Stenografiskt protokoll från plenum den 5 arpil 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 5 april 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

(Frånvarande: ltl Eklöw, ltl Dennis Jansson och ltl Wiklöf).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet i dag anhåller ltl Wiklöf på grund av presskonferens i Helsingfors och ltl Eklöw för kommunalt uppdrag.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/1999-2000 angående ändring av 21 § landskapslagen om naturvård. (FR nr 10/1999-2000).

 

Först tillåtes diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen förelägges det i betänkandet ingående lagförlaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Förelägges lagförslaget för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående privatiseringen av skärgårdstrafiken. (S nr 1/1999-2000).

 

Ärendet bordlades den 3.4.2000. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Efter den intensiva diskussionen vi hade på måndag har jag dragit slutsatsen, som jag redan framhöll i mitt inledningsanförande, att det finns ingen utredning om privatiseringarnas totalekonomiska effekter som alla skulle omfatta. Den diskussion vi har haft om privatiseringarna och deras ekonomiska effekter fortsätter, dvs. att de som är för privatiseringar visar upp siffror på enstaka linjer och jämför på grunder som är lite oklara och kommer naturligtvis fram till inbesparingar på olika belopp, men som i och för sig naturligtvis skall visa att det är fördelaktigt med privatiseringar. Vi som förhåller oss skeptiska och tycker att den här typen av bedömningar är fel anser att man inte tar hänsyn till de totala effekter som privatiseringarna har på kontot för färjhållningen, eftersom en hel del personal blir över s.a.s. och skall placeras inom den landskapsägda färjtrafiken. Det har sagts i debatten att inte någon blev avskedad i samband med Grisslans privatisering, men där har jag uppgifter som styrker att åtminstone två personer inom den sektorn blev uppsagda. Under 1997-98 drevs ms Doppingen med överflödig personal (2-3 personer) som ett resultat av privatiseringen av andra linjer. Det är klart att det då visar sig att kostnaderna för den landskapsägda färjhållningen ökar. Men en sådan diskussion leder bara till att ord står mot ord och att vi inte kommer vidare i diskussionen. Den trafikpolitiska diskussionen om skärgårdstrafikens framtid är ett av grundmotiven för spörsmålet, dvs. att den här diskussionen förkväver all visioner och för att förhoppningsvis komma framåt i debatten har jag lagt ett förslag till hemställan som går ut på att landskapsstyrelsen skulle åt en oberoende sakkunnig ge ett utredningsuppdrag om skärgårdstrafikens privatiseringar och deras trafik- och samhällsekonomiska effekter. Trafikministern intygade här i förrgår att det inte finns en sådan översyn och jag antar att han själv ansåg att det finns behov av en sådan. Att det skulle vara en oberoende sakkunnig som skulle göra utredningen är en ganska viktig fråga, för jag tror att skall man utgå från att man finner en institution som har alla parters respekt och godkännande är detta ganska svårt. De trafik- och samhällsekonomiska effekterna inkluderar särskilt de regionalekonomiska effekterna.

 

En annans ak som vi diskuterade ganska mycket var upphandlingen av olika trafiklinjer och på den punkten tycker jag att diskussionen var mera positiv, såtillvida att jag förstod att de flesta här i salen ansåg att vi måste få en bättre offentlig upphandling. T.o.m. lantrådet medgav att det var svårt och jag förväntar mig att landskapsstyrelsen hörsammar tidigare lagtings uppmaning att få en lagstiftning om offentlig upphandling och därför har jag ställt en enkel fråga för att vi här skall få dokumenterat när vi kan vänta oss en sådan lagstiftning.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag vill först säga att vi understöder den av ltl Barbro Sundback utdelade klämmen och utgår från att det inkluderar de regionalekonomiska effekterna, alltså vad detta betyder för skärgården, som är en viktig sak. Det finns t.ex. i den s.k. garantilagen sagt att skärgården inte skall få det sämre genom den nya självstyrelselagen osv.  Jag kan inte se att man på något sätt skulle kunna ha någonting emot att utredningen görs. Det finns ju ett tydligt behov efter den tidigare debatten här.

 

Det är ett par saker som jag skulle vilja upprepa från liberalernas sida och sedan skall jag också ställa en fråga till trafikansvarige. Om vi sammanfattar de övergripande sakerna, har det för det första sagts här att färjfästet vid Lilla Hummelholm hade stor betydelse för ekonomin, för servicen osv. För det andra har det sagts att Viggen var ett nödvändigt tillskott i färjflottan för att anpassa kapaciteten och tonnaget. Sedan kan man ha synpunkter på Viggens landningsklaff, manlucka och sådana saker, men det går väl utanför den här debatten. För det tredje har vi detta med tilläggstrafik på södra linjen, som är en anpassning till olika målgruppers behov, i det här fallet näringslivet. När lantrådet presenterade detta med Lilla Hummelholm noterade jag att det var en del av förklaringen till varför privatiseringen är bra, men det tycker inte jag att är ett bra argument. Alla de tre punkterna som jag nämnde: Lilla Hummelholm, Viggen och tilläggstrafiken, är exempel på trafikpolitik inom ramen för ett enhetligt system.

 

När det gäller svaret från landskapsstyrelsen skulle jag vilja ställa frågan till trafikansvarige Runar Karlsson. Det sägs här att i trafiken Asterholma – Lappo – Torsholma har årskostnaderna minskat med 1 miljon mark per år. Det har jag väldigt svårt att förstå. För det första har inte trafiken pågått mer än sedan september med Spoven. För det andra har Doppingen varit på sidan om och haft kostnader. För det tredje har jag åtminstone fått den uppgiften att trafiken med Doppingen på den längre sträckan kostade 1,4 miljoner mark per år. Det som måste innebära en besparing i det här fallet är väl just den med en tredjedel avkortade rutten. Om det inte är så, så vad är det för ekonomiska faktorer som har medfört besparingen? Då bortser jag från omständigheter i övrigt att Spoven anses ha en ganska låg kvalitet när det gäller bekvämlighet och säkerhet i menförestider osv. Min fråga är helt enkelt: Hur mycket har själva förkortningen av färjpasset betytt för att spara på kostnader i skärgårdstrafiken? Lilla Hummelholm är ju ett exempel på att man har fullföljt principen om kortrutt. Det enda man kan säga om det är väl att det tog så lång tid att förverkliga Lilla Hummelholm och kanske att man skulle ha byggt ut färjfästet ännu längre för att förkorta trafiken. Men kortrutt sparar - när det gäller privatisering så är det osäkert.

 

Herr talman!

Ytterligare en sak som en avrundning på debatten för att klargöra liberalernas ståndpunkt. Vi ser skärgårdstrafiken som en helhet och därmed har samhället påtagit sig ett helhetsansvar. Inom detta helhetsansvar kan man diskutera olika uppläggning av förvaltningen, av hur man organiserar enskilda fartyg med budgetansvar och bemanning och liknande saker inom regelsystemet. Men det viktiga är att utgångspunkten är ett helhetsansvar. Man kan t.ex. tala om konkurrensutsättning, och konkurrensutsättning betyder i det här sammanhanget att man i upphandlingen av t.ex. kioskrörelsen, av underhåll, av reparationer, prövar det egna alternativet mot andra alternativ på marknaden. Finns det något bättre ute på marknaden, så kan man spara kostnader, men då måste man också överväga om man skall lägga ner sin egen verksamhet. Det finns alltså möjligheter att konkurrensutsätta inom ramen för helhetsansvaret.

 

Om vi går till den s.k. privatiseringen är den privatisering som har prövats i skärgårdstrafiken sådan att om privatiseringen dras bort, dvs. om det fartyg som man har anlitat privat enligt ett avtal dras bort, så finns helhetsansvaret kvar för just den rutten för landskapet och då är det enligt vår terminologi inte fråga om en riktig privatisering. En riktig privatisering betyder att man lägger över ansvaret på någon annan och då är ansvaret långsiktigt; man skall ta ansvar för driften, för investeringarna, för servicen och då kan man alltså inte utan vidare dra sig ur detta ansvar. Den typen av privatisering förs under klara spelregler och det är därför det är så komplicerat tydligen för landskapsstyrelsen att förklara – ingen har förklarat ännu i debatten – vad som egentligen är vinsten med den s.k. privatiseringen. Enkelt uttryckt, som flera har sagt här, om man räknar enbart på vad själva rutten kostar så tar man inte med alla kostnader. Kostnader som finns i systemet på grund av personal, gjorda investeringar och att annan kapacitet kan bli utnyttjad är de väsentliga kostnaderna.

 

Jag ser det som så att klämmen säger just att oberoende sakkunnig, på helhetskalkyler kan man säga, skall utreda detta så att underlaget blir mer än att man säger att man har bunkerkostnader på en viss rutt ett år och andra kostnader ett annat år. Det är inte besparingar, om inte alla andra faktorer är lika, och det är det väsentliga i den fråga som jag ställde till landskapsstyrelsesledamoten Runar Karlsson: Om man tar hänsyn till alla de förändrade faktorerna med ruttens längd, tonnaget och vad som händer med personalen i övrigt, vad som händer med tonnaget, hur kan man då påstå att man sparar 1 miljon mark på en trafik som inte har pågått längre än från september t.o.m. mars?

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Hur de regionalekonomiska effekterna kan bli skall jag inte ta upp nu utan i mitt anförande senare. När det gäller synpunkterna på Viggen var det inte detaljer som nämndes här i förrgår, utan budgeten och kostnaderna för Viggen. När man bygger ett fartyg skall man beräkna driftskostnaderna i planeringen och inte så att det råkar bli som för alla andra skärgårdsfärjor fyra gånger mera än fem sjömil längre österut, i Åboland.  Varje privat redare tar reda på vad det kostar att driva ett fartyg innan han beställer det. Här var minsann liberalerna med och skyndade på – huvudsaken var att det blev en stor färja som kostade mycket, totalt utan ansvar för ekonomin. Förkortningar av färjpass, exempelvis Lappo – Asterholma – Torsholma, har ingen betydelse alls för den linjens kostnader. Det är turlistan, när man startar på morgonen och slutar på kvällen, som h ar betydelse, inte om passet är två sjömil eller tre sjömil kortare. Det är den totala körtiden per dygn och bredden som är viktigare, alltså start och stopp. Det är arbetstiden som avgör, om entreprenaderna är i  privat drift eller inte. Det undersöktes åtminstone noga på Kumlinge skärgårdstrafiks tid som entreprenör, när man påstod att Grisslan var en tickande skattebomb och man undrade om vi var i smyg anställda av landskapet. Det undersöktes noga och vi fyllde alla kriterier på ett privat, skilt bolag.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Viggen är diskuterad, beslutad, beställd av lagtinget, som gav uppdraget till landskapsstyrelsen. Det är en färja som finns och som går i trafik. Vi är inte villiga att ta bort den därför att någonting kanske blir fel i själva hanteringen. Jag har ett tydligt minne, herr talman, av att ltl Harry Eriksson när Lilla Hummelholm och kortrutt diskuterades på ett övertygande sätt i den frågan sade att man skulle spara in 700.000 mark på den utbyggnaden. Man kan väl säga att de siffrorna säkert stämmer ganska väl. En inbesparing i kostnaderna en förbättrad service osv. Vi står bakom kortruttsprincipen.

 

Nu var det så, herr talman, att jag diskuterade inte Viggen i mitt anförande som sådan, utan jag ställde en fråga till landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, som jag fortfarande väntar på.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag har säkert hållit på att en förkortning innebär en inbesparing, men endast om man kan ändra turlistan i motsvarande mån så att man startar senare på morgonen och stoppar tidigare på kvällen. Så är det åtminstone i landskapets drift, för där finns det inte några längre pauser som syns någonstans i arbetstiden. För Alfågeln borde det alltså ha märkts eftersom den fick ändra turlistan, men jag kan inte se någon förändring i budgeten i alla fall för stora Alfågeln, där det borde märkas mera. Men om man kör en kortare rutt längre tid per dygn blir det absolut inte billigare.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Om ltl Harry Eriksson är kritisk mot landskapsstyrelsens skötsel av skärgårdstrafiken tror jag säkert att vi gemensamt med  skärgårdsborna kan hjälpa till att få förbättringar. Det ser jag fram emot.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Ltl Erland talar om en helhetslösning och ett helhetsansvar. Inom Frisinnad Samverkan är vi precis inne på samma tanke. Vi vill ha ett helhetsansvar för skärgårdstrafiken och det är givetvis ett helhetsansvar som skall styras från landskapsstyrelsen. Vi vill ha en säker trafik i skärgården. Det är därför som vi eftersträvar en kostnadseffektiv trafik. Vi är inte ute efter en total privatisering, att helt dra in våra färjor och säga åt vem som helst  att vill ni köra mellan Kökar och Långnäs, så kör, annars är det ingen trafik, utan vi vill ha en trafik där och den får kosta. Men vi är ute efter en kostnadseffektivare trafik eftersom vi vet att den finns.

 

I min jämförelse i måndags tog jag upp driftskostnaderna under Grisslans entreprenad tid och tidigare och vi kan klart se att de har sjunkit. Kapitalkostnaderna är någonting helt annat. Jag tvivlar på att kapitalkostnaderna blir högre när Grisslan eller någon annan båt är ute på entreprenad, för det är fortfarande samma båt med samma avskrivningstid. Sannolikt har vi samma kapitalkostnader för båten när den är ute på entreprenad. Vi har svart på vitt att driftskostnaderna har sjunkit.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman! När omständigheterna förändras så förändras också kostnaderna för en enhet. När man ser att en kostnad har minskat är det viktigt att se vad det beror på. Beror det på omständigheterna eller är det så att man har ”subkalkylerat”, att man har avgränsat en enhet och inte tagit med de kostnader som sprids till andra enheter, precis som när man tar in en färja och en annan blir upplagd, besättningen blir kvar?

 

Jag tycker faktiskt att det är ganska välgörande att höra att Frisinnad Samverkan tar helhetsansvaret för trafik - det skall vara en enhet - inte tror på en total privatisering och vill ha kostnadseffektivitet. Det tror jag inte att någon i liberalerna är emot, utan tvärtom, det är en utgångspunkt för trafiken. Sedan kanske vi har den återstående frågan egentligen, som är klämmen, som säger att man inte bara skall se på en särskild enhet utan man skall utreda vad det betyder för hela systemet, för samhällsekonomin, för trafikpolitiken. Jag kan läsa in i ltl Lindqvist och i Frisinnad Samverkans svar att det vill man gärna vara med på. Varför skulle man vara mot det! Det vidgar perspektivet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Eriksson: 

Herr talman!

Det har nog pratats tillräckligt, för det verkar lite onödigt upphaussat, men spörsmål är en allvarlig sak, så det må väl diskuteras. De totala effekterna av privatiseringen har ifrågasatts och i dag kommer spörsmålställaren med ett förslag till en oberoende sakkunnig att utreda de trafik- och samhällsekonomiska effekterna av skärgårdstrafikens privatiseringar. Det har varit ganska många utomstående utredningar, men de har inte varit till någon större nytta, för ingen har trott på dem. Den som har velat har trott på dem och den som inte har velat har helt enkelt förkasta dem. Det finns fyra-fem stycken utredningar som har förkastats av någon av de inblandade. Det lönar sig inte. Om man vill veta verkligheten skall man bjuda ut en av de större färjorna. Då får man verkligen se och totalt att den som driver färjan står för kostnaderna. Så var meningen med driftentreprenaden när vi började. Man köper besättningen enligt fartyg mot ett visst pris.

 

Att någon skulle ha blivit avskedad efter Grisslan det vet jag inte, men AT-införandet kom strax efter och då blev det många och då pratades det mycket om personalpoolen, som var så hemsk, men sedan försvann det pratet hastigt. Det går att se efter hur många vikarier vi måste ha. Där ser man lätt om vi har för mycket eller för lite personal. Det behövs alltid tio procent mera än de arbetsplatser som finns på grund av sjukdomar, för att inte tala om semestrar, då det behövs ännu mera.

 

Om entreprenörerna behandlas jämlikt är det ingen fara att inte skärgårdsborna kan ta hem entreprenaderna, men snart har det gått så långt att det inte finns några visionärer, entreprenörer, som är ungefär samma sak kvar. Det är ingen som tror att vi kan göra någonting själva och då hjälper det inte hur mycket pengar som rullar genom skärgården och hur mycket stöd vi får. Det är början till slutet när det inte finns någon som vågar ta ansvar för t.ex. en entreprenad. Hjälper politikerna till att skapa sådana människor får ni ett sådant samhälle också där det finns enbart tagare kvar och inga arbetsgivare.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Harry Eriksson tvivlar på att någon har blivit uppsagd på grund av Grisslan. Jag vill läsa två uppsägningsbrev: ”Med anledning av att ms Grisslan övergått i privat regi fr.o.m. den 23 februari 1993 uppsägs ni som¼.”.  Det andra brevet lyder: ”Med anledning av att ms Grisslan övergått i privat regi fr.o.m. den 23 februari 1993 är vi tyvärr nödsakade att säga upp er¼. ”  Det är alltså två personer som blev uppsagda.

 

Ltl Harry Eriksson sade också att vi politiker har att välja mellan att stöda visionärer och det privata initiativet eller att avstå från det. I mitt anförande visade jag mycket klart på att ett skärgårdsföretag som ville driva trafik mellan Enklinge och Kumlinge av landskapsstyrelsen vrakades för ett annat bolag, som inte hade någon större förankring i skärgården. Visst finns det alltså vilja att stöda företagande i skärgården. Det som förvånar mig är att landskapsstyrelsen inte tog chansen att stöda företaget, för det hade just stimulerat till mera företagande. Nu tror jag att effekten var mycket negativ för företagandet i skärgården.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Nu förstår jag vilka som ltl Sundback avser och det är riktigt säkert kockarna i Långnäs, vilka troligen skulle ha blivit indragna ändå, med de omändringar som har skett. Numera när någon av landskapets färjor går utan kock får man maten i vissa fall från de färjor som har totalt tre kockar ombord för sex personer, men en i taget. De har alltså en viss överkapacitet som de kan utnyttja där. Att någon har sagts upp vet jag, men enligt en personalstatistik har ändå personalen minskat under nittiotalet med 26 procent medan kostnadsökningen har varit 35 procent under samma tid. Har man något ansvar, så nog måste man väl se att det här är på tok! Utredningar behövs inte, för var och en kan skaffa sig en liten kalkylator och så kan man dividera totala lönekostnaderna med antalet anställda. Man kommer till en siffra som är närmare 30.000 mark per anställd i lönekostnader i medeltal. Ta och gör en liknande utredning bland dem som har demonstrerat här i dag! Jag vet åtminstone vart jag hellre skulle sätta pengarna! Det pratas mycket i det fallet, men gör en omfördelning där det är möjligt, och här är det möjligt.

 

Ltl Sundback, replik: 

Herr talman!

När det gäller förhöjda anslag för de offentligt anställda bl.a. förslag till de vårdanställda har jag för mig att ltl Harry Eriksson röstade ner alla förslag som fanns i samband med budgetbehandlingen, alla tre, t.o.m. den skrivning där man uppmanade landskapsstyrelsen att försöka minska löneskillnaderna mellan könen. Det är ändå att ta i lite för mycket när man inte i handling ändå är beredd att stå för sina åsikter.

 

När det gäller avskedandet står de i de två personernas uppsägningsbrev att det är på grund av Grisslans privatisering. Något annat har inte meddelats dem. Vi kan väl inte misstro myndigheterna så till den grad att de skulle ha hittat på det och att det inte var på grund av Grisslans privatisering!

 

När det gäller ltl Harry Erikssons kalkyler visar de just på det som vi har försökt säga här många gånger, att om man vältrar över personal från de privatiserade linjerna, som man t.ex. gjorde med Doppingen att man kör med ett manskap där det är två-tre personer för mycket ökar naturligtvis kostnaderna orimligt på linjerna i fråga. Det är den utredningen som vi skulle vilja se, men tydligen vill inte ltl Harry Eriksson ha en sådan utredning! Detta gör att man misstror hans siffror ännu mera, för den människa som har argument för sin sak skall också tåla en oberoende utredning; annars kan man inte ha någon större tilltro till den argumentationen.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Utred fast hur mycket som helst! Jag bara säger vad utredningarna tjänar till. Man kan gå tillbaka och titta på de utredningar som finns också, men jag tror att de flesta vet inte ens om att de finns, bl.a. av f.d. rektorn Sven Nordlund. Den utredningen visade det jag påstod. I Doppingens fall var det åtminstone inte första året någon lönsam privatisering. Jag talade inte för det heller, utan jag talade i tiden för att Grisslan skulle flyttas dit, för den har klarat alla vintrar som knappast de inhyrda färjorna kommer att klara på den rutten. Men den motionen förkastades. Min personliga mening vad gäller sjukvårdsanställda är att det är bara smulor som det har pratats om. Om man jämför här, så behövs det mycket, mycket mera, och det skulle de vara värda. Men jag antar att de måste väl också lita till sitt fack.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Englund:

Herr talman!

Jag skulle vilja säga några ord om ltl Sundbacks m.fl. spörsmål. Det verkar ha varit mycket debatt om det; vi är redan inne på andra dagen i och med bordläggningen. För att forma vår framtid och skapa ett samhälle som kännetecknas av varaktighet och hållbar utveckling krävs en helhetssyn. Skärgårdstrafiken berör hela samhället i de berörda regionerna, alla näringsgrenar, alla öbor. Det här vill jag påstå att har funnits i alla landskapsstyrelser som har fungerat framöver. Man har haft en helhetssyn på skärgårdstrafiken. Man har i stort sett gjort det som har funnits möjlighet till och som man har haft behörighet till att göra. Vi på Åland, landskapsstyrelse och lagting, har varit föregångare med synen på infrastruktur, såsom skärgårdstrafiken och vägtransporterna. I dag är det i allmänhet erkänt att dessa infrastruktursatsningar är en nödvändig del av vårt samhälle och att en satsning på t.ex. skärgårdstrafiken är en satsning inför framtiden. Om jag så säger är det med lättnad vi skärgårdsbor sett att denna insikt börjar ge resultat.

 

Landskapets skärgårdstrafik skall utformas med tanke på en kontinuerligt förbättrad servicenivå för den bofasta befolkningen, näringslivet och besökarna. Trycket på skärgårdstrafiken har ökat mycket de senaste åren och behovet av större kapacitet och tilläggstrafik viss tid påtalas från flera skärgårdskommuner i en väl dokumenterad form. Färjorna är, som vi tidigare har konstaterat, en del av allmän väg. Vi kan konstatera att det har skett en glädjande utveckling i skärgården i och med att skärgårdens färjor har knutit ihop skärgården med nya förbindelser, vill jag understryka, likaså vägbyggen och broar. Många nya familjer har etablerat sig i skärgården i förlitan på att de primära beståndsdelarna i samhällsservicen, nämligen förbindelserna, skall fungera och utvecklas vidare kontinuerligt. Utbyggnaden av förbindelserna genom att förbättra tidtabeller och utveckla nya förbindelser har fungerat bra i landskapsstyrelsen, åtminstone under min tid, tyckte jag. Vi hade ett bra samarbete mellan centern, FS och de obundna, även om vi kunde ha olika åsikter i olika sakfrågor, och det tror jag förekommer också i alla andra ärenden.

 

Vad har detta resulterat i de senaste åren?  Som lantrådet redan var inne på, har vi byggt ut Lilla Hummelholm. Det diskuterades i 15 år. Det har förkortat turen för Alfågeln. Det har förbättrat för hela norra skärgården. Vi har satt in en ny färja, Viggen, med kapacitet för hela den norra skärgården till ökade turistsatsningar, näringslivstransporter och liknande. Vi har öppnat ny trafik på Kumlinge – Enklinge, märk väl, ny trafik. Vi förbättrade helgdagstrafiken på Alfågeln. Då socialdemokraterna var med i regeringssammanhang var man också och drog ner den tidtabellen. Vi har också förbättrat Föglötrafiken, där vi har ökat turtätheten med över 20 procent 1998 plus tilläggstrafik som kommer att vara med i ordinarie budgeten 2000. Vi gjorde farledsförbättringar. Tilläggstrafiken på södra linjen kom också till. Föglötrafiken kanske kommer att utbyggas. Detta kommer att utredas inom en nära framtid.

 

Vad har då allt detta betytt? Man har m.a.o. avsevärt förbättrat möjligheterna, speciellt för turistnäringen och dess utövare att kunna få lönsamhet. Trafiken är en förutsättning. Alla dessa satsningar har gjorts för att tillvarata så mycket som möjligt av turistnäringens möjligheter många gånger under högsäsongen i skärgården, precis som man gör annorstädes på Åland med trafiken hit.

Precis som trafikministern Runar Karlsson nämnde avundas de kanske i andra delar av skärgården och tittar på hur det fungerar här på Åland. Jag tror säkert också att de avundas det fartyg som vi byggde, även om det kanske är lite dyrare i driftskostnader. Man har inget vatten över däck, man får inget snö på däcket på vintern, man behöver inte gå med kapporna och släpa dem runt smutsiga bilar när man skall gå upp till caféerna i samma utsträckning som man gör på de andra.

 

Alla dessa satsningar har inte gjorts med suveränt åsidosättande av alla opinionsyttringar, demokratiskt valda organ i skärgårdskommunerna, som i väl dokumenterad form har framförts till landskapsstyrelsen. Man har tagit det här i beaktande. Demokratin har fungerat mycket bra. Men ibland uppstår det säkert fall där skärgårdskommunerna har olika åsikt och vem är det då som skall avgöra om det inte är landskapsstyrelsen. Det betyder att man aldrig kan få en hundraprocentig enighet om alla projekt, men jag tror att vi är långt på väg där.

 

Här kommer vi också in på privatiseringen. Varför har den skett? Vi har också varit i behov av ett visst antal fartyg, om vi skall öppna nya rutter. Ta som ett exempel rutten mellan Enklinge och Kumlinge. För att få detta snabbt ordnat kanske man var tvungen att göra privatiseringen, så det här kanske man också behöver lägga in i det sammanhanget att vi förbättrar för hela samhället. Det är inte primärt bara skärgårdstrafiken utan det påverkar alla åboar, alla näringslivsidkare och alla. Min ståndpunkt har åtminstone varit att huvudlinjerna skall fungera fortfarande i samhällets regi, men de bitarna har det gått att utveckla på det här viset och då har vi snabbat upp förbättringar för skärgården. 

Här kan vi också, kanske inför valet, lite konstatera att socialdemokraternas satsningar på skärgårdens satsningar kanske blev en liten flopp. Man gick ut hårt på den sidan, och spörsmålet kanske också är ett litet intresse för att man vill visa det intresset i det här sammanhanget.

 

Man kan också lite titta på anbud. Det är alltid problem när man begär in anbud, om man upphandlar såväl vägbyggen som skärgårdstrafik – alla lurpassar på varandra i dessa sammanhang. Det finns alltid avgöranden som måste tas, också i detta sammanhang, och man kan ha olika syn på på hur man gör beräkningarna. Men jag tror inte, även om jag är skärgårdsbo, att man kan ta ett högre anbud i skärgården. Jag tror inte vi skall gå in för detta. Är det en väg som bjuds ut i Brändö, så har vilken entreprenör som helst på Åland möjlighet att bjuda och den lägsta skall också få det, om man uppfyller de krav som man borde ha. Så skall det väl också vara i dessa sammanhang. Vi vet att det var ett annat förfarande också när Grisslan först bjöds ut från första början.

 

För övrigt kan jag säga när det gäller satsningarna i skärgårdstrafiken att jag naturligtvis också får tacka för det stöd som jag tidigare fick som trafikminister i de frågorna, både från socialdemokraterna och liberalerna. Nu har många av dem skrivit under spörsmålet men var då med och stödde den utbyggnad som vi hade. Vi byggde Viggen. Vi byggde Lilla Hummelholm, som man säkert också stödde. Man stödde också den trafik som tillkom på södra linjen, och det tycker jag också att var bra. Man kan väl avsluta med att vi vet att det här är ett intressant område. Skärgårdstrafiken väcker mycket debatt i många sammanhang, både jag som tidigare trafikminister och den nuvarande kan ha mycket att diskutera här. Det gäller också att man ibland får dra majoriteten vid nästan, likadant som man får dra oppositionen och då kanske man som minister har utvecklat det och fått full pott för det. Då har man gjort förbättringar för skärgårdstrafiken. Jag vill med detta säga, att det är inte bara de enskilda linjerna, hur det påverkar och hur siffrorna ser ut, utan det är samhället som helhet som skall ha nytta av detta. Jag håller med om det som tidigare sades att det är mycket svårt att göra beräkningarna. Vi vet att personalen inte skall sägas upp. Den skall finnas kvar. Då sparar man inte in så mycket de första åren åtminstone tills det har skett naturlig avgång och jag tycker speciellt inte heller att man skall minska på landskapets flotta och linjer och mera privatisera, utan jag tror att man har kommit långt med de linjer som i dag har körts på privat basis. Man ser hur det fungerar. Till fyllest fungerar det inte riktigt bra. Det är en svår bit att upphandla osv. Det sker alltid en utveckling på alla områden – det tror jag vi skall vara medvetna om.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Englund säger att liberalerna har stått bakom Lilla Hummelholm, stått bakom Viggen och kämpat för tilläggstrafik på södra linjen. När det däremot gäller Lilla Hummelholm, som alla i dag tycks vara eniga om, försöker ltl Englund svänga helt och hållet i historieskrivningen. Liberala politiker drev på sjuttiotalet kortruttslinjen och kom till en överenskommelse med centern efter mycket om och men. Sedan dess har centern förhalat frågan ända tills nu, kan man säga. Det har varit med i trafikplanerna. Det har varit med i budgeterna osv. och det har varit en stor konflikt mellan våra partier under resans gång. Då kanske det är en ny stil och en ny framåtriktad skärgårdspolitik som vi kan komma fram till nu när vi har sett exempel på hur kortrutt faktiskt förbättrar servicen och faktiskt sparar på kostnaderna. Där tycker jag nog att centern får se om sin historieskrivning och rätta till den såsom det faktiskt var. Ltl Englund har alltså helt fel. Förhalningen var effektiv. Det tog 15 år. Vi kunde ha sparat miljoner på att förverkliga projektet mycket tidigare. Det är facit.

 

Ltl Englund:

Herr talman!

Jag tror säkert att det som ltl Erland säger är riktigt. Det här var också före min tid. Men vi ser här på diskussionen, som kan leda till bra resultat när man tar saker upp till diskussion. Nu har vi detta utbyggt. Frågan är om det inte kunde ha varit ännu längre utbyggt, om en stor lagtingsmajoritet hade varit på den linjen. Men sparat in pengar vet vi att detta har gjort.

 

Ltl Erland, replik: 

Herr talman!

Jag tror att det är precis så man skall tänka, att när man har sett de faktiska effekterna av kortrutt skall man se var man kan bygga ut och hur man kan utnyttja tonnaget bättre på det sättet och hur man kan spara men samtidigt se till miljöfrågorna. Det är också kostsamt för miljön att köra långa rutter. Här har vi alltså en svår avvägningsfråga. Men liberalernas trafikpolitik är helt klart att bygga ut kortruttssystemet. Det finns flera konkreta alternativ när det gäller runt Lappo, när det gäller runt Föglö, men också på andra håll.

 

Ltl Englund, replik: 

Herr talman!

Jag tror säkert att vi här är precis på samma linje och om någon, så är det väl jag som är från den skärgårdskommunen som har fått förbättrad kortrutt,  som också vet vad det betyder. Jag tror alltså att vi är samma åsikt.

 

Ltl  Sundback, replik:

Herr talman!

Man kan efter före detta trafikministerns anförande konstatera att det var mycket tack vare samarbete med oppositionen som gjorde att färjtrafiken utvecklades under ledamoten Englunds tid, och vi var väldigt glada för det samarbetet.

 

När han sedan kommer in på upphandlingen av trafiken delar jag däremot inte hans bedömningar. Han säger att man alltid skall ta det lägsta anbudet. Jag förstod t.o.m. att man måste ta det. Men så står det inte i upphandlingshandlingarna. Det står att det ekonomiskt förmånligaste anbudet skall antas. Det står inte det lägsta, utan ”det ekonomiskt fördelaktigaste anbudet antas” och så kommer det ett tillägg: ”varvid de regionalekonomiska totaleffekterna beaktas”. I all upphandling brukar detta betyda att man just inte behöver ta det lägsta utan man kan ta ett annat anbud, om man kan visa på att de regionalekonomiska effekterna är större med det högre anbudet. I Enklinge – Kumlinge-fallet tycker jag att det hade varit det riktiga. Det visade sig nämligen att när trafiken sedan bjöds ut hela året om var anbuden så gott som lika. Där tycker jag alltså att landskapsstyrelsen gjorde en väldigt stor miss och att det blir svårt att uppfylla de regionalpolitiska önskemålen om man alltid skall ta det lägsta anbudet. Då måste man också börja ta företag utanför Åland.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Vad gäller utvecklingen av skärgårdstrafiken och samarbetet kom vi in på den frågan före ärendet bordlades, dvs. demokratiprocessen. Det var därför jag nämnde det. Jag tycker nämligen att det har varit en bra och fullständig demokrati ända utifrån skärgårdskommunerna, trafiknämnderna, via landskapsstyrelsen ända till lagtinget, fastän det har funnits olika åsikter. Vad gäller anbudsförfarandet är jag också medveten vad som står i upphandlingsdirektiven. Det betyder att man skall ligga ganska nära varandra för att anbudet skall kunna antas; är det för stora skillnader kanske man inte har möjlighet att anta det. Man kan alltså alltid göra bedömningen vilka som är de bästa regionalekonomiska effekterna för området. Det är också många som kan jobba inom nuvarande rederi och även andra rederier som kan vara bosatta i berörda områden. Skillnaden är kanske inte alltför stor, men jag tror säkert att alla håller med om att det är fråga om en privatisering så visst vill vi att det skall vara folk eller bolag i närheten som bedriver det. Det är ofta bäst på alla arbetsplatser; det är även bäst för landskapet om vi har sådana som bor nära färjlinjerna, bor nära våra vajerfärjor och skall ner och göra någonting om det händer någonting.

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

I det här fallet tycker jag inte att det räcker med att räkna hur många som jobbar på Frida II som bor i skärgården och hur många som skulle ha bott i skärgården och jobbat på det konkurrerande företagets färja. Om det konkurrerande företaget hade fått den här linjen hade det kommit ett nytt bolag till skärgården. Det är inte ofta det händer nuförtiden. Det hade varit en viktig händelse, åtminstone i den här skärgårdskommunens näringslivsutveckling. Nu säger ltl Englund att det är en bedömningsfråga, och det är just vad det är, men risken med bedömningar på politisk grund är, om man inte har lagstiftning,  att den som blir förbigången inte kan pröva bedömningen i domstol. Det  som ändå sist och slutligen är det allvarligaste i detta fall är att Kumlingebolaget inte har rättsliga möjligheter att pröva bedömningen. Man försöker gå till konkurrensrådet, men det finns inte riktigt lagliga grunder att pröva det, så jag tror säkert att man känner sig väldigt besviken i Kumlinge på grund av förfarandet.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!  Visst är Viggen bra, som ltl Englund säger, men inte tror jag att de är så värst avundsjuka på den österut. Sjöfartsstyrelsen skulle knappast vilja ha den, om de måste köra med den. Att iniö- och hitisborna skulle vilja ha den i stället för sina färjor tror jag inte heller mycket på. De har minst lika breda filer på däck, så de behöver inte torka några bilar när de går och åtminstone på Iniö-färjan har de cafeteria, vilket ltl Englund också känner till, eftersom vi har varit dit och tittat på den. De kan också täckas över.

 

När ltl Englund kommer in på anbudsförfarandet är han nog ute på farligt vatten. Man kan ta bort förturen, men då skall man göra det genomgående för alla. Ett icke-skärgårdsföretag skall heller inte få pruta sitt anbud så att det blir det lägsta anbudet. Att så har hänt har  jag här bevis på: här har jag ett anbud och ett kontrakt som inte är likadant! Så får inte ske.

 

Strax efter Kumlinge Skärgårdstrafik förlorade Grisslan på grund av att man inte fick veta vad motsvarande anbud var och hur det behandlades bjöds Ängösundsfärjan ut, men där var det minsann för icke-boende skärgårdsbor förtur igen. Det liknar ingenting! Enklinge trafikens upphandling är en längre historia och den kommer säkert på nytt, den kommer att hänga med länge!

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Vad gäller det tonnage som landskapet har vidhåller jag att det är många som är intresserade av det runt i våra regioner och tycker att färjorna är mycket bra. Det har jag även hört från åboare i den åbolandska skärgården. Vi vet också att när det gäller anbuden kommer den frågan att hänga med länge i diskussionen och vi vet också att när Harry Erikssons under bildning varande Skärgårdstrafik Ab började med skärgårdstrafiken på privat basis måste han sänka sitt anbud på grund av att Harry Eriksson då var befälhavare och landskapsanställd. Man kan säkert ha synpunkter på sådana här saker och det hänger säkert med så länge man har diskussionen med privata bolag i skärgården – tyvärr. Här är det en av intressenterna, som ltl Harry Eriksson är, som alltid diskuterar skärgårdstrafiken; när man har varit inblandad personligen i saker och ting så kommer det alltid på tal. Jag är säker på att det skulle bli en bra debatt om också andra tilläts ha den här rösten från talarstolen, även i de här frågorna, privata entreprenörer och även anställda på landskapets färjor; då tror jag att vi säkert skulle ha en helt annan diskussion här från talarstolen. Det är ungefär samma trams som vi är inne på hela tiden.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Det kan nog bli fullt klart att det här inte är något trams. Och ett sätt att komma till den här talarstolen är att ställa upp i val! I landskapets upphandlingsplan talas också om totalekonomi. Utred gärna totalekonomin bakåt hur det har varit, om ni vill! Den delen får ni gärna jämföra för mig, för det måste finnas siffror. När man hade förtur för landskapets anställda var det grund av rädsla för att man skulle bli med för mycket folk. I alla fall blev landskapet av med en besvärlig arbetstagare, för tillfället,  för sedan hade man inte förstånd att fortsätta med det och nog blev det dyrt!

 

Ltl Sjöblom, replik: Avstår.     TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Jag har redan under min korta tid konstaterat att ingenting har utretts, debatterats och undersökts så mycket som skärgårdstrafiken på Åland! Det har påståtts att vi kör med dubbla besättningar på grund av privatiseringen. Men jag har fått en lista från trafikavdelningen där minskningen på de frigående färjorna utgör 35 personer från den tid man började privatisera. Det är alltså helt klart att vi inte kör med dubbla manskap på grund av privatiseringen. Besättningen har minskat bl.a. på grund av privatiseringen.

 

Jag har ett svar till ltl Erland på frågan om Doppingen och Spoven. Enligt det svar jag har fått av trafikavdelningen var det nog så att kostnaderna har minskat med 1 miljon per år på grund av omläggningen av trafiken. Doppingen gick förstås på lite annan trafik än vad Spoven gör i dag, Doppingen kör lite längre, men Spoven kör i sin tur flera turer än Doppingen gjorde, så det torde  ungefär motsvara varandra.

 

Meningen med privatiseringen av berörda linjer är att man skall försöka få billigare trafik. Billigare trafik gör i sin tur att vi får mera trafik till skärgården, vilket i sin tur gör att vi får mera folk till skärgården, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för näringslivet, turismen och sådant. Det är en orsak till varför man försöker få billigare trafik genom att privatisera.

 

När det gäller ltl Sundbacks hemställan vill jag säga att jag fortsätter med den förra trafikministerns samarbete och jag vill säga att jag är lite försiktigt positiv till att utredningen görs. Vi får väl se vad vi kommer till, men det kan hända att man borde göra en ordentlig utredning för att en gång för alla se hur det har utfallit och kanske fortsätta utredningen om vad vi skall göra i framtiden. Det finns förstås en risk att debatten går vidare, och det kanske den skall göra.

 

När det gäller kortruttstrafiken är jag övertygad om att alla partier är positiva till kortrutt. Jag kan inte tänka mig att någon skulle ha varit negativ till det, för det medför kostnadsbesparingar och bekvämlighet för skärgårdsborna genom att de kommer snabbare fram. Problemet med kortrutt är förstås att man måste bygga ut bankar och broar ut till holmarna, vilket i sin tur är ett miljöproblem, men förmodligen är nyttan större med kortrutt än med längre rutter.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Efter svaret är utredningen fortfarande motiverad. När man skall finna orsak och verkan måste man gå igenom alla komponenter. Nu skall jag inte gå in i detalj på skillnaden mellan Doppingen och Spoven, men för det första är det en annan trafik, som ledamoten Karlsson också sade, det är alltså ett mycket kortare färjpass, men framför allt har man då ersatt ett fartyg med ett mycket äldre fartyg – 50 år gammalt – och sedan har man dessutom ändrat på själva systemet, organisationen, man har dragit ner på bemanningen och har beställningstrafik och sådana saker. Då kan man inte dra slutsatsen att här har vi privatiserat, det har blivit billigare, alltså fortsätter vi att privatisera så blir det billigare, för då blir det bara sämre och sämre, utan resonemanget måste vara: här har man på en rutt omorganiserat på ett visst sätt och då har det blivit billigare. Då skall vi ta erfarenhet från det på alla rutter, alltså vi lägger in mera beställningstrafik när det är möjligt, vi kan dra ner på bemanning, och bemanningen har dragits ner i allmänhet, inte på grund av privatiseringen. Detta med hönan och ägget gäller inte i det här fallet, att det skulle vara svårt att skilja på vad som kom först, utan det är det att när man ändrar förutsättningarna kan man göra det billigare, oberoende om det är privat eller inte.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det finns en sak som jag skulle vilja tillägga som nog har berörts här i debatten men som kanske ändå inte har sagts tillräckligt tydligt. Det var när vi fick det nya ekonomiska systemet 1983. Då var vår färjflotta mycket stor och vi hade mycket personal och det var en medveten politik som tidigare lagting hade kört. Vårt gamla budgetsystem medgav det. Man kan nästan säga att det uppmuntrade till det. Vi skulle annars ha avstått från pengar och möjligheter att bygga ut skärgårdstrafiken och att anställa mycket folk. Man kan säkert tycka så här i efterhand att det var ekonomiskt oansvarigt, men då var inte kostnadstänkandet på samma sätt. Systemet innehöll inte en sådan aspekt, utan det gällde för oss att samfällt få så mycket resurser som möjligt till Åland och då var just skärgården en av de effektivaste sättet för att pumpa in pengar i landskapet. De pengarna kunde inte användas fritt utan de måste motiveras utgående från skärgårdens särskilda behov. Vi anställde på det sättet mycket folk på färjorna och mycket skärgårdsbor, för det hade ekonomiskt en väldigt positiv verkan på skärgårdens utveckling. Jag vill poängtera att det här var alla överens om. Efter 1993 blev fördelningspolitiken viktig här i lagtinget, dvs. vem som skulle få del av klumpsumman och hur mycket skulle de olika sektorerna få? Då kom förstås fokus att falla ganska mycket på skärgårdstrafiken - där det av medveten politik hade anställts mycket folk – och där det fanns, kan man säga, en viss överbemanning.

 

Orsaken till att antalet anställda har minskat är precis som ltl Olof Erland säger inte någonting som entydigt kan hänvisas till privatiseringen, utan den skulle antagligen ha skett ändå. Man kan säkert säga att privatiseringsdiskussionen eventuellt påskyndade minskningen av personal på färjorna. Men det har haft en väldigt negativ ekonomisk effekt på skärgårdskommunerna och deras ekonomi.

 

Den regionalpolitiska aspekten har alltid varit väldigt stor för skärgården när man har diskuterats skärgårdstrafiken och den är det fortfarande. Jag tycker därför att detta väldigt snäva resonemang om vad en linje kostar, hur man aboslut kan minimera kostnaderna, är skadligt för skärgårdens utveckling. Det är bra arbetsplatser, det är bra om skärgårdens egna företag kan driva privata linjer, om vi skall ha privata linjer, vilket jag inte har sagt att vi absolut inte skall ha, men däremot skulle det vara intressant att just i en sådan här utredning få veta de totala ekonomiska konsekvenserna av privatiseringen och det som många har beskrivit här: den utveckling som har varit på grund av att vi fick ett annat ekonomiskt system.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Mycket som ltl Sundback talar om stämmer säkert. Jag tror att vi alla förstår att vi tidigare hade en mycket stor personal och då har förstås den här diskussionen uppstått. Man kanske också kom igång lite sent inom landskapet att utveckla nya linjer, precis som ltl Erland var inne på. Lilla Hummelholm kunde också ha startats tidigare. Då skulle vi säkert ha haft den här personalen och behövt den personalen också. Sedan kom privatiseringsdiskussionerna in mycket starkt i det här sammanhanget. Dessutom har vi fått nya pålagor. Man kan inte heller dra ner personalen för mycket på färjorna. Vi har sett bilder i tidningen hur det har gått i Föglö när de går upp på land. Vi vet att just den farleden korsar våra färjor mycket ofta. Tänk vad som skulle hända, om det inte finns uppmärksamhet på bryggan och det skulle hända en olycka på däck med brandfarligt gods eller någonting sådant. Här är det också viktigt att den personalen har en god säkerhetsutbildning osv. Det tror jag också att landskapet sköter om.  Jag håller helt med ltl Sundback att man kan inte dra ner för mycket heller. Det kostar också mycket för landskapet genom alla målsättningsprogram: EU-mål 2, 3 och vad det är, om vi skall erbjuda de andra jobb i skärgården. Det kanske kostar mera än att hålla dem kvar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var befriande att höra ltl Englunds anförande och det känns som ett ganska hedersamt slut på debatten, där naturligtvis var och en har sin fria rätt att uttrycka sig. Men en mera försonlig diskussion kanske skulle gynna skärgården och skärgårdsborna mera. På något sätt tycker jag att vi politiker skulle behöva ge upprättelse åt de anställda på skärgårdens färjor. För på något sätt har de i debatten framställts som väldigt självsvåldiga, ute efter stora löner och framställts som lata som att vilja sko sig på samhället. Det är fel, för vi var själva med och skapade den situation som jag just nu beskrev. Det är inte personalens fel att diskussionen har blivit som den har blivit, utan de har skött sitt arbete och skall ha respekt för det. Jag tycker ändå att diskussionen har varit bra och att den slutar på ett rätt så behagligt sätt i alla fall.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Sundback och jag är överens. Jag tror inte att det någonstans har diskuterats en yrkesgrupp som här i lagtinget som har fått sitt arbete så nedvärderat som de som har jobbat på färjorna. Inte har någon ledamot här heller, Olof Erland eller Christer Jansson, diskuterat. ..

FÖRSTA VICETALMANNEN: Repliken skall riktas till ltl Sundback.

Jag tror att ltl Sundback och jag kan vara ense om det och det tror jag också att allmänheten har kommit till när det gäller den här diskussionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Under överläggningen har ltl Sundback, understödd av ltl Erland, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen ger i uppdrag åt en oberoende sakkunnig att utreda de trafik- och samhällsekonomiska effekterna av skärgårdstrafikens privatiseringar.”

 

Enligt 38 § 5 mom. AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att hemställan bordläggs till plenum den 10.4. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 10.4.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Talmanskonferensens framställning angående ändring av arbetsordningen för Ålands lagting. (TMK nr 2/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen förelägges först det i framställningen ingående förslaget till beslut i dess  helhet och därefter framställningens motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Förfaringssättet är godkänt.

 

Föreläggs förslaget till beslut om ändring av arbetsordningen för Ålands lagting för godkännande i dess helhet. Begärs ordet? Beslutet är godkänt.

 

Föreläggs framställningens motivering för godkännande i enda behandling. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens meddelande om landskapet Ålands positioner inför Europeiska Unionens regeringskonferens. (M nr 2/1999-2000).

 

Diskussionen fortsätter.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

I den föregående diskussionen informerade jag lagtinget om att jag skulle träffa regeringens EU-ministerutskott senaste fredag och att jag därför eventuellt kunde ha någonting att också berätta från det utskottsmötet här i dag. Tyvärr har den agendan blivit förändrad så att landskapsstyrelsen och mitt möte med EU:s ministerutskott kommer att bli om ungefär två veckor. Orsaken till det här är att det finns också problem mellan de olika ministerierna i riket att komma överens om vissa frågor och detta har gjort att dagordningen har förändrats på det här sättet.

 

Men jag vill ändå, herr talman, ta detta tillfälle i akt att säga några ord om den diskussion som vi från landskapsstyrelsen förde i stället med Finlands förhandlar i dessa frågor, där vi underströk det som framgår ur de grundpositioner som vi har gett till regeringen och som vi också framför i detta meddelande. Där är den viktigaste saken att vi från landskapsstyrelsens och Ålands sida anser att detta är ett sådant ärende som i slutänden också bör godkännas av Ålands lagting, och vi har försökt argumentera kring det inför de tjänstemän som hanterar ärendet.

 

Vi har ytterligare understrukit vikten av att man skyddar det s.k. Ålandsprotokollet och vi har också fått relativt goda försäkringar om att så kommer att ske efter bästa förmåga från Finlands och regeringens sida.

 

Likaså när det gäller EU-parlamentet och vårt stående krav och önskemål där om representation har vi försökt argumentera ytterligare en gång kring det, och samma sak när det gäller regionkommitténs förstärkta ställning. Där har vi från åländsk sida varit lite bekymrade eftersom vi i vårt möte med statsministern för några månader sedan fick den uppfattningen att det fanns en relativt positiv inställning från Finlands sida att försöka driva frågan om regionkommittén, men sedermera har vi inte sett så mycket av det i Finlands officiella ståndpunkter hittills i varje fall. Men förklaringen till det är närmast den - fick vi veta på mötet - att Finland hade en ganska hård och restriktiv linje när agendan sattes, så länge Finland innehade ordförandeskapet, och man känner det lite svårt att i det här läget föra in nya punkter och nya aspekter. Men, som har sagts här många gånger tidigare, konferensen är en process och det gäller hela tiden för oss och andra att ligga på och ständigt argumentera för våra ståndpunkter.

 

Vi framhöll också vikten av att det svenska språkets ställning inom EU och EU:s institutioner skall tryggas så att Åland och den övriga svenskspråkiga befolkningen i Finland skall kunna ha vederbörlig information och tillgång till information från EU.

 

Herr talman!

Så här är läget just nu för tillfället och vi kommer inom ungefär två veckors tid att troligen träffa EU:s ministerutskott och vi har kontinuerligt på tjänstemannasidan kontakt med dem som arbetar med frågorna och försöker framföra de åländska argumenten så starkt och så välmotiverat som bara är möjligt.

 

Sedan kommer vi också, kan jag informera lagtinget om, att i slutet på maj kommer EU:s ambassadör Antti Satuli hit till Åland också för att diskutera den pågående regeringskonferensen, så det ger också en möjlighet för både landskapsstyrelsen och de partier som är representerade här i lagtinget att träffa ambassadören själv och direkt diskutera den situation som då råder. Då får vi se hur långt den här processen har gått.

 

Så är situationen för tillfället, herr talman, och jag antar att det kommer att bli en ganska intressant diskussion här, kanske delvis stimulerad av det seminarium en del av oss hade möjlighet att delta i senaste vecka i Helsingfors, men det återstår att se.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Även om det är glest i salen tänker jag ta mig tid att diskutera den här frågan. Det är en av de viktigaste frågorna vi har att behandla i lagtinget.

 

Ålands ställning i den Europeiska unionen är avgörande för självstyrelsesystemets framtid och därmed en viktig fråga för varje ålänning och för hela samhället. För oss liberaler är Åland möjligheternas samhälle. Vi har en utbyggd välfärd. Vi har en tradition av företagsamhet. Vi har en natur- och kulturmiljö som är unik. Vi har ett självstyrelsesystem som ger oss handlingsfrihet på många för oss väsentliga områden och vi har förutsättningar att skapa en stabil ekonomi på lång sikt. Det gäller att ta vara på möjligheterna. Liberalernas politiska uppgift är att försvara självstyrelsen mot nationalistiska sekter, att försvara välfärden mot dogmatiska privatiseringslösningar, att försvara en uthållig utveckling i balans med natur- och kulturmiljön, att försvara ekonomin mot spekulation och politiskt övermod. Framför allt är det vår uppgift att skapa möjligheter för de förmågor och den skaparkraft som finns  hos alla ålänningar. Vår uppgift är inte att värna om och cementera den politiska makten som ett självändamål och som en bidragsfördelande institution. Vår uppgift är att försvara demokrati, parlamentarism, politiskt ansvar och öppenhet. Vår grundläggande uppgift är att skapa friheter att ta initiativ och att utforma regler som ger förutsägbarhet och handlingsutrymme.

 

I den s.k. nya ekonomin, informations- och kommunikationssamhället, det globala kunskapssamhället, eller vilken beteckning som än ges, är det viktiga öppenhet, ömsesidighet och omvärldsrelationer. Därför är vår EU-position viktig och därför är en analys av utvecklingen och en dialog om vår framtid i en utvidgad Europeisk union en stor politisk utmaning. Ger vår ställning friheter, är regelverket förnuftigt, är det konstruktivt och är det rättvist? Är våra omvärldsrelationer och vår externpolitik positiva eller negativa för Åland som möjligheternas samhälle?

 

Ålands ställning i EU kan sägas omfatta tre väsentliga dimensioner

 

      -     den folkrättsliga

      -     den statsrättsliga

      -     den ekonomiska

Den folkrättsliga dimensionen handlar om Ålands internationella ställning som ett s.k. statsfragment, som någonting mer än en del av nationalstaten Finland. Den statsrättsliga dimensionen avser vårt förhållande till riket och vår ställning i det juridiska och politiska systemet i Finland. Den ekonomiska dimensionen handlar dels om vår ställning i en utvidgad ekonomisk integration och dels om vårt handlingsutrymme i den åländska ekonomiska politiken, t.ex. avseende beskattning, regionalpolitik och jordbruk.

     

Vår EU-politik har genomgått olika faser genom internationella fördrag:

     

      1.   EES-anslutningen      1989-91

      2.   Maastrichtfördraget   1992-95

      3.   Amsterdamfördraget  1996-98

 

Nästa fas är den konferens som påbörjades i februari och som skall avslutas i Nice i december år 2000.

 

Vad har hänt och vad skall eller bör hända sett ur de tre perspektiven: folkrätten, statsrätten och ekonomin? Ytterligare en viktig fråga är den form ett avtal har och vad lagtinget har för möjligheter att påverka Ålands ställning vid beslut om ett nytt fördrag.

 

Ålands utgångspunkter inför EES var klara, entydiga och tidigt formulerade, också enhälligt omfattade. Åland hade att vinna på att delta i den ekonomiska integrationen under förutsättning att självstyrelseintressena skulle tillgodoses. Dessa intressen grundades i Nationernas Förbunds beslut om garantier. Det innebär att den folkrättsliga dimensionen aktualiserades öppet på hög nivå för första gången sedan Ålandsfrågans dagar på tjugotalet. Resultatet var ett undantag för fast egendom och rätt att idka näring, som kvarstod senare i Maastrichtfördragets protokoll 2 om Åland. Den statsrättliga dimensionen, dvs. behörighetsförhållandet Åland – riket berördes i princip inte av EES. Den ekonomiska dimensionen var också relativt oproblematisk. Jordbruket låg utanför avtalet och skattefrågorna berördes inte av avtalet. Avsikten var att skapa en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Enligt utskottsrådet Niilo Jääskinen på seminariet i Helsingfors ”representerade EES-avtalet ett visst nytänkande angående behandlingen av Ålands ställning”, som ”blev rikets utgångspunkt även för EU-medlemskapsförhandlingarna”, dvs. Maastrichtfördraget.

 

Det unika var att Ålands krav formulerades på ett tidigt stadium och att avtalet innehöll särbestämmelser som motsvarade de krav vi ställde. Avtalstekniskt kunde Åland välja att godta avtalet eller att stå utanför, en s.k. ”opt-in med särbestämmelser”, enligt Jääskinen.

 

I Maastrichtfördraget tillkom ytterligare särbestämmelser om beskattning i protokoll 2, som bl.a. gav möjligheter till skattefri försäljning i trafiken, men som också, utan att det i varje fall för liberalernas del var önskvärt, gav en skattegräns i handeln i övrigt med EU.

 

I den ekonomiska dimensionen fick vi alltså möjligheter till större handlingsutrymme avseende beskattningen, men också, som det skulle visa sig, ett nytt handelshinder till riket och bibehållna handelshinder till övriga EU som för sin del integrerades i enlighet med EU:s grundläggande mål om frihandel. Som bekant valde landskapsstyrelsen 1996 att omfatta finansministeriets hårda skattegränslinje, medan liberalerna, justitieministeriet och lagtingets finansutskott talade för en mjukare linje och en s.k. osynlig skattegräns.

 

Den folkrättsliga dimensionen, som var grunden till undantagen i EES kodifierades ytterligare genom preamblen – inledningen – till protokoll 2. Förutom skatteundantaget var jordbruks- och fiskeripolitiken samt regionalpolitiken viktiga men också problematiska inslag i den ekonomiska dimensionen. Problemen kvarstår i dag och har dels att göra med den omfattande lagstiftningen inom jordbruket och den allmänna diskrepansen mellan tätbebyggda områden i central- och mellan-europa och ett glesbyggt Norden.

 

En viktig konsekvens av Maastrichtfördraget är den statsrättsliga dimensionen. Enligt folkrätten är Åland och riket indirekt sammankopplade via ett internationellt samfund och rättssystem. Statsrätten, däremot, reglerar förhållandet Åland – riket direkt. Genom fördraget gav Åland behörighet till EU samtidigt som beroendet av riket ökade. EU-frågorna för vår del går via Finlands regering till ministerrådet i EU med ett minimalt, indirekt inflytande. Samtidigt har rättsläget blivit instabilt och svårt att förutsäga genom behörighetsförskjutningar och den s.k. tvåmyndighets-problematiken, där både Åland och riket förvaltar ett visst område som påverkas EU-beslut. Liberalerna förde i förhandlingsförberedelserna fram ett förslag på en klausul som med folkrätten som grund skulle förhindra denna dränering av självstyrelsen genom den statsrättsliga kopplingen till riket, men klausulen kom -  liksom vårjakten kanske kommer – bort i hanteringen.

 

Problemen efter Maastricht kan sammanfattas sålunda: inflytandet, behörighetsförskjutningen, skattegränsen, jordbruket och småskaligheten. Utvecklingen dittills byggde på en ganska långtgående partipolitisk enighet, bl.a. i en gemensam plattform våren 1993. Liberalerna arbetade dessutom, liksom andra, t.ex. aktivt för ett undantag för taxfree, som så småningom också förverkligades.  Problemen var alltså kända då och skulle enligt liberalernas mening tas upp på den kommande regeringskonferensen, som började i Turin 1996. Om en sådan plattform kunde emellertid inte partierna enas denna gång.

 

Landskapsstyrelsepartiernas hantering av den regeringskonferens mellan EU-staterna, som ledde fram till Amsterdamfördraget 1998, har medfört ödesdigra konsekvenser för Åland. Bakgrunden är följande:

 

I mars 1996, inför regeringskonferensen i Turin, som jag nämnde, diskuterade lagtinget Ålands positioner inför regeringskonferensen, på samma sätt som vi förväntas göra i dag. Landskapsstyrelsen, med centern, FS och obundna, utgick från en snäv agenda, medan vi liberaler ansåg att det var ”undfallande”, som vi sade, gentemot riket och EU att inte aktualisera viktiga Ålands problem, såsom inflytande, jordbruk och frihandel. När Amsterdamfördraget sedermera presenterades för lagtinget i mars 1998 var dåvarande lantrådet Roger Jansson och nuvarande lantrådet Roger Nordlund i stort sett positiva. Liberalerna hade hösten 1994 röstat ja till EU, men, som vi sade,  ”till ett högt pris”. Det fanns helt enkelt inget realistiskt alternativ framförhandlat.

 

När Amsterdamfördraget behandlades kunde vi konstatera

 

      1.   Inflytandet i EU är nästan obefintligt

      2.   Självstyrelsen dräneras och förvaltning överförs till riket

      3.   Vi har en konkurrensnackdel i EU genom skattegränsen

      4.   Landsbygden och skärgården riskerar att utarmas

 

Det visade sig att landskapsstyrelsen inte hade varit involverad i regeringskonferensen på ett tillbörligt sätt och inte aktivt hade låtit sig informeras.

 

Liksom vd EU-anslutningen hösten 1994 hade lagtinget inte heller våren 1998 någon reell valmöjlighet. Ett nej till Amsterdamfördraget hade skapat en ”skarp politisk konflikt med svåröverskådliga följder”,  som ltl Christer Jansson uttryckte det. Ett ja å andra sidan skulle innebära att landskapsstyrelsens relativt positiva hållning till Ålands position i EU efter Amsterdam accepterades – ett svårt dilemma för lagtinget alltså. Lagtinget gjorde vad som gick att göra i den uppkomna situationen

      -     förbehåll i lagutskottet, förbehåll i lagtingets beslut

      -     en uppvaknting med en skrivelse till presidenten med i stort sett de punkter som jag

            tidigare nämnde.

           

Planerna på att lagtinget i ett tidigt skede skulle uppvakta också statsministern motarbetades aktivt av landskapsstyrelsen – eller om det möjligen var landskapsstyrelsepartierna.

 

En viktig lärdom av Amsterdamfördraget inför nuvarande regeringskonferens är att landskapsstyrelsen i ett tidigt skede måste föra fram åländska önskemål och förslag till särlösningar.

 

Utskottsrådet Niilo Jääskinen undrade vid seminariet om Ålands statsrättsliga ställning senaste vecka i Helsingfors lakoniskt om ”landskapet inte såg något behov av särreglering” i samband med Amsterdamfördraget.

 

Liberalernas åsikt om behovet av särreglering var då:

 

      1.   Inflytande, parlamentsplats  och närhetsprincipen

      2.   Reglering av behörighetsförskjutningen

      3.   Reglering av den inre marknaden, bl.a. skattegränsen

      4.   Samhällsgaranti för småskalighet och spritt boende inkl. jordbrukets ställning                                                                  

 

I dag består behovet av särreglering inom EU, och det är kanske ännu större i dag när vi har sett konsekvenserna av Amsterdamfördraget. Svårigheterna nu är att regeringskonferensen har dragit igång och vi har inte kommit fram till en gemensam plattform och vi har också anledning att fundera på om det kan vara så, som det sades också på seminariet i Helsingfors, att eventuellt kommer inte lagtingets bifall att behövas för regeringskonferensen. Inom liberalerna tror vi att det finns goda argument för att det behövs, men det får vi återkomma till.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsens meddelande om regeringskonferensen 2000 är en redogörelse för utgångspunkterna och dagsläget. Den innehåller inte mycket analys och inte heller några politiska riktlinjer som grund för den nödvändiga framförhållningen, och en framförhållning inför en konferens som inleddes 14 februari. Lantrådet har utlovat, nu senast i dag, nyheter om två veckor men också utlovat ett större paket med, som vi får hoppas, analys och politiska riktlinjer och strategier till hösten. Meddelandet innehåller inte enligt min uppfattning något som behöver behandlas i utskott, men om landskapsstyrelsen har ytterligare information om t.ex. parlamentsplatsen och strategier för andra problemområden kan det lämnas till lagtinget nu eller efterhand i meddelanden. Att vänta till hösten är som att ta självstyrelsepolitiskt time-out eller semester. Sådana semestertillägg har vi inte råd med.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag begärde ordet för att framföra några synpunkter om processen hittills, men det var en sak som vi måste få lite mera kött på benen för att kunna föra diskussionen om och det är erfarenheterna från Amsterdam-agendan och som sedan enligt ltl Erland för Ålands del ledde till ”ödesdigra konsekvenser”.  I tidningen Nya Åland har han skrivit en artikel i dag som var en del av hans anförande nu och där anges just dessa ödesdigra konsekvenser, men vad jag kunde läsa i tidningen och vad jag kunde höra nu var det allt sådant som var ödesdigra konsekvenser av medlemskapet, det som blev en del av Maastrichtfördraget. Till vilka delar ingick i Amsterdamfördraget sådant som blev ödesdigert för landskapet Åland? Det måste man kunna få svar på för att kunna föra sakdiskussionen vidare inför den nu pågående konferensen. När man en gång har blivit medlem och inte fått undantag för jordbruk, för inflytande och för annat, så är man i en annan situation än när man driver anslutningsförhandlingar. Vilka undantag hade varit möjliga att få i den regeringskonferens som avslutades med Amsterdam?  Att nu få något slags anslutningsundantag i den regeringskonferens som avslutas i Nice är i det närmaste omöjligt, om man inte hotar med att gå ur unionen, åtminstone när Finland skall föra förhandlingarna för Ålands del och man har att hålla sig till den agenda som medlemsstaterna har spikat för konferensen.

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det var frågor som kräver ett längre svar, men poängen med Amsterdamprocessen var den, som ltl Niilo Jääskinen sade, att måhända var det så att landskapsstyrelsen inte hade behov av särreglering. Det är det jag menar, att vi hade behov när det gäller inflytandet, frihandeln och annat. Han sade att i ett sådant läge, om det kravet hade funnits, från Finlands sida hade man känt sig tvungna av realpolitiska skäl att ge koncessioner, dvs. ge medgivanden. Problemet för oss är att vi kunde ha gjort det då. Gråta över spilld mjölk skall man kanske göra för att veta varför den blev spilld, men problemet i dag är att om det inte kommer att krävas bifall i nuvarande regeringskonferens har vi ingenting att sätta emot. Även om det kommer in på våra behörighetsområden, kan vi ändå ha svårt att sätta emot, så ett stort tåg har gått – kan vi hitta ett nytt, måste vi försöka hitta det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för detta klargörande. Det var mycket tydliggörande inför denna viktiga diskussion som vi för. Ltl Erland hänvisar alltså till att Amsterdam-resultatet i sig inte innebar några ödesdigra konsekvenser, utan det faktum att vi inte utnyttjade den situation som vi hade i ett veto i det sammanhanget till att pressa Finland tillräckligt hårt vad gäller inflytandefrågan och vad gäller frihandelsfrågan, alltså skattegränsfrågan och att vi skulle ha hotat in i det sista med att säga nej till Amsterdamfördraget, som hade sin agenda som vi inte hade så hemskt mycket med att göra, om vi är ärliga, och tvingat landet Finland till eftergifter. Det var lite det som Jääskinen var inne på också i Helsingfors: att det är en förståelig reaktion för den som inte har ansvar för landet eller för Åland att säga att vi kan använda sådana utpressningsmetoder. Det är lätt att säga – det är betydligt knepigare när man skall genomföra det i praktiken, inte sant, ltl Erland?

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Före detta lantrådet Roger Jansson är den andra som för fram detta offentligt - chefredaktören på Ålandstidningen är den första – om att det var lagtingets underlåtenheten. Det är naturligtvis så att när förberedelserna började 1996 var det landskapsstyrelsen som hade ansvar. Det som utskottsrådet Jääskinen säger är att man skulle ha fört in en opt-in-bestämmelse för särbestämmelser. Om landskapsstyrelsen hade gjort det jobb hade lagtinget haft att ta ställning till ett ja eller nej. Nu var vi klämda in i ett hörn, pressade mot väggen och det var många här, inklusive jag, som allvarligt övervägde ett nej, men det var inte någon utpressning gentemot riket, utan det var därför att fördraget var sådant att det gav behörighetsförskjutningar efterhand och det tog inte upp för oss väsentliga problem.

 

Ltl Christer Jansson:

Herr talman!

Vid regeringskonferensen år 2000 kommer man att försöka lösa de svåra men viktiga institutionella frågor som man inte lyckades lösa vid den förra regeringskonferensen. Det finns, som jag ser det i alla fall, all anledning att önska att man lyckas med en reform den här gången.

 

Särskilt viktigt för unionen är att man lyckas i strävandena att öka antalet områden där beslut fattas med kvalificerad majoritet i rådet. Utan denna reform är det svårt att tänka sig en utvidgning av unionen; beslutsfattandet skulle, med alla de nya medlemsstaterna, helt enkelt bli så omständligt och därmed slitningarna så stora att – i det värsta skräckscenariot – t.o.m. unionens fortsatta existens skulle äventyras.

 

Det är alltså viktigt att man i betydande grad kan utveckla beslutsfattandet med kvalificerad majoritet. Mot den bakgrunden, herr talman, ter det sig därför i förstone något överraskande att se när man läser landskapsstyrelsens meddelande att man är så ljum till tanken på en ökning av antalet områden där beslut fattas med kvalificerad majoritet.

 

Men det är förstås så, herr talman, att den förändring som nu är aktuell innebär naturligtvis också att de mindre staternas inflytande kommer att minska. Ser man till Ålands och självstyrelsens situation behöver å andra sidan denna förändring inte nödvändigtvis få så stora praktiska konsekvenser. Såvitt jag känner till har nämligen Finland ännu inte i rådet stoppat något beslut med hänvisning till specifika åländska intressen.

 

Det stora bekymret får vår del har ju, som vi hörde av ltl Olof Erland och många andra mig har uppfattat det,  inte främst varit det att vissa delar av vår behörighet har övergått till unionen, för det som märkts mest i praktiken är att behörigheten när det gäller genomförandet av de beslut som fattats av rådet överlåtits till rikets myndigheter även till den del fråga varit om områden som i princip hör till självstyrelsen. Vi har alltså överlåtit befogenhet till Bryssel, som i sin tur har gett den tillbaka till Helsingfors. Om man lite förenklar saken är det på det viset det har gått till många gånger. Så var t.ex. fallet med rätten att besluta om den nationella fiskekvoten och frågan vilken nationell myndighet som skulle fatta beslut rörande upphörande av fisket. Såvitt jag har mig bekant har man inte från finsk sida föreslagit någon sådan utformning av EG:reglerna att man t.ex. inom fisket skulle ta hänsyn till vår behörighet. Det har vi kunnat notera i praktiken. Och det finns flera liknande fall.

 

Om det alltså är så, herr talman, att man från finsk sida i rådsbesluten ogärna vill separera våra intressen från rena riksintressen, spelar det kanske inte så stor roll för självstyrelsen om Finlands inflytande minskar genom att fler beslut än för närvarande kan tas med kvalificerad majoritet.

 

I sammanhanget kan också noteras att landskapsstyrelsen förefaller känna viss oro för att våra särrättigheter samt skatteundantaget, som jag egentligen inte betraktar som en ursprunglig särrättighet jämförbar med dem som vi har haft ända från självstyrelsens början,  skulle kunna äventyras genom övergången till ett utökat beslutsfattande genom kvalificerad majoritet. Å andra sidan är det förstås så att man har svårt att tänka sig att det skulle vara möjligt att uppnå enighet om en så långtgående förändring som att underkasta också de grundläggande fördragen, dit också Ålandsprotokollet hör, beslutsfattande genom kvalificerad majoritet.

 

Samtidigt, herr talman, finns det anledning att så småningom ställa frågan i vad mån vi också fortsättningsvis kommer att ha nytta av specifikt skatteundantaget. När införseln av alkohol i praktiken blir fri år 2004 sänks uppenbarligen alkoholskatterna i Sverige och Finland i betydlig grad, kanske t.o.m. före det. Konsekvensen av detta är naturligtvis att lönsamheten av den skattefria försäljningen på fartygen kommer att starkt gå ned. Som jag ser saken kommer det alltså att finnas all anledning för det lagting och den landskapsstyrelse som tillträder år 2003, då jag själv knappast längre är med, att överväga frågan om vi skall ha skatteundantaget kvar. Att stå utanför skatteunionen ger ju, som vi vet, en hel del bekymmer för den landbaserade åländska handeln utan att man kan iaktta några märkbara fördelar för deras del. Det som också bekymrar mig personligen i sammanhanget är alla de försök som förekommit och fortfarande förekommer att diskriminera handeln med andra medlemsstater än Finland, vilket ju leder till svårigheter att utveckla handeln med bl.a. Sverige, en utveckling som jag ser som nödvändig för vår nationella överlevnad.

 

Herr talman!

I sitt meddelande tar landskapsstyrelsen också upp frågan om en utveckling av EG-rätten i den riktningen att regioner med lagstiftningsrätt ges möjlighet att klaga hos EG-domstolen när de anser att deras rättigheter har kränkts. Det här är en fråga som tagits upp i Regionkommittén, där den vunnit starkt understöd utan att dock leda till några praktiska resultat. Vid just den förra regeringskonferensen var f.ö. flera stater, däribland Finland, negativa till förslaget, och jag tror tyvärr att situationen inte ändrat sedan dess.

 

I sammanhanget kan dock som en positiv markering konstateras att tre stater, Belgien, Tyskland och Österrike, i en deklaration ansluten till Amsterdamfördraget förklarade att subsidiariteten – närhetsprincipen - sådan den tolkades i fördraget genom bl.a. det till fördraget anslutna särskilda protokollet, för dessa staters del var tillämplig också i förhållandet till de regioner och delstater inom dessa länder som har egen lagstiftningsrätt. Finland har inte lämnat någon sådan deklaration i fråga om Åland. Det är möjligt att vi här har en förklaring till att de finska ministrarna i rådet inte verkar känna för att bevaka självstyrelsens rättigheter. Kanske det helt enkelt är så att man anser att subsidiariteten, närhetsprincipen, skall komma endast landet som en enda helhet till godo och att det därför inte finns något utrymme för att ge oss tillbaka någon del av den självstyrelse vi har avstått från när vi gick med i EU.

 

Oavsett vilken förklaring som kan vara den riktiga bör landskapsstyrelsen enligt min mening verka för att Finland nu framlägger en deklaration också för vår del där man förbinder sig att försöka tillse att subsidiaritetsprincipen kommer att fungera också i relationen Finland – Åland, dvs. att åländska myndigheter anförtros åtminstone sådana uppgifter inom EU som det ankommer på de nationella myndigheterna att utföra till den del vår behörighet berörs. Här bör man naturligtvis inte vara så formell att man i anslutning till slutresultatet eller fördraget från Nice kräver en uttrycklig deklaration som fogas till fördraget. Jag tror att det skulle räcka om man fick regeringen att internt s.a.s. till landskapsstyrelsen rikta en förklaring att man i fortsättningen kommer att beakta våra intressen i detta sammanhang så att vi kan slippa en upprepning som skedde när det gällde laxfisket.

 

Oavsett vilket förfarande som kommer i fråga är det förstås till syvende och sist de praktiska konsekvenserna som är viktiga, och i det här fallet naturligtvis att inte självstyrelsen förbigås på det sätt som hittills tyvärr alltför ofta har skett.

 

Slutligen, herr talman, när det gäller frågan om parlamentsplatsen måste jag säga som en liten kritik till landskapsstyrelsen att jag tycker att deras resonemang är i det närmaste blåögt. Min tro är nämligen den att de övriga staterna kommer att hävda åsikten att Finland får ge en av sina platser till Åland om man anser att vår självstyrelse förtjänar en plats. Och för egen del tycker jag att detta är ett rimligt resonemang. När allt kommer omkring, varför skulle de övriga staterna inom unionen avstå en plats till Åland ? Så länge Åland är en del av Finland är väl detta Finlands sak. En helt annan sak är ju sedan om de finska politikerna värderar vår självstyrelse så högt att de är villiga att vika en plats i parlamentet för oss. Hittills har man inte gjort det och såvitt jag kan se finns det ingenting som tyder på att man kommer att ändra inställning på den punkten.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

När det gäller subsidiaritetsprincipen stämmer det som ltl Christer Jansson sade att från rikets sida har man sett detta som en nationell sak; subsidiariteten gäller nationen. Det finns faktiskt bekräftat i en skrift från hösten 1993 när liberalerna ställde en fråga till landskapsstyrelsen och landskapsstyrelsen förmedlade ett svar från Jääskinen om att det var en nationell angelägenhet, så där borde vi föra fram saken på ett tydligt sätt och det som ltl Christer Jansson sade om deklarationer är ett instrument som är värt att överväga.

 

När det gäller att tro att riket skulle bevara Ålands intresse, skulle det möjligen vara av ”hygglighet”, som man säger nuförtiden, men jag tror att man måste få in en annan mekanism där Åland faktiskt har en möjlighet att i vissa frågor komma in i ministerrådet; annars har vi tappat någonting.

 

När det gäller parlamentsplatsen tycker jag för min del att det som ltl Christer Jansson säger är en riktig princip, men jag anser nog att det finns ett visst stöd i Amsterdamfördraget där man också kan hänvisa till folkrätten och där Åland skulle kunna säga att en av platserna inom medlemsstaten Finland skall höra till det åländska folket, dvs. det partisystem vi har. Men den frågan får vi återkomma till när landskapsstyrelsen med mera kött på benen i sina positioner.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Erland säger att man faktiskt har sagt klart ut från finsk sida att man har en principiell skillnad i åsikt, i förhållande till den åsikt som Belgien, Tyskland och Österrike redovisade i Amsterdamfördraget. Det tycker jag egentligen är synnerligen olyckligt. Där måste man försöka få ändrad inställning, för så länge man har den inställningen att subsidiaritetsprincipen är någonting för hela landet kommer det att vara svårt att få något gehör för speciella åländska intressen när det gäller vår förvaltning osv.

 

När det gäller frågan om parlamentsplatsen ligger problemet däri att man har bestämt sig för ett maximiantal platser och då blir det automatiskt så från de andra ländernas sida att man känner att om man ger Finland en extra bonus, en extra plats för vår skull, så kommer man själv att möjligtvis förlora någonting och det försvårar resonemanget, som jag ser det. Annars är det helt okej och jag stöder givetvis att man för fram den här synpunkten, men jag tror att man är blåögd om man faktiskt tror att den kommer att vinna gehör.

 

Ltl Erland, replik:        

Herr talman!

Ibland vinner också de blåögda gehör och det lönar sig alltid försöka. Jag tror inte heller att landskapsstyrelsen är på rätt väg; någon i landskapsstyrelsen brukar tala om att vi har en konstitutionell rätt, men det har vi inte, för då skulle vi naturligtvis ha parlamentsplatsen. Men vi har en principiell och folkrättslig argumentation för att en av platserna skall tillhöra Åland.

 

När det gäller subsidiariteten vill jag faktiskt erinra mig en annan sak, inte bara hösten 1993, utan våren 1996 när vi behandlade Amsterdamfördraget var det just en av de punkter som jag gav stöd till ltl Christer Jansson att vi skulle föra fram gentemot riket. Då blev det inte så mycket mer än lite skrivningar i lagtingets beslut och en uppvaktning av dåvarande presidenten Martti Ahtisaari, som tydligen fortfarande har papperet med sig, men nu har vi en ny president och vi borde försöka på nytt. Den vägen är kanske inte den framkomliga med tanke på presidentens minskade reella makt, utan det är i förhandlingarna som landskapsstyrelsen måste bestämma sin väg, göra sin analys, bestämma sina strategier och då kan vi puffa på, men lagtingets roll är nog ganska underordnad än så länge.

 

Ltl Christer Jansson, replik:      

Herr talman!

Det är naturligtvis viktigt med parlamentsplatsen, men jag tror ändå, som jag också uppfattar att ltl Erland tror, att det viktigaste är att komma till tals i rådet, för det är ändå fortfarande i grunden det organ som har den största bestämmanderätten i unionen i dag och kommer så att förbli under ganska lång tid. Där är det naturligtvis så – det håller jag helt med ltl Erland om – att man borde hitta någon slags modell där vi skulle få komma med i förhandlingarna inom rådsbesluten. Problemet är bara det att det antagligen innebär att en åländsk landskapsstyrelseledamot skall representera hela Finland, och det kanske man inte kommer att acceptera, men något slags bisittarfunktion tror jag att är sannolikt möjligt att få i alla fall vid dessa möten. Det brukar vara ganska många människor med på mötena, så jag vet inte vad mån man har lyckats få något slags gehör för sådana idéer, för de har dryftats tidigare och är ingenting nytt, men hittills har det inte gett så mycket reellt utbyte.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:    

Herr talman!

De meddelanden som landskapsstyrelsen lämnar till lagtinget visavi regeringskonferenserna är och kommer att vara bland de viktigaste politiska dokument som landskapsstyrelsen och lagtinget har att ta ställning till nu och framöver och bak i tiden. Det finns nämligen redan i dag alltför mycket problem i självstyrelsen och i vår lilla förvaltning samt i vår obetydlighet i förhållande till unionen och vår obetydlighet också i förhållande till landet Finland med 5 miljoner invånare som EU-medlemskapet resulterar i. Därför är de övergripande EU-frågornas hantering stora politiska frågor som man skulle hoppas att alla politiker verkligen skulle engagera sig starkt i och sätta sig in i. Då skulle vi säkert också inte behöva ha så mycket oklarheter i den diskussion som förekommer, där osanningar lätt tenderar att bli sanningar osv. Man tror att det är så för att någon har sagt det osv. Det här är fruktansvärt svåra frågor för alla medlemsstaters politiker och tjänstemän inklusive  naturligtvis också för Ålands.

 

Det förvånar mig alltså lite om man nu i lagtinget tycker att det här är inte ett så viktigt dokument, så det behöver inte utskottsbehandlas. Jag skulle verkligen säga, om jag hade platsen i det här sammanhanget, att detta är kanske den viktigaste politiska frågan vi har på länge att behandla, även om agendan, tyvärr även den här gången, inte innehåller särskilt många Ålands behörighetsfrågor.

 

Ltl Christer Jansson har svårt att värdera skatteundantagets verkliga och långvariga betydelse för landskapet. Han har i all vänskaplighet många gånger framhållit att han ser mera i mikroperspektiv på den frågan och därför tycker han att den kommer att minska i betydelse så mycket att den redan i dag är tillräckligt jobbig för att man skall redan år 2003 diskutera att ta bort den. Det är inte många i näringslivet som delar ltl Christer Janssons åsikt på den punkten, tvärtom. Detta undantag som lyckades förhandlas fram under landskapsstyrelsen Erlandssons tid har visat sig vara långt mera värt än vad någon t.o.m. i näringslivet  kunde tänka sig på den tiden. Att det sedan har resulterat i en del negativa effekter, typ skattegränsen, är vi alla överens om och arbetet måste ständigt vara intensivt för att minimera de problemen.

 

När det gäller parlamentsplatsen framgår det klart av meddelandet – det är egentligen inte min sak att framföra det, men eftersom det kom upp här och jag har taletur kan jag säga det – att landskapsstyrelsens linje är densamma som tidigare; oberoende hur många parlamentsplatser Finland har, så har Åland rätt till en. Jag är väl den som har talat om den konstitutionella rätten av det skälet att Finlands konstitution, som nu framkom första gången på seminariet i Helsingfors från Helsingfors-horisont, har klara federalistiska drag, och det borde sannerligen framgå av grundlagen. När vi/självstyrelsen därmed för över makt till unionen har vi samma rätt som Finland att vara representerade. Tyvärr visar det sig att de tre federala staterna i Europa har ett annat system internt, nationellt, så de har inte samma behov som vi har. De har delvis fått det ordnat genom sin ”ordinarie konstitution” som inte vi har i Finland. Man erkänner inte ens att Finland har federala drag i sin konstitution när man skriver den nya grundlagen år 2000. Här har vi alltså ett stort konstitutionellt problem, internt för oss i vår konstitution och i förhållande till Finland och landets konstitution därmed. Därför är frågan konstitutionell.

 

En parlamentsplats skulle nämligen ge oss inflytande i de organ som ltl Christer Jansson var inne på, delvis i rådet, kanske inte så mycket i rådet, men definitivt inne i kommissionen. De parlamentariker som finns har en stark politisk roll i förhållande till kommissionens hantering av frågorna. Efter Amsterdamfördraget har den rollen kraftigt utökats, också regionkommitténs, men det är bara en sommarvind jämfört med den styrkeökning som parlamentsledamöterna har fått. Jag vill också påstå att det i viss mån därmed påverkar parlamentsledamöternas ställning i förhållande till rådet, naturligtvis inte så mycket. Landskapsstyrelsen har för sin del en gång biträtt finska ministern nere på ett rådsmöte. Det var Anders Eriksson som biträdde jord- och skogsbruksminister Kalevi Hemilä för några år sedan, och det är en möjlighet som vi har med regeringens ministrar att fortsätta på. Men det är en otillfredsställande lösning ur konstitutionell synpunkt när man ser på hur Finlands konstitution verkligen är uppbyggd.

 

Så till den tidigare diskussionen om de s.k. ödesdigra konsekvenserna i samband med Amsterdam-agendan. Det är viktigt att vi diskuterar detta av det skälet, som också ltl Erland var inne på, att man måste vinna erfarenheter av det som har hänt tidigare när man går in i nya likartade processer. Jag håller helt med om det. Jag hoppas att vi faktiskt kunde föra en möjligast saklig, lugn och analyserande debatt och diskussion kring de här frågorna och försöka se om vi talar förbi varandra till någon del eller om vi verkligen är helt oense, som det verkar i den offentliga debatten. Detta är en from förhoppning.

 

Det framkom i replikskiftet med ltl Erland, inte som han skriver i tidningen Nya Åland och som han kanske också sade i sitt anförande, att efter Amsterdam kvarstår behovet av särregleringar inom EU visavi de särregleringar som var liberalernas önskemål då: inflytande, parlamentsplats, näringsprincip, behörighetsförskjutning, den inre marknaden, skattegränsen, samhällsgaranti för småskalighet och spritt boende. Nu sade ltl Erland i replikskiftet att det var en fråga som man kunde ha utnyttjat Amsterdamförhandlingarna till, att till den del det var nationella regleringar skulle man ha förhandlat med regeringen om det. Det håller jag med om att är alldeles riktigt och det gjorde landskapsstyrelsen. I mars 1996 överlämnades meddelandet  till lagtinget om de reviderade positionerna inför  det som blev Amsterdamfördragskonferensen och den listan är relativt lång och innehåller i huvudsak dessa ståndpunkter: målsättningar i huvudsak inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, erkännande av Östersjöregionen som en fråga av gemensamt intresse för unionen, bibehållande av Ålands status – allt detta lyckades – bibehållande av det svenska språkets ställning som officiellt språk inom unionen,  som lyckades;  ledande principer för samarbetet inom unionen blev skjutet till den nya regeringskonferensen i huvudsak. Ålands representation i Europaparlamentet, kraftfulla argument hela vägen, förstärkning av den regionala dimensionen - närhetsprincipen – regioner med lagstiftande makt tryckte vi särskilt på 1996. Regionkommitténs framtida roll blev delvis förverkligat. Erkännande av vissa regioners varaktiga och permanenta handikapp samt en särskild artikel om ö-regioner. Tillsammans med de övriga öarna i Europa inom ramen för CPMR lyckades också det här arbetet, så det har vi haft nytta av efter Amsterdamfördraget. Turismens roll var ytterligare en punkt. Tyvärr sade statsminister Lipponen då, när vi var inne i processen med den regeringskonferensen, att här ser agendan så ut, att det är inte mycket som berör Ålands behörighet, men i den mån det till någon del berör Ålands behörighet skall vi hålla er informerade. Det här var vi inte nöjda med; vi ville ha en betydligt centralare roll i sammanhanget. Men statsministern hade sista ordet och vi fick nöja oss med det. Inför den här regeringskonferensen är budskapet exakt detsamma: få ärenden på agendan som berör Ålands självstyrelse. Det är osäkert om överhuvudtaget lagtinget behöver ge sitt bifall. Situationen är till den delen nationellt problematisk. Då fick vi sitta och vänta på resultatet, vi försökte naturligtvis; på tjänstemannaplanet fick vi vara med i de kommittéer som vi var invalda i och hade säte och stämma i. Jag deltog i EU-ministerutskottets möten i ett par omgångar, så i viss mån fick vi vara med på det sättet, men i huvudsak blev det att vänta på framställningen till lagtinget, där man hade att ta ställning till huruvida det här var ett bra eller ett dåligt resultat.

 

Jag tror inte att det lönar sig att vi här försöker kasta smuts på varandra och säga att de gjorde inte det då och då – det gjordes alltså, men det lyckades inte. ”De var för dåliga förhandlare”, ja, vi sitter här, vi har det här EU-medlemskapet, med de negativa effekter det har fått. Det var anslutningsfördraget som resulterade i att vi tappade behörighet till unionen. Det gick lagtingets majoritet med på. Det var några som sade nej. Det innebar också, och det visste vi 1994, att vi tyvärr skulle tappa en viss förvaltningsbehörighet till Helsingfors genom medlemskapssystemet, eftersom inte EU känner till lagstiftande regioner med den starka ställning som självstyrelsen har. Vi visste det. Det har blivit värre än vad de flesta av oss trodde. Och här sitter vi. Vi måste göra det bästa möjliga av det och då lönar det sig inte att kasta smuts på varandra och säga att det och det borde ha gjorts på något annat sätt. Man kan inte återgå till förfluten tid. Det här är den verklighet vi har att ta ställning till och då är det fråga om vad man inför den här regeringskonferensen kan göra.

 

Man skall också hålla i minnet att Finlands ståndpunkt vid avtalsförhandlingarna var en annan än Finlands ståndpunkt i dag. I avtalsförhandlingarna var man inte medlem, man ansåg att man kunde kräva det ena och det andra, och det gjorde man, på jordbrukssidan med det nordliga läget och när det gäller Ålands position. När man nu är medlem har man en helt annan inställning; då är man medlem i laget, då skall man vara med och jobba för det som laget bestämmer att man skall göra. Då är det uteslutet för Finland att gå med på att omförhandla anslutningsfördraget. Det är olyckligt för oss; vi skulle naturligtvis efterhand som vi kommer på saker och ting som inte fungerar här vilja ha ytterligare undantag. Sjöfågeljakten är ett typexempel där kommissionens tjänstemän sade att det här är ingenting som vi tar upp i anslutningsförhandlingarna, för det här kan regleras via undantaget i fågeldirektivet. Därmed hänsköts frågan till det och sedan när vi skall genomföra den förhandlingen duger inte argumenten mera, då skall plötsligt sjöfågeljakten helt och hållet tas bort!  Vi är förda bakom ljuset till den delen. Det är olyckligt.

 

Liberalernas krav i Amsterdamförhandlingarna var alltså inflytande, parlamentsplatsen och närhetsprincipen. Parlamentsplatsen framförde landskapsstyrelsen fullt ut. Närhetsprincipen blev förbättrad i Amsterdamfördraget, inte så markant för Ålands del, men för allas del. Inflytandet för vi en fortlöpande diskussion om och har nu kommit överens med regeringen om förändringarna av självstyrelselagen, det som kallas Palmgren-betänkandet. Så långt har man kommit nu; det finns definitivt orsak att komma ännu längre. Ingen ålänning kan vara nöjd med situationen. Det är samma sak med behörighetsförskjutningen. Det är en nationell fråga som vi absolut måste lösa, men det är också en fråga som vi kan lösa tillsammans med de övriga lagstiftande områdena, som är över 80 stycken inom unionen; förhoppningsvis skall man kunna komma vidare i ett samarbete med dem. Där vore parlamentsplatsen mycket central; regionkommittéplatsen  är i det sammanhanget synnerligen central också enligt mitt förmenande. Men de frågorna låg på det nationella planet till övriga delar, till den del vi är missnöjda i dag. Den inre marknaden, samma sak med skattegränsen; det är helt och hållet en fråga som hanteras av finansministeriet och regeringen i Finland och vi pekar gång på gång på alla möjligheter de har till förenklingar och de vägrar fullt ut genomföra dem. Vi måste fortsätta tillsammans att få förbättringar till stånd och landskapsstyrelsen har en lista på nödvändiga förbättringar, både gentemot Finland och gentemot resten av unionen. Sedan har vi generalklausulen om att EU-regler inte skall gälla på Åland såsom i andra delar av Europa, en samhällsgaranti för småskaligheten och spritt boende. Det är alltså någonting som jag tror att måste tas in för dem som lever under liknande förhållandena som våra inom  hela unionen. Att få en särreglering i Romfördraget bara för Åland när det gäller den frågan! Ja, åtminstone lär vi inte får regeringen Lipponen att arbeta för den principen och själva kan vi inte göra det.

 

Herr talman!

Ltl Erland sade att landskapsstyrelsen valde att godkänna finansministeriets hårda skattegränslinje. Det här är en av de verkligt traditionella osanningarna som vi får höra så ofta. Vi har handlingar på hur vi kämpade emot den linjen, här nere, en våning under oss när grundlagsutskottet var här och diskuterade frågan var det landskapsstyrelsen som drev den här linjen hårt. Andra gjorde det också, men inte lika hårt som landskapsstyrelsen. Sedan hade vi att välja på om vi skulle bli utkastade ur förhandlingsrummet eller få vara med i fortsättningen för att förenkla skattegränsen. Det enda landskapsstyrelsen gjorde var att man inte godkände resultatet,  man sade att okej vi kan ingenting göra nu, då måste det få gå vidare, men vi vill vara med i fortsättningen. Det var en förutsättning att få vara med att vi inte skulle ställa oss i en situation där vi inte kunde föra diskussioner med finansministeriet. Det var det enda som gjordes.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag vill sortera bort en del av det som före detta lantrådet sade här. Det var fråga om oklarheter, traditionella osanningar, förhoppningar om en saklig och lugn debatt osv. Det är någonting som vi inom liberalerna numera lägger åt sidan och kanske också skriver in i vår svarta bok. Här gäller det den väg som landskapsstyrelsen väljer när man nu förlitar sig på politikerna och tjänstemännen i riket. Mot det har vi presenterat en analys där vi går igenom hela förloppet och konstaterar att utrikesrådet Niilo Jääskinen har sagt att med en annan mekanism, en annan uppläggning, ett annat sätt att förhandla och förbereda sig för Amsterdamfördraget, kunde Åland ha fått koncessionen, dvs. på de punkter jag har nämnt här med jordbruket, parlamentsplatsen, inflytandet och vad man nu kan tänka sig. Om landskapsstyrelsen säger att man har lyckats med att bibehålla Ålands status överraskar det ingen, lyckats med att bevara svenska språket – det överraskar ingen – lyckats med ö-regioner, okej, det är någonting nytt! Samma sak när det gäller protokoll 2; nog lyckas vi bevara det därför att det är grundläggande i primärrätten. Men det som vi kan påverka är att försöka få särlösningar på det här området. Det är det det handlar om. Inte har jag någonting emot att landskapsstyrelsens dokument utskottsbehandlas, men jag tycker att det är så tunt, så jag inväntar gärna när lantrådet Roger Nordlund om två veckor och det större paketet i höst. Vi ägnar mycket tid åt att fundera på de här frågorna, att analysera, att försöka se vad som görs, men det kräver att landskapsstyrelsen ägnar mycket, mycket mera tid med sina resurser, sina tjänstemän, sina kontakter och då tycker jag att det är nästan lite fräckt att landskapsstyrelsen kommer till lagtinget med så tunna argument och ett så tunt papper. Men det är min personliga åsikt just nu. Jag skall ändra mig och säga att vi måste försöka se framåt, för det här är viktiga frågor för Åland. Landskapsstyrelsen måste ge järnet. Vi gör det! Jag lovar att vi ägnar mycket tid åt att analysera osv. Om det är oklarheter är det åtminstone inte osanningar. Den fromma förhoppningen om saklighet den har jag, som sagt, lagt åt sidan, men lär nu, ledamoten Roger Jansson, att Amsterdam-diskussionen ledde till uppdelningen i landskapet mellan den åsikt som lantrådet då företrädde i EU-frågan och den som vi företrädde.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Liksom för andra som talmannen brukar påpeka gäller för oss alla här att vi skall använda rätt titulatur och jag är alltså inte här i egenskap av före detta lantråd utan jag är här som landskapsstyrelseledamot, så jag hoppas att jag också kunde bli tilltalad på ett mera korrekt sätt. Det för inte diskussionen vidare när man får höra att här gäller det att ”sortera bort en del av det som Jansson sade, och jag väljer själv att sortera bort och så antecknar jag en del i svarta boken”! Vad kan vi föra för gemensam diskussion på det? Jag försökte faktiskt här under ganska många minuter vara maximalt saklig, jag försökte ta upp de frågor som bl.a. ledamoten Erland hade väckt i sitt inledningsanförande på ett så sakligt sätt som möjligt och hoppades på en saklig diskussion och så får jag höra att här sorterar vi bort och så skriver vi in i svarta boken! Det går inte att föra en politisk diskussion under de premisserna. Jag hoppas verkligen att vi skall kunna föra en sådan politisk diskussion.

 

När det gäller Niilo Jääskinens uttalande under seminariet i Helsingfors vet alla som var där att han till den här delen huvudsakligen kritiserade grundlagsutskottet i riksdagen på samma grunder som professor Jyränki gjorde när det gällde deras behandling i förhållande till Åland och självstyrelsen. Det var en förödande kritik särskilt från professor Jyränki, men den var väl sekunderad av utskottsrådet Niilo Jääskinen. När det gällde frågan om vad Åland borde ha gjort frågade han sig och undrade om det hade varit klokt och bättre om Åland hade använt sig av situationen att pressa regeringen att antingen förhandla fram särlösningar i Amsterdamfördraget till någon mån, i den mån de fanns på agendan, eller särskilt vad gäller de nationella frågorna i slutändan genom att säga nej i lagtinget till Amsterdamfördraget. Det var hans budskap till oss och det tog vi alla ad notam och har orsak att tänka på inför kommande regeringskonferens: skall vi använda oss av instrumentet eller skall vi inte göra det och vad kostar det för oss  politiskt som en del av landet och en del av EU?

 

Ltl Erland säger att liberalerna ger järnet i den här frågan men vill inte utskottsbehandla det. Han tycker inte att frågan är tillräckligt stor för att föra till utskottsbehandling och åstadkomma ett betänkande från lagtingets sida,  trots att regeringskonferensen redan är i full gång. Det förvånar mig faktiskt om lagtinget skulle dela den uppfattningen att det här är ett så obetydligt ärende. Det är fullgånget från landskapsstyrelsens sida, för här ingår alla landskapsstyrelsens positioner.

TALMANNEN: Tiden är ute.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

För min del skall jag gärna medverka till att ärendet kommer till utskott. Det är ännu mera angeläget om det är ett ”fullgånget” dokument från landskapsstyrelsen med alla positioner. Det finns naturligtvis tolkningsmån i den här frågan, men det som sades i Helsingfors gällde inte  vad grundlagsutskottet uttalade sig om utan vad som händer när saken kommer till lagtinget, särskilt för riket om vi säger nej. Det som Jääskinen undrade över var att måhända hade inte landskapsstyrelsen några behov av särlösningar, och det är det som är den springande punkten: vi skall inte göra samma misstag i dag att låta hela paketet komma till lagtinget, som står inför fullbordat faktum och konstaterar att här kan vi ingenting göra. Säger vi ja blir det stora och ödesdigra konsekvenser; säger vi nej blir det kaos och skarpa konflikter med riket, som ltl Christer Jansson sade, så det är det vi har att behandla nu. Jag tycker faktiskt att det skulle vara bättre om landskapsstyrelsen faktiskt ger järnet lite i den här frågan, trots att man redan har gjort det – 100 procent okej, men ta 110 då! – därför att lantrådet har lovat mera kött på benen om två veckor och ett stort paket om självstyrelsepolitiken i höst. Det ser jag fram emot. Då kan vi ta ett rejält utskottsarbete, men minns hur det gick förra gången! Meddelandet kom till lagutskottet; det blev liggande där därför att det kom aldrig någon ny information. Vi visste inte vad landskapsstyrelsen höll på med. Visste dåvarande lantrådet Roger Jansson då vad som pågick, så inte var lagtinget särskilt medveten om det, utan det kom som en chock för oss när Amsterdamfördraget kom på bordet här i lagtinget och när vi samma dag fick veta vad det innehöll, att Ålandsfrågorna inte var med. Ge nu lite mera tid åt meddelandet, oberoende om det går till utskott eller inte. Jag kommer, som sagt, inte att motsätta mig. Jag tror ingen i vår grupp gör det, men vi måste kunna kräva mera kött på benen.

TALMANNEN: Tiden är ute.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är väl rimligt att lantrådet har möjlighet att till utskottet leverera tilläggsinformation efterhand som den kommer in från överläggningarna i regeringens EU-politiska utskott. Om ärendet däremot bara antecknas till kännedom nu får landskapsstyrelsen  agera helt på egen hand, stödd bara av sina regeringspartier, inte av oppositionen, och det vore sannerligen olyckligt.

 

Utskottsrådet Niilo Jääskinen uttryckte sig på det sättet att måhända hade inte landskapsstyrelsen positioner och krav inför förra regeringskonferensen. Han var tydligen inte medveten om det. Det är ett mycket ingående dokument som vi hade översänt till regeringen med dessa positioner och krav. Hade han vetat det hade han naturligtvis uttryckt sig på ett annat sätt, men han satte inte i den positionen på den tiden att han rimligen kunde det veta det heller. De fanns faktiskt, men de beaktade inte annat än delvis av regeringen Lipponen och därför kom det slutresultat som lagtinget hade att ta ställning till och som man sedermera godkände. Det upplevde man i lagtinget, vad jag förstår, inte särskilt katastrofalt för landskapet till någon del,  men däremot ville man ha justeringar från lagtingets sida att landskapet skulle förhandla om justeringar i förhållande till Maastrichtfördraget, till ursprungsanslutningen. Det är viktigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis helt riktigt som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson säger att skatteundantaget har haft och har en stor betydelse framför allt när det gäller att skapa goda kommunikationer till Åland på grund av den skattefria spritförsäljningen. Men jag ville ha fram att trots alla förbättringar som har gjorts - den senaste ändringen av mervärdesskattelagen var också en förbättring – är det fortfarande problem för den landbaserade näringen med skattegränsen i olika avseenden, såväl importen som exporten. Min point var att nu sjunker priserna på alkohol, vinsterna blir mindre i den skattefria försäljningen, till slut kan hända att det är bara mervärdesskattebiten som är kvar och då är frågan: hur går det då med priserna för transporterna till och från Åland? Antagligen kommer de att stiga och i det läget tycker jag att de som sitter i det lagting som sitter 2003 och den landskapsstyrelse som gör det har anledning att fundera över om det verkligen är värt att ha skatteundantaget kvar. Som jag ser situationen i dag är det svårt att utnyttja det fördelaktigt  på något annat sätt. Skulle vi ha egen behörighet när det gäller den indirekta beskattningen hade vi naturligtvis möjlighet att ha avvikande skattesatser och på det viset kanske ha vissa fördelar, men å andra sidan är det faktiskt så att även om vi är med i unionen har man möjlighet att få avvikande skattesatser från den grundläggande principen om 15 procent. T.ex. i Tyskland är det bara 7 procent mervärdesskatt. I den mån vi får den behörigheten, om vi säger så, är det inte helt nödvändigt att vi har skatteundantaget kvar för att kunna ha en avvikande reglering, om vi tycker att vi har råd med att ha lägre moms förstås.

 

Herr talman!

När det gäller parlamentsplatsen kontra medlemskap i rådet måste man ändå hålla i minnet att en ledamot i parlamentet är en röst av snart 700. En ledamot i ministerrådet har i de frågor där det fordras enighet, vilka fortfarande kommer att vara många, även efter revisionen med kvalificerad majoritetsbeslutsfattande, i princip allt inflytande. Han kan stoppa allting, så visst är det fortfarande mycket stor skillnad.

 

Landskapsstyrelseledamoen Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag är övertygad om att ltl Christer Jansson har tagit del av Korsika-utredningen, som klart visar att trots att landpriserna är lika låga som ombord där det finns skattefria varor att köpa, har det en mycket stor betydelse i Korsikatrafiken på Italien, på utlandet, medan den skattebelagda trafiken på Frankrike kraftigt måste subventioneras. Det här är tydligen en psykologisk effekt som kommer att ha stor betydelse i trafiken många decennier framöver, om vi lyckas hålla undantaget. Jag tror på det här. Dessutom kommer det tydligen nu att vara möjligt för de nordiska länderna att fortsätta att bedriva en hel del socialpolitik inom sektorn för alkoholkonsumtion åtmisntone och därmed kommer vi att ha inte bara 22 procents mervärdesskatteskillnaden i priser utan betydligt större än så under lång tid framöver, trots årtalet 2003, som många nu framhåller att blir den stora vändningen.  Jag tror inte att det blir så stor vändning utan det kommer i tiotals år framöver att ha stor betydelse.

 

När det gäller skattegränsproblemen är de inte avklarade i förhållande till Finland, utan som näringsansvarig kan jag direkt uttala mig i den frågan. Vi har gjort mycket ingående studier av det och vi har ett 50-60-tal företag som har mycket frekvent handel med många företag både på import- och exportsidan gentemot Finland och som har en fruktansvärt byråkrati den 15 varje månad: stora högar med redovisning som skall skickas till Korpo. Detta måste man få bort. Det kan inte få vara så inom ett land, allra minst när mervärdesskatten är likadan.

 

Det andra problemet som finns är vissa likviditetsproblem för en hel del importörer, särskilt på exportsidan, som också måste lösas.

 

Det tredje är att vi måste få en Norge-Schweiz-situation i vår försäljning gentemot resten av EU. Finansministeriet har sagt absolut nej till ett eget VAT-nummer för Åland, men vi är medlemmar i unionen och alltså kan vi inte ha ett sämre system än vad icke-medlemmar har i handeln med resten av unionen.

TALMANNEN: Tiden är ute! Lst-ledamoten Jansson: Ursäkta, herr talman.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Om jag skall börja med den sista biten är det på det viset att står en region eller ett område utanför unionen spelar det igen roll vilket land man tillhör politiskt. Reglerna måste vara lika åt alla håll; annars är det otillåten diskriminering. Så är det och vi  har diskuterat detta många gånger, så jag vet inte om vi kan övertyga varandra på den här punkten. Jag är helt säker på att det är på det viset. När det gäller alkoholförsäljningen är det på det sättet att när folk reser handlar man gärna lite extra – det ser man när man far till Tyskland, där det är billigare att köpa iland än på färjan och ändå är det stora köer för att köpa sprit på Danmark-Tyskland-färjorna t.ex. Det är klart att försäljningen sprit kommer att fortsätta, men problemet är att det kommer att bli mycket mindre marginaler. Man kommer inte att göra så stora vinster, för jag är ganska säker på att man helt enkelt måste i Sverige och Finland sänka priserna; annars blir det en ohållbar situation och folk kommer att börja resa över varje dag i Sydsverige till Danmark och köpa tio liter sprit och ”kursa”, som man säger på svenska sidan. Det är så det kommer att fungera om man inte sänker priserna – om man är realist inser man det. Det där är alltså någonting vi måste acceptera att kommer. Som jag sade, bör vi fundera över om det verkligen är värt att ha skatteundantaget kvar. Det kan hända att det är värt att ha det kvar ändå, men jag tycker inte att man skall betrakta det som en helig ko, utan man måste kunna se när det blir förändrade förhållanden och de kanske kräver ett omtänkande eller ett nytänkande, vad man nu vill kalla det.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag skall inte mera diskutera med ltl Jansson i frågan om skatteundantaget. Jag hör att vi tyvärr inte kommer närmare varandra. Men när det gäller likabehandlingsprincipen för frihandel inom unionen och gentemot tredje länder i förhållande till unionen är vi helt överens. EU-rätten kräver likabehandlingen. Men den nationella lagstiftningen har ännu inte beaktat detta förhållande. Problemet ägs av finansministeriet och de har inte varit beredda att acceptera den åsikt som ltl Jansson och jag och alla andra antagligen är överens om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag vet inte om jag inte riktigt hänger med, men jag tycker att det känns segt i den här diskussionen.

   Det kanske beror på att konkretionsnivån inte är särskilt tydlig i den här debatten. Vad det egentligen handlar om tycker jag också är svårt att sätta fingret på. Kanske det på ett  allmänt plan ändå handlar om något slags känsla av maktlöshet och att man från olika håll försöker peka på vad det är som måste göras och vad som måste till för att vi skall få inflytande över integrationsprocessen till de delar som den berör Åland. Den här diskussionen har vi haft många gånger förut.

 

Det var synd att ltl Christer Jansson lämnade salen. Jag tyckte nämligen att han ändå lyckades ta upp några ganska konkreta exempel på vad som politiskt är väldigt relevant redan nu. Det ena är att den skattefria försäljningens ekonomiska betydelse kommer att minska. I det sammanhanget tycker jag att man borde diskutera avvikande moms för Åland och redan diskutera en sådan strategi på Åland och tillsammans med riksmyndigheterna. Det ligger också i rikets intresse att Åland kan hålla en så hög ekonomisk aktivitetsnivå som vi har i dag och bibehålla sin goda ekonomi. I det sammanhanget skulle detta med avvikande skattesatser vara någonting som skulle motverka en alltför kraftig sänkning av vinstmarginalerna när den fria införseln kommer att ske. Men så tycks inte diskussionen gå, utan ändå sedan Europadebatten började har det varit ett problem att landskapsstyrelsen har legat efter i diskussionen. Man har mera riktat in sig på den nationella debatten och inte på den europeiska och därför alltid hamnat i ett sorts kölvatten till Finlands förhandlare. Det är inte lätt att vända på detta därför att de flesta åländska politiker tycker ändå att det är trevligast att stanna hemma till natten och inte resa bort så mycket, för det är ändå ganska jobbigt att resa till Bryssel och vara med överallt och lobba och bevaka Ålands intressen.  Det krävs en helt annan politisk kultur och aktivitet än vad lagtinget och landskapsstyrelsen är van med. Men att det behövs är alldeles givet.

 

Ltl Christer Jansson talade om att man skulle försöka få direkt inflytande via Finland i rådet Det är klart att politiskt är det det effektivaste man kan göra. Jag tycker att det är värt att diskutera en sådan strategi. Nu har parlamentsplatsen blivit en prestigefråga och alla tycker att vi skall ha den, men samtidigt har man en stark känsla av att det blir mer och mer osannolikt och även om man inte lämnar det kravet har jag hela tiden sagt att man måste ha andra strategier; annars väntar vi igen tills beslutet om att vi igen inte skall få någon parlamentsplats har tagits och så ältar vi det, och utvecklingen går vidare. Inflytande i rådet är naturligtvis utgående från möjligheterna att påverka det optimala. Att redan nu inleda diskussioner med Finland om den indirekta beskattningen på Åland med tanke på att taxfree-försäljningen kommer att minska vinstmarginalerna för Åland och för att just motverka det och upprätthålla den goda ekonomin är bra.

 

Det tredje jag skulle vilja lyfta in i debatten är frågan om regionernas Europa. Hela problematiken med Europeiska integrationen är att den saknar politisk legitimitet och man har fortfarande ett stort demokratiskt underskott, som är särskilt stort för nordborna eftersom vi är vana med en helt annan kontakt, kontroll och påverkan direkt på politiker, också på hög nivå. Därför måste på sikt Europeiska unionen utveckla detta med regionernas Europa. Då kommer vi in på subsidiaritetsprincipen. Många kallar den närhetsprincipen. Jag tycker för min del att subsidiaritet är det korrekta ordet. Det är egentligen ett katolskt uttryck och det betyder att beslut skall tas på den nivå som är mest ändamålsenlig, där de som berörs finns. Men i fråga om Europeiska unionen gäller det fortfarande i praktiken förhållandet mellan EU och de enskilda staterna. Här är det viktigt att regionerna får ett större inflytande. Då tycker jag att man igen kan konstatera att man i lagtinget är missnöjd med att riket inte gör någonting på den här punkten. Men har det aldrig slagit någon i salen att vi kanske skulle göra någonting själva! Varför finns det ingen utredning om på vilket sätt vi vill att regionernas Europa skall utvecklas så att Ålands autonomi både bevaras och stärks på sikt? Förra talmannen, numera vicetalman Ragnar Erlandsson, inledde ett medlemskap i en organisation som heter De regionala lagstiftande församlingarna. Detta organ är mycket viktigt och intressant för Ålands del, för alla som sitter i det här organet är intresserade av att få mera inflytande över integrationsprocessen. I den församlingen har vi naturliga kontakter för att driva på frågan om subsidiaritet och stärkande av regionerna innanför den Europeiska unionen. Varför har vi inte inbjudit den församlingen att hålla sitt möte här? Inte  ännu vad jag vet. Varför gör vi ingenting inom ramen för det arbetet i stället för att ständigt älta om vad Finland tycker – nu är det Niilo Jääskinen som är på tapeten, vad han har sagt och skrivit och det är väl i och för sig en del av debatten, men inte tycker jag att man kan säga att vi har kommit närmare lösningen på frågorna som gäller: hur skall Åland kunna tillgodose sina politiska behov inom ramen för EU? Fortfarande är det så att man är så fixerad vid att allting skall göras via Helsingfors. Visst är det så att rent formellt kan vi inte åstadkomma så väldigt mycket vid sidan av de förhandlingar som görs av riksmyndigheterna också för Ålands del, men att stärka den egna positionen, för att få fram gemensamma intressen med motsvarande regioner i Europa och visa på att det här är någonting som är på gång i syfte att stärka demokratin inom EU skulle vara en viktig strategi i detta arbete.  Annars blir det väldigt abstrakta diskussioner, som säkert är värdefulla och innehåller mycket kunskap, men jag kan ännu inte se hur vi med dessa meddelanden och med besöken i  Helsingfors egentligen kommer något längre när vi inte har ett tankesätt som går längre än vad Finland egentligen har sagt, t.ex. om regionkommittén till konferensen. Mera samtal alltså direkt med andra regioner i Europa som har liknande  intressen skulle vara ett sätt att vitalisera debatten och framför allt att skapa ett kontaktnät i Europa som skulle sträva till att försöka påverka integrationsprocessen så att de lagstiftande regionerna fick mera möjligheter att direkt påverka unionsprocessen.

 

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ledamoten Sundback har en poäng när hon talar om att vi kanske inte har den rätta politiska kulturen för att tackla Europafrågorna. Jag vill säga att jag hörde till dem som var besviken när det inte blev ett externpolitiskt utskott här i lagtinget, som kunde koncentrera sig på de här frågorna. Det blev visserligen en vanttumme, som det ser ut att självstyrelsepolitiska nämnden har blivit i det här fallet, och en vanttumme är alltid någonting. Det gäller väl att skapa en korrekt och bra samt framför allt konstruktiv praxis i självstyrelsepolitiska nämnden. Jag tycker också att det skulle höra till denna nämnds uppdrag från lagtinget att också ordna diskussioner, inte plena, utan externpolitiska diskussioner för ledamöterna så att vi kan utveckla den här kulturen och kanske också få fram förmågor som kan koncentrera sig på dessa frågor så att vi kommer längre än till det som jag förstod att ltl Sundback betraktade som ”ältande” och komma vidare. Jag hoppas alltså att självstyrelsepoltitiska nämnden tar upp frågan om kulturen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet: Avstår.

 

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag har inte hört någon säga här, förutom landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, att meddelandet skall utskottsbehandlas, men det bör också bestämmas till vilket utskott det skall gå, om det är på det sättet.

 

Jag tycker att diskussionen har ändå klargjort positionerna. Vi i liberalerna har redogjort för vår hållning. Vi kan inte säga så mycket mer i det här skedet än att vår analys leder obönhörligen fram till att den folkrättsliga aspekten måste betonas mycket mer, dvs. olika vägar till EU, utan att det går den statsrättsliga via Helsingfors. Man kan alltså fundera på hur man får en position i ministerrådet.

 

Ltl Christer Jansson tog upp frågan om skatteundantaget. I liberalerna har vi nog en lite försiktigare hållning än att man skulle kunna ta bort skatteundantaget. För det första tror jag inte att det finns någon förhandlingsmöjlighet när det gäller skatteundantaget. Det hör till primärrätten och skall finnas kvar. Däremot är det två saker som gör att det är viktigt att hävda undantaget också i fortsättningen, oberoende vad som händer med taxfree, om det har en betydelse i fortsättningen eller om det minskar drastiskt. Vi drev hårt på att den här saken skulle komma in i  EU-fördraget på det sättet att det inte skulle vara taxfree som ett självändamål utan det skulle vara ett sätt att subventionera transporterna till Åland. Det har varit lite olyckligt i debatten att man så mycket har hävdat den skattefria försäljningen som ett mål i sig. Det har varit ett mål i sig för rederierna naturligtvis att tjäna pengar på den, men i framtiden kommer vi att få vända på argumentationen och säga att transporterna mellan och omvärlden är av betydelse för den lokala ekonomins livskraft, som det står i protokollet. Där finns det exempel på olika subventionssystem som inte berör skattefri försäljning på olika håll i EU. Den andra motiveringen för att ha kvar skatteundantaget, som ltl Christer Jansson inte nämnde, var den avvikande skattesatsen. Oberoende av harmoniseringen i EU säger undantaget att vi kan ha avvikande skatter. Om det sedan är enligt behörighet eller på annat sätt är en annan sak, men man måste hela tiden gå tillbaka till syftet med undantaget, nämligen att det skulle vara ett sätt att ge möjligheter för den åländska lokala ekonomin att utvecklas, och det kan det bli behov av i framtiden, snabbare än vi kanske kan föreställa oss i dag.

 

Den andra punkten gäller det som ltl Christer Jansson sade om parlamentsplatsen, att den kanske inte är så betydelsefull: ”en av 700”,  men där finns det nog också andra uppfattningar. I och med partigrupperingarnas styrka i parlamentet kan man få igenom frågor som är berättigade. Man kan alltså inte på något enkelt sätt skaffa politiska förmåner för Ålands del, men om vi har berättigade krav kan man driva dem genom den liberala gruppen, den socialistiska där socialdemokraterna är med eller den konservativa där väl Frisinnad Samverkan skulle vara med och de obundna. Centern har diskuterat en egen grupp, men än så länge finns det de som håller sig till liberalerna – kloka centerpartister. Detta med parlamentsplatsen utesluter inte det som flera har sagt, att det är ministerrådsprocessen som är den viktiga, men samspelet med parlamentet är ganska betydelsefullt så att det finns flera olika sätt att skapa inflytandet. I lagtinget har vi föreslagit att man skall ha en tjänsteman i Bryssel för lagtingssidan som ett led att stärka självstyrelsepolitiska nämndens nya externpolitiska roll. Det kunde alltså heta externpolitiskt utskott för att behandlingen skall vara lika ansvarsfull som stora utskottet i riksdagen när det gäller EU-frågor.

 

När det gäller skattegränsen noterade jag att näringsansvarige Roger Jansson nu konstaterar att det är ett stort problem. En gång i tiden var debatten den att överhuvudtaget få politikerna i lagtinget att erkänna att det var ett problem, att det måste göras osynligt. Vad som händer i den frågan får vi se och avvakta.

 

Jag vill föra fram en avvikande uppfattning till det som ltl Barbro Sundback sade och det som också landskapsstyrelsen argumenterade för, nämligen betydelsen av regionernas Europa och betydelsen av regionkommittén och detta med lagstiftande församlingar, att Åland och 80 andra regioner, eller vad det kan finnas i Europa, har gemensamt intresse. Vi har ett gemensamt intresse att värna om små regioner, men jag kommer tillbaka till det som var det väsentligaste budskapet i den analys som vi har gjort att Åland har en grundläggande rätt som inte de andra har: att vår självstyrelse bygger på folkrätten. Den rätten har försvunnit lite så här efterhand i utvecklingen, men den betyder att Åland inte bara är en del, en delegerad del eller en lagstiftande del, av Finland. Åland är någonting mer och detta någonting mer är det upp till oss att definiera och sedan kämpa för. Det är det som jag sade tidigare här att var utgångspunkten i EES-avtalets undantag. Man sade att inte kan Åland ha några undantag om det skall vara en europeisk ekonomisk integration; då skall det vara integration. Varför skulle Åland ha det? Då fick man gå tillbaka till 1920-21 och se att här var ett folkrättsligt motiverat undantag överhuvudtaget för vissa syften och därför har vi detta med näringsrätt och fast egendom, men det som har kommit bort är inflytandesidan.  EU är en union av medlemsstater, men det finns ett federativt inslag och det betyder att  det är en statsbildning som är ny, och Åland borde vara ett problem för denna statsbildning, dvs. Åland är inte problem i negativ mening utan ett problem som man måste lösa.  Vi inordnar oss nu i rikets EU-agenda och rikets EU-uppläggning och står på sidan när det gäller folkrätten. Det är en mycket viktig punkt och jag kan tänka mig att om inte landskapsstyrelsen går vidare med den punkten kommer vi att arbeta vidare med den punkten i utskottet.  Det betyder nämligen också att den regeringskonferens som nu pågår, som man säger att inte handlar om Ålands behörighet, att lagtingets bifall inte behövs, handlar om en statsbildningsmakt och inflytandefördelning. Och gör det det, så påverkas Ålands grundläggande ställning. Det är det som vi måste försöka skapa gehör för. Det är det som jag tycker att är den stora delen i landskapsstyrelsens position som inte finns med.

 

Jag hoppas att det nuvarande lantrådet – om man får uttrycka sig så här i lagtinget – funderar på de här sakerna och meddelar vid sitt nästa möte att lagtinget hemma på Åland är inte så lättlurat att vi kommer att följa den finska uppläggningen av regeringskonferensen och kommer att nöja oss med den finska agendan vid konferensen, utan vi har en rätt som vi här skall hävda och vi vet att åtminstone liberalerna i lagtinget kommer inte att godkänna avtalet, om inte folkrätten stärks. Får vi en eller två ledamöter till med oss blir det inget bifall till fördraget, så får vi väl se då om det är som Jääskinen säger att det kommer att ges koncessioner från rikets sida!

 

Om jag sammanfattar liberalernas hållning, så leder en djuplodande analys fram till vissa punkter där vi kan sätta fingret på viktiga saker. Gör vi inte det, står vi inte på oss, är vi undfallande som när det gällde Amsterdamfördraget, så får vi också lida för det. Men lagtinget har ansvaret i det här skedet att puffa på landskapsstyrelsen och ställa krav och jag hoppas att vi får gehör för det.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Jag skall inte fördröja debatten desto mera, men någonting man alltid måste ha i åtanke när det gäller vår ställning till Europeiska unionen är  att ett utanförskap skall och bör finnas på agendan. Jag har bett hela tiden under processens gång att man bör föra en undersökning om hur Ålands ställning skulle vara i ett utanförskap. Vi vet att Färöarna har stått utanför och många andra självstyrande områden i Europa. Jag anser, och det har vi hört här i dag, att det var ett misstag att Åland gick in i den Europeiska unionen. Vi har inte lyckats med det som utlovades från denna talarstol  då. Vi som talade emot ett utanförskap, som också hade modet, styrkan och råg i ryggen att rösta emot, vi fick mycket bära skott här i talarstolen för våra åsikter. Jag var en av dem som förespråkade att vi skulle vara med i Europeiska unionen, men ju mer jag läste på ju mer jag satte mig in i vad det betydde desto mer kunskap och vetskap fick jag om att vi inte borde ha gjort det. Det har också visat sig under den tid vi har varit med att det var ett ödesdigert misstag vi gjorde. Jag tror inte heller att det finns stöd från den åländska befolkningen fullt ut i dag. Vi vet också att Europeiska unionen nu kommer att föra frågan om vårjakten till Europadomstolen. Det är någonting som utlovades från denna talarstol att inte skulle vara något problem. Vi har hört i dag från denna talarstol att man säkert har blivit lurad. Men varför gjorde man det? Varför blev man lurad? Varför tror man så blint på löften och sådant utan att ta reda på fakta?

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! Vicetalman Häggbloms modlöshet, trötthet och uppgivenhet inför den här frågan antyder att det behövs en ny regeringsbas för att driva detta med den energi som det fordrar!

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

I den här frågan ödslas det mycket tid här och annars och vi tror att vi har större påverkandemöjligheter än vad vi har. Tyvärr är det så att vi är 25.000 människor av 350 miljoner. Vi måste inse fakta, att vi inte kan påverka Euorpeiska unionen. Vi är fast i ett mycket stort hjul som vi inte kan påverka desto mera än det som ltl Sundback framförde här i dag. Det är kanske den vägen vi skall gå, men vi skall inte tro att vi för den skull når enda fram med våra frågor, lika litet som de nordiska länderna kommer fram i Europeiska unionen i dag. Man måste inse fakta till den delen. Skulle vi ha stått utanför skulle vi ha haft mycket större rörelsefrihet och i dag hade Ålands parlament också varit ett parlament i världen.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  Det finns ett slags felslut i vicetalmannens resonemang. Vi  klarar inte av EU, men däremot skulle vi klara av hela världen!

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman! Ltl Svensson missförstod mig. Då hade vi också varit ett parlament som fattade våra egna beslut utan att vara påverkade av andra. I dag står vi inför faktum, vilket många framställningar från landskapsstyrelsen har visat, att vi måste ta det här beslutet för annars hamnar vi inför Europadomstolen. Man tvingar oss att fatta vissa beslut för att vi har gått med i Europeiska unionen. På det viset har man fört över kompetensen till Europeiska unionen och man har bakbundit sina händer, dvs. den folkrepresentation som vi representerar får inte sin röst hörd. Vi är beroende av vad man säger i Spanien. Vi är beroende av vad man säger i Tyskland. Det är inte den politik som människorna ute i vårt samhälle vill ha. Man vill bestämma mera. När också Europeiska unionen skall blanda sig i hur badvattnet skall vara, kurvradien på gurkorna etc. Den Europeiska union vi har i dag är helt sanslös och det system som är. Vi är hänvisade till att byråkrater styr oss i stället för att den politiska styrkan i Europa skall ha den kraften. Det är beklagligt att vi som folkrepresentanter inte, både här på Åland och ute i Europa, kan ta till större kraft och visa att det är folkrepresentationen som skall styra det och inte byråkrater som inte har den minsta aning om det praktiska livet. Det är därför som man också har tagit  unga människor till Europeiska unionen, inte folk med erfarenhet.   De flesta är under 30 år. De har inte en blekblå aning om hur det enskilda samhället fungerar, hur det privata näringslivet fungerar. Det är det som är det beklagliga och det går vi också inför. Därför tycker jag att vi bör ha ett utanförskap som ett alternativ i framtiden.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

När liberalerna sade ja i lagtinget till att vi skulle ansluta oss till Europeiska unionen tillsammans med Sverige och Finland sade vi att det var till ett högt pris. De som sade nej var inte särskilt heroiska, för de hade inget annat alternativ att hänvisa till. Det inkluderar då andra vicetalman Bert Häggblom.  Debatten har i och med detta inlägg kommit i ett helt annat läge. Om det är så att landskapsstyrelsen inte har en enig EU-politik, så finns det ingen anledning för oss att stå här och argumentera gentemot landskapsstyrelsen. Då diskuterar vi med centern, med Frisinnad Samverkan, med obundna. Är det så att de obundna vid varje liten fråga som är ett problem skall gömma sig undan, som de gjorde när det gällde självstyrelselagen och förklaringen, då måste man fråga: Vad har obundna i landskapsstyrelsen att bidra med och att göra annat än att splittra och försvåra för Ålands framtida utveckling?  Har de ett alternativ skall de naturligtvis stå för det gentemot väljarna. Det tycker jag är kurage, men inte att sticka huvudet i busken. Skattegränsen är en konsekvens av andra vicetalman Häggbloms politik. Där fick vi bekymmer  - när man springer undan och inte vågar stå för saken utan försöker göra politik för egen del. Det är facit och jag tycker att regeringsfrågan har nu fått ett mycket allvarligt inlägg här. Hur skall vi som oppositionsparti kunna ställa oss bakom detta moras av olika åsikter och olika viljor!  Man måste vädja till landskapsstyrelsens ansvariga ledamöter att ta en diskussion om det här: vad står ni för gemensamt?

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

När det gäller påståendet att man inte skulle ta ansvar för att man röstade för ett EU-utanförskap så var det väl då man tog ansvar! Norge stod också utanför. Man sade att det var sista tåget som gick. Vad hände med Norge dagen efter? Vad sade man från EU? Ja, ni är välkomna när som helst att gå med! Hur gick det för Norge? Vilka problem fick Norge? Jag tror att alla vet de svaren. Jag tror att Norge är stolta för att de stod utanför. Färöarna var med i EU. De gick ut ur EU. Vi vet också deras väg mot självständighet i dag. De har nått en annan mognadsprocess än den åländska självstyrelsen. Varför vågar vi inte ta de stegen som skulle krävas och som jag också tror att våra företrädare i det dåtida landstinget tog under de första åren av självstyrelse? Jag tror att det fanns större styrka. Att påstå från liberalernas håll att detta skulle vara en regeringskris! Ålands parlament är till för att man skulle få diskutera öppet och föra fram åsikterna. Jag sade att man bör ha ett alternativ och kanske undersöka det. Varför vågar man inte från liberalerna öppet diskutera hur ett utanförskap skulle te sig i framtiden? Nej, man vågar inte därför att man har gått in i EU och man tycker om det. Man tycker om det socialistiska och kommunistiska Europa, för det är det som Europeiska unionen handlar om. Man får inte glömma att det var tre kommunister som satt på en krog och ritade upp grunden till Europeiska unionen. Det är det som det går till: en nationalstat, tyvärr, och det tror jag inte att Europa klarar i framtiden, med de många människogrupper vi har, de många olika religioner och de många språkgrupper vi har. Vi kan aldrig nå upp till den förbundsstat som USA:s förenta stater är; det är uppbyggt på ett helt annat sätt och Europa lyckas inte med det, om man inte funderar om och tar bort kurvradierna på gurkor från det europeiska parlamentets dagordning.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Liberalerna har accepterat att försöka göra det bästa möjliga av EU.  Vi har tidigare trott att landskapsstyrelsen är inne på samma linje och därför har vi fört den diskussion som vi har fört i dag att försöka analysera hur vi skall komma vidare. Om det är så att vicetalman Häggblom anser att EU är socialistiskt och kommunistiskt - skulle jag anse skulle jag direkt agera för att vi skall gå ur – tycker jag att andre vicetalman Häggblom den här gången skall stå för sina åsikter och konstatera att det här socialistiska och kommunistiska projektet skall han inte vara med om.  Då skulle jag få respekt. Om man sedan tror att Åland liksom Norge och Färöarna skall få en massa olja, om vi står utanför EES, så tror jag att det är en ganska svag analys, men man kan alltid försöka ge medborgarna den förhoppningen att gör vi som Norge, står utanför, då blir allting bra! Naturligtvis kan man konstatera att Norge nu söker sig in i EU, men det är en annan sak. Nu tycker jag att vtm Häggblom skall visa lika mycket handlingskraft som när han ordnade skattegränsen åt Åland!  Stå för sin åsikt och visa i val att det här vill han, det här vill de obundna, att Åland skall stå utanför EU! Jag tycker att åsikten är respektabel. Jag har funderat själv på samma sak många gånger, men jag har kommit fram till, tillsammans med mina liberala vänner, att EU inte är kommunistiskt, inte är socialistiskt, påverkbart även för oss och väljer man bort samarbetet med omgivande regioner från åländsk sida, så kommer vi att få än värre. Men jag uppmuntrar alla i lagtinget att stå för sin åsikt, inte väga den mot makt, löner och positioner, utan gå ut till medborgarna och säg att det här vill vi driva. Vi bryr oss inte om att sitta i landskapsstyrelsen, för där tycker de annat!

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag tackar för det förtroende som ltl Erland ger mig, att det var vicetalman Bert Häggblom som ordnade skattegränsen i landskapet. För det första var jag och röstade emot EU-inträdet, det EU-inträde som ltl Olof Erland röstade för. Det var det som gav orsak till skattegräns. Det var det beslutet som gjorde det. Jag har aldrig suttit i ett organ – Finlands riksdag eller i Europaparlamentet – där besluten fattas om dylikt, som ltl Olof Erland säger. Han skall inte beskylla någon annan för det när han själv har beslutat i Ålands lagting, vilket framgår av protokollen att gå med i Europeiska unionen, med det undantag Åland hade. Det innebar den skattegräns som liberalerna sedan, mycket fult, försöker påstå att skall kunna komma bort. EU-rätten säger nej till det, det är ju EU-rätten som styr det. Det enda sättet att få bort skattegränsen är ett uttåg ur Europeiska unionen med den väg som jag tidigare sade när man gick in och tog också ansvar för att säga nej, att man har avtal som Isle of Man och de andra kanalöarna och så kan man också ha avtal med EU. Inte är det något problem om man själv bestämmer vilken väg man vill gå. Liberalerna valde skattegränsvägen. Det är liberalerna som bär ansvaret för den. Skyll inte det på någon annan! Det har alltid varit det viktigaste för liberalerna att Rule of Law skall följas i Ålands lagting. Menar man då att man i skattegränsfrågan skulle gå emot Rule of Law? Var finns då förtroendet om inte det man säger skall gälla!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis så att man kan i Ålands lagting ge uttryck för sina känslor, och det är säkert respektabelt. Men när man samtidigt, som vtm Häggblom gör, lovar att Åland skulle gå en helt annan och mycket friare framtid till mötes om vi t.ex. går ur Europeiska unionen, så är det allvarligare. Det är väldigt svårt att se vilka fördelar vi skulle få av det och inte har vtm Häggblom heller redovisat några sådana. Han påstår att då skulle vi bli friare! Han påstår, att om vi inte skulle vara med i EU skulle Spanien, Tyskland och Portugal inte kunna påverka i något sammanhang som helst. Men det skulle de kunna därför att även Åland skulle då, naturligtvis, ha olika typer av avtal och undantag och sådant med EU, som dessa stater naturligtvis skulle vara med och överväga.

 

Det var tal här om politisk kultur. Jag tror att så länge vi har en regering som har som en beståndsdel, ett parti, som har den politiska kulturen som vtm Häggblom företräder, så måste det vara oerhört svårt att vara lantråd och det är ur parlamentarisk synvinkel en högst tvivelaktig situation. Jag tycker att den här diskussionen är av en sådan natur att den borde leda till någon sorts konsekvenser.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det är intressant att höra ltl  Svenssons anförande. Ltl Svensson har aldrig kunnat acceptera något annat än ett parlamentariskt system där alla skall hållas i vissa kättor och enbart en skall få uttala sig för det partiet. När han var journalist och ledarskribent i två åländska tidningar var det också ledstjärnan under många år. Men beträffande demokrati tror jag att det är viktigt att alla får uttala sig och föra de åsikter som finns. Det jag framförde var, som ltl Svensson inte uppmärksamgjorde, att man parallellt alltid bör ha en väg ut och också kontrollera vad som hade hänt om vi hade stått utanför EU. Den beredskapen tycker jag att man skall ha. Man får inte glömma bort den vägen, för vi har den möjligheten, och det har jag begärt enda från det att man gick in i Europeiska unionen och nu är vi där. Vi måste alltid veta och undersöka alla möjligheter samt vilka konsekvenser det får för det åländska samhället, om vi skall ha ett livskraftigt samhälle. Vi kan inte leva på den skattefria  spriten om 20-30 år.  Vårt samhälle får inte tyna bort på grund av ett EU-medlemskap. Det är det som är det viktigaste och det är det vi hela tiden som politiker måste vara mycket tacksamma för. Om man sedan försöker bekämpa varandra personligen, som ltl Hasse Svensson gör sig till talesman för, så står det honom fritt. Mig påverkar det däremot inte till den delen. Det viktiga är hur det åländska samhället mår och hur framtiden ser ut för den åländska befolkningen, som vi företräder här i parlamentet. Till den delen tror jag att lantrådet tror jag att lantrådet Roger Nordlund inte har några problem med Obunden Samling i regeringssamarbetet, lika litet som den tilltänkta regeringen med liberalerna skulle ha haft med Obunden Samling.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Vtm Häggblom har naturligtvis alldeles rätt i att vi får inte låta det här samhället tyna bort. Det tror jag vi alla är eniga om. Det var inte någon stor poäng! Men att påstå att om vi skulle välja en annan väg, nämligen att gå ur hela unionen och skapa ett helt annat samhälle, då skulle vi bli av med problemen  och då skulle vi inte ens behöva köpa krokiga gurkor – och vilka problem det nu var som vicetalmannen tog upp. Då är det inte sant, det är osakligt. Det är populism av väldigt dåligt märke. Att påstå att jag, före min period här i lagtinget, skulle ha förespråkat att man inte får säga vad man vill i Ålands lagting är också fel. Jag sade i mitt anförande att man får naturligtvis uttrycka känslor, det är alldeles klart, men om man kommer med löften som inte håller får man naturligtvis stå till svars för det. Några personliga aggressioner mot vicetalman Häggblom har jag sannerligen inte. Jag tycker att han är en sympatisk person, men när han ger löften åt ålänningarna som inte håller måste jag säga att så är det!

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Vtm Häggblom har inte givit några politiska löften i det anförande jag har haft här i dag. Jag har sagt att man bör undersöka och se möjligheterna vad ett utanförskap skulle innebära. Den fortgående analysen måste man hela tiden föra. Det är också viktigt att vi för en diskussion i Ålands parlament, inför Ålands befolkning, och därför föredrar jag inte det som ltl Hasse Svensson för en tid sedan påstod, att vi skulle ha enskilda överläggningar i hemlighet där Ålands folk inte skulle få veta vad vi diskuterar! Sådant är inte acceptabelt enligt mitt synsätt på demokrati. Jag anser att vi öppet skall diskutera det. Det som är fel med den Europeiska unionen är att man blandar sig i det som jag tycker att var och en i sitt eget parlament skall bestämma om. Man har gurkornas kurvradie, bananernas storlekar på agendan i europeiska parlamentet och jag tycker att det är någonting som inte borde finnas där. Det visar hur svag Europeiska unionen är, likaväl som man blandar sig i regeringsbildningarna i länderna. Det är också någonting som är oacceptabelt och som  jag inte tror att vi här på Åland heller skulle acceptera om liberalerna inom EU skulle försöka påverka Ålands folk att man måste byta ut regeringen för att man anser så i EU!   Därför bör vi föra en öppen och ärlig diskussion till den delen: Vad står Europeiska unionen för?

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Vtm Häggblom talar inte sanning när han säger att han inte lovade någonting i sitt anförande. Han sade inte att jag lovar, men han förespeglade på ett väldigt tydligt och klart sätt att om Åland skulle gå ur Europeiska unionen skulle vi inte vara beroende av Tyskland och Spanien, och det är inte sant. Sedan kör han en gammal, redan förlegad myt om de krokiga gurkorna. Det har belagts av många seriösa, även obundna och oberoende iakttagare, att det har inte varit det det har varit fråga om, utan det har varit fråga om en kvalitetssortering, och det förekommer faktiskt också på Åland. Resonemanget om de krokiga gurkorna hör till populismens avigsidor.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag måste kanske lite för ovanlighetens skull från talarstolen beklaga egentligen en feltanke som jag och jag tror den övriga landskapsstyrelsen har gjort. Det är det när det gäller omfattningen av betänkandet och meddelandet som vi har lagt fram till lagtinget. Efter att jag har hört debatten och tänker efter skulle det säkerligen ha varit befogat att ha, som det har sagts, ett fylligare meddelande, där man hade haft historieutvecklingen med, kanske inte hela EU:s grundfördrag, men i varje fall borde vi ha tagit med lite mera kring Amsterdamfördraget och de analyser och de grundprinciper som låg till grund för landskapets positioner där. Detta meddelande har vi nämligen hållit väldigt kort och koncist därför att det i mycket stor grad bygger, som en naturlig fortsättning på de positioner som landskapsstyrelsen agerade och argumenterade för, inför Amsterdamfördraget. Speciellt med beaktande av att det är ett delvis nytt lagting skulle det säkert ha varit befogat att kanske ha kunnat ge en i viss mån fylligare debatt. Det är svårt att göra ogjort nu, men det ansvaret tar jag nog på mig som lantråd att man kunde ha gjort det lite mera beskrivande på det sättet.

 

Herr talman!

Det som jag egentligen tog till ordet för är att säga att när vi förde meddelandet till lagtinget gjorde vi det därför att vi naturligtvis ville ge möjlighet för lagtinget att diskutera frågan, ge fullödig information från vår sida och också att lagtinget skall kunna ha synpunkter på de grundpositioner och även naturligtvis kanske förändra dem till den del det finns sådana uppfattningar och majoriteter här i lagtinget. På det sättet skall vi naturligtvis ta den här diskussionen som vägledning i våra fortsätta ansträngningar i den här frågan, som nog kommer att vara hundraprocentiga - det kan jag försäkra både ledamoten Erland och alla andra här i lagtinget. Men det fanns en annan tanke också med det här och som ytterligare har blivit förstärkt hos mig efter att ha varit på det statsrättsliga seminariet i Helsingfors och lyssnat speciellt till utskottsrådet Jääskinen, nämligen att det skulle vara intressant och framför allt skulle det kunna vara till stöd för Ålands landskapsstyrelse om vi skulle kunna få lagutskottets analys av behörighetsfrågan, för där finns mycket av kärnpunkten i sammanhanget; faller fördraget och konferensen innanför det som lagtinget och landskapet har behörighet på, då  har vi en bättre förhandlingsposition, för det är det som ger oss möjligheter att också påverka och kräva vissa resultat för att vi skall kunna godkänna fördraget. Från landskapsstyrelsens sida argumenterar vi att så är fallet, men vi vet, om vi drar oss till minnes Amsterdamprocessen och även nu argumenterar man från regeringens sida på ett annat sätt, och grundlagsutskottet hade sin analys i samband med Amsterdamfördraget. Det skulle vara intressant och viktigt för den här processen och regeringskonferensen, men jag tror också för kommande regeringskonferenser och behandlingen av internationella fördrag att vi skulle få en grundläggande analys också från lagtingets lagutskott som - troligen - skulle kunna ge oss ytterligare stöd och styrka i vår argumentation gentemot regeringen.

 

Det här aspekten och synvinkeln är någonting som jag hoppas att ni i de olika lagtingsgrupperna kunde överväga; därefter är det naturligtvis upp till lagtinget självt att fatta beslut huruvida man kommer att utskottsbehandla meddelandet eller inte. Obereonde av vilken modell man från lagtinget väljer kommer jag och landskapsstyrelsen att hålla lagtinget kontinuerligt informerat dels via meddelanden, men också via lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd - och dess något nu förändrade verksamhetsområde ger också goda möjligheter till det.

 

Herr talman!

Kärnan i det jag ville säga är att den grundliga analysen i behörighetsproblematiken kunde vara intressant och det kunde vara väldigt att få en sådan gjord också från lagtingets sida.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

För liberalernas del har den här frågan förändrats ganska dramatiskt, vill jag säga, sedan vi har förberett vårt inspel här i lagtinget. Det kan inte vara trovärdigt om landskapsstyrelsepartierna själva inte är eniga i en självstyrelsepolitisk fråga där det krävs kvalificerad majoritet i lagtinget. De obundnas hållning om att Åland bör söka sig mot ett utanförskap eller ens det att man utreder det som det viktiga alternativet i det här skedet är ganska graverande, tycker jag,  att vi i liberalerna skall göra ett arbete där vi försöker hitta vägar för landskapsstyrelsen att komma vidare i de här viktiga frågorna. Sedan när det här någon gång kommer till lagtinget får vi veta att, ja, men, här har det funnits flera spår. Jag skall inte gå tillbaka till den diskussionen som fanns i samband med tidigare förhandlingar om olika spår med egen beskattning och liknande, men så långt måste vi kunna kräva besked från landskapsstyrelsen om man från de partierna har en gemensam syn. Det här har vi naturligtvis inte diskuterat utan det kom som en överraskning för de liberaler som var här. Det har framgått, så vi vill naturligtvis diskutera det här noggrant i gruppen och ta ställning till det.

 

Jag skall kommentera ett par saker som lantrådet sade.  Jag tycker det är bra om landskapsstyrelsen är beredd att göra en fylligare redovisning av grunderna för den regeringskonferens som vi skall ta ställning till och jag förmodar att det är en analys av vår position och vår ställning, som vi har försökt göra från liberalernas sida. Jag är lite tveksam till att just lagutskottet i det här fallet skulle bli något slags utskott till landskapsstyrelsen, appendix, för att göra en utredning. Naturligtvis är lagutskottet ett mycket kompetent organ – jag sitter ju själv där  – men, skämt åsido, jag tycker att tågordningen måste vara den att  landskapsstyrelsens många jurister och den politiska erfarenhet som finns där skall vara ett underlag som kommer till lagtinget. Där tycker jag att landskapsstyrelsen kan i alla fall ställa samman en komplettering, ett meddelande, 1a, eller vad man skall det till ett senare tillfälle och samtidigt försöka sortera ut sina interna politiska linjer och om möjligt komma fram med en linje. Men jag vill påpeka att från liberalernas sida har vi inte på något sätt fronderat mot landskapsstyrelsen i de här frågorna. Däremot har vi inte varit nöjda med det magra betänkandet. Men vi har varit inne på den linjen att nu är vi med i EU, vi måste anstränga oss för att göra det bästa möjliga, och det finns saker att göra.

 

Mot den bakgrunden föreslår jag, efter ett visst samråd tidigare med lantrådet, att ärendet kunde bordläggas till den 26 april, onsdagen efter påsk.

 

Ltl K-G Eriksson:  Herr talman! Jag understöder ltl Erlands förslag om bordläggning och bordläggsningsdatum.

 

TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl Erland, understödd av ltl K-G Eriksson, föreslagit att ärendet måtte bordläggas till plenum den 26.4. Då ärendet har bordlagts en gång kan enligt 52 § LO det ytterligare en gång bordläggas om lagtinget så beslutar. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Erland: Herr talman! Jag var inte riktigt säker på kalendern. Jag föreslår nu att ärendet bordläggs till den 28 april.

 

TALMANNEN: Det föreslås här at ärendet bordläggs till fredagen den 28.4. Vinner förslaget understöd?

 

Ltl Lindqvist: Herr talman! Jag ber att få understöda förslaget till den 28.4.

 

TALMANNEN: Kan förslaget om bordläggning till plenum fredagen den 28 april omfattas av lagtinget? Förslaget är omfattat. Ärendet bordläggs till plenum den 28.4.

 

Talmannen meddelar att ärendena 5 och 6 på dagens föredragningslista avföres och upptas till behandling den 17.4. Likaså avföres ärendena 7 t.o.m. 10  och upptas till behandling vid plenum den 19.4. Antecknas.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående lagstiftning om offentlig upphandling. (EF nr 5/1999-2000).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det att landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges. Antecknas.

 

Från tilläggslista antecknas till kännedom:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till första tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 14/1999-2000).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum inkommande måndag den 10.4.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 10.4 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.50).

 

Originalfil