Stenografiskt protokoll från plenum den 13 september 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 13 september 2000 kl. 13.00.

FÖRSTA VICETALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Sune Eriksson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Erlands enkla fråga nr 8/1999-2000 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 18 september. Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Bomans enkla fråga nr 7/1999-2000 kommer att avges vid plenum onsdagen den 20 september.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europarådets konvention om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå och med förslag till lag om ikraftträdandet av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 6/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes. Diskussion.

 

Ltl Hasse Svensson:

Herr talman!

Den här framställningen är viktig också här på Åland. I stort uppfyller vårt lilla samhälle kraven i konventionen. Men det finns anledning att notera attityder i landskapet som kan utvecklas till ökad främlingsfientlighet. Det gäller att i samhällsdebatten markera mot tendenser att nedvärdera människor som flyttar till Åland från olika håll.

 

Det finns många positiva spår av företagsamma invandrare i vårt landskap. Inflyttade har gett nya impulser. Deras insatser har blivit så självklara att vi knappast längre lägger märke till dem.

 

Att misslyckas med integrationspolitiken är ett stort nederlag. Låt oss läsa den här konventionen ingående och tänka på den i vardagen.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag har redan både läst och betraktat konventionen och det är precis som ltl Svensson säger en viktig konvention också för Åland. Det finns i Europa i dag starka rörelser som på olika sätt på nationell nivå, också regionalt, vill begränsa olika människors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, om inte alltid direkt med lagliga medel, så med politiska. Den här konventionen kan man se som ett försök av det internationella samfundet att motverka just den här typen av verksamhet eftersom den just syftar till att garantera medborgerliga och politiska rättigheter för utlänningar i det lokala samhället.

 

Vad är då utlänningar enligt den här konventionen? Jo, det är personer som inte är medborgare i staten i fråga men som har laglig hemvist på dess territorium. Om man tittar på Åland är det nästan exakt 1.000 personer som har utländskt medborgarskap. Av dem är över 700 svenska medborgare, så den grupp som är utlänningar i den bemärkelsen att de inte har rättigheter på grund av EU-medborgarskap eller att de är nordiska medborgare är  inte så stor på Åland. Desto viktigare är det att trygga dessa människors rättigheter.

 

Konventionen innehåller bestämmelser som också rör självstyrelsen. I ingressen sägs att Ålands landskapsstyrelse har hörts i fråga om konventionen. Det skulle vara viktigt att få höra vad man har sagt i samband med detta hörande; eftersom presidentframtställningen kommer direkt hit har vi inte tillgång till landskapsstyrelsens utlåtande.

 

Men det finns en sak som är aktuell inom landskapsstyrelsen som berör konventionen. Det är så att man strävar efter att integrera utlänningar genom vissa bestämmelser i konventionen och sedan har man på nationell nivå vidtagit lagstiftning för att verkligen konkretisera detta. I Finland har man en lag som heter främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande. I Mariehamn har vår flyktingkoordinator och socialnämnden sedan 1998 påtalat hos stadsstyrelsen, som sedan i sin tur två gånger har vänt sig till landskapsstyrelsen och påtalat att det skulle vara av stor betydelse att vi hade denna lag också på Åland. Det underlättar nämligen för dem som det gäller att få en  integrationsplan; den innehåller alltså skyldigheter och rättigheter som den enskilda personen har men också som samhället har gentemot personen. Landskapsstyrelsen har då två gånger svarat att man tycker att detta inte behövs, men staden skall om man tycker att det uppstår problem, fel och brister vända sig till landskapsstyrelsen för att få en lagstiftning. Jag tycker att det är en väldigt dålig integrationspolitik. Varför skulle man vänta tills det blir brister och och problem! Lagstiftningen är just till för att förebygga den typen av brister och konflikter, som jag antar att landskapsstyrelsen menar. Därför ser jag inte någon som helst orsak till varför vi skulle avstå från att ha en sådan här lagstiftning. Om det bjuder emot att ta en blankettlag får man väl göra en egen lagstiftning, men då är det så att vår kära landskapsstyrelse oftast säger att de inte har tid, det finns inte på deras lagstiftningsprogram och då blir det ingen lagstiftning heller av den orsaken. De som då blir lidande är naturligtvis de utlänningar – det gäller inte bara flyktingar – som skall integreras i vårt samhälle. Det är i allas intresse att integrationen sker på ett ömsesidigt och positivt sätt, både ur den enskildes synvinkel och ur samhällets synvinkel.

 

Det finns redan en omfattande brevväxling om den här saken, där staden och landskapsstyrelsen brevväxlar, vilket jag tycker att egentligen är ganska onödigt, men så blir det om inte viljan och kunskapen finns. Jag hoppas alltså att lagutskottet hör social- och miljöutskottet i denna fråga. Speciellt flyktingar som kommer hit tryggas en utkomst i tre år, men under den perioden borde det ske en integrering och inte bara ett passivt utbetalande av stöd.

 

En annan sak som inte direkt berör detta men som jag allt mer och mer tycker att jag hör reaktioner på är den kommunala rösträtten som vi har här. Det är så att man inte har åländsk hembygdsrätt måste man i alla fall ha bott här på Åland i tre år innan man kan rösta. Det här tycker jag att man kan acceptera när det gäller personer som inte har finskt medborgarskap. Men på något vis, om man tänker efter när det gäller sådana som flyttar från t.ex. Houtskär eller Korsholm till Åland, så skall de inte få rösta i kommunalval på tre år! Att de skulle utgöra ett hot mot självstyrelsen och den lokala demokratin är nog lite svårt att förstå. Det betyder att vi inte gör någon skillnad om man kommer från Sverige, från Svenskfinland eller från Iran, nästan alla har samma problem att integreras när det gäller politiska rättigheter på Åland. Här finns det nog fog att åtminstone ta upp en diskussion utan att någon behöver svartmålas som fiende till självstyrelsen eller på annat sätt svärtas ner.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

När jag begärde ordet var ingen representant från landskapsstyrelsen här, så jag kan i alla fall för deras del meddela att de vid fyra olika tillfällen har gett svar på och frågor om konventionen från utrikesministeriet. Konventionen gäller ganska strikta frågor, såsom rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet osv. Jag skulle vilja säga att det har stor betydelse, men det är ändå inte tillräckligt utan skall man motverka problem för utlänningar på Åland och på andra ställen så behövs det politiska åtgärder. Det är kanske en debatt som är nog så viktig, men den hör egentligen inte direkt till detta ärende.

 

Det som man kan diskutera här är att Åland uppfyller konventionen när det gäller rösträtt för utlänningar genom treårsgränsen och det är helt befogat att diskutera om man skall ha två år eller  om skall man ha tre år. I det s.k. riket, som det står i presidentframställningen, har man två års gräns. Jag tycker för min del att det förslag som inte föreslogs utan som diskuterades av ltl Sundback, att kommer man från Houtskär skulle det vara två år men tre år om man kommer från Iran, också tre år om man kommer från Rovaniemi. Det tycker jag principiellt är en felaktig utgångspunkt, för kommer man till ett samhälle har man alltid problem av olika slag, kommer man långtifrån har man större problem och det skulle medföra att vi skulle geografiskt gradera avståndet från Åland genom att ha gränsen för rösträtt. Houtskär ligger nära och det är två år, Iran ligger längre bort och det är tre år!  Jag tycker att man bör se Åland som ett landskap som man flyttar till och här är man nyinflyttad och har problem och det är en stor befolkningsomställning; väljer man då tre år är det väl någon slags avvägning, då är man inne i samhället, då har man alla rättigheter som andra har. Jag för min personliga del kan mycket väl tänka mig att sänka gränsen till två år eftersom det är en europeisk konvention.

 

Garantierna för de grundläggande rättigheterna för utlänningar som bor på Åland finns i konventionen och vi bör naturligtvis omfatta dem, men däremot finns det all anledning att vara uppmärksam på de tendenser som också ltl Svensson nämnde, dvs. finns det i vårt samhälle grupper som s.a.s. inkluderar sig själva och exkluderar andra och bildar grader av ålänningar som är bättre och sämre osv., som vi har sett exempel på i debatten här, då behöver vi mycket starkare politiska instrument än det här. Det finns sådana inslag t.ex. att man ifrågasätter varför personer har flyttat till Åland; vad finns det för motiv, har de kommit hit för att snylta på vår välfärd och ungefär den argumenteringen? Tänk om alla utanför Åland säger att våra tusen studerande, vad har de att göra i Sverige och Finland? De skall väl hålla sig hemma på Åland, det tycker en del av ålänningarna, på Åland skall man vara om man är född ålänning. Detta visar hur orimlig en gradering blir när vi har ett samhälle där man har stora omställningar, inflyttningar och utflyttningar och en befolkning som när det gäller härkomst och kanske t.o.m modersmål delvis är blandad. Under femtiotalet flyttade en hel generation ålänningar till Sverige just av den orsaken att där fanns jobb, där fanns möjligheter att försörja sig, vilket inte då fanns på Åland. I förläningen av grundrättigheterna som finns här i konventionen finns det naturligtvis problem som är mycket svårare att lösa men som kräver öppen debatt i ett lagting; konventionen visar att rättighetsfrågorna är svåra, man har hållit på sedan 1992 med just de här sakerna. Det här är ett exempel på att det går framåt med mänskliga rättigheter i Europa också på Åland men att detta bara är grunden till någonting som är mycket mer problematiskt; man kunde säga att det här löser kanske de problem som kunde ses som toppen på ett isberg.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag fick lite det intrycket att ltl Erland inte tyckte att det jag hade att säga hörde ihop med konventionen, men då vill jag bara hänvisa till stycket på andra sidan där man säger att lagen om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande osv. uppfyller det mål som omnämns i artiklarna 4 och 5 i konventionen, så den handlar inte enbart om de strikta fri- och rättigheterna som vi värnar om t.ex. i vår grundlag, som yttrande- och föreningsfrihet osv.

 

När det gäller den andra frågan om den kommunala rösträtten tycker jag för min personliga del att det är orimligt att finlandssvenskarna inte kan få rösträtt snabbare än tre år. Det måste ha betydelse att man kan svenska och att man kommer från Finland, för då har man finländskt medborgarskap. Kanske finlandssvenskar som på ansökan uppgett att de har svenska som modersmål skall kunna få den här rätten tidigare än andra. Annars tycker jag precis som ltl Erland att man kan bara ha en gräns, tre år, att man kan inte ha två för vissa osv.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är klart att man som ålänning har ett särskilt ansvar för det svenska språket, inte bara på Åland, utan i hela Finland, men från det till att gå till att särskilda medborgare i Finland som inte har självstyrelse eller någon annan folkrättslig eller statsrättslig förankring tycker jag är att dra gränserna lite för långt. Hur skall man då registrera vem som är finlandssvensk och vem som är finne? Man är medborgare i Finland, man har olika modersmål osv. Jag tycker alltså att det är helt givet att man kan diskutera om gränsen tre år är onödigt  låg och att man skall minska den för alla till två år. En iranier med svenska som modersmål är väl heller ingenting unikt; det finns många iranier som har bott i Sverige i många år och flyttat tillbaka när det har varit politiskt möjligt. Varför skall man skilja på det? Gränsdragningarna blir orimliga. Vi skall ha två år och en månad, två år och två månader, upp till fem år osv., om vi skall ha den språkliga indelningen. Jag tycker helt klart att tre år för alla eller gärna två år. Det tycker jag att man skall kunna diskutera och t.om. utreda.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag anser ändå att finlandssvenskarna, som uppger att de har svenska som modersmål, alldeles klart skall ha en särskild förtur, eftersom de är finländska medborgare och de har haft svenska som modersmål och uppgivit de i folkräkningar osv. Det är inte svårt att visa på det. Självstyrelsen är till för, också begränsningen av rösträtten, att personer som inte har svenska som modersmål inte skall ha jämlika rättigheter med de enspråkigt svenska eller de svensktalande på Åland. Jag uppfattar inte problematiken på samma sätt som ltl Erland, utan jag tycker att det är ganska oproblematiskt att ge finlandssvenskarna en särskild möjlighet i det här avseendet. Man måste skilja på nationella minoriteter, vilket ramlagstiftningen om minoriteter också gör, jämfört med flyktingar och invandrare. Det gör man också i stadgan om regionala och minoritetsspråk.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

En finlandssvensk som flyttar till Åland har inga problem med språket. Det är helt klart. Om man uppger sig kunna svenska och inte kan svenska, så kan det vara en annan sak, men konventionen gäller inte de språkliga rättigheterna. Det gäller inte självstyrelsens fundament med svenska språket, lokala sedvänjor och kultur osv., utan det är de politiska rättigheterna, som egentligen är internationella och som gäller alla utlänningar som omfattas av de  länder som ratificerade konventionen. Utlänningar är definierade som dem som inte s.a.s. bor i området eller har varit stadigvarande så länge att de har fått den rättighet som vi andra har: hembygdsrätten. Då har man sänkt kravet på hembygdsrätten för alla, inte bara för finlandssvenskarna, utan för alla i hela världen som bor här. Man bor väl här för att man har en verksamhet, man har vänner, man har bekanta, man har försörjning osv. och det betyder att man så småningom växer in i samhället och man har gjort den bedömningen att när man har bott här i tre kan alla utnyttja sina politiska rättigheter. I dagens integrerade värld med högre rörlighet kanske det är lättare att komma in i ett samhälle, också ett samhälle som är speciellt och litet som Åland och då kan vi diskutera, när man har bott två år här -det gäller för finlandssvenskar, finska finnar, iranier och alla andra – är det så att man har tillräcklig kännedom om samhället för att utnyttja sina politiska rättigheter? Man behöver alltså inte ha hembygdsrätt för att rösta i kommunala val utan det räcker med att man har bott i kommunen i ett par år och lärt känna omständigheterna. Men det skall vara lika för alla; de mänskliga rättigheterna skall inte graderas ytterligare, utan tvärtom skall de jämnas ut mera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa kolleger!

Jag hade egentligen tänkt begära en replik på ltl Sundbacks anförande, men jag var för sent ute. Om detta handlar om språk och att kunna svenska för att få snabbt rösta i åländska kommunalval, så är det samma sak med en som flyttar från Grisslehamn till Eckerö kommun. Inte får han eller hon heller delta i kommunalval i Eckerö omgående.

 

Det väsentliga i frågeställningen och för rättssäkerheten i hela Europa är att alla europeiska medborgare skall kunna få åländsk hembygdsrätt. Här om någonstans tycker jag att de 600 svenska medborgare som nämndes i antal på Åland har diskriminerats. Det finns också icke-svenska eller icke-finska medborgare på Åland, som också nämndes här. Vi måste komma ihåg att vi har gått med i EU och då skall varje europeisk medborgare ha rätt att få bli ålänning ur perspektivet att ansöka om hembygdsrätt. Det tycker jag är det mest relevanta i diskussionen här, men jag har förstått att det pågår en process i EG-domstolen just nu där finska staten håller på att få ge efter i den här frågan.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

För liberalernas del har vi gått in för att man skall ta bort kravet på finskt medborgarskap för att få hembygdsrätt. Jag vet inte vad landskapsstyrelsen avser att göra i den frågan. Men det finns väl förväntningar också i det fallet.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning om bifall till republikens presidents förordning om ikraftträdande av ändringar i bilaga IV till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 7/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes. Diskussion.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Den här framställningen har en ovanligt invecklad rubrik, men det handlar om att förbättra Östersjökonventionen om skydd för Östersjöns miljö. Givetvis har jag inga invändningar emot framställningen, som vad jag förstår också föranleds av en tidigare diskussion här i lagtinget. 

 

Förbättringarna i Östersjökonventionen är minst sagt motiverade.  Men man blir ledsen när man får läsa att vi aldrig kan komma ifrån illegala oljeutsläpp i havet. Det påstår nämligen Naturvårdsverket i Sverige, som vittnar om fortsatt slarv. Fartygens besättningar vill inte hålla på att dra slangar i hamnarna för att tömma till exempel spillvatten som innehåller olja. Rederiet eller befälet finner det vara enklast för dem att släppa ut föroreningarna när fartygen befinner sig på havet. Då struntar man i reglerna. Vid Naturvårdsverket ser man dock inte detta som ett underkännande för Baltic Strategy, Östersjöstrategin,  som gör att kostnader för att tömning av oljerester och annat avfall i hamnarna ingår i hamnavgiften, alltså fartygen har redan betalat för denna tömning när de har betalat hamnavgiften. Det går inte att spara pengar genom att tömma det i havet. Naturvårdsverket måste då bygga sin insikt på att på sikt ska principen nötas in att man helt enkelt låter bli att släppa ut saker i havet direkt. 

EU beslöt nyligen införa ett motsvarande system, så att det skall bli heltäckande, inte bara i Östersjöregionen utan i hela EU och det ska väl också stötta upp det hela. Hamnarna har fått ett ökat tillsynsansvar, men det sakkunskapen efterlyser är att det ska bli bättre övervakning till havs. Det är naturligtvis både en kostnadsfråga och besvärligt på olika sätt, men i Sverige har man jobbat med att få övervakningen så att de s.k. miljöbovarna inte slipper undan. 

 

Herr talman!

Sjöfarten på Östersjön bidrar kraftigt till både övergödning och försurning av havet, enligt en undersökning av Norska Meteorologiska Institutet för Naturvårdsverket i Sverige. Emissionerna av kväveoxider och svaveldioxid från den samlade fartygsflottan uppges överstiga de mängder som årligen nedfaller över Sverige, alltså från luften över hela Sveriges yta. Fartygen antas årligen släppa ut 350 000 ton kväveoxider. Sjöfartens utsläpp av försurande svaveldixoid är 5 gånger högre än motsvarande nedfall över Sverige. Internationella sjöfartsorganisationen IMO strävar till att fartygens bränsle ska innehålla maximalt 1,5 procent svavel. Enligt Sjöfartsforum drivs nu 1 400 fartyg i svenska vatten med lågsvavlig bunker, vilket för färjor betyder 0,5 procent svavelinnehåll och för lastfartyg 1 procent svavelinnehåll. Och då, bästa kolleger, är det  glädjande att åländska EckeröLinjen använder bunkeroljan WRD, men högst 0,1 procent svavel. Det är också glädjande att ett åländska Birka Lines katalysatorförsedda ms Birka Princess toppar den lista över fartyg med kväveoxidreduktionscertifikat (NOx), som ges ut av Sjöfartsverket i Norrköping. Birka Princess utsläppsnivå är 0,54 g/kWh när  ”normalfartyg” släpper ut cirka 15 g NOx per kWh. För  målmedveten satsning på att minska både avfall och utsläpp till luft och vatten har nu Birka Line belönats med Sjöfartsforums miljödiplom 2000.

 

Herr talman,

Enligt Sjöfartsforum fanns vid tusenårsskiftet i hela världen 41 fartyg med katalysatorrening, av dem 21 i trafik i svenska vatten. Inom det närmaste året ska ytterligare ett 30-tal fartyg få liknande

NOx-rening.  Det finns all anledning att uppmärksamma Birka Lines och andra rederiers insatser för miljön, men också att inte visa överseende mot rederier som avsiktligt släpper ut oljeblandat spillvatten och andra föroreningar i Östersjön och överhuvudtaget nonchalerar miljön.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag är mest att höra vad landskapsstyrelsen har för åsikt om den här framställningens innehåll, m.a.o. hur påverkar det här landskapsstyrelsen. Jag tänker närmast som tillsynsmyndighet och vilka resurser har man att kontrollera att konventionen följs. Sedan undrar jag i vilken mån landskapets egna färjor uppfyller kraven eller kräver det resurser, investeringar eller andra insatser för att följa bestämmelserna? Det är möjligt att landskapsstyrelsen inte har varit med i beredningen. Det står ingenting i framställningen, men det kan ändå vara möjligt att man har hörts. Jag tycker alltså att det skulle vara fint om vi fick höra landskapsstyrelsens inställning till framställningen.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Som upplysning kan jag säga att jag är rätt säker på att miljöministern befinner sig på vindkraftseminarium just nr.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag skall återigen svara för landskapsstyrelsen, trots att de är här. Det här är alltså en konvention där arbetet har pågått i många, många år. Det handlar om Östersjöns marina miljö och detta är ett tillägg till det som vi tidigare har omfattat här i våras. Det specifika i framställningen gäller, för att uttrycka det enkelt, när de krav som ställs  på ett fartyg skall träda i kraft, när skall de vara tvingande s.a.s. Här finns det då fartyg byggda från 1 januari 2000. Där skall det gälla direkt och sedan andra fartyg har tid fram till 2005. Det här betyder att allt avfall, allting som kan anses som överflöd, som icke är användbart ombord på ett fartyg, det skall man ha skyldighet att föra iland i hamnar, som i sin tur skall vara utbyggda för det här. Det är alltså en konvention som har pågått sedan början av nittiotalet, där man försöker hitta ett system för Östersjön där alla är med. Problemet här är precis samma som i den föregående framställningen. Man har en konvention, det finns regler och kanske 99 procent av alla fartyg uppfyller och följer regler, men i dag vet vi att trots att det finns konvetioner, trots att det nu finns ett regelverk för oljeutsläpp och andra utsläpp förekommer det tusentals olagliga utsläpp och det är det som det handlar om: hur skall man kunna kontrollera det här när det görs på natten och när det görs i sådana omständigheter att det är svårt att komma åt det? Man har testat det genom att sjöbevakningen och andra myndigheter har gjort mer eller mindre razzior och då har man sett att här finns det ett tiotal per dag – i den storleksordningen – så det här är ett enormt problem som den här konvetionen inte kommer att lösa, inte ens om lagtinget godkänner. Med den här konventionen kan man säga att nu finns det anledning att sätta press på dem som inte uppfyller den, men det är fortfarande ett mycket svårt problem att lösa kontrollen och där tror jag att vi får anledning att återkomma. Konventionen är alltså en komplettering av det som lagtinget tidigare i våras anslöt sig till.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Ryssland för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och protokollet om ändring av avtalet. (RP nr 8/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes.  Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens framställning om ändring av 9 § landskapslagen om studiestöd. (FR nr 17/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkännes. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen kommer nu till lagtinget med en förnyad framställning om ändring av 9 § i landskapslagen om studiestöd. Med den här framställningen föreslår landskapsstyrelsen att studiestödslagens bestämmelse om bostadstillägg ändras så att lagen skall överensstämma med de ändringar av lagen om bostadsbidrag som trädde i kraft den 1 maj år 2000.

 

Ändringen innebär att alla studerande som bor i en hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägobostad skall ha rätt till bostadstillägg enligt lagen om studiestöd, såvida de inte delar bostad med sitt eget eller makas barn. I de fallen får man bostadsbidrag enligt bostadsbidragslagen.

 

I nu gällande landskapslag om studiestöd i 9 § regleras rätten till bostadstillägg för den studerande. Den studerande har enligt gällande lag rätt till bostadstillägg om hon/han bor ensam i en hyres- eller bostadsrättsbostad eller som i kraft av ett särskilt hyresavtal bor i en lägenhet som en kommun, stiftelse eller ett allmännyttigt samfund svarar för. En studerande som har familj och som på grund av studier bor på annan ort än den övriga familjen har också rätt till bostadstillägg. Studerande som inte har rätt till bostadstillägg enligt detta system har i stället fått bostadsbidrag genom det allmänna bostadsbidragssystemet och det här regleras i landskapslagen om tillämpningen av lagen om bostadsbidrag som är en s.k. blankettlag genom vilket rikets lag om bostadbidrag har gjorts tillämplig i landskapet. Ändringar i rikslagen blir följaktligen automatiskt gällande på Åland samtidigt som ändringarna träder i kraft i riket. I riket har man nu gjort bostadsstöden för studerande enhetliga så att alla studerande som bor i en hyresbostad eller bostadsrättsbostad numera skall omfattas av systemet med studiestöd och man har sålunda ändrat i såväl lagen om bostadsbidrag som i lagen om studiestöd.

 

Detta innebär för Åland att vi för att erbjuda våra studerande de studiestödsförmåner vi vill ge våra studerande måste ändra i vår studiestödslag. Om vi inte ändrar hamnar vissa studerande mellan systemen så att de som tidigare fått stöd enligt landskapsstyrelsens budgetmedel för bostadsbidrag via folkpensionsanstaltens studiestöd inte mera kan få dessa stöd. Ändringen som nu föreslås är motiverad även om riksdagen inte skulle ha gjort ändringar i bostadsbidragslagen, eftersom det nuvarande systemet har varit krångligt genom att en del av bostadstillägget för studerande har administrerats av landskapsstyrelsen och en del via folkpensionsanstalten.

 

Den finska förändringen trädde i kraft den 1 maj detta år. För att våra studerande inte ekonomiskt skulle bli i en sämre situation på grund av vår försenade lagstiftningsändring beslöt landskapsstyrelsen i juni att rätten till bostadstilllägg enligt landskapslagen om studiestöd 94/1995 skall utvidgas till att gälla studerande. Beslutet togs den 15 juni.

 

Konkret innebär den föreslagna lagändringen att den studerande som bor i hyreslägenhet, bostadsrättsbostad eller ägarbostad har rätt till bostadstillägg via studiestödslagen. Den som bor med eget eller make/makas barn kommer, som jag redan sade, liksom tidigare att erhålla bostadsbidrag enligt det allmänna bostadsbidragssystemet. Alla studerande behandlas numera som enskilda, dvs. den tidigare regeln som medförde att om två studiekamrater bodde i samma lägenhet räknades den gemensamma ekonomin som grund för tillägget. Numera är det alltså den enskilda ekonomin som ligger till grund.  Bor flera i samma lägenhet delar man på hyran och redovisar sin del vid ansökningen om bostadstilllägg. Det är heller ingen skillnad om man bor med en studerande eller med en som arbetar eller med en som är arbetslös. Den som studerar utomlands har också rätt till bostadstillägg på samma villkor som den som studerar på Åland eller i riket.

 

De ekonomiska konsekvenserna av förslaget är inte särskilt betydande; visserligen höjs studiestödsanslaget men samtidigt minskar bostadsbidragsanslaget. I den första tilläggsbudgeten detta år, som togs i april, togs tilläggsanslag upp för att man skulle kunna betala ut bostadstillägg via studiestödet, dvs. 1,3 miljoner togs upp och godkändes också. En motsvarande inbesparing på momentet för bostadsbidraget fanns också med i nämnda tilläggsbudget.

 

Som information till lagtinget vill jag berätta att i en förändring av landskapsförordningen som landskapsstyrelsen tog 22 juni detta år beslöt landskapsstyrelsen att utvidga förmånerna för studiestöd enligt följande. Jag skall läsa upp det som är mest intressant: ”Bostadstillägget förändrades så att numera betalar man ut bostadstillägg med 80 procent av en studerandes hyreskostnader – tidigare var det 75 procent – dock högst med 1.120 mark per månad.” Tidigare var denna summa 956 mark. Detta på grund av att hyresutvecklingen har höjt totalhyrorna. I förordningens 11 §, som handlar om föräldrainkomstens inverkan på studiestöd beslöt landskapsstyrelsen att om en studiestödssökande är under 18 år – här handlar det om åldern mellan 17 och 18 år – och söker studiestöd får man automatiskt en summa om 500 mark oberoende av föräldrarnas inkomster; sedan har man ett tak för föräldrarnas sammanlagda nettokapitalinkomster som är på 250.000 mark per år och efter det utfaller det med 5 procentenheter för varje 5.000 mark enligt tidigare praxis. Detta är också en förbättring i de tidigare förmånerna och landskapsstyrelsen höjde också i förordningen studerandenas egna inkomsters inverkan på studiestödet, alltså den gränsen höjdes så att nu är en heltidsstuderande berättigad till studiestöd om dennes skattepliktiga inkomst är högst 4.500 mark i genomsnitt per stödmånad. När man skall beräkna den genomsnittliga förvärvsinkomsten beaktar man endast den inkomst som studerande har förvärvat under stödmånaderna, dvs. vanligen handlar det om nio månader. Förordningen finns till påseende, om någon önskar det.

 

Landskapsstyrelsen har gjort detta förordningsbeslut och förelägger förslaget om lagändring väl medvetna om att i den finska lagen har man infört beloppen. Vi vet också att det enligt grundlagsbestämmelserna borde vara infört i lagen, men på grund av den långsamma lagstiftningsprocess som vi lever med skulle det inte vara ändamålsenligt för Åland att införa sådana bestämmelser i lagtexten. När vi har uppnått en tillräcklig stabilitet i lagstiftningsprocessen, dvs. fått en kortare lagstiftningsprocess, kan man mycket väl tänka sig att föra in belopp i lagen. Eftersom vi vet att det skulle försämra möjligheterna att få stöd om man inte hade beloppen i förordningen – förordningen är flexibel, där kan man också föra in ändringar på grund av inflationsökningar och konsumentprisindexförändringar osv. – vill jag påstå att landskapsstyrelsen anser att det är ett bättre system med ett förordningsförfarande, såsom vi har det nu, och följaktligen har vi också gjort så.

 

Med detta vill landskapsstyrelsen föreslå att lagtinget antar den föreslagna ändringen i 9 § i studiestödslagen.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sist var inne på om vad som skall regleras i lag och vad som skall regleras i förordning har jag en annan uppfattning om. Jag reserverade mig mot ett tidigare liknande förslag när lagen i sin helhet förföll. Nu skyller man på det långsamma lagstiftningsförfarande som vi har, eftersom lagarna måste godkännas i efterskott, men om man tänker på vad landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson redogjorde för här, vad som står i förordningen, så är ju det intressanta för den enskilda människan vilka belopp man har rätt till och på vilka grunder. Jag måste säga att jag kommer inte ihåg ett enda belopp som hon redogjorde för – någonting på 80 procent och det var högst 1.120 mark eller någonting sådant!  Det är meningen att genom att det står i lagen skall det kunna granskas av den beslutande församlingen. Trots att vi har en långsam lagstiftningsprocedur tycker jag inte att det finns skäl att försämra rättssäkerheten i vårt system och rättsskyddet för de åländska medborgarna. Man kunde lika gärna ha tagit ett landskapsstyrelsebeslut tills lagen har trätt i kraft.

 

Sedan finns det en fråga som inte landskapsstyrelseledamoten Carlson berörde och som jag har funderat över. Det står i första momentet att studerande som bor i en hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägarbostad har rätt till bostadstillägg. Om det är så att föräldrarna äger bostaden, har man då fullt ut samma rättigheter som om man hyr av någon annan hyresägare? I rikslagen gör man nämligen här en ganska kraftig markering att det inte kan vara skäligt om man hyr av sina föräldrar en studiebostad att man skulle få samma förmåner i fråga om bostadstillägget som dem som hyr på den öppna marknaden. Jag kan inte här i landskapsstyrelsens framställning se att man gör någon skillnad ifall den studerande hyr av sina föräldrar eller av någon annan. Jag tycker nog att det är ganska skäligt att man gör en skillnad här. Det strider åtminstone mot min uppfattning om hur samhällets pengar skall användas.

 

Jag skulle gärna vilja höra här hur man har tänkt sig i landskapsstyrelsen: skall en studerande som hyr av sina föräldrar en bostad i staden t.ex. eller i Stockholm eller var det är ha fullt ut samma förmåner som alla andra?

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Förslaget säger ingenting om vem som äger bostäderna man hyr av, så det har ingen betydelse i det här fallet eftersom vi vill ge alla studerande som bor i antingen hyresbostad eller ägobostad samma rätt. Är det fråga om ägobostad är det den studerande själv som skall äga den och skall naturligtvis kunna verifera det. Vem som äger hyresbostad berör inte den här lagen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Menar landskapsstyrelseledamoten Carlson faktiskt att om den studerande äger sin bostad skall man ändå få bostadstillägg? Är det också så att om föräldrarna äger bostaden och den studerande hyr den av föräldrarna så skall man få fullt ut samma bostadstillägg som en annan studerande, vars föräldrar inte har haft råd att köpa en bostad?  På något sätt stöter det mitt sinne för jämlik och rättvis behandling när det gäller användningen av skattemedel. Det är en ren subvention till den rika familjen – antagligen har de redan på annat sätt fått samhällsstöd för att skaffa sig en bostad, åtminstone kan det hända på Åland.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

I den förordning som jag talade om står det ganska tydligt att bostadstillägg utbetalas med 80 procent av den studerandes hyreskostnad, dock högst med 1.120 mark per månad. Det betyder att om den studerande kan verifiera sina hyreskostnader eller kostnader för en egen bostad så är det dessa summor som gäller.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till andra tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 18/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkännes. Diskussion.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har beslutat om denna andra tilläggsbudget. Som framgår av allmänna motiveringen ser vi vilka punkter som kommer i fråga den här gången, men jag vill göra en genomgång av vilka ärenden som nu föreligger och jag börjar med utgifterna.

 

Vi har främjande av jämställdheten, där det har varit några projekt som har blivit en aning dyrare därför att det har varit mera utbildningstillfällen och liknande och därför föreslår vi 80.000 marks tillägg för främjande av jämställdheten.

 

När det gäller hyresbostäder och räntestöd till dem föreslår vi inte mera pengar, men i stället kommer vi till lagtinget och anhåller om att få höja bevillningsfullmakten med 20 miljoner för att möjliggöra byggande av mera bostäder. Det är nämligen så att det finns projekt som kanske kommer igång sakta mak under hösten och därför skulle vi behöva ha bevillningsfullmakten höjd. Det medför inte några kostnader för budgetåret utan framtida kostnader kommer i senare budgeter.

 

Vi har samma sak för momentet Understöd för befrämjande av förnybar energi. Det gäller det tilltänkta vindkraftsprojektet, som vi nu skulle vilja ha ändrat till ett reservationsanslag så att vi kan använda oss av det när det blir ett lämpligt tillfälle.

 

Följande punkt är Posten på Åland. Posten på Åland har i flera år arbetat i många upphyrda lokaler men kommer nu fram med ett förslag till lösning genom att bygga en ny postterminal. Som ni kommer ihåg hade vi i den ordinarie budgeten ett belopp på tio miljoner som Posten skulle leverera in till landskapet. Projektet är i storleksordningen 30 miljoner och då har Posten anhållit om hos landskapsstyrelsen att vi hos lagtinget anhåller om att vi också skall få låna 20 miljoner till åt Posten och därför finns nu fullmaktsanhållan hos lagtinget så att vi a) inte tar in dessa tio miljoner, b) att vi får låna ut 20 miljoner till till Posten för att kunna genomföra projektet.

 

Under Naturvården har vi en liten summa. När Natura 2000-programmet har genomförts har det förorsakat en del små kostnader, så därför reglerar vi den kostnaden i samband med tilläggsbudgeten.

 

När det gäller bostäder vill jag återkomma till den frågan genom att Ålands hälso- och sjukvård vid rekrytering av personal har svårigheter om man inte samtidigt kan erbjuda bostäder, när vi inte har tillräckligt med folk här på hemmaplan. Därför föreslår vi nu att man tar upp 1.200.000 mark för att gå in i ett bostadsprojekt, Fastighets Ab Dalnäs, som byggs i Dalbo i norra Mariehamn och på det viset skulle man tillgodose en del av behovet av personalbostäder.

 

När det gäller sjösäkerhetscentret ser ni av motiveringen att man nu har kommit igång med verksamheten och som ni kanske har märkt på intäktssidan har man också betydligt högre inkomster än vad som har beräknats tidigare, men nu har man använt två stycken av de båtar som egentligen är till för att förbättra sjösäkerheten på norra Åland, en som finns i Hamnsundet och en som finns i Vårdö Hullvik och dessa två båtar bör inte användas i denna verksamhet eftersom de skall tillgodose sjösäkerhetsåtgärder på norra Åland. Därför föreslår vi att man skulle få möjligheter att anskaffa en sådan båt.

Bomarsunds fornminnesområde: Sund håller på med ett avloppsprojekt i Prästö där det måste grävas och därför kommer vi fram med kostnaderna för undersökningen. Samtidigt har landskapsstyrelsen tänkt att vi får intäkter från Sunds kommun men också kostnader som vi tar i det här sammanhanget.

 

Under näringslivets förvaltningssida har vi ett rätt stort belopp på 4.700.000 mark som är en kreditförlust på grund av Royal Food, som säkert alla har märkt, har gått i konkurs. Konkursstaten är inte färdig, men landskapsstyrelsen bedömer att det här beloppet kommer vi att hamna på, så därför kommer vi till lagtinget och ber om rätt att ta upp ersättande av kreditförlusterna. Tyvärr har det företaget inte kunnat klara av att hitta nya verksamhetsformer av fodertillverkning, som säkert skulle vara mycket nödvändigt här på Åland. Med hundfoder gick det tyvärr inte att driva verksamheten vidare.

 

Arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen har gjort vissa ändringar i arbetsmarknadslagstiftningen och därför finns en omfördelning av belopp där.

 

Trafikavdelningen har drabbats av samma ”kostnadselände” för oljan som vi alla som på något vis har något medel som vi tar oss fram med. Vi tar upp 4 miljoner för merkostnad för skärgårdstrafiken som enbart är merkostnader för bränsle.

 

Sedan har vi 1 miljon mark mera för asfalteringen. Landskapsstyrelsen ansåg vid fastställandet av programmet att när man en gång omasfalterade huvudvägen som går från Mariehamn ut mot norra Åland borde man i ett sträck ta hela den sträckan ända till Gölby. Detta har vi gjort, vilket medfört en del ökade kostnader, men samtidigt har de också stigit på grund av att också bitumen har stigit, inte bara den vanliga oljan. Därför har vi också hamnat på den delen.

 

Den sista kostnaden gäller  kostnader för dykdalben vid Jurmo som tyvärr förstördes. Nu har man beräknat vad en ny dykdalb skulle kosta och därför föreslår vi 800.000 mark så att man kan igångsätta arbetet. När det skall göras får man titta på senare, men vi föreslår att anslaget skall tas in.

 

Vidare har vi överföring av budgetöverskott. Det är på det viset intressant för oss att kunna se att vi a) på inkomstsidan har fått betydligt ökade intäkter och det är som ni ser ett rätt stort belopp som har gjort att vi utöver att vi kan föra över pengar till nästa år också kan stryka ut de föreslagna lånen som balanserade budgeten för år 2000 tidigare. Därför är det ungefär 29,5 miljoner som fanns som finansieringslån strukna i förslaget.

 

Med detta hoppas jag att vi kan få tilläggsbudgeten godkänd.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Under näringslivets främjande finns en rubrik ”Ersättande av kreditförluster”, där man äskar 4,7 miljoner. Anledning föranleds främst av Royal Food Ab:s konkurs.  Royal Food har varit på tapeten länge och under förra mandatperioden satsade landskapsstyrelsen under stort hemlighetsmakeri stora pengar på detta bolag - ”satsade” kanske är fel ord, man avskrev lån eller något liknande. Sekretessen var ganska fullständig i detta ärende. Ärendet var t.o.m. så hemligt att det bedrevs häxjakt på den eller dem som informerade pressen om det skedda! Bl.a. undertecknad blev anklagad, om det var på rätta eller orätta grunder låter jag vara osagt.

 

Nu kommer slutnotan för denna gigantiska felsatsning från landskapsstyrelsens sida och då ställer jag följande fråga till landskapsstyrelsen: Vad kostar hela Royal Food-affären de åländska skattebetalarna?  Då avser jag alla bidrag, lån och dessutom de garantier som landskapsstyrelsen blivit tvungna att ersätta. Som sagt, vad är slutnotan?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Slutnotan är inte klar ännu. Som jag sade är inte konkursförfarandet klart ännu, så vi kommer att återkomma, men de här summorna vet vi att vi måste betala.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet Salmén sade att den sista biten blir ungefär 4,7 miljoner, men om man utgår från att den biten är rätt, vad har ni tidigare lagt ut på bolaget? Vad blir det sammanlagt? Nog måste det gå att räkna ut det här; den som sitter vid köttgrytorna borde ha tillgång till siffrorna.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman! Det är länge sedan jag har suttit vid någon köttgryta men det är nog bara så att om det behövs till utskottet är vi färdiga att ta upp det. Jag har inte gått ut och tittat efter vilka bidrag som har utgetts under årens lopp. Det är fråga om en ganska  lång process. Om det krävs svarar vi gärna till utskottet hur mycket bidrag som under många år har betalats ut.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman! Det är ett otillfredsställande svar för mig personligen därför att jag råkar inte sitta i något av de aktuella utskotten. Det skulle vara bra om vicelantrådet Salmén kunde svara så att alla ledamöter i detta lagting skulle få reda på den rätta summan.

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Jag lovar personligen att se till att vi tittar igenom i bokföringen bakåt. Jag kan inte ens svara på när detta bolag startade. Jag kanske får en uppgift av ltl Boman, som tydligen har mycket noga lagt sig in i historien om detta. Då skall vi återkomma med det så att herr Boman får alla tänkbara siffror, både räntor och annat. Normalt har detta inte sköts på något annat sätt än ett vanligt bidragsärende, där företag har lämnat in ansökan och där det har visat sig vara bra, men, som många andra bolag går det ibland på tok – och så gick det med det här.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Eriksson:

Herr talman!

Det är en liten sak som jag skulle vilja påpeka om det sista anslaget att – igen - bygga en dykdalb i Jurmo och förankra storfärjans fortsatta angöringar av Jurmo, som behöver lokaltrafik med en mindre färja, särskilt nu då man läser att de tunga transporterna på Jurmo kommer att minska radikalt. Det har funnits planer för det här i långa tider, men ändå måste man satsa på 800.000 mark på att bygga en dykdalb som egentligen inte skulle behövas därför att en modern färja skall kunna manövreras sig till kaj ändå och detta är en mellanhamn. Satsa i stället dessa pengar på ett färjfäste, ett pontonfäste på Jurmo, hyr in en färja fortast möjligt, sätt dit den och kör provtrafik, så kommer de aldrig att sakna stora färjans ankomst och avgångar där mera. Det blir ingen lokaltrafik och kostnaderna kan man lätt spara in på stora färjan, för man kortar av dess dagar både morgon och kväll; man kan lägga om trafiken så att Alfågeln och Viggen passar ihop och folk behöver inte sitta närmare en timme och vänta på avgång på Brändö, som ju är följden av den s.k. kortruttstrafiken. Det är dags att tänka om. Det har tydligen gått att köra hela sommaren utan dykdalb eftersom den var i vägen en gång i våras. Det har gått och köra fastän det har blåst ganska mycket. När det blir is går det ännu bättre utan dykdalb.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det är bra synpunker som vi fick av färjsakkunnige lagtingsledamoten och vi skall ta dem till oss, men vi har nog beräknat som så att sjösäkerheten kräver i dag kostnader och därför skall vi titta på ärendet. Vi har en utredning på gång angående skärgårdstrafikens framtid. Vi skall titta på saken i det sammanhanget. Vi ville som sagt ta upp det nu när äskandet fanns. Jag är också medveten om att dykdalben har varit borta ett tag och genom att använda bogpropellerna har man kunnat ta sig fram till kaj.

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Det är kanske inte så mycket att ordna om den här budgeten. Den är mera en s.k. städarbudget. Det är dock några saker som jag skulle vilja ta upp. För det första kan vi konstatera att det ekonomiska systemet vi har med avräkning med staten har givit ett bra tillskott till den åländska budgeten. Vi kan också konstatera att nöjesbranschen har blommat på Åland, som givit återbäring med lotteriskatt med över en halv miljon mark, att landskapsstyrelsen gått in för att teckna aktier i ett bostadsbolag för att åstadkomma personalbostäder åt Ålands hälso- och sjukvård. Det är också bra. Där hoppas jag verkligen att landskapsstyrelsen är överens med den andra huvudägaren Mariehamns stad. Det skall bli intressant att se hur det ägarskapet står till när det gäller fördelningen mellan aktierna. Jag skulle gärna också ha sett en ännu större summa på den posten samt att det även hade stått i texten att det från landskapets sida även finns pengar för bostäder till studerande. Där finns nämligen också ett behov.

 

Det har också tagits upp pengar för ett väldigt gott ändamål, dvs. skärgårdstrafiken, som gäller ökade kostnader på grund av ökade bränslepriser. Det är ingenting som vi kan göra något åt, men vi får hoppas att genom det ekonomiska system som vi har kommer en del tillbaka via klumpsumman nästa år.

 

Däremot skulle jag vilja se som ett vidare debattämne i samband med tilläggsbudgeten avlyftande av det belopp som Posten är ålagd att ge till landskapet samt att Posten måste låna pengar mot ränta från landskapet för sina investeringar. Där efterlyser jag ett annorlunda system och ifrågasätter om det är rätta sättet att ett affärsdrivande verk, såsom Posten, skall vara ålagd att först betala till ägaren en summa årligen och sedan måste man låna pengar av ägaren mot ränta! Är det rätt system vi har eller borde Posten ha fonderat pengar för sina investeringar och på så sätt sluppit låna pengar? Sedan är frågan om man också kan ge en fullmakt till Posten att kunna låna pengar på den fria marknaden eller är Posten tvungen att låna av landskapsstyrelsen?  När Posten blir ålagd att betala tillbaka summor knyter man upp händerna på Posten s.a.s. som ett affärsdrivande verk. Kanske man kunde ha använt en del av pengarna för att få en bättre kundservice, t.ex. i ärenden som har med gränshandeln att göra, där posten tar ut avgifter. Kanske man kunde avlyfta dem i stället för att betala in pengar till landskapets kassa.

 

Frågan om dykdalben på Jurmo vill jag inte gå närmare in på. Jag hoppas att landskapsstyrelsen skall bestämma i sina långsiktiga program vad som behövs och vad som inte behövs i trafiken. Jag har nämligen god kunskap om att landskapsstyrelsen kommer med väldigt långsiktiga program när det gäller skärgårdstrafiken.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Jag är glad över det som jag uppfattade som ett godkännande på de flesta punkter i ltl Sjöstrands uttalande. När det gäller Posten vill jag hänvisa till det som står i motiveringen att landskapsstyrelsen ämnar föra diskussioner om investeringar, resultatmål och affärsverkets situation rent allmänt inför budgeten för 2001. I samband med motiveringarna där kommer vi att närmare redovisa det för lagtinget. I det här fallet har det tidigare lagtinget sagt att man skulle ta in 10 miljoner, men nu föreslår vi att de 10 miljonerna inte skall tas in och dessutom skall man ge en fullmakt att låna. Om sedan Posten kan låna med bättre villkor än från landskapet får man väl se hur det slutar!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Posten är väl ganska uppknuten till de bestämmelser som redan finns. Det finns en paragraf där det står att landskapsstyrelsen skall utfärda närmare bestämmelser om gränser och villkor för Postens upplåning. Det är bestämmelser som bör tas upp i en vidare krets, så att man inte enbart gör det i budgeten utan att också lagtinget har någonting att säga, men det är som sagt en längre planering. Jag tycker att Posten som ett affärsdrivande verk är uppknutet på ett ohemult sätt. Borde man inte hitta ett lämpligare finansieringssätt för Posten? Jag tycker att det är fel att man skall låna pengar när man samtidigt har betalat in pengar till landskapet och sedan betalar ränta på pengarna.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

 Jag tyckte att ltl Sjöstrand nämnde någonting om ytterligare bidrag från staten. I så fall bör man påpeka att det handlar om en återbetalning av ålänningarnas skattepengar, en del av ålänningarnas skattepengar och långtifrån alla. Det är inget bidrag från staten utan det är lite av våra egna pengar som vi har fått tillbaka.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Erland:

Herr talman!

Ledamoten Boman tog upp Posten, kreditförluster på 4,7 miljoner och en del av det avser Royal Food. Jag tycker att det är bra att man går till grunden när det gäller stora satsningar och försöker utreda vad som har gjort att ett företag går i konkurs. Det finns olika syn på detta med konkurser; i USA anses det nästan som någonting bra och det bygger på gammal nationalekonomisk teori att det finns någonting som heter kreativ förstörelse – det som inte fungerar tar man bort och så börjar man på nytt! Här anses konkurser vara lite skumt i allmänhet.

 

När det gäller Royal Food kan det vara värt att nämna några av omständigheterna kring företaget därför att när det startade i mitten på åttiotalet var förutsättningarna helt andra. Det var ett jordbruk som producerade spannmål som kunde användas och förädlas. Det var en allmän politik att förädla spannmål, det fanns intresse att få industriell verksamhet överhuvudtaget på Åland och det var en växande marknad med husdjur och köpt mat för husdjur särskilt i Finland, så det fanns alltså goda marknadsförutsättningar. Jag kom in i bilden 1987 som chef för näringsavdelningen, så jag var med på taklagsölet när den första publiken var med. Det som sedan hände var att man såg att detta var en växande marknad, det fanns förutsättningar för expansion och den expansion, som gjordes i början på nittiotalet när man skulle bygga en ny trafik, var av den storleksordningen att den politiska landskapsstyrelsen beslöt att överföra ärendet, enligt alla regler, till utvecklingsområdesfonden Kera. Fabriken byggdes med början ungefär 1991. Åren 1985, 1986 och 1987 fanns det inga förväntningar på att Finland skulle bli av med bindningarna till Sovjet, dvs. det var fortfarande goda utsikter eller dåliga, kan man säga, om man ser det från marknadsekonomisk synpunkt, att jordbruket fortfarande skulle vara skyddat och att näringen skulle ha ett visst importskydd. Man kan alltså säga att den huvudsakliga orsaken var Sovjetimperiets fall 1988; det blev en turbulens på marknaden. Egentligen visste vi om det här i början på 1988, för vi fick konfidentiell information om att Sovjet hade sagt att man har ingenting emot att Finland ansluter sig närmare till Europa, om det inte stör Sovjet-Finland-relationerna. Det var alltså en fördämning som då, 1988,  var en liten å, men 1989 föll Sovjetimperiet samman. Samma år inleddes EES-förhandlingarna, där Åland fick en plats i förhandlingsdelegationen i riket och 1991 var EES-avtalet klart; i och med att det var klart följde direkt EU-förhandlingarna. Med den utvecklingen visade det sig, vilket också många hade förespått att skulle ske, att marknaderna integrerades på ett sådant sätt att storskalighet, varumärke, distributionskanaler blev den enda möjligheten för standardiserade varor, som hund- och kattmat och liknande. Det är kanske så långt som jag kan bedöma det här företaget. Det visar att det alltid finns risker med företagande.

 

Det är sedan en annan sak vad som hände med rekonstruktionen i ärendet 1995. Det som då sades om det i massmedia ger inte mycket insikt i vad som egentligen hände. Man kan säkert säga så här i efterhand att när den rekonstruktionen gjordes fanns inte förutsättningarna för den här typen av verksamhet, så på det sättet kan det också vara bra att informera i finansutskottet om hur man såg på verksamheten då. Nu finns det planer på att göra det till en foderfabrik med foder anpassat för den åländska marknaden, alltså jordbruket. Min erfarenhet av fodertillverkning, som sträcker sig tillbaka till slutet av åttiotalet, är att det är en mycket knepig verksamhet att bedriva småskaligt. Man skall hitta alldeles speciella nischer, man skall kunna vara alldeles speciellt flexibel när det gäller marknaden – det finns säkert sådana som känner marknaden bättre än vad jag gör- men ser vi på foderproduktionen till fisk, till husdjursproduktion och köttproduktion, är dagens livsmedelsproduktion oerhört automatiserad och högteknologisk samtidigt som man skall ha traditionella åländska råvaror. Det är möjligt att det finns en affärsidé här som kan vara värd att satsa på, men det är inte lagtingets sak utan det är landskapsstyrelsens bedömning och kanske bankernas i ännu högre utsträckning.

 

När det gäller informationen tycker jag alltså att ltl Bomans frågor är berättigade, men bakgrunden från början är den att detta var en satsning som ingen kunde förutse att skulle gå så här eftersom marknadsintegrationen blev som den blev.

 

Herr talman!

När det gäller tilläggsbudgeten är det mycket som är s.a.s. rutinmässigt. Men ett ärende som har nämnts här är Posten. Våren 1992 diskuterades en ny lag om posten här i lagtinget och det var klart att det var ett ovanligt ärende för landskapet därför att Posten var en ganska stor verksamhet som man skulle ta över och man skulle ha en egen lagstiftning. Jag minns själv att jag initierade en diskussion om det står i 1 § i postlagen, nämligen: ”Posten på Åland är ett affärsverk”. Vad betyder affärsverk? Ja, det kan ingen säga, för det finns ingen lagstiftning på Åland eller i riket som definierar vad ett verk är. I Sverige är det ett etablerat begrepp; ett verk är en särskild myndighet. Posten på Åland är underställd landskapsstyrelsen. Nu har det alltså gått inte fullt tio år och vi har sett flera exempel i lagtinget på att det finns en intressekonflikt mellan lagtinget, landskapsstyrelsen å ena sidan och Posten å andra sidan. Jag skulle vilja säga att det som står i 1 § om Posten är missvisande, för Posten är inte ett affärsverk. Det är i alla fall inte ett renodlat affärsverk, för då skulle Posten verka på marknadsekonomiska villkor. Under den restriktionen kan man säga att en viss del av Postens grundkapital, en viss procent, skall gå till lagtingets disposition därför att man räknar med att Posten har i praktiken ett monopol; de har i alla fall monopol på frimärksutgivningen och den inkomsten är s.a.s. samhällets. Det är någonting som vi har på grund av självstyrelsen och dessa 10-14 miljoner kan anses vara en del av samhällsekonomins kassa. När man som landskapsstyrelsen nu föreslår att man skulle låna 20 miljoner till Posten, samtidigt som man drar ner 10 miljoner på den förväntade överföringen, tycker jag att man blandar in olika principer på ett olyckligt sätt. Det är alltså myndighetsutövning gentemot Posten där man använder samhällsekonomins kassa för att ge till Posten för ett visst ändamål och samtidigt avstår från utgifterna som antingen kan gå till grundkapitalets höjning eller till lagtingets disposition. Jag tycker att det är lämpligt tillfälle för finansutskottet att reda ut det här på det sättet att man ger vägkost inför landskapets behandling i ordinarie budget. Personligen skulle jag se det på det sättet att man skulle renodla Postens verksamhet så att den är affärsmässig helt och hållet med det undantaget att en viss procent av grundkapitalet skall gå till lagtingets disposition, alltså till budgeten och att det lämpligaste skulle vara att när det ändå är en viss koppling till landskapsstyrelsen som myndighet att man skulle ge en fullmakt att uppta lån. Då får Posten i princip marknadsekonomiska villkor, man vet precis vilka reglerna är på lång sikt. Då är det alltså en enkel sak. Det finns inga undantag och särkilda överväganden utan Postens styrelse har ett renodlat uppdrag, som det står i lagen om Posten, vad man skall göra; man har alltså skyldighet att ha en regional täckning osv. Det som är överskott går till grundfonden och sedan finns det en enkel avkastningsregel om vad som bör vara ett vinstmål gentemot landskapet, lagtinget.

 

Sedan är det en annan sak som är svår när det gäller Postens verksamhet. Det är utvecklingen på sikt när det gäller andra media än brevpost och liknande, vad Posten kan förväntas göra för överskott i framtiden. Sedan är det en annan sak när man bygger en stor terminal gör man det från förutsättningen, utgår jag från, att det skall finnas handelshinder kvar i handeln med omgivande regioner, dvs. skattegränsen. Jag tycker att finansutskottet särskilt skulle reda ut, att förutsätter Posten att skattegränsen skall vara kvar har man en helt annan framtidssyn än lagtinget har, som förväntar sig att skattegränsen skall bli osynlig inom en snar framtid.  Jag vet inte hur Postens styrelse resonerar; det står ingenting om det i betänkandet, men terminal- och utrymmesbehovet är beroende på att Ålands status i skattehänseende är oförändrat och i alla fall arbetar liberalerna politiskt starkt för att denna status skall förändras.

 

 

 

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

När det gäller ersättande av kreditförluster och den historieskrivning som ltl Erland förde fram har jag ingenting att anmärka på den, utan jag är helt enig om att så där har det gått till och det var förutsättningarna för de bedömningar som gjordes när man startade verksamheten. Vi har också tittat på och analyserat samt försökt hitta lösningar så att man skulle få det att kunna fortsätta. Vi har kommit fram till att vi har rätt mycket spannmål som transporteras bort härifrån Åland och som det betalas rätt stora fraktkostnader för. Den mängd om ca 8 miljoner kg foder som förs till Åland betalas det också frakter för. Man arbetar på att hitta andra lösningar. Vi har haft foderspecialister hit för att titta på anläggningen och vi hade bl.a. en specialist från Ultuna lantbrukshögskola som var här och tittade och han sade att han har sett rätt många sådana här anläggningar, men ingen så fin som den här och, som han sade, ”den måste ha kostat skjortan”. Vi har åtminstone från landskapets sida gått i författning om att man får inte nu stycka sönder denna foderlinje medan utredningen pågår och därför skall vi se till att den biten blir kvar. Det är precis som ltl Erland sade att det har blivit så nu att stora kedjor med fantastiskt stor produktion slår ut små nischföretag och man kan inte konkurrera med dem i det sammanhanget och då skall vi komma ihåg att en stor del av Royal Foods produktion skulle exporteras härifrån. Vi får väl se var vi hamnar. Utan att det skulle göras försök till nyskapande i näringslivet och man skulle vara så försiktig att man inte alls skulle stöda det, så tror jag nog att det skulle vara illa för det åländska samhället i stort.

 

Vi skall, som sagt, ställa upp med all information som vi kan och leverera allt material till utskottet och också till ltl Boman.

 

När det gäller Posten försöker vi antyda att vi själva från landskapsstyrelsens sida är ute efter att se om vi kan göra någonting och jag ser fram emot en diskussion både i utskottet och i lagtinget om hur vi skall få det och vi kommer att ställa alla tänkbara uppgifter till förfogande till utskottet så att man kan få en klar bild hur verksamheten skall se ut i framtiden.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

När det gäller Royal Food är det en anläggning som är byggd för just den verksamheten som var avsikten från början och det är en fin anläggning. Det var meningen också att det skulle vara kvalitet. Frågan är naturligtvis om det finns marknadsförutsättningar att göra ett foder. Är det så att man gör foder i burk är det ofta billigare att frakta det till en stor anläggning och ta det tillbaka. Frakten blir en så liten del. Gör man specialfoder kan man ta ut också transportkostnaderna och tillverka nästan vad som helst. Det ser vi på de fabriker i världen som tillverkar bilar, elektronik och annan speciell CD-utrustning. Det spelar inte så stor roll. Man kan ta exemplet med grönsaker. Det är många som undrar varför går grönsakerna på Åland via Åbo. Ja, det är det enkla faktumet att de skall distribuerat på ett rationellt sätt och då samlar man upp allt på ett ställe och sedan för man ut det. Det är det som är problematiken.  För det första skall man dra lärdom av det som har inträffat och försöka se vad som gjorde att man inte kunde bedöma utvecklingen i Sovjet och EU – det är kanske att kräva för mycket – men landskapet skall ju ta risker när det gäller industriell verksamhet, och det har man gjort och det skall man fortsätta att göra. Man kan säga att Royal Food är en anläggning värd ungefär 30 miljoner; det betyder att om man inte använder den till någonting liknande kan man sälja själva utrustning till 20 procent och då är det kapitalförstöring. Det här betyder att den som vill gå in i verksamheten har en möjlighet att utnyttja det som finns: en rationell fabrik och en maskinpark som har ett värde, om det går att hitta en marknad och en flexibilitet som gör att kan ta ut  det som finns på marknaden. TALMANNEN: Tiden är ute!. 

 

När det gäller Posten tror jag att det är bra om landskapsstyrelsen ser över ärendet, för det finns irritation på båda håll s.a.s., så det är viktigt.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

När det gäller Royal Food är vi väl medvetna om att det är problem med foder, både specialblandningar och sådant, men den expert vi har haft här varnade precis just för det som ltl Erland sade, att slå sönder linjen för tidigt; då blir det så att det finns bitar i den som man kan sälja med hygglig intäkt. Men samtidigt är det andra ingenting värt, utan det kommer att kosta att plocka ut det ur byggnaden, så därför försöker vi titta tillsammans med eventuella företagare som kan göra någonting åt detta, att med små tilläggsinvesteringar kan man producera foder för annat än sådant som måste gå på export. Jag skall gärna lämna ytterligare meddelanden till utskottet när vi behandlar detta ärende.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Angående Royal Food delar jag helt ltl Erlands historiebeskrivning av företagsstarten. Alla företag bör få stå på samma startlinje. Det är sedan vad som händer efter det när landskapsstyrelsen okritiskt skjuter in medel till en del bolag och andra bolag blir utan. Jag reagerar främst mot brandkårsutryckningen som gjordes 1997. Motiveringen till den var att man man skulle bädda för en ny ägare. Tillsvidare har inte jag sett någon ny ägare och nu börjar det bli i senaste laget. Jag kommer ihåg att vid den debatt, som så småningom vidtog här i lagtinget efter allt hemlighetsmakeri, sade jag att det var fråga om att rädda en banks pengar – och jag tror att jag börjar få mer och mer rätt i den saken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Det är naturligtvis en intressant fråga som nu kretsar kring Royal Food och dess verksamhet i det förflutna. Men enligt mitt sätt att se är det en oerhört mycket intressantare företeelse vad som kommer att ske i framtiden och jag vill nu säga att socialdemokraterna anser, eftersom det här ärendet synbarligen också kommer att föras från lagtinget och hanteras av andra landskapsstyrelsen närstående organ, att det är oerhört viktigt att fattas det beslut av större dignitet i en eller annan riktning borde nog på något sätt lagtinget få vara med i processen. Annars är jag utomordentligt säker på att riskpengarna, tio miljoner, som det har pratats om så väldigt mycket i olika sammanhang, blir nog, som jag brukar uttrycka det ”en västanfläkt i en tyllgardin” och kommer inte att räcka någonstans!

 

Herr talman!

Budgeten är naturligtvis som många har sagt här ganskas rutinmässig och det är en hel del saker man korrigerar. Det finns en sak som jag skulle vilja att finansutskottet uppmärksammade. Det gäller momentet under kansliavdelningens förvaltningsområde Främjande av bostadsproduktion, där vi har inkomster föranledda av friköp från användnings- och överlåtelsebegränsningar för bostadsbelånade fastigheter. Det här är naturligtvis någonting som ser väldigt positivt ut och där vi nu får ett tillskott på över 2 miljoner mark. Det ser alltså ut som en reell budgetförstärkning, och det är det måhända. Men i själva verket är det här en oerhört ledsam företeelse. Ute på fältet lider väldigt många hyresgäster ganska tufft av det här. Det är faktiskt på det sättet att här handlar det inte bara om hyreshöjningar relaterade till oljepriser, utan när man har köpt sig fri saftar man på rätt ordentligt. Man säljer också kors och tvärs de tidigare samhällsfinansierade lägenheterna och det är faktiskt så att den sociala rättighet, som man en gång såg i en bostad, den existerar överhuvudtaget icke längre. Jag tycker att det här är en mycket allvarlig utveckling och i ett läge där vi har den konjunkturbild som vi har att utbud och efterfrågan styr utvecklingen med ett alltför ringa utbud sätter detta en kolossal hyrespress på människor som i många fall inte har råd att betala. Det är också så att det finns barnfamiljer i Mariehamns stad som under ett halvår har fått byta lägenheter tre gånger på grund av sådana här företeelser, så det finns orsak för finansutskottet att verkligen titta över effekterna av de åtgärder man har vidtagit och inte bara bejubla intäktsbilden. Resultatet av den förda politiken tycker jag blir alltmer skrämmande. Det är många som lider av den.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Först av allt skulle jag vilja ge mitt stöd till det som ltl Wiklöf talade om sist, att finansutskottet verkligen måste titta på effekterna för hyrestagarna eller de som har en hyresrätt av den nya hyres- och bostadsproduktionslagen. Det är också så att man borde, även om det inte är en lycklig utveckling, titta på bostadsbidraget. Vi hade från vårt parti en motion i julas i samband med budgeten och då konstaterade man i finansutskottet att det var en självklarhet att landskapsstyrelsen följer upp situationen och kommer med förslag till bostadsbidrag. Nu är det tydligen inte någon fråga som man med någon större uppmärksamhet ägnar sig åt i landskapsstyrelsen. Jag fick ett telefonsamtal idag från en representant för ensamförsörjarföreningen som berättade att de hade skickat ett brev i mars till landskapsstyrelsen om just deras särskilda behov när det gäller bostäder och finansiering av hyresrätter. Det brevet kände överhuvudtaget inte den ansvariga ministern till ännu i augusti. De personer som skall betala det som det kostar att det finns en brist på bostad behöver nog få en större del av självstyrelsekakan som vi tycker att är så stor och fet.

 

Herr talman!

Det nämndes om sjösäkerhetscentrum och deras yrkande på ökade anslag. Eftersom jag fick höra att man måste hyra en privat båt för att genomföra utbildningen, som inte lär vara särskilt billig och därför föreslår man att man skulle köpa in en under pågående budgetår, så är det lite otrevligt att vi inte får fullständiga motiveringar. Här sägs bara att de två båtar som har använts måste vara på andra håll i landskapet, och det är fullt förståeligt, men själva orsaken till det hela är att ekonomiskt är det klokare att köpa en båt än att hålla på och betala hyra till någon privat, som jag förstår det hela och det är bra, för verksamheten är viktig och dessutom genererar kurserna en hel del inkomsterna. Jag har alltså ingenting emot själva anslaget, men motiveringarna är otillfredsställande. Det här tycker jag inte gäller speciellt det här anslaget, utan jag råkar vara informerad om det, men ibland har man en känsla av att motiveringarna är ganska så ytliga och att en hel del detaljinformation saknas.

 

En annan sak som jag skulle vilja fråga om är ett väldigt lite belopp och jag undrar om det eventuellt kan ingå i någonting annat,  nämligen att man från stadens sida har önskat inlösa ett markområde som är värt 20.000-25.000 mark i anslutning till en tomt vid Rondellen. Det här aktualiserades redan i vår och det var landskapets tjänstemän som önskade att staden skulle komma in med en anhållan för att det skulle kunna tas upp i tilläggsbudget, och det gjorde man i mars, april, eftersom staden har behov av att arrendera ut eller försälja tomten. Men det sägs ingenting om det i tilläggsbudgeten och när det gäller markförsäljning måste landskapet ta ställning i enskilda fall, även om det är en låg summa. Min fråga är: Finns det överhuvudtaget här eller är det inbakat i någonting som finns upptaget men som inte framgår av motiveringarna att vi skall ta ställning till?

 

En sak som är av mera allmän natur, och det är inte heller en kritik mot detta enskilda moment, dvs. tilläggsanslaget för jämställdhetsverksamheten. När man läser motiveringarna får man en känsla av att vi har väldigt oklara resultatmål i vår budget. Det påpekar också revisorerna i sin berättelse. Man säger att det har nu blivit lite mera kurser än planerat! Det är kanske helt nödvändigt, men vad är målet, vad skall vi uppnå med hela detta projekt Operation Kvinnofrid? Är det att våldet mot kvinnor skal minska på något sätt? Skall vi få en personal som kan bemöta kvinnorna som har blivit utsatta? Vad är syftet? Allmänt är det väldigt välmenande, och det är säkert allting som finns här, men att pengarna faktiskt används för det som vi har tänkt och att det blir ett konkret resultat av det hela är viktigt. Risken för att på det här viset sprida ut pengar är ganska stor när det finns så mycket pengar som finansminister Salmén redogjorde för. Trots att alla får vad de vill ha – vi hade en kolossalt generös budget – så går det mera pengar och det är ingen som drabbas av det, men den bristande budgetdisciplin, som vi politiker ytterst ansvarar för, är ganska farlig på sikt, man blir fartblind och vi blåser upp verksamheter och en massa saker som det i en sämre tid kan vara svårt att göra någonting åt.

 

Det finns ett moment som handlar om understöd till ett brandkårsmuseum. Detta med museer tycker jag är en fråga som den sittande landskapsstyrelsen och majoriteten bakom den har en väldigt schizofren inställning till. Det finns representanter för partier i majoriteten som år efter år i samband med budgeten stiger upp, klankar och kritiserar museibyrån, att det är för dyrt och det är för mycket och det är på alla sätt otillbörligt att de äskar om så mycket pengar. Man föreslår ibland nedskärningar och alla möjliga drastiska åtgärder, men samtidigt förefaller man inte bry sig så mycket om de privata museerna, att dit kan man nog ge pengar. Det är naturligtvis fråga om mycket mindre pengar, men man borde ändå ha en sorts politik i det här fallet: vad är det landskapet vill med sin museipolitik? Det som borde vara ett oeftergivligt krav är att de privata museer som får stöd också borde kunna visa något slags professionalism, dvs. att verksamheten faktiskt har en sakkunskap. Man kan inte bedriva någon annan offentlig verksamhet utan att visa på att man anställer t.ex. kompetent personal. Ingen kan bedriva dagis och få fulla stöd eller stöd överhuvudtaget om man inte har kompetent personal. Samma är det med utbildningsväsendet osv. Men här tycks det vara en väldigt oklar grund för hur museipengarna fördelas. Det är då risk för att det blir ett visst politiskt godtycke. Brandkårsmuseet är någonting som säkert väldigt många omhuldar; det kan dock finnas andra museer som inte har ett lika stort folkligt intresse men som ur sitt antikvariska perspektiv kan vara betydligt mera värdefullt. Här tycker jag att man skulle fråga hur det går med kulturarvsprogrammet och i vilken mån man från landskapsstyrelsen tänker reda upp i politiken rörande stöd till museer och annan liknande verksamhet.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Jag skalll ta till mig önskemålet om mera detaljerade motiveringar och se om vi kan förbättra oss när det gäller den biten. När det gäller markområdet känner jag inte till den frågan. Jag skall ta reda på det, men det finns nog inte gömt någonstans, för jag är väl medveten om att skall vi sälja mark skall vi ha lagtingets stöd. Den saken är helt klar.

 

I övrigt vill jag säga att jag är glad över att känna ett stöd att inför budgeten 2001 ordentligt hålla i pengarna. Jag är lite känd för det, så det känns hemskt bra att jag får stöd för det så att budgeten inte skall bli alltför generös inför 2001!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror nog att alla är införstådda med att man måste på något vis hålla en stram budgetpolitik trots att det finns mycket pengar, men frågan är hur man skall göra det. Den här typen av resonemang att Kastelholms slott är för dyrt återspeglar mera en värdering än en budgetpolitiskt sätt att resonera. Det skulle vara viktigt att landskapsstyrelsen kom med förslag till vilka verksamhetsmål vi skall uppnå med de pengar som vi budgeterar för Kastelholm eller privata museer osv. Där är landskapsstyrelsens budget, jag vill inte säga dålig, men den är inte utvecklad på det sättet att man kan, som revisorerna säger, relatera utfallet till budgetmålen. Det är det som är det centrala när det gäller att få en kontroll på vart pengarna går. Då kan man också strama åt när man tycker att ett visst budgetmål inte är motiverat; då skall man inte satsa pengarna på det. Jag tycker att det är trevligt om landskapsstyrelsen går in för en sådan budgetmodell till nästa år.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman! Det kommer vi utan vidare att göra. Om vi inte har klara mål, så skall vi inte ge pengar till dem, utan även sådant kommer att granskas, som kanske under ett antal år varit en slentrianmässig tillförsel av pengar genom att vi har så bra skatteförmåga här på Åland. Därför har jag ingenting emot det.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

I och med att ltl Sundback berörde museibyrån ganska ingående vill jag återigen passa på att aktualisera frågan som tidigare berörts, nämligen att museibyrån förvaltar flera av landskapets fastigheter och anläggningar som är föremål för arrende. Det har visat bl.a. under den senaste tiden att detta i många fall har fungerat väldigt dåligt. Jag är här inne på den linje som ltl Sundback tidigare har talat om, dvs. ett fastighetsbolag av något slag som skulle ta över administrationen och sköta kontakten mellan arrendetagare och landskapets fastigheter. Vi har sett att det inte fungerar riktigt bra och jag ville återigen ta upp frågan.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Jag kan meddela ltl Lindqvist att landskapsstyrelsen håller just nu på tänker över hur vi skall få detta att fungera så att någon byrå inom landskapsstyrelsen sköter alla fastigheter som landskapet äger och ser till att underhåll, tillgänglighet och liknande saker blir så bra skötta som möjligt och att kunnigt folk sköter den delen medan antikvariska frågor sköts av andra.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det gläder mig att finansministern har detta på gång. Jag vill ändå påpeka att det är av stor vikt att det är en näringsorienterad person som handhar kontakten med landskapets arrendatorer.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Jag kan säga att vi ser det som synnerligen viktigt att också de byggnadssakkunniga här kommer till sin rätt. Sedan får vi se vad det skall vara för avkastning på eventuella byggnader och sådant.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Detta med ett landskapsägt fastighetsbolag har varit på tapeten i olika sammanhang. Jag tycker ändå att man måste hålla i minnet att om det gäller kulturhistoriskt värdefulla byggnader – en del av vårt kulturarv – kräver det nog en sakkunskap förutom den rent tekniska och ekonomiska. Det är ändå en skillnad att förvalta ett helt modernt hus och att ta vara på slott och äldre hus som kräver en speciell byggnadsvård. Frågan är alltså om ett fastighetsbolag skall innehålla alla typer av fastigheter, skall det innehålla allt från Ålands lagting till skolor, sjukhus, samt dessutom Kastelholms slott, Källskär osv. Det kanske blir lite ohanterligt. Men huvudsaken är att den här frågan tas upp. Det kan också tänkas att det kan finnas flera sådana här fastighetsbolag.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

När jag hörde ltl Sundback kunde jag bara ha begärt replik, men jag hade redan då begärt anförande. Jag kan säga att det som vi har fäst oss vid är just att det är klart att när det gäller kulturhistoriskt viktiga byggnader skall kunnandet om deras tillvaratagande och skötsel beaktas av de antikvariskt kunniga, men när det gäller uppgörande av avtal och olika villkor utöver det byggnadstekniska är det otroligt viktigt att vi får en ordning på den biten. Det är det som vi avser att också skall ingå men inte att vi skall säga att en byggmästare skall veta bättre än en som är antikvariskt inkommen hur en byggnad skall restaureras.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Finansutskottets betänkande nr 6/1999-2000 om ersättning till mark- och vattenägare för olägenheter till följd av fartygstrafiken. (HM nr 14/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

I finansutskottet har vi behandlat en hemställningsmotion som tar upp svallvågors påverkan på miljön. I motionen hemställer motionerärerna att landskapsstyrelsen skall utreda hur man på ett rimligt sätt kan ersätta de mark- och vattenägare som drabbats av skador och olägenheter till följd av den ökade fartygstrafiken i vissa farleder, så motionärerna tar helt och hållet sikte på ersättningsfaktorn.

 

Finansutskottet har beslutat föreslå att motionen förkastas därför att vi anser att det inte direkt är landskapets roll att ta på sig ersättningsfrågorna. Däremot har vi fört en ganska ingående diskussion i utskottet därför att det är, som vi konstaterar, ett väldigt stort problem, dels för markägarna, men också för den natur som berörs av färjtrafiken  som många gånger rör sig genom känslig miljö. Det gäller att hitta olika lösningar på problemet och då har vi snarare gått in för att se på hur man skall föregripa problemet, inte att träda till med ersättningar när problemet har uppstått.

 

Det finns väldigt mycket intressant lagstiftning och olika konventioner som man kan ta del av och fundera kring när det gäller den här problematiken, och det har vi också försökt göra i utskottet.

 

Går vi till det som motionärerna först efterlyser, dvs. ersättningen, kan man konstatera att på Åland har vi en vattenlag som säger: ”Skada som uppstår utanför farled till följd av farkosters användning av allmän eller enskild farled skall fullt ut betalas av den som ansvarar för farleden. Farledsinnehavaren kan söka ersättning av den vars farkost vållat skada.” I det här fallet är det en rätt intressant men också en litet knepig situation eftersom vattenlagen är åländsk, medan farledshållararna är riksmyndigheterna, sjöfartsmyndigheterna i riket. Här kan det finnas vissa behörighetsfrågor att lösa, men enligt det här kunde markägare längs farlederna pröva saken och se om man kan den vägen kräva ersättning för förluster som har förorsakats av svall och sug. Då skall man rikta sig till sjöfartsmyndigheterna, som sedan i sin tur har regressrätt gentemot dem som har trafikerat farlederna, i detta fall rederierna.

 

Förutom behörighetsfrågan är en annan svår fråga hur man skall bedöma skadorna och på vilka grunder man skall ersätta, hur skall man få en rättvisa i ersättningsmålen och slutligen frågan hur skall man överhuvudtaget kunna ersätta för värden som gått förlorade. Det är naturen som ombildas och tärs av svallen och sugen. Det är fråga om omistliga värden som aldrig går att ersätta.

 

Från utskottets sida har vi nog sett det som så att man behöver gå den andra vägen, att så långt som möjligt försöka undvika att skador uppstår. Då har vi tittat på rikslagstiftningen och närmare bestämt sjötrafiklagen. I sjötrafiklagen stadgas bl.a. att den som trafikerar farleder skall hysa omsorg, vara försiktig och ta hänsyn i enlighet med vad omständigheterna kräver. På många ställen är det väldigt nära land som färjorna  kör och det är också en väldigt känslig miljö, stränder spolas bort osv. Man kan konstatera att den största orsaken till problemet nog är hastigheterna. Om färjorna drar ner på hastigheten blir slitaget på miljön mindre. Här finns ett problem i det att det i den åländska skärgården i regel inte finns några fartbegränsningar. De som beslutar om fartbegränsningarna är riksmyndigheterna, men det är så att när riksmyndigheterna beslutar i den frågan skall det ske efter samråd med landskapsstyrelsen. Från utskottets sida har vi i betänkandet föreslagit att landskapsstyrelsen inleder diskussion med riksmyndigheterna i akt och mening att åtminstone i vissa känsliga delar av farlederna dra ner på hastigheten. Det kan väl också vara intressant att veta att ärendet inte är på det sättet nytt. Skärgårdskommunerna påtalade detta. Man skickade en skrivelse både till landskapsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, sjöfartsverket och Ålands miljöprövningsnämnd 1998 och därifrån har man i princip fått svaret att man inte tänker göra någonting åt hastighetsbegränsningen, men från utskottets sida tycker vi ändå att det finns skäl att man ser över det här.

 

Vi har också tittat på de internationella miljökonventionerna. I lagtinget gav vi i mars vårt bifall till 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö och det är samma konvention som nu har kommit tillbaka till lagtinget med anledning av vissa påpekanden som gjordes då. Enligt den konventionen återkommer vi till försiktighetsprincipen, som också kan läsas ut ur sjötrafiklagen, att den som färdas i farleden skall iaktta stor försiktighet och anpassa sig till rådande omständigheter. I konventionen finns också nämnd principen att förorenaren betalar, dvs. att de som har gjort åverkan på miljön också skulle vara de som på något sätt ersätter skadan. Här har vi återkopplingen till vattenlagen.

 

Från utskottets sida är vi förstås medvetna om att detta är ett väldigt omfattande problem och att det inte finns några enkla lösningar. Vi vet att igen står slitaget på miljön mot samhällsnyttan. Man kan egentligen säga att det är färjornas tidtabeller som står mot bortspolade stränder. Vi tycker ändå att det är så pass stora olägenheter när svallens erosion på intill liggande holmar och stränder innebär att landskapet ombildas, att stränder spolas bort och att både växt- och djurliv påverkas. Det är så pass stora ingrepp att man måste börja diskutera vilka åtgärder som kan vidtas. Hastighetsdiskussionen är en fråga; den kan man komma åt genom att reglera den, men man kan också försöka via diskussioner med rederierna och kanske med positiva påtryckningsmetoder försöka få dem att frivilligt sänka hastigheterna bitvis.

 

Ltl P-E Eriksson:

Herr talman!

Jag får en känsla av att ltl Viveka Eriksson har sett när färjorna går fram genom trånga farleder.

 

Jag har med stort intresse tagit del av finansutskottets betänkande vad gäller ersättningar till mark- och vattenägare för olägenheter som till följd av fartygstrafik förorsakat mark- och vattenägare. Vad jag kan förstå är det enligt finansutskottets betänkande den enskilde vattenägaren som själv har möjlighet att söka skadeersättningar för skador uppkomna av fartygens trafik. Att skadorna är omfattande och att det finns ett ersättningsbehov är uppenbart och obestridligt. För att få en varaktig lösning på problemet är det som ltl Viveka Eriksson säger en fråga om fartygens fart. Det är just farten när det går över 14-15 knop som hela vattenområdet ”står på huvet”, som man brukar säga. Det är fruktansvärda sugeffekter som uppstår. Detta är naturligtvis ett problem. Alla vet var problemen ligger egentligen: färjorna vill köra för att hålla sina tidtabeller, de försöker inte ens lägga om dem och det är det som är ett problem. Jag förstår också att de har problem. I turistbroschyrerna pratar man så vackert om vår åländska unika skärgård och så kör man ner den sönder och samman för de människor man har reklamerat den för! Man borde nog försöka komma till rätta med problemen och börja försöka diskutera dem och komma närmare varandra.

 

Herr talman!

Jag föreslår att ärendet bordläggs till den 20.9.

 

Ltl Englund: Herr talman! Jag stöder förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl P-E Eriksson, understödd av ltl Englund, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 20.9. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 20.9.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Finansutskottets betänkande nr 7/1999-2000 om förhandlingar med Air Botnia om flygtrafikens tillförlitlighet. (HM nr 10/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

I motionen föreslår motionärerna att vi skall uppdra åt landskapsstyrelsen att med Air Botnia förhandla om större tillförlitlighet i bolagets turlistade reguljära trafik. Från utskottets sida har vi efter beredningen kunnat konstatera att redan i dag efterlevs klämmens förslag, så därför föreslår vi att motionen förkastas. Samtidigt noterar, precis som man också har gjort i motionen, att det är väldigt viktigt med en reguljär och tillförlitlig flygtrafik. Vi förutsätter också att landskapsstyrelsen fortsätter dialogen som man har inlett med Air Botnia, men vi föreslår att motionen förkastas.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Ja, det som utskottet har presterat hade jag kunnat göra på fem minuter här med vederbörande personer! Någon större anmärkningsvärd insats har vi inte fått via utskottet, det måste jag verkligen säga. Jag motionerade vid en tidpunkt: när man bokade till Helsingfors, så hamnade man i Stockholm. Skulle man till Stockholm kunde man hamna i Åbo eller Helsingfors. Sällan eller aldrig hade alla resenärer sina persedlar med sig utan det var alltid någonting efterlämnat. Det var vid en tidpunkt när det var en så desperat situation att Air Botnias egen personal vid flygfältet inte visste vad man skulle ta sig till och man satte hoppet till landskapsstyrelsen att de med toppmyndigheterna hos Air Botnia i Helsingfors skulle ta kontakt. Det var så läget var.

 

I stället för att höra vad Air Botnia har att säga får man i stället veta att finansutskottet har snackat med tre åländska muntergökar, vilket naturligtvis i och för sig det också är trevligt, men inte ger det så väldigt mycket. Jag tackar ändå för uppmärksamheten.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Precis som vi alltid gör i finansutskottet har vi en noggrann beredning av varje ärende som hamnar på vårt bord. Så gjorde vi också i det här fallet. Vi gick igenom ärendet noggrant. Vi har hört flera olika personer. Vi har också varit i kontakt med Air Botnia. Dessvärre kunde inte det mötet som var inplanerat genomföras på grund av olika orsaker. Vi har ändå fått synpunkter från Air Botnias sida. Det viktiga att påpeka i sammanhanget är de olika aktörernas roller: Air Botnia är ett företag som opererar på marknadens villkor som har tagit flygtrafiken utan några direkta avtal med landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsens roll är att försöka på olika sätt trycka på företaget så att man sköter åtagandet på bästa möjliga sätt. Också alla vi resenärer har möjlighet att påverka. Det är så marknaden fungerar att de kunder som företaget möter också har möjlighet att komma med sina synpunkter. Det är kanske forumet för diskussionen som man kan fundera över om det är så mycket mer som finansutskottet kunde göra.

 

 

 

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det är självklart att flygbolaget Air Botnia, likaväl som Finnair, likaväl som alla rederier som trafikerar våra hamnar gör det på kommersiella affärsmässiga grunder utan några konkreta direkta avtal till landskapet eller Mariehamns stad eller någon annan. Så förhåller det sig. Men det oaktat, när någonting börjar gå snett, måste det ändå finnas legitimitet i att man från samhällets sida kan gripa in och verkligen yrka på förbättringar om någonting inte uppfyller de rimliga kriterier man tycker sig ha rätt att ställa. Det är nämligen också så vid flygtrafik att det inte går att bete sig hur som helst. IATA har normer som är tämligen hårda, så redan på den grunden måste man efterleva en hel del i flyghänseende. Jag menar är det så att landskapet alltid känner att oberoende vad som händer i luften är det fullständigt omöjligt för oss att gripa in och diskutera, ja, vad i jesunamn, då skall vi väl inte engagera oss i dessa frågor – låt Vilda Västern gå då! Är det finansutskottets uppfattning också när det gäller färjtrafiken? – det skall blir intressant att se.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det finns en viss skillnad mellan skärgårdstrafiken som är styrd av landskapet och flygtrafiken som inte är det. Hemställningsmotionen efterlyser att vi skall hemställa hos landskapsstyrelsen att man sköter kontakterna till Air Botnia och att man har en dialog med Air Botnia. Från finansutskottets sida har vi kunnat konstatera att så sker – m.a.o. är motionens anda och mening uppfylld. Sedan kan man ana sig till att i detta finns det en historia som ltl Wiklöf kanske mera är ute efter: varför man en gång i tiden lämnade systemet med Skärgårdsflyg och att det fanns en säkerhet i att man då kunde kontrollera det på ett annat sätt. Då hade samhället sina intressen i det bolaget,  men det är en helt annan sak.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag har inte reflekterat en sekund över Skärgårdsflygs roll i detta sammanhang, även om jag har haft mina betänkligheter långsiktigt att man rustade ner också det, det vill jag säga. När det gäller det jag sade om kommersiell färjtrafik handlade det inte alls om skärgårdstrafiken. Jag talade om den konventionella färjtrafik som Vikinglinjen och Eckerölinjen, Birka, Silja m f l bedriver, vilka frågeställningar verkligen bör engagera lagtinget här också nu efter vad man märker i samband med olika frågor – så vi får väl se hur inställningen blir den, om den är densamma. Men om det är så att man för diskussion och har fört diskussioner, varför har inte utskottet lite grand kunnat berätta om vad de säger! Är det någonting som gör att det är trösterikt? Vet vi att det här kommer att fortsätta? Jag skall erkänna att det har blivit bättre, men vid tidpunkten för motionen var det rena Vilda Västern.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen anser att flygtrafiken till och från Åland är mycket viktig.  Det är bra att frågan diskuteras här. Jag tycker att utskottet har hört ganska många personer och bildat sig en bra uppfattning om frågan. Faktum är att jag personligen har varit till Helsingfors och diskuterat med högsta ledningen där på Air Botnia. De har varit hit en gång, då vi diskuterade tillsammans med handelskammaren. Vi har haft mycket konstruktiva diskussioner. Som ltl Wiklöf själv sade har trafiken blivit bättre – om det beror på mina diskussioner eller om det beror på något annat vet jag inte, men det har blivit bättre och det är det som är det viktigaste. Jag har också diskuterat med Finnair om flygtrafiken på Åland; jag har fått besked från både Air Botnia och Finnair att det ser hoppfullt ut på trafiken till och från Åland. Rent ekonomiskt har de uppnått sina målsättningar och de säger att trafiken kommer att fortsätta på den nivå som den nu är. Trots allt kan deras resultat bli sämre, det kan bli indragningar osv. Vi vet aldrig något om framtiden. Men som det nu ser ut ser det bra ut. Vi håller regelbundna kontakter med bolagen. Jag träffade Finnair för ett par, tre veckor sedan och diskuterade med dem om trafiken till Åland osv. Vi för alltså fortgående diskussioner med bolagen.

 

Vi har diskuterat Skärgårdsflyg och dess bolags vara eller inte vara, men det skall jag inte desto mera gå in på här. Skall vi börja med egna bolag osv. och köra på linjetrafik betyder det nog rysligt stora investeringar och en lång tid med tillstånd och sådana saker, så det är inte alldeles lätt att lösa. Förhoppningsvis är det så att dessa två flygbolag fortsätter att flyga till och från Åland i nuvarande omfattning.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag är lite förvånad över att varken finansutskottet eller landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson inte har gjort några kopplingar eller anknytningar till Ålandsprotokollet. Det är nämligen på det sättet att oavsett om man åker med Finnair eller Air Botnia har man tillstånd att handla taxfree, så jag anser att det borde finnas en klar koppling här emellan och jag hade förväntat mig att finansutskottet också skulle ha kommit med en utredning i ärendet eller att landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson ingående skulle ha kommit fram med synpunkter just på den punkten. Troligen har den blivit bortglömd, så vi får aktualisera den när landskapsstyrelsen svarar på min enkla fråga.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det var trevligt att landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson kunde uttala sig på det sätt som han gjorde här. Mitt intresse för det här har varit att få tillförlitlighet i trafiken. Hur många flygresenärer har inte varit urledsna på att trafiken inte har skett enligt den tidtabell som har varit föreskriven; ibland har turer varit inställda utan att detta har varit aviserat. Det är det här som har varit bekymret och problemet både för resande till Åland men framför allt för åländskt affärsfolk som har rest utanför Åland. Jag tycker själv att det har blivit bättre. Jag säger det ärligt, men, som jag betonade tidigare, vid tidpunkten då vi motionerade var det inte bra – det var mycket illa!

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag blev intresserad av en sak som ltl Boman sade här i en replik om taxfree i flygtrafiken. Jag förmodar att det handlar om att landskapsstyrelsen skulle på något sätt kunna bestämma vem som drar nytta av undantaget i Ålandsprotokollet, som gäller skattefri försäljning i trafik, och det gäller väl både färjtrafiken och flygtrafiken. Man kunde tänka sig att landskapsstyrelsen på något sätt har möjlighet att ge koncession, men det vore intressant att höra ltl Bomans grund för att man från landskapets sida skulle på något sätt reglera vem som får bedriva trafik och vem som får dra nytta av skatteundantaget.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag vill inte föregå den diskussion som kommer om min enkla fråga om Ålandsprotokollet och färjtrafiken. Men jag anser att man helt naturligt skall koppla ihop det med flygtrafiken också. Det är kanske en förutsättning för vettiga flygbiljettspriser i den taxfreehandel som bedrivs både i Helsingfors, Åbo och Mariehamn. Jag tar alltså den diskussionen i ett senare skede.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag noterade att ltl Boman har ställt en enkel fråga om detta, men det betyder att ärendet skall vara av relativt ringa betydelse och inte medföra möjligheter till diskussion i lagtinget. Om det är så att ltl Boman har en grund för att landskapet skulle kunna gå in och ge koncession åt färjor eller flyg, då skulle det vara ganska intressant för oss i lagtinget att veta det därför att det skulle möjliggöra en styrning av kommersiell verksamhet som jag tror att skulle vara unik också den i EU-sammanhang. Därför skulle det vara väldigt intressant att höra om det är en möjlighet som faktiskt föreligger. Jag tycker att ltl Boman kan väl ändå ge lagtinget den servicen att tala om på vilka grunder detta skulle kunna ske. Inte skall vi behöva vänta på att en enkel fråga tas upp i lagtinget; det blir ingen diskussion utan det blir en monolog från två parter, kan man utgå från.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag inser nu att frågan är av så stor vikt och så stor vidd att den inte borde ha varit i form av en enkel fråga. Det borde ha varit i form av spörsmål. Men nu avvaktar jag landskapsstyrelsens svar och efter det kan vi i samband med remissdebatten ta upp frågan; det är inte så speciellt långt till dess. Just nu vill jag i alla fall inte föregripa svaret på min enkla fråga.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag tycker att eftersom ltl Boman har aktualiserat frågan – varför hålla oss i spänning här! Vi kanske kan förbereda oss och undersöka närmare, trygga trafiken på ett mycket bättre sätt. Vi kanske t.o.m. härifrån lagtinget kan vidta åtgärder för att vi får Ålandsfärjan i trafik hela vintern! Det skulle vara en bra sak, så jag tycker att ltl Boman skulle utnyttja de återstående minuterna här i lagtinget i dag till att ge oss lite tips om hur det skall gå till!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därfefter betänkandets motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Hasse Svenssons enkla fråga om Ålands möjligheter att registrera kulturarv på UNESCO:s världsarvslista. (EF nr 9/1999-2000).

 

Svar på frågan skall  avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte avges.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 18.9 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.36).

 

Originalfil