Stenografiskt protokoll från plenum den 22 mars 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 22 mars 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN: 

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sundback, ltl Sarin-Grufberg och ltl Wickström-Johansson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet i dag anhåller ltl Sarin-Grufberg på grund av förtroendeuppdrag: deltagande i styrelsemöte i samfundet Folkhälsan i Helsingfors och ltl Sundback på grund av annan orsak: möte i Vilnius om fredsinstitutets dagisprojekt. Beviljas.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/1999-2000 om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Lettland om social trygghet. (RP nr 5/1999-2000).

 

Först tillåtes diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget förelägges för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 2:

 

Finansutskottets redogörelse över behandling av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 1999.

 

Enligt 36a § 4 mom. LO skall finansutskottet för varje år till lagtinget avge redogörelse över handläggningen av godkännande eller annan behandling av ärenden rörande tjänstekollektivavtal. Först tillåtes diskussion och därefter antecknar sig lagtinget redogörelsen till kännedom.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Enligt 36a  § LO ankommer det på finansutskottet att följa förhandlingar om tjänstekollektivavtal för landskapets tjänsteinnehavare och också att godkänna avtal till den del lagtingets godkännande krävs. Finansutskottet skall också enligt samma paragraf ge en årlig redogörelse om vilka beslut som fattats i lagtingets namn.

 

Härmed lämnar utskottet över förra årets – 1999 års – beslut över ärenden som berört landskapets tjänstekollektivavtal. Som framgår av redogörelsen har finansutskottet under 1999 fattat beslut i två ärenden som enligt landskapslagen om tjänstekollektivavtal krävt beslut av lagtinget. I andra momentet 4 § stadgas att tjänstekollektivavtal som innebär merkostnader för landskapet skall underställas lagtinget för beslut.

 

Den 12 januari behandlade utskottet ett nytt allmänt arbetstidsavtal för landskapets tjänstemän, vilket innebar vissa merkostnader, bl.a. förhöjningar i övertidsersättningar och utryckningser-sättningar. Den 3 februari godkändes avtal som innebar att lönepotten för kvinno- och låglöne-förhöjningar överskreds.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Lagtinget antecknar sig redogörelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Ltl Anne-Helena Sjöbloms m.fl. hemställningsmotion om att caféverksamheten på landskapets färjor befrias från hyra. (HM nr 1/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sjöblom:

Herr talman!

Jag måste säga att jag egentligen skäms över att vara folkvald lagtingsledamot utan att tidigare ha blandat mig i hur landskapsstyrelsen behandlar olika näringsidkare som sköter verksamheter i landskapsstyrelsens utrymmen.

 

När det gäller skärgårdstrafiken och de fyra linjer som har en utarrenderad kioskverksamhet förefaller det som om avtalen i sig ser väldigt olika ut och att de personer som hyr kioskerna har väldigt mycket olika uppgifter att sköta.  Bl.a. på en färjlinje betalar man 1.000 mark i månaden för att driva kiosk- och verksamheten och dessutom har man skyldighet att städa alla passagerarutrymmen på landskapets färjor. På två av färjorna sköter landskapet städningen på sin egen bekostnad. På en av färjorna sköter landskapet städningen av personalsalonger och allmänna utrymmen fem dagar i veckan och två dagar i veckan sköts det  av café- och kioskarrendatorn. För det betalar man en hyra. Landskapet betalar s.a.s. inte för de tjänster som man utför.

 

Ju närmare maktens boningar man kommer kan man konstatera att när det gäller caféverksamheten i självstyrelsegården får näringsidkaren använda utrymmena vederlagsfritt och städningen av matsalen ombesörjs av landskapsstyrelsen.  Jag måste säga att ju mer man rotar desto osmakligare blir det och det finns ingen röd tråd som binder samman sättet att hyra och få näringsidkare att driva försäljningsställena. Vi vet också att sjuksköterskeföreningen sedan många, många år tillbaka har drivit caféverksamheten på Ålands centralsjukhus och det får man också göra vederlagsfritt. Eleverna i Ålands handelsläroverk har också en liten caférörelse som i princip går ut på att hålla öppet i utbildningssyfte, men i Ålands handelsläroverk är det också så att väldigt många personer besöker caféet som inte är elever utan på grund av kursverksamheter och annat. Den caférörelsen får också användas vederlagsfritt. På något sätt tycker jag att det inte finns någon rättvisa; regionalpolitiskt förstår jag överhuvudtaget inte att man uppbär en månadshyra på landskapets färjor. Man kräver dessutom att kioskerna och caférörelsen på färjorna skall vara öppna så länge som färjorna går. Det kan handla om 16-17 timmar per dag. För många av caféinnehavaren kan det röra sig om en inkomst på 200-300 mark på 16-17 timmar, medan utgifterna är 1.000 mark. Det säger sig självt att det kan inte bära sig. Inte ens kryssningsfartygen, som går via Mariehamn håller alla näringsställen öppna hela resorna utan man stänger dem efterhand och till slut är hela båten stängd; man har inte öppet från hamn till hamn dygnet runt. Landskapsstyrelsen har högre krav på näringsidkarna på skärgårdsfärjorna än vad kommersiella färjrederier har på sina passagerarfärjor.

 

Jag måste faktiskt säga att jag tycker att finansutskottet noga skall studera det här. Jag har ingenting emot att landskapet har näringsställen. Det är bra service och caféverksamheten fyller en stor funktion oberoende av om de finns i självstyrelsegården, på Ålands centralsjukhus eller på landskapets färjor. Men regelverket för dem måste i rimlighetens namn vara likvärdigt. Jag kan inte förstå vad det finns för intresse hos landskapet att tvinga in dryga 60.000 mark i året från företag som knappt rullar runt, medan man klarar de näringsställen som finns närmare makten helt vederlagsfritt.  Caféhållningen på skärgårdsfärjorna är ändå en servicefunktion i stor utsträckning och jag tycker inte att det ligger i landskapets intresse att pressa dem på att hålla öppet 15-16 timmar per dygn och inte heller att ta hyra av dem. Något slags regional rättvisa måste det finnas i serviceställenas överlevnadsvillkor.

 

Därför föreslår jag att lagtinget hemställer hos Ålands landskapsstyrelse om att färjorna befrias från hyra och att verksamheten bjuds ut med krav på att caféerna skall hålla öppet året om. Det behöver inte betyda att de skall vara öppna så länge färjorna går, 15-16 timmar om dagen, men man måste göra en marknadsundersökning när passagerarna behöver ha någonting att äta och dricka. Det är inte landskapsstyrelsen som skall bestämma vilken service resenärerna efterfrågar utan man måste göra en marknadsundersökning och se hur behoven ser ut. På norra linjen kräver man nämligen numera att Alfågeln skall öppna innan man kommer till Brändö, vilket fråntar Viggens möjligheter att sälja på den resa som vidtar efter det, så det finns nog stora brister i hela caféverksamhet-systemet.

 

Jag hoppas att utskottet ser positivt på motionen och behandlar den så att vi kan få en regional rättvisa i arrendekontrakten för de näringsställen som landskapet hyr ut.

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Först vill jag tacka ltl Sjöblom för en mycket bra motion. Den är värd all diskussion och jag tycker att hon har satt sig in i problematiken ganska bra. Detta med kiosker på landskapets färjor tycker jag är en mycket viktig faktor. Vi som har varit med några år kommer kanske ihåg hur det började. Det började i landskapets regi men man slutade därför att kioskrörelserna var så dyra att driva. I kostnaderna ingick inte bara kioskrörelsen, utan också städerskor och lite allt möjligt var inbakat i kioskrörelsen. Det blev för dyrt för landskapet. Man provade sig fram med lite kaffeautomater – ibland kom det kaffe ur dem och ibland inte. Man anställde städerskor och bjöd ut kioskrörelsen.

 

Vad är då en kioskrörelse på en skärgårdsfärja? Det är en entreprenör som tar hand om en kiosk och som skall sköta försäljningen, men i verkligheten gör den som är i kiosken mycket mera, han är både informatör till resenärerna, sköter om den service som folk behöver, typ vaktmästare för väntsalen s.a.s. Det som ltl Sjöblom kom in på om städningen är det värsta av alltihop, dvs. att man har en städerska på varje båt som jobbar vissa dagar och som är landskapsanställd och de dagar som städerskan inte är på jobb får kioskpersonalen sköta städningen. Det roliga är att på den tiden när landskapet skötte kiosken fick inte landskapets städerska gå till kiosken och sköta försäljningen, för de städade allmänna utrymmen. I dag tvingar man dem som hyr kiosken att sköta städningen. Vad har ändrat där? Har renligheten blivit bättre hos passagerarna att man kan skura toaletter och sälja smörgåsar eller är det någonting som landskapet har hittat på för att spara in personal?

 

De kioskanställda jobbar 16-17 timmar per dag precis som ltl Sjöblom sade. De skall sköta kiosken. Den skall vara öppen hela tiden. Det är inskrivet i kontraktet. Sedan skall man sätta igång med att städa på natten och så skall man vara uppe på morgonen igen. Jag tog fram den här aspekten också i budgetdebatten: man skall stå där kl. 6.30 och vara väldigt pigg och se glad ut och ha laddat upp kiosken och sköta sin rörelse. Jag skulle vilja gå ett steg längre. Ge dem som hyr kioskerna samma förutsättningar, ge dem samma utrustning! I dag varierar det från färja till färja. Den ena får hålla sig med mikrovågsugnar, den andra får dem gratis, den ena har porslinet gratis, den andra har en diskmaskin som tar en timme utan porslin, den andra som har porslin får en diskmaskin som diskar på fyra minuter!  Är förutsättningarna lika? Nej!

 

Detta visar på svårigheten med landskapet som arbetsgivare. Inte klarar man av de landskapsanställda och inte klarar man av privatiseringen utan man har blandat ihop privatisering och så använder man dem som hyr upp och försöker ersätta dem med de landskapsanställda! Man kan aldrig få en klar linje, som är förutsättningen. Trots att personalen inte vill ha städningen, så blir den påtvingad; annars får ni inte ta den.

 

Jag tyckte att det var bra när någon av ministrarna sade att det är lättare att välja entreprenör. Jo, det är klart att det är lätt! Vi har haft en kiosk stängd hela vintern på grund av att ingen har velat ha den. Det finns en sökande till slut och då är det ganska lätt att anta det anbudet!

 

Förutsättningarna skall vara lika på alla färjor. Man skall ge samma utrustning. Jag skulle som sagt vilja gå ett steg längre och vilja att man hyr ut kioskerna och om de som hyr kioskerna skall sköta städningen skall det vara mot betalning; då skall landskapet betala för den städningen som de gör de dagarna också. Vilket arbete på land eller någon annanstans har 16-17 timmars arbetstid? (Från salen: alla privatanställda)  Kan ni jämföra någonstans och sedan blir man påförd andra uppgifter som inte hör till rörelsen! Jag skulle vilja se de arbetsplatserna.

 

När man sedan tittar på hur viktigt det är för skärgårdsborna, för resenärerna på resor upp till fem timmar mellan Långnäs och Galtby, om man inte har en kiosk eller försäljning, hur påverkar det skärgårdens möjligheter att få ut resenärer?  Man drar sig för att sätta sig på en femtimmarsresa och ha en flaska vatten med sig. Den tiden är förbi.

 

Jag tycker alltså att motionen är bra. Jag tycker att finansutskottet skall sätta sig grundligt in i alla problemställningar och jag tycker också att utskottet skall höra entreprenörerna i fråga och ge dem förutsättningar så att det blir attraktivt att bedriva kioskrörelse på färjorna, för den är mycket viktig.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Man frågar sig ofta om liberalerna är ett borgerligt parti eller inte, men man börjar alltmer få ett svar här snart! Låt marknaden få avgöra detta! Finns det en efterfrågan på caféprodukter ombord av passagerarna, uppstår också utbudet, för då kommer det också att komma entreprenörer som kommer att lägga bud. Vi måste göra klart här en gång för alla att det handlar om anbudsgivning. Det är ingen som har tvingats på några höga hyror utan var och en har själv fått göra en uppskattning vad man tycker att det är värt och gett bud därefter. Finns det en efterfrågan av caféprodukter på färjorna kommer det också att finnas anbudsgivare, var så säkra!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Vi har faktiskt ett ganska färskt exempel. En kiosk har stått tom och den har varit utbjuden i december. Det kom två förfrågningar; den ena kunde inte ens svenska, men han kände någon som kunde svenska! Någon köbildning tror jag alltså inte att det har varit när det gäller anbudsgivning på kioskrörelserna. Varför? Jo, man skall ta en kiosk vintertid som man vet att går back. Det är egna företagare som skall ligga ute med pengar, försäkringar, pensioner, alltihop. Ekonomiskt är det inte så lätt under lågsäsongen och därför är det helt motiverat att lyfta bort hyrorna.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ltl Sjöstrand säger sig själv här att  det skulle antagligen gång och att det är därför som ingen har intresserat sig. Men om det är så att det inte finns ekonomi i en kioskverksamhet finns det heller ingen efterfrågan av den ombord, så varför då ha en kiosk öppen!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Jag förstår att ltl Lindqvist inte har åkt så mycket och varit beroende av skärgårdstrafiken när han frågar varför det skall finnas en kiosk på en färja! Jag tycker inte att man behöver kommentera det mera – han känner inte till någonting om skärgårdstrafiken.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag skulle be att få komplettera ltl Sjöstrands och ltl Sjöbloms uppräkning på hyresbefriade lokaler. Det gäller en café- och restauranglokal där vi satsade en halv miljon mark senaste år på porslin, diskmaskiner, mikrougnar och allting, nämligen Jan-Karlsgårdens Wärdshus, som också är hyresbefriad, så nog bör färjorna vara det också.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Jag tänkte hålla mig ganska kort i det här lilla ärendet. Jag vill bara säga att landskapsstyrelsen försäkrar att kioskverksamheten i fortsättningen kommer att hållas öppen på de fyra färjorna, om behov föreligger. Jag vill också säga, när det sades att landskapsstyrelsen tar hyra av dem, att det inte är så, utan det är caféínnehavarna som erbjuder hyra för att få ha caféet öppet. På det viset får vi in ca 60.000 mark i året. Är det fråga om stora lönsamhetsproblem, att alternativet är att caféet är stängt, måste vi förstås överväga och se vad vi kan göra åt det. Det sades att caféerna eventuellt går back, att det kanske kan gå så att vi måste betala för att vi har öppet. Det verkar lite skrämmande, men det tror jag inte att vi skall behöva göra. Jag anser att som det nu är är det marknadsanpassat och jag tycker att det är ett bra system. Det är klart att det finns detaljer att se över.

 

Ltl Svensson::

Herr talman!

Den här diskussionen är ganska intressant  när man tittar på vad som ligger bakom det som sägs. Jag lade märke till att ltl Lindqvist tyckte att det var något vänster om man diskuterar frågor som rättvisa, skälighet osv. (Från salen: ltl Wiklöf: det har alltid varit vänster det!)  Jag undrar om det egentligen hör hemma i denna ganska praktiskt betonade diskussion.

 

Jag sitter så bra till här i lagtinget, längst bak, att jag också hör två diskussioner samtidigt för det mesta! Den andra diskussionen kommer då från vad man skulle kunna kalla för lilla kammaren och där kommer det många både lustiga och mindre lustiga kommentarer i sådana här frågor, speciellt när man diskuterar rättvisa och skälighet. Jag tycker inte att det borde vara så. Jag är helt enkelt lite bekymrad över att det är så. Titta på den här frågan för vad den är och gör ingenting annat utav den!

 

Ltl Sjöblom:

Herr talman!

Jag vill tacka ltl Boman för att han kompletterade listan. Det visar på att det ytterligare finns vissa orättvisor här när det gäller att uppta hyra och inte uppta hyra. Flera har sagt här att detta är ett entreprenadförfarande och att det är entreprenörerna som erbjuder som erbjuder hyran. Men det är nog så att entreprenörerna som har erbjudit hyran inte ens har känt till att det på fasta Åland finns näringsställen som landskapsstyrelsen erbjuder vederlagsfritt. När man pratar om att marknaden skall avgöra om det finns lönsamhetsproblem är det nog inte så att företagarna på skärgårdsfärjorna som driver cafe- och kioskrörelse inte skulle vara medvetna om det. Det är mycket ambitiösa och serviceinriktade människor som driver caféerna och de vill vara till resenärernas belåtenhet. Men lönsamhetsproblemen uppkommer just av att de måste hålla öppet så väldigt länge varje dag. 15-16 timmar per dag 365 dagar i året. Under lågsäsong uppger varje entreprenör att de går back många gånger mer än vad de får in på en dag. Detta måste landskapsstyrelsen våga diskutera med entreprenörerna, att om det inte finns ett behov att hålla en cafeteria öppen från 6.30 på morgonen till 22.00-23.00-tiden på kvällarna, så måste de i rimlighetens namn kunna hålla stängt vissa tider. Det kan inte vara rimligt att kräva att man skall hålla öppet på marknadsmässiga grunder om det inte finns lönsamhet i affärerna! Det minsta som man skulle kunna tänka sig i det här fallet är som sagt en hyresbefrielse, så att regelverket blir lika för Jan-Karlsgårdens Wärdshus och skärgårdsfärjornas café- och kioskverksamheter. Dessutom tycker jag att det är anmärkningsvärt när man tar upp detta med städningen, som vissa entreprenörer betalar hyra för för att få göra, medan landskapet å andra sidan betalar på andra färjor för att personer sköter städningen! När man kommer till att man skall tvätta toaletter och breda smörgåsar i samma svep måste det bero på att det är landskapsstyrelsen själv som är övervakande myndighet – därför går det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Om det finns lite galna saker i avtalen, som t.ex. öppethållningstider och städning, skall vi naturligtvis se på dem.

(Från salen: det var bra sagt!)

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag tänkte inte blanda mig i debatten kring skärgårdsfärjornas caféer, eftersom jag utgår från att utskottet kommer att behandla frågan på ett seriöst och vederhäftigt sätt. Däremot måste jag ta till orda när det gäller påståendet från ltl Boman att landskapet skulle erbjuda Jan-Karlsgårdens Wärdshus vederlagsfritt för att inte det skall etablera sig som någon sorts oemotsagd sanning här i landskapet. Verkligheten är den att Jan-Karlsgårdens Wärdshus har bjudits ut på ett normalt entreprenadförfarande, varefter man från landskapets sida har valt den entreprenör som har gett det anbud som har verkat bäst och verksamheten har startat upp efter det. Det som däremot har hänt efter det är att det har uppstått en tvist mellan arrendatorn och landskapsstyrelsen, som jag själv inte känner till exakt detaljerna i nu. Det är tråkigt i sig att det har uppstått en sådan tvist mellan arrendatorn och landskapet, och jag hoppas att det inte alltför mycket skall påverka verksamheten framöver. Men Jan-Karlsgårdens Wärdshus har bjudits ut på ett normalt entreprenadförfarande, där det har funnits en hyra och det skall också enligt avtalsvillkoren finnas en s.k. bankgaranti åtminstone. Att sedan inte allt har fungerat såsom det skall och har förespeglats är en annan sak.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Till dags dato har inte ett enda penni kommit in från Jan-Karlsgårdens Wärdshus. Det gäller verksamheten från senaste sommar och inte heller garantisumman har kommit in, så jag tycker att man bra kan jämställa det med skärgårdsfärjorna! Men den största skillnaden är att landskapsstyrelsen har satsat minst en halv miljon på Jan-Karlsgårdens Wärdshus och inte fått in ett enda penni! Enligt ett beslut i landskapsstyrelsen skulle man ta ett beslut den 3 mars och jag frågade igår ansvarig tjänsteman, men ingenting har hänt ännu, så det är väl samma entreprenör som fortsätter också denna säsong – med samma villkor!

 

TALMANNEN:  Talmannen erinrar om att vi försöker hålla oss till motionen som i huvudsak gäller landskapets färjor.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag tror att det var ltl Svensson sade att detta var en ganska praktisk fråga. Jag tycker att det också ur liberal-ideoligsk synvinkel är viktigt att påpeka att så kan man se den. Jag noterade att Frisinnad Samverkan återigen under den här perioden intar en doktrinär inställning, att är det någonting som inte fungerar eller sköts på ett bra sätt skall det fixas via marknaden. Drar man ut det i förlängningen blir det onödigt att diskutera caférörelser på färjor i skärgården. Det blir också onödigt att diskutera färjor i skärgården överhuvudtaget därför att det finns knappast någon marknad för dem där. Som ekonom och lärare hade jag nästan tanken att detta med utbud och efterfrågan är visserligen grundläggande i ekonomin, men det är s.a.s. kapitel ett och vill man inte fortsätta missar man ganska mycket just i sådana här praktiska frågor. Som jag ser det är det viktiga när det gäller just caféerna på skärgårdsfärjorna, som de flesta har upplevt att är någonting som vi önskar och som vi har behov av, att hur skall vi skapa ett regelverk som är rättvist, klart och tydligt så att det här fungerar. Det är klart att om man skall köpa en kopp kaffe och skall betala marknadspris på en skärgårdsfärja kanske det blir 50-60 mark per kopp och det säger sig självt att den marknadsprincipen blir orimlig. Därför är det så att här måste man se att den övergripande målen i detta sammanhang är att vi har ett landskap som är glesbebyggt och –bebott samt ett öppet landskap som i sig skapar en av våra stora marknader med utbud och efterfrågan, nämligen besöksnäringen och turismen. Turismen lever till stor del på just naturmiljön och kulturmiljön och då skall vi se till att vi kan upprätthålla bosättningen, och det gör vi med skärgårdsfärjor. Naturligtvis svälter ingen ihjäl om man inte har cafeteria på färjan. Men det är ändå en bekvämlighetsfråga, tror jag de flesta kan hålla med om. På något sätt bör det alltså finnas ett regelverk för detta. Jag är inte personligen så säker på detta med hyresnedsättning; det har vi diskuterat i gruppen och det kan finnas andra sätt. Men det viktiga är att man sätter i det i ett sådant sammanhang att man ser att cafeterian här har ett annat syfte, nämligen det är en personalförmån. Det kommer man knappast ifrån. Men också där kan man laborera med olika regler för att det skall bli rimliga priser osv. Man kan t.o.m. hävda att det är osund konkurrens mot andra restauranger  ute på stan.

 

Det jag tycker är viktigt är att vi i utskottsbetänkandet får en principiell utredning som tar fasta på just motionens syfte, nämligen att en färja som tar, säg mer än två timmar, där finns det en skyldighet för trafikidkaren att se att det finns caféservice, antingen via automat eller på annat sätt och att de reglerna inte skall vara på det sätt som bl.a. ltl Sjöstrand sade, att det blir långa arbetstider och sedan andra uppgifter som gör att verksamheten får svårt att verka på rimliga villkor.

 

Jag ser det mycket som så att motionen siktar in sig på en specifik sak, men då är det alltid bra att försöka sortera upp debatten när ärendet kommer tillbaka till lagtinget nästa gång, så att man kan principiellt säga att den här typen av verksamhet, som ökar de resandes trivsel och är till nytta för både turismen och skärgårdsborna och därutöver inte stör någon annan verksamhet, skall man skapa ett bra regelverk för. Hyresnedsättning kan vara ett alternativ, men det borde också kunna finnas andra aspekter på just den här frågan.

 

Ltl J-Mattsson:

Herr talman!

Jag kunde inte låta bli att hålla mun, brukar man säga ibland, men jag kunde inte låta bli därför att det kom några synpunkter från olika talare som man måste kommentera. Motionens syfte, som ltl Erland senast kommenterade, har jag ingenting erinra mot, men med den framtoning som motionens första undertecknare A-H Sjöblom kom med tycker jag att man har skjutit ganska långt över målet – eller långt under, jag vet inte, vid sidan av i varje fall det som ltl Erland nämner.

 

För det första är det så att mig veterligen är alla de caféer som i dag är öppna på skärgårdsfärjorna, som omtalas här, privata företagare som efter anbudsgivning har gett sig in i ett företagande. Det här var ett system som infördes för ett antal år sedan, före min tid i salen, men min uppfattning är att en av undertecknarna av motionen förmodligen också stod bakom den förändring som skedde till privatföretagsamhet på skärgårdsfärjorna.

 

Här nämns det att privata företagare tydligen måste jobba 16-17 timmar varje dag, man borde inte behöva hålla öppet. Som egen privatföretagare, som turistföretagare under sommaren, håller jag öppet och jobbar 16-17 timmar varje dag efter behov. Det torde vara sammaledes med företagarna ombord på skärgårdsfärjorna. Vet man inte hur det fungerar att jobba på en båt? När båten lämnar hamn får man ta ställning till: skall jag jobba i min kiosk och sälja det jag kan sälja eller skall jag sitta på soldäck eller skall jag gå och lägga mig och sova, om jag har tillgång till en hytt? Som privatföretagare skulle jag välja att ha luckan öppen i min kiosk, stå till tjänst med det som finns och sälja så mycket jag kunde. Att man har tvingat någon att börja städa, tycker jag förefaller väldigt märkligt. Jag har aldrig hört talas om att någon skulle tvingas till någonting i en privat företagsamhet. Jag känner mig tvingad ibland att städa upp en stuga när den har blivit lämnad i väldigt ostädat skick. Det känns tvingande, det håller jag med om, men med beaktande av mina kommande gäster är det ett måste.

 

När det gäller hyran och om det är väldigt oattraktivt skulle jag som företagare begära någonting som man kan kalla en negativ hyra. Om städandet på båten på grund av besättning och andra som inte handlar i min kiosk är så betungande måste jag väl få betalt för det och då blir det en negativ hyra för att vara kioskföretagare ombord. Det är åtminstone min uppfattning. Att det sedan är skillnad mellan olika färjor är precis detsamma som att det mellan olika företag, olika anläggningar, har man olika förutsättningar att tjäna pengar. Tittar man på antalet resenärer på skärgårdstrafikens olika linjer ser man klart och tydligt att de ombordvarande varierar väldigt mycket; i synnerhet på en lång körning som ut till Kökar vet man, också jag av egen erfarenhet, att jag måste ha kaffe, smörgås eller t.o.m. en lunch eller middag om jag åker på kvällen, medan jag däremot när jag åker till Föglö måste jag inte dricka kaffe för det tar bara en halv timme.

 

Jag måste beröra ltl Sjöstrands åsikt i den här frågan också eftersom det för hans del är uppenbart att servicenivån som skall tillhandahållas har ett annat värde än det den har som affärsmässigt värde. Då är vi kanske inne på det som ltl Erland talade om. Det är klart att den har ett annat värde, men det betyder att under sommaren måste den ha ett helt annat värde än det som ltl Sjöstrand är ute efter. Det är klart att de som bor på Kökar och måste åka till staden eller vice versa vill ha en kopp kaffe eller sin matbit ombord. Men när han i ett annat sammanhang står här i talarstolen och talar för att under sommaren måste vi ha minst två färjor som kör parallellt är det definitivt ett helt annat värde. Då måste det finnas ett marknadsvärde i att det åker så mycket människor att man kan sälja både kaffe, mat och dryck. Om man sedan kommer överens om att man städar på den tid när man inte har någonting att göra, skall man naturligtvis ha betalt för det. Det måste man räkna in som ett marknadsvärde i att man är ombord. Man kan inte dra alla över samma kam som när det gäller  de landbaserade anläggningarna som har tagits fram här som alternativ som marknadsbefriade. Café Hjorten är stängt på sommaren när man kanske skulle kunna locka in tusentals turister varje dag här i stället! Det är en väsentlig skillnad mot den dubbla färjkapaciteten till Kökar på sommaren. Riktigt bra båttrafik vet vi alla att bedrivs i privat regi och där bjuder man inte ut några försäljningsställen till andra.

 

Någon pratade om lilla och stora kammaren, och det är inte lätt att veta till vilken man hör alla gånger, men kanske den som hade åsikter om det kan upplysa oss vid något annat tillfälle!  Men ett konstaterande till sist. Man brukar säga att man gör en höna av en fjäder, men jag tror att det håller på och blir en kalkonhöna!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det är inte så ofta som ltl J-E Mattsson och jag är överens, men här varvar vi faktiskt varandra! Han använde förstås ordet  negativ hyra, men det var dit jag ville komma, dsv. att de skall ha betalt för städningen. Om de vill städa på sin fritid måste de själva få bestämma det. Det skall inte vara ett krav för att få hyra kiosken. Jag tror att de flesta vet att efter 16-17 timmars arbete går man knappast och lägger sig på däck och solar, utan det är på natten och då brukar det vara väldigt lite sol. Då får man ta städborsten i stället!  Jag kan inte förstå vad det skulle vara för problem med dubbla tonnage. Det dubbla tonnaget borde naturligtvis också ha kiosk för att tillgodose resenärerna; annars är vi helt överens.

 

Ltl J-Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller städningsuppgiften förutsätter jag och utgår från att den privatföretagare som ger sig in i det här ”engagemanget”, får vi väl kalla det till viss del – de flesta turistföretagare och andra småföretagare är engagerade i sina jobb – är medveten om det och jag anser att man har gjort en värdering av de intäkter man förväntar sig i kiosken, vägt mot att inte få tillgång till dem att man gör en arbetsuppgift som innebär att man städar. Är det så att man inte accepterar 16-17 timmars arbetsdag – jag förutsätter att det inte är en enskild företagare som själv jobbar utan han har också anställda  - torde det mera luta åt att man som annat sjöfolk engagerar sig fackligt, så torde man få rätt. Man kanske t.o.m. kan sätta färjan i strejk i värsta fall om man måste jobba mer än sina stipulerade timmar!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Ltl Mattsson väljer inte den lättaste vägen för en som hyr en kiosk att fackligt ansluta sig och bli av med någonting som han inte vill ha! Till saken hör att man antar ett anbud och då vill man förhandla om de uppgifter som går. Men nu har det tydligen inte varit förhandlingsbart, i vissa fall, i andra fall har man kunnat förhandla bort det – däri ligger orättvisan. Skall man hyra en kiosk skall det också vara samma under samma förutsättning. Det skall inte vara skillnad vem man är eller på vilken båt man är.

 

Ltl J-Mattsson, replik:

Herr talman!

På något vis hamnar vi in i det att någon har blivit påtvingad ett kontrakt som privatföretagare. Jag tycker mig känna att någon håller på att dumförklara dessa skärgårdscaféföretagare, och det är inte jag!

Ltl Erland, replik:  Avstår.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är nog dags att fjädern går till finansutskottet innan det blir en struts av den!  Men om finansutskottet är villigt att söka lite djupare kommer de att finna många nyanser som inte är försvarliga. När kraven  förändras kontraktstiden under kontraktstiden kan man inte bara belasta entprenören för att ha antagit det och det. Sedan konstaterar ltl Mattsson själv att det är inte entreprenören som står sju dagar i veckan i 16-17 timmar, utan entreprenören skall tvingas ha öppet för att få in kanske 30 mark på en timme och betala 100 mark åt sina anställda. Det är sådana aspekter som kommer in och då går det naturligtvis back. Vad jag vet jobbar det upp till två-tre personer åtminstone och mera på sommaren i kioskerna och en stor del av tiden är inte lönsam; en stor del av tiden skulle resenärerna vara nöjda om det fanns en termos kaffe som stod framme.

 

Ltl J-Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi skall inte förlänga diskussionen mera. Jag håller med ltl Harry Eriksson att det är dags att finansutskottet får börja titta på den och sätta sig in i den. Och jobbar finansutskottet i enlighet med diskussionen i salen torde det dröja till åtminstone hösten eller kanske till nästa vår innan utskottet kommer med sitt betänkande!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Vi rör oss nu i fågelvärlden och jag vet inte vilka höjder vi kommer att komma till! Men jag vill ge ett erkännande till ledamoten J-E Mattsson för att han gick upp och talade om för allesammans vad han egentligen tycker om ärendet. Mycket av det han sade var riktigt. Jag kanske ställer mig lite tvekande till att  alla företagare jobbar 16-17 timmar om dygnet året runt hela livet. Jag känner många som inte gör det och de klarar sig bra i alla fall!

 

Får jag passa på, herr talman, att säga att jag uppskattade landskapsstyrelseledamoten Runar Karlssons inlägg i frågan.

 

Ltl Sjöblom:

Herr talman!

Jag begärde ordet för att lagtingsledamoten J-E Mattsson tyckte att jag på något sätt var så väldigt aggressiv. Men det är faktiskt så att ju mer man rotar i det desto mer osmakligt blir det. Det är precis på det sättet som ltl Harry Eriksson sade här att det finns oerhört många nyanser och att man i de ingångna avtalen har påtvingats nya upppgifter efter hand och de tvingande sakerna har kommit från landskapsstyrelsens sida. Det har också varit en av orsakerna till att en av cafeteriorna på skärgårdsfärjorna har hållit stängt i höst. Det beror inte på entreprenören utan det beror på landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion om förhandlingar med Air Botnia om flygtrafikens tillförlitlighet.  (HM nr 10/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkännes. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag är övertygad om att alla i den här salen tycker att det är av stor vikt att Åland långsiktigt får behålla sin flygtrafik till riket och Sverige. Och skall det bli verklighet krävs också att flygtrafiken är tillförlitlig.

 

Air Botnia, som delvis ersatt såväl skärgårdsflyget på Stockholm och Finnair på Åbo, har emellertid lindrigt sagt inte rosat marknaden vad gäller just tillförlitligheten i tidtabeller och turlistor. Sedan Air Botnia i höstas inledde Åbo-trafiken har såväl inbrott, inställda turer och förseningar varit otillbörligt många. När maskinerna har råkat ut för tekniska fel har back-upen varit bristfälllig och enligt min mening synbarligen inte uppfyllt de krav som internationella regelverk ställer på ersättningsflyg för den som bedriver reguljärtrafik. Problemen innebär inte endast att många passagerare som planerat har kunnat komma fram med flyg, utan det har fått till följd – och det är det som är det allvarliga – att allt fler känner att det finns en osäkerhetsaspekt: Kommer flyget att gå eller går det inte, vågar jag boka eller måste jag välja en annan lägenhet?  Det här kan få till följd, om inte tillförlitligheten förbättras, att många de facto undviker flyget, som därmed erhåller reducerad lönsamhet med påföljd att vi ytterligare en gång riskerar indragningar, något som landskapet Åland och dess invånare sannerligen börjar få erfarenhet av.

 

I vår hemställningsmotion yrkar vi därför på att lagtinget skall ge landskapsstyrelsen i uppdrag att förhandla just om den centrala frågan att få större tillförlitlighet i trafiken med Air Botnia. Då menar vi, herr talman, att det ingalunda räcker med att besöka flygfältet i Mariehamn och där diskutera med personalen som servar bolaget; de gör nog vad de kan och de har fått utstå en hel del, vågar jag påstå, under den tid som man har verkat inom Air Botnias sfär. Det har inte varit så roliga dagar. Nej, vi måste i stället upp på toppnivå och diskutera med direktören Fredheim i Helsingfors. Det är det som är adressen. Vi menar att det här verkligen brådskar; annars är risken uppenbar att landskapsstyrelsen ånyo får blåsa liv i numera, dumt nog, avrustade Ab Skärgårdsflyg. Vi hade Finnair en gång i just den här aktuella trafiken. Vi hade Nyge Air i den här trafiken. Vi hade Skärgårdsflyg i den här trafiken. Nu har vi Air Botnia och jag ställer mig frågan: För hur länge, om inte tillförlitligheten optimeras? Det är alltså en jätteviktig fråga. Det är för människorna i allmänhet på Åland, inte minst för näringsliv och turistnäringen i synnerhet, viktigt att flyget fungerar. Tilltron till Air Botnia får inte undermineras mer, för då har vi en mycket olycklig utveckling att se fram emot.

 

Jag hoppas verkligen att utskottet tar fasta på det här och att vi kan enas om att landskapsstyrelsen bör vidta alla de mått och steg som krävs för att öka tillförlitligheten i flygtrafiken för Air Botnias räkning.

 

Ltl K-G Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är utan vidare en viktig sak som ltl Wiklöf tar upp i motionen och det stämmer säkerligen att tillförlitligheten inte har varit den bästa, men frågan är om det är rätt forum att ta upp den här frågan. När det gäller behörigheten för flygtrafik är det tyvärr inte en åländsk behörighet. Det är luftfartsverket som övervakar tillförlitligheten, som har skyldigheten att övervaka flygbolagens regularitet osv. Den andra diskussionen när det gäller Skärgårdsflyg osv. ställer jag gärna upp med ltl Wiklöf någon gång och diskuterar.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag kan förstå vissa av inläggen i ltl Erikssons resonemang. Men vem skall ta i en fråga för att trygga och garantera flygtrafiken till och från Åland om inte ålänningarna själva! Vi vet erfarenhetsmässigt hur frågeställningarna och problemen har artat sig under årens lopp och vi vet att det har varit en utomordentligt stor fråga för landskapsstyrelse och lagting när vi själva har varit tvingade att bedriva den. Nu har vi en kommersiell trafik med Air Botnia som jag vid gud hoppas att skall kunna bestå! Men om tillförlitligheten inte är på toppnivå undergräver man tilltron till att flyget går som det skall och det betyder att många kommer att undvika flyget och boka andra lägenheter för att komma säkert fram. Då betyder att lönsamheten för flyget undergrävs ytterligare med resultat att vi igen kanske får se en indragning. Detta är ett fundamentalt åländskt intresse. Eftersom jag vet att landskapsstyrelsen sedan länge har anförtrott dessa frågor åt Ålands handelskammare – man är alltså uppdragsgivare åt Ålands handelskammare – är det klart att huvudansvaret vilar på självstyrelsen och dess regering.

 

Herr talman!

Jag hoppas innerligt att vi alla förstår allvaret i den här frågan!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen förstår allvaret i den här frågan mycket väl. Vi har diskuterat den i landskapsstyrelsen flera gånger; jag har själv diskuterat den med trafikavdelningen många gånger. Vi har kommit överens med trafikavdelningen att högsta tjänsteman har regelbundna kontakter med högsta ledningen i Air Botnia. De sker en gång i veckan, ibland oftare. Vi diskuterar hur kan  vi utveckla, hur kan vi förbättra, hur kan vi säkerställa trafiken. Det är inte så lätt. Det vill jag lova. Air Botnia har förstås detta på lönsamhetsbasis; de kör inte om det inte fungerar i längden, och det  kan förstås bli ett dilemma på sikt. Men vi har också varit i kontakt med Air Botnia för att försöka få igång bättre helgtrafik. Vi vet att fotbollsorganisationer, idrottsorganisationer, måste i dag åka båt till fastlandet för att slippa dit. Vi har inte nått resultat, av olika orsaker; jag vill inte här gå in på vilka detaljer vi har diskuterat med Air Botnia. Men jag kan säga med kraft att vi gör vad vi kan och landskapsstyrelsen hoppas att de skall fortsätta förstås. Det anser vi att är mycket viktigt.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det var i alla fall en litet annan syn på tingens ordning än vad min gode vän och kollega K-G Eriksson hade. Det visar åtminstone att landskapsstyrelsen har förstått på vems axlar ansvaret vilar. Jag vill bara säga att det räcker inte med tjänstemän nu, utan nu skall frågan upp på ministernivå. Det är landskapsstyrelsen i sin egen höga person, exemplifierad av någon, gärna lantrådet, som är med i den här processen med Air Botnias absolut högsta ledning – allvaret måste fram. Jag är ganska övertygad om att sker ingen förändring kommer vi de facto igen, ganska snart, att få, som jag sade, blåsa liv i vårt värderade Skärgårdsflyg, vars kompetens man nu har rustat ner. Det är stor risk för det. Vi måste göra allt för att flyget skall ha maximalt underlag och då måste flyget vara tillförlitligt för att folk skall kunna boka och resa. Det här är någonting som är jätteangeläget. Det är många grupper också i turistiskt hänseende som besöker Åland och som inte har tid att ta båten. Åland mistar mycket på att det här igen fallerar, och jag hävdar att risken är uppenbar, men redan nu har de tekniska missödenas antal varit för stort. Vi hade inte sådana här problem med Finnair. Vi hade det inte med Skärgårdsflyg. Vi hade det inte med Nyge Air, men vi har det nu. Det måste bli slut på det och då måste man tala allvar med den som makten haver!

 

Ltl Svensson: Avstår.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5 och ärende nr 6:

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion om kostnadsbefrielse inom färj- och busstrafiken. (HM nr 11/1999-2000).

 

Ltl Leo Sjöstrands m.fl. hemställningsmotion om att slopa biljettavgifterna på fordon på landskapets färjor. (HM nr 29/1999-2000).

 

Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § AO att motionerna nr 11 och 29/1999-2000 behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter sig till varandra. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Talmanskonferensen föreslår att motionerna remitteras till finansutskottet. Omfattat. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens planer, sådana de återgivits i massmedia av trafikminister Karlsson,  om att införa kostnadsfri busstrafik för invånarna på landsbygden tycker är en mycket god idé. Den har faktiskt socialdemokraternas allra högsta gillande. Vi tror, av erfarenheter från Mariehamn där vi aktivt medverkat till en sådan lösning, att vi den här vägen kraftigt kan få upp bussresandet på bilismens bekostnad. Därmed uppnår vi en mycket högre nyttjandegrad av våra bussar samtidigt som privatåkandet i bil minskar – en god miljöåtgärd som sannolikt är värd sitt pris. Men för att bilden skall bli total och framför allt rättvis gentemot alla ålänningar räcker det naturligtvis inte att inskränka åtgärden endast till våra värderade inbyggare på landsbygden. Landskapsstyrelsens eventuella subventioneringspolitik måste då också omfatta den andra halvan av befolkningen, dvs. bl.a. busstrafiken i Mariehamn och även de allmänna kollektiva kommunikationerna som färjorna utgör för skärgårdsborna. I Mariehamn är det stadens egna skattebetalare som utan landskapets bistånd bestrider kostnaderna och samtidigt måste också skärgårdens kollektivtrafik  - färjorna – avlyftas invånarnas betalningsskyldighet för optimal rättvisa.

 

Mot den här bakgrunden är det som vi hemställer om att kostnadsbefrielse för skärgårdsborna införs och Mariehamn inkluderas i subventionsplaneringen samtidigt som landsbygdens kostnadsfria trafik skulle utformas.

 

Den här frågan, som vi tror att är av mycket stor betydelse, förutsätter naturligtvis också i anslutning till ett eventuellt sådant här paket att landskapsstyrelsen samtidigt ser över formerna för avdragsrätten visavi resor till och från arbetet. Frågeställningarna hör mycket  intimt ihop.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag skulle gärna be om ett klarläggande av ltl Wiklöf. I motionen talar han om skärgården, men han nämnde också landsorten och jag undrar: Hur har ltl Wiklöf tänkt att vi skulle förfara med våra turister som de facto fyller bussarna på sommaren, i synnerhet åt Eckerö-hållet? Skall de betala eller skall de också vara befriade; hur skall vi i så fall skilja på dem?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag ser inget aboslut krav på att försöka särskilja på några resandegrupper inom ramen för den turlistade trafiken som finns. Det viktiga för mig är att bussarna är fyllda och att bilarna blir färre.

 

 

 

 

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Det här är en bra motion som socialdemokraterna har lämnat om att man borde lyfta av avgifterna på landsbygden och även på den trafik som tillhör skärgården. Skärgårdsborna betalar egentligen ingenting på färjorna, heter det, när man åker bil, utan man betalar ett årskort á 100 mark per år. Detta för att man skall kunna ta bilen med gratis. Det är naturligtvis en fördel om man kan nyttja kollektivtrafiken för gratisresor, för det är också kostnader.

 

Så till min egen motion. Man införde avgifter för fordon på landskapets färjor i början av 1993 och man införde dem som ett styrmedel för resande i skärgårdstrafik. Man satte in dem i avsikt att få inkomster utan för att minska resandet på skärgårdstrafiken. Man räknar då med 5-6 miljoner ungefär i inkomster, men det har man aldrig kommit upp till utan inkomsterna rör sig om 3 miljoner. Man har också avdrag från det. Det är administration. Det är utrustning. Man betalar folk på sommaren för att bära upp avgifter m.m., så frågan är vad det blir kvar i kistan! Avgifter i skärgårdstrafiken, som är skärgårdsbornas landsväg, innebär att skärgårdsborna då är de enda som betalar avgift på landsväg.  Avgifter i skärgårdstrafiken är för mig en rättvisesak, dvs. principen att på landsväg betala avgift. Men det är inte bara fråga om mark och penni. Det har en mycket större dimension än själva inkomsterna och utgifterna. Det handlar också om regionalpolitik. Det handlar om rättvisa. Det handlar om målsättningen med avgifterna. Ser man det ur regionalpolitisk synpunkt, så är skärgården en enda region som betalar avgift och om man ser rättvist på det får man fråga sig: Vem är det som betalar avgifter? Tydligen är det inte skärgårdsborna i första hand eftersom de är befriade utan det är människor som besöker skärgården som betalar, dvs. fasta ålänningar, servicetrafik, turister m.m. Det är de som lägger ut pengarna i första hand, men i sista hand är det nog skärgården som får vara med och stå för kostnaderna, bl.a. i avbräck på resenärer, sådana som avstår att resa ut till skärgården. Går man in på småskaligheten i skärgården, turistnäring eller annan verksamhet, service,  är det sist och slutligen skärgårdsbon som på ett eller annat sätt får stå för ekonomin. Ytterligare har det också att göra med social gemenskap. Vi har utflyttade som vill besöka hemorten som drar sig för att åka. Det har många dimensioner.

 

När avgifterna infördes i början av nittiotalet skulle man efter ett tag utvärdera systemet från landskapets sida. Mig veterligen har ingen utvärdering blivit gjord av konsekvenserna för skärgården med avgifter. Därför har jag inlämnat en motion att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen att snarast utreda möjligheterna att slopa biljettavgifterna på fordon på landskapets frigående färjor inom landskapet Åland.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var dåliga tider och dåligt med medel som gjorde att man kanske började fundera på avgifter på färjorna. Det var också ont om plats, vilket vi nu också har under högsäsong och det är, märk väl, endast fordonen som betalar, och fordonen går inte gratis på landsvägen heller – det måste väl även Leo Sjöstrand veta  i dessa höjda bensinprisernas tider. Det beräknades 5-6 miljoner mark i inkomst ja, men då var det också fråga om personbiljetter, vilket senare skalades bort och då blev det ungefär hälften. Att vi har satt in extra personal för att sälja biljetter är egentligen bara fråga om lättja, för t.ex. i Norge, som vi också har tittat på,  betjänade man mycket, mycket flera, man tog betalt av alla utom barnvagnar och bårar, och man hann med det på kortare pass än vad vi har, så det behövs ingen extra personal. Mitt förslag en gång i tiden var att dessa pengar skulle återgå till att stöda busstrafiken på land, men det fann inte det dåvarande finansutskottet för gott och lagtinget förkastade även mitt förslag. Det var även ett sätt att öka beläggningen på bussarna till och från färjorna. Bilen är inte alltid nödvändig. Det lämnas flera bilar i dag i Svinö när man skall till Degerby eller Seagram och man går de där hundra metrarna; det är även en miljöåtgärd som är värd att beakta.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det är väl tur då att inte det förslaget går igenom i dag, för då borde vi höja ytterligare för skärgårdsfärjorna när man vill ha helt gratis. Det är knappast meningen att den svagaste regionen, dvs. skärgården, skall vara med och betala bussavgifterna för övriga Åland. Att man i Norge har ett annat system känner jag inte till och är inte så mycket intresserad av heller, utan frågan är i det här fallet att skärgårdsfärjorna, som är skärgårdens landsväg, är belagda med avgift. Det anser jag vara helt fel regionalpolitiskt sett.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Det verkar som om jag skulle ha sagt det här många gånger förut, men man behöver inte fara längre än till Åbolands skärgård så är där också avgifter på sjöfartsstyrelsens fartyg, även för personer, så vi har det lite bättre här. Och att det här skulle drabba skärgårdsborna kan jag inte alls hålla med om. I stället kanske vi har en större möjlighet att få plats om vi måste åka och ta med bilen.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Sjöstrand och ltl Wiklöf pratar ofta om gratistrafik, kostnadsfri trafik, gratis bilbiljetter osv. Vad jag vet kostar skärgårdstrafiken 60 miljoner. Den är inte gratis. Vi betalar den solidariskt ur vår skattepung. Där tycker jag att man tänker fel. Den kostar fortfarande. Jag har också märkt en tendens här i lagtinget att allt som är utanför Mariehamn och Jomala som kostar är regionalpolitik och skall betalas med skattemedel!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Ledamoten Strand tyckte att skärgårdstrafiken var väldigt dyr. Jag håller med om att den är väldigt dyr, men den sköter också om en mycket svårtillgänglig region. Jag har varit med om den här diskussionen för många år sedan – och vi står tydligen på samma ställe. Vi är alla solidariska när det gäller avgifterna på landsvägarna. Vi betalar lika mycket i skatt procentuellt efter inkomst som alla andra och för det får vi tillgång till landsväg, till barndagvård och övrigt. Att vi inte skulle vara solidariska från skärgården kan jag inte förstå, utan vi deltar på lika villkor.  Skärgårdstrafiken är skärgårdens förlängda landsväg – det har också ltl Strand omfattat i och med att han ingår i regeringsblocket.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag sade att man pratar om fel saker när man säger att det skall vara gratis och att det är gratis. Det kostar 60 miljoner – ingenting annat.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Frågan om avgifter på färjorna har ständigt varit aktuell och som tidigare kommunpolitiker har jag önskat och jobbat för att man skulle avlyfta avgifterna. Det talades om att sitta på ”lilla kammaren” – man får  hoppas att det inte händer någon olycka där!  Som skärgårdsbo kan jag inte låta bli att stöda motionen.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Den som hade förmånen att vara med åren 1992-1993 när det var fråga om neddragning både vad beträffar skärgårdstrafik och också kollektivtrafik blir lite skrämd att höra de två huvudmotionärerna framföra att nu skall vi ha gratis kollektivtrafik, vi skall ha bort färjavgifterna. måste komma ihåg att skall vi ta bort avgifterna i skärgårdstrafiken förutsätter detta givetvis en tonnageresurs. Likadant vad beträffar kollektivtrafiken, där jag ifrågasätter denna jämna fördelning som motionären Wiklöf framförde. Hur skall man ordna det så att alla kan ta del av kollektivtrafiken? Det förutsätter också att vi skall stärka vårt bussunderlag och flertalet bussar, om man också skall ha denna service för våra turister.

 

TALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen anser att det är av stor betydelse att busstrafiken utvecklas positivt, både för miljön, passagerarna och för de olika regionerna i landskapet. Man kan konstatera att Mariehamn i dag har gratis busstrafik som till hundra procent bekostas av stadsborna. Man kan också konstatera att landsbygdens busstrafik subventioneras med ca 3,5 miljoner av landskapet direkt; sedan subventioneras den också via skolor, kommunerna är med och betalar via skolorna och så kommer det in lite biljetter. Beroende lite på hur man räknar, subventioneras busstrafiken på landsbygden av någonting mellan 50 och 80 procent. Man kan också konstatera att färjtrafiken subventioneras med 95 procent eller med ca 60 miljoner per år i direkta utgifter. För skärgårdstrafiken har vi dessutom kapitalkostnaderna.

 

Man kan också konstatera att det är gratis redan i dag för passagerare, cyklar, motorcyklar osv. på skärgårdsfärjorna. Det uppbärs endast avgift för fordon. Landskapsstyrelsen har redan nu påbörjat en utredning för att se på frågan om förbättringar av buss- och färjtrafiken. I finansutskottets betänkande över budgeten har vi inskrivit att vi skall se över kollektivtrafiken, hur vi kan göra för att få folk att åka mera, hur vi kan få kvälls- och helgturer.

 

Jag har inte, som ltl Wiklöf sade, lovat gratis busstrafik. Det kan jag inte göra därför att det är en penningfråga – massmedia kanske har antytt det, men det vill jag härmed dementera! Men det kan var en utväg för att få folk att åka mera. Det finns andra saker som vi också skall se på.

 

Till sist vill jag säga, att landskapsstyrelsen vill inte i det här skedet lova någonting, utan vi kommer att hänskjuta ärendet till budgeten år 2001.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag tycker det var väldigt trevligt att höra landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson uttala sig på det sätt som han gjorde visavi landskapsstyrelsens ambitioner kring kollektivtrafiken. Jag tror att det är alldeles rätt sätt att försöka utveckla den i akt och mening att försöka begränsa privatbilismen så långt vi nu kan. Det kommer inte att gå helt, men det är en mycket vällovlig strävan. Jag har inte sagt att ministern har lovat detta, men jag har sagt att det i massmedia har anhängiggjorts någonting av sådana planer, något resonemang kring detta och det är i det sammanhanget som vi vill komma in med vår motion och försöka få den här bilden så heltäckande som möjligt och att man då är så rättvis att när landskapsstyrelsen, om det går så, försöker ta med också t.ex. staden och skärgården så att de blir likvärdigt behandlade. Jag tror att det här är oerhört viktigt. Jag kan säga att för stadens del skulle det kännas väldigt skojigt att någon gång i någon fråga få känna att också Mariehamns stad tillhör självstyrelsens sfär. Det är ytterst sällsynt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

När det gäller problemet med Mariehamns stad kommer vi förstås att ta ett totalgrepp på allt och se på det.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag har en väldigt ful ovana, men den har en god innebörd och det är att jag alltid vill säga tack när någonting har uttalats som verkligen förtjänar det! Tack så mycket Runar Karlsson! Jag hoppas verkligen att vi tillsammans skall kunna klara ut de här frågorna.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

De här två motionerna har till ena delen ett syfte att man skulle lyfta av eller åtminstone utreda möjligheterna att lyfta av avgifterna på skärgårdstrafiken. Jag kan konstatera att liberalerna har gång efter annan fört fram frågan. Vi har tidigare i förra lagtinget motionerat om den och konstaterar också att motionen borde ha ganska bra medvind i det här lagtinget, för nu är både liberaler och socialdemokrater inne på den här linjen och då det gäller centern kan vi konstatera att man inför valet talade för att avgifterna på skärgårdsfärjorna skulle tas bort. Om jag minns rätt var det centerns gruppordförande Jan-Erik Mattsson som i en valdebatt uttalade löftet. Vi har också här i dag hört ltl P-E Eriksson som som kommunpolitiker brottats och många gånger påtalat de olägenheter som de facto uppstår för skärgårdsborna. Mot den bakgrunden borde det alltså finnas en majoritet bakom motionerna, till de delar det gäller skärgårdstrafiken.

 

Det finns en skillnad mellan socialdemokraternas och liberalernas motion, vilket ltl Leo Sjöstrand var inne på. Man vill från socialdemokraternas håll lyfta av skärgårdsbornas avgifter och såsom ltl Sjöstrand redan upplyste om är de avgifterna ganska låga; skärgårdsborna betalar 100 mark för ett årskort. Men detta att alla inresande till skärgården betalar avgifterna påverkar livet i skärgården. Ta t.ex. en hantverkare som skall ut till skärgården. För det första kommer de vanliga resekostnaderna som alla har när man beställer en hantverkare från Mariehamn. För det andra sitter hantverkaren en halv timme, tre timmar, så många timmar som färjturen tar och debiterar kostnader för den resan. Dessutom tillkommer avgifter på skärgårdsfärjan.

 

Landskapsstyrelsen har i sitt handlingsprogram sagt att målet är att bibehålla den spridda bosättningen på hela Åland och att full sysselsättning skall råda i alla regioner. Man avser att särskilt satsa på att skapa arbetsplatser i skärgården och i randkommunerna. Det är så att avgifter på skärgårdsfärjorna också påverkar näringslivet i skärgården, t.ex. turismen, men också annat näringsliv påverkas, frakter och annat. Sedan tillkommer de sociala kostnaderna. Ser man på ålderstrukturen i skärgården ändras den ständigt i den riktningen att de som bor där blir allt äldre; många unga flyttar ut, men de äldre blir kvar. Många har äldre anhöriga som man besöker och här påverkar också förstås det sociala livet att anhöriga kanske reser en gång mindre för att besöka sina anhöriga. Vad vi efterlyser är inte direkt att nu skall vi lyfta bort avgifterna utan vi vill ha en ordentlig utredning: på vilket sätt har det de facto inneburit inkomster för landskapet? Såsom ltl Sjöstrand räknade är det 3 miljoner i inkomster, men då har vi också ganska stora omkostnader och till det bör man verkligen också räkna de samhällsekonomiska effekter som detta får för skärgården som helhet.

 

För oss liberaler är detta en väldigt viktig regionalpolitisk fråga och som jag citerade från landskapsstyrelsens handlingsprogram – Frisinnad Samverkan har också skrivit under det programmet – tar man upp just de regionalpolitiska effekterna och hur viktigt det är att man ser till att man håller alla regioner levande. Det måste vara så att de regioner som har de sämsta förutsättningarna också solidariskt stöds av andra regioner.

 

När det gäller ltl Lasse Wiklöfs och landskapsstyrelseledamoten Runar Karlssons diskussioner om kollektivtrafiken vill jag bara erinra om det som stod i finansutskottets betänkande och som lagtinget har tagit ställning i samband med årets budget.  Vi har redan här egentligen väldigt starkt uppmanat landskapsstyrelsen att snarast återkomma med konkreta förslag på hur man kunde förstärka bussåkandet  i landskapet. Egentligen har vi också givit ett löfte om att vi skulle bevilja tilläggsmedel, om man presenterar konkreta åtgärdsförslag. Detta med anledning av tre motioner om kollektivtrafiken från tre olika partier.

 

Jag hoppas att man jobbar med rekordfart med de här frågorna och helst skulle komma före nästa års budget med förslag.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Regionalpolitik behöver inte alltid betyda att allt skall vara kostnadsfritt. Det kan betyda andra saker också, att man skapar andra förutsättningar för företag i skärgården, landsbygden osv. Ltl Eriksson pratade om att när man besöker sina vänner och bekanta, de sociala kontakterna, då skall det vara kostnadsfritt. Det skulle också betyda att jag när jag besöker mina vänner och bekanta skulle jag få bränslet betalt av skattebetalarna - i samma anda som liberalerna kör!

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

För oss liberaler är regionalpolitik att man ser till att alla regioner skall vara livskraftiga, att man ger förutsättningar för att regionerna överlever. Problemet med skärgården är att man har en negativ trend, där befolkningsunderlaget  hela tiden sjunker, där åldersstrukturen förändras så att det blir allt fler äldre. Det är inte bara det att det skall vara kostnadsfritt, utan det handlar om att skärgårdstrafiken är skärgårdens livsnerv. Det är deras enda sätt att komma i kontakt med omvärlden.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelsepartierna har insett detta och därför har man satsat 60 miljoner mark på skärgårdstrafiken av skattebetalarnas pengar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson: Avstår.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa lagtingsledamöter!

Liberalerna och socialdemokraterna föreslår i två motioner om att fordonsavgifterna på skärgårdsfärjorna bör utgå. Något förslag till motsvarande inbesparing om drygt 3 miljoner mark finns däremot inte. Det som kanske förvånar mest är det resonemang socialdemokraterna föreslår i sin motion, är kopplingen till ett eventuellt slopande av avgifterna på landsbussarna. Det har alltid varit gratis att åka med skärgårdsfärjorna, vilket socialdemokraterna tydligen inte uppfattat.

 

Däremot uppbärs en liten avgift för fordonstransporter. I dag betalar skärgårdsborna 100 mk i året för ett obegränsat antal fordonstransporter.  100 mk är en relativt förmånlig summa, och ytterst marginell i förhållande till de verkliga kostnaderna för trafiken.

 

Herr talman, det som jag egentligen vill ifrågasätta vad gäller motionärernas förslag är huruvida det är rättvisst att fastlänningar (dvs på fasta Åland bosatta personer) ska via skattesedeln betala en billigare bilväg för skärgårdsbor än vad fastålänningen själv betalar.

 

Avståndet mellan Geta och Mariehamn är ungefär detsamma som avståndet mellan Kökar och Långnäs, dvs drygt 40 km. Om en person bosatt på Kökar pendlar till Långnäs och en annan person bosatt i Geta pendlar till Mariehamn 5 gånger per vecka i 40 veckor per år, blir den totala sträckan drygt 16.000 km. För detta betalar getabon drygt 32.000 mk i bilkostnader, varje år. Detta enligt skattestyrelsens direktiv om resekostnader på 2 mk /km.  För att göra en rättvisare jämförelse bör vi dock hålla oss till de kostnader som körningen påverkar, vilket kan antas till minst 1 mk per kilometer. Detta innebär att de kostnader som direkt kan åläggas körturerna mellan Mariehamn och Geta är minst 16.000 mk per år. För motsvarande transport på den ”förlängda landsvägen” mellan Kökar och Långnäs betalar kökarsbon 100 mk per år, dvs 0,6 penni per kilometer. 

 

Faktum är således, herr talman, att det är nästan 200 gånger dyrare att köra bil från Geta till Mariehamn än från Kökar till Långnäs idag. Trots det påtalar oppositionen i sina två motioner att klyftan borde ökas ytterligare. Personligen tycker jag det inte vore riktigt hyggligt mot skattebetalarna att låta dem betala ännu mera för skärgårdstrafiken. Ett visst samband mellan nyttjare och betalare måste nog ändå sättas, även när det gäller skärgårdstrafiken. Skattebetalarna subventionerar redan trafiken med över 60 miljoner mark per år.

 

Herr talman, eftersom det står i Landskapsregeringens  handlingprogram att skärgårdsfärjorna skall jämställas med landsvägar så borde ju i rimlighetens namn också kostnaden jämställas.

Men  eftersom vi inom Frisinnad Samverkan värnar om en levande skärgård kommer vi givetvis inte att verka för en höjning av kostnaden för årskortet till en i detta exempel jämförbar nivå, utan anser att dagens mycket låga årskostnad för skärgårdsborna är relativt lämplig. Att slå vakt om den stegrande kostnadsutvecklingen för skärgårdstrafiken skapar förutsättningar för en fortsatt god trafik. Tar man ingen hänsyn till detta, utan istället fortsätter att späda på miljoner till trafiken, så försvårar man bara en långsiktig trafiklösning i den åländska skärgården. 

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Såsom ltl Lindqvist säger, säger man i landskapsstyrelsens handlingsprogram att färjorna är att betrakta som förlängda landsvägar och det är också mot den bakgrunden som vi tycker att detta borde vara rättvist, så länge vi inte inrättar landsvägstullar. Vi som reser på landsvägarna behöver inte betala några tullar. Varför skall man då betala på de förlängda landsvägarna, som färjorna utgör.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag beklagar om jag lät otydlig. Jag redogjorde för drygt en minut sedan att det kostar att köra på landsväg 2 mark per kilometer, men för att göra en rättvis bedömning, beräknat på själva körningen  kostar det minst 1 mark per kilometer att köra på landskapets väg. Ta exempelvis vägen mellan Mariehamn och Godby eller vilken väg som helst. Det kostar 0,6 penni att åka på skärgårdsfärjorna. Visst håller jag med om att det är orättvist – det är mycket billigare att åka bil i skärgården, men jag anser att det är rätt att det är så. Vi skall vara med och subventionera skärgården för att ha en levande skärgård.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Vi talar om vad landskapsstyrelsen har för inkomster via avgifter på sina förlängda landsvägar. På samma sätt tar inte landskapsstyrelsen några avgifter av den som reser mellan Geta och Mariehamn.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda, brukar kollegan Wiklöf säga och jag kan hålla med här, därför att vi kommer ingen vart här. Jag har berättat klart och tydligt vad det kostar att köra bil mellan Mariehamn och Godby och vad det kostar att åka bil, notera man kör inte ombord på färjan, utan man åker med färjan. Vi kommer ingen vart, så det får vara slut med det här!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Ltl Lindqvist har gjort ett praktexemplar på hur man räknar. På fasta Åland kostar det 2 mark per kilometer att köra men i skärgården kostar det ingenting! Jag vet inte om någon kökarbo som har tagit bilen till Långnäs för att få den gratis, utan man reser någonstans, oftast in till Mariehamn, där alla samhällsfunktioner finns. Åtminstone har jag en resa på 32 kilometer som jag får lägga ner från Kökar till Mariehamn och då antar jag att det kostar 2 mark per kilometer för mig också att köra plus att jag har suttit nästan tre timmar på en färja, som också kostar pengar, så inte lever skärgårdsborna på att ta bilen gratis med på färjan. Den saken är klar. Vi har precis lika dyra, om inte dyrare, bilkostnader som på fasta Åland.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Visserligen är det som ltl Sjöstrand säger att han får betala lika mycket för att köra från Långnäs till Mariehamn som andra får betala att köra från Geta till Mariehamn. Nu talar vi om landskapets förlängda vägar och som jag just kom fram till verkar det som om vi inte kommer längre, för vi ser på det här med två skilda ögon helt enkelt.

 

Jag vill tillägga, herr talman, att jag har själv vistats mycket ute i skärgården och jag åker ut till skärgården för att njuta av naturen, för att koppla av; jag åker inte dit för att jag tycker att det är obehagligt att vara där.

 

Ltl Wiklöf; replik:

Herr talman!

Det var lite fascinerande att höra vännen Lindqvist utläggning om jämförelsen Geta-trafiken kontra skärgården och konstatera att det fanns en otrolig diskrepans och så skall det förbli! Det var vännen Lindqvists slutsats. Då var det ganska onödigt egentligen att skildra det här, för det är status quo. Men jag menar att när du sätter dig på en skärgårdsfärja är det lite grann som det som vännen Sjöstrand var inne på, att tidsaspekten kostar också pengar. Du kan inte uträtta mycket konstruktivt. Vi har inte bredband till färjorna ännu, men det kommer väl så småningom det också. Det är en inaktiv tid som man sätter bort och det är mycket tid. Är det någonting som jag har frapperats av när jag har rest till skärgården och diskuterat med skärgårdsbor, inte minst senast i valrörelsen med vår beramade revy, så är det hur otroligt tid man sätter bort i resande, som de facto är improduktiv. Det är en jättestor tidsspillan och det är faktiskt ett stort ekonomiskt avbräck som jag ser det.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

När jag själv vistas i skärgården och åker båt brukar jag njuta av det. Vi måste komma ihåg att man har bosatt sig i skärgården  - man kan givetvis vara född där och bo kvar där – och man bor knappast kvar där om det är så fruktansvärt jobbigt att bo där. Det finns många fördelar med att bo i skärgården som det inte finns att bo i Mariehamn, så vi måste hålla en rimlig proportion på det här. Som jag tidigare var inne på, tar landskapet upp en avgift på 0,6 penni  per kilometer för transporten mellan Kökar och Långnäs och det kostar 200 gånger mer att köra bil på landsväg. Vi har alltså subventionerat ”besvärligheten” att sitta 2-3 timmar på en skärgårdsfärja. Det är som sagt upp till var och en att tycka vad man vill om att åka båt, men personligen tycker jag att det är ganska skönt att vistas i skärgården.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är kanske lite långsökt att gå i polemik med koalitionsbrodern Lindqvist. Det ämfördes med att åka från Geta – Mariehamn och Kökar – Mariehamn. Nu är det så att från Geta till Mariehamn kör man på en halv timme och från Kökar till Mariehamn tar det tre timmar. Skall man räkna någonting för tiden blir det en avsevärd skillnad i de kostnaderna också. Det är inte riktigt så där enkelt att jämställa det bara med kilometer på land. Den tid man sitter bort på färjan tas också av den arbetsdag man har tänkt sig att jobba på.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.  Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Motionerna nr 11 och nr 29 remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl.m hemställningsmotion om adressvägvisare i glesbygden. (HM nr 22/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Eklöw:

Herr talman!

Redan i slutet av åttiotalet väcktes intresset för att även på den åländska landsbygden införa ett vägnamns- och adressystem. År 1993 tillsatte landskapsstyrelsen en arbetsgrupp för ändamålet. År 1994 tog landskapsstyrelsen beslut om att kommunerna bör åta sig att ge vägarna namn och bekosta uppsättning och underhåll av skyltarna. Sedan dess har arbetet att ge namn åt vägarna pågått i kommunerna i samarbete med landskapsstyrelsen och Posten Åland, som har varit till stor hjälp för kommunerna i det praktiska arbetet.

 

I kommunerna har arbetet att hitta namn åt alla småvägar varit ett gediget arbete. Under arbetets gång har man tagit fram gamla namn som har använts i folkmun om olika platser. På så sätt har man tagit fram gamla kulturella värden som annars skulle försvinna ur minnet hos kommuninvånarna. Åtminstone i min hemkommun pågick ivrigt arbete i byarna innan man kunde slå fast alla vägnamn, men sedan blev det allmänt tyst om saken. Sent omsider fick kommuninvånarna ett meddelande om sina adresser och en del har redan börjat använda dessa, men skyltarna och regler för märkning av husnummer har inte kommit.

 

Det är mycket viktigt att adressystemet på landsbygden färdigställs så fort som möjligt. Alarmfordon såsom polis, ambulans och brandkår hittar lättare fram, likaså taxibilar. Det blir även lättare ur turistisk synpunkt om turisterna hittar sina stugor och övernattningsställen.

 

Landskapsstyrelsen har sedan 1996 haft en arbetsgrupp, en s.k. skyltgrupp, vars uppgift har varit att komma med förslag till regler för skyltning och utformning av dessa längs de åländska vägarna, såväl landskapsvägar som kommunala och privata vägar. Men arbetsgruppen har ännu inte slutfört sitt arbete. Det är ytterst viktigt att arbetet slutförs snarast Risken är att otåliga husägare sätter upp egna skyltar - med varierande resultat. Jag vet att arbetsgruppen har som avsikt att slutföra sitt arbete, men idén med denna motion är att påskynda detta samt att lyfta fram landskapsstyrelsens ansvar i processen.

 

I kontakter tidigare med den kommunala samarbetsnämnden och sedermera med Ålands kommunförbund har landskapsstyrelsen diskuterat vem som kan tänka  sig att finansiera dessa skyltar. Tidigare har landskapsstyrelsen meddelat kommunförbundet en viss beredskap att delta i kostnaderna men medel har inte reserverats i budgeten. Jag anser att landskapet kan ta på sig det ekonomiska ansvaret att anskaffa skyltarna.

 

Landskapets trafikavdelning har arbetsfolk ute längs de åländska vägarna på olika uppdrag. Enklast skulle vara att landskapet även tar på sig ansvaret att sätta upp dessa skyltar samt även underhålla dem. Utrustning finns redan och underhållet och övervakning skulle t.ex. kunna ske i samband med arbetet att sätta upp plogpinnar samt när man tar ner dem. Det skulle vara en naturlig lösning. Mindre kommuner har inte ens behövliga arbetsredskap att sköta detta.

 

Som ett lite sidospår från motionen skulle jag även uppmana skyltgruppen att fundera över byanamnsskyltar. Längs de större vägarna dök det för några år sedan upp skyltar med byanamn, men det skulle vara viktigt att även mindre byar skulle markeras. När man rör sig på landsbygden skulle det vara intressant att veta vad byarna heter, om man sedan är ålänning eller turist.

 

Herr talman!

Det finns också ett problem med system om adressvägvisare i glesbygden, nämligen vem som har ansvaret för uppföljningen av dessa system. Hur blir det t.ex. när nya hus och vägar dyker upp på landsbygden? Hur blir de upptagna i systemet? Bebyggelsen ändrar sig hela tiden. Någon måste således ta ansvar även för uppdateringen.

 

Herr talman!

Sammanfattningsvis vill jag således framföra att vi förutsätter att arbetet med ett adresssystem på landsbygden med regler för skyltning och anskaffning av dessa påskyndas och att landskapsstyrelsen i samarbete med kommunförbundet kommer överens om finansieringen av dem samt att medel till skyltar tas upp i tilläggsbudgeten för 2000 eller såsom motionens kläm lyder:

 

att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att den snarast utarbetar regler för utformning av adressvägvisare på landsbygden och att de fastställer ett enhälligt system för användning av vägvisarna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Motionären belyser en angelägen fråga. Det är ett projekt som har pågått en längre tid, som vi hörde här. Det är ett av de projekt som jag hittade i min ministerportfölj när jag öppnade den här i höstas. Det börjar nu komma så långt att det egentligen bara är själva genomförandet kvar. För att slutligen komma till skott, få svar på alla frågor och lösa alla detaljer har landskapsstyrelsen tillsatt en sakkunnig grupp med representanter för posten, brand- och räddningsväsendet, trafikavdelningen och kommunförbundet. Gruppen skall före 1 oktober lösa de kvarvarande detaljerna för att saken skall komma ur världen och systemet skall börja användas. Det handlar bl.a. om finansiering. Jag skall inte föregripa arbetsgruppens arbete, men i huvudsak borde det mera vara en kommunal angelägenhet än en landskapsangelägenhet. Man får, som sagt, diskutera och se vad man kommer fram till.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sundman säger att det skulle vara en kommunal angelägenhet, men vi liberaler ser det mera som ett ändamålsenlighetsproblem därför att det kommer inte att vara ett så väldigt dyrbart system. Vi anser att landskapsstyrelsen och landskapet har en bättre övergripande vetskap och kunskap, så vår hälsning till landskapsstyrelsen är att de verkligen funderar över finansieringen. Landskapsstyrelseledamoten Sundman säger att arbetsgruppen skall ha sitt svar till den 1 oktober. Nu har en grupp fungerat sedan 1996, så jag tycker att om man riktigt skulle ha haft framförhållning skulle systemet ha varit igång redan i sommar så att vi skulle ha fått se vägvisarna längs våra vägar. Invånarna på landsbygden börjar bli otåliga.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Det kan möjligtvis vara så att projektet stundtals har tappat sin styrfart.  Arbetsgruppen som ltl Eklöw talar om, som har suttit sedan 1996, har kanske inte riktigt haft den sammansättning och det mandat som behövs för att slutligen genomföra projektet. Den arbetsgrupp som nu sitter har det på sina axlar och den skall, som jag tidigare sade, komma med ett betänkande före 1 oktober, men under resans gång kan den lösa olika saker som kommer upp. Vi skall givetvis ta till oss hälsningarna om hur det borde finansieras och diskutera med kommunerna var vi landar.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Fredrik Lindqvist hemställningsmotion angående avtal om grön el för landskapets fastigheter. (HM nr 2/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Elmarknaden har spökat rejält den senaste tiden. Råvarupriset har fallit till rekordlåga nivåer, så lågt som under 10 penni kWh. Detta till trots har de åländska konsumenterna inte märkt något särskilt på sin elräkning. Pengarna har alltså hamnat i något mellanhål. Detta har föranlett att ekologiskt försvarbara energikällor har utsatts för ekonomiska hot. Vattenkraftturbinen i Sverige läggs småningom ner eftersom det inte lönar sig att underhålla den. Snart är det likadant med kärnkraftverken. Vindkraften lider av samma lönsamhetsproblem men genom låg skuldsättningsgrad ser, tack och lov, hotet inte alltför allvarligt ut för det åländska vindenergibolaget.

 

Nu är det kolkraft som gäller, den billiga och smutsiga energin som importeras från Danmark och Polen. Nu betyder inte moral, gemensamt ansvar och långsiktig hållbar energipolitik någonting alls – bara elströmmen kostar under tio penni kWh är det tydligen bra, även fast elkonsumenterna inte märker någon skillnad på sin elräkning. Tack och lov varar börscirkusen på elmarknaden sannolikt inte speciellt länge till, för redan till hösten spås höjda råvarupriser och stabiliserad elmarknad.

 

Ett ljus i mörkret är dock, herr talman, när allt flera åländska företag har gått in för att teckna avtal om grön el. I stället för att vara med och pumpa hit kolkraft – om man får kalla det ”pumpa”, för jag vet att det finns sådana som anser att den lilla mängden inte innebär ”pumpa” utan det är bara att ”smaka” på den – har dessa företag valt att stöda åländsk ren vindenergi på olika sätt, antingen genom andels- och aktieteckning eller genom att köpa grön el för 2 penni extra kWh. Det här är insatser som man bara måste få lyfta på hatten för.

 

Nu frågar jag mig: Varför skulle landskapet vara sämre? Vore det inte trevligt att få lysa upp detta hus med grön åländsk vindenergi? Även våra sklfastigheter och ÅHS-fastigheterna borde förses med grön el. Sammanlagt handlar det ungefär om 9 miljoner kWh per år som landskapets förvaltning förbrukar.

 

Herr talman!

Med hänvisning till detta föreslår jag att sådana åtgärder vidtas att landskapets förvaltning tecknar avtal om grön el för i första hand lagtingets och landskapsstyrelsens lokaler och sedan för landskapets övriga fastigheter.

 

Slutligen vill jag vädja till mina lagtingskolleger att inte fästa för stor vikt vid motiveringarna utan i stället på själva klämmen, för det är den som är det väsentliga; hur man definierar import av el och volymerna är inte det väsentliga här.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Först vill jag konstatera att inte ens majoritetspartiernas ledamöter tycks ha förtroende för landskapsstyrelsens arbete då de skriver hemställningsmotion!

 

Jag läser ur ltl Lindqvists motion: ”Vore det inte trevligt att få lysa upp detta hus med grön åländsk vindel?” Nu är det så, bästa ltl Lindqvist, att oavsett om vi tecknar avtal eller inte kommer det varken mer eller mindre grön el i detta hus. Grön el finns redan i nätet, åtminstone när det blåser och den kommer alla till del, oavsett om man har avtal eller inte. Det är lite att föra folk bakom ljuset att säga att betalar ni 2 penni extra så kommer det grön el forsande i ledningarna! Det är rena rama flosklerna!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Eftersom ltl Boman själv är köpman trodde jag att han kände lite mera till saker och ting än så här! Det här gör mig smått besviken. Det är självklart så att om det finns en leverantör av en vara, om det är el eller någonting annat, och i det här fallet finns det t.o.m. två leverantörer på Åland av grön el och de har en viss mängd att sälja - ena bolaget har t.o.m. börjat importera – och den mängden kan mätas i kilowattimmar och säljas till ett visst pris. Jag är ingen tekniker själv men så mycket har jag fått klart för mig.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Då skulle jag vilja fråga ledamoten Lindqvist: Hur vet ltl Lindqvist att vi inte redan nu har grön el i det här huset?

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Därför att Ålands landskapsstyrelse och Ålands lagting inte har något avtal med leverantören av grön el, för vi köper vanlig el som i dag är importerad från Sverige och innehåller lite allt möjligt. Jag skall inte närmare gå in på innehållet, men det är inte grön el.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

Jag kan upplysa ltl Lindqvist om att detta hus kommer att upplysas med grön el. Landskapsstyrelsen ligger nämligen i förhandlingar om att teckna avtal om grön el vad gäller sjävlstyrelsegårdens och museets förbrukning. Det kommer att resultera i en merkostnad om ca 7.000 mark i året, alltså en väldigt marginell kostnad. Om däremot alla landskapsstyrelsens alla fastigheters förbrukning skall täckas med grön el är kostnaden 250.000 mark och då är problemet att alla enheterna själva skall teckna avtalen.

 

Jag kan också upplysa om att andelen kolkraft konkret i den produktmix som Åland köper är några tiondels procentenheter, så den är inte av så stor betydelse just nu, men däremot lever Åland på en stor del kärnkraft– och hur man definierar den, grön eller icke, är väl upp till var och en. Jag kan också upplysa om att landskapet redan har 240 vindkraftandelar som berättigar till 288.000 kWh grön el, så vi har många av lamporna här i taket redan upplysta med grön el eftersom vi bytte vindkraftverket på Sottunga mot andelar.

 

Som med många andra motioner är den här mer eller mindre på gång redan.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Först vill jag upplysa energiministern om skillnaden på egen el och grön el. Att äga andelar i vindenergibolaget innebär att man kan köpa egen el. Att köpa  egen el är inte detsamma som att köpa grön el. Om man köper grön el betalar man 2 penni extra kWh för att få den. Hur många andelar vi äger är inte alls samma sak som grön el, vilket motionen handlar om. För det andra, vad är bättre än att ens motion genomförs innan man hinner föra fram den i lagtinget, så jag är inte annat än mycket nöjd!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Rent konkret fungerar det så med de 240 andelar vi äger att vi har rätt att köpa 1.200 kWh per andel – därav 288.000 kWh grön el. Det kallas för egen el, men man får köpa den lite billigare; just nu är elenergipriset så lågt att skillnaden är väldigt liten, men dock har vi rätt till 1.200 gånger 240 kilowattimmar.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det handlar återigen om definitioner. Det som jag efterlyser i min motion är att vi skall göra en liten insats för vår miljö. I pengar skulle det handla om 150.000-180.000 mark per år. Anser det övriga parlamentet att det här inte är värt för en bättre miljö, så är jag beredd att inse att jag är minoritet.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

När det gäller användningen av grön el har jag inget att invända utan jag har tidigare varmt understött utbyggnaden av vindkraften på Åland så länge den sker enligt invånarnas önskemål och på invånarnas villkor. Då menar jag främst placeringsproblematiken. Den har vi kanske kommit förbi. Nu har man på grund av att elmarknaden har öppnats och konkurrensutsatts hamnat i en annan problematik och då handlar det mera om ekonomi. Ekonomin för vindkraften är inte speciellt ljus just nu. Motiveringarna till hemställningsmotionen, som ltl  Lindqvist ville att vi inte skulle beakta så mycket,  känner jag mig ändå tvungen att kommentera till viss del eftersom det som står där inte är till fullo riktigt.

 

Efter EU-inträdet antog vi en ny ellag för Åland som är generell för elmarknaden i hela Europa, men framför allt i Norden. Det den överhuvudtaget inte tar hänsyn till är att Åland är ett örike. Vi sitter i ändan på en kabel; i och för sig finns det två kablar; den ena som försörjer Brändö från det finska fastlandet har en marginell betydelse för Ålands totala elbehov och den andra kabeln som går till Sverige och är på väg att förnyas är vår enda ellivsnerv. I övrigt kan Ålands kraftverk, som i dag är ett producerande elverk – som köper el från Svenska Vattenfall via ett kontrakt som är i kraft till den 31.12.2001 – inte köpa el av någon annan; man är tvungen att betala det man har överenskommit. När den nya elkabeln kommer kan å andra sidan någon annan köpa el över denna kabel till marknadspris. Det är kanske här som ett fel finns i motiveringen när det gäller verkligheten. När man påstår att man mycket snart kommer att komma tillbaka till en stabiliserad elmarknad, redan från hösten, uppfattar jag att den elmarknaden skulle vara på en högre nivå än dagens marknad för att det skulle bli ekonomiskt lönsamt att producera också vindel eller vattenel, som nämns här. Det är nämligen så att i dag kan vem som helst som vill köpa el på den fria elmarknaden – t.ex. i Sverige – köpa för flera år framåt till ett pris som understiger 10 penni kWh. Så framtidsutsikten för vindel på Åland är lite bekymmersam. Det är nämligen så att för att vindel skall kunna produceras fordras det en kraftig fast producent,  typ Sverige-kabeln. Det är på gränsen att vårt reservkraftverk kan klara av att stå emot en väldigt kraftig utbyggnad av vindel. Vindel i sig klarar inte av att producera el ensam utan den måste jobba mot ett mycket stadigt och kraftigt nät.

 

Det här är problem som vi antagligen kommer att få leva med ett antal år framåt tills marknaden säkert stabiliserar sig, för det är inte bara vi här på Åland som vill producera grön el via vindkraft. Det är säkert många andra.

 

Det som nu händer i vår omvärld att man köper upp el där den är som billigast, i vissa sammanhang handlar det om att köpa in el t.ex. från Polen på sikt, är väl knappast något som vi själva kan påverka speciellt mycket, den kommer att ha sin procentuella del i vår Sverige-kabel i framtiden. Det är så gott, eller så illa, hur man vill ta det, att den kabeln man skall dra till Polen fortfarande inte har fått koncession  att läggas ut, så tillsvidare köper vi ingen polsk smutsig kol.

 

Den som vill köpa grön el välkomnar jag. Det är ett bra marknadsföringsinstrument för den som vill vara miljövänlig, men ett önskemål för min del är att det borde vara åländskt producerad grön el och inte hopblandad s.k. grön el utanför Åland.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Vad gäller de kommande energipriserna sade jag att det spås höjda råvarupriser, men det är precis som ltl Mattsson säger att det är ingen säkerhet att säga det.  Eftersom energin i dag produceras med förlust t.o.m. inom kärnkraften, som är ett tecken på att det inte kommer att vara speciellt länge, så får vi väl se hur länge det tar. Hoppeligen tar det inte alltför länge för miljöns skull. När det gäller  frågan om vi skall  sitta här och sucka eller om vi skall försöka göra något, så är det det som jag försöker efterlysa med min motion. Vattenkraft, som är vår leverantör, köper kolkraft från Danmark. Det är rätt som ltl Mattsson säger att Polen-kabeln inte ännu är i drift, men kolkraftverken står och brummar för fullt nere i Polen.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

När ltl Lindqvist i anslutning till budgeten lade en motion på ett antal miljoner för att vi skulle intensifiera utbyggnadstakten av vindkraftverken såg jag mig föranledd att gå upp här i talarstolen och tala om exakt det som ltl Lindqvist egentligen nu säger i sin allmänna motivering till motionen!  Då blev jag stämplad för att vara fientligt inställd och allt möjligt när det gällde vindkraften, vilket jag aldrig har varit och inte heller kommer att bli. Då uppmanade vi  från socialdemokraternas sida, eftersom alla som följde med kunde se hur svår situationen skulle vara på grund av att börspriserna pressades så dramatiskt vid den här tidpunkten, att landskapsstyrelsen mycket noggrant skulle sätta sig in i det här och följa med så att man inte hamnar i en sådan situation att man eventuellt skulle få också driften i famnen. Det var det vi varnade för i bästa mening.

 

Nu närmar sig ltl Lindqvist och jag varandra, för nu är ltl Lindqvist också inne på och talar om nödvändigheten av att de gröna elbolagen försöker generera egna marknader och egna kunder. Det var precis det jag efterlyste då, att det är inte tillbörligt att pina distributionsbolagen att köpa en dyrare el än vad som fanns på marknaden och tvinga den både på näringsliv och på konsumenter som redan, när vi brukar tala om Ålandstillägg, bör det tilläggas, är oerhört mycket kostsammare här än vad den är i våra omgivningar. En klar konkurrensfaktor. Men det är mycket legitimt när man från vindelbolagens sida går ut och försöker generera en egen marknad och skaffa egna kundkontakter med vilka man sluter avtal. Det är precis det jag vill. Det är exakt det som ltl Lindqvist nu pläderar för, och det tycker jag känns riktigt bra, för då är det ingen tvångsmekanism, sådan den förekommer nere i Tyskland, utan det är en frivillighet och, som ltl Mattsson sade, är detta gröna tilltag positiv för många företag, inte minst i marknadsföringshänseende. Jag tror att det är viktigt och vi har orsak att arbeta för en allt större andel rent genererad el. Det tycker jag är bra, men nu är vi på rätt. Därför tycker jag också det känns rätt att även landskapsstyrelsen kan finnas med i resonemangen om att vara en mer konkretiserad kund i dessa sammanhang. Jag tycker att det är jättebra. Att Ålandsbanken och flera andra har gått in i det här tycker jag är tio plus. Nu börjar vi komma på rätt väg, men däremot tror jag inte att vi skall spekulera om att efter några månder släpper trycket igen. Jag tror att det kommer att vara ganska bestående rätt lång tid framöver och vi skall också inse att vindelbolagen har en ganska stor konkurrent i många som på elspotmarknaden är beredda att sälja över längre tid, alltså elpartier till billiga priser. Det är en ganska jobbig situation vi har framför oss, men det är kanonbra att vindelbolagen försöker generera sin egen marknad,  hitta sina egna kunder och gå direkt och teckna avtal. Det har mitt varma stöd. Därför tycker jag att grundtonen i motionen är av sådan art att finansutskottet verkligt noggrant skall fundera över om inte landskapets roll kan accentueras.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Situationen på elmarknaden ser många som negativ ur ett ekonomiskt perspektiv. Personligen ser jag den som negativa ur miljöperspektivet. Man kan fråga sig om avregleringen av elmarknaden var så lyckad. I Tyskland har man ännu inte kommit dit. I dag betalar leverantörerna i Tyskland 54 penni för vind- och solel. De är tvungna att köpa upp all grön el som produceras i Tyskland för 54 penni. Nu är vi tydligen i en helt annan situation!

 

Jag vill kommentera det som ltl J-E Mattsson sade tidigare. Jag anser också att ren åländsk el är bättre än.. TALMANNEN:  I replik skall man vända sig enbart till huvudtalaren, eftersom ltl Mattsson inte har rätt att svara i det här skedet.

Ltl Lindqvist: Jag ber om ursäkt, herr talman, fastän det enbart var ett beröm till ltl Mattsson. Jag fortsätter med att åberopa på nytt vad min motion handlar om. Låt vara att motiveringarna kan diskuteras, men det är klämmen som är det väsentliga: Jag efterlyser om landskapet skall teckna avtal om grön el eller inte. Det är glädjande för mig att se att min motion håller på att verkställas på regeringsplanet innan jag ens har hunnit föra fram den i parlamentet!

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Vi ser också på detta initiativ med positiva ögon. Vi konstaterar, precis som här har vittnats både från ltl Wiklöfs och ltl J-E Mattssons sida, att det är en snärjig marknad som vindenergin har att kämpa i. Bästa garantin för att vindenergin skall ha en framtid är nog just att man på olika sätt säljer sina tjänster till kunder här på Åland och att företag alltmer går över till vindenergin. Här tycker vi att samhället och den offentliga sektorn – landskapet – har all anledning att vara föregångare.

 

Landskapsstyrelsen ledamoten Danne Sundman sade att det här huset ganska snart kommer att lysas upp av grön el, men att man från landskapsstyrelsens sida inte kan påverka de andra landskapsägda byggnaderna. Jag tycker att man skall göra allt vad man kan, för nog är det så att man har möjlighet att påverka också hur man driver verksamhet i andra landskapsägda byggnader. Det bör man nog titta över från landskapsstyrelsens sida.

 

En annan sak som jag noterade var att ltl Lindqvist måste gå motionsvägen trots att han hör till landskapsstyrelsepartierna. Intressant var också att han fick svar av ansvarige landskaps-styrelseledamoten att motionen är på gång. Det är någonting som vi i oppositionen har vant oss vid, dvs. att när vi föreslår bra åtgärder är det ofta ”på gång” och de blir därför förkastade. Vi  försöker alltid ta reda på om åtgärder är vidtagna innan vi skriver motioner, och det märkliga i det sammanhanget är att ltl Lindqvist inte kunde få information från sina landskapsstyrelseledamöter att detta är på gång!

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag blir lite förvånad när den ena efter den andra stiger upp och berömmer motionen. Man frågar sig var det ekonomiska ansvaret finns, för nu är det faktiskt på det sättet att först sitter vi i den här salen och köper vindkraftverk, sedan måste vi köpa den gröna energin tillbaka till ett betydligt högre pris än vad vanlig energi kostar, så vi betalar det här dubbelt. Jag tycker inte att det är någon speciellt bra ekonomi i det här!

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är förstås miljöeffekterna som man vill uppnå genom att försöka producera el enligt så miljövänliga metoder som möjligt.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Ser man globalt på det har naturligtvis ltl Viveka Eriksson rätt. Ser vi lokalt på det är det mest miljövänliga för Åland när vi köper el utifrån. Alla avgaser, allting, blir någon annanstans än på Åland.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Jag tycker att det är lite märkligt när ltl Boman, som först vill häva ut 1 miljard mark till konsumtion i samhället, nu är så rädd att satsa 180.000 mark på åländskt miljöarbete. Det förvånar mig faktiskt. Det här handlar om ansvar för den åländska miljön, ltl Boman. Det handlar inte om var vi kan hitta billigaste el. Det är det som är problemet att folk hittar för billig el just nu. Det handlar om att vi skall vara med och försöka hjälpa den ur miljösynpunkt sett galna situationen. Ekomiskt är det jättebra, ltl Boman – det finns billig el att köpa!

 

För upplysningens skull kom jag alldeles just på att andelarna som landskapet Åland äger i ett av vindenergibolagen är de andelar landskapet fick i ersättning för vindkraftverket på Sottunga. Landskapet lämnade över till vindenergientreprenören och som ersättning fick vi andelarna.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om ltl Lindqvist hörde vad jag gav för replik åt ltl Viveka Eriksson eller om han inte förstod den: det bästa för den åländska miljön är naturligtvis när elkraften produceras någon annanstans än på Åland. När det gäller miljarden står jag fast vid det – den vill jag dela ut åt Ålands befolkning!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det hördes tydligt nu vad ltl Boman sade: det är bättre att el produceras utanför Åland, men hur den produceras spelar tydligen ingen roll! Är det det som kallas ett gemensamt ansvar, undrar jag vad ltl Boman egentligen menar!

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående privatiseringen av skärgårdstrafiken.  (S nr 1/1999-2000).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålet eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades till talmannen den 20.3.

Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum är den 27 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 15.45).


 

Originalfil