Stenografiskt protokoll från plenum den 13 december 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

 

PLENUM den 13 december 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson och Christer Jansson).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Ltl Dennis Jansson anhåller om ledighet för tiden 13-31.12 på grund av föräldraledighet och ltl Christer Jansson för tiden 13-14.12 på grund av regionkommitténs möte i Bryssel. Beviljat.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 2/2000-2001 om godkännande av avtalet med Österrike för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet. (RP nr 1/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Lagutskottet har granskat dubbelbeskattningsavtalet med Österrike och vi kan konstatera att det är uppgjort i stället för ett tidigare föråldrat. Vi kan också konstatera att det har en mycket liten betydelse för landskapet och att det inte finns något hinder för lagtinget att godkänna det.

 

Det vi däremot återigen vill påtala är avsaknaden av en officiell svensk språkversion av ett avtal som skall tillämpas på Åland. Vi har många gånger påpekat detta förut, men vi har inte kunnat se någon förändring. Efter att ha hört lantrådet i utskottet kan vi konstatera att man från landskapsstyrelsens sida inte har framfört de synpunkter vi från utskottet har fört fram. Vi har förstått att man har haft någon sorts kontakt med riksmyndigheterna, också med landshövdingen, och eftersom jag ser att lantrådet är här i dag kanske vi kan få en liten förklaring på vad som har skett här. Vi förutsätter i alla fall i utskottet att man nu verkligen tar i frågan. Vi tycker att det är en ganska viktig principiell fråga och det är inte en särskilt stor fråga att få ändring på. Det finns ändå alltid en översättning på svenska. Det borde vara en officiell översättning som också skulle vara en del av avtalet. Det handlar mest om att ändra rutinerna för riksmyndigheterna. Jag hoppas alltså på en liten upplysning från lantrådets sida.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Efter mitt hörande i lagutskottet och den diskussion som föregick där har landskapsstyrelsen anhängiggjort ärendet hos utrikesministeriet och där framfört åländska synpunkter om att de internationella fördragen bör förefinnas i två officiella varianter, en på finska och en på svenska. Ärendet kommer att arbetas vidare med. Man har sagt från utrikesministeriet att man skall ta tag i frågan och sätta igång en process tillsammans med landskapsstyrelsen, som utgående från vår synpunkt naturligtvis bör ha som målsättning att det skall bli två olika versioner. Det är det som vi kommer att arbeta för från landskapsstyrelsen. För landskapsstyrelsens del har arbetet igångsatts och vi kommer att hålla lagtinget informerat om hur det utvecklar sig.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att det är bra. Det är synd att det kommer så här sent, men bättre sent än aldrig! Jag hoppas att man följer med frågan kontinuerligt och inte nöjer sig med det här första utan att man faktiskt bevakar frågan. Jag tror, som sagt, inte att det är en stor sak att ändra, utan det är mera en inställningsfråga från riksmyndigheterna och om man trycker på ordentligt kanske vi kan få se en ändring småningom.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland. (M nr 1/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 4.12. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Svensson:

Herr talman! 

Den regionalpolitiska målsättningen för tankarna till vad som brukar kallas för social ingenjörskonst, som betraktar människorna liksom från ovan och förutsätter att medborgarna fogas in i detaljerade system. Landskapsstyrelsen liksom datortomograferar landskapet och anger terapi eller medicinering för varje enskilt område. Här gäller alltså det starka samhället.

 

Vad som främst borde gälla är naturligtvis att skapa inspirerande förhållanden, lägen för initiativ och framtidshopp, vilket kräver mycket av individuell frihet och individuella möjligheter. Denna viktiga stämning, denna anda har det förstås lite trångt i en mental miljö som domineras av katastrofhot, ödesfrågor och livsnerver som hotar brista. Någon nyskapande vision är det tyvärr svårt att finna i det här meddelandet.

 

Herr talman!

Vad är det som säger att landskapsstyrelsens alla delmål och definitioner har någon relevans? Är målet att bibehålla, ja att öka befolkningsfördelningen jämnt över hela landskapet alls realistiskt? Hur ska kommunerna kunna bli lokala arbetsmarknader annat än vid landskapsstyrelsens skrivbord?

Man kan påpeka att den sittande politiska majoriteten länge inriktat sig på de traditionella näringarna, inte minst turismen, nära sammanknuten med färjtrafiken, och inte lyckats göra påtagliga insatser för diversifieringen. Man kan ju inte ge order om företagsetableringar. Ekonomiska bidrag är heller inte saliggörande.

 

Av målsättningens formulering får man  intrycket att det är landskapsstyrelsen som omstrukturerar näringslivet. Hur ska det i så fall gå till? En hel del räknar landskapsstyrelsen med att kommunerna, med sina sviktande resurser, ska uträtta, vilket kan hänföras till kategorin önsketänkande.

 

Herr talman!

Meddelandets beskrivningen av den regionala utvecklingen visar en del av vad som pågår. Det är tyvärr kännetecknande för majoritetens regim att den snabbaste tillväxtbranschen är offentliga tjänster. Trenden inom 1980‑ och 90‑.talen är ju att det skapats nya arbetsplatser huvudsakligen inom offentliga sektorn, med det tryck på offentliga budgetar, alltså skattebetalarnas pengar, detta medför. Byggbranschen har gått tillbaka och hålls ju fortfarande tillbaka av landskapsstyrelsen, som bromsar offentliga byggen med hänvisning till konjunkturhänsyn, som inte närmare analyserats inför lagtinget.

 

I landskapsstyrelsens översikt av politik med regionala konsekvenser påpekas, att de ekonomiska transfereringarna mellan landskapet och kommunerna har stor betydelse för regionerna. Men samfundsskatten, som är så viktig för kommunerna, blir det visst ingen riktig ordning på.

Det har fördelar att utjämna ekonomisk bärkraft och kostnadsbild mellan regioner och kommuner. Men detta får inte bromsa uppkomsten av företagsamhet och ansamlingar av företag där företagen själva vill vara, ansamlingar som kan bli kommersiella centra för kompetensutveckling. Det finns inga bevis inom den regionalpolitiska forskningen för att detaljerad styrning av företag inneburit verkliga strukturella framsteg för regionerna. Man kan verkligen diskutera värdet av differentiering av bidrag till näringslivet enligt byråkratiska detaljregler. EU har sina särskilda krav, men där landskapsstyrelsen har spelrum är det viktiga, att det ska finnas klara generella regler och tillräckliga motiveringar för varje stödbeslut. Man kan notera att medan de fria marknadskrafterna nu värderas högt så har landskapsstyrelsen redan 50 näringslivskonsulenter anställda, med fortsatt tonvikt på primär näringarna. Är varenda en faktiskt värd sitt pris? Behöver vår sjöfartsnäring verkligen en sjöfartsutvecklare – jag bara frågar!

 

I detta avsnitt noterar landskapsstyrelsen att skärgårdstrafiken ska betraktas som förlängda landsvägar. Då bör ju avgifter avlyftas, som en konsekvens, fastän landskapsstyrelsen förklarat sig vilja göra tvärtom, emot lagtingets beslut.

 

Inom bostadspolitiken bör landskapsstyrelsen notera att fler hyresbostäder är viktiga om befolkningen väntas öka genom inflyttning. När utbildningsutbudet ökar behövs goda internat och studiebostäder.

 

Herr talman!

Man kan delvis hålla med landskapsstyrelsen om att det behövs mer utveckling och samordning inom regionalpolitiken. Men hur ska det utvecklas och  hur skall det samordnas? Det är mycket djärvt, för att inte säga dristigt, av landskapsstyrelsen att ställa upp målet att Åland inom 10 år ska ha 30 000 invånare och dessutom ange delsiffror för kommunerna. I EU finns samma strävan till inflyttning för att säkra att Europa klara försörjningsbördorna för bland annat alltfler pensionärer framöver. Inflyttningen i Europa ska öka sexfaldigt. Vilka kostnader medför denna strävan när det gäller utbyggnad av social service, skolor och annat? Det bör finnas med i beräkningen. Är det verkligen så att man då särskilt ska satsa på landsbygdsföretag? Och att bestämma att utvecklingsbolaget ska satsa mycket på primärprodukter och maritim service?

 

Raderna om kompetenshöjning är viktiga. Kompetenshöjning är ett svårt och tungt område, sägs i sådan debatt på andra håll. Detta gäller särskilt eftersom Åland inte har något universitet. Att landskapsstyrelsen inte berör de särskilda problem som finns i regionen Mariehamn är en klar svaghet i detta meddelande.

 

Herr talman!

Det finns anledning att diskutera detta regionalpolitiska meddelande grundligt. En remissrunda till berörda parter borde naturligtvis har genomförts. Den kunde kanske ge intressanta resultat, särskilt när det gäller hur en diversifiering av det åländska näringslivet kan stimuleras. Man kan till exempel notera en erfarenhet i Norge. Norsk regionalpolitik var tidigare näringspolitik, sedan blev den ungdomspolitik. Hur landskapsstyrelsen än försöker detaljplanera regionalpolitisk utveckling  ökar rörligheten i yrkeslivet bland yngre medborgare. Kvalitetsfrågorna blir allt viktigare. Och de gäller miljö, kultur, nöjen och  vänner.

 

Näringslivet blir också allt mindre styrbart. Politiker i Norden medger allt oftare att de inte har så mycket att säga till om. Klassiska beslutssystemen vittrar ner. Det krävs i stället alltmer information och analys i regionalpolitiken. Inspirationen ska komma från fältet! Det gäller att släppa prestigetänkande i regional utvecklingsplanering, som ständigt behöver ändras. Småskalighet bedöms av analytiker som ett ganska säkert grepp i dagens regionalpolitik. Och småskalighet bör vara en rimlig utgångspunkt i den åländska diskussionen om regionalpolitik, som behöver fortsätta efter det att det föreliggande meddelandet behandlats här i lagtinget och eventuellt skickas tillbaka till landskapsstyrelsen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Vad kan man göra annat än tacka ledamoten Svensson för de konstruktiva förslagen när det gäller en utvecklad regionalpolitik i landskapet!  Han skyller oss för att vi har utvecklat offentlig sektor starkt under de senaste åren. Av redogörelsen framgår, och av andra statistiker framgår, att det är skola, det är hälso- och sjukvård och det är socialvård som har expanderat inom offentlig sektor under de senaste åren. De största aktörerna där är kommunerna. Landskapsstyrelsen har också varit en betydande aktör för att bättra inom dessa mjuka områden. Kritiserar ltl Svensson den utvecklingen, så får han naturligtvis göra det! Nu försöker vi i det här programmet visa hur vi från landskapets sida, inte landskapsstyrelsens sida, kan skapa förutsättningar för en utveckling i landskapet. Det är det som vi går igenom. Det är ingen syn på tingen ovanifrån. Det är ingen detaljerad styrning överhuvudtaget. Det verkar som om inte ltl Svensson skulle ha läst meddelandet – eller har han läst det, så har han verkligen missförstått det. Hela hans anförande gick ut på att vi tydligen pratar helt förbi varandra. Detta är ett positivt dokument för att ge förutsättningar för att utveckla regionerna i landskapet. Förstår vi inte varandra alls?

 

När det gäller frågan om att ha meddelandet på remiss till berörda parter är berörda parter hela Åland. Och vem representerar hela Åland? Jo, det valda lagtinget! Liksom budgeten, liksom andra program, EU-program när det gäller jordbruk osv. är det lagtinget som tar ställning till dem och representerar det åländska folket. Vill man här ha en särskild remissomgång till några parter i landskapet är det naturligtvis okej. Det är lagtinget som bestämmer det.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Till landskapsstyrelseledamoten Jansson vill jag framhålla att vi här diskuterar ett viktigt program. Det behöver inte betyda att allt som man säger under diskussionen skall tolkas som att den som har synpunkter ingenting förstår eller missförstår eller talar förbi eller överhuvudtaget kritiserar någon. En diskussion måste innebära att man bryter synpunkter och synvinklar mot varandra för att komma fram till ett gemensamt resultat. Jag är faktiskt lite ledsen över att ledamoten Jansson påstår allt det här om mitt lilla inlägg, vill jag säga.

 

När det gäller frågan om remiss är det någonting som visserligen lagtinget kan bestämma om, men det hade inte varit fel om landskapsstyrelsen hade övervägt detta. Jag tycker t.ex. att kommunerna kunde ha fått yttra sig eftersom de skall spela en roll enligt landskapsstyrelsen i den regionalpolitik som de kanske inte nu har, vad jag förstår.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman! 

Det är värdefullt om vi kan bryta åsikter mot varandra om de förslag som landskapsstyrelsen lägger fram och de förslag som ltl Svensson och andra har för att ytterligare utveckla våra regioner. Vi deltar väldigt gärna i ett sådant brytande av synpunkter och åsikter. Men jag fick en känsla av att det mesta av den politik som enligt ltl Svensson den här majoriteten för sablades ner och det finns inte mycket att diskutera kring den, så det är bra om vi kan återgå på basen av vårt meddelande till att diskutera den politik som har förts hittills – jag tror av alla i lagtinget – och som nu föreslås utvecklad av landskapsstyrelsen inför lagtingsbehandlingen.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  Jag tycker att det är viktigt att det finns känslor, men jag tycker också att det är viktigt i en debatt i lagtinget att man kan lite sortera känslor och fakta, att ha distans till det som folk säger och försöka tolka det som vad det faktiskt är, nämligen inlägg i en debatt. Om landskapsstyrelseledamoten Jansson fick det intrycket att mitt huvudanförande inte alls skulle ha handlat om landskapsstyrelsens förslag, så måste jag säga, tyvärr, att min bestämda uppfattning att det handlade enbart om landskapsstyrelsens förslag. Men det fanns också kommentarer om hur man ser på saker och ting på andra håll, som väl inte kan vara i vägen i en debatt.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag skulle vilja rätta ltl Svensson på ett par punkter. Den offentliga sektorn har inte svällt enormt, åtminstone inte skärgården. Jag har en lite svårtolkad statistik, men den tyder på ca 1 procent per år från 1991 till 1999. Det är statens arbetsplatser som har minskat mest; inom kommunerna har det naturligtvis ökat, även i landskapets, men en liten ökning.

 

När det gäller det olyckliga uttrycket som finns i rapporten och som ltl Svensson nämnde, nämligen de ”förlängda landsvägarna”, så finns det inga landsvägar där fordonen går gratis, vad jag vet på Åland.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Jag har inte påstått att den offentliga sektorn skulle ha vuxit specifikt i skärgården och jag uppfattar ltl Harry Erikssons inlägg helt enkelt som en intressant uppgift. Jag skall inte kommentera det närmare här.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det fanns mycket att säga om ltl Svenssons inlägg, men jag tänkte bara beröra två småsaker. Först det mycket omdebatterade greppet ”förlängda landsvägar”. Det är ganska intressant att man från liberalt håll ofta väljer att plocka fram skärgårdstrafiken. Det är inte begreppet som vi är så väldigt oeniga om här i salen, utan det är snarare om det skall kosta lika mycket att åka på de här förlängda landsvägarna som det kostar att åka på asfaltsvägar. Det är väl det som vi är mest oeniga om. Vad gäller bostäder tycker jag att det är positivt att ltl Svensson tycker att det är angelägna frågor. Då kan jag inte låta bli att säga att skulle Svenssons parti kämpa lika ivrigt för bostäderna på kommunal nivå, dvs. där som vi skall bygga bostäder, skulle vi kanske kunna lösa bostadsproblemet snart!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

När det gäller landsvägsfärjorna som ”förlängda landsvägar” är det ett uttryck som återfinns i regeringsprogrammet, som jag antar att ltl Lindqvist är förtrogen med och arbetar för. När det gäller bostadsbyggandet kan jag bara meddela, att jag är inte aktiv i Mariehamns-politiken, utan här sitter vi i lagtinget och diskuterar det från landskapsnivå. Det finns de som hävdar att FS helt har missat bostadsbyggandet i stadspolitiken, vilket jag inte själv kan vittna om i första hand, men jag fått den uppfattningen!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det framgår tydligt att ltl Svensson inte deltar i den kommunala politiken – då skulle han få se att verkligheten är något helt annat när det gäller bostadsfrågorna.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Jag fattar det så att ltl Lindqvist menar att jag borde vara aktiv i kommunalpolitiken, och jag skall fundera på saken!

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Jag tycker att inledningen på dagens debatt var något mindre konstruktiv än inledningen vid föregående plenum när meddelandet också diskuterades. Jag tänkte börja med att föreslå att meddelandet skall remitteras till utskott, om det kan vara ltl Svensson till glädje. Jag tänkte komma med några, som jag hoppas, konstruktiva åsikter för utskottet att ta fasta på.

 

När det gäller regionalpolitik på Åland har varje landskapsstyrelse alltid bedrivit en regionalpolitik fast man kanske inte alltid har varit medveten om det, men den har fått regionalpolitiska följder. Det är intressant att läsa statistikuppgifterna som finns i meddelandet. Vi har också Statistisk Årsbok för 1999 där vi kan ta del av många utvecklingar och förändringar på Åland. Den första tabellen som jag har kommit fram till gäller befolkningen på Åland och den förändring som den har genomgått från 1950 till 1999. Fördjupar man sig i den är det ganska intressant att se: vad var det för politiska beslut som fattades som skapade dessa förändringar. Jag tycker att näringsutskottet också kunde fördjupa sig i dessa uppgifter. Vi vet t.ex. att kommungränsen mellan Jomala och Mariehamn innebar en befolkningsförändring mellan stad och landsbygd. Tittar man däremot på de andra förändringarna måste det ha varit andra effekter som har kommit till. Då kunde det vara intressant att se om det finns politiska beslut på Åland som har legat till grund för dem.

 

En sak som gjorde att Mariehamn ytterligare kunde växa skulle jag vilja tillskriva tillgången på bostäder. Bostadsfrågan är ofta uppe här till diskussion och man har olika åsikter om varför vi saknar bostäder och vem som skall bygga dem. Vi vet att det fanns byggherrar på sextiotalet i synnerhet som byggde av sitt speciella intresse. Jag tänker närmast på Sallyrederiet med Algot Johansson som de facto byggde de flesta bostäder vi har i Mariehamn från den tiden. Det gjorde han väl av eget intresse och med egna medel också för han måste ha bostäder åt sin personal. Det här är en effekt som man borde plocka fram betydelsen av. Vi hade under en tid på sjuttio- och åttiotalet arbetsgivare som byggde företagarbostäder; i förlängningen blev det inte så lyckat. I dag ställer alla krav på att det är samhället som skall bygga. Då tycker jag att man skall ta fram orsaken: varför borde samhället bygga? Jag tycker att har man ett företagstänkande inom en kommun så kanske man av den orsaken borde bygga bostäder, om man vill ha företagare eller sådana som jobbar och skall bo i kommunen. Där stöder jag de tankar som finns här att varje kommun borde ha en bostadsreserv, om man vill vara en aktiv företagare i branschen.

 

När det gäller omflyttningen mellan skärgården till landsbygden eller bort från Åland rättare sagt vet jag inte om det är våra egna politiska beslut som har påverkat det mest eller om det är externa politiska beslut eller externa beslut som inte ens är politiska utan det är rena marknadskrafter som har påverkat det. Jag tror ändå att man kan säga att där borde det ha kommit ett politiskt beslut som skulle ha fått en bromsande effekt. Det var väl så att på den tiden när de största förändringarna var levde inte Åland i det snabba IT-samhälle vi har i dag med snabb information mellan olika organ där man tar beslut i sådana här frågor, utan man levde mera isolerat, varje del av Åland levde för sig.

 

Det skulle också vara intressant att jämföra den åländska förändringen när det gäller platsen där folk bor med den utveckling som man har haft på andra, likadana områden. Vi kan ta Stockholms skärgård. Har de bofasta i skärgården eller i jämförbara områden kunnat vara med och ta politiska beslut som skulle ha gynnat eller inte ha gynnat dem. Det kan också vara intressant att väga in en sådan aspekt. Jag tror att man hittar ganska stora skillnader mellan vårt samhälle i dag.

 

Tittar vi på figur nr 5, som gäller andelen sysselsatta inom olika näringsgrenar och som redan har varit uppe här i debatten, hade ltl Svensson en uppfattning att landskapsstyrelsen höll byggnadsbranschen tillbaka. Han uttalade heller inte någon åsikt om huruvida den borde bli större eller om den eventuellt skulle bli mindre. Jag tror att en sak som skulle vara intressant att se här är att de som har varit anställda eller har jobbat inom bygg har varit en relativt konstant mängd personer, enligt diagrammet, från 1950 till 1997. Men då bör man också väga in att på sextiotalet när den stora bostadsbyggboomen var på Åland vet jag av egen erfarenhet och jag tror att flera andra här också vet det att någonting som kallades dubbelarbete, de som jobbade med jordbruk på sommaren, under den korta period som man bedrev det, jobbade med byggverksamhet på vintern. Jag tror att byggsektorn på det sättet egentligen borde ha varit mycket större om man skulle ha separerat dessa båda eller annars skulle jordbrukssektorn ha varit mindre.

 

Det mest påtagliga är i alla fall att de som är sysselsatta i dag på landsbygden inom lantbruket är den stora förlorargruppen. Det är där alla säger att det stora värdet i att bo och leva finns och också att jobba, men ändå har inte de insatser som vi har gjort hittills varit tillräckliga för att bibehålla näringen. Med nuvarande förhållanden, som EU också ställer till för oss, ser det ut som denna negativa utveckling kommer att hålla i sig. Det är kanske skäl att i framtida program titta på de möjligheter vi har att hålla bosättning och sysselsättning på landsbygden på en högre nivå.

 

I och med det kommer jag in på kommunernas skattekraft. Jag tror att det är mycket väsentligt här att just den småskaliga verksamheten som redan omtalades kommer fram, kanske lyfts fram ännu mera än nu och jag tror att det skulle vara väldigt viktigt att en sådan specifik del av den uppmärksammas som att man verkligen skulle understöda och stötta samarbete i den småskaliga verksamheten. Det som är naturligt i dag är turistbranschen på landsbygden. Den har en ganska hyfsad sysselsättning. Den har en mindre hyfsad ekonomi. Det är väldigt svårt att få tillväxt eller kapital till nya investeringar. Här skulle jag vilja framföra en liten protest från turistbranschen, som jag anser mig att kunna tala för, nämligen att man borde titta på ekonomin när man beviljar stöd och lån, speciellt lånemodellen, så att den anpassas till avskrivningstider och beskattat resultat mera än i dag. Jag stöder i och för sig det man hittills har uppnått med det system vi har, men jag tror att det skulle vara väsentligt att få fram detta.

 

Förra måndagen då denna debatt inleddes av ltl Erland uppfattade jag att det fanns en region som var specifik och intressant för honom – det fanns bara skärgården på Åland. Jag har upplevt under sista tiden i synnerhet, men under all tid, att skärgården har en speciell betydelse för Åland. Men jag ställer mig frågan: Är inte hela Åland en skärgård? Definitionen: vad är skärgård tycker jag att kan vara ett skäl till diskussion. Är betydelsen av skärgården större, det som man måste specificera till skärgård-skärgård, är den större så att den alltid måste lyftas fram på ett mera specifikt plan än t.ex. randkommunerna? Tittar vi på den utveckling landskapet Åland har haft finns det två förlorare, om man tar det på det viset. Det kan hända att det är vinnare också – det finns mera livsrum om man bor glesare. Men det är randkommunerna och det är skärgården - och alla strömmar går mot centrum. Vi vet inte hur mycket mera strömmarna hade gått mot centrum om vi hade haft en annan regionalpolitik än den vi har bedrivit så här långt och avser att fortsätta att bedriva. Jag skulle vilja säga så att när det gäller den här biten bör vi nog beakta att hela Åland är skärgård och varje region egentligen är specifik.

 

Av de åtgärder som finns uppräknade i en tabell på sidan 19 kan det vara intressant att se på effekterna. Det här är en första bedömning av effekterna av nuvarande stöd som används i regionalpolitiken. Det jag har efterlyst är att det här skulle följas upp bakåt i tiden, vilka stöd, hur har det sett ut, vem har varit den gynnade parten och vem har eventuellt varit den missgynnade? Jag tycker också att man skall ta in en värdering i hur har det här sett ut på andra håll.

 

Jag skulle lite vilja komma in på det som vi nu för tillfället också debatterar i finansutskottet, årets budget, som egentligen är det ekonomiska instrumentet vi använder för regionalpolitiken och värdera de effekter i pengar som vi har där. Det kan vi väl återkomma till när vi finansutskottets betänkande kommer på bordet om någon vecka. (Från salen: om några dagar!)

När det gäller kommunernas ekonomi vill jag efterlysa ett känsligare system som skulle ha en snabbare effekt. Vi har alltid en eftersläpning och den har visat sig på det sättet att kommuner som är offensiva i dag och lyckas bra i sin invånarutveckling – det finns kommuner som har höjt sitt invånarantal väsentligt –  får i regel en sämre kommunal ekonomi innan man ”kommer fast”. Det här vill jag belysa med att man måste få en snabbare effekt därför att man kan se det motsatta förhållandet i kommuner där invånarantalet sjunker, där förbättras i regel alltid också den kommunala ekonomin först och främst.

 

Fördelningen av samfundsskatten återkommer ofta. Jag var tidigare inne på företagsamhet i kommunerna. Det finns skäl att titta på underlaget för samfundsskatten när vi skall fastställa en ny fördelningsmodell. Det är nämligen så att allt fler och fler inkomster övergår och blir kapitalskatt i stället för personlig inkomst. Har man inte grund för ett kommunalt skatteöre på inkomster utan det blir kapitalskatt som beskattas av staten och kommer tillbaka till Åland som samfundsskatt eller i vår klumpsumma, så är det skäl att överväga det. Jag vet personligen att största delen av min kapitalinkomst jag har från turisthyrorna i dag beskattas som kapitalskatt och kommer inte min hemkommun till godo med nuvarande system. Överför man alltmera, som det blir när man blir privatföretagare, till kapitalskatteinkomsten kommer kommunerna så småningom att tappa bort sitt skatteunderlag och då får vi bara stå här och fördela ännu mera landskapsandelar till kommunerna och jag tycker att det är fel utveckling. Kommunerna skall premieras för god företagsamhet och goda företagare.

 

Vi vet också att vi har bekymmer med en del av de kommunala åtagandena. Jag tänker främst på åldringsvård, socialvård och det finns i dag samarbetsformer, men jag skulle säga att de är på väg att avvecklas. Jag tänker då främst på De gamlas hem där alltfler kommuner bygger egna servicehus och går ifrån samarbetssystemet. Jag tror inte att alla kommuner på sikt har råd att gå in för ett sådant system, utan jag tror det skulle vara nödvändigt att som regionalpolitiska åtgärder faktiskt ta upp den här frågan och understöda regionalt samarbete mellan kommuner som har gemensamma intressen här.  Det kan också hända att det kommer att bli en fråga för utbildningsväsendet framdeles. Vi fick ett meddelande från utbildningen om våra kostnader för skolorna. Det finns skäl att återkomma till det.

 

Jag tänker inte beröra slutsatserna i meddelandet. Det som vi behöver på Åland och som påtalas här och som jag tycker är väldigt bra är att jag tycker att vi i dag är ganska konkurrenskraftiga både nationellt och internationellt med vår kunskapsnivå, men vi har utbildningsbehov i synnerhet av vuxna och det understöder jag varmt. Jag tycker vi skall jobba ännu mera för att få kompetenshöjande studier på alla nivåer. Det är väldigt viktigt.

 

Jag föreslår att detta meddelande remitteras till näringsutskottet för behandling.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Ltl J-E Mattsson vände sig i en del av sitt anförande direkt till mig. Mitt intryck är att ltl Mattsson inte lyssnade förutsättningslöst till mitt inledande anförande. Han förefaller att utgå från att jag är negativ till regionalpolitiken, fast det är precis tvärtom. Vi bör tillsammans diskutera fram en god regionalpolitik. Det är därför vi är här. Ltl Mattsson hävdade att min insats inte var konstruktiv i det inledande anförandet och det tycker jag faktiskt är en felaktig beskrivning av det. Jag framförde t.ex. att regionalpolitik kanske bör inriktas på ungdomen. Är det ointressant för ltl Mattsson? Anser ltl Mattsson verkligen att inflyttningen skall detaljstyras, som det framgår i meddelandet? Motsätter sig ltl Mattsson att kostnaderna för inflyttningen för det åländska samhället beräknas på något sätt. Motsätter sig ltl Mattsson en remiss av meddelandet till kommunerna, t.ex. Eckerö kommun? Ltl Mattsson frågade också om jag vill förstora vår byggbransch, och det har jag inte så mycket synpunkter på. Men jag förklarade att branschen uppenbarligen hålls tillbaka genom att landskapsstyrelsen sänder signaler om att offentliga byggen skall hållas tillbaka, tydligen under hela mandatperioden. Det är väl någonting som borde analyseras och diskuteras.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var så många frågor att jag hann inte uppfatta alla, men ltl Svensson får väl komma tillbaka med dem jag missade. Nej, jag kanske inte uppfattade det konstruktiva i ltl Svenssons åsikter om meddelandet. Jag uppfattade i stället att ltl Svensson var ganska negativ till själva meddelandet. Det är min uppfattning i den frågan. Vad gäller att meddelandet specifikt skulle ta fasta på ungdomen anser jag inte att vi skall specificera några speciella grupper i regionalpolitiken. Jag utgår från att det skall finnas rum i de olika regionerna för både unga och gamla. När det gäller den styrda inflyttningen hoppas jag verkligen att ltl Svensson inte har uppfattat det så att det i meddelandet skulle stå att vi enbart skulle acceptera att 30-åriga färdigt utbildade yrkesmänniskor skall flytta hit. Det står ingenstans, utan det här är en inflyttning som vi önskar på grund av att vi saknar arbetskraft på sikt. Min förhoppning är att det här skulle utgöras av ålänningar i förskingringen, som man brukar säga, borta-ålänningarna som vill flytta hem och att vi genom regionalpolitiska åtgärder skulle skapa ett samhälle där de vill bo.

 

När det gäller remissförfarandet har jag inte varit med – ni får rätta mig om jag har fel – om att ett av landskapsstyrelsens meddelanden till lagtinget skulle ha varit ut på remiss till kommunerna. Jag har själv aldrig under nio år i Eckerö kommunstyrelse varit med och lämnat remiss på ett landskapsstyrelsens meddelande, kanske ingen annan heller.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Ltl Mattsson framhärdar i att jag skulle ha varit negativ till det regionalpolitiska meddelandet, men det är inte sant. Jag har t.o.m. ansträngt mig och satt mig in i det för att diskutera det. Jag har framställt kritiska synpunkter, och det är i en demokratisk debatt någonting som är konstruktivt. Om alla skulle resa sig upp här och säga ja och amen skulle det inte vara konstruktivt för då har man egentligen inte medverkat till det hela.

 

När det gäller frågan om ungdomen har jag i det norska exemplet förstått det så att man helt enkelt flyttade tyngdpunkten från regionalpolitik utgående från näringspolitiken till ungdomspolitiken, alltså den egna ungdomen, i vårt fall de egna åländska ungdomarna och deras intressen, att de skall kunna trivas och stanna kvar och finna sin utkomst här. Det var inte fråga om att på något sätt klassificera invandrare hit. Jag tycker att ltl Mattsson hårdrar sin kritik av min åsikt att man kunde ha skickat ärendet på remiss. Det var givetvis inte så att jag menade att själva meddelandet skulle på remiss, men t.ex. i kommunernas fall, när man vill ålägga kommunerna vissa roller, kunde man under beredningen av meddelandet ha frågat kommunerna hur de ser på den saken, och det finns säkert också andra instanser. Om man vill ha ett bra regionalpolitiskt meddelande får man väl jobba med det!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag har inte sagt någonting om vad ltl Svensson anser själv att hans inlägg var, utan jag konstaterade att enligt min uppfattning är ltl Svensson negativ till detta meddelande. Det tycker jag inte är konstruktivt. Att blanda in någonting som har varit regionalpolitiskt i Norge om ungdomen på det sätt som ltl Svensson gör tycker jag verkar lite att föregå. Då tycker jag att man skall komma med förslag, vad man vill att man skall ta upp för frågor som vi skall göra på jämförbart sätt.

 

Jag tycker att ltl Svensson  backar ganska mycket när han påstår att han skulle ha menat att det inte var hans avsikt att meddelandet skulle gå på remiss, utan kanske bara delar av det skulle ha gått på remiss! Då förstår jag nästan ingenting! De diskussioner som landskapsstyrelsen ständigt för med kommunerna i olika frågor är enligt min uppfattning ett väldigt gott remissförfarande. Man får till sig många, kanske många negativa, men i synnerhet många positiva åsikter om den regionalpolitik man för i dag.

 

Jag skall återgå till de första frågorna i ltl Svenssons replik. Byggbranschen är het.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl J-M Mattsson tar upp bostadsfrågor. Det är nog så att om målsättningen i landskapsstyrelsens program skall uppfyllas om att vi skall bli 5.000 nya ålänningar inom år behöver man nog fundera på bostadsfrågan. Redan i dag brister det ganska markant i bostadsutbudet. Det låter bra med ”bostadsreserv”, men jag har inte riktigt förstått hur det skall fungera i praktiken. Jag vet att bara att i min hemkommun har vi nyligen byggt bostäder och det tog inte länge förrän de bostäderna var bebodda. Det är väldigt svårt att med det sug som är efter bostäder ställa bostäder åt sidan och ha dem som en reserv. Det är också en svårighet när man tittar på kommunernas ekonomi. Har kommunerna råd att låta bostäderna stå obebodda?

 

Om jag återkommer till landskapsstyrelsens målsättning om 5.000 nya ålänningar, så bara i vår kommun skall vi ha bostäder för 40 familjer.

 

När det gäller de kommunala samarbetsformerna, som ltl J-E Mattsson var inne på, att man behöver se över dem och hitta olika sätt till regionala samarbeten håller jag fullständigt med om det. Det finns också en motion som lagtinget har beslutat att omfatta, där vi föreslår en ny samarbetsform som vi kallar för Ålands social- och omsorgsförbund. Då fick landskapsstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheten att se hur kommunerna skulle kunna samarbeta mera kring sociala frågor.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att det är väl värt att fortsätta att diskutera bostadspolitiken. Det är intressant att höra de åsikter som vtm Eriksson kommer fram med. Jag tycker att det är skäl att ta fram det jag sade i mitt anförande, nämligen att det borde vara i både kommunens och privata arbetsgivares intresse om man vill ha arbetstagare/inflyttare eller andra att ställa upp och se till att det finns bostäder. Det var det man gjorde på sextio- och sjuttiotalet, upplever jag och därför uppmanade jag näringsutskottet att titta på: vad var det som gjorde att man på den tiden kunde ta emot inflyttare och öka de olika bosättningarna i olika kommuner. Vad gäller en kommunal bostadsreserv är det inte så att man skall bygga och ha ett antal bostäder i reserv som står tomma. Det tror jag att är en omöjlig situation. Vi behöver bara gå några år tillbaka i tiden så hade vi faktiskt kommuner som hade väldigt tunga ekonomiska åtaganden i tomma bostäder och jag tror inte att vi skall gå tillbaka till det. Det fanns t.o.m. bostadsbolag med kommunala intressen som mer eller mindre gick i konkurs. Jag menar nog att reserven innebär en viss framförhållning. Man skall ha en tomt och man skall ha ett färdigt planerat projekt så att när man har fyllt ett bostadshus kan man sätta igång, när man börjar se att man kan fylla ett till, att bygga det. Det är väl det som kan betraktas som en reserv och en framförhållning.

 

Jag tackar för stödet för de kommunala satsningarna och ser fram emot att det här skall bli fruktbart för de åländska kommunerna.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller bostadspolitiken gäller det verkligen att landskapet för en bra och aktiv bostadspolitik. Där finns det olika syn på hur man egentligen bäst befrämjar bostadsbyggandet i kommunerna. Jag tänker då på diskussionerna i finansutskottet om enhetslån eller räntestöd, där det har visat sig att räntestödslån är ett väldigt dyrt alternativ. Bara som ett exempel. Det är väldigt viktigt att landskapsstyrelsen tar sin del för att kommunerna sedan skall kunna ha reserverna för att vi skall kunna bli 5.000 flera.

 

När det gäller de kommunala samarbetsformerna var det inte så att jag stödde ltl J-E Mattsson, utan det var snarare så att jag var glad att konstatera ltl Mattssons stöd för en redan beslutad motion här i lagtinget. Jag tror t.o.m. att ltl Mattsson var med i det utskott som godkände motionen. Den motionen tog just fasta på att kommunerna har så stora åtaganden när det gäller sociala frågor, och då menar jag inte den grundläggande sociala verksamheten äldreomsorg och barnomsorg utan alla de andra frågor som ligger på kommunernas ansvar. Motionens syfte var att landskapsstyrelsen skall gå vidare och utreda möjligheterna samt stärka det kommunala samarbetet. Det hoppas jag att man arbetar väldigt och intensivt med från landskapsstyrelsens sida, eftersom det är en av de regionala satsningar som måste till om kommunerna skall ha möjlighet att klara av den nya folkstormen!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

När det gäller formerna för finansiering av bostadsbyggandet får vi återkomma till det när vi skall diskutera finansutskottets betänkande, för jag tror att den diskussionen blir betydligt längre där än i replikväxlingen. Jag ville i mitt anförande påpeka att på sextiotalet och även in på sjuttiotalet fanns det bostadsfinansieringsunderlag som hade sådan betydelse att man byggde bostäder och det var inte landskapsstyrelsen som var med och finansierade. Däremot hade man sett till att det fanns förutsättningar för företagen så att det var intressant att investera i bostäder. Det är väl den vägen jag tycker att man borde understöda.

 

När det gäller kommunens sociala åtaganden och motionen, så tack för klapp i ryggen! Det känns alltid skönt när man har varit med och gjort goda beslut, och vi skall fortsätta med att ta goda beslut här. Kommunernas sociala åtaganden växer hela tiden, det vet vi. En del av dem är lagstadgade, andra är frivilliga, men hela det här vävs samman till en social trygghet i det åländska samhället, som kanske är enastående och vi kommer inte att kunna upprätthålla den sociala servicen var och en för sig utan kommunerna måste hitta samarbetsformer.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Jag tänkte också ta fasta på detta med bostadspolitiken. Ltl Jan-Erik Mattsson var inne på den frågan och sade å ena sidan att det offentliga inte skall äga bostäder; å andra sidan framkom det att det offentliga i viss mån kan äga bostäder. Det centrala när det gäller regionalpolitiken är bostadspolitiken och tillgången på bostäder. Det centrala är att om vi skall växa här på Åland antalsmässig gäller det att ha bostäder. Om vi skall kunna ha flera arbetsplatser måste det finnas bostäder. Därför har det också tagits upp en del om bostadspolitiken i meddelandet, dock så att det närmast koncentrerats, precis som allting annat i meddelandet, till skärgården. När det gäller den möjliga bostadspolitiken är det inte bara skärgården som behöver bostäder. Rubriken i landskapsstyrelsens meddelande ”Reservkapacitet i kommunala bostadsbolag” låter illavarslande på det sätt som ltl Mattsson har uttalat i en replik, dvs. att det knappast skall stå tomma bostäder. Men jag har förstått skrivningen här på det sättet, som det har exemplifierats också tidigare, att man kan tänka sig att ha en sådan reservkapacitet i skärgården som att t.ex. sex av tio bostäder skulle kunna stå tomma i väntan på något, samtidigt som man inte ser över bidragssystemet eller lånesystemet så att även Mariehamn kan bygga bostäder, som verkligen behöver bostäder.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag uppfattar inte att jag skulle ha nämnt att det offentliga inte skulle äga bostäder. Jag sade att det borde vara i var och ens intresse, om kommunen vill växa och vara aktiv som företagare, så borde man se till att man bygger bostäder. Det är inte viktigt vem som äger bostäderna, utan vi måste plocka fram viljan att bygga. Om det då är en kommun, om det är ett bostadsaktiebolag eller om det är en företagare, är helt oväsentligt. Det viktiga är att vi får fram viljan att bygga. Jag förstår inte det sista som ltl Sarin Grufberg var inne på att det skulle vara något specifikt med bostäder i skärgården. Det jag har uppfattat att ingår i regionalpolitiken i dag när det gäller ekonomin för byggande av bostäder i skärgården är att skärgården har tillgång till högre garantier och högre landskapsåtagande för att åstadkomma bostadsbyggande. Sedan särskiljer man heller inte ut att Mariehamn inte skulle ha något stöd för byggande av bostäder, utan det är nog bara fråga om att locka fram viljan att bygga.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman! 

Jag tackar ltl Mattsson för det klarläggande inlägget om att han ser positivt på byggandet av bostäder. Det är bra om det kommer fram den möjligheten som underlättar bostadsbyggandet överlag. När det gäller meddelandet står det faktiskt också att ”meddelandet har inte berört de särskilda problem som återfinns i regionen Mariehamn i form av bl.a. tillgången på bostäder”.  Underförstått rör meddelandet s.a.s. helt andra områden just beträffande det.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag måste ändå påpeka att om det inte specifikt berör Mariehamn, men på sidan 17 i meddelandet sägs att ”landskapsborgen utges regionalt differentierat” och då räknar man upp skärgårdskommunerna, randkommunerna, centralkommunerna och Mariehamn: ”Motsvarande andel i Mariehamn är 20 procent”!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Jag har nästan glömt bort min replik som var till huvudanförandet! Ltl J-E Mattsson tog upp hela Åland som skärgård eller skärgården. Det är faktiskt lite förvirrande när man läser meddelandet att ibland är hela Åland skärgård, t.ex. på sidan 14 under näringslivets främjande om mål 2- och 3-programmen, som gäller ”både hela Åland men möjligheterna för skärgård och glesbygd att delta i projekten framhävs särskilt”! Det är alltså lite förvirrande. Jag skulle önska att man särar på begreppen Åland som skärgårdsregion och den åländska skärgården för att få det klarare.

 

När det gäller bostadsfrågan har man en målsättning i budgeten och i meddelandet att landskapet skulle öka med 5.000 personer på tio år. Då är det fråga om hur man tänker öka befolkningen, om man tillverkar dem hemma eller om man tar in folk! Bostadsreserven är naturligtvis beroende av brådskan att få in dem. Skall de vara tio år när de flyttar in? Jag anser att det betyder 500 bostäder per år. Då tror jag nog att det skall finnas en färdig bostadsreserv i kommunerna. Okej, man kanske har nio månader på sig att tillverka bostäderna!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!  Jag tycker att ltl Sjöstrand själv ganska bra kommer in på de områden som förklarar skillnaden mellan de olika regionerna på Åland, som vi faktiskt talar om, där vi har skärgårdskommuner, vi har randkommuner och vi har centralkommuner och vi har centralorten Mariehamn. De stödpaket som finns angivna och som används i dag som regionalpolitiska mål och medel – sidan 19 – talar klart om de skillnader dessa stöd har och de är differentierade. Frågan är om de är tillräckligt differentierade, skulle de vara mer differentierade? Detta är en avvägning som vi måste göra i dag, men vi ser effekterna först om ett antal år framåt. Jag tycker att det är bra att vi diskuterar det här, men om inte ltl Sjöstrand kan se skillnad på skärgården och övriga Åland är det hans problem. När det gäller regionalt i Europa tror jag man kallar Åland för skärgårdsön mellan Åland och Finland.

 

När det gäller bostadsproduktionen efter en folkökning tycker jag att ltl Sjöstrand kan välja själv om han vill be någon att flytta hit eller om han behöver nio månader på sig….  Det tar väl ungefär lika länge i båda fallen att åstadkomma ”en bostad” och en inflyttning.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det är klart att det finns en differentiering av stödet till fasta Åland och till den åländska skärgården. Men det roliga är då att när det gäller EU-stöd vill hela Åland vara skärgård, men när det gäller de lokala stöden differentierar man dem. Då vill man inte vara skärgårdsbo längre och inte vill man belastas för de siffror som man har höjt upp här i anslagen av budgeten. Att man har delat på dem är naturligtvis en utjämning av de regionalpolitiska skillnaderna. Mig veterligen finns det stöd i dag som är väldigt höga, t.ex. inom byggnadsbranschen, jordbruksenheter, där stöden inte täcker de faktiska kostnaderna utan det fattas ganska mycket.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Jag får inte riktigt klart för mig vad ltl Sjöstrand är ute efter. Han säger att EU-stöden är si och landskapsstöden så. EU ställer krav på att få stöda olika saker på olika ställen. Jag har inte upplevt att den här landskapsstyrelsen skulle åsidosätta det genom sina stödformer utan man har väl egentligen genomfört samma stödsystem lokalt, kanske mera accentuerat också, mera utförligt, som det stödsystem som EU accepterar och omfattar i skillnader på olika regioner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Två saker. För det första när det gäller begreppet ”skärgård” tog jag i mitt anförande senaste onsdags upp de åtminstone tre olika beteckningar som finns. Det ena är Åland som helhet, som ingår i projekten på EU-nivå. Det andra är det vedertagna begreppet skärgård sedan ungefär 10-12 år tillbaka i samband med u-områdeslagstiftningen, där man talade om skärgårdskommuner, randkommuner, centralkommuner och Mariehamn. Skärgårdskommunerna är då de fem östra kommunerna. Sedan finns det ett begrepp ”egentlig skärgård”, som borde inkludera Hammarlands, Getas och Saltviks skärgårdar. I  meddelandet är det uppenbart att man använder det vedertagna begreppet, vilket kanske är olämpligt när det gäller köttproduktion, fiskodling och liknande, men det är en annan sak.

 

Herr talman!

Ytterligare en sak som jag undrade lite över. Det är när ltl J-E Mattsson säger att man skall utskottsbehandla meddelandet. Det har kommit in en sorts ny diskussion här om att ofärdiga meddelanden skall gå till utskott för att färdigställas. Det är inte så det är tänkt, utan antingen är meddelandet bra och då antecknar man det till kännedom eller så är det dåligt och har brister, då skall det gå tillbaka till landskapsstyrelsen för ytterligare beredning, förankring eller någonting sådant. Det här är kanske en följd av att lagtinget i övrigt inte får arbetsuppgifter, men principiellt är det fel att utskotten skall börja göra landskapsstyrelsens jobb. Vi har också sett de vådliga konsekvenserna av det i arbetsmarknadslagstiftningen.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Det är intressant att begreppet ”skärgård” engagerar oss. Det nya begreppet ”egentlig skärgård” kan ha sitt berättigande, men det är svårt att avgränsa vilken del av Åland det är eftersom vi hittills har benämnt det som är skärgård med de kommuner som är skärgårdskommuner. Jag vill poängtera det som ltl Erland säger att vi har skärgård i nordväst också som hör till Geta och Hammarland, men utöver det finns det också en skärgård i syd som i huvudsak hör till Lemland som också är väl värd att ta upp och jag brukar i vissa sammanhang ta upp den. Jag tog upp den senast när det gällde sjukskötarberedskapen i skärgården.

 

Att det skulle vara en ny form av behandling i lagtinget om meddelanden skall skickas till utskott, må så vara. Normalt brukar ltl Erland klaga på att lagtinget har för lite att göra och för lite insyn i vad landskapsstyrelsen gör. Vi får återkomma närmare till förfarandet i den parlamentariska grupp som vi kanske får sitta tillsammans i eller åtminstone ta del av dess arbete. Jag tycker i varje fall att det är viktigt att lagtinget får debattera meddelandet och ett utskott kan också föra in nya åsikter och nya tanker som del till meddelandet efter att ha tagit del av de synpunkter som kommit fram i debatten.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Behövs det nya tankar, behövs det ytterligare beredning, behövs det färdigställande, så visst kan utskottet göra det. Det är inte så att jag ”normalt klagar”, utan jag klagar när läget är onormalt, dvs. vi får inga framställningar från landskapsstyrelsen, vi har inte fått något IT-meddelande, vi har inte fått självstyrelsepolitiskt meddelande, vi har inte fått mediapolitiskt meddelande och olika lagar osv. Visst kräver jag insyn, men när man får insyn måste man också konstatera att det kanske skulle ha varit lika bra att man inte hade fått det!

 

När det gäller skärgårdsbegreppet är begreppet riktigt använt enligt vedertagen mening, men politiken är fel därför att man borde särskilja på olika förhållanden i regionerna, inte bara i kommunerna, dvs. när man har glesbygd har man särskilda problem om man inte har fast vägförbindelse, vilket är definition på skärgårdsförhållanden och om det är så att man på Äppelö, Isaksö, Saggö och Boxö eller någonting annat i den regionen vill ha köttproduktion eller grönsaksodling, äppelodling, fiskodling eller vad som helst som är möjligt är det alltså under skärgårdsförhållanden. Men om det här skall gå till utskottet tycker jag att utskottet kan ägna en liten tid åt att reda ut begreppen. Det är väl alltid någon uppgift för utskottet. Jag vill påpeka att det är ändå landskapsstyrelsen som har beredningsansvaret och skall vi börja ta mer och mer arbete av det slaget i lagtinget har vi vänt på alla förhållanden! Jag förstår inte varför inte majoritetspartierna skulle kunna lita på att landskapsstyrelsen klarar av det här. Vi försöker lita på landskapsstyrelsen – visserligen inte av taktiska skäl, utan av formella skäl, därför att de har lönerna, de har jobbet, de har tjänstemännen och skall slutföra sitt jobb, vilket de i det här fallet inte har gjort.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

När det gäller landskapsstyrelsens framställningar tänkte jag inte svara desto mera på det, men den frågan har flera gånger varit upp till debatt här i lagtinget och det har anförts som en brist från landskapsstyrelsen. Det har också framförts från landskapsstyrelsen att mycket av det arbete man gör där i dag resulterar inte i en lagframställning utan det är anpassning om omhändertagande av EU-ärenden. När det gäller de regionala olikheterna  med kommunikationer, som jag ser som det enda begreppet ltl Erland framför, så tycker jag nog att det är skäl värt att också som uppgift ta till sig det av ltl Erland. Jag tackar för att jag får stöd i det att utskottet kan få uppgifter från lagtinget. Men jag tror att det också skulle vara skäl att utskottet tittar på de regionala olikheterna till annat än enbart kommunikationen. Det finns andra saker som randområdena, skärgården, har som skiljer sig än enbart kommunikationerna.

 

Ltl P-E Eriksson:

Herr talman!

Jag tänkte inte ifrågasätta något av ltl J-E Mattssons uttalande, men han pratade om äldreomsorgen och eventuellt samarbete med andra kommuner om att bygga ihop. Det kan hända att det fungerar väldigt bra på fasta Åland att göra så, men för Föglös del visade det sig vara mycket billigare att ta hem de äldre; vi hade helt enkelt inte råd att ha dem bo i andra kommuner och köpa tjänsterna, bl.a. med tanke på den sysselsättande effekten. En annan aspekt som man sällan talar om är, fastän det är människor man pratar om i det här sammanhanget, att skall vi kasta ut dem som har byggt vårt samhälle när vi inte behöver dem längre, när de inte orkar jobba eller skall vi ta hand om dem på bästa möjliga sätt och inte sprida ut dem bland andra, främmande människor, andra människor som vårdar osv. Jag tror att det är mera humant om de får bo hemma i sin hemkommun och umgås med de människor man alltid har umgåtts med.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman! 

Det är riktigt att det av regionalpolitiska orsaker kan vara klokt, precis som ltl P-E Eriksson säger, att ta hem och sköta det själv i kommunen när man väger in sysselsättning och annat samt avståndet till De gamlas hem. Det jag menar med samarbete kanske inte alltid behöver vara hårdvaran i åldringsvården, utan det finns också en ganska dyrbar mjukvara i åldringsvården som det kanske går att samarbete kring.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Harry Eriksson:

Herr talman!

Jag tycker att mycket i meddelandet är bra. Jag tycker att många av mina gamla åsikter har kommit fram, som att vi själva skall försöka ta vara mera på jobb i regionerna, särskilt i skärgården, som jag kommer att hålla mig vid och att det är viktigt att man kan kommunicera inom det jag kallar för skärgården. Det är inte fasta Åland. Man får tyvärr många gånger höra en liten fnysning och ett hånfullt ord så fort man pratar om skärgården. Det är inte alls ovanligt. Betänk alla fastålänningar som har den attityden att vi är 20 gånger större i förhållande till hela fasta Åland än vad Åland är till Finland. Vi är ungefär 10 procent. Jag har många gånger sett och hört liknande åsikter, att dom där är inte så mycket att bry sig om! Det är kanske ibland fråga om avundsjuka. Jag håller mig alltså till den bebodda delen av skärgården där 10 procent bor.

 

Jag skrev hastigt ner några punkter som jag tycker att är väldigt viktiga och som nog programmet i många fall berör. Det talas mycket om inflyttning, men som första punkt är ändå överlevnadsvillkor för de redan bosatta. Där finns mycket att göra. Man kan inventera köpet av arbetskraft utifrån och se ungefär hur mycket jobb som det skulle finnas om vi vore kompetenta att ta vara på dem. Det är vi inte alltid, så det kommer alltid att vara så att vi måste köpa hjälp utifrån. Så är det med hela Åland i dag också. Vi skall naturligtvis se på möjligheterna till inflyttning och där har landskapsstyrelsen kommit in på bostäder. Men jag vill påstå att det finns ett ganska stort bostadsöverskott redan, om man tar med gamla hus som möjligen och många gånger behöver hjälp och folk som bor i dem. Man skall inte utgå från att det är omöjligt att få hyra eller att i framtiden köpa bostäder, för sådant har hänt och händer hela tiden. Det är väldigt roligt när man ser det och det har också hänt på fasta Åland. För 20-25 år sedan stod det mycket mera fallfärdiga hus. Vi behöver förstås i skärgården försöka bli mera attraktiva utan att romantisera, för då får vi en utflyttning. Det romantiska tänkandet som har varit blir kort och man tror kanske någon tid att det är så gulligt och bra och sedan märker man att det är naturligtvis inte så. Jag har också funderat på tomter, för alla vill inte bosätta sig mitt i bykärnan, där det ofta har byggts radhus och sådant. De flesta som bygger i dag bygger på en alldeles egen plats vid vatten, så där kommer det väl lite romantik in igen, men så verkar det vara. Man är lite egoist när man vill bo i skärgården och då vill man ha sin egen plats. Det svåraste är ändå att förmå ungdomarna att stanna och återvända. Där tror jag att redan i skolan behöver man diskutera: vad behöver vi i den här kommunen, i den här regionen, vad finns det för möjligheter för den som vill stanna, vad kan han utbilda sig till, vad saknas?  Det är så att de verkliga eldsjälarna i skärgården börjar bli gamla, pensionsmässiga snart. Det är inte riktigt självklart att det kommer nya. Vi måste se på våra möjligheter och vara lite egoistiska när man är liten och som fastålänningarna också har varit, som alla ålänningar har varit. Vi måste ta över mera av det som redan finns och behövs. Det har gjorts på Åland och det behöver göras mera i skärgården.

 

Av de över 80 miljoner mark som går till trafiken skulle jag vilja att åtminstone hälften skulle gå direkt till skärgården, att vi skulle få sköta det själva, kanske det skulle räcka med 60 miljoner helt plötsligt. Jag är ganska övertygad om det. Det skulle bli en företagsamhet som man inte har sett på länge. Vi måste bli mer mångsidiga och mindre trendbundna. Trålfisket var kanske vändningen på slutet av femtiotalet. Då stoppade det utflyttningen i någon mån, åtminstone vad gällde pojkar – de såg till att det var någon flicka som stannade också. Då var det rysligt vanligt att alla skulle satsa på det och sedan kom växthusen och då skulle väldigt många satsa på det och sedan kom fiskodlingen och då skulle man bli rik på det! Nu är turismen ganska inne och i vissa fall har det lyckats ganska bra.

 

Jag har också en punkt som heter ”våga vara annorlunda och även originella”. Det sägs att det finns inga original längre, men det är inte sant. Kökar har i sin reklam kört med att vara annorlunda. Vi är annorlunda. De är säkert lite originella, det finns säkert original kvar där ännu. De växer till sig och blir äldre och det finns förhoppningsvis i andra delar också, men det är ingenting att skratta åt utan det är någonting att satsa på! Ålänningarna ses också som originella och speciella utifrån. Så skall vi försöka vara bäst på det vi gör. Det är endast så som man kan konkurrera. Till det fordras en väldigt stark tro på oss själva. Dessutom fordras det att vi tror att landskapsstyrelsen vill oss väl, att programmet inte bara är ett papper, utan att man följer upp det. Då gäller det inte de som sitter i själva landskapsstyrelsen utan det gäller hela förvaltningen. Därifrån har jag också hört om de första utlokaliserade jobben som sköttes på distans. Det är inte sant, sade man, det kan inte vara möjligt, hur skulle det gå! Med den konservatismen kan det inte heller bli några utflyttade jobb, om man tror att allting måste skötas från det här huset och från Mariehamn.

 

Jag tycker att det är bra att meddelandet går till utskott, för det är så viktigt. Jag tycker att utskottet bör höra företagare från skärgården, gärna lite yngre, om man hittar, som fortfarande har tro på framtiden och försöka se på det som verkligen fungerar och går bra i skärgården. Då menar jag inte, som jag sade, bara fiskodlingar. Det står någonting om att utökningen av dem skulle ske endast i skärgården, men jag skulle vilja ändra på det att utökningen får endast vara runt Mariehamn.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Ltl Harry Eriksson tog upp ganska viktiga saker, arbetsplatserna i skärgården, och han kom fram till det här vanliga att man borde vara mera entreprenörer, någonting som framkommer i budgeten och i föreliggande meddelande. Samtidigt pratar man om säkra arbetsplatser. Att vara entreprenör i skärgården fordrar att man har ett långsiktigt och säkert underlag. För att arbeta och leva i skärgården fordras att man helst har ett fast arbete. Så fort man går in på entreprenörskap köper man ett arbete åt gången och det är nog inte att rekommendera. Naturligtvis vill jag ha mera entreprenörer, men vi skall inte skära i de säkra arbetsplatser som finns i skärgården, t.ex. skärgårdstrafiken, utan låt de platserna vara kvar som säkra arbetsplatser och bilda underlag för ett fast boende. Att man sedan skall lita på landskapsstyrelsen är lite till och från och det varierar från dag till dag och från ärende till ärende. Jag måste faktiskt säga att ltl Harry Eriksson pratade som en ”original” skärgårdsbo i dag. Ibland undrar jag om han är original eller om han är något annat!

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Tack för det, ltl Sjöstrand! Säkra arbetsplatser? Nej, det är ingen säkerhet att vara entreprenör. Det är just det som är skillnaden på att vara fast anställd och entreprenör, att man inbillar sig att man är säker när man är anställd, men det är man de facto inte. Ju mera inbillade säkra arbetsplatser, ju större del av totalkakan de blir desto osäkrare blir de. Vi har sett många tjänstesamhällen som har rasat ihop just i skärgården, där det har byggts  på lotsar och farledsskötare och allting, som exempelvis Sandhamn och många, många andra ställen. Det är statens arbetsplatser som har minskat mest på Åland.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det är helt riktigt att man förr sade att statens kaka var en säker kaka. Så är det inte nu längre. Det är det inte heller när det gäller landskapsstyrelsen. Den kan man heller inte lita på. Går man in här och tittar på landskapsstyrelsens arbetsplatser och inköp av tjänster räknar man upp ungefär vilka arbeten från Mariehamn till skärgården som har utlokaliserats. Då konstaterar man vilka som är utlokaliserade; man tar upp att det finns en hälsovårdare i skärgården, att man har fem poliser stationerade under halvåret och dylikt. Då kan man väl inte prata om utlokalisering. Det är åt andra hållet, t.ex. polisen och att man tar bort tjänsterna. Det är dit jag vill att man skall lita på landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Socialdemokratisk politik är att bistå de svagare och naturligtvis gäller det också de svagare regionerna i vårt samhälle. På många sätt kunde man säga att uppsåtet med meddelandet är gott och att det har en utomordentligt stark socialdemokratisk prägel. Ändå är det så att resultatet inte är i nivå med det vi eftersträvar.

 

När vi gick igenom det regionalpolitiska meddelandet med en hel del kader av våra medlemmar, inte minst flera från skärgården, så var det en som sade att det ser ut som om landskapsstyrelsen ville slå sig för bröstet och säga att nu har vi gjort vårt och lite till, nu är det folkets tur i glesbygd och skärgård att försöka göra sitt. En annan från samma region tyckte att det var en hygglig historiebeskrivning men att idésprutandet för framtiden inte kännetecknades av samma geist.

 

Vi vet alla att vi har haft en befolkningsnedgång i skärgården som från femtiotalet, om man räknar ända därifrån, har varit ganska så dramatisk, medan utvecklingen ser något bättre ut efter 1980. Det är alldeles klart att orsaken till att utvecklingen i vissa fall svängde, i andra fall åtminstone dämdes upp, det var ingenting annat än att vi 1959 fick kommunikationerna framför allt över Ålands hav, nämligen vår färjtrafik. Den resulterade också i att vi inte efter det – så långt efter åtminstone – hade den största ungdomsföreningen i Stockholm, Ålandsgillet. Det var alltså dynamiken i färjtrafiken som resulterade i att vändningen kom.

 

Tittar vi på överföringar, transfereringar i alla möjliga former, som landskapet tillhandahåller, så är det kanske inte fel på nivåerna. Vi tror att det snarare är fel därför att strukturerna är disharmoniska i relation till bidragens och stödens inriktning. Eller, som en av våra medlemmar uttryckte det, är det verkligen flera bönder och ökad tonvikt på primärnäringarna som Ålands glesbygd och skärgård skall överleva med. Är det det? Eller är det någonting annat i ett läge där man nästan har gjort slut på alla djur? Vi tycker det är viktigt att urproduktionen, jordbruket, får fortsätta och att vi kan behålla vårt öppna landskap. Men alla kan inte bli bönder. Jag tror att lagtinget, men särskilt landskapsstyrelsen, behöver ägna sig åt eftertankens kranka blekhet.

 

Vi upplever att det är fel att vi på Åland gör allt för att manifestera skillnaderna och delningen mellan skärgård, glesbygd, randkommuner, Mariehamns stad och t.o.m. tätortskommunerna runt omkring Mariehamn, och det gör vi nästan i alla resonemang som vi har, även om de som har det svårt naturligtvis skall ha särskild stöttning. Vi tror att vi på det här sättet alltmer manifesterar och tydliggör skärgårdsborna och glesbygderna som något slags knäböjande bidragstagare, men vi tycker inte det.

 

I stället för detta allmosetänkande tror jag att vi måste börja diskutera integration också på Åland. Vi behöver en integration byggd på jämlikhet, samförstånd och samarbete. Det är vad Åland behöver. Skärgården är ingenting som vi fnyser åt. Skärgården är det allra främsta realkapital som det här samhället har. Den är en av våra allra viktigaste komponenter för vår framtida existens. Redan i dag kommer ca 70 procent av alla våra besökare till Åland just på grund av den bild av skärgård som vi förmedlar omgivningen, och här är inte minst skärgårdskommunerna oerhört viktiga.

 

Det är sant att befolkningsnumerären i våra randkommuner och i våra skärgårdskommuner inte är stor. Men vem är det vi skall ha att flytta in? Vilka åtgärder vill man vidta för att få en god inflyttning och arbetsplatser av bestående art till skärgården? Är man exempelvis beredd att arbeta för att även människor med andra språkgrupper skall flytta in eller är svenskatalandet axiomet? Detta kan man aldrig bortse från. Det handlar om integrationspolitik eller assimilation. Vad är det man egentligen vill? Är det, som vi har i fiskodlingarnas närhet, gästarbetande estländare och bulgarer, det som är modellen eller är det någonting annat? Landskapsstyrelsen talar om att stärka primärnäringarna i skärgården. Vad är då tanken? Förutsättningarna att få ekonomi i dessa näringar är för dagen inte särskilt lysande och skattemässigt är det definitivt ingen höjdare för kommunerna. Dessutom vet vi, kära vänner, att det är ytterst få människor som kan få ekonomiskt stöd just visavi primärnäringarna, för vilka unga människor som inte kommer från en bondesläkt har möjlighet att bli bönder och komma i åtnjutande av de här stöden?  Det är sannerligen inte många som inte av födsel och ohejdad vana har fått förutsättningen. Eller är det så att landskapsstyrelsen ändå avser att skapa förutsättningar för att fler skall kunna bli bönder? Och om det är det man vill, tycker jag att man måste klargöra det mera uttömmande.

 

Ute i skärgården finns det röster som nu vill se en redovisning av antalet stödmottagare, av de summor som ges ut och av den egna arbetsinsatsen. Enligt resonemangen ute i offentligheten  - som man uppfattar dem – skulle skärgården överhopas med stödpengar, och stödprocenten är ju där den allra högsta, men skärgårdsbor som vi talar med uppger att de har en helt annan bild. Det är alltför få som kan komma i åtnjutande av de här stöden. Man tycker att det är mycket omständligt och man känner att man inte stämmer in i mallarna, det är det vi menar med att det också finns en disharmoni. Typexemplet: om ett projekt kräver ett par miljoner och man kan t.ex. få 25 procent i landskapspengar i bidrag, så är det ändå oerhörda summor som skall fram i andra ändan för att man skall klara ut det här och det är inte säkert att det då kommer till stånd.

 

Landskapsstyrelsen säger att man vill ha kostnadseffektivisering i skärgårdstrafiken. Vad det innebär framgår inte annat än att trafiken i stort sett nu skulle vara utbyggd. En trafikutredning föresvävas, men man känner ändå inte att det andas några radikalare grepp. Varför inte i de här sammanhangen diskutera samåkningskonstruktioner, beställningsturer och kanske t.o.m. enstaka snabba persontransporter, kanske t.o.m. sociala kulturella resor till omgivningarna. Det är nämligen mycket av de sociala nätverksstrukturerna som saknas i skärgården. Vi tror att det behövs mycket mera av sociala inslag, även i trafikbilden, och då måste annat till än de patriarkaliskt, manliga, härskarna. Det är säkert det!

 

Utbyggnaden av bredband pågår för fullt och ute i skärgården undrar man fortfarande om den valda tekniken är den rätta, även om landskapsstyrelseprocenten när det gäller utbyggnadskapitalet är väldigt stort, men man bekymrar sig över hur finansieringen skall klaras ut mellan station och hushåll – eller det som kallas för centralburken. I Finland satsar man hårt på IT-kunnande. Ett mål där är att alla skall vara IT-utvecklade 2001. Hos oss diskuterar vi bredband, men jag upplever att vi eftersätter kapitalökningen hos människorna för att kunna nyttja den. Jag tror att det är en jättebrist.

 

Efter många, många år, decennier,  av skärgårds- och glesbygdssatsningar måste man fråga sig om politiken har varit resultatrik, om det var exakt det som nu har hänt som vi har eftersträvat och önskat. Är det så? I vissa fall kanske ja; i andra fall är det definitivt inte så.

 

Skulle det, herr talman, vara fel om de centralistiska centerkrafterna tog efter de decentralistiska socialdemokraterna i Sverige och verkligen gjorde något av den påstådda decentraliseringspolitiken? Varför kan inte landskapsstyrelsen utlokalisera hela enheter ur landskapsförvaltningen i stället för att på nytt bygga upp förvaltningslokalerna vid Självstyrelsegården i Mariehamn?  Det finns många exempel på hur man mycket lyckosamt, inte minst i Sverige har lokaliserat ut statliga ämbetsverk, men vi gör det inte. Jag var med i en process  när vi fick lite fart på vissa jordbruksaktiviteter, som nu finns ute i centret i Jomala, men därvid har det tydligen stagnerat. Det måste gå att göra mycket, mycket mera, mycket mera drastiskt, mycket radikalare. Trafikavdelningen kunde väl sitta på Kumlinge eller i någon skärgårdskommun som är mer berörd av denna trafik än någon annan. Vore inte det lämpligt det? I Mariehamn har vi gatorna i stort sett utbyggda. Vi behöver inte springa till trafikavdelningen varje dag.

 

Dessutom, herr talman, verkar det som om Mariehamn inte alls var med i landskapsstyrelsen tankegångar när det gäller utbyggnad och sådant. Ålands högskola? Är det definitivt säkert att den måste sitta i Mariehamn? Det finns mycket av administration och administrativa krafter som kan lokaliseras till andra ställen. EU-kansliet. Kan vi inte börja hjälpas åt? Om inte centern inte kan företa sig det rätta, skall vi vara med och hjälpa till i utlokaliseringsprocessen. Vi föreslår i dag trafikavdelningen till en skärgårdskommun, och det beslutet bör man kunna ta inom rimlig tid. Då händer det någonting. Jag tycker att decentraliseringen har kommit på skam hos centern, som alltid har profilerat sig på decentralisering.

 

Fiskodlingen nämns här i något sammanhang. Det är bara i skärgården som den skall utvecklas. Det finns många åsikter om fiskodlingen. Många vetenskapsmän är betänkliga och andra går i andra banor. Det är jättesvåra frågeställningar kring den.  Men ett är säkert: den är tydligen inte längre den stora skattegenerator som den har hävdats vara tidigare. Mycket av skatterna försvinner till riket och gästarbetarna betalar källskatt; den stannar inte heller i kommunen, såvitt jag har mig bekant. Det som stannar kvar är eventuellt om vattnen förorenas! Rommen exporteras till Japan (Från salen: där den förökar sig!)  Ja, kära vänner, det är viktigt att diskutera dessa frågor. Jag måste säga att det som har utvecklats i skärgården på senare tid är fiskodlingen. Den fick fart, också det av regionalpolitisk strategi. Jag tror inte att man kan lasta odlarna utan det är den förda politiken som har drivit utvecklingen därhän där den är i dag.

 

Det talas om att offentlig sektor expanderar och att skärgården skulle få så väldigt mycket av det. Tar vi hälso- och sjukvården hävdar jag med bestämdhet att en betydande del fortsättningsvis, när det gäller beredskapen i skärgården, sammanhänger med enskilda kvinnors frivillighet. Så är det! Det finns väldigt mycket att göra ytterligare. Vi från vår sida har gjort vad vi har kunnat, men det är tydligen inte lätt att komma fram.

Ledamoten Harry Eriksson var inne på att väldigt många av de människor som har besuttit dynamik och utvecklingskraft när det gäller olika aktiviteter i skärgården är på väg att gå i pension, och det är riktigt. Det är absolut ingen uppmuntran. Det är mycket illavarslande, för det är inte alls säkert att efterträdandet är givet här. Det är en viktig iakttagelse, ltl Harry Eriksson. Jag tror att vi verkligen har orsak att följa med till den delen. Tänker man sig företagsetableringar ute i skärgården vet vi att i småskaligheten går det att få till stånd olika saker. Där finns både kunnande, resurser och allt sådant. Men om man är ute för att etablera verksamheter i något större omfattning tror jag att man inte kan se randkommuner och skärgård som någonting isolerat från det övriga. För att Åland skall besitta dynamik och kraft måste vi samarbeta. Befolkningsnumerären på Åland är inte större än i ett litet större företag i Finland eller Sverige. Vi måste se vilken kraft vi genererar - om vi är splittrade eller om vi kan samverka. Jag tror, på fullt allvar, att det viktigaste skulle vara att tänka om, nämligen att stimulera till samarbete mellan företagsamhet på fasta Åland och i skärgården och den vägen försöka attrahera företagskunnande i centralorter och på andra platser för att också satsa på skärgårdsarbetsplatser. Det tror jag att skulle vara en viktig sak. Stimulansen skulle kunna vara densamma. Det är inte viktigast vem som gör det. Det viktigaste är var etableringen sker och att den blir kvar samt att man får rätt typ av arbetsplatser skapade. Jag tror att detta är oerhört viktigt. Vi behöver alltså ett nytänkande och jag säger än en gång som någon företagskonsulent sade i ett radioprogram häromdagen: Ålands företagande behöver samarbete oerhört mycket mer än vad vi har. Vår litenhet! – det är ingenting! Vi är så små här. Det är bara med samarbete som vi kan få kraft.

 

Herr talman!

Skärgården, glesbygden och dess handlingskraftiga människor därute bör vid sidan av resonemangen med landskapsstyrelsen diskutera framtiden och framtidens näringsliv för sina kommuner med den etablerade företagsvärlden i Mariehamn och i centralkommunerna. Det tror jag att skall vara en viktig utgångspunkt för att få fart på glesbygden.

 

Ytterligare, herr talman, många har tidigare sagt, att bekymren i skärgården, glesbygden är ett kvinnoproblem. I vårt parti anser vi numera att det är ett utpräglat mansproblem, eftersom man inte lever på jämbördig grund och man inte heller släpper fram och ger plats för kvinnor och det kvinnliga tänkandet. Det behöver få mycket större utrymme.

 

Ltl Erland, replik: Jag avstår.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som ltl Lasse Wiklöf höll och jag tycker att det var mycket tänkvärda tankar och konkreta förslag. Det är väl det som vi mycket saknar i debatterna. Det blir ofta att man pratar runt omkring, men man kommer inte fram till något konkret. Däremot kan jag säga, att jag håller inte helt med om allt som sades, men det finns mycket som vi i näringsutskottet kan fundera på av de här frågorna. En sak som ltl Wiklöf sade blev jag lite fundersam på är just det här: skall vi ha flera bönder, är det bönderna som är räddningen för skärgården? Skall vi överhuvudtaget ha flera? Jag tror att frågan är skall vi överhuvudtaget ha några bönder kvar, för det har visat sig att de minskar så pass mycket att jag tror frågan är att försöka rädda en del eller försöka få några av ungdomarna att intressera sig för jordbruk. Det har inte bara en ekonomisk betydelse utan det är en stor miljöpolitisk fråga. Vi vet att har man djur håller man också landskapet öppet och kan man stimulera eller på något sätt attrahera ungdomarna att fortsätta med jordbruk på så sätt att det faktiskt är en lönsam födkrok för några som blir kvar, tror jag nog att det är en viktig bit. Vi vet också nu att debatten går het om importerat kött och det är sjukdomar och smitta som följer med importerat kött. Jag tror nog att det är viktigt att vi också ser till den biten att vi kan producera eget lokalt rent kött både på Åland och inom de nordiska länderna, så jag tycker att det är en viktig bit. När det gäller fiskodlingen är det också en fråga om hur mycket man skall satsa på den. Jag tror att det är en lyckad del, men precis som ltl Wiklöf sade är det mycket importerad arbetskraft här, för skärgårdsborna själva vill inte riktigt jobba med fisk mera.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

För det första är jag uppriktigt glad över att ltl Pehrsson sade att det fanns saker och ting som var av intresse. Det är roligt och det låter konstruktivt. Så har jag också menat det. Det är inte för att jäklas med någon. Vi vet alla svårigheter, men det gäller för oss att försöka hitta på nya infallsvinklar för att klara problemen. När jag diskuterade jordbruket och om vi skulle ha flera bönder så är det det att vi har haft en väldigt stark fokusering kring jordbruket och jordbrukets framtid och allting, medan mycket annat ligger bakom och inte kommer fram på det sätt som det vederbörligen borde göra. Det är klart att jag menar att vi skall behålla jordbruket och jag är glad över om vi kan producera det lokalt. Själv skulle jag vilja se mycket, mycket större produktion än vad vi har i dag, för att helt kunna försörja oss här på hemmaplan. Det är också en miljöpolitisk fråga: mindre transporter på alla sätt och vi vet också vilka riskfaktorer vi har i dag. Det här är en fråga som i väldigt stor utsträckning är upp till jordbrukarna själva. Det är bara planhushållningen i de socialistiska samhällena som man bestämmer genom femårsplaner och sådant hur det skall se ut i framtiden, och den tiden tycker jag att vi skall ha bakom oss.

 

Jordbrukets roll för det öppna landskapet är oerhört viktigt. Det är en omistlig del. Hur skulle Åland se ut om allting får växa fast? Det vill inte jag vara med om! Nog skall vi hålla kvar en del av jordbruket, det vill åtminstone vi se, men det är inte bara det vi får resonera kring, vi måste också prata kring andra komponenter. Just skattekraften är inte så där höggenererande från jordbrukets sida, bl.a.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman! 

Jag måste också passa på och säga att det var ett intressant anförande som ltl Wiklöf hade. Det fanns många saker som jag själv hade noterat som ltl Wiklöf tog upp. Det var speciellt den förda politiken när det gäller fiskodlingen. Där är jag helt överens med ltl Wiklöf. De överstora fiskodlingarna som skitar ner vattnet och som inte mer skapar arbetsplatser åt lokalbefolkningen har enligt mitt sätt att se det snart spelat ut sig själva. Det här tycker jag är intressant för det tyder på att vi kommer att få en ganska stor enighet i miljölagstiftningen som snart skall tas i lagtinget. När det gäller jordbrukspolitiken går det efter EU-inträdet mot större och större enheter och därför måste man fråga sig om det finns förutsättningar för jordbruk i skärgården överhuvudtaget, vilket även ltl Wiklöf var inne på. Jag efterlyser alltså nya näringsgrenar i det regionalpolitiska programmet och tycker att det är dåligt med förslag, så där omfattar jag också ltl Wiklöf.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Till skillnad från det andra oppositionspartiet tycks socialdemokraterna se andra lösningar på hur vi skall bevara en levande skärgård än genom att dela ut kryckor och vara passiva. Det gläder mig verkligen. (Från salen: kan du hålla dig till sak!) Det framkom en hel del visioner och förslag till  olika konstruktiva åtgärder i ltl Wiklöfs anförande och det gör mig mycket glad. Jag ser fram emot att vi kan börja närma oss gemensamma lösningar för en långsiktig och hållbar utveckling i skärgården. Det var mycket konstruktiva och bra saker i ltl Wiklöfs inlägg.

 

Ltl Sjöstrand:

Fru talman!

Jag tror att jag gör samma misstag som ltl Anne-May Pehrsson att jag tackar för remissen till näringsutskottet fast det inte är remitterat dit ännu! Om ärendet, som inte är något program utan det är bara ett meddelande, kommer till näringsutskottet skall jag naturligtvis sätta mig in i det. I meddelandet talar man alltså om landskapsstyrelsens regionalpolitik på Åland, som enligt min uppfattning saknar framtidsvyer. Jag skulle mera vilja tala om ett utdrag ur Statistisk Årsbok om vad som har hänt sedan 1980 inom regionalpolitiken, där man räknar upp hur många människor som bor här, vad de har sysslat med och vad man har betalat för bidrag till skärgården. Det är det enda som man har kommit fram till. Jag hoppade att landskapsstyrelsen skulle ha kommit med lite visioner, talat om möjligheterna för skärgårdsnäringarna vad man skall göra, men där blev jag lika besviken som kanske många andra.

 

I meddelandet kan vi konstatera att både näringar och befolkningar har gått bakåt i skärgården och tyvärr fortsätter att minska. Landskapsstyrelsen har mera räknat upp de möjligheter som har varit och man kan faktiskt konstatera att den politik som landskapsstyrelsen har drivit i skärgården inte har fungerat. Ändå, när man på sidan 20 läser under rubriken ”Förslag till kompletterande åtgärder”, står det att ”landskapsstyrelsen kommer att fortsätta att driva den regionalpolitik som redogjorts för i kapitel 3”, dvs. där man har räknat upp den statistik som finns och ”som visat sig ha avsedd effekt”. Jag hoppas verkligen inte att man avser att det skall fortsätta att minska i skärgården, för då säger man att det har ”avsedd effekt”.

 

Det är så mycket som jag är missnöjd med i meddelandet, så jag tror det blir mest bara negativt om jag går in på flera saker och det är ju fel att jag som skärgårdsbo skall stå och räkna upp alla negativa förslag – jag känner redan till dem. Om ärendet går till utskott, kommer jag att gå närmare in på de sakerna.  Man nämner att skärgårdspoliserna skulle vara en utlokalisering, men det har väl alltid varit en skärgårdstjänst, likaså skulle hälsovårdaren vara en utlokalisering till skärgården. Det är sådana här saker som jag tycker är felaktigt när man försöker svänga det som att landskapsstyrelsen har gjort någonting positivt när man har minskat ner skärgårdspoliserna till sex månader i året. Det är ingenting positivt utan det är negativt för skärgården.

 

Det enda, med lite humor sagt, står på första sidan i landskapsstyrelsens meddelande när de överlämnar meddelandet till lagtinget, att ”landskapsstyrelsen kommer efter behandling av meddelandet till lagtinget att vidta de åtgärder som föreslås”, så egentligen borde jag föreslå att landskapsstyrelsen skall avgå, så kanske det verkställer det. Men det var mera ett skämt!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman! 

Jag håller med ltl Sjöstrand på det sättet att regionalpolitiken i dag går ut på att man skall betala en massa till skärgården. Det är fråga om tre-fyra gånger större landskapsandelar. Det är butiksstöd, transportstöd, skattefinansierad skärgårdstrafik till 95 procent, landskapsandelar som är mycket högre än på fasta Åland, investeringsbidragen till näringslivet är större osv.  Som jag uppfattar situationen är det så här skärgårdsborna vill ha det! Man ropar efter mer och mer, åtminstone på vårt grupprum trillar det in brev lite nu och då – ena dagen från Kumlinge och andra dagen från Föglö. Man vill ha mera av den här varan! Jag förstår inte att ltl Sjöstrand skulle vara missnöjd – det är den här politiken som ni ropar efter, så jag tycker att ni skall vara ganska nöjda.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Tack för det ltl Strand! Jag tycker att vi ligger precis på samma linje. Det är landskapsstyrelsen som har skrivit det här och ltl Strand stöder ju landskapsstyrelsen, så jag kanske t.o.m. får understöd av ltl Strand att landskapsstyrelsen borde avgå när de har skrivit detta!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!  

Jag måste säga att jag är ganska kritisk till landskapsstyrelsens meddelande. Det står jag för. Jag ger det en viss tid för att vända trenden för att få igång näringslivet i skärgården. Finns inte de förutsättningarna att få igång det, så återstår att slå ihop skärgårdskommunerna till en kommun och kanske göra skärgården till ett rekreationsområde. Då skulle åtminstone skapas ordentliga resurser för en ordentlig samhällsutveckling i centralorten. Som det är i dag går störda delen av resurserna – de resurser som vi kan fördela och som är utanför lagstiftning – till skärgården. Det förvånar mig att Mariehamnsliberalerna kan gå med på en sådan här politik.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Det framgår precis var ltl Strand står i skärgårdsärenden. Men samtidigt är det faktiskt någonting som skärgårdsborna har velat: att man skulle skarva ihop skärgårdskommunerna för att slippa färjtrafiken, så det är kanske någon diskussion för kortrutt som ltl Strand har kommit in på. Jag tror inte ens att ltl Strand förstår vad han pratar om att man skall skarva ihop skärgårdskommunen till en. Gud har skapat Åland som det är gjort och jag tror att varken Ålands lagting eller någon annan kan göra om det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman! 

Jag vill kommentera ltl Sjöstrands anförande när det gäller det regionalpolitiska programmet. Det är faktiskt så att det är inte enbart i skärgården vi avser att vidta åtgärder. Jag vill påminna om att med det regionalpolitiska programmet menar vi hela landsbygden i princip, speciellt randkommunerna och skärgården. Nu fokuserar man allting till skärgården. Det är det första. Det andra som jag vill säga, eftersom ltl Leo Sjöstrand själv var inne på sidan 20, är att jag vill be ltl Leo Sjöstrand titta på sidan 19, där det anges vilka olika åtgärder som har vidtagits och hur dessa har påverkat olika regioner och där man har delat upp Åland i skärgården, randkommunerna och centralkommunerna. Det är värderat i antal plus- eller nollpoäng och det visar vad skärgården har fått i pluspoäng. Jag tycker att detta talar för sig själv, dvs. att landskapsstyrelsen nog under många år verkligen har försökt vidta åtgärder i skärgården som skulle vara till nytta för näringspolitiken. Samtidigt lever vi i den verklighet som vi lever i med urbaniseringen som ett stort problem. Det är ingenting att hymla och vi drabbas väldigt hårt på Åland med våra små skärgårdskommuner. Det behövs bara att en familj flyttar så syns det med en gång i statistiken. Jag vill alltså påpeka att regionalpolitiken omfattar hela Åland, skärgården och randkommunerna, utom centralkommunerna.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Jag är medveten om att det borde vara ett program för hela Åland. Tyvärr har det framkommit förut att staden är knappt nämnd, som är centralort och huvudort. Man har konstaterat att mår staden bra, så mår landsbygden och skärgården bra. Men kopplingarna mellan stad, landsbygd och skärgård saknas totalt i programmet. Tabellen som landskapsstyrelseledamoten Carlson hänvisade till är säkert bra. Tabellen anger vilken region som gynnas mest av de olika politikområdenas utformning och här tas t.ex. kommunikationerna upp. Tar jag t.ex. busstrafiken, som jag har förstått att landskapet subventionerar gynnar inte den randkommunerna för där står det 0. Jag menar alltså att det är mycket man kan ifrågasätta om man går in på detaljer i meddelandet.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Per-Erik Eriksson:

Herr talman!

Jag tänkte komma med några synpunkter på landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland.

 

Landskapsstyrelsens idé att försöka höja invånarantalet på Åland är bra och om också glesbygden och skärgårdskommunerna får del av inflyttningen är målsättningen lovvärd. Att man sedan lyckas med den ambitionen kan vi bara hoppas.

 

En förutsättning för inflyttning är att det finns bostäder. I en skärgårdskommun kan bostaden vara det stora problemet när någon söker en sådan. De små bostadsföretag som finns i glesbygd och skärgård har inte ekonomiska möjligheter att hålla några lägenheter i reserv för möjliga sökande någon längre tid utan att få ekonomiska problem. Erfarenheten har lärt oss att efterfrågan på bostäder snabbt kan förändras också i skärgårdskommunerna. Att det blir efterfrågan på bostäder är positivt, men det förutsätter också att man kan hålla några bostäder om möjligt i reserv för att kunna ta emot bostadssökande när efterfrågan finns. Alla måste som bekant ha en bostad och får man den inte på en ort så söker man den på en annan ort. Det resulterar i att exempelvis en skärgårdskommun gått miste om en nog så nödvändig inflyttning. Hänvisande till det sagda välkomnar jag landskapsstyrelsens initiativ att stöda kommunala hyresbolag så att en viss bostadsreserv kan hållas.

 

Herr talman!

För att människor skall kunna existera räcker det inte bara med en bostad. Man måste också ha någonting att försörja sig på. Att hitta ett arbete i skärgård och glesbygd kan många gånger vara ett problem. Med dagens kommunikationer kan man ha ett arbete i en eller flera kommuner. Detta ökar möjligheterna att hitta sin utkomst och ändå kunna bo där man trivs bäst, exempelvis i en skärgårdskommun.

 

Vi har pratat skärgårdstrafik både vitt och brett här i vårt lagting. Men ändå finns det något som jag länge saknat i debatten. Vi har talat om trafik från ändhamn till ändhamn och från skärgårdskommun till skärgårdskommun. Men vi talar väldigt lite om trafik mellan skärgårdskommunerna. Den skulle kunna utvecklas mycket med de resurser som finns i dag. En bättre trafik mellan skärgårdskommunerna skulle ge helt andra förutsättningar för företag att verka i skärgården, ge helt andra möjligheter att samarbeta på olika områden och ge kommunerna goda möjligheter att samarbeta.

 

Herr talman!

En för skärgård och randkommuner specifik men mycket betydelsefull näring har fiskodlingarna blivit på relativt kort tid. Fiskodling och förädling ger i dag många och betydelsefulla arbetsplatser där de verkligen behövs. Tyvärr får också odlingarna mycket kritik för sin verksamhet som påstås vara en stor miljöfara. Den kritiken tror jag inte alltid är riktigt saklig. Vad jag vet finns det väl ingen näring som är så noggrant kontrollerad som fiskodlingen. Ändå är premissen för dess verksamhet hårt kringskuren med verksamhetstillstånd på fem år åt gången, trots de mycket stora investeringar de har för sin verksamhet. Fiskodlarna måste nog få betydligt tryggare former för sin verksamhet för att kunna planera mera långsiktigt, icke minst för miljövården.

 

Herr talman!

Till sist men inte minst! Den aviserade förändringen av fördelningen av samfundsskatten dröjer ännu. Många kommuner börjar nu se stora svårigheter med att få budgeten i balans. Nu bör nog landskapsstyrelsen i brådskande ordning ta itu med samfundsskatteproblematiken.

(Från salen: ltl Sune Eriksson: ja!)

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Till först vill jag alldeles tydligt och klart redogöra för att liberalernas syn på regionalpolitik handlar om olika regioner på Åland. Alla regioner behövs och är viktiga. De är en förutsättning för varandras överlevnad. Vi har tätorter, landsbygden, glesbygden och skärgården. Det kan vara tråkigt att debatten mycket rör sig om skärgården, eftersom alla regioner är viktiga, men det blir helt naturligt så att man fokuserar på de regioner som är svagast därför att regionalpolitik har lite den effekten att man försöker rikta in sig på att jämna upp skillnader och orättvisor som finns mellan de olika regionerna.

 

Till grund för debatten och till grund för programmet ligger åtminstone en liberal motion. Liberalerna motionerade under förra lagtingsperioden om att ett regionalpolitiskt program skulle framtas därför att vi såg det som väldigt viktigt att ha ett sådant program som ett verkningsfullt redskap i den regionalpolitiska verkligheten. Vi tycker också att det är viktigt att programmet skall bli ett levande program som man kan använda. Därför tycker vi att det är beklagligt att man inte har förankrat programmet mera hos dem som kommer att använda det, nämligen hos kommunerna som är väldigt berörda av det regionalpolitiska programmet, men också staden, landsbygden och skärgården skilt som regioner. Det finns t.ex. en skärgårdsnämnd som mig veterligen bara vid ett möte fått detta till känna, man har inte haft det som en remiss.

 

I en annan motion som godkändes av förra lagtinget föreslogs att man borde stifta en skärgårdslag därför att skärgården är speciellt utsatt. Den antogs av lagtinget; ändå säger man i det regionalpolitiska programmet att en skärgårdslag inte behövs. Landskapsstyrelsen väljer än en gång att gå emot lagtingets vilja.

 

En tredje motion som också antogs av förra lagtinget på slutrakan var en motion om ett samarbete mellan kommunerna då det gäller social verksamhet i kommunerna. Jag skall återkomma lite mera till ÅSOF-motionen.

 

En väldigt viktig målsättning för landskapsstyrelsen i programmet är att vi skall öka inflyttningen. Inom tio år skall vi vara 5.000 fler ålänningar. Det betyder ganska stora omvälvningar i kommunerna och därför är kommunernas roll väldigt viktigt i det regionalpolitiska programmet, för det är kommunerna och den service som kommunerna ger som kan bidra till en befolkningsökning. Ingenting annat än att det finns goda levnadsvillkor i kommunerna gör att människor väljer att flytta dit. Det är det som är själva grunden. Den sociala servicen ställer förstås väldigt stora krav på att kommunerna skall kunna leva upp till de kraven. I dag brottas kommunerna med en allt mer sviktande ekonomi; flera talare har redan varit inne på det i dag. Det är de ökande avdragen i de kommunala ekonomin, det är den minskade skattekraften, det är den förändrade skattestrukturen med en förskjutning till kapitalskatt från löneskatt, vilket innebär att kapitalskatten går kommunerna förbi. Det är en statsskatt som visserligen betalas tillbaka till landskapet men som inte faller kommunerna till del. Det har framförts förslag hur man skulle kunna komma till rätta  med dessa problem. Bl.a. har Föglö kommun kommit med skrivelser och förslag om det. Jag tycker att det är väldigt viktigt att landskapsstyrelsen tar detta på allvar och ser över på vilket sätt man kan kompensera kommunerna för förändringen i skattestrukturen. Det är också samfundskatten. Vi har i många år varit eniga i partierna om att vi skulle ta över samfundsskatten och själva kunna styra samfundsskatteuttaget på Åland. Det har inte skett ännu. Dessutom har vi fördelningsnyckeln av samfundsskatten som slår väldigt orättvist eftersom det bygger på ett gammalt system som gjordes upp i början på nittiotalet och som inte alls stämmer överens med dagens verklighet. En viktig ingrediens i detta med regional utveckling är just näringslivets utveckling. Hur skall vi stimulera näringslivets utveckling och kommunernas vilja att stimulera näringslivsutvecklingen, om inte med just skattemedel, dvs. att kommunerna får tillbaka skattemedel i motsvarande grad när de gör insatser för att stimulera näringslivet.

 

En annan viktig kommunal fråga är de stora åtaganden som blir väldigt betungande för de många små kommuner som vi har. Man börjar alltmer prata om kommunsammanslagningar. Ltl Strand var nyss inne på det, att skärgården skulle bli en kommun, vilket jag inte tycker är någon speciellt bra idé. Däremot börjar man alltmer tala om att slå ihop kommuner därför att man ser det väldigt tungt att klara av hela administrationen själv och att sköta de åtaganden som läggs på kommunerna. Här kunde man hitta olika samarbetsformer. I stället för att gå så långt som till sammanslagningar kan man hitta olika samarbetsformer, t.ex. när det gäller den sociala verksamheten. Då menar inte jag den sociala verksamheten som ltl Per-Erik Eriksson var inne på - äldreomsorg och barnomsorg – det tror jag att skall skötas hemma i kommunen nära invånarna, utan det är alla andra sociala åtaganden, allt det som sitter under socialsekreteraren i kommunen, allt det som hänger ihop med handikappslagen, barnskydd, drogproblematik, många olika frågor där kommunerna inte kan upprätthålla kompetensen i alla kommuner. Det är också en resurskrävande verksamhet. Här hade alltså liberalerna ett förslag om att landskapsstyrelsen ser över möjligheterna att bilda ett åländskt social- och omsorgsförbund, motsvarande ÅHS, under vilket tak man skulle föra de speciella sociala verksamheterna. Andra vägar att gå är att vissa regioner börjar samarbeta kring frågorna. Men landskapsstyrelsen har ett uppdrag att utreda detta och vi förväntar oss från liberalernas sida att man faktiskt också gör det.

 

Inflyttningsmålsättningen som landskapsstyrelsen har är också att de som flyttar in skall kanaliseras direkt till privata näringslivet och då är näringspolitiken väldigt viktig. Från liberalernas sida är det inte enbart det som har sagts här i debatten att man skall dela ut bidrag och stöda på det sättet, utan det är viktigt att landskapsstyrelsen ger goda förutsättningar, skapar bra regler för näringslivet, ramarna för näringsstrukturen i kommunerna och inte att förhindra, försvåra, i vissa sammanhang behövs också bidrag, speciellt när man kommer in på det här med primärnäringar, framför allt jordbruk och fiske.

 

Jordbruket är en viktig del för hela vårt landskap, för hela bilden av vårt landskap, det är en viktig del av hela Turist-Åland, utan jordbruk växer vårt landskap igen. Eftersom vi har kommit med i EU och bönder och jordbrukare har blivit satta under den konkurrens och de restriktioner som EU sätter upp är det viktigt att vi också följer med i den utvecklingen och utnyttjar de stödmöjligheter som ges till jordbruket. Den negativa debatt som förs är sorglig där man hoppar på jordbrukarna och jordbrukarna får känna det som att man nästan måste huka sig för att man är bara en bidragstagare i samhället. Det är väldigt viktigt att man ger jordbrukarna en framtidstro. Landskapsstyrelsen har nyligen fattat ett beslut där man går in för att sänka investeringsstöd till jordbruk. Det vore ändå rimligt att man följer de normer man har inom EU och att man ger så mycket investeringsstöd som är möjligt inom EU:s ramar och regler.

 

Ett annat viktigt näringspolitiskt åtagande för de olika regionerna är att utveckla annan näringsverksamhet än primärnäringarna. Det talas väldigt mycket om kluster från landskapsstyrelsens sida. Det är företagskluster, det är rådgivningskluster och det är utbildningskluster och här i programmet talar man alltså om ett företagskluster och också ett rådgivningskluster. Det man menar är att det finns många rådgivningsinstanser när det gäller näringsliv. Från liberalernas sida anser vi att man verkligen behöver se över hela rådgivningsklustret så att man inte gör en massa dubbelarbete.

 

Ytterligare en sak som man kan göra från landskapets sida – som vi har diskuterat bl.a. i samband med budgeten – är satsningar på olika regioner genom s.k. infrastrukturella projekt. Där har allhallen varit mycket omdebatterad. Från norra Åland har vi länge tryckt på att också där bygga ett projekt och en simhall som skulle betyda mycket för regionen ur ett turistiskt perspektiv. Vi tycker att det är positivt att man tar upp frågan om golfbanan i det regionalpolitiska programmet. Det är just sådana satsningar som behövs;  vill man ha ny näringsverksamhet måste landskapet gå in och skapa de förutsättningarna och turismen är en av de näringsverksamheter där vi möjligen kan se en framtid.

 

Det har talats väldigt mycket om skärgården och det är som jag sade i början ganska naturligt att det blir så därför att en regionalpolitisk diskussion handlar väldigt mycket om hur man fördelar resurser solidariskt inom landskapet därför att alla delar är viktiga. Jag hörde att en av näringsministerns partibröder uttalade sig om den här diskussionen som en socialistdiskussion och om han med det menar solidariteten, dvs. att man ser på olika regioner och försöker jämna ut skillnader och olikheter samt ge någorlunda likvärdiga förutsättningar för alla regioner att överleva, har inte jag något mot det begreppet. Men jag tycker man kan göra en annan vinkling just på ”socialistdiskussion”, nämligen planhushållningen. Planhushållning innebär att man reglerar väldigt mycket från statens sida, uppifrån, och jag tycker tyvärr att programmet har en sådan ton, det är väldigt mycket ovanifrån. Det är alltså inte förankrat i verkligheten där programmet borde bli det levande verktyget som man faktiskt använder i utvecklingen. Exempel på just det ovanifrån kommande synsättet är omflyttandet av människor, att så och så många människor skall flytta in till Åland och så och så många skall bo i Mariehamn, i Finström och i skärgården osv. Det är som klossar som man flyttar runt och det går inte. Människor väljer att flytta, av olika orsaker, bl.a. för att kommuner ger god service och för att det finns andra livskvaliteter i att man bor på ett visst ställe.

 

Ett annat ovanifrån kommande synsätt är när man pratar om att landskapsstyrelsen skall skapa sociala nätverk i skärgården. Här handlar det också om det: människor möts och människor skapar sociala nätverk på olika sätt. Det går inte att säga i ett regionalpolitiskt program att det skall göras ovanifrån, utan det är där människorna är, där människor är verksamma, som sådana saker uppstår.

 

Det har tillsatts en skärgårdsnämnd och enligt uppgift har den haft ett par möten. Skärgårdsnämnden kunde ha en stor betydelse för skärgårdens utveckling och jag hoppas också att den skall komma att ha det. Då är det väldigt viktigt att den börjar fungera med en dialog mellan landskapsstyrelse och skärgårdsborna och att det inte blir så att man kommer ”uppifrån” och säger att de här klossarna flyttar vi hit och dit, man lägger fram färdiga program, man skall göra en ”omvärldsanalys”. Viktigt för skärgårdsborna är inte de stora greppen utan den praktiska verkligheten: hur ordnar vi det där vi jobbar och bor.  För alla regioner handlar det om att skapa goda förutsättningar, regler och ramar, när det gäller skärgården, men också när det gäller glesbygden god trafik och bra företagsförutsättningar. Vi diskuterade glesbygdsbutikerna häromdagen. Det fanns från visst håll här i lagtinget den synen att marknadskrafterna skall råda också här och att det är socialism om man går in och försöker stöda upp verksamheten, men tyvärr är det så att visst stöd behövs för att man skall kunna ha den verksamheten igång och det är livsviktigt för glesbygdsorterna att man har en affär.

 

Slutligen tycker jag att det är väldigt viktigt att landskapsstyrelsen skulle ha en större lyhördhet för de behov som finns där människor är och att det inte skulle bli ett ovanifrån kommande perspektiv, vilket jag ser programmet mera som, att man kommer uppifrån och skall tillrättalägga. Man måste lyssna på vad behoven är, vad kommunernas uppfattning är och vad människorna behöver. Därför har vi vid flera tillfällen tidigare i dag talat för att programmet borde skickas tillbaka till landskapsstyrelsen för att landskapsstyrelsen skulle få möjlighet att göra en remissrunda till kommunerna och till andra berörda instanser - den största aktören för att genomföra det regionalpolitiska programmet är nog ändå kommunerna.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

När vtm Eriksson säger att alla regioner behövs är det det som jag börjar se som ett problem i dag. Jag tycker att man ser tydliga tendenser i årets budget där man har ett budgetunderskott, trots att det finns ett stort investeringsbehov på skola och dagvård måste man börja hålla igen. Man har 15 och 18 miljoner på skola respektive sociala för investeringar. Men i skärgården skall det satsas, där skall det vara gratis färjor, där skall det hållas liv i ett jordbruk som det inte finns några förutsättningar för osv. Jag är rädd för att man håller på och bygger upp någonting i skärgården som vi inte klarar, med en viss arbetslöshet, nedgång i klumpsumman osv. Däremot håller jag med vtm Eriksson när det gäller samfundsskattenyckeln; det är bra att den kommer att ändras, så att det stimulerar till företagande. Detta plus en egen arbetsmarknad i skärgården var två saker som jag tyckte att var positiva i programmet. I övrigt var det inte så mycket. När det gäller kommunsammanslagningen kan det mycket väl vara ett samarbete mellan kommunerna. Det viktiga är att på en folkmängd på 2.300 människor skulle man komma bort från en administration med sex olika kommundirektörer, uppbyggnad av det sociala, skola osv. Där tror jag att man skulle göra stora vinster som kunde användas på företagande och för att få igång företag. När det gäller inflyttningen till skärgården tror jag inte på landskapsstyrelsens vision. Den är nog dödfödd. Man har inte klarat av att svänga det här på 50 år.

TALMANNEN: Tiden är ute!

Ltl Strand: Är det någonstans man kan få in flera invånare är det i centralkommunen.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är en sorglig syn som ltl Strand ger uttryck för, men det är väl bara att konstatera. Det är också att bara att konstatera att näringsministerns egen grupp tydligen inte stöder det program, som han som ansvarig för näringsavdelningen har lagt fram! Det är så att skärgården behövs; alla regioner behövs på Åland. Marknadsföringen av Turist-Åland är just skärgården, vår unika natur, som bl.a. gör att vi är ett turistlandskap. När vi en gång i tiden gick in för det nya ekonomiska systemet med klumpsumman byggde det på det tidigare systemet med enahanda förmåner, som just var uppbyggt på att vi var en speciell region med bl.a. skärgården och de behov som finns i skärgården. Klumpsumman är också uträknad efter de behov som fanns då. Det skall man också ta i beaktande.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att skärgården också skall leva, men det får inte vara på bekostnad av centralorterna. Jag tycker också att det är på tiden att alla ålänningar får reda på att de resurser som är fördelningsbara skall till största delen gå till skärgården. Som jag sade tidigare är det förvånande att Mariehamnsliberalerna tydligen går fot på partiledaren.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Liberalernas devis inför valet var ”hela Åland” och det betyder just att hela Åland skall leva. Det är det som de liberala representanterna har ställt sig bakom. Det är också en styrka att se att alla regionerna bildar hela Åland. Det var en intressant grej som ltl Strand sade om att skärgården skulle bli en rekreationsort. Det skulle bli några då som skulle sitta där och upprätthålla någon sorts semesterparadis för mariehamnare och jomalabor, dit man skulle fara på sommaren! Det skulle nog inte bli så mycket: igenväxta åkrar och ängar och dåligt med trafik och ingen levande ort. Det skulle nog bli ett sorgligt resultat av ltl Strands politik.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Mycket av det som vtm Viveka Eriksson sade lät positivt och bra Bl.a. står det i landskapsstyrelsens regeringsprogram just detta att alla 16 kommuner skall leva och vad jag förstod fick det stöd i hennes uttalande. Jag är glad för det, för jag håller verkligen med om att jag tror inte att man av fem fattiga skärgårdskommuner får en stor rik kommun i en sammanslag. Det har jag aldrig trott på. Däremot håller jag med om att ett samarbete kommuner emellan är viktigt i många sammanhang, där det går att samarbeta.

 

Det var däremot en sak i vtm Viveka Erikssons uttalande som jag fastnade för, nämligen då hon sade att liberalerna har lagt ett förslag om att bilda ett social- och omsorgsförbund. Den erfarenhet vi har av förbund är både och. Det är bra på många sätt och vi har ett omsorgsförbund redan när det gäller handikappomsorgen, men det har visat sig att det blir ganska dyra kostnader för små kommuner. Åtminstone Sunds kommun har lidit ganska mycket av kostnaderna till omsorgsförbundet. Jag sätter mig inte emot en utredning av sådana här frågor, men när det gäller att bilda ännu ett förbund som skulle handla om socialvården, äldreomsorgen och kanske barnomsorgen, riskerar den formen att bli en ganska dyr form. Jag tror att man kanske över kommungränserna i mindre skala kan samarbeta om frågorna, men det är som sagt någonting som man inte vet. Jag undrar bara vad liberalerna menar med ett nytt förbund.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är t.o.m. mera än liberalernas förslag. Det är t.o.m. lagtingets beslut om att landskapsstyrelsen skall gå vidare och utreda frågan om ett ÅSOF. Det var en motion som vi lämnade in under förra perioden. Tanken är att man skulle se på olika samarbetsformer när det gäller de speciella sociala verksamhetsformerna. Där menar vi nog att man skulle undanta barnomsorg och äldreomsorg. Den skall skötas så nära den enskilda människan som möjligt. Men de speciella funktionerna, där kommunerna har svårt att upprätthålla kompetens och där det faktiskt blir väldigt dyrt för varje kommun att ordna, där tror jag att man kunde hitta ekonomiska vinster men framför allt också vinster för de människor som behöver servicen därför att det skulle vara lättare att samla kompetensen. Tanken är som sagt att landskapsstyrelsen skall utreda och se om det möjligen kan bildas ett förbund, men det kan också utmynna i olika samarbetsformer mellan kommunerna.

 

När det gäller regionalpolitiken och synen på skärgården och kommunernas roll har centern och liberalerna en ganska nära syn, till skillnad från centerns regeringspartner Frisinnad Samverkan.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Minnet är ibland kort! Jag har förmodligen själv suttit med i social- och miljöutskottet och antagit motionen om en utredning av dessa frågor! Jag börjar dra mig till minnes att vi har haft den diskussionen. Ändå förstår jag fortfarande inte riktigt vilka de speciella frågorna är, om åldringsvården och barnomsorgen skall hållas utanför. Vi har redan ett omsorgsförbund när det gäller handikappvården och vi har ÅHS som tar hand om det övriga. Jag tycker fortfarande att det är ganska luddigt vad det nya omsorgsförbundet i så fall skulle ägna sig åt för frågor. Som jag sade förut tycker jag att ett sådant stort samarbete som man antagligen avser med ett omsorgsförbund – det handlar säkert om att alla kommuner skall samarbeta – fortfarande är oklart för mig.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag upprepar, att landskapsstyrelsen har fått i uppdrag att utreda vilka olika samarbetsformer man kunde ha. Ett förbund var ett förslag. Ett annat förslag var att Ålands omsorgsförbund, vilket ltl Pehrsson hänvisar till, kunde utvecklas och utvidgas. Det omsorgsförbundet har nämligen endast hand om personer med utvecklingsstörning, inte andra handikappgrupper. En socialsekreterare i en kommun har att handlägga väldigt många olika ärenden som ligger under den sociala verksamheten, t.ex. allt det som sorterar under handikapplagen, men det är också barnskydd, det är drogproblematik osv. Man kan säkert göra listan ganska lång. Vi vet att den sociala sektorn i kommunen, när det gäller administrationen, bara växer. Många kommuner måste anställa fler och fler administratörer därför att det är svårt att hinna med alla de åtaganden man har.

 

Ltl Englund:

Herr talman!

För det första vill jag tacka vtm Viveka Eriksson för det mycket goda inlägget som hon gjorde om regionalpolitiken. Det är tydligen så att det faller mycket bra överens med de tankegångar som centern har i dessa frågor. Jag tycker faktiskt lite synd om en del representanter i landskapsstyrelsen när deras partimedlemmar talar så negativt om de regioner som man försöker värna i programmet.

Vi har också sett vad liberalerna har stått för i näringsutskottet när utskottet behandlade butiksstöden. Här har vi helt eniga från utskottets sida också. Man förde en politik därifrån också som den högsta tjänstemannen i staden var med på, så det betyder att man från stad, landsbygd och skärgård har fört en god regionalpolitik. Det här är också en sak som centern kommer att stå för i framtiden.

 

Förändring och förnyelse kan ses som nyckelord i meddelandet. Det framgår i stora drag om man läser meddelandet. Samhället omkring oss genomgår snabba och genomgripande förändringar. Gamla problem försvinner och andra kommer i stället. Vår egen syn på omvärlden förändras också. Politiker och andra beslutsfattare tvingas därför ständigt anpassa sig till nya situationer. Utvecklingen på landsbygden och i skärgården har under det senaste halvseklet kännetecknats av en kraftig befolkningsminskning och orsaken är främst rationaliseringar inom jordbruket, minskningar inom fiskesektorn och också andra arbetstillfällen som har försvunnit inom hantverk osv. Avigsidorna och farorna med denna utveckling har uppmärksammats i olika repriser. Det har tidigare i stor utsträckning lanserats en politik för glesbygden som främst siktade på att trygga servicen för glesbygdsbefolkningen. Den politiken har sedan successivt ändrat inriktning så att insatser för att stärka näringslivet fått allt större plats och det här bra, och det går också programmet ut på.

 

I landskapsstyrelsens meddelande till lagtinget om regionalpolitiken kan man utläsa att man förordar en offensiv utvecklingsinriktad politik för landsbygden och skärgården i syfte att bättre ta tillvara bygdens resurser och skapa en livskraftig landsbygd och skärgård med arbetstillfällen, service och en god miljö. Viktiga inslag i politiken i programmet är att stimulera samverkan också inom och utom olika näringar samt att uppmuntra lokala engagemang för bygdens utveckling ute i kommunerna. Det är också betydelsefullt att man här bör ha största möjliga politiska enighet om inriktningen och då menar jag nog särskilt också inom regeringspartierna i de här frågorna. Man kan i alla fall konstatera att det i de flesta fall har skett en ökad medvetenhet om det värde som glesbygden representerar i olika avseenden, en insikt som vuxit sig allt starkare i takt med att miljöproblemen och de sociala problemen fått en ökad uppmärksamhet också över hela landskapet.

 

Jordbrukarna på Åland är av naturen driftiga människor och har i viss mån sedan EU-inträdet förbättrat förutsättningarna för att klara sig. Det här förutsätter ändå att de insatser som görs ger resultat och inte endast innebär att tidigare inkomstnivå bibehålls eller sjunker. Jordbrukarna bör garanteras en motsvarande inkomstutveckling som sker på annat håll och i andra grupper. Stöden och stödnivåerna måste vara kontinuerliga så att planering av produktionen kan göras med större säkerhet. De naturliga betingelserna för jordbruket på Åland måste beaktas av landskapsstyrelsen, och det gör man också i stor utsträckning. Dessa förutsättningar måste också ges fullt ut när EU-utvidgningen är aktuell. Då kommer ännu högre krav att ställas. Här skall också konsumenterna veta att det är stora fördelar med närproducerade livsmedel och en produktion som beaktar miljön och kvaliteten på de produkter som vi skall äta.

 

Här måste jag säga att jag ser med djup oro på utvecklingen, särskilt inom växthusodlingen, som man bör diskutera. I år har investeringsstöden kanske inte kunnat betalas ut på den här sidan till lantbruket på grund av saker som inte heller landskapet alla gånger har kunnat påverka med den notifiering som är sänd till Bryssel. När man i landskapsstyrelsen gick in för ett PM om investeringsstöden sänkte man stödet för växthusen från 40 till 30 procent och det var olyckligt med tanke på att det här är saker som man kan utnyttja på de små gårdarna med liten åkerareal. Det tycker jag att var mycket olyckligt.  Jag vill ge ett beröm åt centern som i landskapsstyrelsen röstade för ett större stöd, där man tydligen var tvungen att ha en omröstning om den saken.

 

Jag skall inte orda så mycket mera. Som sagt, tyckte jag att vtm Eriksson hade ett mycket bra inlägg och gick igenom ärendena nästan fullt ut.

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag hade egentligen inte tänkt hålla ett anförande, det gjorde jag senaste onsdag, men jag måste reagera på en del av det som har sagts här. Som många ålänningar har jag personligen rötter på många olika håll, född och uppvuxen i staden, släkt från skärgård och randkommuner, centralkommuner. Jag har bott i storstäder. Jag har följt politiken i alla mina vuxna år på Åland. Jag har aldrig hört någonting så uppgivet och så cyniskt som den frisinnade gruppens talesman här Jörgen Strand när han säger att han börjar ifrågasätta om regionerna behövs. Han tycker att det här med gratis skärgårdstrafik är onödigt, eller hur han uttryckte det, han tyckte att det inte är värt att satsa på jordbruket i skärgården eftersom det inte finns förutsättningar. Han sade tidigare här att fiskodlingarna är överstora arbetsplatser som ”skitar ner” och snart har spelat ut sin roll och dessutom inte bidrar till skattekraften. Han sade också att regionerna kan få leva men inte på bekostnad av centralorterna och att största delen av de fördelningsbara resurserna går till stöd till skärgården.

 

Jag hoppas att jag någorlunda rätt har antecknat vad ltl Strand sade. Därmed är det alltså etablerat att den regionala solidariteten på Åland nu har kommit till ett brytningsskede. Naturligtvis är det här en politisk fråga. Vill man bedriva en sådan politik, där man räknar ut bidragen per person och bidragen per region och konstaterar att det här kostar för mycket ur centralortens synvinkel, så skall man bedriva den politiken. Det är naturligtvis så att finns det understöd bland väljarna för det skall man alltså säga sin mening, och det har ju ltl Strand, som är talesman för FS, gjort. Då vi var det partiet står.

 

Jag vill också redogöra för, liksom en del andra från olika partier har gjort, vad vår grundläggande inställning är till regionalpolitiken, dvs. ser man det i ett långt perspektiv har vi byggt upp ett samhälle som har vissa ofrånkomligt värdefulla resurser som varenda en ålänning egentligen borde sätta värde på, tycker vi i liberalerna, nämligen att vi har ett öppet landskap, vi har ett kulturlandskap, vi har en skärgård som är bebodd så att man kan bedriva näringsverksamhet, man kan gå i skola, man kan ha en offentlig sektor. Vi kan generera en turism på övriga Åland som är  helt beroende av natur- och kulturmiljön. Vi har en båtturism på runt 100.000 personer, som visserligen gynnar Mariehamn mycket genom de fina gästhamnar vi har, men lite bidrag här och där kommer det runt hela Åland.

 

Vi kan också se detta ur en mera krass synvinkel, dvs. att när Åland gick in i nya systemskiften i början på nittiotalet med en ny självstyrelselag och ett EU-inträde, så fanns det en diskussion här i lagtinget och utanför lagtinget som byggde på oron för just glesbygden och då utvidgades skärgårdsbegreppet också till randkommunerna och också t.o.m. till centralkommunernas glesbygder, dvs. man såg att förändringarna i omvärlden gjorde det svårare att upprätthålla det som många människor också i dag ser som värdefullt, dvs. alternativet att kunna bosätta sig och kunna bo och leva i glesbygden, ett värde i sig på många sätt som inte kan mätas i pengar. När alla dessa omvandlingar var på gång ville skärgårdsborna och deras sympatisörer, om man får kalla dem så, att man skulle införa en särskild lag, en garantilag, för att omställningarna inte skulle drabba ensidigt de glesbyggda regionerna, vilket det fanns risk när det gäller kommunikatikoner, när det gäller sociala förhållanden och annat. Samma sak blev sedan infört som en deklaratorisk princip i självstyrelselagen, inte särskilt stark men ändå en intention, en målsättning. När Europapolitiken inleddes var det också det att det skulle finnas vissa möjligheter att bibehålla sådana regioner som inte i sig avgränsade för sig var ekonomiskt bärkraftiga. Det här har varit en politik som har haft sina nyanser mellan partierna, men min uppfattning av politiken på den tiden var att både socialdemokraterna, Frisinnad Samverkan, centern, liberalerna och eventuella andra partier som har funnits mer eller mindre var överens om detta. Det här betydde också, som jag nämnde, krasst ekonomiskt att när vi fick ett finansiellt system för Åland, hade vi byggt upp skärgården, skärgårdstrafiken, som kostar i runda tal runt 50 miljoner och den trafiken skulle då kunna bibehållas efter att det nya systemet hade trätt i kraft, dvs. skärgårdens andel 10,8 procent, som det var på den tiden, var ungefär 50 miljoner mark. Den utveckling som har varit för skärgårdstrafiken är att klumpsumman har ökat, men skärgårdstrafikens andel har minskat. Det är i och för sig så det skall vara att skärgårdstrafiken inte har ökat sina kostnader proportionellt utan har kunnat, med kortruttssystemet och andra investeringar, bli mera kostnadseffektivt med tanke på den service som ges. Servicen har också förbättrats betydligt.

 

Här kan man säga att i och med att vi  gick in det systemet vi gjorde hade skärgården sin andel och har också, om man vill räkna krasst, möjlighet att påpeka att visserligen kostar det, men när vi gick in i vårt system var vi medvetna om det. När det sedan gäller de andra fördelningsbara resurserna, som gärna får betalas ut så länge det inte drabbar centralorterna, som ltl Strand sade här, så är det så att under många tiotals år har jordbruket och fisket och primärnäringarna varit viktiga för Åland ekonomiskt. Den generation som har byggt upp näringarna, stått för inkomsterna, stått för produktionen, den generationen i dag kanske tar del av de fördelningsbara resurserna, genom hälso- och sjukvård, genom åldringsvård och annat. Och där råkar det sig så, i det tidsskede vi befinner oss, att skärgården har en sådan åldersstruktur att det tar mera resurser, att det kostar mer. Konsekvensen av det som Frisinnad Samverkan och ltl Strand säger är, att okej, de här må nu kosta, bara det inte blir på vår bekostnad s.a.s. Relativt unga, friska, utbildade människor som vill tjäna pengar och spendera dem själv tycker att vad skall vi av våra fördelningsbara resurser stöda de här regionerna som inte anses ha någon förutsättning att överleva! De politiska skiljelinjerna är solklara. Liberalerna vill vara solidariska och se på möjligheterna i olika regioner. Skärgården har sina möjligheter, randkommunerna har sina möjligheter, centralkommunerna har sina möjligheter. Jordbruk, fiske och t.o.m. fiskodling är väsentliga näringsgrenar och där har vi lagstiftning, vi har reglering och vi har budgetpolitik. Då skall Frisinnad Samverkan gå fram med lagstiftning och säga att de näringsgrenarna skall vi stoppa med lagförbud och dra ner stödet till. Jag undrar hur man skall upprätthålla skärgården och glesbygden om man inte har jordbruk och areella näringar överhuvudtaget. Naturligtvis är det ett dilemma att areella näringar har problem miljömässigt, men det försöker vi hjälpa till att lösa på alla möjliga sätt.

 

Nej, ltl Strand, det här tycker jag var tydligt, och på det sättet är det bra, men det är en politik som inte jag omfattar. Jag anser att det regionalpolitiska meddelandet får vi nu ta som en första grund till att försöka hitta vägar att få regionerna att kunna ställa om sig till nya förhållanden, till en mera global marknad, till mindre statliga regleringar, till EU-förhållanden och ge utvecklingsförutsättningar för varje by, för varje skärgårdsö, för varje randkommun; alla kommer inte att klara sig lika bra, men ingen kommer att klara sig bra, om man från början säger att de är utdömda och lever på centralortens resurser. Det är inte så att det är skärgården som tar alla fördelningsbara resurser. Det finns fördelningsbara resurser som går till Mariehamn, som går till Jomala, Finström och alla. De fördelningsbara resurserna, som vi gemensamt genererar, de går till skola, vård, omsorg, trafik och också för att ge förutsättningar för näringarna. När man från Frisinnad Samverkans sida och ltl Jörgen Strand, som representerar det partiet, säger att man inte skall ge bidrag till skärgårdsbutikerna, så håller jag med om doktrinen om hur en marknad fungerar. Men marknaden fungerar inte överhuvudtaget om det inte finns grundläggande verksamhetsförutsättningar för glesbygden. Och när man talar om några tusen, tiotusentals mark, i stöd för butiker som är väsentliga för en bygd, när man kallar det för bidragstänkande och att det går emot marknadsprinciperna, då måste man jämföra vad ltl Strands andra hand gör: 14,9 miljoner i bidrag till vindkraft, tiotals miljoner i bidrag till Utvecklings Ab, tiotals miljoner, åtminstone många miljoner, för kontor för IT vid Klinten. Det ena handen inte vill ge, några tiotusentals mark till i glesbygden, som är en livsnödvändighet, det tar man från någon annans plånbok och ger i centralorten. Jag säger inte att det är fel att man satsar på centralorten, men jag säger att det ur vår synpunkt är dålig politik när man inte ser till helheten.

 

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det är en ljuv sång för örat när man hör ltl Olof Erland prata om regionalpolitik, men under den tid jag själv har deltagit i åländsk politik, eftersom Olof Erland hänvisade till det, har jag alltid blivit besviken på liberalerna när det har gällt regionalpolitik. Hotell- och restaurangskolan i tiderna var det liberaler som röstade till Mariehamn. Allhallen i Eckerö röstade man mangrant emot – typiska regionala satsningar, där det var en debatt i lagtinget och där man konkret kunde visa var man står. Då röstade man emot och i insändare och i debatterna dög inte randkommunerna, då dög inte regionerna. Det är liberal politik i praktisk utformning! Det går bra att diskutera ett regionalpolitiskt program. Då behöver man inte ta ansvar. Då vurmar man för det här. Men när det kommer till konkreta saker är liberalerna de som inte har stött regionalpolitik, utan tvärtom, då skall centralorten vara den viktigaste. Då är det som skall stödas fullt ut.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Regionalpolitik har jag sysslat med länge, men inte på det sätt som vtm Bert Häggblom gör, dvs. att man skall dra åt sitt håll hela tiden. Jag har förmånen att ha erfarenhet från Mariehamn, skärgården och andra kommuner på Åland och det är alltid helheten som har väglett oss liberaler. Vi anser att ett kk-hus inte skall vara i Saltvik utan det skall vara i Mariehamn. Vi anser att en simhall på norra Åland i Godby är en regionalpolitisk satsning, där vi naturligtvis hoppas på regionalpolitiskt stöd från vtm Häggblom!  När det gäller Eckeröhallen gjorde vi en helt rationell kalkyl att skall den finnas skulle den ha bättre förutsättningar i Mariehamn. Nu fick vi ge oss i den frågan och vi får väl se vad vi kan dra för erfarenheter om några år. Det är absolut inte vår mening t.ex. att vi skall kunna få reglera, stöda eller stimulera bostadsbyggandet i Mariehamn på bekostnad av bostadsbyggandet i andra kommuner utan det är helheten, regionernas olika förutsättningar som är det absolut viktigaste för oss.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Ltl Erland tog upp frågan om en simhall i Godby. Jag tror att stödet kommer att finnas den dag Finströms kommun har bestämt sig att man vill bygga och att man också vill ha stöd från de andra norråländska kommunerna, men före det vill man ha ett beslut i lagtinget. Jag anser att kommunen bör först fatta ett beslut och ha det klart, sedan är jag säker på att stödet kommer automatiskt, åtminstone från mig som är regionalpolitiker.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Såvitt jag vet har kommunen fört frågan så långt det i det här läget har varit möjligt, när vi inte har fått några löften om finansiering, dvs. vi för en dialog med de andra kommunerna och avser att kunna bilda ett driftsbolag. Där finns det alla möjligheter för ltl Häggblom att visa sin regionalpolitiska vilja. Jag säger fortfarande att i liberalerna bedömer vi de olika projekten, och vi ser många intressanta projekt som kan hjälpa upp samhällsekonomin på det sättet att det är satsningar för lågsäsongverksamhet och de satsningarna bör man kunna sprida ut på hela Åland, men Mariehamn är naturligtvis den viktigaste centralorten. Vi för inte den typen av regionalpolitik att allt som kan tas från Mariehamn skall tas någon annanstans. Så är det inte, utan vi ser på bästa möjliga förutsättningar och då anser vi att simhall i Godby är ett exempel, men en uppvärmd sandplan i Mariehamn eller gräsplan kan också vara bra för lågsäsongsturismen.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! När det gäller ltl Erland kan man konstatera att ena dagen är han riddare av skärgården, nästa dagen, just inför valet, då är han en mariehamnare född på Torggatan, tredje dagen vurmar han för Finström osv. Han svänger kappan efter vinden. Det är typisk liberal politik.

Jag kanske har varit lite kategorisk, men jag sticker inte under stol med att jag jobbar för centralorten: Jomala, Mariehamn, Finström, Saltvik, Hammarland. Jag anser att det är där som utvecklingsmöjligheterna finns på Åland. Om vi har råd att hålla liv i skärgården, så kan jag vara med på det också.

 

Satsningarna på IT och Utvecklings Ab är satsningar som vi har varit med och tagit för att kunna stöda regionalpolitiken; annars skulle vi inte göra det.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det kan väl kallas att vända kappan efter vinden när man ser till alla regioners olika vindar, men det vill jag ändå hävda att det är ett dokumenterat faktum att både efter valet och före valet är jag född och uppvuxen i Mariehamn, så jag vet inte varför jag skulle börja diskutera det här i lagtinget eller varför ltl Strand vill göra det. Jag noterar att ltl Strand ändå har sträckt sig så långt, till att vara så hygglig, att han är beredd att stöda att skärgården lever vidare,  ”om vi skulle ha råd med det”! Jag tror säkert att man jublar ute i stugorna, i glesbygden och även alla i Mariehamn, som gärna ser att vi bevarar ett öppet landskap och ett Åland där man kan bosätta sig, där man i stort vill att det finns alternativ.   

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Det var ltl Erland själv som beskrev sin situation som född på Torggatan vurmande för skärgården och även nu bosatt i Finström. Det var inte jag som tog upp det.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Mot bakgrund av att diskussionen handlar om regionernas överlevnad tycker jag ändå att det är oväsentligt var jag är född. Jag vill dementera, att på Torggatan är jag inte född. Jag har visserligen bott där. Jag tycker inte att vi skall gå in på detaljer till den delen utan det gäller ändå att den regionalpolitiska solidariteten möjliggör för människor att välja bostadsort och då kan man också kanske i framtiden se en och annan som föds i randkommunerna, i glesbygden och i skärgården. Det är det som regionalpolitiken handlar om. 

 

Ltl Englund:

Herr talman!

Jag tycker att det var bra att ltl Erland tog upp de frågor som har kommit upp här i dag och om vilka inte jag heller är riktigt överens med alla ledamöter. Jag bara vill säga helt kort här att slår den politik igenom från LS som ltl Strand för här i salen, då måste det ske förändringar i regerandet. Det är bara så! Så här kan det inte få vara mot regionerna när man skall behandla det regionalpolitiska programmet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Beslut om eventuell remiss till utskott fattas vid lagtingets nästa plenum.

 

Lagtingets nästa plenum infaller måndagen den 18 december klockan 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.20).

Originalfil