övrig personal. Det finns inte i dag någon motivation hos personalen. Då ställer man sig två frågor och jag undrar om utskottet har fått något svar på dem: Hur skall man få andra intresserade i huset för detta? Är det så att de andra inte anser att det är någonting som behövs? Om man anser att det behövs och kommer fram till – det finns en del av apparaturen kvar ännu, men den är väl lite stenålders när den är sju-åtta år gammal – att någon är intresserad, hur skall man då ha råd med det? Pressen från landskapsstyrelsen på att minimera ÅHS-kostnader är maximal. Vicelantrådet sade igår att man skulle efterhöra vad som skulle hända om ÅHS skulle begränsa sin verksamhet med ungefär 10 procent. Och att i det sammanhanget ha råd med telemedicin, om den inte känns väldigt motiverad från personalens sida, både när det gäller den interna telemedicinen inom landskapet geografiskt och när det gäller den externa, som båda är lika viktiga, så vad har utskottsordföranden för synpunkter på det utgående från hörandet?

 

Herr talman!

Det sista som jag ville beröra är EU-stöden och i samband med rubriken ”De digitala öarna”. Vi förde en liten diskussion om jordbruksstöden och det kontrollsystem som EU kräver. Den erfarenhet jag har från EU-stödens hantering och problem på Åland, ändå sedan 1993, är att ansökningssystemet, implementeringssystemet, utbetalningssystemet, uppföljningssystemet och kontrollsystemet kräver så mycket pengar att vi borde säga nej till alla EU-stödformer som ligger under ungefär 2-3 miljoner mark. Administrationen kostar oss direkt och indirekt mera. Vi har sagt nej till en del utbildningsprogram av det skälet att de är för små, så vi kommer att gå våldsam förlust på det som vi kallar EU-stöd. Då är det bättre att vi finansierar det med egna pengar, det blir billigare. Då är min fråga beträffande just de digitala öarna att det ser ut som det möjligen också kunde vara en sådan minimalistisk stödform från EU att kontrollsystemen kommer att kosta oss mera. De enda system som vi kan vara säkra på att ger oss ett visst överskott är jordbruksstödsystemen. De är så stora på Åland så därför ger de det. Åtskilliga av de andra fordrar faktiskt sådan administration, alldeles särskilt har det blivit i efterkontrollsystemet, antagligen för att det finns så många som fuxar med EU-pengarna runtom i Europa så kräver man enorma kontrollsystem. Då är det så att de programmen som andra har är 100 eller 500 gånger större än vad de åländska programmen är, så därför är den procentuella belastningen på dem när det gäller kontrollsystemet mindre, men för lilla Åland med sin självstyrelse, så är det här ett jätteproblem och då undrar jag om utskottet har någonting att säga i den belysningen när det gäller de digitala öarna.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Som en replik till det som ltl Roger Jansson sade till mig så vill jag säga att det är klart att jag vet att den sakta makt håller på och återhämtar mig. Men att jag sträckte upp ett varningens finger berodde på att i samma tidning är det en artikel där man har intervjuat tre VD i de stora konsultföretagen, som säger att det var värre än jag föreställde mig. VD för VM-data som vi vet att i Sverige är synnerligen stort och som verkligen går bra. Han säger att vi måste starta om och rekrytera till lägre löner. Den som är chef för sammanslutningen IT-företagen säger att höljet på IT-bubblan var tunnare än i många andra länder. Artikeln slutar med en mycket bra synpunkt: vi kommer antagligen att hamna i den sitsen att IT kommer att betraktas som vilken verksamhet som helst! Ltl Jansson och jag förstod aldrig den s.k. nya ekonomin.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Salmén har helt rätt i sin beskrivning av situationen. Bubblan har alltså varit hos IT-konsulterna som säljer tjänster till andra företag; där har den spruckit och de företag som ltl Salmén nu nämnde representerar den sektorn. Jag kastade just ett getöga på ltl Salméns artikel och den innehåller också det jag sade och det ltl Salmén också upprepade att IT är en kontorsteknik, en kommunikationsteknik, för företagsvärlden, för arbetslivet och för offentlig sektor som expanderar enormt snabbt och antagligen alltför snabbt egentligen för att människorna skall hinna med. Dess affärsmässiga effekter stiger ständigt, men det finns ett antal företag och företagssektorer kan man säga, dit IT-konsulterna hör, som blåstes upp till enorma proportioner och nu, så småningom, de  är antagligen inte ännu nere på marken, men så småningom når de även marknivå tillsammans med oss andra.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Vi är säkert överens. Min varning är bara den att ha beredskap från landskapets sida, men bygg inte ut för stort, låt oss se var vi hamnar!

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tänkte bara säga några ord om telemedicin. Jag var själv med i styrelsen när Anders Fagerlund drog frågan som allra värst. Han fick inte tillräckligt stöd för sitt arbete och for sedan bort. Jag trodde på det och nu är det då en politisk och ekonomisk fråga som vi måste ta ställning till. Jag ville bara säga att min uppfattning är att det här skall inte vara en kostnad för oss utan någonting som kan ge inbesparing. Telemedicin kan ge inbesparingar både inom landskapet och utåt. Det känner säkert många till. Ur den synvinkeln måste vi se på den här frågan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Så länge jag var styrelseordförande i ÅHS fick Anders Fagerlund fullt stöd och vi var en av de sjukhus tillsammans med några universitetssjukhus, bl.a. Uppsala, som var först med detta i Norden och vi skaffade också apparaturen, men, som sagt, sedan gick det sämre därefter. När det gäller kostnaderna och intäkterna håller jag med om att långsiktigt kommer kostnadsökningen att bli mindre; när det gäller den interna delen, särskilt när det gäller vår skärgård, så tror jag faktiskt att man kan vinna pengar. Men i början erfordras det betydande investeringar både i tekniken och särskilt på kunskapen. Vi måste utbilda folk, det kostar pengar, vi måste skaffa apparaterna till de olika skärgårdskommunerna, till sjukhuset och vi måste kanske ha någon tilläggspersonal också för att hantera det på sjukhuset. Den beredskapen måste regeringspartierna ha att i början får det lov att kosta lite pengar. Och hur skall man klara det?

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Det stämmer säkert att införande av all ny teknik kostar i början. Jag föreställer mig i alla fall att just när det gäller vård utom Åland skulle vi kunna göra inbesparingar genom telemedicinen och kunna få experthjälp i vissa situationer och samma gäller skärgårdsområdet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag är helt övertygad om att den teknologiska och medicinska utvecklingen samt specialiseringen därmed gör att vård utom Åland alltid kommer att stiga och det kommer tyvärr att stiga i accelererad takt. Vi kommer inte att kunna ha de specialister här som vårt folk, ålänningarna, kräver att de skall få skötas av på samma sätt som andra människor i andra regioner. Det kommer alltid att stiga. Men jag kan hålla med om att telemedicin i viss mån i en framtid kan bromsa den kostnadsutvecklingen.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

De mesta av de frågor som ltl Roger Jansson ställde till utskottet har egentligen fel adress. Det är frågor som direkt borde ha ställts till landskapsstyrelsen, så jag skall inte gå in på alltför mycket av det utan bara nämna att när det gäller alla de frågor som berör företagen och företagsamheten är det inte landskapsstyrelsens uppgift. Avsikten är att skapa de grundläggande förutsättningarna för ett framgångsrikt näringsliv.

 

Jag kan bara konstatera att landskapsstyrelsen själv har sagt att på basen av det här programmet kommer man att utarbeta ett mera detaljerat program och det har utskottet beställt att få hit till lagtinget när det är färdigt. I samband med det kommer det säkert att presenteras färskare siffror och också säkert svar på en del åtminstone av de frågor som ltl Roger Jansson ställde.

 

När det gäller telemedicinen är jag helt övertygad om att det är en utveckling som vi också måste bli delaktiga av, utan att gå närmare in på detaljer.

 

När det gäller samarbetet ”Digitala öar” är det bara i sin början ännu, men den bild som utskottet fick var i varje fall den att om Åland överhuvudtaget vill vara med och få del av EU-pengar för utvecklande av program i den här branschen är det sannolikt så att vi är så små att vi har väldigt svårt att kunna få del av det, men genom ett bredare samarbete andra kanske vi kan hitta vettiga lösningar på den punkten.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Då blev också det här ärendet, i motsats till det som ltl Salmén tidigare trodde, ett likadant ärende som tilläggsbudgeten. När vi i remissen ber att utskottet skall titta på vissa frågor och utreda dem och när vi sedan när utskottsbetänkandet kommer frågar vad utskottet har kommit till och hur man har resonerat så säger utskottsordförande Sjölund att det var frågor som vi borde ställa till landskapsstyrelsen! Inte en enda av de frågorna jag ställde i mitt anförande var riktad till landskapsstyrelsen utan uttryckligen på basen av remissen och utskottsbehandlingen samt de hörande ni har haft till utskottet. Skall vi nu också i det här ärendet lära oss att lagtinget kan gå hem, så må vi väl göra det, vi skall tydligen göra det i alla fall! Men det blir en väldigt olycklig utveckling om man inte ens kan föra en dialog med utskottsordföranden utan han hänvisar till landskapsstyrelsen. När det gäller näringslivsutvecklingen har jag inte föreslagit att vi skulle gå in och styra näringslivet utan vår uppgift som politiker är att skapa förutsättningar. Det var en huvuddel av Wheelit-processen att man skulle skapa dessa förutsättningar. Min fråga gällde hur utskottet har resonerat i det sammanhanget.

 

När det gäller telemedicinfrågan hade jag två frågor till utskottet och jag fick inte svar på någon enda utan det var bara en allmän tes från ltl Sjölund att han personligen trodde på telemedicin, men på mina två konkreta frågor fick jag inget svar.

 

Det är tydligen så när det gäller utskottsordförande Sjölund att inte har vi någonting i lagtinget att hämta när det gäller svar utan då hänvisar han till Ålands landskapsstyrelse, antagligen till sin partiordförande Olof Erland, så vi får väl be honom komma in i salen så får vi svar på våra frågor!

 

Ltl Sjölund, replik: Herr talman! Jag avstår efter det där.

 

TALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

I remissen tog jag just upp olika frågor om telemedicinen. Nu har det redan diskuterats ganska mycket, så jag kanske kan förkorta det jag hade tänkt säga. Jag konstaterar att utskottet skriver: ”I synnerhet skärgårdskommunerna kunde dra stor nytta av telemedicin.” Jag är nog övertygad om att man kan ha minst lika stor nytta också mellan Ålands centralsjukhus och andra sjukhus utanför Åland som har större möjligheter till specialister inom smala områden. Med det vill jag inte säga att det inte är viktigt i skärgården, men när man läser detta kan man kanske tro att den delen är betydligt viktigare. Jag vill nästan jämställa de här olika delarna. Det var bra att utskottet hörde Anders Fagerlund i de här frågorna, för han var antagligen inte bara på den tiden han var på Åland en av de främsta utan jag tror att han i dag hör till de främsta inom Norden i de här frågorna; han har jobbat med dem, är engagerad och är faktiskt intresserad av det. Om man är inne på Norden kan jag bara som information kanske säga att också i Nordiska rådet pågår det arbete i de här frågorna. Det finns ett medlemsförslag om samordning av regelverk i Norden för att möjliggöra bruk av telemedicin i de nordiska länderna. Vid regionsjukhuset i Tromsö finns det ett telemedicinskt center som har fått ett uppdrag från Nordiska rådet att se på olika hinder i dag. Det finns också hinder mellan nordiska länder när det gäller den medicinska delen, särskilt inom juridiken och det är olika standarder som borde vara lika i alla länder, man måste ta hänsyn till patienträttigheter och olika säkerhetsaspekter. Om man ser det ur ett nordiskt perspektiv, och alla länder har i dag olika telemedicincenter, tycker jag att det skulle vara underligt om Åland skulle ligga utanför det arbetet eftersom vi borde ett vara sådant område som har den största nyttan av. Jag vill minnas att jag också sade i remissen att en ö som har kommit ganska långt och som inte råkade ut för samma som på Åland är faktiskt Gotland. Där vet jag att man har arbetat mycket inom telemedicinen, så jag hoppas att man kan lära av dem i det sammanhanget. Sedan har kostnaderna kommit upp här och jag håller med dem som säger att det kommer att bli svårt att efter tio år avgöra om det kostar eller om vi har sparat; kraven inom medicinen utökas hela tiden och det här ger möjligheter som inte har funnits och då blir det att kosta. Vi måste naturligtvis följa med, men det är alltid svårt att hitta de riktiga inbesparingarna i ett senare skede och jag är övertygad om att det kommer att kosta ganska mycket i ett inledningsskede, både personella resurser och också tekniska resurser.

 

Avslutningsvis tror jag ändå att den stora utmaningen är att hitta engagemanget och intresset inom ÅHS. Jag har faktiskt konstaterat att i den här salen har telemedicinen fått mesta tiden i samband med betänkandet. Skulle samma engagemang finnas på bredden inom ÅHS kanske det inte skulle vara så stora problem, men jag hoppas att det i framtiden finns en utveckling inom detta område på riktigt.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag håller med allt som ltl Lindeman säger om telemedicin. Jag skulle vilja gå ännu längre när ltl Lindeman säger att det behövs engagemang och säga att det behövs en eldsjäl för att få detta till stånd. Jag tror inte att det räcker med att man anställer en person bara för att sköta om det här utan det måste finnas en person som verkligen sätter sin själ i det och entusiasmerar de andra. Den situation som finns i dag på ÅHS med överhopning av arbete bidrar till att bromsa. Ger man 150 procent av sin tid till arbete orkar man inte ta itu med sådana där saker. Skulle vi kunna hitta en eldsjäl som Anders Fagerlund skulle det säkert snabbt börja gå vidare igen.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Eldsjälen är viktig, men det är också livsfarligt om det bara blir eld runt den själen. Det måste spridas för annars finns det risk att den personen försvinner igen, så det måste byggas upp ett betydligt bredare kunnande i dag. Det handlar också om att ta tag i frågan och på något sätt säga att det här är ett prioriterat område och det här skall vi jobba med. Det är också så bland läkarkåren, sjuksköterskor osv. att det man är intresserad och engagerad av skapar man också tid för på ett annat sätt, men om man inte kan det tillräckligt, om man inte har intresse av det, så finns det inte heller tid – de fungerar precis som vi gör, det vi har något intresse för hittar vi på något sätt tid för, men det vi inte riktigt vill har vi aldrig tid med.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Herr talman!

Det var just det jag sade att det behövs en eldsjäl som sedan kan entusiasmera de övriga att delta i arbetet och det farligaste är att det byggs upp en verksamhet runt endast en person. När den personen slutar faller hela systemet och patienterna blir på så vis ”strandsatta”.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Ltl Lindeman tar upp att vi i utskottsbetänkandet om telemedicinen har skrivit: ”I synnerhet skärgårdskommunerna kunde dra stor nytta av telemedicinen.” Det har under behandlingen i utskottet framkommit många bra saker men också många mindre bra saker. Det vi har fått ta del av har att göra med ”de mindre bra sakerna” och som har gjort att vi har lyft fram den här saken. Det har klart framkommit vid hörandet att i synnerhet med digitalkameror inom telemedicinen, där man kan hjälpa med att sy sår, höra på hjärtljud, se på röntgenbilder, allt det här är väldigt positivt. Men det finns också motstånd från personalsidan också på det sättet att det är ganska bekvämt att sitta på de åländska skärgårdsfärjorna och lyfta bra lön i stället för att jobba.

 

TALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Ända sedan IKT-meddelandet remitterades hit till lagtinget och jag hade läst det så funderade jag väldigt länge på att hur skall man strukturera problematiken för att på något vis kunna få ett grepp om det hela. Jag tycker att när jag läser betänkandet saknar det struktur, det gäller också meddelandet delvis. Jag ställde en fråga i början av behandlingen: Vad av denna verksamhet skall man uppfatta som privat och vad är det som samhället skall ta ett ansvar för. Det känns som om samhället skall ta ett ganska så stort ansvar. Ju mer man funderar på den diskussion som har rört sig om den s.k. IT-bubblan och de företag som har övervärderats på börsen desto mer uppenbart är det att det är någonting som i alla fall inte primärt hör till samhällets uppgifter. Men var går gränserna för samhällets åtagande och det privata näringslivets eller privatpersoner som har ansvar för IKT-utvecklingen. Man kunde kanske tänka sig att använda sig av något slags modell av producenter och konsumenter. Men när man tittar på producentsidan finns det redan så många typer av produktion inom den här sektorn. Ser man däremot till konsumentsidan är vi väl alla potentiella konsumenter. Det är det som är mycket av landskapsstyrelsens utgångspunkt att alla skall ha tillgång till tekniken.

Då blir tillgänglighetsbegreppet ett av kriterierna för samhällets åtaganden, att göra tekniken tillgänglig för alla. Det har utskottet tagit upp. Det var en av de diskussioner som jag förde ganska kraftigt i remissen och utskottet har skrivit en hel del om det.

 

Det andra begreppet, som jag sett på utredningar, är ett kriterium som har att göra med hur konsumenterna upplever nyttan av tekniken. Begreppen ”tillgänglighet och nytta” tycks vara styrande när det gäller konsumenternas val av tjänster inom branschen. I detaljplanen som man efterlyser, både i betänkandet och som finns i landskapsstyrelsens meddelande, borde dessa två begrepp lyftas upp och vara vägledande. Jag tror att det är där som åsikterna går isär ganska mycket, att hur mycket teknik eller IT-tjänster kommer människor att inhandla i framtiden. Tittar man på den utveckling som har varit så har det också funnits en överskattning här av vad vanliga människor tycker att är nyttigt med IT-teknik. I gårdagens tidning kunde vi läsa om ett lokalt försäkringsbolag som tydligen har gjort en grov felkalkyl, dvs. man har tänkt att man skulle kunna sälja försäkringar över Internet. Det är ett bakslag av stora mått för företaget. Jag tror å andra sidan att det är ganska representativt för hur man inom vissa branscher har resonerat. Detsamma gäller väl Internet-handeln där man har försökt konkurrera ut bl.a. bolagen som postorderbolag, men inte tycks det heller riktigt lyckas. Det som konsumenterna upplever att är nyttigt borde alltså vara ett av de grundläggande villkoren för att bedöma vad samhället skall satsa på. Tar man tillgänglighetsbegreppet är det väldigt mycket det som landskapsstyrelsens meddelande handlar om. I tillgängligheten ingår åtminstone att man har tillgång till själva tekniken, dvs. en dator, att det finns bredband och att man har utbildning eller kunskaper i att utnyttja IKT-tekniken. I Sverige utreder man det mesta, och det finns en hel del utredningar som visar att det är påfallande lite som de flesta människor använder sin persondator till: i första hand för e-post och för att skaffa sig allmän information om olika saker som man är intresserad av. Det finns också, vilket inte alls framkommer i den allmänna diskussionen, en stor konsumtion av olika typer av pornografiskt material som är en stor affär.

 

IKT ur privat hushållssynvinkel handlar tydligen mycket om att kommunicera med vänner och bekanta och att skaffa information. Men vid sidan av det ökar konsumtionen av tidningar, TV-tittande, av olika typer av underhållning på CD, video osv. Det finns alltså mycket som påverkar själva bedömningen av vilken nytta man har av tekniken. Vad jag vet finns det inte, men där får utskottsordföranden gärna korrigera mig, eller finns det någon sorts utredningar av ålänningarnas användning av Internet och persondatorer? Om det inte finns, så tycker jag att man borde göra en sådan, speciellt inför det mera detaljerade handlingsprogrammet. Nu blir det ganska slumpartat vad vi diskuterar. Man diskuterar ganska mycket telemedicin och uppriktigt sagt tror jag inte att det kommer att bli mycket av det därför att det kräver väldigt hög grad av skolning av personal. Det är klart att det rent tekniskt är möjligt att skapa förutsättningar för telemedicin, men om verkligen skall satsa på det måste man satsa mycket på personal och deras skolning. Alla som sysslar med data vet att om man inte själv är utbildad i branschen så behöver man kontinuerligt handledning för att klara av att utnyttja möjligheter och att korrigera fel som man gör.

 

Att alltså telemedicinen skulle förbilliga vården tror jag inte alls på. Jag tror att det är tvärtom så att det ökar kostnaderna, men det kan nog, under förutsättning att man satsar fullt ut, förbättra servicen och kvaliteten men inte bidra till någon sänkning av kostnaderna. Det är sist och slutligen en politisk fråga om man vill satsa så mycket. Jag tror också i det fallet att centrum kommer att ha större nytta av det. Det är inte det att jag önskar det, men för att få spridningen av tekniken krävs det oerhört stora investeringar eftersom bredbandstekniken ändå tillsvidare väntar på att byggas ut i skärgården. Nu säger inte utskottet någonting om när det här skall genomföras. Tidigare har man sagt att under hösten skall bredband vara utbyggda till huvudbyarna i skärgården och sedan under 2003 skall detta vara fullföljt, men man bråkar fortfarande om vilken teknik man skall använda sig av. Jag vill också veta om utskottet kan bekräfta att man följer den tidsplan som man har gått in för att under hösten kan huvudbyarna i skärgården räkna med att ha möjlighet att bygga ut bredband till de enskilda abonnenterna. Just när det redan gäller infrastrukturen är en skärningspunkt vad samhället skall satsa på och vad skall de privata stå för. I Finland har man lämnat utbyggnaden av bredband till marknadskrafterna. I Sverige har man gått in för att samhället skall vara med och finansiera utbyggnaden för att ge alla regioner samma förutsättningar. På det sant borgerliga Åland följer man det socialdemokratiska Sverige och vill satsa rejält med pengar på att bygga ut infrastrukturen.

 

Där kommer första ställningstagandet: hur mycket skall samhället gå in och satsa. När man går över till näringslivet och arbetslivet är behovet av en strukturering stort. Alla vet att dator och IT i dag är ett nödvändigt hjälpmedel inom så gott som hela arbetslivet; alla måste mer eller mindre använda dator och det hör till arbetsgivarens uppgift att skaffa de verktygen. Men när det sedan kommer till de speciella IKT-företag som skall producera någon typ av tjänster så visar betänkandet att på Åland har dessa företag tillsvidare ekonomiskt en ganska så blygsam betydelse. Om landskapet nu, som man har beslutat, skall bygga IKT-byn, så är det en ganska betydande satsning på branschen och jag undrar om det finns några som helst mål och resultatkrav på det eller blir det som med travbanan att man inte ens lyckas skaffa en VD som är villig att driva verksamheten, att man kastar ut tio miljoner och har inte ens det tryggat. Det tycker jag är den största problematiken, om man ser det ekonomiskt. Varken från landskapsstyrelsen eller lagtinget verkar det finnas några klara krav på vad motprestationen är? Då blir det ändå så att andra företag, som inte får motsvarande stöd i utrymmen osv. blir missgynnade. Det leder lätt till illojal konkurrens.

 

Fortfarande tycker jag att den grundläggande frågan är obesvarad från utskottets sida: vad skall samhället svara för och vad skall de privata stå för?  Sedan frågar jag när bredbanden byggs ut i skärgården och så vill jag gärna veta om det finns, och i så fall hur man kan få tag på det, en kartläggning över ålänningarnas IT- och datoranvändning överhuvudtaget.

 

När det gäller jämställdhetsfrågan har den bollats fram och tillbaka, men det har att göra just med nyttan att kvinnor och män ser helt olika på nyttan av teknik. Som någon sade här finns det bland män och pojkar ett mycket större intresse för själva tekniken som kvinnor ofta är ganska ointresserade av, utan kvinnor använder IT när de tycker att det är nyttigt, inte för att leka med och ha som underhållning, så där finns egentligen den stora skillnaden. Annars är det alldeles, som här har sagts, att kvinnor i sitt arbete antagligen använder det mer än män. Själva kapaciteten att använda tekniken är inte könsbunden utan det som skiljer könen åt har att göra med syftet och bedömningen av nyttan.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

För det första är jag inte riktigt säker på om ltl Sundback tror att vi inte har några datorer i skärgården så länge bredbandsmöjligheten inte är utbyggd. Det låter faktiskt så! Tillgängligheten skall samhället stöda; det är privata som bygger.

 

En annan sak gäller nyttan och jämlikheten. Jag tror faktiskt inte heller på att pojkar mera skulle utnyttja IT än flickor. Min upplevelse är att i Föglö har vi ett mycket bra utbud för befolkningen. Vi har Skärgårdskontoret, vi har skolan och jag vill säga att skolledningens intresse och kompetens betyder hemskt mycket för utvecklingen av datakunskapen i skolorna. Vi har det väl ställt på det området. Enligt min uppfattning är flickorna mycket skickliga användare av datorerna. Vi har dessutom datorer på biblioteket som allmänheten kan använda.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Lisbeth Eriksson pratar säkert om Föglö. Föglö är i en litet speciell situation eftersom man är anknuten till Mariehamns Telefonbolags nät. Jag vet mycket väl att det finns datorer i skärgården och att det också används mycket datorer, men nu har bredbandsfrågan blivit fastslagen, bl.a. i meddelandet, att alla på Åland skall ha samma möjligheter. Det finns vissa fördelar med bredbandsuppkopplingarna. Det är därför man har byggt ut det också på fasta Åland. Många anser att det är väldigt viktigt med bredbandsmöjligheten just för att utveckla företagen, så jag ser det på det viset att det är en fråga om regional rättvisa.

 

Jag sade ganska tydligt att flickor och pojkar är lika bra på att använda datorer. Det är målet och bedömningen av nyttan som är olika. Då stöder jag mig mera på sådan utredningslitteratur som jag har läst som visar att vad gäller tid som ägnas åt datorer är det mera män än kvinnor, det är mera tjänstemän än arbetsklass, det är mera i tätort än i regionerna och det är mera yngre än äldre. Det där är ganska gemensamt för alla utredningar. Det är naturligtvis i verkligheten så att det kan finnas undantag på många ställen, och det är möjligt att det är så på Föglö.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback sade att det flera gånger har nämnts i debatten att enligt en utredning är det mera yngre än äldre. Det är ganska naturligt att det är på det sättet. Det tar lite tid att komma in i och lära sig använda den här tekniken. Det är helt naturligt. En sak som har diskuterats är hur det är att använda IT i arbetslivet. Där har jag goda förhoppningar att just genom att de yngre lär sig använda tekniken i ett tidigt skede så kommer de att vara mycket välrustade i arbetslivet senare.

 

När det gäller jämlikhetsfrågor i skärgården kontra övriga Åland är det alldeles uppenbart att just datoriseringen har lett till en jämlikhet mellan skärgårds-, landsbygdsungdomar och stadsungdomarna. Det är som om de här ungdomarna ligger på samma internationella nivå i dag, medan de förr var någon sorts ”landskusin”. Jag vill ändå säga, att det är inte säkert att det är enbart av godo att man kan hålla på och surfa på Internet. Men en jämlikhet mellan regionerna har det redan bidragit till.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

I mitt anförande efterlyste jag en kartläggning av ålänningarnas data- och Internetanvändning. Ltl Lisbeth Eriksson vet tydligen redan, utan någon större kartläggning av det hela, och det är möjligt att det är som hon påstår, men jag skulle nog helst se en mera systematisk utredning över just tillgången på datorer och också hur de används. (Från salen: man kan väl inte kartlägga allting)

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag blev till vissa delar nöjd när jag hörde ltl Sundbacks anförande. Hon knöt nämligen upp sitt anförande till den rubriksättning som meddelandet har: politiskt program för informations- och kommunikationsteknik i landskapet Åland. Vi har under tidigare anföranden hört hur IT-marknaden har misslyckats, och det ligger väl en viss sanning i det, men jag tycker inte att det hör till det här meddelandet utan här är det fråga om att bygga upp ett program för landskapet. Vad beträffar IT-byn, som också ltl Sundback berörde kan jag trösta mig och övriga här att den kommer inte att förverkligas om det inte finns en åttioprocentig beläggning.

 

Ltl Sundback efterfrågade bredbandsutbyggnaden. Vi har i finansutskottet erfarit att det pågår, den skall byggas ut i skärgården efter de ekonomiska möjligheter som finns. Man kan ytterligare konstatera att man har möjlighet till IT fast man inte har bredband i dag via den vanliga telefonlinjen, så man är inte handikappad på det viset.

 

Ltl Sundback efterfrågade också statistik, men någon sådan har vi inte fått ta del av i utskottet, så från utskottets sida kan vi inte besvara den frågan.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var vänligt av ltl  Holmberg att svara på mina frågor när tydligen inte utskottsordföranden hade samma information. Det var väldigt bra att man fick veta att det inte finns någon utredningen.

 

När det gäller skärgårdens tillgång på bredband, så skall man uppfatta det så att tidtabellen nu är i riskzonen, att det som man tidigare har sagt att alla skall få tillgång till den möjligheten, inte är lika säkert utan att det för tillfället åtminstone är skjutet på framtiden? Det är väldigt viktigt att få klarhet i det.

 

När det gäller frågan om företag inom IKT-branschen förstår jag inte riktigt det tillrättaläggandet, att det inte hade någonting med programmet att göra. Det har berörts av flera talare här och visst har det med programmet att göra, om man vill ge företagsstöd åt företagen, som vi har beskrivna i landskapsstyrelsens program, så ingår det väl i programmet och det är väldigt viktigt nu när det sker en tillnyktring i branschen att man verkligen satsar på rätt häst. Jag tycker inte att det finns några sådana näringspolitiska målsättningar med stödpolitiken, men det kanske har undgått mig, så jag tar gärna emot information också om den saken.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Vad beträffar eventuella IKT-företag i den planerade byn på Klinten utgår nog jag från att det skall finnas en affärsmöjlighet; annars tror jag ingen företagare startar där. Vad beträffar bredbandsutbyggnaden i skärgården är det två telefonbolag som sköter den delen och vi har förstått att det kommer att förverkligas.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tycker att jag fick svar på frågan om utredningen, och jag var väldigt nöjd med att ltl Holmberg gjorde sig besväret att svara på den frågan. Jag tycker att det ännu förefaller oklart med utbyggnaden av bredband i skärgården. Det har tidigare utlovats, i både budgeter och andra sammanhang och därför vill jag än en gång be finansutskottsordföranden liberalen Folke Sjölund att ge ett klart svar: Kommer man att följa den tidtabell som tidigare har beskrivits, dvs. att bredband skall byggas ut till huvudbyarna under hösten, och under 2003 skall de privata abonnenter som finns i skärgården kunna koppla upp sig. Landskapsstyrelsen har lovat gå in med betydande stödbelopp, ända upp till 50 procent, så man har stora möjligheter från landskapsstyrelsens sida att påverka utbyggnaden.

 

Ja, ltl Folke Sjölund, kan vi få ett svar på den frågan?

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Ltl Holmberg svarade på de tidigare frågorna och det var helt enkelt så att vi kom överens om att ltl Holmberg svarar därför att vi har samma information. Jag vill upprepa den informationen att tidtabellen för bredbandsutbyggnaden över hela landskapet ligger fast. Det är så att optikablarna till telefoncentralerna skall vara färdigt utdragna till alla de telefoncentraler det är avsett att dras till senast under 2003. Sedan finns det olika utredningar på vilken teknik man skall använda för biten från telefoncentralerna ut till de enskilda hushållen. I de flesta fall finns det möjlighet att när optikabeln är dragen till telefoncentralen använda de normala telefonkablarna för att klara av det här. Det beror lite på avståndet mellan hushållet och telefoncentralen. Utvecklingen av tekniken är nu sådan att man, inom en nära framtid, inte bara kan använda telefonkablarna, som är ganska små och har begränsad kapacitet, utan också använda elnätet därför att elkablarna har en betydligt större dimension och större kapacitet. Sedan finns det också den möjligheten att man använder sig av trådlös överföring från de enskilda hushållen där det blir dyrt att dra särskild kabel från hushållen till telefoncentralen. Det här är tekniska saker, men summan av kardemumman är den att den tidtabell som man tidigare har gått in för ligger fast.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Då är jag nöjd med svaret. Det betyder att tidtabellen ligger fast och i höst skall bredband vara utbyggt till huvudbyarna i skärgården. Det har både centern och liberalerna lovat här i dag. Tack för det!

  

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Finansutskottets betänkande nr 7/2001-2002 angående landskapsgaranti till säkerhet för lån till Kraftnät Åland Ab. (FR nr 23/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är ett kort betänkande, men finansutskottet har seriöst och grundligt behandlat framställningen i enlighet med det behov som finns och konstaterat att finansutskottet tillstyrker det som landskapsstyrelsen efterhör, nämligen att ställa borgen för de krediter som Kraftnät Åland Ab behöver för att fortsätta förverkligandet av det investeringsprogram som bolaget har fattat beslut om.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs betänkandets båda klämmar var för sig och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets första kläm. Klämmen godkänd. Föreläggs betänkandets andra kläm. Godkänd.

 

Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Lagtingets nästa plenum är på måndag den 3 juni kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 1400.)

 

 

 

 

 

Originalfil